Högadals prostgård/Del II/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tjugunionde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Trettionde kapitlet


[ 293 ]

Trettionde kapitlet.

Redan hade tvenne solhvarf dragit omkring jorden med sina vexlingar af ljus och mörker, af lugn och stormar, med sina sommar- och vintersolstånd.

I den lilla ofta omnämda staden hafva alla våra vänner lefvat i lugn och frid samt mått särdeles väl

Charlotte var lycklig; troget vårdande alla hjertats och hemmets pligter, beskådade hon med moderskärlekens solblickar den plantskola, som frodades under hennes vård.

Moster Lovisa var sig lik i välmening och nyfikenhet, men sade icke utan missnöje, att allting skulle vara med måtta, och att, om icke vaggan snart slutade att gå, så skulle hon om några år från hvar enda vrå af hela Sveriges rike icke få höra annat än rop på mormor.

Strålvik, nu mera tillhörigt brukspatronen, hade åter uppstigit ur askan i dess forna prakt och var bestämdt till brudgåfva åt hans lilla förgudade Johanna, hvars tvenne år yngre bror redan i vaggan af pappa sjelf helsades med namnet brukspatron, det vill säga, egare till Lundafors.

[ 294 ]Majoren hade köpt en liten naturskön egendom, en half mil från prostgården. Der fans icke Strålviks höga praktfulla salar, icke dess dyrbara möblering — icke dess rika växthus, dess vidsträckta parker, men der var täckt, beqvämt och harmoniskt, och så väl det inre, som det yttre talade i hög grad om smak och skönhetssinne.

Och när man såg majoren glad och bekymmerfri — såg Alma på höjden af sin fullt utvecklade fägring, med sitt medfödda, tjusande behag, som värdinna i det vänliga och fridfulla hemmet, då tyckte man, att der var så godt, så lufligt att vara, — man tyckte sig förstå den höga grad och trefnad, Alma en dag skulle sprida i sitt eget hem, och den lycka, hon der skulle bereda sin Axel.

Men Alma var icke blott en treflig värdinna. Hon utvecklade allt mer och mer de egenskaper, som tillhöra en nyttig husmoder. Med fru Erikson deltog hon i alla husliga göromål; men hon förstod att indela sin tid så, att hon alltid egde stunder för de sysselsättningar, hvilka, om vi så få säga, utgöra hemmets poetiska doft.

Hon vårdade sina blommor, — njöt med hela sin själs rika begåfning af det lilla bibliotek, Axel gifvit henne, och i gvällens timme ljöd skönt och harmoniskt hennes härliga sång.

I sin blifvande svärmoders bevågenhet hade Alma stigit till den högsta grad genom sina husliga egenskaper och kanske ändå mer derigenom, att hon i allt rådfrågade prostinnan, och voro någon gång prostinnan och fru Erikson af olika tankar i afseende på en väf, en rätt, eller sättet att sylta, så gälde alltid prostinnans omdöme.

— Ja, nog läser och sjunger Alma mera än Maria — plägade prostinnan säga till sin man — men det får ingen undra på — hon är finare uppfödd — och när hon så väl och så nyttigt användt sin dag, som hon verkligen gör, så må hon gerna sjunga på qvällen. Hennes sång är då som en dessert på en god och väl lagad middag.



[ 295 ]Det var nu ett år sedan prostinnan åt sin dotter gjort bröllop, hvilket till hennes moderliga och matmoderliga glädje var omtaladt såsom det präktigaste, den orten haft att uppvisa, och bruden som den vackraste, hvilken i mannaminne burit Högadals kyrkokrona.

Gustaf hade naturligtvis aldrig hört ett rättvisare omdöme än detta senare, och prostinnan, ehuru delande hans tanke, försäkrade, att några år derefter skulle detta omdöme med samma rättvisa kunna förflyttas på Rosa, hvilken med skäl kunde kallas hennes afgud.

Gustaf hemförde med hela sin själs kärleksrika lycksalighet den älskade bruden till deras eget hem, det gamla, kära Ekdala, ty han hade blifvit utnämd till provincialläkare i norra Tjusts härad.

Icke utan varma tårar hade Maria lemnat föräldrar och hembygd, men kärlekens milda ande bortflägtade dem snart; ty hvar han än uppslår sin hydda, vore det ock i det mest aflägsna fjerran, så har qvinnohjertat der sin hembygd, sitt paradis, utom hvars helgade område ingen längtan, ingen trånad smyger sig.

För föräldrarne var skilsmessan svårare, ty ingen skulle ersätta dem det älskade barnet; men Marias lycka tröstade dem, ty saknaden eger ingen oegennyttigare källa än den rena föräldrakärleken, och prostinnan försäkrade Gustaf, att aldrig en mor med mera glädje och trygghet lemnat sitt barn och sett det utbyta namnet dotter mot det vigtigare af maka, och att ingen i hela verlden — icke de egna barnen undantagna, — var henne kärare än Gustaf.

Och nu, sedan vi litet redogjort för våra vänner, vilja vi, innan vi bjuda läsaren farväl och tacka honom för det länge pröfvade tålamodet, sätta det på dess yttersta och sista prof, då vi bedja honom att på några ögonblick åtfölja oss till Marias hem.

Det gamla Ekdala log, tjusande af naturrikedom och fägring, i den sjunkande högsommarsolens ljusprakt. På [ 296 ]stallgården stodo en mängd vagnar, kring hvilka och från hvilka kuskar med och utan livré täflade i ett högljudt pisksmällande. På de nykrattade sandgångarne trippade högtidsklädda jungfrur med liflig beställsamhet och glada ansigten. Trädgård och park vimlade af promenerande grupper. Från den stora gårdens grönskande rundel kysstes dufvorna bland rosor och liljor, och på trappan låg den snöhvita pudeln utsträckt och slumrade i de varma solstrålarne.

Sådant var det yttre af Ekdala, till hvilket det inre stod i treflig harmoni. Rummen voro höga och vackra, med nya tapeter och nya möbler, och öfver det hela hvilade det behag och det skönhetssinne, som i hvarje småsak kan uppenbara sig; vid inträdet i denna boning liksom fattades själen af en ljuflig frid, liksom kände man, att goda andar bodde der inne.

Nu doftade blommor från alla vaser och urnor; foglatoner inströmmade genom de öppna fönstren från de dunkla ångande boskéerna; och på de betsade borden lågo en mängd uppslagna planchverk. Och lägga vi nu till sammans våra yttre upptäckter med alla aftagna stolöfverdrag och de nästan öfver allt placerade förfriskningarne, så förstå vi, att doktor Werthers ha främmande; och se vi i salongen ett litet för tillfället tillredt altare, med sin silfverskål, sin handbok, och se vi på den skrifna papperslappen och läsa der namnen Anna Helena Maria, så veta vi, att der är fadderskap, och att de lyckliga makarne liksom ljufvare sammansmält i den nya, heliga föräldraglädjen.

Rummen voro tomma, vi veta det redan! ty vi hafva sett de talrika gästerna, utlockade af den sköna sommarqvällen, vandra bland blommor och foglasång. Men den unga modern har icke öfvergifvit helgedomen, den lilla älsklingens sofgemak; ty vill du veta hvar modern är, så fråga blott efter barnets vagga, och du finner henne.

Långt in i våningens innersta, med fönstret åt morgonlandet, deråt de gamle vördnadsfullt vände sina anle[ 297 ]ten i bönens stund, låg ett vänligt rum, med ljusa väggar och mjukkuddad soffa, öfver hvilken hängde samma tafla, vi fordom sett i fru Helenas kammare. Nedanför den af snöhvita draperier nästan undangömda sängen stod en liten vagga, hvilken, med sina träutskärningar, sina perlemorinläggningar tycktes tillhöra ett annat århundrade, ehuru lakanen, med sin breda hålsöm, så väl som det röda sidentäcket och det lilla örongottef med de rynkade spetsarne, fullkomligt liknade den vanliga upplagan af de förstföddes läger.

Som en samtidig till vaggan, satt på en låg stol, lutad öfver den samma, en gumma, hvars gammalmodiga, men utmärkt snygga drägt stod i vänlig harmoni till det silfverhvita, uppstrukna håret och de ärliga, fromma dragen. Den gamlas blick hvilade med ett mildt, nästan andäktigt uttryck oafvändt på soffan; ty der satt Maria, med den lilla älsklingen hvilande i sitt sköte och det saliga modersleendet på det sköna anletet.

Skönare var hon, der hon så satt i den hvita klädningen, med den täcka mössan, från hvilken de ljusa lockarne, svallande kring de rosiga kinderna, nedföllo likt en gyllne gloria kring barnets hufvud, skönare än i brudkransen, men skönast ändå i det ögonblick, då Gustaf, som länge af henne osedd, hänryckt beskådat de älskade, nu, i detta det högsta af kärlekens ögonblick med ordlös salighet slöt moder och barn i sin famn.

O, du jordens skönaste treblad, fader, moder, barn!

Sammanknäppta nedföllo den gamlas händer, och den frommas välsignelser hvilade öfver fröken Lenas son och öfver hans älskade maka och barn.

Johanna tittade sakta i dörren; hon försvann hastigt, men hade dock väckt de lyckliga till tanke på andra fordringar än kärlekens.

— Lägg din lilla guddotter i farmors vagga, Anna! — sade Gustaf till gumman, som tagit barnet ur moderns [ 298 ]armar, — och sedan skall du följa Maria och mig in till de andra; ty du är dock vårt hems största prydnad, liksom du säkert är dess största välsignelse.

— Nej si, tvi mej, käre söte herr Gustaf, om ja dä gör! Jag tänkte nog, att jag skulle skämmas öga ur mej, när jag satt der inne i soffa bredvi prostinnan, just på samma ställe, der sali hennes nåd satt i väla. Gamla Anna passar inte te vara i förmak; ho passar bäst te sitta och vagga i en vrå, der ingen ser na, der ho i tysthet får bedja och tacka Gud för all glädje han gjort na på hennes sista dar, och be, att intet ondt händer herr Gustafs lilla engel.

— Blif då der du bäst trifves, du gamla goda Anna. Blif hos den lilla och bed, såsom blott du kan bedja, att hon må likna farmor och dem alla, hvilkas namn hon bär! — sade Gustaf med djup rörelse.

— Tvi mej, om hon skulle likna mej, gamla kräk; hå så go å så bra, som mamma ä! Men fröken Lena ska ho bli lik, och fröken Lena ska ho kallas! — sade gumman och lade den lilla sakta i vaggan.

— Tror du, Anna, att de saligas andar kunna nedblicka på dem de älskat på jorden? — frågade Gustaf, som tankfull lutade sig öfver vaggan.

— Ja, käre söte herr Gustaf, det tror jag visst, å att fröken Lenas ande är inne hos oss, å att, liksom Gud sände sin engel att på vägen följa Tobie son, så sänder Gud hennes ande att följa sin käre herr Gustaf, att han inte ska stöta sin fot mot stenen. Och att ho har sin hand öfver den lilla, det syns så väl; ty hon ser ju redan på mej mä samma ögon, som farmor gjole; å der står just i dåm, hva dä ofta sto i hennes: »Du gamla kära Anna!»

Gustaf log; men tåren dallrade klar i ögat, och med en sonlig blick på den gamla, lemnade han rummet vid Marias sida.

[ 299 ]— Du lilla Guds engel! — sade Anna och såg innerligt på det slumrande barnet, — Gud välsigne dej, å Gud låte dej glädja din far, såsom han gladde sin mor; och dä hoppas ja väl, ty barns välsignelser gå i arf. Å nu, sen jag vaggat dej i fröken Lenas vagga, å burit dej på samma armar, som burit henne å herr Gustaf, nu säger ja som Simeon: »Nu, herre, låt mig fara i frid» och hvila mina gamla ben hos fröken Lena!

Gumman upplyfte fromt de sammanknäppta händerna och tvenne klara tårar nedföllo på den lillas hufvudgärd.

I salongen var glädje och lif. Den unga modern, på hvilken allas blickar voro fästa, log och rodnade, så lycklig i den ljufva modersfröjden.

Gustaf var glad och lycklig som en gud, och uppmanade flitigt sina gäster att dricka; och slutligen bad han dem alla deltaga uti en tacksamhetsskål för brukspatron Lemners, hvilka han och hans hustru första gången hade den glädje att se i det trefliga hem, för hvilket de hade deras godhet att tacka.

Det låg en egen, man skulle kunna säga vacker, brytning i det »ödmjukaste tjenare!» hvarmed Lemner besvarade skålen, hvarvid han tillade — man ej skall tala om den snön, som föll i fjol. — — Och dess utom, mitt herrskap, — sade han derjemte, — hvilket är mest att tacka för, en hustru sådan som min, hvilken icke kan uppvägas med allt verldens guld och egendomar, eller ett ställe, det må vara hur kärt som helst, som dock kan fås för pengar? Nå, när jag nu har att tacka fru Werther för Johanna, hvem står då i största skulden?

— Jag tror att det var roligt att döpa sitt dotterbarn, Axel lilla; sade prostinnan då hon såg den innerliga glädje, med hvilken prosten betraktade den lilla dopsedeln.

— Ack ja, Hedda, vår sällhet är stor! Måtte hans ansigte lysa deröfver! — svarade prosten.

Innerst i den vackra våningen låg ett litet kabinett, öfver hvilket den täcka möbleringen, den romantiska, [ 300 ]nästan örtrollande utsigten, utbredde ett slags tjusande feeri.

Vid ett öppet fönster, genom hvilket det ljufliga doftet från rosor och liljor inströmmade, stod ett ungt par. Öfver deras vackra anleten skimrade i klara strålar kärlekens lycksalighet.

Man såg, att det var ett par unga makar, så väl på den lilla täcka »ungmorsmössan», hvilken med sina rosenknoppar prydde den sköna qvinnans vackra lockar, som ock på deras fridfulla trygghet, hvilket må hända är det högsta stadium, höjdpunkten i kärlekens lycka.

Vi behöfva icke säga, att det var Axel och Alma, hvilka dragit sig undan det stojande vimlet för att från kabinettsfönstret se solen sänka sig i den spegelklara östersjövågen — och på samma gång ostörda få sola sig i hvar andras blickar.

För omkring tvenne månader sedan hade nemligen Alma varit brud, hade i dubbelt afseende varit en majbrud.

Axel hade länge varit anstäld vid Upsala universitet, der han hösten före Marias bröllop blifvit utnämd till docent, och det var med nästan obeskriftig tjusning som han till den gamla lärdomsstaden hemfört sin vårdagsbrud, sin unga, sköna, älskliga maka.

Leende och luftig som en elfva i dansen, kom Rosa i detta ögonblick nästan flygande in i kabinettet.

— Se här ett bref till morbror Axel, som låg i morbror Gustafs väska! — ropade hon och framräckte brefvet, som hon höll i sin hand.

En lätt skugga drog öfver Axels ansigte.

— Ack, så vacker du är! — utbrast flickan och lindade sina armar smekande omkring Alma, hvilken gerna och, som hon tyckte, med mera skäl, velat tillropa Rosa det samma, då hon såg det lilla täcka anletet med de själfulla blå ögonen, såg huru hennes ljusa rika lockar skimrade som guld i de klara solstrålarna.

[ 301 ]Alma kysste Rosa, hvilken med ett sjungande:

“Jag är en liten flicka,
Som dansar blott och ler”,

dansande lemnade rummet.

Axel hade nedsatt sig, sysselsatt med läsningen af brefvet. — Almas öga föll på kuvertet, som Axel lagt på bordet. Rosen bleknade på hennes kind, och en suck höjde hennes bröst.

Hon stälde sig så, att hon kunde se Axels ansigte, och då hon snart såg skuggorna skingra sig och fly derifrån som dimman för morgonsolen — såg det stråla af tillfredsställelse och ljuflig frid, då slog rosen åter ut sina purpurblad på hennes kind, och hennes bröst höjde sig i tacksam glädje.

Axel hade slutat läsningen af brefvet, hvilket han nedlade på bordet. Han lindade sin arm omkring sin unga makas lif, hvilken kärleksfullt lutade hufvudet ned mot hans bröst.

— Gud vare lofvad, min Alma! — nu skymmer intet moln min klara himmel! — ingen känsla af oro stör min själs frid! — utropade han, och en glädjens tår darrade i hans öga — Gertrud är lycklig! — Hon har i tvenne månader varit Richards maka. Men hon har icke blifvit det blott för att belöna hans trogna kärlek, — utan derför, att hon nu med hela sin själ delar hans varma känslor. Fru Hertzner säger mig detta i förening så väl med Gertruds innerliga och varma helsningar till mig och till min hulda älskade maka, som ock med hennes hjertliga fröjd öfver vår lycka, hvars djup hon säger sig fullt förstå genom den hon sjelf njuter. Se här min Alma, läs fru Hertzners bref, så får du sjelf se.

Fru Hertzner och Axel hade, enligt deras öfverenskommelse, hvarje år skrifvit till hvar andra, och i det första bref Axel mottagit, hade fru Hertzner tillstått, hvad hon af grannlagenhet förut förtegat, nemligen, att hon var moster till Gertrud. Hon trodde, som hon sade, att Axel [ 302 ]förut anat det, och att han vid sin afresa fått säker visshet derom, då han troligen genom fönstret igenkänt Gertrud.

I hvarje bref hade fru Hertzner talat om Gertruds tilltagande glädje och lefnadsmod — huru hon tyckt, att hennes systerliga känsla för Richard allt mer och mer antagit en ömmare karakter, och huru hon hoppades, att Gertrud en gång skulle kunna belöna hans trogna kärlek.

Axel hade troligen för Alma aldrig omtalat händelsen med Gertrud, om hon icke genom Maria förut varit underrättad derom. Nu hade de ofta återkommit till detta ämne, hvilket nästan kunde sägas vara det enda, som stämde dem till vemod.

Alma tog brefvet, hjertligt glad öfver Gertruds lycka, ehuru inom sig icke delande Axels tro, att den kunde vara jemförlig med den hon sjelf njöt. Ack, det fans ju blott en Axel!

Alma hade slutat läsningen af brefvet och ett outsägligt uttryck af kärlek och frid hägrade öfver hennes själfulla anlete, då hon återlemnade det till Axel, som stod tankfull vid fönstret, skådande upp mot den klara aftonhimmeln.

— Se! — sade han och visade på den enda stjerna, hvilken, ehuru icke så klart — men dock för Axels öga åskådligt, syntes på den höga aftonhimmeln.

Vår stjerna, Axel! — svarade Alma med en klangfull betoning.

Stjernan strålade klarare — rosendoftet inströmmade i balsamiska flägtar — de gamla lindarne hviskade andelätt — trasten slog sin bröllopssång — och de unga makarna sjönko med ljuf lycksalighet i hvar andras famn.