Hoppa till innehållet

Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Chicot spelar schack
Grefvinnan de Monsoreau
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Carolina Wancke

Konungen utnämner en chef för ligan
Fortsättning  →


[ 54 ]

9.
Konungen utnämner en chef för ligan.

Timmen för den stora audiensen var kommen. Paris hade till Louvren sändt sina deputationer af ligister, sina handtverksdeputationer, sin magistrat, sin milis och massor af åskådare.

Konungen, som befann sig i tronsalen, omgifven af sina officerare, sina vänner och sin familj, såg alla korporationerna defilera förbi för att, då de lämnat sina äldste, sina anförare, i palatset, gå och intaga de dem anvisade platserna nere på borggårdarna. Han kunde sålunda med en enda blick öfverskåda massor och nästan räkna sina fiender, hvarvid han hade god hjälp, antingen af Chicot, som stod gömd bakom den kungliga stolen, eller af änkedrottningens uttrycksfulla min eller af en oförsiktig åtbörd af en och annan ligist.

Hastigt inträdde grefve de Monsoreau.

— Se, sade Chicot, se då Henrik lille!

— Hvad vill du, att jag skall se?

— Kors, se då på din öfverhofjägmästare; han är så blek, så betäckt af damm och smuts, att han väl förtjänar uppmärksamhet.

— Ja, det är verkligen han, sade konungen.

Henrik vinkade ât Monsoreau, som genast närmade sig.

— Hvad! är ni i Louvren, min herre? frågade Henrik; [ 55 ]jag trodde er vara i Vincennes, sysselsatt med att uppspåra en hjort.

— Hjorten var uppspårad klockan sju i morse, sire; men då klockan blef nära tolf, utan att jag fått någon underrättelse, fruktade jag, att det händt ers majestät någon lycka.

— Verkligen?

— Sire, återtog grefven, om jag felat i min plikt, så ber jag ers majestät ej tillskrifva detta något annat än min ytterliga tillgifvenhet för ers majestäts höga person.

— Godt, min herre, var försäkrad om, att jag vet uppskatta den.

— Nu, återtog grefven med tvekande ton, nu, då jag är lugnad i afseende på ers majestät, så återvänder jag till Vincennes, om ni befaller, och …

— Nej, nej, stanna; denna jakt var blott en nyck, som föll oss in. Stanna; jag behöfver se mig omgifven af dem, som äro mig tillgifna, och ni har själf ställt er ibland antalet af dem, på hvilka jag kan lita.

Monsoreau bugade sig.

— Hvar befaller ers majestät jag skall taga plats?

— Vill du låna mig honom på en half timme? frågade Chicot i konungens öra.

— Till hvad ändamål?

— För att kittla honom litet. Hvad bryr du dig om det? Du är mig också ersättning skyldig, för det du tvingar mig att vara närvarande vid en så tråkig ceremoni som denna.

— Nå, så tag honom då.

— Jag har haft den äran fråga ers majestät, hvar ers majestät tillåter mig att taga plats? frågade grefven ånyo.

— Jag trodde, att jag redan svarat er; ställ er hvar ni vill bakom min kungliga stol t. ex.: det är där mina vänner få sin pats.

— Se så, kom hit, vår öfverhofjägmästare, sade Chicot, i det han makade åt sig och lämnade herr de Monsoreau en del af den plats, han förut ensam innehaft, — kom hit och vädra på de där sällarna. Sannerligen är icke det ett villebråd, som man kan spåra upp utan stöfvare! För tusan, herr grefve, hvilken lukt! Nu är det skomakarne, som passera; se så, nu komma garfvarne; på min ära, om ni tappar spåret af dem, så tar jag ifrån er eder fullmakt.

[ 56 ]Herr de Monsoreau låtsade höra, ehuru han ej gjorde det, ty han såg sig oupphörligt omkring med en tankspriddhet. hvilken så mycket mindre undföll konungen, som Chicot gjorde honom uppmärksam därpå.

— Vet du, sade Chicot, hvem din öfverhofjägmästare nu jagar?

— Nej; hvem då?

— Han jagar din bror af Anjou.

— Villebrådet är åtminstone icke i sikte, svarade Henrik skrattande.

— Nej, men det förmodas vara i närheten, svarade Chicot. Skulle du vilja, att han förblir i okunnighet om, hvar det är?

— Ja, jag tillstår, att jag ingenting skulle ha emot, om han blefve missledd härutinnan.

— Vänta då, så skall jag drifva in honom i snåren. Man säger, att vargen har väder af räfven; men han lurar sig på det. Fråga honom bara, hvar grefvinnan är.

— Hvarför det?

— Fråga bara, så skall du få se.

— Herr grefve, sade Henrik, hvar är då er grefvinna! Jag ser henne ej bland damerna.

Grefven spratt till, såsom hade en orm bitit honom. Chicot ref sig på näsan och klippte med ögonen.

— Sire, svarade öfverhofjägmästaren, min hustru är sjuk. Pariserluften är osund; sedan hon därför i går begärt och erhållit tillstånd af drottningen, har hon i natt med sin far begifvit sig till Méridor.

— Till hvilken del af Frankrike far hon då? frågade konungen, glad öfver att få en förevändning att vända bort hufvudet medan garfvarne passerade.

— Till Anjou, där hon är född. svarade grefven.

— Den stackars grefvinnan, inföll Chicot, kan ju dö af ledsnad på vägar och stigar!

— Jag nämnde för hans majestät, att hennes far åtföljer henne.

— Det kan väl vara att en far är aktningsvärd, men särdeles rolig är han måhända ej, och hade hon ingen annan, som förströdde henne, så …; men lyckligtvis …

— Hvad vill det säga: lyckligtvis? frågade häftigt grefven.

— Ja, hvad betyder det ordet? sporde konungen.

[ 57 ]— Jo, lyckligtvis betyder lyckligtvis. Det vill säga, att det var lyckligt, och att jag därutinnan beundrade försynens skickelse. Lyckligtvis tänkte jag, äro i detta ögonblick några af våra vänner ändå ute på en af de muntraste resor och i fall de råka grefvinnan, skola de bestämdt roa henne. Ja, tillade vårdslöst Chicot, som de resa samma väg, så är det troligt, att de råka henne. Ack, jag tycker mig just se dem; och du Henrik, som är en människa med liflig inbillningskraft, kan lätt föreställa dig dem, där de rida bredvid grefvinnan och berätta tusen narraktigheter, som komma den älskvärda damen att kikna af skratt.

— Detta var ett nytt dolkstyng för öfverhofjägmästaren, men det gick ej an att bryta ut i konungens närvaro, och Chicot hade åtminstone stundtals en bundsförvant i denne; således gjorde Monsoreau våld på sig, huru påkostande det än var, och sade med vänlig ton och blick:

— Hvad Har ni verkligen vänner, som nu äro stadda på resa till Anjou?

— Ni kan gå ännu längre och säga, att ni själf har vänner, som resa dit, emedan de snarare äro era än mina vänner.

— Ni förvånar mig, herr Chicot, sade grefven; jag känner ingen, som …

— Ah, hvad ni spelar för en hemlighetsfull roll!

— Jag bedyrar, att jag ingenting vet i detta afseende.

— Ändock, herr grefve, återtog Chicot, äro de där vännerna er så kära att ni nyss af vana … ty ni vet alltför väl, att de farit till Anjou … att ni nyss af vana, säger jag, lät ert öga leta efter dem här i mängden, naturligtvis utan att finna dem.

— Jag? utbrast grefven.

— Ja, ni, herr öfverhofjägmästare, den blekaste af alla forna, närvarande och tillkommande jägmästare, ända från salig Nimrod ned till herr Auterfort, er företrädare.

— Herr Chicot!

— Den blekaste, jag upprepar det: Veritas veritatum. Detta uttryck är dock en barbarism, emedan det aldrig kan finnas mer än en sanning, alldenstund, om det funnes två, endera af dem ej vore sann; men ni är inte filolog, ni, herr Esau.

— Nej, min herre, det är jag icke, och därför ber jag [ 58 ]er återkomma till de där vännerna och nämna dem vid namn, i fall det öfvermått af inbillningskraft, som förspörjes hos er, tillåter er det.

— Kors! Ni upprepar ständigt ett och samma, herr grefve. Spåra då, det tillhör ert yrke, hvarpå den där stackars hjorten kan tjäna som lefvande exempel, han, som ni störde i morse, och som inte hade skäl att vänta sig det af er. Om man förhindrade er att sofva, skulle ni tycka om det, säg?

Monsoreaus blickar irrade nu förfärade omkring bland Henriks omgifning.

— Hvad utropade han, då han märkte en plats tom bredvid konungen. Hertigen af Anjou!

— Hallo, hallo sade gascognaren; nu är ni på spåret.

— Har han rest i dag?

— Han har rest i dag, sade Chicot. men det är också möjligt, att han reste i går afton. Ni är inte språkforskare, herr grefve, så att ni ej så noga skiljer tempora åt; men låt oss fråga kungen, som förstår sådant där. Hör, när försvann din bror, Henrik lille?

— I natt, svarade konungen.

— Hertigen har då rest, mumlade Monsoreau, dödsblek och darrande. Ack, min Gud, sire, hvad säger ni?

— Jag säger, svarade konungen, ej att min bror rest, men att han försvunnit, utan att hans bästa vänner veta, hvart han tagit vägen.

— Ah, om jag det trodde! sade grefven med sammanbitna tänder.

— Nå, hvad skulle ni då göra? Dessutom, hvad är det för ondt i det, om han skulle säga er grefvinna några artigheter? Vår käre Frans är familjens ende kurtisör, hans bror har annat att göra än kurtisera: för tusan, det är väl icke för mycket, om det vid hofvet finnes en furste, som representerar det franska folkets lynne.

— Jag är förlorad, mumlade grefven, och tycktes ämna skynda bort, men Chicot kvarhöll honom.

— Håll er då stilla, i Guds namn! Ni gör inte annat än vrider på er, och det besvärar konungen. Jag ville sannerligen vara i er frus ställe, vore det ock bara för att se en prins med två näsor och herr Aurilly, som spelar luta i kapp med salig herr Orpheus. Er fru är bra lycklig hon!

[ 59 ]Monsoreau var utom sig af vrede.

— Sakta då, herr öfverhofjägmästare, återtog Chicot, dölj då litet er glädje; det är opassande att så där ge luft åt sina känslor; hör nu på konungens tal.

Öfverhofjägmästaren måste hålla sig stilla, ty Louvrens salar fylldes allt mer och mer. Hertigen af Guise hade kommit in och böjt knä för konungen, ej utan att kasta en förvånad och orolig blick på den tomma stolen bredvid Henrik.

Konungen steg upp, och härolderna äskade tystnad.