Håkan Smulgråt/5
| ← Fierde Öpningen |
|
Femte Öpningen.
1. Inträdet.
TRULS, HÅKAN Hustru CARIN, Kläde-Månglerskan.
Truls. Ensam.
NÅ nu har jag så wida giort detta Kåppleriet ifrån mig: Men hwad Penningarne angår, så får den gamla Narren sielf skaffa sig dem, om han wil.
H. Smulgråt kommer tilbakars.
Nu har jag fölgt Henne in i min Cammare.
Truls.
Wäl Herre, men sj där hwar min gamla goda Wän, den ärliga Hustru Carin kommer. Til H. Smulgråt. Det är den Hustrun som Herrn länt Kläderna af.
H. Smulgråt.
Men är det icke alt för swårt, at man aldrig kan wara fri från folcks öfwerlopp. Hwad wil hon då?
Hustru Carin.
Jag wil intet annat Herre, än begiära de Kläderne igen, som Truls lånt af mig och som jag ser, at Herran nu har på sig, sedan at jag får den Plåten, som mig är lofwat derföre at Herrn dem brukat.
H. Smulgråt.
Drag ända tilpåckers med din Plåt, Kiäring. Kanskie det är så godt efter Plåtar. Altid utgiffter, altid utgiffter, på hwad sida man wänder sig. Truls befalte icke jag dig, at låna en Plåt til denna Hustrun?
Truls.
Ja Herre, jag har så giort. Jag kunde ej få låna denna Plåtan hos någon annan, än Herns Bror, Herr Birger, och har jag satt Plåten bakom dören i Herrens Camare.
H. Smulgråt.
Wäl. Til Hustru Carin. Jag skal nu straxt gå ut och klä af mig Kläderne, så kan I få dem igen.
Truls.
Får jag då gifwa henne den Plåten.
H. Smulgråt.
Nej, det skal du låta blifwa. Ty den Plåten behöfwer jag wäl ändå. Til Hustru CARIN. Kiära Mor: När I fram bättre går något här förbj, så kan I höra åt, då jag kanskie kunde låta Er få en Plåt, men nu har jag ej råd dertil.
Hustru Carin.
Åh kiäre Herre, lät mig få honom nu. Jag behöfwer den nu rätt wäl, som sitter en Änckia med många barn, och har intet at gifwa dem til mats.
H. Smulgråt.
Ja än sen då, är jag plicktig at föda dig Kiäring och dina barn. Kom igen en annan gång som jag säjer, så kan du, kan skie få något.
H. Smulgråt går ut och hon fölger med.
2. Inträdet.
BIRGER, CASPAR, Jungfru LISA, MAJA, ANDERS, H. SMULGRÅT, TRULS.
TRULS ensam.
JA, jag wil gå god före, at hwarcken denna stackars Hustrun, får sin betalning, eller Hr. Birger sin Plåt igen, så wist, som jag heter Truls; ty jag känner wäl Mannen.
BIRGER och de förra komma in, han säjer til TRULS
God Dag Truls, hwar är din Husbonde? Jag har något angelägit at tala med honom.
Truls.
Jag wed intet hwar han gick, han war här nu på stunden. Men sj hwar han kommer igen. Truls går ut.
H. Smulgråt för sig sielf i sin förra Habit.
Nå hwad mån tro det skal betyda, at min Bror är här, och har min Doter med sig: Kom wäss, at han wil, at jag skal taga henne til mig igen och föda - - - - - Nej det giör jag aldrig ock förr än det skal skie, får hon antingen swälta eller föda sig sielf bäst hon kan. Det giör mig lika mycket.
BIRGER til H. Smulgråt.
Min k. Bror, jag kommer at berätta Er några tidningar, som jag hoppas ej lära wara Er obehagelige. Den första är, at Er Doter nu mår bättre, än sist wi taltes wid, så at hwarcken Bror eller jag för denna gången, som jag hoppas, behöfwa fruckta, för någon omkostnad til hennes begrafning. Sj där, hwar hon står.
H. Smulgråt.
Ja, jag seer det. Hafwen I ännu flere sådane gode tidningar at berätta?
Birger.
Ja, jag måste ännu låta Er weta, at jag warit så lyckelig, at få min Caspar igen, som jag ej trodt mer wara til i werlden.
H. Smulgråt.
Hwad! hafwen I fåt Er Son igen? För sig sielf: Nå jag tror all ting är förgiort för mig, och wet jag intet, hwem som giör folcket, så seg Lifwat. Jag har giort min räkning derpå, at han längesedan skulle wara död, på det jag måtte wara så mycket närmare om arfwet. Dock lika mycket, jag tröstar mig ännu med den kloka Mannens spådom, at jag skal öfwerlefwa alla mina anhöriga både unge och gamla, och ärfwa dem, sedan jag nu fådt denna Hustrun. Til BIRGER. Hwar är då Er Son, som I talar om, Bror? - - - - -
Birger.
Han är här, min Bror, och begiär, at få hälsa på Er.
Caspar til H. Smulgråt.
Min Farbror, det fägnar mig öfwermåttan, at jag har den äran, at se honom må wäl.
H. Smulgråt.
Ja, det kan så wara. För sig sielf: utaf den glopens fägnad blifwer jag ej mycket fet.
BIRGER til H. Smulgråt.
Jag skal ännu berätta Bror en ting, hwaröfwer jag åtminstone på min sida finner mig wara mycket glad.
H. Smulgråt.
Nå, hwad är det nu åter igen?
Birger.
Det består deruti, min Bror, at Er Doter och min Son fådt tycke för hwarannan, och kommer han altså nu, at begiära Henne af Er.
Caspar.
Ja, min Farbror, det är en sak, hwarom jag ödmiukast anhåller, och i fall min Farbror skulle wara så gunstig, at gifwa mig sin Doter, hwilcket jag skulle hålla för den största Lycka som mig nånsin kunda hända; så kan jag försäkra, at jag ej skal underlåta, til at wara derföre taksam, samt at så upföra mig, at min Farbror aldrig skal finna orsak, til at ångra den gunsten han mig giort.
H. Smulgråt.
Hwad är nu det återigen för uptog? De äro ju Cousiner, och huru går det an, at de få gifta sig med hwarannan.
Birger.
Hå! min Bror, det är ju bekandt, at man dertil på wederbörlig hög ort kan få tilstånd, när man derom anhåller. Jag skal wäl sörja derföre, allenast min Bror, behagar först gifwa sit samtycke til min Sons begiäran.
H. Smulgråt: För sig sielf.
Jag tror, at folcket nu är rasande, som ej kan låta mig blifwa i fred, det är bara på Lisas möderne, som de hafwa sit afseende,
til BIRGER.
Nej, min Bror, det är en sak, som jag aldels intet kan samtycka til. Ty jag wil intet, at min Doter skal gifta sig.
Birger.
Nå, nå, min Bror, lät man tala med Er; säg mig, för hwad orsak skul I ej wiljen samtycka dertil?
H. Smulgråt.
Det kan wara Er lika mycket. Men jag har stora skäl, hwarför jag intet wil: - - -
Birger.
Men säj mig, hwad kunna de wara för skäl.
H. Smulgråt.
Efter I änteligen wil weta dem, så skal jag säja Er, at jag nu ej har penningar hwarcken til at betala min Doters möderne med, ej heller hwad til Hemgift och Bröllop fordras, med mera.
Birger.
Men, min Bror, det är ju sådane saker, som ändå en gång skulle betalas ut, och om I än skullen afslå min Sons begiäran; så kommer wäl ändå någon annan, som wil hafwa Er Dotter: och då ären I uti samma omständighet, som nu, och får kan ske lof, at gifwa ut åt en främmande hwad som nu kan bibehållas innom släckten.
H. Smulgråt.
När jag ej har penningarne mera i mine händer, så är det mig lika mycket, om de äro innom eller utom släckten. Ty jag har sedan lika mycket got af dem. Med et ord sagt, min k. Bror, jag gifwer aldeles intet mit samtycke til detta Giftermålet, och kan min Doter wäl blifwa ogifft.
Birger.
Men om Bror då skulle slippa at betala ut hennes möderne, och at giöra någon omkostnad, hwarcken til Bröllop eller eljest, hwad skulle han då säja om den sakan?
Håkan afsides.
Det kunde wäl änteligen låta höra sig. Ty jag wet ändå säkert, at jag nu mera, för mins Hustrus skul, öfwerlefwer, dem allesammans och ärfwer alt hwad de hafwa. Til BIRGER: Ja, på det sättet, som Bror nu säjer, kunde detta Gifftermålet wäl änteligen låta sig giöra.
TRULS kommer in springandes, och säjer til Håkan afsides:
Jag skal berätta Herren,at jag sedan i jåns fådt 3. Kyssar, af hans Dygd-ädla Dame, hwilcken Herrn behagade föra til räknings.
H. Smulgråt.
Wäl Truls, ju flere, ju bättre, och ju före kan du få din Lön betalt.
Truls.
Ja, jag skal också berätta, at der är in främmande Herre, som också begärte några Kyssar af Henne, för contante penningar, dem han hade med sig.
H. Smulgråt.
För contante penningar som han hade med sig, säjer du? Spring straxt tilbakars igen, och bed honom wänta. Jag kommer straxt efter, då jag får accordera med honom.
TRULS låssar wilja gå bort - - -
H. Smulgråt ropar honom tilbakars:
För all ting släpt intet Karlen bort med de contanta penningarne, förr än jag kommer, och får tala med honom.
Truls.
Nej, nej, Herre, jag skal wäl hålla Honom fast så länge. Går bort.
Birger.
Så gifwer då min Bror sit samtycke til detta Gifftermålet, som wi talt om.
H. Smulgråt.
Ja på det sättet, at jag slipper betala ut mödernet, och at Bror består all omkostnad derwid.
Birger.
Nå, lät så wara då, jag påtager mig altsammans.
H. Smulgråt.
Nå så far då wäl, min Bror, jag har nu något bråttom. Ty jag har et angelägit accord, som jag än i afton måste sluta.
3. Inträdet.
BIRGER, CASPAR, Jungfru LISA, MAJA,
ANDERS, HÅKAN,TRULS,
En Kiöpman.
Kiöpmannen kommer in med et Papper i handen, och ser sig omkring som sökte han efter någon.
BIRGER til Kiöpmannen:
SÖker min Herre efter någon här uti wårt sällskap.
Kiöpman.
Ja, jag söker efter Hr. Håkan Smulgråt, och ehuruwäl han eljest til namn och omständigheter är mig nog bekant, så har jag doch ej den äran at kiänna Honom til hans Person.
Sedan han sedt sig något omkring, säjer han til Håkan,
Om jag intet bedragar mig, så tycker jag, at det måste wara Herren, som har det Namnet?
H. Smulgråt ser på Kiöpmannen utan at swara: Kiöpmannen frågar ännu en gång
Skulle det intet wara Herren, som heter Herr Håkan Smulgråt?
H. Smulgråt.
Så må Ert ärende wara til. För sig sielf: Jag tror, at Folcket är utgiort på mig i dag, och må wäl hin weta, hwad den Karlen wil mig med pappers-Lappen i handen.
Kiöpmannen.
Wil då Herren antingen kännas wid detta namnet, eller ock låta mig weta, hwarest jag skal kunna träffa den Mannen, som jag frågar efter.
H. Smulgråt.
Lät mig då först få weta Ert ärende til honom.
Kiöpmannen.
Åh! det är bara en lapperjs Bagatelle, utan consequence.
H. Smulgråt.
Är det bara en Bagatelle så är det jag, som heter Håkan Smulgråt.
Kiöpmannen båckar sig för Håkan och säjer:
Hans tienare min Högt-ärade Hr. Håkan Smulgråt.
H. Smulgråt.
Ja så, är det intet annat än sådant. Ja jag skal strax swara Eder derpå, at jag ej behöfwer, eller kan taga an någon tienare så länge jag har min Truls hos mig. Ty jag behöfwer ej någon annan, och ej heller står jag ut med, at föda flere än en.
Kiöpmannen.
Åh! Herren skämtar bara med mig.
H. Smulgråt.
Jag skämtar intet, utan säjer Er ännu en gång, at jag intet wil ha Er i min tienst. Farwäl, jag har nu ej längre tid at uppehålla mig för Er skuld.
Kiöpmannen tager Håkan i armen och leder honom tilbakars igen.
H. Smulgråt.
Jag tror, at den Karlen är rasande, som wil änteligen på twinga mig sin tienst.
Kiöpmannen.
Det är just ej det, som jag skulle åstunda, utan jag begiär bara, at Herren wille wara så god och läsa detta paperet.
H. Smulgråt.
Ja, så mycket kan jag wäl giöra Er til tienst.
Medan han tager up sina Glas-Ögon, säjer han för sig sielf.
Hwem wet, om icke detta torde wara någon efterrättelse, angående min Hustrus Egendom, som nu wid detta laget, sedan Giftermålet är förbj, nödwändigt måste falla mig til.
Öfwer denna Inbillningen wiser han sig med Mjner och åthäfwor hiärteligen nögd.
Widare säjer han:
Ja, det är wist, jag får här et wackert Capital at bestyra om, förutan mit egit. Men det faller också i goda händer, och om min Hustru har haft tiotusende Plåtars Ränta deraf, så skal wäl jag bringa det til dubbelt så högt, det wil jag försäkra. Sådane inkomster kunna fägna en ärlig Mans Hierta. Ach! du ärliga Truls, dig har jag en stor del at tacka för denne Lyckan.
I detsamma sätter han Gläsögonen på sig, öpnar paperet och begynner läsa:
Herrn, Herrn, Hr. Håkan Smulgråt Debet.
Här wid stadnar han hastigt af och säjer för sig sielf:
Hwad wil detta säja: Jag märcker redan, at det ej är sådant papper, som jag mig förstälde. Til Kiöpmannen. Sj här är Papperet tilbakars, I lären gå wilse min Wän, och kan jag omöjeligen wara den samma som I söken efter. Ty det ordet DEBET, som står i detta Papperet, rimar sig aldeles intet med mit namn.
Kiöpmannen.
Det må rima sig eller intet, så beder jag ändå, at Herren wil wara så god, och läsa något längre.
H. Smulgråt.
Nog kan jag änteligen läsat, men med det Förord, som
I saden i jåns, at det blir utan någon consequence. Han läser:
Herrn, Herrn Håkan Smulgråt. Debet: För sig sielf:
Et sådant ord kan komma mig at rysa i hela Kroppen.
Läser widare. An åtskillige Persedlar til en fullkommlig
Fruntimmars Habit, med alla tilhörigheter, efter öfwergifwen
Special-Räkning til en Summa af 1175. Dlr K:Mynt.
Säjer til Kiöpmannen:
Nu har jag efter Er begiäran, läst - - up detta papperet för Er, Jag har derwid ej annat at påminna, än at I ändren Namnet, som står fram för Debet. Ty mit Namn skickar sig där intet. Wil gifwa Papperet tilbakars.
Kiöpmannen.
Nej, jag tager det intet emot, utan beder, at Herren wil wara så god, och betala denna räkningen, så wil jag quittera Henne.
H. Smulgråt.
Jag tror at I ären rasande, min Wän. Huru skulle jag kunna betala en så hög räkning, som denne är, och kunnen I dess utan wäl finna, at deruti äro sådanne saker upförde, som jag ej brukar.
Kiöpmannen.
Om Herren ej sielf brukar dem så äro de dock tienlige för hans unga Fru, och är det hon, som uti Herrns namn, har tagit ut alt sammans til Bröllops Kläder åt sig. Jag har också til Henne lemnat en annan Special räckning, hwaruti Herrn lärer funna, hwad hwar Sort för sig kostar - - -
H. Smulgråt.
Detta kan aldrig hänga rätt tilsamman, ty hwarföre skulle hon behöfwa taga något på Credit.
BIRGER til LISA.
Hwad är det, som jag hörer. Jag tror, at min Bror warit åstad och tagit sig en Hustru på sin ålderdom. - -
Jungfru LISA.
Skulle det wäl wara möjeligit, at jag fått en stiufmor, utan at weta deraf. De gå allesammans bort at önska Håkan lycka.
H. Smulgråt.
Hwad fattas Er, gott Folck, och hwad wiljen I giöra? Jag tror I ären underlige, eller hwad går det Eder an, om jag har Hustru eller intet? Min k. Bror, jag har begiärt af Er, förr, och beder Er ännu en gång, at I wiljen wara så god, och ej bry Er om mina Affairer. Ty jag skal wäl allena sörja för dem.
Birger.
Förlåt mig min Bror, jag bryr mig intet derom, utan I kunnen giöra och låta därmed som Er bäst behagar.
H. Smulgråt til Kiöpmannen.
Ja, jag säjer, at jag ej kan finna, hwarföre min Hustru skulle taga några Waror ut hos Er på mit Namn. Ty om hon hade behöft något, så hade hon wäl kunnat betalat sielf.
Kiöpmannen.
Hon?
H. Smulgråt.
Ja rätt Hon. Den som äger tiotusende Plåtars Ränta kan wäl mäckta at betala 1175. Dlr. K:Mt.
Kiöpmannen.
Äger hon Tio tusende Plåtars Ränta? Nej Herre? Den saken wet jag bättre. Ty innan jag crediterade ut mit Gods, giorde jag mig wäl underrättad både om Hennes och Herrns tilstånd. Hwad Hennes Person för sig sielf angår, så wille jag ej en gång creditera Henne 10 Dlr. K:Mt. Ty jag fick af säker hand weta, at hon war så fattig som en Kyrkoråtta. Men sedan mig blef sagt, at Hon skulle gifta sig med Herren, som är en så förmögen och Hederlig Man, så hade jag intet betänkande mera, til at, på Herrens räkning, låta henne få hwad hon wille.
H. Smulgråt.
Min Wän, I weten ej sielf hwad I säjen. Jag kan deremot berätta Er, at hon har så stor Egendom, som jag sagt, och giören I altså bäst, at I hållen Er til Henne,hon lärer wäl betala, hwad hon tagit.
Kiöpmannen.
Nej, jag håller mig til ingen annan, än Herren. Ty af henne får jag ändå aldrig något, det wet jag wist.
H. Smulgråt.
Jag tror, at aldrig någon god har giordt denne Karlen ut på mig. Til Kiöpmannen: Men efter I ej wiljen tro, hwad jag säjer Er om Hennes egendom; så skolen I straxt få höra, at andra säja detsamma, som jag. Han ropar, Truls. - -
Truls.
Ja Herre, När han får se Kiöpmannen med Räkningen, låsser han blifwa illa wid ock säjer för sig sielf: Wasslapardibus, nu lärer här blifwa en annan lek utaf, än at få Kyssar för betalning.
Säjer afsides och oförmärckt til Kiöpmannen:
Jag beder Er Herre, at I, efter wårt aftal, intet blanden mig i denna saken. Han skal wäl ändå med tiden punga ut med penningarne. Det har ingen nöd. Jag wil gå god derföre.
H. Smulgråt til Truls.
Här är en Man, som intet wil tro, at min Hustru har tiotusende Plåtars Ränta. Säg nu du, min ärlige Truls, om icke det är sant?
Truls.
Herre, jag stötte mig i jåns så illa på min Armbåga, at jag har nu mycket swårt wid at tala.
H. Smulgråt.
Jag tror du äst rättnu äfwen så galen som alle de andre. Fast du stötte dig på Armbågen, så kan du wäl därföre röra Munnen och Tungan.
Truls.
Ja, hwad war det, som Herren wille weta?
H. Smulgråt.
Om icke min Hustru har tiotusende Plåtars Ränta?
Truls.
Tiotusende Plåtars Ränta? det är sannerligen en ansenlig wacker Egendom.
H. Smulgråt.
Ja, men jag frågar dig, om icke hon har så mycket?
Truls.
Herrn giör bäst, om han frågar den kloke Mannen därom, och om Herrn så behagar, så skal jag skaffa honom hit igen.
H. Smulgråt.
Jag tror, at du äst galen; Truls. Du wet ju en gång at jag frågat honom därom, och hwad han mig swarat, angående Hennes egendom. Men jag wil nu, at du, för wissa orsaker skull, säger för denne Mannen, som här är närwarande, hwad du wet angående Hennes egendom.
Truls.
Jag wet ingen ting at säja honom, och ej heller bryder jag mig något därom - - -
H. Smulgråt.
Hwad, bryder du dig ej derom.
Truls.
Nej aldeles intet, ty Herren påminner sig wäl, hwad aftal wi giorde, innan Giftermålet skedde, och at Herren låfwade mig med Hand och Mund, at jag skulle wara frj från alt answar och tiltal derföre, det måtte och aflöpa huru det wille. Om hon nu har något til bästa, så är det så mycket bättre, för Herrn. Men har hon ej något, så måste och Herrn låta nöja sig dermed.
H. Smulgråt.
Men det kan ju intet annat wara, än at hon måste hafwa wäl til bästa. Ty huru skulle den kloke Mannen kunnat liuga?
Kiöpmannen.
Jag wet ej, hwad det är för en klok Man, som Herren taler om. Men det wet jag och kan försäkra Herrn på, at den Person som han tagit sig til Fru, är så fattig, at hon ej äger det ringaste, och om Herren wil hafwa bewis derpå, så påtager jag mig at skaffa dem.
H. Smulgråt.
säger gråtandes:
Nå så må jag då säja, at jag är et uselt Creatur här på jorden, och at ingen kan wara olyckeligare än jag, som icke allenast fått en Hustru på halsen, den jag måste föda så länge hon lefwer, utan jag måste ock betala hennes Kläder, som hon har på sig. Det beklageligaste af alt är ändå detta, at jag måste wara förutan den ansenlige Egendom, som jag giort mig en så säker räkning på. Ach! jag arme och eländige Man, hwart skal jag taga wägen, och hwad skal jag nu begynna, sedan så stora saker slagit mig felt.
Medan detta talas, gråter och tinter TRULS wärre än Håkan. Håkan continuerar.
Sj stackars Truls, huru hiärteligen min olycka går honom til sinnes. Men hwad är härwid til at giöra? Jag är en olycklig Man, och i en olyklig stund kommen hit til werlden. Jag tror at jag rättnu ej mera har Lust at lefwa, utan at jag af harm och förtret går åstad och hänger up mig sielf.
Betäncker sig litet och säger sedan:
Ja, det blifwer derwid.
Ropar Truls:
Truls.
Hwad behagar Herren?
H. Smulgråt.
Gå strax bort och skaffa mig hit 2. st. goda rep.
Truls låssar gråta och jemra sig.
Ai, Ai Herre, skal det änteligen blifwa alfware häraf?
H. Smulgråt.
Ja, skynda dig at giöra som jag säger:
Truls.
Men Herrn måste gifwa mig Penningar til at kiöpa dem före. Ty eljest kan jag inga skaffa - -
H. Smulgråt.
Åh! nog wet jag, at du någon städs kan få låna et par, så länge, så slipper jag at gifwa ut penningar derföre. De kunna ju sedan få dem lika goda igen.
Truls.
Ja, til at tiena Herrn, och at wisa Honom min beredwillighet, skal jag giöra min flit. Går ut.
H. Smulgråt.
Ja, det är för mig nu mera ej annat til at giöra. Ty at först och främst på en dag mista tiotusende Plåtars Ränta, och dessutan hafwa fåt en Hustru på halsen, til at föda för ingen ting så länge hon lefwer, och dertil med för henne betala en så stor Räkning som Kiöpmannen har med sig, det äro saker, hwaröfwer jag ändå torde sörja mig til döds, och derföre är det så godt at jag nu giör pinan kort. Twi ware dig du kloka Man, som är orsaken til hela min Olycka.
Truls kommer tilbakars:
Herre, här har jag fåt 2 Rep efter Er befalning.
H. Smulgråt.
Wäl, du har warit tämmeligen snar tilbakars igen.
Truls.
Ja, jag skyndade mig på det tiden skulle intet blifwa Herrn för lång.Gråter. Men jag glömde i jåns at fråga Herrn, hwartil han wille bruka 2 Rep. Ja tycker at et kan wara nog af.
H. Smulgråt.
Jo, jag skal säja dig min ärliga Truls: Som du altid warit mig en trogen Tienare i Lifwet, så wil jag ock, at du skal följa mig i sielfwa döden. Därföre har jag nu låtit hemta 2 Rep. Det ena för mig, och det andra för dig.
Truls
Går och jemrar sig derwid bara illa.
H. Smulgråt.
Nå nå, jämra dig ej så mycket, det kan snart blifwa bestält, och giör ej så ondt som tu inbillar dig.
Truls.
Ja Herre, det är wäl så; Men en sådan död genom rep har jag i alla mina Dagar warit rädder före, och dessutan skal jag säja Herrn, at jag fåt en Bålda bak på halsen, som giör rätt ondt. Om nu repet skulle komma derpå til, så är jag wiss därpå, at Bålden skulle i förtid spricka up, och då wore han sedan så mycket swårare at läka. Derföre tycker jag bäst wara, at jag skiuter up med mit hängande, til dess Bålden blir läkt, och kan Herren emedlertid, utan at han behöfwer wänta på mig, nu genast hänga up sig, om honom behagar, då jag sedan kan komma efter.
H. Smulgråt.
Ja, men kan jag wara wiss derpå at du håller ord.
Truls.
Å Herre, twifla intet derpå.
Kiöpmannen til H. Smulgråt.
Innan Herrn skiljes från werlden, så beder jag, at han giör ricktighet med mig, angåente denna räkningen.
Birger til H. Smulgråt.
Jag borde wäl råda er från Ert förehafwande Bror: Men som jag wet, at I wiljen ingalunda tåla, at jag blandar mig uti Edra saker, så törs jag ej tala något til Er därom. Et beder jag allenast, at I för än i dör, betalen mig en fordran, som jag har hos Er, och som I er påminner, wäl lärer stiga sig til några hundrade Riks-Daler.
MAJA til Håkan.
Herren påminner sig, at jag, så länge jag warit i Hr. Birgers Hus, altid giort Herren små tienster, städat ibland hos honom, och annat mera, utan at jag någon gång fåt någon Driks-penning derföre: war så god Herre, och betänck mig med något på Ert yttersta.
Anders.
Jag har fölgt Herrens Bror-Son, och Måg på hans resor, och altid tient honom troget, som han sielf skal kunna witna. War nu så god Herre, och kom mig ihog med någon liten Äreskänck derföre, som jag kan hafwa til hans Åminnelse efter hans död.
Truls til Håkan.
Efter jag ser at inga Förböner för Herrens Lif wilja hielpa, så är det onödigt at jag beder Herrn skon’t. Jag for min del har allenast, innan Herrens affärd, 2. ting at påminna.
Först: at Herren, (gråter) för sin Person betiener sig af bägge desse repen, som kunde snos tilsammans och blifwa så mycket starckare, på det man ej må behöfwa fruckta, at de brista eller gå sönder, när tyngden utaf Herrens Kropp kommer på dem.
Det andra är, at Herrn innan sit aflidande wil giöra anstalt om betalningen för den lön som jag har at fordra för Siu Års tienst.
Caspar.
Jag beklagar högeligen den resolutionen som min Far-Bror nu fattat, at wilja skilja sig ifrån oss, hwaruti, som jag märcker, ej lärer kunna winnas någon ändring. Som nu min Far-Bror warit så god och Lofwat mig sin Doter til Hustru, och wi således blifwa hans närmaste arfwingar; så beder jag, at han innan sin död, wille lemna oss någon efterrättelse om sin egendom, på det wi måtte hafwa reda derpå, och ej något deraf komma i orätta händer.
H. Smulgråt.
Nå, jag tror at folcket är rasandes, och at de just sammansatt sig, til at dela min Egendom sins emellan. Nej, jag har nu betänckt mig, och förr än det skal skie, förr skal jag lefwa i bara Harmen mit för deras näsa? Och när jag rätt eftertäncker saken, så har jag likwäl några wakra Styfrar, som ej äro så goda, at skiljas wid, och at lämna i andras Händer. Hwad min Hustru den Tåfsan angår, så får hon föda sig sielf och betala sin skuld, på hwad sätt hon bäst kan, det giör mig lika mycket, bara jag kan hålla mina penningar som jag har tilsammans, och föröka dem, så mycket möjligit är.
Truls.
Och jag beklagar, at jag giort mig en fåfäng möda til at skaffa Reep för min Herre.
Ände.