Hans nåds testamente/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Domprostinnan annonserar sin ankomst och hans nåd tillkallar en jurist
Kap. 2  →


[ 7 ]

I.
Domprostinnan annonserar sin ankomst och hans nåd tillkallar en jurist.

Klockan över Rogershus’ portal slog två. I betjäntflygelns sal sutto Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i fönstersmygen och stickade strumpor åt Jakob, den slitvargen. Det passade sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och Blenda —

Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke över sexton och knappast under femton. För fjorton år sedan — på midsommardagen — hade Blenda kommit till Rogershus. Och då var hon väl vid pass halvtannat år. Baronen hade visserligen påstått, att hon endast var ett halvt år, men det måste ha berott på något egendomligt misstag.

Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på baronens misstag. Jo, jo, det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd brukade säga: Vem som är Jakobs far, det låter jag vara osagt, men modern, det är fru Enberg —

Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna giva några upplysningar varken om mor eller far.

Gud signe i alla fall ungarna. Hade Gud givit dem liv, och var det Hans mening, att de skulle leva [ 8 ]i denna världen Blenda och Jakob — ja, så var det väl inte lönt för andra att komma och göra sig lustiga över Hans vilja. Med Lovisa Enberg kunde ju hans nåd få skämta så mycket han behagade. Hon hade rent samvete, hon visste att hon endast älskat tvenne män. Hur många kvinnor hade baronen älskat? Och hade han älskat dem en i sänder — eller kanske många på en gång? Nå, hans nåd hade ju sin fulla frihet.

Men Lovisa Enberg hade älskat en i sänder. Komminister Enberg hade hon älskat, som man älskar sin lagvigde make. Och trognare än vad hon varit mot honom, kunde ingen människa vara. Han var också en sådan stark personlighet, Enberg. Men sjuklig, mycket sjuklig. Toni hade en betydligt starkare hälsa. Och likväl var hans väsen så inbundet, känsligt, nästan kvinnligt.

Toni hade kommit till Rogershus tre år efter komministerns död. Fru Enberg fick honom genast mycket kär. Han var en så underlig människa. Fru Enberg skulle inte ha velat gifta sig med honom, även om han icke varit katolik. Det var han emellertid, mycket ivrig katolik till och med. Han ville uppfostra Jakob i sin religion. Men lyckligtvis hade han ju ingen makt över det oskyldiga barnet. Jakob — katolik! Komminister Enbergs änkas son — katolik! Nej, hon visste, vad hon var skyldig sin makes minne.

Vad Jakob egentligen var för sorts kristen, det var för övrigt inte gott att säga. En fantast var han. Och så detta att han aldrig ville göra någon nytta, bara springa efter Blenda.

Klockan över Rogershus’ portal hade slagit två. Vickberg tog upp sin silverrova och lade den på bordet.

[ 9 ]Johnsson torkade porterskummet från läpparna med handens avigsida och snörvlade:

— Årrår, bror Vickberg? Ännu sova vi?

— Ännu sova vi tjugusju minuter.

Buden föllo, i spelarnas röster skönjdes intet tecken till iver eller spänning. De tre herrarna kände varandra i grund. Och varken Johnssons illsluga beskedlighet eller Tonis oförvägna bud förmådde öka spänningen.

Vickberg vände sig till sin kvinnliga granne och sade:

— Kan fru Enberg förstå, varför Toni ska ha en sådan otur i spel? Och tur i kärlek lär han ju inte heller ha?

Detta skulle vara en spetsighet, och Johnsson flinade högljutt bakom portermuggen. Men spetsigheten hade begagnats alltför flitigt under tjugu långa år, den hade förlorat mycket av sin skärpa. Fru Enberg stoppade strumpan i korgen, grep hårt i bordet och reste sig försiktigt på sina knakande ben.

— Nu går jag och tar fram filbunken. Försumma sig inte, Vickberg.

— Laga, att vinet är kallt, fru Enberg. I går påstod hans nåd, att man skulle kunnat koka kräftor i vinet.

Fru Enberg besvarade icke utmaningen. Hon strök sig långsamt och tungt över magen och vandrade ut ur rummet.

Herrarna fortsatte sitt parti med de flugsmutsade korten. Herr Vickbergs ur visade 2,15 och han hade alltså ännu en kvart på sig, innan han med lätta händer borde lösa nattmössebanden under sin herres haka.

Ett tungt åk skramlade uppför allén, stannade vid skiljovägen till uthus och rättareboning.

[ 10 ]Fru Enberg ropade in genom fönstret:

— Vickberg! Vickberg! Posten.

— Ett ögonblick, mina herrar!

Vickberg lämnade spelet och gick bort till fönstret. I kastanjens skugga stod fru Enberg och Lars och granskade postväskans innehåll. Lars stegade fram till fönstret.

— Jo, nu ska herr Vickberg se, att det blir främmande. Här är ett brev till Vickberg och ett till hans nåd. Och från våra släktingar är det, för det är våran hundkäft i båda lacken.

Hovmästaren fann det icke mödan värt att rätta Lars grova heraldiska bock. Han tog de båda breven, jämförde handstil och sigill, bröt det till honom adresserade och läste:

Till hovmästaren Anders Vickberg!

Änkedomprostinnan Julia Hyltenius låter hälsa hovmästaren, att Hennes Nåd anländer — vill Gud — den 20:de dennes kl. 6,45 e. m. till — stads järnvägsstation. Hovmästaren torde således ombestyra hämtning. Hennes Nåd önskar för sin och fröken Siedels räkning disponera gula salongen och bredvidliggande trenne kammare. Dessa skola således två dagar i förväg grundligt rengöras, luftas och eldas. Hundarna med undantag av Phylax skola hållas innestängda och ingen tjur får gå på bete under den tid, Hennes Nåd vistas på Rogershus. Nedkallande den Högstes välsignelse över hovmästaren hans välbevågna

Julia Hyltenius,
född friherrinna Bernhusen de Sars,
genom Sara Siedel.

[ 11 ]

P. S. Hans Nåd har samtidigt härmed underrättats om Hennes Nåds ankomst. Skulle någon särskilt folkilsken tjur finnas, så bör den flyttas till någon av utgårdarna. D. S.

Vickberg höjde ögonbrynen, sänkte dem, drog dem samman och djupt ned, så att endast helt litet av de grågula ögonen skymtade fram ur sina djupa hålor. En var kunde se, att hovmästaren var en man, på vilken ett tungt ansvar vilade.

Men han fattade raskt sitt beslut. Han tog silverrovan från bordet, och då Johnsson, som formligen lyste av nyfikenhet ville kvarhålla honom, ryckte han beklagande på axlarna och sade i dämpad ton:

— Det har verkligen hänt någonting, mina herrar.

Med avmätta men hastiga steg lämnade han rummet. Då han såg fru Enberg fet och röd och lat vila på bänken under kastanjen, skakade han otåligt på huvudet.

— Skynda sig, människa! Om två minuter slår hon halv. Ska vi kanske bli förargade på förhand?

— Skynda sig själv! Filbunken står i förstugan.

De tunna, damaskinsydda benen spindlade i väg uppför den höga stentrappan. Minutvisaren stod ängslande nära slaget. Och hovmästaren hade en obehaglig känsla i den del av ryggen, som vid tre olika tillfällen varit i intim beröring med herr baronens stövlar.

I den källarkalla, mörka förstugan fann han brickan. Med en tränad rörelse ställde han den på högra handens fingerspetsar och skyndade uppför den trånga spiralen, som ledde till hans nåds sovrum. Nu kände han sig lugnare. Men sanningen att säga hade han aldrig förr varit så nära att försumma sig. Under [ 12 ]mer än tjugu års tid hade han dagligen på slaget halv tre ställt brickan med filbunke, jordgubbar och iskyld Johannisberger Schloss (Auslese) på nattduksbordet och börjat lösa natthuvans band.

Nu slog klockan.

Ljudlöst öppnade han och stängde tapetdörren. Solblind måste han nästan treva sig fram genom det halvmörka rummet, vars fönsterluckor voro slutna, och som endast upplystes av en svag rovoljslåga inom mattgrön kupa. Framför alkovens vita myggnät stannade hovmästaren och höll andan. Jo! — han hörde svaga, korta, hickande snarkningar. Nå, gud ske lov!

Fridfullt som ett barn och utan aning om tidens snabba och skoningslösa flykt sov herr Vickbergs herre, Roger Gustav Adolf Abraham Bernhusen de Sars, svensk friherre tysk-romersk riksfriherre, f. d. ryttmästare och titulär kammarherre, fideikommissarie till Rogershus och herre till Björkenäs, Klockeberga m. fl. domäner, kommendör av Kungl. Nordstjärneorden, riddare av Kungl. Svärdsorden.

Vickberg löste nattmössans band. I och med att det vita hucklet avlägsnades, förlorade hans nåds utseende något av sitt barnsliga tycke. De rödblåa kinderna slutade i ett par stora, slappt hängande öron, den långsluttande pannan gick utan någon skarp gränslinje över i en skallig hjässa. Och nu tittade ett par små, svarta, stickande ögon fram på båda sidor om den starkt buktiga näsan.

Hans nåd satte sig långsamt upp i sängen. Hovmästaren sköt fram brickan, och han åt under tystnad, hastigt: först filbunken, väl sockrad och tillsatt med ingefära, sedan jordgubbarna. Sist tömde han glaset i ett enda, långt drag.

— Nå, Vickberg, var hava vi snuset?

[ 13 ]Hovmästaren tog fram sin dosa, den enda, ur vilken hans nåd önskade snusa. Vickberg var nämligen en oöverträfflig snuskännare.

— Prosit — pro-tjitjisit, Vickberg. Det är ett förbålt gott snus, han håller sig med. Om jag bara i helvete kunde förstå, hur han kan ha råd att hålla sig med så fint snus, vasa?

Vickberg var fullt upptagen med att dra på baronen hans stövlar. Och under det att han förrättade sina kammartjänarsysslor, grubblade han över, hur han skonsammast skulle kunna underrätta hans nåd om änkedomprostinnans brev.

Baronen rev sig i huvudet.

— Det är då förbålt underligt, att det kan klia i skallen, då man inte har hår, vasa? Har han känt det, Vickberg? Nå, han har peruk, han. Han är en förmögen man, han.

— Käppen!

Vickberg överlämnade käppen och uttryckte sin förhoppning, att sömnen måtte bekomma hans nåd väl. Baronen tog stadiga tag i sängstolpen och i käppens krycka och reste sig långsamt. Tum för tum höjde sig den breda, korta, fyrkantiga överkroppen, allt under det ansiktet gjorde fruktansvärda miner. Baronen hade ovanligt långa ben. Nu skakade han dem i tur och ordning, nöp sig i de magra låren och började försiktigt sin vandring till arbetsrummet. Vickberg följde. När baron passerade toalettens höga bronsinramade spegel, gjorde han några struttande pas och grinade illa åt sig själv.

— Fy fan, att jag skulle bli så ful, innan jag dog. Det skulle Ulla ha sett! Sir du, Vickberg! Sir du såna ben! Tag bort belätet, Vickberg, annars bliver jag illamående.

Vickberg lade armen kring sin herres liv och förde [ 14 ]honom bort till skrivbordet. Med en snabb rörelse sköt han brevet in under tidningarna. Hans nåd måste förberedas.

— Va gammal är det jag är? Sextiofyra, vasa?

— Hans nåd fyller sextiofem den —

— Sextiofem, säger du? Nå, det är riktigt. Sextiofem. Han körde in pannan i ett hårt grepp mellan högra handens tumme och pekfinger. Säg mig, min söte vä — Sex-tio-fem, säger du? Säg mig, ska det vara mycket eller lite det?

— Det är så där mitt emellan, herr baron.

— Nå så? Ja. Jag har min själ riktigt svårt att få det där klart för mig. Jag sover också så förbålt — — Nå, vad hava vi att andraga?

Vickberg samlade sig. Han tog upp en liten nätt anteckningsbok ur västfickan, löste blyertsen, vätte dess udd.

— Den tjuguandra dennes infaller hans nåds födelsedag. Som den tjuguandra är en lördag torde det vara lämpligt att giva folket fritt efter klockan tolv samt att föranstalta en allmän traktering bestående av öl, kaffe och smörgåsar — —

Det gnistrade ilsket i baronens små kolögon.

— Öl och kaffe och smörgåsar, vasa? Ska det inte vara soppa, fisk och stek, vasa? Tro ni, att jag är en förbålt förtrollad och fin liten gullhöna, vasa? Som värper gullägg? Tror Vickberg, att jag värper gullägg?

Vickberg svarade saktmodigt men med betonad ironi:

— Om herr baronen och kammarherren icke anser sig kunna bekosta trakteringen, skall det bliva hans nåds ringe tjänare en stor ära att med sina små besparingar få bidraga till den stora dagens firande.

— Säger du det, Vickberg? Nå, du är en [ 15 ]förmögen man, du. Du har peruk, du. Och snus också. Var det något annat?

— Det är att supponera, att hans nåd på födelsedagen blir föremål för en vördnadsfull hyllning.

— Nå så? Ska magistern komma löpande med sina ungar? Då ska han fördöme mig ha med sig ett salongsgevär och skjuta varenda loppa, ungarna ge ifrån sig. Hör han det, Vickberg, vasa? Nå, va krummelurar han för? Har han mer att säga?

— Det är troligt, att hennes nåd änkeprostinnan kommer att personligen uppvakta hans nåd, avfyrade Vickberg. Men skottet tycktes icke ha träffat prick. Baronen grubblade.

Efter några ögonblick frågade baronen helt lugnt:

— Var står det skrivet?

Jaså du tror mig inte, tänkte Vickberg, nå, jag ska visa dig. Han tog fram brevet och räckte sin herre förstoringsglaset. Baronen var darrhänt och fubblade länge, innan han lyckades veckla upp brevet. Hovmästaren stod i ställning bakom stolen, orörlig, dystert blickande framför sig. Han gjorde icke ens något försök att läsa över sin herres axel. Han stirrade ut i den tysta, lövtunga, svala parken. Han tyckte sig höra ett sältträ slå mot boll. Mycket riktigt! Där kom den gråvita tingesten susande förbi fönstret.

— Nå så, va nu då?

— Det är antagligen barnen som slå sälta.

— Säg åt dem, att jag är vaken. Annars tro de fördömda krummelurerna, att gubben försovit sig.

Vickberg lydde. Blendas röst:

— Om onkel är snäll och om onkel vill och om onkel inte är snusig, så ska jag komma och ge onkel en kyss

Baronen satte händerna bakom öronen och lyssnade. Ögonen voro gnistrande livliga som en råttas. [ 16 ]Och den stora näsan rynkades i en massa skrattfyllda veck.

— Jo, Vickberg, viskade han, jo, säg att jag är snusig.

Vickberg lutade sig ut genom fönstret och sade med sin torraste hovmästarton:

— Hans nåd låter meddela, att hans nåd är ganska snusig.

Fy, fy, fy, fula onkel!

De båda gubbarna körde hop sina huvuden och grimaserade åt varandra. En noggrann iakttagare skulle till och med mellan herr Vickbergs tunna, vitblå läppar kunnat se skymten av en röd, ohyggligt vanvördig tungspets.

Men i nästa ögonblick hade herr Vickberg återvunnit väldet över sig själv.

— Vad har hans nåd att befalla?

— Vasa? Nå, så. Jo, det äger nog sin riktighet det där med Jullan. Hon kommer för — för — — Baronen lyfte förstoringsglaset och läste: »för att kyssa din panna och nedkalla den Högstes välsignelse över din skymmande levnadsafton» — Så var det, ja. Det äger sin riktighet.

Brev och glas föllo ur hans fumliga händer, hakan sjönk långsamt och darrande. Hans hjärna var i stark verksamhet, tankarna rörde sig tungt bland realiteter och former, bland personer och namn. Hans röst hade fått ett första stänk av otålighet, då han sade:

Va är det — va är det, han heter — han — han i stan — han — —

Vickberg teg försiktigt, en förtidig fråga kunde ha framlockat ovädret. Baronen fortsatte:

— Han heter — han heter — — Vasa? Heter han inte Abraham?

[ 17 ]— Skulle hans nåd möjligen mena häradshövding Abraham Björner?

— Visst tusan! Nå, är han jurist, han? Sätter han upp testamenten?

— Det tar jag för givet

— Nå så, ska vi tillkalla honom då?

Tänkte — tänkte hans nåd upprätta sitt testamente? Vickberg hade svårt att draga andan. Han kunde icke finna någon rimlig orsak till eller namn för sin plötsliga, starka sinnesrörelse. Det var ett slags rädsla, spökrädsla snarast. Som om han sett salig baron i vitt lakan.

Och bättre blev det just inte, då baron kisande och grinande sade:

— Jullan, sir du, Vickberg, Jullan, det är Hins mormor själv det. Hon är en krummelur, hon, sir du, min söta vän.

— Menar hans nåd, att hans nåd behagar sätta upp sitt testamente?

Baronen sköt upp ur stolen, sköt upp på sina långa skälvande ben. Med den knutna högra handen stödde han sig mot bordet.

— Här på Rogershus ska vi ha en Bergfelt. Det kan inte fan hjälpa, för det står i fideikommissbrevet. Men var står det skrivet, att vi ska ha Hylteniussar på Björkenäs och Klockeberga? Vasa? Var står det skrivet?

Vickberg gjorde en förfärad nekande åtbörd.

— Ingenstans, vasa? Jo, min söte, i detta brev står det att hon vill föra sina söner till deras älskade onkel och välgörare. Vasa? Välgörare? Vasa? Är jag en välgörare? Nej, om jag så ska ge gårdarna till en stiftelse för skabbiga hundar. Väl — välgörare! Vasa?

[ 18 ]— Herr — herr baron har ju givit dem, va — var sin silversked.

Baronens hjässa skiftade färg, snabbt som en signallykta. Och Vickberg, som väl kände signalsystemet, drog sig hastigt mot dörren.

— Du fule, fule — krumme-lur.

Vickberg på dörren, käppen efter honom.

— Stanna! röt baronen. Säg Enbergskan att hon är en fet — fet råtta. En pungråtta, vasa? Säg, att bunken var sladdig — sladdig, hör du. En blind gris skulle ha ratat den. Vasa?

— Ja, ers nåd.

— Säg henne, att jordgubbarna va fulla med mögliga spindelben. — Var är du, Vickberg? Hör du mig?

— Ja, ers nåd.

— Nå så, din inpiskade krummelur, står du och lyss vid dörrarna!

Dörren stängdes hastigt.

Baronen struttade omkring, ensam, utan stöd, utan käpp, uppehållen endast av sin starka och rättmätiga vrede.