Håkan Smulgråt/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tredie Öpningen
Håkan Smulgråt,
comoedia bestående af fem öpningar
av Reinhold Gustaf Modée

Fierde Öpningen
Femte Öpningen  →


[ 71 ]

Fierde Öpningen.


1. Inträdet.

CASPAR. BIRGER. Jungfru LISA. MAJA. ANDERS.

Caspar.

MEn är jag intet alt för olycklig, at jag ej kan få någon den ringaste spaning, hwar det Fruntimret är at träffa, som jag för kort sedan och samma dag, som jag hitkom, af en händelse råkade at see. Jag, har wjnlagt mig derom på alt möjligt sätt; men hit intils har min möda warit fåfäng. Dock det hielper intet, jag skal nu widare sökta derefter. Ty Hennes skiönhet och behageliga wäsende intogo på et ögnablick så mycket mit sinne, at jag kan ej gifwa mig någon roo, för än jag får henne igen. Imedlertid går det wäl ej an, at jag blir längre ifrån min Far; jag måste gå och hälsa på honom. ANDERS gå bort til det Huset, som jag wisar dig, bulta på, fråga efter, om Hr. Birger är hemma, och säj: at här är en främmande som wil besöka honom.

[ 72 ]

Anders giör som Caspar befalt.

Maja innan före.

Hwem är det, som bultar.

Anders.

En god Wän.

Maja kommer ut.

Hwad wil den goda Wän för godt.

Anders.

Jag skulle förnimma, om Herr Birger är hemma?

Maja.

Ja, är han så.

Anders.

Här är en främmande Herre som wil hafwa den ähran, at hälsa på honom.

Maja.

Bed honom wänta et ögnablick, så skal min Herre straxt komma.

Hon går tilbakars igen.

Caspar.

Det lärer wara mycket oförtänckt för min Far at få see mig, som han på 10. åhr ej sedt, och kan skie ej tror wara mer i lifwet.

Birger kommer in.

Caspar går honom emot.

Det är mig hierteligen kiärt, at jag ännu en gång i werlden är så lyckelig, at få see min kiäre Far igen, hwilcket nöje jag nu på så många åhrs tid har måst umbära.

Birger.

Jag wet ej, om jag bedrar mig, eller om jag skal tro mina egna ögon. Huru är det fatt: är det du min Son Caspar, eller är det din hamn? Jag wet ej hwad jag skal tro därom, uti den owissheten, hwaruti jag hit intils warit, om min Son är lefwande eller död, efter jag nu på 3. åhrs tid ej haft någon efterrättelse ifrån honom.

[ 73 ]

Caspar.

Jo, min Far, twifla n u ej mer om Er Sons Lif, som efter så många olyckor, och en utstånden swår Fångenskap hos Barbarer, nu omsider har fådt den fägnaden, at kunna åter igen wisa sig för sin Fars ögon.

BIRGER springer til, tagar honom i famn och kysser honom:

Nej jag twiflar ej nu mer, utan är försäkrad derom, at det är ingen annan, än du sielf, min Enda och käreste Son Caspar. Himmelen ware lofwad som hört mina böner, och efter så långt wäntande, omsider förundt mig den hugnaden, at åter igen få se dig, hwilcket är mig många gångor kärare, än alla andra förmåner, som någonsin i werlden kunnat hända mig. Men min kiära Son, när kom du hit til Staden?

Caspar.

Jag kom min Far redan för några dagar tilbakars hit. Det första, som jag sedan min Hemkomst giorde, war at jag underrättade mig så oförmärckt genom andra och tredie handen om min Fars tilstånd: och då jag på det sättet fick weta, at min Far hade hälsan och mådde wäl, så lät jag mig der med så länge åtnöja. Ty för wissa ordsaker skuld, som jag wid tilfälle skal hafwa den ähran, at berätta min Far, har jag funnit nödigt, at i desse dagar, som jag här wistats, ej uptäcka mig för någon, för än nu; men min kiäre Far, huru står det til med wåre anhörige här i Staden, och hwilcka af dem lefwa ännu?

Birger.

De äro måsta delen döde. Den endaste som lefwer af wår närmaste Släckt, är min gamla Bror Håkan.

Caspar.

Rå så säjer jag, lefwer gambla Far-Bror Håkan än? Men är han än så girug som förr.

[ 74 ]

Birger:

Ja, han är mycket wärre, än han förr warit. Ty ju äldre han blir, ju girugare blifwer han, och sätter han sin lycka ej uti något annat, än at råda öfwer sina penningar, eller, rättare sagt, at wara deras träl. Hans Barn äro alla sammans, til hans stora fägnad, och efter hans innerliga önskan, döde, undantagandes en Doter, som jag tagit til mig, efter Fadren för sin girughets skuld, ej wille unna Henne längre födan i sit hus, hans hårdhet emot henne gick mig så mycket mera til sinnes; som hon är en Flicka, som ej allenast är behagelig, och ser wäl ut, utan äger och dertil med många andra förmåner, som anstå och pryda et Fruentimmer. Min Son du lärer ej stort minnas til henne. Ty när du reste ut, kunde hon ej wara mer än några åhr gammal. Jag skal för ro skul låta henne komma hit;

Han ropar Maja. Maja kommer in.

Birger.

Säj åt Jungfru Lisa, at hon kommer hit. Afsides. Tänck om jag wore så lycklig, at jag nu kunde ställa det förslaget i wärcket, som så ofta förr fallit mig i sinnet. Jag har ofta tyckt, at et Giftermål emellan Lisa och Caspar, i fall han nånsin skulle komma tilbakars igen, ej skulle wara otienligit för någon dera af dem. Det är wäl sant, at de äro Syskone Barn; men så kunde wäl skaffas råd derföre, at denne Släcktskapen ej skulle hindra deras Giftermål, i fall de bägge sins emellan kommo öfwerens.

Jungfru LISA kommer in och Maja följer henne.

Jungfru LISA: Utan at blifwa CASPAR warse, til BIRGER.

Min Farbror har behagat skicka efter mig. Hwad har han nu at befalla?

CASPAR står emedlertid med en häpen Mine, och ser på Henne.

Birger.

Intet annat, min LISA lilla, än at du wil giöra dig delacktig af den hugnad, som mig nu derigenom är händt, [ 75 ]at jag fådt min Son igen, som jag hit intils hållit före, ej wara mera til i werlden. Sj der hwar han står.

I det samma wisar han honom henne.

Jungfru LISA. Wisar sig äfwen så bestört som CASPAR:

För sig sielf: Hwad - - det är ju densamma - - - O! Himmel:

Caspar afsides:

Jag wet intet huru det är, om jag drömer, eller om jag är waken. Det är ju samma Fruentimmer som jag giort mig så mycken möda at sökia efter och som - - - -

Birger.

Huru är det fatt med Er Barn, jag tror I ären underlige bägge Twå, eller hwad må der wara för en särdeles Antipatie Er emellan, efter ingen wil en gång hälsa, utan bara stå och se på hwarannan. Caspar huru är det, skal du ej wara så höflig emot din Cousine, at du hälsar på henne.

CASPAR: Bär sig åt i detsamma liksom han waknade up ur Drömmen.

Jo min Far, det är en sak, som jag giör alt för giärna:

Han går til LISA och kysser hennes Hand.

Min skiöna Cousine, det är mig kiärt, at jag nu har den fägnaden at se Henne.

Jungfru LISA.

Jag tackar Er min Cousin, och fägnar jag mig öfwer Er hemkomst.

Birger.

Jag tycker at det är tämelig kårta och tårra Complimenter emellan 2:ne Cousiner, som så godt, som aldrig förr sedt hwarannan, eller huru? Caspar hwad är orsaken dertil?

Caspar.

Hwad, huru menar min Far?

Birger.

Jag menar at du ej wisar din Cousine den Höflighet, som du bör giöra. Du wille ju intet en gång i jåns hälsa på henne, förr än jag skulle påminna dig derom.

Caspar.

Jag wet ej huru det kom til min Far, och må jag wäl [ 76 ]tilstå, at det war en ohöflighet af mig, som ej på något sätt kan ursäktas.

Birger.

Men jag förstår mig ej rätt härpå. Ty jag märckte, at I blefwen begge twå häpne, så snart I fingen se hwarannan. Jag tror at de äro underlige bägge twå, och ser det så ut, som skulle den ena intet kunna tåla den andra eller huru LISA lilla?

Jungfru LISA:

Hwad behagar min Far-Bror?

Birger.

Jag wil bara weta hwar före hon blef så häpen i jåns, när hon fick se min Son, ock om jag det skal anse för et tecken, at hon ej kan tåla honom.

Jungfru LISA.

Hwarföre skulle jag intet tåla honom? Han har ju aldrig giort mig något emot. Men jag tyckte i jåns, at min Far-Bror sade, at min Cousin också blef häpen, när han fick se mig hwarföre på lägger då min Far-Bror ej, så giärna honom, at säja orsaken dertil, som mig?

Caspar.

Ja min Cousine, efter det henne så behagar, så skal jag berätta, huru dermed hos mig tilstår. Jag måste låta min Far weta, hwad mig hände samma dag jag hitkom. Jag kom då, jag wet ej utaf hwad för en händelse, at se et ungt Fruntimmer, som war den första ibland alla dem, jag ännu sedt, både hemma och borta, som dragit mit sinne til sig. Hennes angenäma Person och wäsende behagade mig så mycket, at jag sedan jag såg henne, ej kunnat täncka på något annat än henne, och war min oro så mycket större, som jag ej kunde få weta, hwarcken hwem hon war, eller hwar jag skulle finna Henne igen, och oacktat all den möda jag mig giort, at spana henne up, så har det dock [ 77 ]warit fåfängt alt tils nu, då jag blef så lycklig, at få se Cousine, här hwilcken är densamma som jag så mycket letat efter. Min Far behagade nu sielf dömma, om en sådan sälsam händelse, som denna, annat kunde än förorsaka häpenhet i mit sinne?

Birger.

Nå hwad hör jag; Är det möjligt, at sakerne likna sig så wäl til at befrämja mina afsikter. Min Son, du har här giordt en berättelse, som mig behagar rätt mycket. Men Lisa lilla nu är touren til henne at tala.

Jungfru Lisa.

Til mig min Farbror.

Birger.

Ja til henne, har hon intet hört, hwad Caspar sagt?

Jungfru Lisa.

Jo, har jag så, min Farbror.

Birger.

Ja, har hon aldrig sedt honom förr?

Jungfru Lisa.

Jag kan just ej så noga påminna mig.

Birger.

Men hwad tyckte hon om den berättelsen, som han nu giorde?

Jungfru Lisa.

Jag tycker så, at min Cousin ej lärer kiänna rätt, ock at han torde taga mig för någon annan, som kanskie warit mig något lik.

Caspar.

Nej min Cousine, tro intet, at jag här i bedrar mig, eller at någon annan än I sielf, är nånsin Capable at intaga mit hierta, utan kan hon wara derom försäkrad, at den kiärlek, som jag, för henne en gång fattadt, är så beständig, at den ej förr än med mit lif kan uphöra.

Birger.

Nå Lisa lilla, hon tiger stilla. Nu är ju åter igen touren til henne at tala.

[ 78 ]

Jungfru Lisa.

Är nu åter igen touren til mig han war ju hos mig nu nyss ock tycker mig, at han kommer för ofta igen.

Birger.

Ja, så ofta man blir til tald, måste man ju swara.

Jungfru Lisa.

Men hwad wil min Farbror då, at jag skal swara?

Birger.

Det är en sak, som just intet dependerar utaf min wilja eller behag, utan af hennes egit. Hon kan ju säja, antingen at Caspars Person är henne behagelig, ock at hon har någon godhet för honom tilbakars igen; eller och, om hon det intet wil, at man kan addressera sig med sina kiärleks betygelser til någon annan, ock ej beswära henne dermed.

Jungfru Lisa.

Åh! min k. Farbror, jag tycker at det första som min Farbror sade, låter bäst, och at et så owettigt swar, som det senare, ej wore anständigt.

Birger.

Hör du Caspar, hwad hon säger: Du kan rätta dig derefter.

CASPAR. Går til Lisa och kysser hennes hand.

Min skiöna Cousine hennes swar behagar mig så mycket at jag wäl skulle önska at hörat än en gång.

Jungfru Lisa.

Åh! Min k. Bror, lät Er åtnöja med det, som jag redan sagt och twinga mig intet, til at i så mångas närwaro säja mer, än anständigheten tillåter. Jag finner at Ert ock mit öde är mycket lika, ock det som I sade I jåns kiänner jag så wäl igen, som om det hade händt mig sielf.

Caspar.

Nå jag må bekiänna, at jag med skiäl kan räkna denna dagen för den lyckligaste, som jag ännu lefwat i Werlden. Ty först och främst har jag haft den fägnad, at se min [ 79 ]Far igen, som jag på 10. åhrs tid ej fåt giöra: Och sedan har denne dagen giedt mig förhoppning at få äga den angenämaste och behageligaste Person, som mine ögon ännu sedt. Eller huru min skiöna Syster, är det icke så? Eller säj om jag bedrar mig häruti?

Jungfru Lisa.

Jag ber Er än en gång, min Bror, at I ej obligerar, mig at nu utlåta mig widare, än jag giort. Betänck derhos, at det I omtalar, är en sak, som ej dependerar af mig utan af min Far, som torde wara swår nog, at winna; och hwem wet dessutan, om icke den Släcktskapen, som är emellan oss, kan wara et hinder, som ej så lätt torde kunna rödias undan.

Caspar.

Wore jag allenast säker om at ha wunnit Ert sinne, min Cousine, som är det förnämsta, så wet jag at - - -

Birger bry Er ingendera om något sådant. Ären I man först ense Er emellan, så påtager jag mig, at sörja för det öfriga, så at ingen ting skal hindra bägges Er lycka. Men wj wilja nu gå in i mit hus, då wi få widare tilfälle, at talas wid, ock öfwerlägga om alt sammans. De gå bort


2. Inträdet.

TRULS HÅKAN. INGRI

Trulls kommer skrattandes.

NÅ nu kommer wår Frijare fram; ock aldrig har jag sedt makan figur, så länge jag lefwat har. Men jag ber Er, goda wänner, at I hållen Er alfwarsamt, ock intet skrattar åt honom, på det han intet må mista färgen. Hå, sj der hwar Ingri kommer. Du äst nu alt för granner, Ingri, så at jag wäl skulle ha lust at frija til dig i gubbens ställe. Men tyst, sj hwar han kommer.

[ 80 ]

H. SMULGRÅT kommer med de länta kläderne och en stor gammal Peruque: men i det samma han kommer in, stapplar han med Foten och faller, så at både Hatt ock Peruque falla af honom. Han ligger och gier sig som han hade stött sig mycket illa, då Trulls springer til, at hielpa honom upp, men giör det intet bättre, än at han låter honom falla åtskillige gångor på nytt igen, äntel. kommer han upp, då Truls sätter på honom först Hatten och sedan Peruquen derpå, men sen rättar han det igen, til Truls utan at se Ingri.

Det war et farligt fall för mig.

Truls.

Jag beklagar det Herre. Kanskie jag skal springa på Apothequet, och skaffa Herren något at smörja sig med där han stött sig?

H. Smulgråt.

Ja du kan så giöra: men war snar igen.

Truls.

Herren behagade gifwa mig penningar der til.

H. Smulgråt.

Ja så. Nej lät man bli, det går wäl öfwer igen. Men hwar är nu den Person; som du sagt skulle möta mig här?

Truls.

Jo Herre sj där, hwar hon är.

H. SMULGRÅT tar af sig hatten och båckar sig för Ingri ock sen han hostat några gånger säjer han til henne.

Min dygd ädla Dame äfwen som det stora werldenes Lius, Sohlen - - - -

Här kommer han ifrån sig, ser til bakars på Truls, och gier honom teckn, at han skal utur papperet hielpa honom til rätta igen, som han för honom sagt.

Truls kiänner i det samma hos sig i Byrsäckarna på ömse sidor och letar efter papperet, men finner det intet. Säjer sedan Håkan i öronen:

Herre jag har glömt papperet der ute, wänta, wänta litet jag skal springa derefter och wara här straxt igen. går ut.

H. Smulgråt.

Hå, den lymmelen, jag sade honom i jåns at han skulle hafwa det papperet til hands.

Imedlertid står han med hatten i handen och ser på Ingri utan at säja något.

[ 81 ]

Ingri.

Jag tyckte at Herren ärnade tala til mig något angående Solen.

H. Smulgråt.

Ja, war så god och wänta litet. Jag skal rät nu säja ut min mening, så snart min Dräng kommer igen.

TRULS. Kommer igen efter litet wäntande med Pappers Lappen i handen;

Nå Herre, Courage, nu har jag Papperet med mig, begyn man nu på nyt igen, så skal det wäl gå braf.

H. Smulgråt.

MIn Dygd-Ädla Dame: Äfwen som det stora werldenes Lius-Solen, han seer åter på Truls då stafwar Truls sackta före alt det som följer: „med sine angenäma och genom-trängande strålar upfriskar och upwärmer den kalla Jorden, samt gifwer alt det, som besynnerligen uti det vegetabiliska Riket finnes, lika som nyt Lif och ny rörelse; äfwen så säjer jag, och på samma sätt - - - -

Här tiger Truls, så at Håkan och måste stanna, och se tilbakars på honom.

Truls sackta.

Herre, det är så illa skrifwit, at jag intet kan läsat.

Han ser på Pappers Lappen nogare wid liuset, säjer änteligen til Håkan.

Nå Herre, nu förstår jag det, lät man nu gå igen.

Stafwar Håkan före som förr.

H. Smulgråt.

„Äfwen så, säjer jag, och på samma sätt hafwa de oförliknelige Strålar, hwilcka Edra sköna, och med den aldrastarckaste eld, som någonsin i Naturen finnes, begåfwade ögon kasta ifrån sig förorsakat en obeskrifwelig - - - - - Hostar - - - - sackta til Truls. Jag tror du äst rasandes Truls at du låter mig så ofta wänta, efter det som jag skal säja.

Truls.

Gif Er til tåhls Herre. Far man fort, det skal wäl gå.

[ 82 ]

H. Smulgråt. På samma sätt som förr:

„En obeskrifwelig wärckan och en på många åhr tilbakars saknad, samt nu så godt som hos mig aldeles främmande warande och nykommen rörelse, uti mit emellan frucktan och hoppet om en nådig bönhörelse ifrån Eder täcka och många sinom tusende gånger skönare än rosen färgade Mjn, swäfwande och nästan så godt som förstelnade Hierta. Jag stilstår at jag måste stadna både i den högsta och i den diupaste förundran, som både på Jorden och på Hafwet, både under- och öfwer Månen, både i och utom werlden finnes, när jag efter täncker och mig uti mit öfwer Er förundrans wärde skönhet bestörte och nu aldeles ifrån sig sielf komne Hierta först äller et sådant Naturens Mästerstycke, som hon är, min Dygd-Ädla Dame, och ehuru wäl jag, som heter Hr. Håkan Smulgråt, ej heller är den sämsta ibland de Creaturen, som lefwa och krypa på denna wida jordenes krets; Så skulle jag dock skatta det för en af de störste förmåhner, som mig i werlden kunna hända, om jag blefwo så lyckelig, at jag finge wara, förblifwa och kallas, Dygd-Ädla Dame, Er ödmiuka Tienare och trogna Man.

Ingri.

Hwad är det Herren behagar, om jag skulle få lof at fråga?

H. Smulgråt.

Hå! det war en underlig frågan, jag har nu så widlyfftigt, som jag tycker sagt Henne min mening.

Ingri.

Ja det är wäl så, min Herre, men jag har ändå ej wäl förstådt Herns mening.

H. Smulgråt.

Huru skal jag nu då bära mig åt. Truls tala nu du, få se om hon bättre förstår, hwad du säjer.

[ 83 ]

Truls.

Ja min kiära Dame, min Herres mening är, at han giärna wille hafwa Henne til Hustru.

H. Smulgråt.

Ja, så är min mening. Ty jag har hört säjas af goda Wänner, at hon skal hafwa nog Penning - - - -

TRULS stöter i det samma på honom.

Å Herre det går intet an at så brått tala om penningarne.

H. Smulgråt.

Ja så, säjer du det. Så wil jag då dermed wänta så länge.

Truls.

Ja wänta man så länge. TRULS til Ingri. Nå hwad swarar då min Dygd-ädla Dame, på min Herras begiäran?

Ingri.

Jag kan ej annat swara, än at jag räknar mig det för en ähra, at en så heders wärd och widt bekant Man, som Hr. Håkan Smulgråt, wil giffta sig med mig. Jag tackar honom för hans Tilbud, och tager det giärna emot.

Truls til H. Smulgråt.

Nå wäl Herre, nu är saken bestäld.

H. Smulgråt.

Ja så wida, men det förnämsta står ännu tilbakars, som är, at jag får Penningarna i Händer, hwilcket du nu änteligen måste laga, ty jag behöfwer dem rätt mycket.

Truls.

Åh Herren har ej så brått dermed, de komma wäl i sinom tjd til pass.

H. Smulgråt.

Ja det kan så wara; Men hwad skal jag nu begynna med Henne.

Truls.

Herren kan nu begynna med Henne hwad honom behagar; om jag wore i Herrens ställe, så gick jag straxt bort och tog mig en Kyss, til at begynna med.

[ 84 ]

H. Smulgråt.

Säjer du det? Nå må giöra då. Han kysser Ingri.

TRULS. Går åstad och kysser INGRI med.

H. Smulgråt.

Hwad giorde du nu Truls?

Truls.

Jag giorde som Herrn, och kyste den Dygd-Ädla Damen.

H. Smulgråt.

Men Truls äst du så oförskiämbd, och huru understår du dig at giöra sådant.

Truls.

Förlåt mig Herre, jag tyckte det bar så wäl til, och dessutan måste jag wäl hafwa någon belöning för all den möda jag giort mig för detta Giftermåhlet.

H. Smulgråt.

Ja, men jag säjer dig rent ut, Truls, at sådant intet står mig an. Än om jag skulle gå bort och räkna den Kyssen af på din lön? Hwad skulle du wäl tycka derom.

Truls.

Ja giärna Herre, dermed är jag wäl nögd.

H. Smulgråt.

Hwad säjer du? Äst du dermed nögd? Nå så kan det änteligen gå an. Skulle du willa hafwa flera på samma Räkning, så kan du man taga.

Truls.

Ja will jag så Herre. Kysser Ingri än en gång.

H. Smulgråt.

Nå wäl, så mycket du wet Truls, så har du nu i afräkning på din lön fådt 2. Kyssar af min Dygd-Ädla Dame. Men jag förbiuder dig, at ej oftare kyssa Henne, än jag får weta deraf, på det jag må kunna skrifwa up, hwad du får, och hålla ricktig Räkning med dig. Afsides. På det sättet torde jag efter handen kunna betala den Narrn sin [ 85 ]fulla lön ut, efter den kloka Mannens Befallning, utan at det kostar mig något Cronans Mynt.

Truls.

Ja: nog wet Herren, at jag är honom så trogen, at jag ej tagar mer i från Herrn, än han sielf wet af, och om Herren så skulle behaga, så torde wäl flere finnas, som hafwa rättelse|bätrre|bättre}} råd at betala Kyssar af denna Dygd-Edla Damen, och som skulle gifwa mera derföre, än jag.

H. Smulgråt.

Säjer du det min ärliga Truls, ja, det låter wäl höra sig, ock derigenom kunde jag förtiena wackra penningar om åhret, wi få wäl widare talas wid derom; Men hwad skal jag nu begynna med Henne?

Truls.

Nu kan Herrn taga Henne i Handen, och föra Henne in i sin Cammare.

H. Smulgråt.

Må giöra.

Han tagar Ingri i Hand och leder Henne ut, och Truls följer med sina Grimacer efter.