Hans nåds testamente/Kapitel 02
| ← Kap. 1 |
|
Kap. 3 → |
II.
Hans nåd dinerar och sätter upp sitt testamente.
Toni övervakade dukningen i lilla salen. Hans nåd plägade intaga samtliga måltider på sina rum, men idag gjordes ett rätt sällsynt undantag. Det dukades i lilla salen, och, vad som var ännu sällsyntare på Rogershus, det dukades för två.
Toni var icke någon särdeles energisk taffeltäckare, han nöjde sig med att närvara, givande fru Enberg en och annan vink. Det var först då middagen och den egentliga uppassningen började, som han utvecklade sina stora förtjänster: en kattlik tyst och smidig rörlighet, en förmåga att vara allestädes och märkas ingenstädes, en stor kunnighet i fråga om olika viners olika temperatur, en känslig handföring, då han fyllde glasen.
— Nej, Lovisa — icke någon karaff. De båda silverhandtagen, förstår Lovisa. Och så den lilla korgen. Men cherry kunna vi taga på en liten karaff, förstår Lovisa.
— Kära hjärtanes, ja visst! En är då alldeles yr i mössan. Jag vet inte ens, hur jag känner mig. Det känns som om det hade hänt något riktigt svårt. Eller också kommer det att hända. Herre Gud, ja, det är så det. Det är riktigt ängsligt.
— Är hans nåd icke god i dag?
— Jo då. — Nej, det är han för resten inte heller. Han sa’, att filbunken var sladdig. Men det gör detsamma. Hör nu, har inte herr Toni märkt någonting med barnen?
Det var fru Enbergs mening att överraska, att med ett hastigt grepp fatta och draga fram någon hemlighet ur italienarens väl slutna gömmor. Men försöket misslyckades, italienaren teg. Det enda, som visade, att han verkligen blivit överraskad, var en djup rodnad, en rodnad, som blev allt djupare.
— Ja, kära, söta, nu får han inte bli ond. Det är minsann inte underligt, om en stackars människa blir ängslig ibland. Säg mig — har inte herr Toni märkt, att barnen gå bra mycket för sig själva och dra?
Herr Toni teg. Han insåg icke, varför han skulle behöva bekräfta ett så allmänt känt faktum som det, att barnen gingo bra mycket för sig själva.
— Ja, men var ska det sluta?
— Hur skall jag kunna veta det, Lovisa?
— Nå, herre du min gud! — Nej, jag kan inte veta, och herr Toni kan inte veta. Det är endast en, som vet. Men nog tycker jag väl ändå, att herr Toni skulle känna något ansvar.
— Jag har icke något ansvar.
— Nej, det förstås! Inte så mycket ens, att han gitter säga mig, vad han tänker och tycker? Jag trodde väl ändå, att herr Toni skulle vara liksom mitt naturliga stöd, då det gäller Jakob?
— Det har aldrig varit mig tillåtet att tänka eller tycka någonting om Jakob.
— Det är inte sant! Tänka på, att skicka Jakob till Rom för att bliva en katolik, det får inte herr Toni. Men i övrigt vet jag då med mig, att jag tagit all hänsyn, jag kunnat. Å snälla, söta var nu beskedlig! Jag vet ju, att han vill gossen bättre än någon annan. Säg nu, tror herr Toni, att det är någon hjärtesak mellan barnen?
Herr Toni log med vita tänder. — Ho vet, hur han kunde ha vita tänder? — och sade:
— Är det icke alltid hjärtesaker mellan barn?
— Ja Gud nåde oss så visst! Fru Enberg arbetade med båda händer bland de stretiga, grågula hårtestarna. Men vad ska det bliva av? Vår Jakob och Blenda! Det förstås, på ett sätt är det ju sak samma med de olyckliga ungarna. Men Blenda ska ju ändå vara ett slags fosterbarn på Rogershus. Ja men, va har de för sig?
Nu småskrattade italienaren.
— Det vet jag icke. Det kan jag icke veta.
— Om han ändå inte vore så underlig och sluten, den välsignade pojken. Han är minsann nästan lika underlig som — andra! fräste hon plötsligt till och gav den man, som hon näst hans nåd aktade högst här på jorden, en föraktfull, hatisk blick. Men märk nu mina ord! Om här inte blir slag i saken, och om inte herr Toni hjälper mig att hålla ordning på barnen, så är det jag, som går till hans nåd. Och då vore det väl dalern, om jag inte skulle få gossen skickad till en ordentlig skola!
Hon gjorde ett uppehåll för att se, hur hotelsen verkade. Italienaren tycktes oberörd.
— Nå? — Kära söta — —
— Hjälpa! Jag! Ja, ja, sänd gossen till en skola, det är bra. När jag ser honom, är jag glad. Får jag icke se honom, blir jag ledsen. Men jag har icke, icke, icke något att säga.
Han svängde hastigt på tåspetsarna och gick mot dörren.
Vickberg smög sig försiktigt in i biblioteket, där baronen satt och sov. Hans nåd sov i en mycket obekväm ställning, framåtlutad, stödd på armbågarna och med händerna slappt hängande utanför knäna och med hakan sakta gungande upp och ned ovanför maggropen. Mellan hans fötter låg en bok, Corinne ou l’Italie, en gång ett härligt praktband med de tre vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars’ varghuvud och Bergfelts hammare. Corinne hade emellertid förlorat mycket av sin forna glans tack vare barons vana att ständigt läsa den och hans ovana att ständigt tappa den i golvet. Salig friherrinnan Amalia Bergfelt, Roger Gustav Adolf Abrahams mor, hade den första Amaliadagen på Rogershus mottagit denna bok som gåva av sin svärmor, änkefriherrinnan de Sars, född donna Julia di Bartolomeo de Bartolomei. Det sköna praktfullt inbundna diktverket hade gjort ett djupt intryck på Amalias känsliga och romantiska sinne. Och hennes son insåg icke, varför madame de Staëls skapelse ej skulle kunna göra ett lika djupt intryck på honom — helst som han från sin salig far icke hade några litterära traditioner att fullfölja.
Med varsam hand tog Vickberg spillrorna av den gyllene Corinne och lade dem på bordet.
— Ers nåd!
En väldig, uppvaknandets snarkning skakade den friherrliga kroppshyddan, huvudet restes och sjönk bakåt, ögonen öppnades klippande.
Va — vasa? — Var hava vi snuset?
— Klockan är en kvart på sex. Jag har att anmäla för nådig baron häradshövding Björners ankomst. Behagade ers nåd justera sin toalett? —
— Tjihihitt — Gud hjälpe oss, Vickberg! Tack, tack. — Vasa? En kvart på sex? Då kommer krummeluren för tidigt. Ska vi äta mat nu?
— Ers nåd behagar dinera om trekvart. Under tiden promenerar sig häradshövdingen i parken.
— Nå så. Käppen! Nå, min söte, han har ju reda på de goda människorna. Skall den här Abraham Björner vara någon sorts hederlig karl?
— Utan tvivel, ers nåd. Nära befryndad med Liljorna och således även något med vårt hus!
— Hi, hi — en förbålt dålig rekommendation, han kommer med. Men vi ska väl se till.
Toni utvecklade sina vackraste egenskaper. Han var alltför inbunden och drömmande och alltför litet solid för att vara en verkligt god betjänt. Men så snart det gällde att passa upp vid dukat bord, vaknade hans medfödda anlag. Tonis far, farfar och troligen även farfarsfar hade varit taffeltäckare i det Bartolomeiska huset. Och helt säkert skulle Toni vid det här laget ha varit taffeltäckare hos gamle don Baldassare, om icke år fyratioåttas stormar slungat honom in bland politiska brottslingar. Don Baldassare, som själv var en försiktig och högst lojal person, hade med stor möda lyckats rädda sin unge tjänares liv genom att i tid sända honom till sina släktingar i Ultima Thule. Här möttes han av fru Enberg, av en varmhjärtad kvinnas ömma intresse för den olycklige landsflyktingen, här stannade han. Och här passade han nu upp på herr baronen och hans gäst.
— Mon cher cousin är verkligen aimabel, som kommer och hälsar på en gammal enstöring.
— Å, jag ber! Den minsta vink från farbror var till fyllest.
— Nå, så söte bror — hur gammal är det vi är? Fyrationio fyllda? Nå, då är vi ingen dununge. Jag är inte stort äldre jag, fast benen blivit så förbålt sprattliga. Nå, har cousin hört, att syster Julia är i annalkande?
— Verkligen! Så glädjande! Det är väl rätt länge sedan domprostinnan hade det nöjet —
— Det är några år. Nå, nu har ju salig domprosten fått sluta, det är alltid en lättnad. Han — skål! Mja, mja — den är för söt, vasa? Är den inte? — Jo, det äger sin riktighet. Han var en skränfock.
— Han hade sina egenheter. Men en rikt begåvad personlighet var —
— Nå, nu har hon söner. Tre tror jag, eller hur, Vickberg? Två söner och en dotter? Ja visst, lilla Malla. Det äger sin riktighet. Känner vi dem, cousin?
— Sönerna känner jag. Det är mycket lovande unga män. Roger isynnerhet, juristen — —
— Var hava vi snuset, Vickberg? Convenerar det min söte bror? Inte. Det är ett förbålt gott snus. Tjihihitt. Gud hjälp. Tack, tack. — Rider honom satan, Vickberg? Tar han soppan? Var det snus i soppan? Nå, så säg det. Jurister, ja. Det är söta krummelurer, herrarna ha på kansliet! Där sitter de och skriver långa litanior och förständigar mig att göra det och det. Och så vill de till på köpet, att jag ska läsa igenom eländet. Vasa?
— Törs jag giva kusin Roger ett råd? Det är verkligen något som jag länge tänkt på — men av grannlagenhetsskäl och rädsla att störa, har jag ju hållit mig borta från Rogershus. De här stora godsen, fideikommisset och de Siedelska egendomarna, de fordra naturligtvis en hel del omsorger av rent juridisk art. Vore det inte skäl i, att kusin överlämnade dessa omsorger åt en beprövad jurist? —
Häradshövdingen tystnade plötsligt och sökte skölja ned sin förvirring och förskräckelse med ett glas madeira. Han förstod, att han varit gruvligt oförsiktig — —
Hans nåd drog upp axlarna och sköt fram huvudet, de svarta ögonen gnistrade i sina smala springor, kinderna svällde, uppblåsta och svartblå. Häradshövdingen, som genom hörsägner och släktlegender kände de plötsliga och våldsamma ovädren på Rogershus, hade en förnimmelse, bra nog liknande vanlig skolpojksrädsla för stut. Här satt han bunden vid bordet, fastkedjad av sociala hänsyn, satt mitt emot denne högst osociala gubbe, som i nästa ögonblick kunde häva soppskålen över honom.
Lyckligtvis hade baronen så pass mycken känsla för sitt värdskaps krav, att han förmådde styra sin vrede på sidan om gästen. Han trevade med handen och fick tag i Vickbergs magra ben. Ett kraftigt nyp! Hovmästaren gjorde en ohyggligt smärtfylld min, men gav icke ljud ifrån sig. Herr baronens vrede hade fått sitt handgripliga uttryck — blixten hade urladdats, nu återstod skrällen. Och den gick ut över Tonis oskyldiga huvud.
— Vasa? Va har du där? Kommer du med braxenpanka till mitt bord?
— Det är laxöring, ers nåd.
— Och det säger du mig! Ut, ut, ut du fula krummelur! Fördöme mig, tror inte varenda torparesugga, att han kan lura mig. Va heter han i Fiskartorpet? Vasa? Han ska bort. Han ger mig otäcka pankor, och laxen säljer han på torget åt jurister och annat pack. Ja, kusin behöver fördöme mig inte ta åt sig mer, än kusin har samvete till.
Vickberg var blånupen och upprörd i sitt innersta men behärskade situationen. Han gav tysta order, tallrikarna skiftades, och steken bars in. Under tiden sjönk blodet från hans nåds hjässa. Och vreden var bortblåst.
— Nå så, steken. Det är bra. Braxenpankan, sir kusin, det är en vedervärdig fisk.
— Ja, den är ju något benig.
— Alldeles, det äger sin riktighet. Toni, min söte, hör han, vad häradshövdingen säger? Pankan är fördömt benig. Skål! — Charmant temperatur, min söte. Han är en krona. Steken är mör, vasa? Hälsa Enbergskan, att hon är en krona. Jo, den tjugonde kommer syster Julia. Det är en charmant kvinna, högst respektabel. Och den tjuguandra fylla vi sextiofem. Det är inte mycket men alltid något. Skål, mon très cher cousin, à votre santé! Den här biten åt cousin, den är syperb. Och så får min söte lova att inte glömma bort oss på vår födelsedag! Då ska här serveras en högst delikat laxöring, hihihi! Ingen fördömd panka, förstår mon cousin, hi, hi, hi — —
Häradshövdingen snodde sina gråsprängda polisonger. Han var icke fullt säker på, om han borde hålla på sin sårade värdighet eller ta hela uppträdet gemytligt. Men baronens gladlynta älskvärdhet var oemotståndlig. Och när hans nåd givit en liten vink om, att kaffet skulle ägnas åt affärer, kände herr Björner sig fullständigt försonad. —
— Käppen, om jag får be. — Å, jag ber, cousin, nu stiga vi in i biblioteket. Cognac? Cognac åt cousin och blandningen åt mig. Fy tusan, men det är magen, sir cousin. Nå så. Ett testamente, min söte, det är väl en riktig krummelur det?
— Naturligtvis bör man noggrant iakttaga alla i lag föreskrivna bestämmelser vid en så betydelsefull handlings uppsättande. Och det torde väl knappast vara tillrådligt att utan sakkunnigt bistånd — —
— Det är bror, det, hihi!
— Naturligtvis står jag gärna till tjänst. Min kännedom om släktförhållandena gör mig ju —
— Mycket bra. Men nu tala vi inte om släkten. Några bröstarvingar med lagliga anspråk ha vi inte. Och syster Julia är en from kvinna. Hon bryr sig inte om det världsliga. Vasa?
Häradshövdingen fingrade nervöst på polisongerna. Han förstod inte, vart det egentligen skulle bära hän. —
— Några legater — till trotjänarna?
— Något, något. De hederliga själarna ha ju inte plundrat oss inpå bara kroppen. Vi måste naturligtvis visa vår tacksamhet. — Si, jag ska säga söte bror, att vår belägenhet är fördömt kinkig.
— Hur så?
— Jo si, det är denna syster Julia. Henne tycker vi inte om. Henne skulle vi allt bra gärna — —
Hans nåd avslutade meningen synnerligen uttrycksfullt genom att lägga en käpplängd till sin redan förut ansenliga näsa. Gesten var alltför tydlig för att kunna missförstås, och den berörde Abraham Björner ytterst obehagligt. Visserligen hade han under sin tjuguåriga verksamhet som praktisk jurist mer än en gång kommit i tillfälle att skaffa gott folk onaturligt långa näsor. Men en sådan cynisk öppenhet var honom dock motbjudande.
— Bror behagar skämta.
— Vasa? Ingalunda! Jag vill säga honom, att syster Julia är en förbålt obehaglig krummelur. Pro primo gifte hon mig med Ulla Siedel, pro secundo satte hon själva den lede i kroppen på salig Ulla, pro tertio var mannen en skränfock — —
— De mortuis — —
— Håll nu inne med latinet, min söte, och låt oss tala rena svenskan. Per Hyltenius var en skränfock. Själv åkallade han den lede vid altaret, men mig ville han hålla till ett tuktigt leverne. Fördöme mig, om jag förstår, vad han menade? Jo, han ville, att jag skulle legalisera mitt förhållande med Mimmi. Och si den krummeluren begriper vi. Det hade Sancte Per fått av Julia, och Julia av Göran Bergfelt och Göran av Mimmi själv. Nå, så kommer Sancte Per till mig och säger, att vi av respekt för vår salig hustrus minne ska legalisera förhållandet. Vasa? Inte illa! En friherrinna Bernhusen de Sars född Pettersson. Det hade varit en satisfaction för salig Ulla!
— Medgives — —
— Medgives, ja! Men si bakom hela det söta arrangemanget stod syster Julia, det egennyttiga stycket — —
— Sannerligen, bästa kusin, om jag kan finna ett spår av egennytta i detta! Utan tvivel hade domprostinnan barnets framtid i tankarna. Lilla Blendas ställning hade ju blivit — —
— Fördöme mina sprattliga ben är inte de där juristerna ett förbålt klyftigt släkte! Här har cousin på fem minuter räknat ut, va jag behövde tio år att komma underfund med. Si! Si! Högvälborna fröken Blenda de Sars till Björkenäs och Klockeberga, det hade varit något för en av unghylteniussarna. Fördöme mig har jag inte en billet doux från Jullan i skrivbordet, skriven vid den där tiden. Där räcker hon mig en försonande hand och säger att framtiden ska med starka, unga band knytas till forntiden. Nå så, va säger cousin?
Abraham Björner förstod att taga visdom — ofta nog även rikedom — av skadan. Han hade redan varit ute i friherrligt oväder och var nu fast besluten att för all säkerhets skull segla inomskärs. Således höll han försiktigt inne med alla omdömen, erbjöd endast sina trofasta tjänster. Om kusin blott ville göra sina dispositioner, så skulle han nog giva dem laga form.
— Nå så. Ja, Rogershus går åt helvete, det ska Bergfelten ha. Men över Björkenäs och Klockeberga och de andra småsakerna ha vi frihet att disponera. Va tro vi, att vi ska göra med dem?
— Kanske kusin har behjärtat något välgörande — —
— Hi, hi, hi! Va skulle det vara? Ett ålderdomshem för kammarherrar i disgrace, vasa? Det vore en förbåld nobel institution!
Björner kände historien om baron Rogers disgrace och visade sig uppskatta skämtet. Men i själva verket skulle han nu bra gärna vilja komma till sak. Middagen började kännas en smula tyngande.
— Det är således några enskilda personer —?
— Alldeles. Det äger sin riktighet. Men fördöme mig om söte bror står på listan! — Jaja, ta inte illa upp. Cousin blir exekutor, och dusören skall bliva rundlig.
Björner bugade värdigt men förbindligt. Dusör var ju visserligen icke någon passande benämning på en v. häradshövdings arvode. Men i detta fall hade Björner mera sinne för ordens innebörd än för deras lydelse.
— Nå. Nu är det inte meningen, att vi ska göra det här i dag. Vi ska bara sätta ihop ett litet koncept. Det får cousin sedermera skriva rent riktigt prydligt, vasa? — Och på födelsedagen underteckna vi i syster Julias och andra kära släktingars närvaro. Vasa?
— Men — förlåt — tror inte farbror — att det möjligen kunde störa den allmänna glädjen. En sådan överraskning — —
— Sir han, min krummelur, överraskningar och födelsedagar det hör ihop. Men kanske söte bror har något att invända?
— Naturligtvis inte! Naturligtvis inte! Jag har endast att efterkomma min huvudmans önskningar.
Baronen fingrade på sin stora näsa, fnös och nös av kittling och förakt.
— Då kunna vi således nämna arvingen — —
— Arvingen? En universalarvinge! Å, då behöver jag inte fråga efter namnet, åtminstone inte efter hennes förnamn, ha, ha — —
— Va fan har han så förbålt roligt åt? Jakob är förnamnet, och som efternamn sätta vi Enberg.
— Hur sa’? Va behagas? Menar farbror — ? Är det inte Blenda?
— Mina egendomar Björkenäs och Klockeberga med underlydande, allt mitt lösöre för såvitt det icke är av fideikommissnatur, samtliga i min portfölj befintliga obligationer, aktier och depositionsbevis tillfalla efter min död Jakob Enberg dock med skyldighet för honom att av dessa tillgångar till vissa personer utbetala närmare specificerade livstidspensioner. Dock träder icke detta testamente i kraft och utbetalas icke till sagde Enberg ett öre, förrän han blivit lagligen vigd vid min dotter Blenda. — Vasa? Kom sen med Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga, min söte bror. Vasa?
Hans nåd skakade av glad och triumferande sinnesrörelse. Häradshövdingens dumt häpna min gav honom en försmak av födelsedagens fröjder.