Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 6
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 42 ]

VII.

»Opp me' dig! Va' har du för dig?»

Jag öppnade ögonen och försökte få klart för mig, varest jag var. Solen hade redan gått opp, och jag hade sovit gott. Gubben stod över mig och såg bister ut — och sjuk ut också. Så sade han:

»Va' har du gjort me' bössan?»

Som jag gissade, att han ingenting visste om vad han hade gjort, svarade jag:

»De' va' nå'n, som försökte komma in, så jag lade mig och passa' på honom.»

»Varför väckte du inte mig?»

»Jo, jag försökte, men kunde inte; jag kunde ine alls få opp er.»

»Kan nog tänka mig de'. Men stå inte å pladdra där hela dagen, utan ut me' dig å si efter, om vi ha' fått nå'n fisk till frukost. Jag kommer efter om en minut.»

Han öppnade dörren, och jag gav mig ut och uppefter stranden. Jag lade märke till några grenar och sådant, som kom flytande nedför floden, och vattnet var översållat med barkflingor, och då förstod jag, att floden hade börjat stiga. Jag tänkte på, huru roligt jag nu skulle haft om jag hade varit i staden. Juniflödet brukade alltid medföra lycka åt mig, för så snart vattnet då började stiga, hade det med sig vedtravar och stycken av timmerflottar — ibland hela dussin [ 43 ]stockar på en gång, så att allt man hade att göra var att ta dem och sälja dem till vedgårdarna och sågen.

Jag gick uppefter floden med ena ögat på utkik efter gubben och det andra efter vad floden kunde föra med sig. Ett tu tre kommer det en kanot, en riktigt vacker en till på köpet, så där en tretton eller fjorton fot lång och flytande högt på vattnet som en anka. Jag kastade mig i på huvudet från stranden som en groda, med kläder och allt på mig, och gav mig i väg ut till kanoten. Jag väntade, att någon skulle ligga i den, då många brukade göra så för att lura andra, och när man då kom med en båt nästan ända fram till dem, brukade de resa sig upp och skratta ut en. Men så var det inte den här gången. Kanoten hade verkligen kommit i drift ensam för sig själv, och jag klev upp i honom och paddlade honom till stranden. Gubben blir glad, när han får se den här, tänkte jag, för han är värd tio dollars. Men när jag kom i land med honom, syntes inte gubben till än, och när jag paddlade honom in i en liten bäckmynning, som var alldeles överväxt med vildvin och albuskar, kom jag på en annan idé: jag beslöt att gömma honom riktigt väl, och i ställe för att ge mig in i skogen, då jag rymde från gubben, skulle jag fara en femtio mil utför floden och slå läger och stanna för alltid där på något ställe för att inte behöva slita så ont med att gå till fots.

Jag var ganska nära till blockhuset, och jag tyckte, jag hörde gubben komma hela tiden; men jag lyckades ändå gömma den, och så kröp jag i land och tittade försiktigt fram bakom en enbuskdunge, och där var gubben ett stycke nere på stigen, just siktande på en fågel med bössan, så han hade ingenting sett.

Då han kom fram till mig, höll jag på och knoga med att ta upp en laxrev. Han skällde på mig litet för att jag hade sölat, men jag sade honom, att jag hade fallit i floden och att det var det, som hade fördröjt [ 44 ]mig. Jag förstod, att han skulle se, att jag var blöt, och fråga mig, huru det hade gått till. Vi fingo fem kattfiskar på reven och gingo hem.

Då vi lade oss efter frukosten för att ta oss en lur, efter som vi båda voro alldeles uttröttade, kom jag att tänka på, att jag kunde hitta på något sätt att hindra gubben och frun att söka få tag i mig, vore det säkrare, än om jag litade på min lycka att kunna komma nog långt bort, innan de saknade mig; det kunde hända så mycket, ser ni. Till en början såg jag ingen utväg, men om en stund steg gubben upp, för att dricka ett ämbar vatten till, och då sade han:

»Nästa gång någon kommer å snokar omkring här, väcker du mig, hör du de'? Den där hade inte nå' goda avsikter. Jag skulle ha skjutit honom. Nästa gång väcker du mig — hör du de'?»

Så lade han sig och somnade igen — men vad han hade sagt mig gav mig just den idé jag behövde. Nu, sade jag för mig själv, kan jag ställa så till, att ingen ska' tänka på att söka få tag i mig.

Omkring klockan tolv vaknade vi och gingo uppför stranden. Floden steg med rask fart, och massor av drivved kom flytande förbi oss. Om en stund kommer det en del av en timmerflotte — nio stockar fast sammanbundna med varandra. Vi rodde ut med båten och bogserade dem i land. Sedan åto vi middag. Vilken annan som helst utom gubben skulle hava väntat dagen ut för att göra flera fynd, men det var inte i gubbens stil. Nio stockar voro nog för en gång; han måste tvärt i väg till staden och sälja dem. Därför stängde han in mig och tog båten och gav sig i väg omkring halv fyra, bogserande stockarna. jag gissade, att han inte skulle komma tillbaka den kvällen. Jag väntade, tills jag tänkte han hade kommit ett bra stycke i väg, och så tog jag fram sågen och började arbeta på stocken igen. Innan han hade hunnit över till andra sidan [ 45 ]av floden, var jag ute genom hålet; han och flotten syntes bara som en prick på vattnet långt, långt borta.

Jag tog mjölsäcken och bar honom till det ställe, varest jag hade gömt kanoten, och sköt åt sidan vinrankor och grenar och lade den i kanoten; sedan gjorde jag detsamma med fläskskinkan och whiskykruset, och jag tog allt kaffe och socker som fanns och all ammunitionen, och jag tog förladdningen, jag tog vattenämbaret och kalebassen, jag tog skopan och tennbägaren och min gamla såg och två täcken och pannan och kaffekannan; jag tog fiskrevarna och tändstickorna och andra saker — allting, som var ett öre värt. Jag sopade rent hela huset. Jag skulle velat ha en yxa, men det fanns inte någon sådan, bara den, som låg ute på vedbacken, och jag visste, varför jag ville lämna kvar den. Jag tog ut bössan, och så var jag färdig.

Jag hade gjort betydliga märken i marken, då jag krupit ut genom hålet och dragit med mig så mycket saker. Jag ställde därför allt i ordning efter mig igen på yttersidan genom att strö mull över där, så att sågspånen täcktes över, och det inte syntes, huru blanknött där var. Därpå satte jag in den utsågade stockbiten på sin plats och lade två stora stenar under den och en annan stödde jag emot den, så att den skulle ligga kvar — för den var något krökt uppåt på det stället och nådde inte ända ned till marken. Om man stod på fyra eller fem fots avstånd därifrån och inte visste, att den var lössågad, kunde man inte märka den alls; och dessutom var det på baksidan av blockhuset och det var inte sannolikt, att någon skulle gå och stryka omkring där.

Det var alldeles fritt från gräs på vägen till kanoten, så jag hade inte alls lämnat några spår efter mig. Jag gick fram för att se mig om. Jag stod på stranden och såg ut över floden. Allt väl. Så tog jag bössan och gick ett stycke in i skogen och gick omkring för att [ 46 ]få skjuta några fåglar, men så fick jag sikte på ett vilt svin, det hände ofta där på trakten, att svin, som hade kommit bort från bondgårdarna blevo förvildade. Jag sköt den kamraten och tog honom med mig till lägret.

Jag tog yxan och slog in dörren. Jag högg och hackade i den duktiga tag, när jag gjorde det. Jag bar in grisen nästan ända fram till bordet och högg honom i halsen med yxan och lade honom ned på marken för att blöda — jag säger marken, för att det var mark, hårt tilltrampad jord och inga golvplankor. Nå, sedan tog jag en gammal säck och lade en mängd stora stenar i den — så mycket jag orkade dra med mig — och jag började vid svinet och släpade säcken till dörren och genom skogen ned till floden och kastade den i vattnet, och den sjönk, så den inte syntes. Man kunde mycket väl se, att någonting hade släpats fram på marken. Jag önskade, att Tom Sawyer hade varit där, för jag visste, att han skulle ha tyckt om att vara med om sådant här och att han skulle ha tillagt ett och annat av sin egen uppfinning. Ingen kunde göra de så bra som Tom Sawyer vid sådana här tillfällen.

Och så ryckte jag ur mig litet hår och blodade ner yxan riktigt duktigt och smetade fast håret vid yxhammaren och kastade yxan i en vrå. Sedan lyfte jag upp grisen och höll honom mot mitt bröst innanför rockken, så det inte skulle drypa blod av honom, och bar honom ett gott stycke nedanför huset och kastade honom i floden.

Nu kom jag att tänka på någonting annat. Jag gick ut och tog upp mjölsäcken och min gamla såg ur kanoten och bar upp den till huset. Jag lade ned säcken på det ställe, där han brukade stå, och rev upp ett hål på botten av den med sågen, för det fanns inte några knivar och gafflar i stugan — gubben gjorde allting med fällkniven, då han skulle laga mat. Sedan bar jag säcken omkring hundra famnar bort över gräsvallen och [ 47 ]albuskarna öster om huset till en grund sjö, som var fem mil lång och full av vass — och ankor också, må ni tro, när det var deras tid. På andra sidan om den gick det en å eller en bäck ut ifrån den, som var flera mil lång, och flöt ut, jag vet inte varest, men inte var det i floden. Mjölet rann ut genom hålet och gjorde ett litet spår hela vägen till sjön. Jag släppte gubbens brynsten där också, så det skulle se ut, som om det hade skett av en händelse. Sedan band jag ihop rispan i mjölsäcken med ett snöre, så han inte skulle »läka» något mera, och bar honom och min såg till kanoten igen.

Det var nästan mörkt nu, varför jag lät kanoten flyta utför floden under några alar, som hängde ut över vattnet från stranden, och där inväntade jag, att månen skulle gå upp. Jag band fast båten vid en al; sedan tog jag mig en bit mat, och om en stund lade jag mig ned i kanoten för att få mig en pipa rök och fundera ut en plan. De komma att följa spåret av säcken med stenarne fram till stranden, sade jag för mig själv, och sedan dragga efter mig i floden. Och de komma att följa mjölspåret till sjön och gå och snoka utefter bäcken, som går ut ur sjön, för att söka efter tjuvarna, som mördat mig och tagit sakerna. I floden komma de aldrig att leta efter någonting annat än min döda kropp. Det komma de snart att tröttna på och inte bry sig om mig vidare. Det blir utmärkt! Och då kan jag stanna var jag vill. Jacksons ö är ett mycket bra ställe för mig; den ön känner jag mycket väl, och ingen kommer någonsin dit. Och så kan jag ro över till staden om nätterna och se mig omkring, om jag kan komma över någonting, som jag behöver. Jacksons ö — det är stället.

Jag var nu riktigt trött, och utan att jag visste ordet av hade jag somnat. Då jag vaknade, visste jag inte på en stund, varest jag befann mig. Jag satte mig upp och såg mig omkring en smula skrämd. Så kom jag ihåg allt. Det såg ut, som om det hade varit flera mil tvärs [ 48 ]över floden. Det var så klart månsken, att jag skulle ha kunnat räkna alla stockar, som svarta och tysta kommo och drevo förbi mig flera hundra famnar från stranden. Överallt var det tyst och stilla, och det kändes, att det var sent, och det luktade sent. Ni vet nog, vad jag menar — jag vet inte annars, huru jag skall säga, vad jag menar.

Jag gäspade duktiga tag och sträckte på mig och stod just i begrepp att kasta loss och ge mig i väg, när jag hörde ett ljud långt borta på vattnet. Jag lyssnade. Snart begrep jag vad det var; det var det där dova, regelbundna ljudet av ett par åror, som ros i roddluckor, då det är tyst på natten. Jag tittade ut mellan algrenarna, och där hade jag det — en båt långt ute på floden. Jag kunde inte se, hur många det var i den. Den kom närmare och närmare, och när den var mitt utanför mig, såg jag, att det var bara en människa i den. Kanhända det är gubben, tänkte jag, fastän jag inte väntade honom så snart. Han drev nedanför mig med strömmen, men om en stund kom han roende uppefter stranden i spakvattnet, och han for så nära mig, att jag hade kunnat nå honom med bössan, om jag hade räckt ut henne. Ja, det var gubben, alldeles säkert — och han var nykter till på köpet, det kunde jag se på det sätt, varpå han skötte årorna.

Jag förlorade inte en minut. I nästa ögonblick var jag i väg utför floden, roende i skuggan från stranden så tyst och så fort jag kunde. Jag rodde på det sättet två och en halv mil, men sedan rodde jag ut en kvarts mil eller kanske något mera mot mitten av floden, emedan jag mycket snart skulle komma att passera ångfärjans landningsställe och folk kunde se mig och ropa an mig. Jag kom ut bland drivveden, och då lade jag mig ned på bottnen av båten och lät den driva. Så låg jag och vilade en god stund och fick mig en pipa rök och tittade upp mot himlen, på vilken det inte syntes [ 49 ]ett enda moln. Valvet där uppe synes så djupt, så djupt, då man ligger på ryggen så där i månskenet; jag visste inte det förut. Och huru långt kan man inte höra på vattnet under sådana nätter! Jag hörde huru folket talade vid ångfärjans tilläggsplats. Jag hörde, vad de sade också, vartenda ord. En karlröst sade, att det höll på att lida mot de långa dagarna och korta nätterna nu. En annan sade, att den här natten minsann inte var en av de korta, tyckte han, och så skrattade de, och han sade det en gång till igen, och de skrattade igen. Sedan väckte de en annan kamrat och talade om det för honom och skrattade, men han skrattade icke; han gav dem ett eller annat glåpord och sade, att de skulle låta honom vara i fred. Den förste sade, att han minsann skulle tala om det för sin gumma — hon skulle få riktigt roligt åt det, men han hade allt sagt ändå roligare saker i sin dag. Jag hörde en säga att klockan var nära tre på morgonen, och att han hoppades, att det inte skulle dröja mycket längre än en vecka, innan det blev ljust. Sedan kom ljudet av deras samtal på längre och längre avstånd, och jag kunde inte mera urskilja några ord, utan hörde bara som ett mummel och då och då ett skratt, men det tycktes, som om det kom från mycket långt håll.

Jag hade kommit nedanför ångfärjan nu. Jag reste mig upp, och där låg Jacksons ö omkring två och en halv mil längre ner, höjande sig med sin resliga skog stor och mörk mitt i floden som en ångare utan lanternor. Det syntes inga spår av sandbanken vid öns övre ände nu, då den stod helt och hållet under vatten.

Inom en liten stund var jag framme vid ön. Jag sköt förbi översta udden med ilande fart, då strömmen var så stark, men så kom jag in i spakvattnet och kom i land på den sidan av ön, som vette mot Illinois-stranden. Jag rodde kanoten in i en djup inskärning i stranden, som jag kände till; jag måste dela i sär algrenarna [ 50 ]för att komma in, och när jag hade gjort fast kanoten, skulle ingen ha kunnat bliva den varse utifrån.

Jag gick i land och satte mig på en trädstam på udden av ön och såg ut över den stora floden och den svarta drivveden och bort till staden på tre mils avstånd, varest tre eller fyra ljus syntes tindra. En oerhört stor timmerflotte syntes en mil längre upp komma flytande nedåt med en lykta uppsatt på mitten. Jag satt och såg på den, när den kom glidande, och när den var ungefär mitt emot där jag satt, hörde jag en man säga: »Akteråror ohoj! Låt honom gå åt styrbord!» Jag hörde det så tydligt, som om karlen hade stått alldeles bredvid mig.

Det syntes en liten grå ljusning på himmeln, varför jag gick in i skogen för att få mig en lur före frukosten.