Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 36

←  Chicot och konungen

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Samtalet

Kapitel 37  →

36.
Samtalet.

Då hertigen mottog grefve de Monsoreau, var han på det gynnsammaste stämd för Bussys planer. Hans egenkärlek hade fått ett styng, och fruktan för den skandal, hvarmed Bussy hotade i baron de Méridors namn, uppjagade prinsens vrede till högsta höjd.

Hertigen mottog således öfverhofjägmästaren med denna stränga uppsyn, som kom de djärfvaste vid hofvet att darra, ty man visste, hur långt Frans kunde gå i sin hämnd.

— Ers höghet har låtit kalla mig, sade Monsoreau lugnt, i det han blickade på de väfda tapeterna.

— Frukta ingenting, min herre, sade hertigen, som gissade till grefvens tankar, det finns ingen, som lyssnar bakom dessa tapeter; vi kunna tala otvunget, framför allt öppenhjärtigt.

Monsoreau bugade sig.

— Ni är ju en trogen tjänare, herr öfverhofjägmästare, och ni har ju mycken tillgifvenhet för min person?

— Jag vågar tro det, ers höghet.

— Och jag är säker därpå, min herre; det är ni, som vid många tillfällen underrättat mig om stämplingar, hopsmidda mot mig; det är ni, som bistått mig i mina företag, i det ni glömt era egna intressen och satt ert lif i fara.

— Ers kunglig höghet!

— Jag vet det. Nyligen, till exempel … jag måste påminna er därom, ty ni har sannerligen så mycken grannlagenhet, att jag aldrig hört er göra någon häntydning på er tjänstaktighet … nyligen, som jag säger, vid det där olyckliga tillfället …

— Hvilket tillfälle, ers höghet?

— Ah, jag menar fröken de Méridors enlevering; ack, den arma, unga flickan!

— Ja, tyvärr! mumlade Monsoreau utan att gifva något egentligt svar.

— Ni beklagar henne, eller hur? sade prinsen, som sökte göra honom allt tryggare.

— Skulle ni då ej göra detsamma, ers höghet?

— Jag? O, ni vet bättre än någon, om jag ångrat detta olyckliga infall! Det har fordrats all min vänskap för er och minnet af de tjänster ni gjort mig för att komma mig att glömma, det jag utan er inrådan aldrig skulle ha enleverat den unga flickan.

Monsoreau kände sig träffad af dessa ord.

— Nådig herre, svarade han, er godhet gör, att ni öfverdrifver saken; ni har lika litet som jag varit orsak till den unga flickans död.

— Hvad menar ni?

— Utan tvifvel hade ni ej för afsikt att bringa henne till denna ytterlighet.

— Ack nej, visst icke!

— Då, nådig herre, är ni ju ursäktad; det var en olycka, sådan som slumpen förorsakar.

— Dessutom, tillade hertigen, i det han kastade en genomträngande blick på Monsoreau, dessutom har ju döden insvept allt i sin ogenomträngliga slöja.

Prinsens röst darrade så hörbart, att Monsoreau hastigt blickade upp.

— Nådig herre, sade han, vill ni att jag skall tala uppriktigt?

— Hvarför tvekar ni att göra det? svarade prinsen med en ton, som på en gång uttryckte stolthet och förvåning.

— Ack, nådig herre, då jag har framför mig en furste, lika utmärkt för sitt förstånd som sitt ädla hjärta, bör vårt samtal från detta ögonblick vara prägladt af uppriktighet.

— Från detta ögonblick? … Hvad betyder det?

— Jo, det vill säga, att ers höghet ej från början ansett nödigt att mot mig begagna en sådan uppriktighet.

— Verkligen! genmälde hertigen med ett gapskratt, som förrådde en ursinnig vrede.

— Hör mig, nådig herre, sade Monsoreau ödmjukt. Jag vet, hvad ers höghet ville säga mig.

— Tala då.

— Ers höghet ville låta mig förstå, att fröken de Méridor kanhända ej är död, och att hennes förmente mördare således ej behöfver hysa några samvetskval.

— Hur länge har ni dröjt, min herre, innan ni sökt ingifva mig denna tröstande föreställning! Ni är, på min heder, en tillgifven tjänare! Ni har sett mig nedslagen, bedröfvad; ni har hört mig tala om de förfärliga drömmar jag haft i anledning af denna flickas död … jag, som ändå icke är blödsint af mig, Gud ske lof … och ni har låtit mig lefva i denna oro, ehuru ni med denna enda upplysning kunnat bespara mig allt detta lidande … Hur vill ni, att jag skall kalla detta uppförande, min herre?

Hertigen uttalade dessa ord med alla tecken till en snart utbrytande vrede.

— Nådig herre, svarade Monsoreau, man skulle kunna tro, att ers höghet mot mig riktar en anklagelse …

— Bedragare! utropade plötsligt prinsen, i det han gick öfverhofjägmästaren några steg närmare, jag gör det, och jag bevisar också denna anklagelse … Du har bedragit mig! Du har röfvat från mig den kvinna jag älskade …

Monsoreau bleknade förfärligt, men förlorade ingenting af sin lugna, nästan stolta hållning.

— Det är sant, sade han.

— Ha! Det är sant, säger du! Skamlöse skurk!

— Värdigas tala litet saktare, nådig herre, inföll Monsoreau, alltid lika lugn. Ers höghet glömmer, att ni talar till en ädling och en trogen tjänare.

Hertigen skrattade konvulsiviskt.

— Till en konungens trogne tjänare, fortfor Monsoreau.

Hertigen fäste sig vid ordet: konung.

— Hvad menar ni? mumlade han.

— Jag menar, återtog Monsoreau med ödmjuk ton, att om ers höghet ville göra sig den mödan att höra mig, skulle ni finna, att jag bemäktigat mig denna kvinna, emedan ers höghet önskade äga henne.

Hertigen förstummades af så mycken djärfhet.

— Och min ursäkt, fortfor saktmodigt öfverhofjägmästaren, är, att jag älskade fröken de Méridor.

— Jag också, svarade Frans med en ton af obeskriflig stolthet.

— Det är sant, ers höghet, att ni är min herre; men fröken de Méridor älskade er ej.

— Och hon älskade dig?

— Kanhända, mumlade Monsoreau.

— Du ljuger! Du har tvingat henne med våld, liksom jag gjorde. Det är blott med den skillnad, att jag, husbonden, misslyckades, medan du, drängen, har lyckats. Men jag hade också blott makten till min hjälp, då du däremot hade förräderiet.

— Jag älskade henne, nådig herre.

— Hvad frågar jag efter det, jag?

— Nådig herre …

— Jag tror du vill bitas, orm?

— Nådig herre, tag er till vara, sade Monsoreau, i det han böjde ned hufvudet, liksom tigern, då han bereder sig att rusa på sitt rof. — Jag älskade henne, säger jag er, och jag är icke en af era drängar, såsom ni nyss kallade mig. Min hustru tillhör mig enligt lagen, ingen kan taga henne från mig, ej ens konungen. Således säger jag ännu en gång: jag ville ha denna kvinna, och jag har tagit henne.

— Jaså, sade Frans, i det han sträckte handen efter silfverringklockan på bordet. Du har tagit henne; välan, du skall ock återgifva henne.

— Ni bedrar er, nådig herre, utropade Monsoreau, i det han skyndade till bordet för att hindra prinsen från att ringa. Kväf denna farliga tanke att vilja skada mig, ty om ni en gång ringer, om ni tillskyndar mig en offentlig skymf …

— Du skall återlämna denna kvinna, säger jag dig.

— Återlämna henne? … Hon är min hustru; jag har äktat henne inför Gud.

Monsorenu räknade på verkan af detta ord; men prinsen förändrade ej sin hotande ställning.

— Om hon än är din hustru inför Gud, skall du ändock återlämna henne åt människorna.

— Hvad! Skulle ni då veta allt?

— Ja, jag vet allt. Detta äktenskap skall varda om intet; jag skall upplösa det, om du än vore vigd inför alla gudar, som regera i himmelen.

— Åh, nådig herre, ni hädar!

— Imorgon skall fröken de Méridor återgifvas åt sin far, i morgon skall du begifva dig i den landsflykt, jag ålägger dig. Inom en timme skall du sälja din öfverhofjägmästarebefattning; se där mina villkor. Efterkommer du dem icke, så akta dig, vasall; jag skall då krossa dig, som jag krossar detta glas.

Vid dessa ord fattade prinsen en dyrbar kristallskål och slungade den ursinnig mot Monsoreau, så att skärfvorna flögo honom om ansiktet.

— Jag skall ej återlämna denna kvinna, jag skall ej lämna min befattning, och jag skall stanna kvar i Frankrike, återtog Monsoreau.

— Hvad hör jag … fördömde usling!

— Emedan jag begär nåd af Frankrikes konung, af den i S:t Genovevas kloster utkorade konungen, och emedan denne nye monark, så god, så ädel, så lycklig i tanken på denna himmelens ynnest, ej skall vägra att lyssna till den förste, som räcker honom en böneskrift.

Mansoreau hade höjt sin röst; elden i hans blick hade nu öfvergått i hans ord.

Nu var det Frans’ tur att blekna; han tog ett steg baklänges och skyndade ovillkorligt att draga det tunga förhänget för dörren; därefter fattade han grefvens hand och stammade:

— Nåväl … grefve … tala blott saktare … jag vill höre er.

— Jag skall tala ödmjukt, sade Monsoreau, som nu återfick sitt lugn, ödmjukt, såsom det anstår ers höghets underdånigaste tjänare.

Frans stirrade på dörrgardinen. Han tycktes frukta, att Monsoreaus ord blifvit hörda där ute.

— Hvad var det ni sade? frågade han.

— Jo, jag sade, nådig herre, att en olycklig kärlek är skulden till allt. Kärleken, ädle furste, är den våldsammaste af alla passioner … Vid tanken på, att ers höghet kastat ögonen på Diana, kunde jag ej behärska mig.

— Men jag säger er, grefve, det är ett förräderi.

— Förebrå mig ej, nådig herre; se här, hvad jag tänkte. Jag såg er rik, ung, lycklig, jag såg i er den förste monarken i kristenheten.

Hertigen gjorde en åtbörd.

— Ty ni är det … fortfor Monsoreau saktare; emellan denna högsta rang och er finns ej mer än en skugga, lätt att skingra … Jag såg hela er lysande framtid, och när jag jämförde denna mäktiga lycka med det lilla jag eftersträfvade, då, bländad af er tillkommande glans, som nästan hindrade mig att se den stackars lilla blomma jag själf önskade, jag, en obetydlig atom bredvid er, då sade jag till mig själf: jag vill lämna åt fursten hans lysande drömmar och hans vidt omfattande planer; det är hans mål; jag däremot söker mitt i skuggan … Knappt skall han märka mitt aflägsnande, knappt skall han söka denna obetydliga pärla jag röfvar ur hans kungliga diadem.

— Grefve, grefve! sade hertigen, mot sin vilja berusad af det förledande i denna målning.

— Ni förlåter mig, nådig herre; är det ej så?

I detta ögonblick for hertigen upp, och hans öga föll händelsevis på Bussys porträtt. Denna bild hade en så stolt blick, så högdragen min; den höll sin arm så utmanande stödd i sidan, att hertigen tyckte sig se Bussy själf, som liksom uppmanade honom till mod.

— Nej, sade han, jag kan icke förlåta er; det är ej för min egen skull jag nu är sträng, Gud är därtill mitt vittne; det är, emedan en sörjande och förolämpad far återfordrar sin dotter; det är, emedan en kvinna, tvingad att äkta er, ropar hämnd öfver er; det är slutligen, emedan en furstes första plikt är att öfva rättvisa.

— Nådig herre!

— Detta är, som jag säger, en furstes första plikt; jag skall ock öfva rättvisa …

— Om, invände Monsoreau, rättvisan är en furstes första plikt, så är erkänslan en konungs första skyldighet.

— Hvad säger ni?

— Jag säger, att en konung aldrig bör glömma den, han har att tacka för sin krona. Således, nådig herre …

— Nå?

— Det är mig ni har att tacka för kronan, sire!

— Monsoreau! utropade hertigen med den största förskräckelse. Monsoreau! återtog han med låg och darrande röst, är ni då en förrädare mot konungen, liksom ni varit det mot prinsen?

— Jag fäster mig vid den, som skyddar mig, sire, fortfor Monsoreau med allt lägre och lägre röst.

— Olycklige!

Hertigen blickade ännu en gång på Bussys porträtt.

— Jag kan ej, sade han. Ni är en rättsinnig ädling, Monsoreau; ni inser, att jag ej kan gilla hvad ni gjort.

— Hvarför det, nådig herre?

— Emedan det är en handling, er och mig ovärdig … Afstå från denna kvinna. Ack, min bäste grefve … Blott denna uppoffring, min vän, och jag lofvar att hålla er skadeslös därför på allt sätt …

— Ers höghet älskar då ännu Diana de Méridor? utbrast Monsoreau, blek af svartsjuka.

— Nej, nej! Jag bedyrar det, nej!

— Nå, hvem kan då tvinga ers höghet? Hon är min hustru; är jag ej af tillräckligt god börd? Är det möjligtvis någon, som inblandar sig i mina förhållanden?

— Men hon älskar er ej.

— Hvad betyder det?

— Afstå från henne för min skull, Monsoreau.

— Jag kan ej …

— Då … sade hertigen, fattad af den grymmaste ångest, då …

— Betänk er, sire.

Hertigen torkade sin panna, betäckt af en kallsvett, som denna af grefven uttalade titel framkallat därpå.

— Skulle ni möjligen vilja förråda mig?

— Åt den af er afsatte konungen? Ja, ers majestät; ty om min nye monark ville beröfva mig ära och sällhet, skulle jag återvända till den gamle.

— Det är nedrigt!

— Sant, sire; men jag älskar tillräckligt för att kunna vara nedrig.

Hertigen gjorde en bestämd åtbörd, men grefven hejdade honom med en blick.

— Ni vinner ingenting med att döda mig, nådig herre; det ges hemligheter, som öfverlefva de döda. Var ni en nådig konung och låt mig få bli den underdånigaste af era undersåtar.

Hertigen vred händerna, så att naglarna gingo in i köttet.

— Välan, min ädle herre, gör någonting för den man, som bäst har tjänat er i alla stycken.

Frans reste sig upp.

— Hvad begär ni? sade han?

— Att ers majestät …

— Olycklige, olycklige! Du vill då, att jag skall bönfalla om att du tiger?

— Ack, nådig herre!

— Tala, säg, hvad begär ni? mumlade Frans.

— Ers höghet förlåter mig ju?

— Ja.

— Ers höghet undertecknar mitt giftermålskontrakt med fröken de Méridor?

— Ja, sade hertigen med kväfd röst.

— Och ni hedrar min hustru med ett småleende den dag då hon blir presenterad för drottningen?

— Ja, sade Frans; är det allt?

— Allt, nådig herre.

— Välan, ni har mitt löfte.

— Och ni, ers höghet, sade Monsoreau, i det han lutade sig tätt intill hertigens öra, ni skall bibehålla den tron, på hvilken jag hjälpt er att uppstiga. Farväl, sire!

Denna gång sade han ordet sire så sakta, att dess välljud endast syntes smeka prinsens öra.

— Nu, tänkte Monsoreau, återstår mig blott att få veta huru hertigen blifvit underrättad om allt.

---