Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 10
| ← Konungen utnämner en chef för ligan |
|
Eteocles och Polynices → |
10.
Fortsättning.
— Mina herrar! sade konungen, sedan den fullkomligaste tystnad inträdt och han öfvertygat sig om, att Schomberg, Quélus, Maugiron och d'Epernon, hvilka blifvit aflösta af tio schweizare, stodo bakom honom, — mina herrar! Emedan en konung så till sägandes, är ställd emellan himmeln och jorden, hör han lika tydligt rösten ofvanifrån och rösterna nedifrån, det vill säga både hvad Gud bjuder och hvad hans folk begär. Uppdragandet af makten är af vikt, att den chef, som utnämnes för att stödja kyrkan, utgör, jag inser det, en borgen för alla mina undersåtar. Också har min kusins af Guise råd vunnit mitt bifall, och jag förklarar härmed den heliga ligan vederbörligt stadfäst och lagligen beståndande. Alldenstund det höfves den ett lämpligt och mäktigt öfverhufvud och det är af vikt att den chef, som utnämnes för att stödja kyrkan, är en af denna kyrkas mest nitiska söner, ställer jag en kristen furste i spetsen för denna liga, och jag förkunnar härmedelst, att denna chef skall heta …
Med afsikt gjorde Henrik härvid en lång paus, och tystnaden var så djup, att man kunde höra en flugas surrande.
— Och jag förkunnar härmedelst, att denne chef skall heta Henrik af Valois, konung af Frankrike och Polen.
Då Henrik uttalade dessa ord, höjde han rösten till tecken af triumf, lika mycket för att lifva sina vänners mod som för att krossa ligisternas, hvilkas dofva mummel antydde missnöje, förvåning och fruktan.
Hertigen af Guise stod liksom tillintetgjord, och stora svettdroppar pärlade på hans panna; han utbyttte en blick med hertigen af Mayenne och kardinalen.
Kardinalen lämnade den grupp, af hvilken han omgafs och nalkades sin bror, till hvilken han hviskade:
— Frans, jag fruktar, att vi icke äro i säkerhet här. Låt oss skynda att taga afsked, ty folket har sina nycker, och den konung, som det i går afskydde, kan för några dar åtminstone bli dess afgud.
— Ja, sade Mayenne, låt oss aflägsna oss. Vänta vår bror här, så skall jag gå och förbereda vår reträtt.
Under tiden hade konungen undertecknat den akt, som på förhand var uppsatt af herr de Morvilliers, den ende hvilken utom änkedrottningen var invigd i hemligheten; med den glädtighet han så väl föstod att antaga, när han ville, räckte Henrik III sedan pennan åt hertigen af Guise, och i det han med fingret utpekade stället på papperet, sade han med stark näston:
— Underteckna då, min älskade kusin, just där nedanför mig, och sedan kommer hertigens af Mayenne tur.
Men hertigen af Mayenne var redan nere i trappan, och kardinalen hade kommit ut i andra rummet. Konungen märkte deras frånvaro och sade:
— Lämna då pennan åt vår öfverhofjägmästare.
Hertigen undertecknade, lämnade pennan åt grefve de Monsoreau och gjorde en rörelse för att aflägsna sig.
— Vänta litet, sade konungen.
Och under det den närvarande adeln och alla korporationernas äldste beredde sig att underteckna, dels nedanför konungens egen namnteckning, dels på vidhängande blad, till hvilka sedan de blad skulle läggas, på hvilka kvällen förut hvem som helst, hög och låg, frälse och ofrälse, haft rättighet att teckna sitt namn, sade konungen till hertigen af Guise:
— Min kusin, jag förmodar, det ni ämnat att till vår hufvudstads försvar bilda en stark armé af ligans förenade krafter. Denna armé är nu organiserad, och det på ett passande sätt, emedan parisarnes naturliga fältherre är konungen.
— Visserligen, sire, svarade hertigen, utan att rätt veta hvad han sade.
— Men jag glömmer icke, fortfor konungen, att jag äfven har en annan armé, och att befälet öfver denna armé med rätta tillkommer rikets förnämsta krigare: således, medan jag kommenderar ligan, res ni, min kusin, och kommendera arméen.
— När skall jag resa, ers majestät? frågade hertigen.
— Genast, svarade konungen.
— Henrik! Henrik! ropade Chicot, hvilken af etiketten förbjöds att springa fram ochi hejda konungen midt i hans tal. Men som Henrik ej hade hört hvad Chicot sade, eller, om han också hört det, ej förstått hvad han menade, nalades Chicot bugande, med en stor penna i handen, banande sig väg ända fram till Henrik och hviskade:
— Tiger du då inte, ditt dumhufvud?
Men det var för sent, ty konungen hade redan till hertien af Guise öfverlämnat dess på förhand uppsatta och undertecknade fullmakt, och detta i trots af gascognarens åtbörder och grimaser. Hertigen af Guise mottog fullmakten och begaf sig bort … Kardinalen väntade på honom vid salsdörren, och Mayenne inväntade bägge vid Louvrens port. De stego alla tre till häst, och inom tio minuter voro de utom Paris.
De öfriga drogo sig så småningom tillbaka; somliga ropade: lefve konungen! andra: lefve ligan!
— Så har jag då, sade Henrik, löst det stora problemet.
— Ja, mumlade Chicot, du är just en präktig räknemästare.
— Utan tvifvel, svarade konungen, ty jag förmådde ju alla de där skälmarna att ropa olika och ändå ropa det samma.
— Ack, sire, sire, ropade favoriterna, som stojande trängdes omkring konungen, hvilken sublim idé ni haft!
— De tro nu, att det skall komma att regna pengar som manna, menade Chicot.
Henrik fördes i triumf till sina rum, men Chicot spelade rollen af forntidens anklagare, i det han förföljde sin herre med sin klagan. Denna Chicots envishet att påminna dagens afgud, det han var blott en dödlig människa, förvånade konungen till den grad, att han afskedade alla och förblef ensam med Chicot.
— Hör på, sade Henrik, i det han vände sig till gascognaren, ni är då aldrig nöjd, mäster Chicot, och det börjar bli alldeles odrägligt. Det är inte höflighet, jag ber dig om, utan sundt förstånd.
— Du har rätt, Henrik, sade Chicot, ty det är just det, du bäst behöfde.
— Medgif åtminstone, att det är bra speladt af mig.
— Det är just det, jag inte kan medge.
— Jaså, du är afundsjuk, herr konung af Frankrike?
— Jag? Gud bevare mig! Kommer aldrig i fråga att jag afundas dig.
— Ständigt samma häcklare! …
— Ack, hvilken egenkärlek!
— Säg, är jag konung öfver ligan eller ej?
— Det är otvifvelaktigt, att du det är. Men …
— Men hvad?
— Men du är icke mer konung af Frankrike.
— Hvem är det då?
— Alla, utom du, Henrik; din bror först och främst.
— Min bror? Hvem talar du om?
— Om hvem annan än hertigen af Anjou!
— Som är min fånge.
— Ja, men så fånge han är, är han smord till konung. och det är inte du.
— Af hvem är han då smord?
— Af kardinalen af Guise. Kom nu, Henrik, och tala om din polis; man smörjer en konung i Paris i närvaro af trettiotre personer i Saint-Genovevas kyrka, och du vet det icke?
— Hur kan du veta det, som jag icke vet?
— Därför att herr de Morvilliers är din polismästare, men jag däremot min egen polismästare.
Konungen rynkade ögonbrynen.
— Således, utan att räkna Henrik af Valois, ha vi Frans af Anjou som konung af Frankrike, och sedan, tillade Chicot, i det han låtsades leta i sitt minne, ha vi äfven hertigen af Guise.
— Hertigen af Guise? Vacker konung, minsann, som jag förvisar och skickar till arméen!
— Ja, just som man icke hade förvisat dig till Polen, just som det icke vore närmare mellan la Charité och Louvren, än mellan Krakau och Paris! Att du skickat honom arméen, däri ligger då det fina i din manöver! Du ställer trettiotusen man under hans befäl, för tusan, och hvilken armé sedan! … Jo, en riktig armé … inte en sådan som din liga … Åh nej, en armé af borgare är lagom åt Henrik af Valois, favoriternas konung; men Henrik af Guise måste ha en armé af soldater, och hvilka soldater sedan? Härdade stridsmän, i stånd att slå tjugu sådana arméer som ligan! Om Henrik af Guise en dag finge det infallet att bli konung till namnet, behöfde han bara vända sina trumpeter åt hufvudstaden till och säga: Framåt! Låt oss svälja Paris i en munsbit, och Henrik af Valois och Louvren med! och de gökarne skulle nog göra det, jag känner dem jag.
— Ni glömmer bara en sak, djupsinnige herr politiker.
— Nå, det kan vara möjligt, i synnerhet om det jag glömt är namnet på en fjärde konung.
— Nej, ni glömmer, återtog Henrik föraktfullt, att då man vill regera öfver Frankrike, när det är en Valois, som bär kronan, så måste man litet se tillbaka och räkna förfäderna. Om något sådant skulle falla hertigen af Anjou in, så betyder det ingenting; ty hans börd kan berättiga honom att äga anspråk; hans och mina förfäder äro de samma; emellan oss må alltför gärna vara tvist om saken, ty oss emellan är det blott förstfödslorätten, som är afgörande, ingenting annat … Men Guise …! Ah, mäster Chicot, min vän, laga, att du får studera heraldiken, och säg sedan, om de franska liljorna icke äro förnämligare än de lotringska fåglarna?
— Men, Henrik, just däri ligger misstaget: Guise är af högre börd, än du menar.
— Af högre börd än jag själf kanske? frågade Henrik småleende.
— Det är inte något kanske det, min lille Henrik.
— Ni är en narr, herr Chicot.
— Det är så min titel.
— Men jag menar, att ni verkligen är tokig, tokig, så att ni borde bindas. Gå och laga, att ni får lära er läsa, min vän.
— Välan, Henrik, du, som kan läsa och inte behöfver gå tillbaka i skolan som jag, läs då det här.
Chicot uppdrog härvid ur sin bröstficka det pergament, hvarpå mäster Nicolas David skrifvit den oss bekanta genealogien, hvilken af påfven blifvit undertecknad i Avignon, och som bevisade, att Henrik af Guise härstammade från Karl den store.
Henrik bleknade, då han kastade ögonen på pergamentet och bredvid legatens underskrift sågs Sanct Peters insegel.
— Hvad säger du om det där, Henrik? Äro ej de franska liljorna något förringade, eller hur? Jag tycker, att de lotringska fåglarna vilja flyga lika högt som Cæsars örn.
— Hur har du skaffat dig det här släktregistret?
— Ah, det låg under advokaten Nicolas Davids hufvudgärd, då han här om dagen var i Lyon.
— Hvem tog det därstädes?
— En min gode vän, som är munk och heter — Gorenflot.
— Hvad utropade Henrik; den där afskyvärde ränkmakaren, som höll det eldfängda talet i Saint Genovevas kloster, och som i går förolämpade mig på gatan? Då har han stulit det.
— Nej, han har tagit det med våld.
— Från Nicolas David, den slagskämpen? Och sedan han uträttat en så viktig tjänst, har han ändå ej inställt sig hos mig för att få belöning?
— Han har helt ödmjukt gått tillbaka i sitt kloster och begär bara, att man skall glömma, det han någonsin varit därifrån.
— Chicot, på min ära skall ej din vän få första lediga abbotsstift.
— Tackar, på hans vägnar, sade Chicot och tillade för sig själf: Nu har jag min vän Gorenflot emellan Mayenne och Valois, emellan repet och prebendet; hvilketdera blir hans öde: att bli hängd eller att bli abbé?