Hemmet/Kapitel 19

←  Resdagen

Hemmet av Fredrika Bremer Axelholm

Hemresan  →

Axelholm.

Icke på var och en bal går det så avundsvärt lätt och ledigt till som på en av borgerskapet given i den lilla goda staden ***ping, där man såg bagerskan och sockerbagerskan valsa tillsammans och åt orätt led, och de övriga sade: »Det gör ingenting, bara det går!» Ack nej! En sådan oskuld träffas högst sällan, och allra minst på »Innocencen», varom jag själv kan vittna. Där, som annorstädes på stora baler, gör konvenansens klippiga skärgård det omöjligt att röra sig utan tusen omständigheter, anständigheter, betänkligheter, formenligheter och vad det allt heter, som tillsammans utgöra en betydlig summa av svårigheter. Den stora balen på Axelholm var icke heller utan pretention och därför icke utan sina stela svårigheter. Bland de mycket omgivna och uppbjudna se vi Sara och även Louise. Med dem tävla de tre fröknarna Aftonstjärna: Isabella, Stella och Aurora, som jämt hålla sig omkring grevinnan Solenstråles fåtölj, placerad framför den stora trymån i fonden av salen. Bland de i allsköns ro väntande finna vi vår Petrea, som likväl denna afton, med sin bandå av skotska pärlor i håret och en viss blomma av oskuld och godhet över sitt unga ansikte, såg ovanligt bra ut. Hennes hjärta klappade av obeskrivlig lust att bli uppbjuden. »Ack!» suckade hon, då hon såg två högst eleganta unga herrar — bröderna B** — lornjerande spatsera framför damernas rad. Deras lornjetter stannade på Petrea ett ögonblick; så viskade den ene någonting till den andre, båda smålogo och gingo förbi. Petrea kände sig förödmjukad, hon visste ej rätt varför. Nu! tänkte Petrea, när hon såg löjtnant S. raskt nalkas. Men löjtnant S. bjöd upp fröken T. Petrea blev sittande. Musiken spelade den muntra angläsen. Petreas fötter rörde sig och rycktes av danslust, Ack! tänkte hon, om jag vore en karl, skulle jag bjuda upp Petrea! Angläsen strömmade Petreas näsa förbi.

»Var är Eva?» frågade Jeremias Munter med en häftig och missnöjd ton Louise under mellanakten emellan angläs och vals.

»Hon har stannat hemma hos Leonore. Hon ville det nödvändigt!»

»Så dumt! Varför kom jag då hit?»

»Ja, det kan jag verkligen icke säga?» svarade Louise leende.

»Icke?» återtog assessorn, »nå, då skall jag säga henne det, syster Louise. Jo, jag kom just hit för att se Eva dansa; enkom för det och för ingenting annat. Ni andra hade allihop kunnat hellre få bli hemma än Eva. Den där Petrea! Vad hade hon att göra här? Hon har alltid varit min stötesten, men nu tål jag henne inte alls, sedan hon inte hade vett att bli hemma i stället för Eva.»

Skrattande åt detta utfall svävade Louise bort i valsen med Jacobi, och grevinnan Solenstråle — balens sol — sade, i det de fläktade förbi hennes fåtölj: »Charmant, charmant!»

Framför detta par, vars vals utmärkte sig genom sin lätta, harmoniska rörelse, svängde ett, i nästan vilda kretsar, som ådrog sig allas blickar; det var Sara med den brusande Schwartz; hennes verkligen strålande skönhet och hennes klädsel, hennes stolta hållning och blixtrande öga väckte ett allmänt »ah!» av överraskning och beundran, där hon for fram. Vid att se på henne glömde Petrea att hon ännu satt. Petrea tyckte sig ej ha sett något mer hänryckande än Sara i valsens virvlar. Men grevinnan Solenstråle i sin fåtölj sade om detta par — ingenting; ja, man tyckte sig förmärka ett drag av ogillande i hennes min. Aftonstjärnorna seglade om med mycken hållning.

Efter valsen kom Elise till Sara. »Min söta flicka!» sade hon vänligt men allvarligt, »du får inte dansa så! Ditt bröst tål ej vid det. Hur varm du är! Du riktigt brinner!»

»Det är mitt klimat!» svarade Sara leende, »det mår jag förträffligt av!»

»Sitt denna dans, jag ber dig! Det är dig verkligen skadligt att så echauffera dig.»

»Denna dans? Omöjligt! Jag har lovat den åt överste H***.»

»Dansa åtminstone icke nästa vals, och om du vill göra mig till viljes, så dansa den äntligen icke med Schwartz! Han valsar på ett så vilt sätt, och det är icke hälsosamt; icke heller är det passande eller vackert.»

»Just med honom tycker jag om att valsa!» svarade Sara trotsigt och stolt, i det hon avlägsnade sig. Sårad och missnöjd gick modern tilbaka till sin plats.

Grevinnan Solenstråle komplimenterade Elise över hennes barn. »De äro verkligen balens prydnad», sade hon, »charmanta! Och den unge sonen en alltför hygglig ung man, så vacker och ’comme il faut’. Charmant! En charmant bal!»

Isabella Aftonstjärna kastade strålande blickar på den vackre Henrik.

Sara dansade den andra valsen med Schwartz ändå vildare än den första. Elise vände bort sina ögon med innerligt misshag, men Petreas hjärta klappade av hemlig lust till den vilda dansen, vars svängningar hon följde med glänsande ögon. O! tänkte hon, den som så finge flyga genom livet ett glädjefullt rus!

Det var den sjätte dansen på aftonen. Petrea satt alltjämt. Hon kände sin näsa rodna och svullna. Se så! tänkte hon, adjö alla dansförhoppningar! Det här är ledsamt, tänkte hon, men det kan icke hjälpas, och det är ej mitt fel. Sin övergång har det väl också. Och efter ingen vill roa mig, nåväl! så vill jag roa mig själv.

Petrea steg upp, i behov att annorstädes söka mera sympati och intresse. »För Guds skull, söta Petrea, sitt stilla!» viskade Louise, som träffade henne under hennes vandring ut på äventyr. Petrea hade nu fått ögonen på ett ungt fruntimmer, som hade lika litet danslycka som hon, men som tydligen bar det vida sämre, och tycktes vara gråtfärdig och upptröttad åt att sitta. Petrea, vars lynne var att gärna dela med sig allt vad hon ägde (ofta förbiseende huru föga avundsvärt det var för andra) och som nu kände sig i besittning av en god portion tapperhet, önskade meddela sin kamrat i otur något därav, och slog sig därför ned hos henne. »Jag känner ingen människa här, och jag har så gruvligt ledsamt!» var den opåkallade hjärteutgjutelse, som här mötte vår Petrea och gick rakt till hennes deltagande hjärta, Petrea nämnde för den unga olyckliga alla personer hon kände i sällskapet, och sedan, för att undkomma den närvarande stundens tyngd, kastade sig Petrea ut i framtiden med stora planer och tillställningar. Hon sökte förmå sin nya bekanta att giva sig »parole d'honneur» på att samfällt med henne framdeles inrätta en sällskapsteater, vilket mycket skulle bidraga att göra sällskapslivet mera intressant. Vidare skulle de tillsammans inrätta ett institut för barmhärtiga systrar i Sverge samt göra en pilgrimsfärd till Jerusalem; vidare skulle de skriva romaner tillsammans, och följande dagen, eller rättare natten, skulle de stiga upp klockan halv två och klättra upp på ett högt berg, för att se solen uppgå. Petrea slutade dessa och flera propositioner med att proponera du-skap med sin nya bekanta. Men ack! Varken Petreas goda kurage och stora planer, varken sällskapsteatern eller pilgrimsfärden till Jerusalem och allra minst du-skapet hade någon makt att uppliva den sittande surmulna, unga flickan. Petrea såg tydligt, att en uppbjudning till dans skulle verka mera än alla hennes förslag, och med en djup suck över att icke vara karl och kunna giva henne denna fröjd steg hon upp och lämnade föremålet för sina fåfänga bemödanden. I detsamma kom Jacobi helt varm springande fram till henne och bjöd upp henne till följande kadrilj. Glad tackade Petrea, men plötsligt rodnande ända till pionlikhet av ett raptus meddelelselust tillade hon:

»Får jag taga emot bjudningen för en annan? Gör mig nöjet och bjud upp det unga fruntimret, som sitter där vid fönstret — till vänster om oss.»

»Men varför det? Varför vill ni icke…»

»Jag ber er äntligen därom! Det gör mig mera nöje att se henne dansa än att dansa själv.»

Jacobi yttrade ännu några vänliga invändningar, men gjorde sedan som Petrea bad.

Petrea kände en mycket ljuv känsla i sitt hjärta, när hon såg verkan av denna uppbjudning på sin nya vän. Men ödet och kandidaten tycktes ha föresatt sig, att Petrea skulle dansa denna kadrilj, och de presenterade för henne en ung officer i grann uniform, med mörka ögon, mörkt hår, mörka, stora mustascher, en martialisk växt och mycket barsk min. Petrea hade ingen anledning, tordes icke heller giva denna Martis son annat än »ja!» Hon tyckte sig själva verket aldrig ha fått en hederligare uppbjudning och fann sig få minuter därefter stående alldeles invid grevinnan Solenstråles fåtölj, i samma kadrilj med Aftonstjärnorna och med kandidaten till visavi. Var nu verkligen vår Petrea så — försutten (om man är god tillåter oss detta uttryck), att hon ej hade rätt makt över sina lemmar, eller var det av bristande aplomb, i följd av den knappa middagen, eller var det i följd av hennes vanliga distraktion — så mycket är visst, att hon vid första chasseringen över golvet tog miste om den rätta sidan, på vilken hon skulle förbi sin visavi och kom rakt på honom; han vek åt andra sidan, men Petrea var redan där för att rätta sitt misstag, och när kandidaten åter vek undan åt vänster, fann han åter för sig vår Petrea, som under dessa chasseringar förvillade sin näsa så djupt i kandidatens väst och så trasslade in sina fötter med hans, att då han gjorde ett förtvivlat försök att komma förbi henne, kom det sig så, att båda föllo omkull mitt i kadriljen. När Petrea med tårar i ögonen reste sig upp, såg hon framför sig de unga lornjerande herrarna, bröderna B**, som riktigt kiknade av skratt åt denna händelse. Men vad som gjorde ett helt eget intryck på Petrea var hennes kavaljers uppförande och plötsligen förändrade väsen. Med en allvarlig blick tystade han bröderna B**:s fortfarande opassande munterhet, och han, som hittills varit så fåordig och blott med »ja» och »nej» besvarat alla Petreas konversationsförsök, blev nu helt språksam, artig och munter med sin lilla dam, som han på allt sätt sökte distrahera från intrycket av den obehagliga tillfälligheten, ja, även därmed, att han bjöd upp henne till angläsen efter maten. Petrea förstod hans godhet, tårar stego henne i ögohen, och hennes hjärta klappade av nöje vid åtanken att efter kadriljens slut få springa till sin mor och säga: »Mamma, jag är uppbjuden till angläsen efter maten!» Men stackars lilla »kaos» fick ej länge ha en känsla, en tanke i fred, ty hastigt uppstod en orolig rörelse i balsalen, och röster hördes ropa: »Hon svimmar!… Herregud!… Sara!…» Den häftiga dansen hade förorsakat Sara en stark svindel. Men buren in i ett stilla och svalt rum, besprängd med kallt vatten och eau-de-cologne, hämtade hon sig snart och klagade blott över en gruvlig huvudvärk. Detta var en plåga vanlig för Sara och hastigt övergående, då ett visst botemedel användes.

»Mina droppar!» bad hon med en matt röst.

»Var, var!» frågade Petrea med en känsla av att kunna springa till Kina.

»I det lilla schatullet i vårt rum.»

Hastigt som tanken sprang Petrea över gården och in i östra flygeln. Hon genomsökte rummet, där deras saker voro inburna. Men schatullet fanns icke där. Det måste ha blivit kvar i vagnen. Var fanns vagnen? Den var inlåst i vagnshuset. Var fanns nyckeln till detta? Stora voro vår Petreas strapatser innan hon kom ditin, och innan hon själv med en lykta i handen visiterat vagnen och äntligen fått reda på schatullet. Men stor var också hennes glädje, då hon andlös men triumferande, med den viktiga droppflaskan i sin hand, hastade upp till Sara. Till belöning fick Petrea det henne icke litet dyrbara uppdraget att drypa de sextio dropparna åt Sara. Men knappt hade Sara nedsväljt dem, förrän hon med häftighet utropade: »Du dödar mig, Petrea! Det är förgift du givit mig, det är ganska visst Louises elixir!»

Så var det. Petrea hade tagit orätt flaska. Stor bestörtning.

»Du är då alltid så tafatt, Petrea!» utbrast Sara harmset, »du vore i stånd att som åsnan i fabeln krossa huvudet på din vän för att jaga en fluga från dess panna!»

Detta var ett hårt ord för stackars Petrea, redan i begrepp att springa ut för att rätta sitt misstag.

Det förenade sig med en annan sinnesrörelse, att jaga tårarna i hennes ögon och blodet åt hennes huvud. Hon fick en häftig näsblod.

Louise, mycket stött på Sara för hennes hårdhet mot Petrea, och litet även för det hon kallat hennes elixir »gift», gav henne en värdig och mycket ogillande blick, och ägnade den ömmaste omsorg åt den gråtande och blödande Petrea. Var det vredens spiritus, som skingrat Saras huvudvärk, eller var det verkligen Louises elixir (Louise var alldeles övertygad att så var), visst är, att Sara blev hastigt bra, steg upp och återvände till sällskapet, utan att säga ett trösteord åt Petrea. Denna var ur stånd att gå ut till supén, och Louise stannade vänligt kvar hos henne. Man bar in mat till dem.

Angläsen var redan begynd, då systrarna gingo ut tillsammans. Kandidaten mötte dem ivrig och orolig. Han hade bjudit upp Louise till angläsen efter maten och stod snart med henne i dess täta leder. Petrea väntade att hennes kavaljer skulle störta fram och fatta hennes hand, men när hon inträdde i balsalen, fick hon se honom — ej störtande fram mot henne, men — dansande med Sara — med Sara, mera skön, mera strålande än någonsin.

Efter supén öppnade man i salongen, nära balsalen, dörrarna, som gingo ut till en balkong, för att få någon svalka in i de av folk och ljus upphettade rummen. Två personer — en herre och ett fruntimmer — trädde ut på balkongen. Hon hade en lätt, vit schal kastad över axlarna; stjärnor kransade det mörka håret, stjärnor strålade i de svarta ögonen, som eldigt blickade omkring i den fria rymden.

Över nejden låg majnattens halvdager, tjusande, hemlighetsfull, en förtrollande slöja halvt döljande, halvt förrådande en skönhet, som aningen, som hemligheten förhöjer. En stor, en hänryckande aning om livets härlighet sjöng i vinden, som stilla susande for genom rymden, blixtrade i stjärnorna, vandrade högt över jorden.

»Ack, livet, livet!» utbrast hon och utsträckte sina armar mot rymden, som om hon velat omfamna den.

»Förtjuserska!» sade han, i det han fattade hennes hand, »mitt liv tillhör dig!»

Hon drog ej bort sin hand, men blickade stolt på honom, i det hon sade: »För mig ut i det fria, friska livet, och min hand tillhör er! Men kom ihåg, fri vill jag vara, fri som den vind, som nu kysser er panna och nu böjer trädets topp där borta! Frihet, makt, ära älskar jag. För mig därtill, hjälp mig att vinna det, och min tacksamhet skall försäkra er om min kärlek, binda mig med starkare band vid er än den fördomens form, som jag blott vill iakttaga för deras skull, som eljest skulle gråta över mig, och som jag ej vill bedröva mer än som är nödvändigt. Oss skall den ej binda mer än vi vilja det. Frihet skall vara vårt förbunds fäste och lösen!»

»Sköna kvinna!» svarade han, »upphöjd över svaghetens hyckleri, upphöjd över fördomarnas dunkel! Jag beundrar och jag lyder dig. Blott för en sådan kvinna kunde min vilja böja sig. Min sköna lärjunge är min mästarinna! Välan! må då prästens ord förena oss! Min hand skall föra dig upp på den lysande tron, som din skönhet och dina talanger förtjäna. Jag vill blott lyfta dig dit, för att sedan sjunka som nu till dina fötter, den ödmjukaste av dina tjänare.»

Han sjönk på ett knä för henne. Hon böjde sig ned över honom och lät sina läppar flyktigt vidröra hans panna, Han kastade sina armar om hennes liv och höll henne kvar så nedböjd ett ögonblick. Ett övermodigt, hånfullt drag, obemärkt av henne, spelade kring hans läppar.

»Låt mig gå, Schwartz! Man kommer!» sade hon. Han lydde ej strax, och när hon våldsamt reste sin stolta nacke, brann en dunkel stråle av vrede i hennes ögon.

De träda in, ett nytt par utträda på balkongen.

Han: Tycker kusin Louise om aftonluften? Kusin Louise är litet romanesk, tror jag. Tycker kusin om stjärnorna? Jag tycker också mycket om stjärnorna! Jag minns vad skalden säger:

…tysta som Egyptens präster,
spatsera…

Ser kusin Louise, åt den där kanten, åt väster till, ligger Östanvik. Om kusin Louise vore road av att göra en liten tur dit, så skulle jag be att få köra kusin i min nya landå. Jag tror visst, att kusin Louise skulle tycka om Östanvik. Persikohuset och vinkasten stå som bäst i full blomma; det är rätt vackert att se.

En djup suck höres.

Hon: Vem suckar så?

En röst: En som är fattig och som för första gången avundas den rike.

Han: Å rik! rik, gubevars, rik är jag väl just icke. Man bärgar sig, gudskelov! man bärgar sig. Jag kan föda mig och familj hederligt; jag sår ut tvåhundra tunnor säd, och vad tycker kusin Louise… men var är min kusin Louise?

Rösten: Hon tyckte förmodligen, att det drog kallt från Östanvikskanten.

Dagarna gingo muntert, under växlande nöjen, på Axelholm. Petrea skrev långa brev på vers och prosa till sina hemmavarande systrar och redogjorde för allt vad som där tilldrog sig. Sina egna missöden — som under tiden förökades — beskrev hon på ett så komisk sätt, att vad som först hade varit för henne en plåga blev en källa till hjärtlig munterhet för henne och hennes systrar.

Louise bryddes mycket för kusin Thure; kusin Thure bryddes mycket för kusin Louise. Kusin Thure tyckte mycket om att brys för sin kusin Louise, tyckte mycket om att höra att Östanvik behövde en värdinna, att han själv behövde en hygglig hustru, att Louise Frank visserligen var en av de förståndigaste och hyggligaste flickor på hela orten och dessutom »av en så aktningsvärd familj»! Possessionaten tog redan halvt emot lyckönskningar till sin förlovning. Vad den utkorade fästmön tänkte om saken var svårare att utröna. Louise var visst alltid hövlig mot »kusin Thure», men mera likgiltighet än vänlighet tycktes uttala sig i denna hövlighet, och med en för många förvånande ihärdighet avslog hon hans ihärdiga proposition om en tur till Östanvik i den nya landån, dragen av »mina foxar», fyra hästar i en töm. Mången påstod, att den hyggliga och hjärtliga Jacobi var vida närmare Louises hjärta än den rike possessionaten. Men även med Jacobi var Louises väsen så jämnt, så stilla och ledigt, att ingen blev rätt slug därpå. Alla visste icke såväl som vi, att Louise ansåg det höra till ett fruntimmers värdighet att visa fullkomlig likgiltighet för männers artigheter eller »doux propos», ända till dess de öppet och fullt förklarat sig. Louise föraktade behagsjuka till den grad, att hon fruktade allt, som kunde gränsa därtill. Louises unga vänner skämtade med henne över hennes stränga åsikter härutinnan, och spådde henne, att hon skulle bli ogift.

»Det får vara!» svarade Louise lugnt.

Man berättade en dag för henne, att en herre sagt: »Jag stiger inte upp för en flicka, som inte är litet kokett.»

Med mycken värdighet svarade Louise: »Han må sitta!»

Louises åsikter av »kvinnans värdighet», hennes allvarsamma och bestämda grundsatser samt hennes sätt att uttala dem roade hennes unga vänner, i detsamma som de ingåvo dem en sann aktning för henne och väckte en mängd strider och diskussioner, i vilka alltid Louise oförskräckt, ehuru icke utan överdrift, försvarade det rättas sak. Dessa stridigheter, som hade begynts i munterhet, slutade dock annorlunda.

En ung, något behagsjuk fru, blev en dag sårad av den stränghet, med vilken Louise dömde om behagsjukan hos sitt kön, särdeles hos gifta fruntimmer, och sade i obetänksam hämndlust ett ord, som väckte på en gång Louises förvåning och vrede. En explikation följde emellan de två, vars frukt blev ett fullkomligt brouilleri mellan Louise och den unga frun, samt hos Louise själv en förändrad sinnesstämning, som hon fåfängt sökte dölja. Hon hade varit ovanligt glättig och livlig de första dagarna på Axelholm; nu blev hon stilla, tankfull, ofta förströdd, och man tyckte sig märka, att hon var något mindre vänlig mot kandidaten än tillförene och något mera lyssnade till possessionaten, ehuru hon alltjämt avslog hans proposition om »en tur till Östanvik».

Dagen efter den, på vilken nyssnämnda förklaring, eller rättare förmörkelse, ägt rum, stod Elise om aftonen på balkongen, inbegripen i ett livligt samtal med Jacobi. »Och om», sade Jacobi, »om jag söker att vinna hennes hjärta — — o säg mig — — skola hennes föräldrar, skall hennes mor se det utan missnöje? Ack! tala öppet med mig härutinnan! Mitt livs väl beror därpå!»

»Mitt gillande, mina goda önskningar har ni, Jacobi!» svarade Elise, »jag säger er vad jag även sagt min man, att jag gärna skulle kalla er — son!»

»O!» utbrast Jacobi djupt rörd, i det han böjde knä och tryckte Elises hand till sina läppar. »O, att hela mitt liv måtte vittna om min tacksamhet, min kärlek…!»

I detta ögonblick hade Louise nalkats balkongen, sökande sin mor; hon såg Jacobis rörelse, hörde hans ord. Hastigt drog hon sig tillbaka, men liksom stungen av en orm.

Ifrån denna stund blev en stor förändring hos henne alltmera märkbar. Tyst, sluten och mycket blek rörde hon sig som en drömmande i de muntra kretsarna på Axelholm, och gärna samtyckte hon till den för henne oroliga moderns förslag att förkorta vistandet därstädes. Jacobi, som var lika förvånad som bedrövad över Louises plötsliga ovänlighet mot honom, begynte tro stället vara på något vis förtrollat och önskade mer än någon att komma väl därifrån.