Hoppa till innehållet

Grannarna/Kap 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Första brevet
Grannarna
av Fredrika Bremer

Andra brevet
Tredje brevet  →


[ 30 ]

ANDRA BREVET.

Rosenvik d. 9 juni.

Det var klart och friskt väder i går morse. Jag satte mig bredvid björn i trillan, när han, som vanligt, klockan 8 på morgonen, for in till staden. Vid Carlsfors lämnade han mig och lovade avhämta mig på återvägen hem, ”ifall han ej glömde det”. ”Glömma det? Avskyvärda björn!” Med detta respass for han av. Jag gick den långa och vackra allén fram, som går upp till huvudbyggningen. På gården stod en hög, underlig figur. Den hade vid, grå kappa, en grön kaskett och slog omkring sig med något liknande ett trollspö, under det den ropade med stark röst: ”Kör fram — hör ni — kör fram med himlavagnen!” Jag såg ovillkorligt uppåt himlen, och tanken på profeten Elias' vagn for in i mig, men for lika fort ut, när jag i den ropande uti grå kappan igenkände ma chère mère. Då jag kom nära, hörde jag henne häftigt banna stalldrängen för det havren var slut, och hon beledsagade sina moraler med kraftiga slag av piskan — i luften likväl.

När hon fick se mig, förändrades plötsligt hennes ansikte; hon fattade livligt min hand, tryckte den och sade vänligt: ”Nå, se god dag, min kära Fransiska! Hon kommer just i grevens tid. Jag har tagit på mig min Januarius i dag (visande på kappan), ty jag tyckte att det var kallt. Snart komma mina grå fram med himlavagnen. Vi skola taga oss en rutsch tillsammans.” I detsamma körde fyra [ 31 ]hästar i en töm upp på gården, dragande ett märkvärdigt ekipage, försett med en himmel, vilande på fyra höga stolpar. Det var himlavagnen. Ma chère mère lät mig stiga uti, klev själv efter och tog tömmarna i sin hand. En betjänt stod bakpå. Ma chère mère gav en förfärlig klatsch och vi foro av. Jag var rädd i början, ty det gick i sträckande fart och himlavagnen gick ingenting mindre än himmelskt. En gång krånglade hästarna. Ma chère mère reste sig upp i vagnen och lät dem känna piskan till dess de åter blevo lydiga. Med ett förnöjt: ”Ta mig böveln, skall icke jag lära dem!” satte hon sig ned igen. När hon såg mig helt blek, skrattade hon, men körde därefter saktare och språkade därunder rätt roligt och hade mig att berätta om mina hushållsangelägenheter på Rosenvik. Sedan jag hunnit övertyga mig om att ma chère mère var en förträfflig kusk, blev jag lugn och trevlig till mods och lämnade mig åt det nöje, jag ovillkorligt känner, när jag är med henne.

Under vår färd höllo vi på att köra omkull lagman Hök, som kom guppandes i désobligeant, och vars kusk blev så förbluffad vid åsynen av himlavagnen, att han bortblandade höger och vänster och väjde precis åt samma sida som denna. Det höll på att gå överända med désobligeanten. ”Hur böveln kör ni, lagman?” skrek ma chère mère med dundrande röst, under det hennes kraftiga hand återhöll hästarna och genom en hastig vändning åt sidan förhindrade all olyckshändelse. Snart stodo himlavagnen och désobligeanten helt förtroligt sida vid sida, och ma chère mère, åter vid gott lynne, sade skrattande och skämtande till lagman Hök, som helt bestört koxade fram ur sina gardiner: ”Kära lagman! Ni smittar er kusk med edra poetiska fantasier, så att han konfunderar väglagarna!” — Lagman Hök och poetiska fantasier! tänkte jag, det rimmar sig omöjligt!

”När en himlavagn kommer”, sade lagman Hök, mer [ 32 ]poetiskt än jag kunde tro honom om, ”vem kan då komma ihåg jordens vägstatuter?” Så skämtade ma chère mère och lagman Hök en stund, varefter himlavagnen och désobligeanten åter togo var sin kurs.

När vi kommo hem, var ma chère mère vid ganska muntert lynne, och vi råkade i ett ivrigt samtal om män, fruar och äktenskap. Ma chère mères lära för fruar var i sanning ingen koketterilära. Den kunde innefattas i dessa ord: ”Gör så, att din man och alla män ha aktning för dig, så får du frid i ditt hus och heder i ditt liv.” (Aktning, anseende är för ma chère mère livets högsta goda.) Väl voro förhållningsreglerna i allmänhet något för stränga. De påminde mig om en visa, som jag ofta hörde i min barndom av en jungfru Regina, och varav dessa ord ha stannat kvar i mina öron:

Kommer en ung herre och bjuder er armen,
så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag gångar nog själv.
Och kommer en ung herre och bjuder er att valsa,
så nig och svara:
Nej, tackar ödmjukast, jag valsar nog själv.

Ma chère mères goda råd roade mig obeskrivligt. Olyckligtvis hade hon bjudit till middagen tvenne gamla och fattiga fröknar, som till en del levde av hennes gåvor. De kommo, medan ma chère mère och jag språkade som livligast. Den ena av dem hade tvenne rader rynkade remsor till garnering på sin klänning. Ma chère mère mörknade genast i anletet vid denna syn, och knappast hade olycksfröken hälsat och satt sig, förrän ma chère mère tilltalade henne ganska beskt för de två garneringarna. ”En garnering”, sade ma chère mère, ”var redan onödigt, men två var oförlåtligt.” Den stackars fröken fick en förfärlig skrupens. Förgäves sökte hon ursäkta sig, att den [ 33 ]övra remsan var påsatt för att dölja en skarv. ”Jag skall säga henne, min kära”, skrek ma chère mère, ”att när man ej är för god att ta allmosor, så är man ej för god att visa sina skarvar; jaha, det skall jag säga henne, jag; fattigdom är ingen skam — ’var och en är icke född med silversked i munnen’ men — flärd i fattigdom är ’fan i båten’. Se så, lipa inte för det. Bannor äro inga kvarnstenar — ’bannor bita inte till bens’. Sprätta hon ifrån sina två garneringar och jag vill se till att hon skall få en klänning utan skarvar.” Den gamla fröken såg fullkomligt tröstad ut; ma chère mère blev fullkomligt god igen, och när jag — hörande trillan rulla — steg upp för att ta avsked, sade hon mycket vänligt: ”Jaså, nu går hon, Fransiska! Jag kan väl tänka, att det ej nu är värt att bjuda henne och hennes man till middagen? Nå, nå, far då i Guds namn, men kom snart igen, ty, ser hon, min smula, hon föll mig strax på läppen och hon kan icke komma för ofta. Se så, se så, gå nu! Jag kan ej med, när folk står länge och tar avsked. Adjö, adjö!”


Den 11.

I eftermiddag skola vi begynna våra besök hos grannarna. Jag skall kläda mig väl. Jag har en liten halmhatt med syrener i som är rätt söt — och akta på med vilken belåtenhet Björn skall presentera — min hustru, min hustru. Det är med en helt egen och förnöjd ton som kan säger, min hustru. Men nu får min hustru inte prata längre, hon måste vid middagsbordet passa på sin man.


Fredagen den 12.

Du är för söt i den där hatten! utropade björn i går när han fick se sin hustru visitklädd. Ma chère mère måste nödvändigt se dig i den. Vi måste titta in på Carlsfors innan vi resa vidare.

Se nu den lilla hustrun med den lilla hatten smågup[ 34 ]pande i den lilla trillan och kastande oroliga, nästan bedjande blickar upp mot himmeln, som blickar rätt mörk över den lilla hatten. Emellertid kommo vi till Carlsfors utan att ha fått en droppe regn. Vi funno besök i salongen, mina ögon fäste sig snart vid ett litet fruntimmer (säkert mindre än jag) ännu ung, och vars väsen tillkännagav en utomordentlig livlighet. Björn och hon räckte varandra mycket vänligt handen, och hennes kvicka, skarpa ögon fästades genast på mig, genomträngande men vänligt och nästan bekant. Hon frågade hur länge jag varit på orten, om jag inte fann folket här horribelt arrierade i jämförelse med stockholmarna. Sedan jag muntert svarat härpå sade hon i det hon beständigt och forskande såg på mig: ”Ni är mycket lik er mor. En rar fru, jag har sett henne ofta förr och jag känner er även ganska väl, fru Werner, fastän jag aldrig sett er lekamligen förr.”

Jag såg frågande på henne och hade på läpparna orden: vem har jag äran etc.? men hon förekom mig och frågade, om jag ren sett flera av mina grannar?

Jag sade att jag just nu var stadd på visiter.

”Nå”, sade hon, ”då har ni åtskilliga kuriösa figurer att lära känna, åtskilliga av vattensopps, andra av pepparrots natur. Det vore synd, att ni ej skulle ha en liten försmak av vad ni går till mötes. När ni kommer till v. P…s, det nya adelsfolket på Holma, så tala om bildning och konst — nämn i förbigående de förnäma bekantskaper ni har — n. b. om ni vill stå väl hos dem. Har det någonsin hänt er, att efter en samvaro av några timmar med somliga människor, känna er liksom vattlagd eller, att jag så må säga, utmustad?”

”O, ja!” sade jag skrattande.

”Känn efter hur ni mår, när ni kommer ifrån v. P…s. Tala icke om konst hos major Stålmarks på Adamsro — n. b. om ni vill stå väl hos dem. Natur, frihet, enkelhet äro lösen där. Min goda vän majorskan vill icke tala [ 35 ]om annat än tjänstefolk och hushåll; majoren är idel sunt förnuft och frisk kraft. Det skall bli roligt en gång få höra, om ni finner er mycket upplivad därav. Det finnes krafträtter, som icke stärka. Men se er väl om, att icke de små adamiterna spela er något rätt oparadisiskt puts. De stora, förmodar jag, hålla sig i stallet.

Jag råder er, som en god vän”, fortfor hon, ”att icke fara förbi gamla fröken Hellevi Husgavel, som sitter i sitt Fågelbo nära staden, ty hon skulle ej taga detta väl. Med sin kantiga figur och sin vassa tunga påminner hon på en gång om en hackspik och en pepparkaka — men kanske ni känner henne ren?”

”Nej, men jag har hört sägas, att hon skall vara något elak och löjlig.”

”Elak? Löjlig?” återtog min granne tvekande, ”hm!… Gud vet om det ej är för mycket sagt. Elak? Hon säger så tämligen ut sin mening om folk, men hon gör det öppet och gör dock aldrig någon för när. Löjlig? Nå, ja, ja, det kan vara sant. Hon har sina skröpligheter liksom — och kanske mer än många andra. Men liknelsen skall ni i alla fall finna träffande.”

”Jag ville väl veta”, sade jag, road av hennes infall, som i hennes mun voro mindre elaka än de torde synas på papperet, ”jag ville väl veta, vad ni säger om min man och mig, och vad ni liknar oss vid?”

”Vem kan se den goda doktor Werner utan att tänka på plumpudding? Och ni, min goda fru, är en söt brinnande sås till den, utan vilken den ej skulle vara hälften så smaklig; men — vad jag ville tillägga om era blivande bekanta är, att ni ej sett något rätt vördnadsvärt, förrän ni sett de gamla Dahls, och att ni ej får ett klart begrepp om älskvärdhet, förrän ni lärt känna deras dotterdotter Serena, Dahlens blomma, som hon i dubbel bemärkelse kallas.”

”Serena?” återtog jag. ”Det var ett underligt namn.”

[ 36 ]”Det skall ni ej tycka, när ni får se henne. Vår Herre tyckes ha kristnat henne själv. Men nu måste jag lämna er och fara. Och säger ni efter detta samtal att jag är galen eller elak, så vill jag säga er, att jag ej bryr mig därom. Jag tycker i alla fall om er och hoppas få återse er snart.”

Härvid tryckte hon mycket vänligt min hand, steg upp och tog ett lätt och hastigt avsked av alla. När hon gick ut, märkte jag att hon var litet sned, vilket hon ej heller tycktes göra sig någon möda att dölja.

”Vem är hon? Vem är hon?” frågade jag sen hon lämnat rummet.

”Kors, Fransiska”, sade ma chère mère, ”känner hon icke fröken Hellevi Husgavel? Nå, då har jag gjort en sottis, att icke presentera er för varandra.”

Jag stod liksom träffad av åskan. ”Fröken Hellevi Husgavel!” utropade jag äntligen, ”men fröken Husgavel skall ju vara gammal!”

”Det är hennes egna historier”, sade ma chère mère. ”Hon har sina upptåg, och är lika angelägen om att göra sig gammal, som andra äro att göra sig unga. Hon säger sig vara fyrtio år, men är visst icke fem och trettio. Jag estimerar icke stort hennes Fågelbo, ty jag förstår mig icke på alla de snäckorna och maskarna och svamparna, som hon samlar dit, men hon själv är en kvick och estimabel människa, som jag tycker rätt bra om.”

Men vad skall hon tycka om mig? tänkte jag, under det jag, flat över min oförsiktighet, återvände med björn till trillan. Min hatt hade gjort föga uppseende, och jag hade gjort en dumhet. Begynnelsen av vår färd var icke lysande.

Men lustigt rullade trillan av mot Adamsro, major Stålmarks boställe. Ett stycke från gården kom en ung flicka, omkring fjorton år, ridande barbacka på en ölänning; hennes hår var rödaktigt; det, ävensom hela kläd[ 37 ]seln, var i stor oordning. ”God dag, fröken Malla!” ropade björn till den lilla amazonen, ”äro pappa och mamma hemma?” — ”Ja bevars!” skrek hon tillbaka, ”jag rider Putte vall!” Hon red, vi foro. ”Gud bevare mig”, ropade jag, ”skall detta vara en fröken?” — ”Ja!” svarade björn lakoniskt. Vi kommo upp på gården. Där var ett väldigt larm. Tre unga herrar i jaktdräkter rasade med visst ett halvt tjog hundar. Vid åsynen av björn och hans hona vände sig det skällande kompaniet mot vårt menlösa ekipage, men lockades, till all lycka för mitt och Pålles hjältemod, bort av de unga herrarna, och den muntra, men oharmoniska kören drog sig längre bort. Detta ställe borde heta Adams-oro, tänkte jag.

Under det jag gick genom förstugan, fick jag något mellan fötterna och höll på att falla omkull. Jag förnam, att det var ett vedträd, såg mig om och upptäckte i ett hörn av förstugan två små, illparigt grinande figurer, som gjorde sig färdiga att ånyo bombardera de fredliga gästerna. Jag hotade dem med vedträdet och hade en obeskrivlig lust att låta de små vildarna göra närmare bekantskap därmed. Men björn, som ren var inne i tamburen, ropade mig, och jag måste gå in, skyndade mig undan något, Gud vet vad, som med stort buller kom mig i hälarna. Jag var förtretad, men måste ändå skratta. Björn blev ond när han hörde vad som hänt mig, öppnade åter dörren till förstugan, knöt handen åt adamiterna och lovade dem — ”klystir”, tror jag, om de ej lämnade folk i fred. Efter att vi hämtat oss, björn brummat och jag skrattat ut, gingo vi in i rummen och träffade i ett hyggligt förmak två personer av det utseende, som gärna medföljer en viss rang och en viss förmögenhet. Jag ville kalla detta utseende reputerligt. Det var majoren och majorskan. Majoren, en äldre och ännu vacker karl, hade ett gott och artigt väsen. Majorskan var en ganska tjock fru, ännu ung, ej vacker, men vars utseende hade något [ 38 ]särdeles öppet och rättframt. Björn presenterade ”min hustru”, och ”min hustru” blev nästan lika vänskapligt emottagen som min björn. Herrarna gingo av och an på golvet och språkade. Majorskan och jag skulle göra bekantskap i soffan.

Teet kom in och med detsamma de unga herrarna, tre raska, livliga, unga män, men som sågo alltför lantliga ut. De voro styvsöner till majorskan. De unga herrarna talte om jakt, harar, hästar och hundar; sedan föll samtalet på den nye invånaren på Ramm. Det sades att han var en amerikanare, ”och”, tillade en av sönerna, ”man säger, att han skall vara mycket rik och har haft öden som en riktig romanhjälte”.

”Jo visst! sade majorskan med en knyck på nacken. ”Jag är viss på, att han är just som annat folk. Men du, kära Robert, är alltid så överdriven.”

Robert rodnade som om han sagt något opassande. I detsamma kommo Adamiterna in, farande som ett par bromsar, och slogo ned på tebordet, där de sökte riva till sig allt som var ätbart. Majorskan sökte freda sig med moraler, men de små odjuren brydde sig föga därom och blevo ej stilla förrän man tillfredsställt deras fordringar. Jag ville att björn skulle ha sett detta, men han var i ett annat rum med herrarna. ”Man bör icke kväsa barn”, sade majorskan till mig, ”utan lämna dem sin frihet. Det gör att de bli naturliga sedan och icke tillgjorda och konstiga, som så många andra. Har ni sett v. P…ska flickorna? Kors, vad jag tycker de äro narraktiga, där de sitta i vita handskar och nypa med munnarna och tycka sig vara så präktiga och förnäma!”

Dörren till förmaket knuffades här upp och in trädde en figur, som man ej kunde förebrå att se tillgjord ut, man kunde snarare kalla henne ogjord. Hållning, hår och kläder, allt tycktes vara bildat av blåsväder. Majorskan ropade: ”Kom hit, Mally!” och presenterade för mig sin [ 39 ]dotter (styvdotter). Mally gjorde en trumpen och bondaktig nigning och vände sig som de yngre syskonen till tebordet, där de snart alla tre började tvista, och jag hörde de ljuva uttrycken: ”Fy, skäms du inte! Vill du låta bli att ta av mina skorpor? Du svinnos! Du otäcka, obeskedliga! Jag skall berätta för mamma!” och nu uppstod ett stort rop: ”Mamma, mamma, mamma!” Men mamma brydde sig ej därom; herrarna kommo in, och medan adamiterna åto och grälade och vi sågo dager att med liv och lemmar komma ut ur huset, togo björn och jag avsked. Majorskan och jag gåvo varandra rätt vänskapligt handen och lyckönskade oss ömsesidigt till grannskapet. Men tyst föresatte jag mig att icke så snart igen utsätta mig för faran att bli ihjälslagen av vedträd. Majoren ledde mig till vagnen — trillan, skulle jag säga. Han var mycket artig och tycktes just vara nöjd med mig. Jag hade i det hela haft roligt på detta besök.

Björn tog min hand och tryckte den. Vi sutto tysta, men lyckliga, och trillan rullade muntert fram på den jämna vägen. Vi foro hemåt.

”Vilken dyster trakt!” sade jag om en stund. ”Den liknar ej vår dal. Var äro vi?”

”Vi äro nära Ramm!” sade björn. ”Jag har med flit tagit vägen häröver för att du skulle se stället, där jag tillbragt min ungdom. Jag är glad att någon kommer att bo här. Det är ledsamt att se ställen stå öde, där människor kunde leva och njuta livet.”

”Vem kan rätt njuta livet här, björn? Allt är ju här så svart och dystert! Denna långa allé är mörk som ett gravvalv. Och där, vid dess slut… är det huset? Hu! Det ser ut som en urgammal borg, där spöken grassera.”

”Och likväl har här varit mycken glädje, mycken lycka, men — det är sant — mycken sorg också…”

”Har någon olycka skett här?”

”Ja — en olycka. — Hur det har växt igen!”

[ 40 ]”Såsom ärret växer över slutna sår”, citerade jag.

”Sant!” sade björn, ”sant, Gud vare lov! Jag har ej varit här på många år och känner knappt igen mig. Och huset — hur det har svartnat!”

”Jag försäkrar dig att det spökar här! Jag såg en liten grå gubbe titta ut genom ett fönster.”

”Törhända är den nye invånaren redan kommen.”

”Är han ej muntrare än stället så…”

Trillan stannade och vi stego ur. Med en viss känsla av vördnad och fruktan såg jag upp till det präktiga och dystra huset, som med dess stora trevånings höga fasad med svart torn och två med fasaden sammanbyggda stora flyglar liknade en uggla, som ruvar på rov. Den stora porten var öppen, och av en därifrån utgående hantverkare fingo vi veta, att man som bäst höll på att ställa i ordning där för den nye invånaren, som väntades inom kort. Vi gingo in i huset, och jag blev överraskad av rummens storlek och av utsikten på byggningens andra sida. I vänstra flygeln ser man Helga sjö, ja, sjön går nära intill foten av muren, som här vilar på en låg klippa, bekransad av albuskar. Vågorna slå mot klippan med ljuvlig musik. I ett av de vackraste rummen åt denna sida överraskade mig åsynen av ett stort och praktfullt orgelverk, som nyligen tycktes vara här iordningsatt.

”Herr Romilly älskar mycket musik”, sade föreståndaren för arbetet, som med mycken artighet följde oss genom rummen. ”Vad är han för landsman?” frågade björn. ”Portugisare”, blev svaret, ”han har varit av Don Miguels parti, har senare ärvt en farbror i Västindien och vill, säger man, njuta av sin stora förmögenhet i vårt land, som nu är det enda lugna och säkra i hela världen.” — Är lyckan god, tänkte jag, så få vi själva Don Miguel till granne på Ramm.

Jag kunde ej hålla mig från att försöka orgeln, som hade en gudomlig, ehuru nästan för stark ton. Men den [ 41 ]liksom förtrollade mig, och jag skulle suttit där ännu, om icke björn påmint mig att aftonen led.

Just som vi kommo ut på trappan, flög en skock kajor med stort skri ur tornet över våra huvuden inåt skogen.

”Och här har varit så glatt, så vackert!” suckade björn. ”Det var ett hem för ungdom, lekar och liv.” Han suckade åter.

”Men varför blev det sig så olikt?” frågade jag. ”Varför övergav ma chère mère en boning, så mycket präktigare än Carlsfors och som du säger förr var glad och hade muntrare gäster än kajor?”

”Emedan… emedan… hon hade en stor sorg här. Tala ej om Ramm med henne, Fanny, säg henne icke att vi varit här. En annan gång vill jag säga dig, varför jag ber dig därom. Ser du parken! Hela denna vackra skog, av nära en mils omkrets, är, eller rättare var, en park. Nu äro väl gångarna igenväxta. Vi skola någon gång se oss om här.”

Jag ämnade fortfara med vidare frågor, men en stor regndroppe slog mig på näsan, så kom en annan och en tredje, och det blev en fullständig regnskur. Vi letade efter paraplyn; den var glömd, och nu foro näsdukar och schalar upp för att betäcka min hatt, ack, fåfängt! Min florsståt och kalashatt var — när vi kommo hem — alldeles ruinerad! Form, färg, fraicheur, gas och blommor, allt var dränkt och vanställt. Men den enda sura min, som dess missöde framkallade, kom från — björn!

Så slutades första visitdagen.


Den andra.

Jag hade just icke hjärtat fjäderlätt, när jag gick uppför trappan till Fågelbo. Orden ”elak och löjlig” lågo tungt på mitt samvete, men på översta trappsteget flög fröken Husgavel emot mig och tog mig skrattande i fam[ 42 ]nen, och jag gav henne hjärtligt igen sitt famntag och tänkte: fröken Husgavel är en kvick människa! Och ju mer jag orienterade mig i Fågelbo, desto vissare blev jag därom.

Det lilla nätta huset var ett fullkomligt litet museum. Förträffliga gravyrer av stora mästares tavlor prydde väggarna, vackra gips- och bronsbyster voro med smak uppställda; i ett rum fröjdade man sig av ett bibliotek, i ett annat voro samlingar av snäckor, mineralier och en mängd kuriösa naturalster, utbredda under glas. Allt var friskt och ordnat; vart man såg, mötte man föremål, som livade tanke och känsla, och den lilla livliga Husgavel, som småhoppande förde oss omkring och gjorde oss förträffligt reda på allt, var icke det minst intressanta i samlingen.

Den livliga fröken, förde oss ner i trädgården, där vi gingo in i blommande vinkast och doftande persikohus samt sågo en mängd vackra och sällsynta växter, dem fröken Hellevi sköter och kallar sina barn. I en liten täck paviljong förtärde vi en utsökt kollation. Under det vi höllo på härmed, kommo flera besök från staden, bland vilka lagman Hök, som av fröken Husgavel mottogs med särdeles hjärtlighet. Samtalet blev allmänt och vände sig snart kring den blivande grannen på Ramm. De mest olika rykten och gissningar uttalades om honom. Alla nationer fingo äga honom ömsevis, och hans resa hit tillskrevs de mest olika avsikter. Man stannade vid förmodan, att han var en spion, men vad han skulle spionera ut, kunde ingen säga; man började gissa på en hop lustiga saker, och fröken Husgavel sade: ”Vet ni vad, mitt herrskap? Jag slår vad, att vår beryktade granne helt enkelt är en beskedlig karl, som haft ledsamt i sitt fädernesland och nu söker distrahera sig i Sverge med att skjuta några harar och rådjur.”

Samtalet fortfor länge på detta kapitel och var rätt [ 43 ]muntert. Fröken Husgavel är en av de tämligen sällsynta personer, som verkligen uppliva ett samtal och locka folk att säga goda saker. Jag blev helt förundrad att höra björn så kvick; han och fröken Husgavel gnabbades helt behändigt och pikade varann som två gamla goda vänner. När vi skulle fara, lät fröken Hellevi trillan köra till trädgårdsporten och följde oss själv dit.

Under det trillan med oss sakta rullade fram i den lugna, vackra sommarkvällen, sökte jag reda för mig de intryck jag haft av Fågelbo och dess ägarinna.


Tredje visitdagen.

En mager dag i ett rikt hus. Huset vill vara magnifikt och är blott grant. Herrn vill vara grand seigneur, men — skryter av sina ljuskronor och franska tapeter. Frun vill vara av den bästa ton och ha den mest intressanta konversation, varutav utgår en underlig röra. Döttrarna vilja vara bildade, talangfulla, degagerade och ha en slags jargon, av vilken utgår en stor tomhet. Sonen vill vara viktig och är en liten blond herre med mindre väl bränt hår. Hela familjen är en samling av misslyckade anspråk.

Ett stort arv, ett adelsdiplom (n. b. herr v. P. säger, att han blott upptagit sitt tyska adelskap i det svenska), en resa till Paris ha fört familjen v. P. högt upp i världen — enligt dess egen tanke. För två år sen slog den ned på Briteberg, vistades där om sommaren, inredde ett präktigt hus, ville vara i orten som örnen bland småfåglar, men måste till sin förvåning se, att ma chère mère såg ned på dem.

Fru v. P. var emellertid en rätt artig fru, men ett visst drag av nedlåtande vänlighet mot mig tog bort för mig behaget av hennes artighet. Några unga herrar voro på besök och pratade och skrattade mycket med fröknarna Emelie och Adèle, som sutto i högst eleganta toaletter, [ 44 ]med fransyska handskar, och rörde på sina huvuden, som de suttit på ståltråd. Fru v. P. frågade mig genast efter generalskan Mansfelt samt examinerade min släktskap med henne, vilken slog så ut, att jag icke blev släkt med ma chère mère. Jag hade icke tänkt på det förut, och det gjorde mig nästan ont att inse det. Sen började vi tala om Stockholm och bekanta personer där, och se! alla fru v. P…s bekanta och intima vänner, de voro grevar och grevinnor. I synnerhet fick jag ofta höra talas om greve L…s. Greve L…s hade nyligen varit på Briteberg. v. P…s voro bjudna att tillbringa en del av sommaren hos greve L…s på H…näs, V. P…s hade med greve L…s förra sommaren gjort parti till Uddevalla, bott tillsammans på Gustavsberg. Grevinnan L. var en ofantligt charmant människa, som fru v. P. höll av som en syster. Flickorna L. voro söta och bildade flickor tout à fait comme il faut.

”Amalia L…s syster, grevinnan W., sade en gång… känner fru Werner grevinnan W.?”

“Ne… jo… litet.”

”Nå, är hon icke för söt? Amalia säger själv: ’ma soeur vaut mieux que moi!’ Det fägnar mig, att fru Werner känner ett så distingerat fruntimmer. Ack, säg mig några fler av fru Werners konnässanser i Stockholm. Törhända det råkar sig så, att de även äro mina.”

Jag bekänner min svaghet för dig, Maria, jag letade i mitt huvud efter grevar och grevinnor. Jag tror jag var biten av fru v. P. och smittad av hennes förnämhetssjuka. Plötsligt fick jag se björn som ur sina ögonvrår glodde på mig med en högst illistig grimas: den drev förnämhetssjukan utur mig. Och för att med ens göra mig alldeles ledig och klar, nämnde jag muntert som mina bekanta i Stockholm excellensen O…s.

Fru v. P. studsade lite: ”Jaså,” sade hon långsamt, ”nå, jag har också varit där, ett par gånger.”

[ 45 ]”Å, jag var där två à tre gånger i veckan”, sade jag leende.

”Såå. Ett högst distingerat hus. Törhända är grevinnan O. min bästa fru Werners intima vän?”

”Nej, jag såg henne högst sällan. Jag gav nämligen musiklektioner åt hennes döttrar.”

“Jaså… jasså… jasså…” sade fru v. P. synbart bragt ur koncepterna, och bytande talämne sade hon: ”Mina söta flickor, vilja ni inte spela och sjunga lite för oss. Adèle, min söta, sjung det där lilla stycket som greve B. skickade dig. Känner fru Werner greve B.?”

“Nej.”

”Han kommer till oss i sommar… en högst distingerad ung man.”

”Känner ers nåd grosshandlare Dahls?” frågade jag nu å min sida, trött att alltid vara den svarande.

”Nej… något litet… vi ha så olika kretsar. Beskedligt, rätt beskedligt folk tror jag. Jag har sett dem tillfälligtvis i sällskap. Grosshandlar… vad heta de nu igen?… Dall… Dahléns… äro föga med i den högre societén här på orten.”

”Emedan de äro så gamla förmodar jag. Jag har mycket hört talas om deras dotterdotter, fröken Serena. Hon lär vara mycket älskvärd.”

”Flickan är hygglig nog, men stackars lilla ofärdiga, sjukliga kräk, hon lever icke länge. Hela det huset är skröpligt.”

”Lilla ofärdiga, sjukliga kräk!” upprepade jag inom mig själv förvånad, ”vad i all världen…”

Men jag hann ej längre förvåna mig häröver, ty någon av herrarna nämnde ”den nya grannen på Ramm” (snart blir jag trött vid att höra om den nya grannen), och fru v. P., som syntes vara i en slags fruktan att konversationen skulle avstanna, slog sig på ämnet och bearbetade det sålunda:

[ 46 ]”Ack, det lär vara en intressant man, en verklig ’heros de roman!’ Han heter Romanus eller Romulus och är italienare av furstlig släkt. Han har mördat sin första hustru, sedan enleverat en vacker engelska och rest med henne till Amerika. Där duellerade han med hennes bror och dödade honom, och hans älskarinna dog av sorg däröver. Nu reser han kring världen för att skingra sin sorg och för att göra gott. Hans välgörenhet skall vara lika stor som hans förmögenhet.”

Jag gapade — och flydde!

På hemvägen mötte vi forvagnar med saker för den nya grannens räkning. Om denne man, efter allt vad som talats om honom, är blott en helt vanlig människa, så — — blir jag stött!

Din Fransiska.