Henrik Ibsen/Kap. 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VILDANDEN OCH ROSMERSHOLM,
DRAMERNA OM IDEALEN OCH
IDÉMÄNNISKORNA.
En af de största förtjänsterna hos stycket »Vildanden» ligger däri, att det icke är, hvad en hel
mängd granskare påstått — det är icke tröstlöst, fastän
det behandlar förtviflade förhållanden. Se vi blott
på detaljerna, kunna de tyckas ha rätt, som blott vilja
finna stygghet i detta Ekdalska hem med dess skrytsamme
deklamatör, den late fotografen, Hjalmar, och
hans simpla hustru Gina, en förförd flicka, som
förföraren, grosshandlare Werle, narrat på honom och
slutligen gubben Ekdal, f. d. löjtnanten, som
afsigkommen går omkring och inbillar sig jaga skogens
djur däruppe på vinden. Och ej blir taflan gladare
genom den förtjusande flickan Hedvig, som i sin svärmiska
hängifvenhet tror sig tjäna föräldrarna genom att offra
sig, sedan fadern visat henne ovänlighet i tro att det
icke är hans dotter. Det är ett mörkt skådespel och
är icke heller meningen att vara annat. En svensk
författare, Robinson, hvars studie öfver »Vildanden»[1] bär den kritiske mästarens prägel, likasom hans studier
öfver den norske diktaren i allmänhet stå i
Ibsengranskningens främsta led, har ypperligt karaktäriserat
stycket som »i samma andedrag en sträng räfst och
en öm suck», betecknat det som »de afsigkomnes
sorgespel» och angifvit karaktären af dess sorglighet
genom ordet »eländet att vara f. d. herrskap», ett elände,
som åtminstone får anses bära en del af skulden, att
Hjalmar Ekdal är till den grad vilse i lifvet, som han är.
Hvilket är då det skimmer af försoning, som diktaren icke genom bestämda ljuspunkter men likasom glimtvis strött i detta mörker, så att stycket, om det spelas rätt, alls icke skall verka nattsvart men delvis befriande? Detta ljus kommer däraf, att detta hem verkligen icke är utan hemlif, det är med sin besynnerliga och slamsiga på-nådertillvaro på gränsen mellan två världar, »bättre» och »sämre» folk, rätt hemtrefligt, det finns en viss lycka där, och denna lycka verkar just så vederkvickande, därför att den kan finnas kvar i detta hem trots allt — det är lyckan, när två äkta makar äga hvarandra och arbeta för hvarandra. Om icke Hjalmar är det, så tror han åtminstone, att han är »familjeförsörjaren», det betyder, att han åtminstone ville vara det, och Gina låter honom gärna tro det och skräfla om »uppfinningen» — han är ju i alla fall så fin och förnäm i hennes ögon. »Och», säger Robinson, »denna oefterrättliga värld gör i all sin svaghet och oförbehållsamma framställning ett hjärtligt intryck, ett slags intryck af hem». Att diktaren har full medvetenhet af denna sida af saken, af något vackert barnsligt trots all förkommenheten, visar bl. a. Gregers ord till ironikern Relling, när denne om den gamle urspårade Ekdal säger, att denne varit ett »fä i alla sina dagar». »Han har», svarar Gregers härpå, »i alla sina dagar varit en man med barnasinne, det är det ni icke fattar.»
Och just dessa ord ville jag vända mot vissa kritici, när de ha talat om Gregers. De tyckas tro, att skaldens teckning af Gregers blott är en stygg karrikatyr, afsedd att sätta i vanrykte denna »ideala fordran», som just Ibsen själf satt i omlopp som slagord. Nej, det är att gå med denna ideala fordran »i bakfickan» och i tid och otid framdraga den, som är det galna.
Det kan ju tyckas underligt, att pjäsen verkar som ett enda långt försvarstal för kompromissandet och för skonsamheten, för en låtgå-filosofi à la Relling och detta af Ibsen. Betecknar den då ett återtåg, ett affall från allt, som innehölls i Brands valspråk: allt eller intet. Om denne Gregers är parodin på allt dogmatiskt ärlighets- och sanningskraf, är han då också neddragandet i smutsen af den friska frimodighet i att sjunga ut, som var doktor Stockmanns största behag?
Ibsen har förtalat människonaturen, säger t. ex. doktor Robert Hessen,[2] detta är taktlöshetens tragedi, Gregers är en idealismens Don Quixote. Visserligen är det sista sant, men hvad bevisar det? Detta är förträffligt och kvickt sagdt, men förtalar t. ex. Cervantes’ Don Quixote människonaturen, därför att han är framställd med den dråpligaste blandning af satir och medkänsla. Ibsen vet, att ingen större fara hotar en ny sanning än eftersägarnas själlösa uppfattning, den torra formelträldomen, en dogmatism, som gör en lefvande sanning till en död regel, som tillämpas på alla förhållanden. Och fast Gregers har mycket af narr, har han ännu mera af ärlig hjälpare och älskvärd människa. Han är »en tafatt ängel» för att än en gång citera Robinson — just mannen med barnasinne, som därför icke verkar enbart nedslående, äfven när han dummar sig som värst.
Ett sådant oting Hjalmar Ekdals äktenskap än är, har det dock den väsentliga betingelsen för personlig lycka för just dessa människor: sammanslagningen af tvänne viljor i gemensam sträfvan och sammanslagningen af tvänne känslor i gemensam känsla d. v. s. en förening af tvänne människor, som låter hvardera individen känna en mångdubbling af den svaga människokraften, en fördubbling af förmågan att njuta och glädjas genom reflexverkan af en annans sympati. I en följd af växlande småtaflor alltifrån sina första ungdomspjäser ända ned till sin sista pjäs har Ibsen låtit kärlekens förbund spela en enastående roll i människolifvet af hopp, som ej svikes, glädje, som är större än väntan förespeglat, ett mysterium, som verkligen skänker den svaga människan känslan af svindlande lycksalighet. Från den jublande tacksamheten hos Brand, där han beskrifver Agnes kärlek som sagolandet, som lättat hans sorger och gjort honom rik från fattig, ända ned till Rubeks kärleksextas har Ibsen i hvarje stycke haft någon liten passage, som utvisat att han ansett, att detta varit människolyckans fasta punkt, att om det fanns något af himmel på jorden, något af förklarad mänsklighet, så var det här. Och af den orsaken att Gregers, om också i oförstånd, söker »dräpa», hvad Ella Rentheim sedan kallar »kärlekslifvet» hos två människor, består han honom en satirisk afstraffning, som är ovanligt sträng och skoningslös, en upptuktelse, hvilken han sedan upprepar med Borkman och Rubek.
Hela styckets sammanhang och röda tråd blir klar, om man fattar detta som utgångspunkt. Ty då inses det lätt, hvarför alla dessa afsigkomna hvar och en i tur och ordning få aflämna bevis för, att äfven illusionen har sin betydelse för människolifvet, »lifslögnen», som ironikern Relling säger, ty hvarje ideal är något af en illusion, och vi behöfva att se våra förhoppningar i något af drömmens fagra ljus. Vi märka, att hvad som vi kalla ideal, kan återfinnas i lägre former, i råa, knappt igenkännliga former, och äfven där, som »lifslögn», har en viss kraft att bära öfver afgrunderna. Vi tänka oss vanligen idealet som en vinkande hägring, som kan förverkligas, eller en fullkomlighetsbild, som verkar som en läskedryck på lifvets törnestig. Det glada jublande: det är fullbordadt, som hvarje människobröst har behof att utropa efter en besegrad svårighet, uttrycker då glädjen öfver en tillryggalagd väglängd fram mot det kanske ohinneliga målet, men detta är idealet partiellt hunnet, de lyckligas ideal. Här skola vi se de misslyckades ideal, de hungrigas feberdrömmar om det dukade bordet. Om den berusande känsla af lycka, som vanligen åtföljer hvarje seger i hänryckningens ögonblick, ej är utan sin tillsats af mänsklig fåfänga, sin lilla själfbeundran, ha vi dock aldrig gjort oss reda för, att i dessa fantasiens gyckelbilder ligger något allmänt mänskligt, som äfven för humbugsmakaren är en lycka, ja att detta barnsliga behof att glädjas åt sina små framgångar och ge sina prestationer rangen af storverk är den uppkryande, eggande kraften i hvarje tillvaro, den högsta som den lägsta: hvarje tillvaro är ett humbugsmakeri, hoppet ar alltid en blandning af lögn och sanning. Den stora styrkan är nästan alltid för stora som små en produkt af att man i inbillningens spegel ser sig större än man är. Jämför i Ibsens dikter Fra mit husliv, då diktaren ser sina fantasibarn leka framför sig och vid en blick i spegeln på väggen modfälld såg sig själf med blygrå ögon, tillknäppt väst och med filttofflor: fantasibarnen togo till flykten.
Att oduglingen Hjalmar Ekdal kan föra denna fantasiexistens är hans lycka. Det är förskräckligt synd om honom, det misskända geniet, tycker han själf, och hela familjen dessutom. Det krusas och det fjäskas för honom, och under tiden hängifver han sig i saligt själfbeskådande af sin egen storhet. Med välvillig nedlåtenhet mottager han hustruns och dotterns vördnadsbetygelser — de känna sig så tacksamma, dessa stackars kvinnor, när denne molnskockande Zeus låter solen skina och gillar frukosten. Och mot goddagspilten ställer Ibsen kvinnan af folket, som icke har ett enda välklingande ord i hela sitt ordförråd, men med sina händers arbete försörjer den oduglige lättingen.
Entusiasmen hos Hjalmar väckes af inbillade segrar, drömda storverk utan någon annan verklighet än den, hans egen inbillning ger dem — hans idealism är blott såpbubbla. Han har därför icke rättighet att känna arbetsglädje, ty han har ingenting gjort, men det är en lycka för honom, att han kan känna den, ty annars blefve han förtviflad. Själfkännedom skulle hos honom åstadkomma förtviflan, därför gäller det att hos honom vidmakthålla illusionen, lägga bränsle på entusiasmens eld, och det är detta, dr Relling gör med honom och med en annan tämligen besynnerlig individ.
När Gregers uppträder i Hjalmars äktenskap, blir för honom med hans högtrafvande åsikter Hjalmar den förorättade, den af hustrun »neddragna>», medan hon åter blir den, som tillnarrat sig fördelarna af en bildad, fantasirik man. Det har också, som redan nämnts, upptäckts, att hon stått i ett mindre moraliskt förhållande till Gregers egen far, och därom underrättar nu Gregers Hjalmar.
Följden blir hos Hjalmar ett vanmäktigt raseri, en förökad tro på sitt eget martyrskap, och slutligen upplöses den tragikomiska konflikten på ett oväntadt tragiskt sätt genom Hedvigs, dotterns, själfmord. Hjalmar har redan lugnat sig: hustrun låter tekokaren tala hemmets sak och föra hennes talan, hon blidkar Hjalmars vrede med smörgås och utspäder hans missnöje med öl. Denna konflikt, som upplöses i ett fiasko, är ett bevis för Ibsens mot alla ästetiska regler kätterska tendenser. Då, midt i den begynnande försoningen, gör Hedvig sig till offer för faderns betydelselösa pratsjuka. Den tragiske hjältens lyte föranleder således ett offer, men det är icke han själf, som blir detta, det är en annan. Det stackars barnet tar på allvar och efter bokstafven faderns deklamationer. När hon märker, att fadern tror henne vara en annans barn och därigenom blir mindre kärleksfull, skjuter hon sig ett skott för bröstet. När vi nämnt detta barn, ha vi nämnt den ljusa gestalten i detta dystra drama. Hon tror och älskar, därför är hennes lif så skönt, och själfva hennes död gör knappt något så sorgligt intryck. Den var smärtfri och lätt, och den var modig, en värdig afslutning på hennes lif, som är fullt af barnsligt mod. Ja, ty hon har lefvat: hvarje ord, hon säger, är taget omedelbart ur barnahjärtat, och hennes samtal med Gregers är en lärkas kvittrande och tillika en liten kvinnas brådmogna förnumstighet, och allt det ljuft intagande, som finnes i barnaoskuld, finnes också där.
Gregers inser nu, att han borde ha tegat och låtit Hjalmar och Gina sköta sig själfva. Det blir ändtligen klart för honom, att vissa naturer från moderlifvet äro bestämda att trampa andra spår än de mera sedligt ädelborna och starka, och att Hjalmar hör till dessa, som icke efter vanligt normalt moralrecept kunna botas, inser han också. Att han därför betett sig Som en kvacksalfvare, därom underrättar honom också doktor Relling i oförtäckta ordalag. Att denne själssjuke, högfärdsgalne fantast, som heter Hjalmar Ekdahl, icke är i stånd att återfå sin hälsa, sin sedliga sundhet är, hvad doktor Relling framhåller som sin bestämda öfvertygelse. Teorin för ett sådant fall som Hjalmars uppställer denne, som är pjäsens resonör. Han är en cyniker, men äfven han har nog på botten en verklig, ehuru mycket kärf människokärlek. Han är maskinisten, som, när kol tryta, förser lifsprocessen med nytt förråd af bränsle, och detta utvecklar han för Gregers. I dr Rellings resonemang härom målar han sig själf lika väl som sin teori. Däri ljuder nämligen den svalnade förtjusningens grundackord, deras, som icke hafva något att lefva för, de utstöttes. Man kan anta, att han också fått alla sina illusioner krossade, han är den omvände entusiasten, som ser allt i svart. Han har nog sin löjliga lilla leksak någonstans, sin vildand, fast man icke vet hvar. Det är märkvärdigt, hur Ibsen förstår att ge oss alla varieteterna af typen de afsig- komna. Relling har insett, att alla misslyckade ha det gemensamt, sedan de i första ögonblickets hänryckning förklarat sig själfva för gudar och diktat sig sin storhet, att den reaktion, som sedan inträder, med ett fruktans- värdt bakslag hotar själfkänslan och själfaktningen, och hvad man gjort förefaller då lika betydelselöst och intigt, som det förut var strålande och fullkomligt. Alla äro de »bakrusmänniskor» som Molvik. Förklarade de sig förr för gudar, utnämna de sig nu med samma öfver- drift i själfföraktet till oduglingar, och mellan dessa motsatta poler befinner sig entusiasten i ständig pendel- svängning: å ena sidan själföfverskattning, å den andra själfförakt. Själfföraktet blir slutligen människoförakt, och det är på denna ståndpunkt, dr Relling befinner sig, skådande ned på all mänsklig verksamhet med ett öfverlägset svårmod.
Troligen befinner sig Ibsen själf till någon del på doktorns ståndpunkt. Ibsen är själf en entusiast, som gått igenom förkättringens skärseld gång på gång, och dessutom, när en diktare framställer en figur, som har något af hans eget, märker man en viss hemlig subjektiv doft, äfven fast man mycket väl kan förstå afståndet mellan modellen och konstnären. Dr Relling är raka motsatsen till Gregers: han är realisten, som lämpar kuren efter patienten. Han är omgifven af förtviflade fall, af skeppsbrutna existenser, som han ur sitt andliga apotek ger läkedom åt. Att försöka bekämpa sjukdomsorsaken, det bryr han sig icke om; som erfaren läkare vet han, att för obotliga sjukdomar sådant icke ar lönt. För att få Hjalmar Ekdahl andligen på benen igen använder han, när hypokondrin vill taga öfverhand, endast smärtstillande och stimulerande medel, han har alltså skaffat honom »en lifslögn» att hålla kuraget uppe med, d. v. s. en inbillning att haka sig fast vid, ett nödankare för hans sjuka själfkänsla. Denna lögn heter uppfinningen. Uppfinningen är ingenting bestämdt, förberedelserna till den äro det egentliga botemedlet. Nöjet består i att bläddra i tekniska tidskrifter, att i fantasien vada i guldströmmen, som den skall komma att medföra. Dr Relling använder samma kurmetod äfven på en annan patient, som är lika illa däran, teol. kand. Molvik och på gamle Ekdahl, som jagar skogens djur på vindsloftet. Den förre behandlar han på det sätt, att han skaffar honom ett rus, när det är allt för illa beställdt med honom. Efter hvarje sådant rus känner sig teologie kandidaten åter som en ny och bättre människa. Han har fått rasa ut, och blygseln öfver honom själf har på en tid fått vika för det angenäma medvetandet, att äfven han har sitt berserkalynne, då han icke är att leka med. Detta tillstånd har dr Relling inbillat honom är tecknet på en »demonisk» karaktär, och det som tröstar uslingen i hans känsla af själfförnedring, är att han verkligen duger till att vara »demonisk» då och då.
Dr Relling går emellertid längre än att anse dessa bägge sjuklingar som enstaka abnorma exemplar bland människorna. Enligt honom är det hela mänskligheten, som är detta barn, i behof af att botas med glänsande leksaker för sin ledsnad vid lifvet, med värdelösa såpbubblor, med skimrande inbillningar om omöjligheter. Det är i lifslögnen vi lefva, säger han, därmed uttalande domen öfver alla, ty vi äro alla misslyckade. Men skulle också domen träffa alla och Ibsen själf inbegripa alla under den, så ligger ändå icke det djup af förnedring däri, som Relling antager. Och ett tecken på andlig kraftlöshet och sjuklighet behöfver det icke heller vara. Det kan tvärtom vara lefnadsvishet. Om människan icke kan vara utan hopp, är hon då så mycket att ömka därför? Om hon behöfver tänka sig en framtid, bättre än det närvarande, för att icke förlora modet, månne däri ligger någonting, som Relling har rättighet att stämpla som dårskap? Om människan tror, att vunna framgångar ge rättighet att vänta nya sådana, och om hon i detta analogislut finner tröst i mulna stunder, är hon icke någon stackare enbart därför. Den egenskap, som finnes hos Hjalmar Ekdahl, finnes hos alla, men en sådan karaktär som hans är lyckligtvis icke allmän. Han är undantag som helhet betraktad, ehuru han är regel i visst afseende, på det sätt att vi, när vi äro svaga eller fega, äro just som han, men när vi äro starka, äro vi bättre än han. Om därför dramat gör ett ganska mörkt intryck, är det alltså därför, att de flesta personerna tillhöra den klass, som Gorki betecknat som »de urspårade», les déclassés, och vi äro ju alltid böjda för att gifva diktverket en allmän betydelse som »universellt» omdöme, ehuru det blott är »partikulärt».
Intet af Ibsens stycken torde till den grad som » Vildanden» sugit sin must ur den skandinaviska fädernejorden. Också har intet så grundligt missförståtts af den utländska granskningen, äfven där denna eljes, som t. ex. hos Reich, varit förstående, finkänslig och skarpsinnig. Skälet kan sökas däri, att vi skandinaver genom våra sociala och kulturella förhållandens mera stagnerande karaktär äga godt om dessa lefvande skuggor, som nämnas de afsigkomna. I ett mera lifaktigt samhälle försvinna öfverflödsvarelserna, den vingskjutne vildanden sjunker till botten, den plågas icke långsamt till döds med den »intrikate fordringen» eller med att jagas i ett vindskontor. Här uppe i Norden är också den tvifvelaktiga barmhärtighet, som heter att blanda sig i andras affärer mycket mera i svang än i det kontinentala lifvet, där hvar och en har mer än nog med att sköta sig själf. Och dock vilja vi nordbor knappast, att typerna Greger Werle alldeles skola dö bort ur vårt samhällslif: vi skratta åt dem, men vi hedra dem i vårt hjärta likafullt för deras efterhängsna välvilja.
⁎
Det skulle icke vara omöjligt att — fortfarande i
strid mot den kontinentala kritiken — häfda det påståendet,
att dramat Rosmersholm icke alls betecknar någon
ljusning i diktarens lifsåskådning utan tvärtom en
fördystring. »Har du några aflagda idealer, så tag
hit dem», ber med galghumor den allt annat än anger
näme skämtaren Ulrik Brendel. Johannes Rosmer, godsägare
och dessutom för icke länge sedan präst, som själf
är det finaste af det fina, en adelsmänniska till blod och
temperament, en kärlekens och fridens människa, märk
symboliken i förnamnet Johannes — är ättling af en
gammal adelssläkt, där älskvärdheten hör till
traditionerna. Han har blifvit präst, och han hör till dem,
kring hvilka lifvets stormar bruka lägga sig till ro. Man
har en instinktiv vördnad för dessa gränslöst ädelmodiga naturer; det är, som om alla betraktade dem med en viss
helgdagskänsla: de kunna gärna få slippa att besudlas
af lifvets slagsmål. Rosmer har dock icke på senare
tid undgått hemsökelser af mystisk natur, han har blifvit
änkling på ett ohyggligt sätt, hans maka Beate har gått
och dränkt sig i kvarnforsen. Hon kunde godt tagas för
att vara rubbad eller förståndssvag på sista tiden:
hon var så underlig. Hennes sista sjukdom hade
påkallat kvinnligt biträde. Då kom den energiska Rebekka
West i huset. Hon och Rosmer studerade mycket tillsammans.
Han blef fritänkare, och vid styckets början
är han besluten att begynna en ny bana, prästkappan
anser han sig böra afkasta. Det är en radikal förändring,
och hans gamla vän, rektor Kroll, hans svåger,
i orten konservatismens stödjepelare, en fanatisk partiman,
frågar honom om hans afsikter, hans program
så att säga. Denna lilla dialog hör till det mest citerade
af Ibsen. Rosmer utvecklar först, att han som den nya
uppgiften tänker sig att icke vara partimänniska men,
att »samla» människorna fredligt för att åstadkomma
en sann folklighet.
Här finna vi förklaringen på det ganska olyckligt valda uttryck, Ibsen en gång använde, när han sade, att hans kall icke var att svara, hvilket alltjämt misstydts så, som om han vore endast frågaren, den tvifvelssjuke. Att väcka människorna, säger Rosmer här, är det enda, man kan göra. Frigöra sitt sinne, luttra sin vilja måste de göra själfva, hvar och en efter sin naturs behof och sina förhållandens kraf. Till frihetskämpens program hör just att icke hafva något program för alla, att icke vara partimänniska men lifsvänlig utan anseende till person eller parti. Med andra ord att icke ha ett recept för alla, en universalkur som Gregers. Ämnet för styckets konflikt är i hög grad betecknande. Äfven här, likasom i »Vildanden», är det fråga om ett attentat mot ett äktenskap, alls icke idealt, men i alla händelser ett ofridens införande i ett hem. Här är det icke idealistens teoretiska fantasi, som åstadkommer ofriden, här är det brottslingen Rebekka Vest, den »frigjorda» Rebekka, som själf vill åtkomma Beates lycka. Hon blir anställd som hjälperska i hemmet, sjuksköterska, hon blir mannens förtrogna, fruns hjärtevän och begagnar sin ställning för att inbilla hustrun, att hon står i vägen som hustru för hennes och Rosmers lycka, ja inbillar henne, att det redan existerar ett kärleksförhållande, till och med ett otrohetsförhållande, och drifven till förtviflan går Beate i forsen. Hvad är detta för ett odjur? Hvilken afgrund af nedrighet! Ja, helt enkelt — Rebekka är en af dessa brottslingar, som det vimlar af i den moderna dagskrönikans tidningsannaler, högt begåfvade kvinnor och män, som äro odjur. Ibsen har tragikerns oräddhet att vilja komma under fund med passionernas djupheter.
Rebekkas våldshandling mot Beate är gjord och oupptäckt, när stycket börjas. Nu skall hon i frid få skörda sitt brotts glada lön. Men hennes våldshandling hämnar sig så, att den döda makan likasom en vålnad i samvetet går igen. Rebekka får ett samvete, som hon aldrig hade beräknat. Det förhindrar uppbyggandet af någon ny lycka. Ha förut auktoritetsslafvarna fått sin dom af Ibsen, får den frigjorda kvinnan, den från alla band och all försynthet lösa människan nu sin: den, som dödar en annans lycka, han dödar ock sin egen, den, som kräfver en annans lif, hans lif skall ock utkräfdt varda, med andra ord: friheten i att handla är begränsad af en hemlighetsfull makt.
Styckets osynliga person är Samvetet, det Onda Samvetet som domare. Långsamt men säkert som en detektiv samlar det Onda Samvetet de fällande vittnesmålen, till dess bekännelsens timme slår, och Rebekka måste fram med sin hemlighet, nödgad af ett inre tvång. »Lycka», säger Rosmer, utan att alls veta, huru förfärliga hans ord klinga i Rebekkas öron, — »kära Rebekka — lycka, det är först och främst den stilla, glada, trygga känslan af skuldfrihet.» Ja nu förstår hon det — för sent. Hon, den förut förhärdade, kan ej längre uthärda att skörda frukterna af sitt brott. Hon har kommit till att nu själf vilja njuta lifvet som en god människa, annars kan hon inte njuta det alls. Hennes själs- och karaktärsutveckling är ett af Ibsens storverk som dramatiker. Från början har den unga Rebekka detta demoniska, som Ibsen redan hos Hjördis upptäckt. En människa, som genom något ödets vindkast kommit att stå utstött, ensam, kanske utpekad — relationslös — och saknar det, som andra kalla stöd, huld och skydd, bildar sig lätt ett laglöshetens ideal. Allt sådant som familjeband, kära vanor, hänsynsfullhet och fördragsamhet mot andra ter sig för henne som blott fördomar. Hon blir nihilisttypen — i abstrakt bemärkelse ett slags mänskligt sprängstoff. Hvarhälst hon kommer, verkar hon upplösande. Hon spelar sin sak mot all den sega kotteri- och skråandan, familjeafguderiet med dess unkna hemvanor, slutna dörrar för hvar och en, som inte är vederbörligen presenterad. Men denna människa är farligare än så. En sådan hungrig individ, som så länge har gått miste om lifvets goda, kastar sig girigt öfver hvarje möjlighet att få lifslyckan, skulle hon därmed än trampa sed, lag, rättskänsla under fötterna. Medlidandet är en farlig svaghet, nu gäller det att dra sin vinst, eröfra sin andel i lifvets lyckokapital. Hvad det finns otaligt många, som just inom vårt moderna samhälle känna samma obändiga lifslust och samma samvetslösa begär som Rebekka, med en viss känsla af frihetsglädje öfver att just vara så obundna, stå likasom utom samhällsbanden, »på andra sidan om godt och ondt», som Nietzsche säger. Rebekka bekänner, att hon har känt en viss lycka, en viss styrka att stå så där utom, fribytarens glada styrka, rånarens patos, barbarismens vikingalynne att göra strandhugg, hvar det kan falla sig. Hon har ingen tacksamhet, därför tycker hon, att hon kan tillåta sig själf allt. Hennes far är hennes förförare — en ohygglig historia, som blott antydes men tillräckligt tydligt för den, som läser stycket — hennes familj från Finnmarken har alltid stått bland de proletärer, som fint folk gått ur vägen för. Det relationslösa har alstrat den nihilistiska stämningen hos henne, attentatsmansstämningen, brottslingsstämningen, den, som förleder henne till indirekt mord på Beate.
Men Rosmerssläktens lifssyn, den har »smittat hennes vilja, den adlar».
Allt eftersom hon lärt sig att älska Rosmer och inandats Rosmersholmsatmosfären, har hon förlorat brottslingens kraft och samvetslöshetens glädje och kvasi-lyckan i denna, som nyss beskrifvits, för att själf bli förfinad, törsta efter den adelsnatur, hon ser och beundrar hos Rosmer. Allt det ädelmod, hon med beundran upptäckt hos honom, förkväfver hennes vilda lustar, nu älskar hon som adelsmänniska. Och Rosmer älskar henne också — men han kan ej tro på henne. Beviset, beviset på att hon ej skulle kunna — — — kunna upprepa detsamma, något dylikt! Åh, han ville så gärna tro, han kan ej. Rentvå sig kan hon för honom aldrig mera. Men om hon skulle göra, hvad Beate gjorde — frågar hon — vore det nog? Bara för att visa honom, att nu var hon en annan! Nåväl — det vore nog. Och så går hon i kvarnforsen, och Rosmer följer henne. »Mannen skall gå med sin hustru, som hustrun med sin man.» Med ett dubbelsjälfmord slutar stycket. »Frun hämtade dem», säger madam Helseth naivt. Sanningen är, att deras egen skuldmedvetenhet gjort dem modlösa att lefva. Det finns en förfining, som går så långt, att den icke längre vågar förlåta sig själf, äfven med ärlig ånger, den förfiningen hör till Rosmersholmsatmosfären, den är dess afvigsida.
Det dubbla själfmordet är en sagospelsafslutning af det slag, som Ibsen så mycket älskar, men om hvilket han själf så sant har sagt: sådant gör man icke. Slutet är så fullkomligt poetiskt logiskt och riktigt, så att man vid styckets åskådande, om man är stämningsmänniska, glömt verkligheten för den stora poesifyllda lyftningen. Men denna berusning är blott ögonblicklig. Mæterlinck har rätt till sådant men knappast Ibsen. Han gör oss med sin ytterligt finkänsliga realism granntyckta mot sina egna snedsprång inom fantastikens områden.
Emellertid har stycket en social bihandling, bredvid de bägge handlande hufvudfigurernas, och åt denna miljö har diktaren ägnat ett intresse, som gjorde den förtjänt af ett vidlyftigare omnämnande än det vi här kunna ägna den. Det är en politisk satir, som utspelas bredvid familjetragedin. Rosmer är, som redan nämnts, besluten att bli uppfostraren af adelsmänniskor, men han stöter därvid på oöfvervinneliga svårigheter. Han rår icke på råheten — han är för fin. Och med ett naivt barns gränslösa älskvärdhet, bekänner han det själf, att han har lagt ned vapnen, och att vännen rektorn har öfvertygat honom, att han är för svag.
Den konflikt mellan samvete och samvetslöshet, som utspelas hos Rebekka, är en enstaka individs kamp. Men Ibsen gör en paralellism mellan detta samvetsömma och detta brutala i sin teckning af det politiska lifvet. Där går Rosmer under, där bli proletärerna de segrande. Det finns samma slags proletarism här, som inom privatlifvet. Äfven här finns det hemfrid eller fribrytarlif, och de fredlösa existenserna, som blott göra propaganda för det opportuna, taga i allmänhet ledningen. Att kallt och elegant icke dra sig för att ljuga är en synnerligen stark position, som den samvetslöse partigängaren kan taga mot sin motståndare. Här ges en glänsande indirekt upprättelse åt idealen — visserligen genom den halft narraktiga skepnaden af Ulrik Brendel, det förolyckade geniet, som tittar in till Rosmer i förbifarten och frågar honom, om han har några »aflagda ideal». Vi ha redan förut vant oss vid mannens underliga talesätt. Excentrisk som han alltid är, är han nu fullkomligt utom sig. Han vill ut i natten. Han brummar, bara han får se Rebekka. Han har fin instinkt på folk. Och Mortensgård — redaktören — är en stor man, såsom han ironiskt förklarar.
“Peder Mortensgård, ser du, är framtidens höfding och herre… han har allmaktsegenskapen … kan göra allt hvad han vill… Jo, min gosse, han vill aldrig mera än hvad han kan… Peder Mortensgård är kapabel att lefva lifvet utan ideal — det är just handlingens och segerns stora hemlighet… Basta!
Inom alla partier finnes det en klick, som ingenting annat vill än makten, som begagnar partifanans valspråk blott som skylt, män, hvilkas egentliga partifana bär valspråket: Jag. De äro nihilister utan öfvertygelse, blott och bart framgångsjägare, som vid tillfälle förråda alla principer, ändra signaler ogeneradt, jämkare, omsadlare för att hålla sig och partiet ofvanpå.
Mortensgård hör till dessa politikens nihilister, som med Max Stirner, för Nieitzscheianen, kunna utropa: Ich hab’ mein Sach’ auf Nichts gestellt.
Det berättas, att Ibsens personliga erfarenheter i hög grad spelat in i den politiska abstinenspolitik, han som diktare här tyckes göra propaganda för. Han hade besökt Norge och funnit förhållandena alldeles förändrade. Nu rörde sig där ett rikhaltigt politiskt lif, som gjorde honom glad genom nyvaknadt intresse, men hvars yttringar fyllde honom med en vemodsblandad indignation. Och som vanligt, när han en gång tar bladet från munnen, gör han det grundligt. Han lär ha sagt: att Norge på honom gjorde det intrycket, som om det icke vore bebodt af två millioner människor men af två millioner hundar och kattor. Ibsen hade sommaren 1885 för andra gången besökt Norge, och 1887 i sommarmånaden Maj säg »Rosmersholm» dagen. Det dröjer icke länge, innan ett nytt stycke blir färdigt, 1888 är »Frun från hafvet» fullbordad. Att komma in i detta styckes och »Hedda Gablers» idékrets betyder så mycket som att byta luftkrets. Och dock är det en vild kvinnlighet, som både hos Ellida och Hedda möter oss, kanske en reminiscens från Rebekka. Problemet är dock ett helt annat.
- ↑ Robinson: Realister och Idealister I Tidsteckningar. Upsala 1885 (Almqvist & Wiksell).
- ↑ Speemanns Goldenes Buch des Theaters: Dr Robert Hessen. §§ 555—563. Berlin & Stuttgart 1902.
| ← Kapitel 7 | Upp till början av sidan. | Kapitel 9 → |