Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 19

←  Kapitel 18

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 19

Kapitel 20  →

XIX.

Det gick två eller tre dagar och nätter; jag hade så när sagt, att de flöto bort, ty så stilla och lugnt och trevligt skredo de fram. Och vi använde tiden på det här sättet. Floden var här duktigt bred — på sina ställen ända till halvannan mil; vi färdades om nätterna och lade i land och gömde oss om dagarna; så snart daggryningen började visa sig, slutade vi vår sjöresa och lade i land — nästan alltid i bakvattnet nedanför en holme, och så höggo vi ned några bomullsträd och gömde flotten med dem. Därpå satte vi ut våra fiskrevar. Sedan kastade vi oss i vattnet och fingo oss ett bad för att friska opp oss och svalka oss; därpå satte vi oss på sandbottnen på ett ställe, där vattnet ungefär gick till knäna, och inväntade dagsljuset. Inte ett enda ljud hördes någonstans — fullkomligt stilla och tyst över allt — det var som om hela världen hade legat och sovit, bara med det undantaget att ibland oxgrodorna kunde böla litet. Det första man såg, när man tittade ut över vattnet, var ett slags grådaskig linje — det var skogen på andra sidan — någonting annat kunde man inte urskilja; sedan visade sig en ljusblek fläck uppe på himlcn; så blev den ljusa fläcken allt större och större; nu antog också floden på långt håll ett trevligare utseende, och den var inte svart nu längre, utan grå; man kunde långt, långt borta se några små svarta prickar, som kommo drivande med strömmen — det var pråmar och skutor och sådant — och så långa, svarta streck, det var flottar; ibland kunde man höra en åra knarra eller några orediga röster, då ljudet går så långt på vattnet, när det är tyst och lugnt, och om en stund kunde man se här och där en krusning på vattnet, en sådan där krusning, som det blir på ett ställe i floden, där ett träd ligger nedsjunket till botten med rotändan och når upp till vattenbrynet med toppen; och sedan skingrade sig dimman och höjde sig i ringlar opp från vattenytan, och det började rodna i öster, och man kunde urskilja ett blockhus i skogsbrynet nere vid stranden på andra sidan om floden — sannolikt var det en vedgård där; så springer en trevlig bris upp och kommer och fläktar på en så sval och frisk, och han för med sig en angenäm doft från skogen och blommorna; men ibland luktar det riktigt illa också, när de lämnat död fisk och annat sådant där på stränderna, och det har ruttnat; och så kommer det klara dagsljuset till sist, och allting ler i solskenet och fåglarna vakna och börja sjunga!

Litet rök skulle inte synts nu, och därför togo vi några fiskar av revarna och lagade oss en varm frukost. Och sedan lågo vi och tittade ut över den livlösa vattenytan och blevo allt sömnigare och sömnigare och somnade till sist. Och så om en stund kunde vi vakna och reste oss opp för att se efter vad som hade väckt oss, och då kunde vi få se, att det var en ångbåt, som kom pustande uppför floden, men den var så långt borta på andra sidan, att vi inte kunde se, om den hade två hjul, ett på vardera sidan, eller bara ett hjul i aktern. Så var det ingenting att höra eller se för så där en timme igen — utan tyst och stilla och ensligt överallt. Nästa gång kunde vi då få se en flotte komma drivande på långt håll med en karl på den ibland, som höll på att hugga ved, för det bruka de alltid göra ombord på en flotte; och vi sågo huru yxan glimmade till i solen och föll, men vi hörde ingenting; och så sågo vi yxan lyftas igen, och som den var över karlens huvud, då först hörde vi ljudet av det förra hugget — så lång tid hade det behövts för det att gå över vattnet.

Så där gick dagen, medan vi latades och lågo och lysnade till, huru tyst det var.

En gång var det en förfärlig tjocka, och på flottar och skutor, som gingo förbi oss, slog man på bleckpannor, så att inte ångbåtarna skulle ränna på dem. En pråm eller flotte gick så nära oss, att vi kunde höra, huru de pratade och svuro och skrattade ombord på den — vi hörde det riktigt tydligt, men vi kunde inte se ett spår av dem; det gick nästan som en kall rysning genom en, för det var alldeles som om osynliga andar hade talat med varandra oppe i luften. Jim han sade, att han bestämt trodde, att det var andar, men jag sade:

»Tror du, att nå' andar skulle säga: 'må hin ta den här tjockan'?»

Så snart det blev mörkt, lade vi ut från land; då vi hade kommit ut till mitten av floden, läto vi flotten gå, huru den ville, och följa med strömmen, vart den än förde oss. Sedan tände vi våra pipor och sutto och dinglade med benen i vattnet och talade med varandra om allt möjligt, som till var. Vi voro alltid nakna både dag och natt, om bara mosquitos ville låta oss vara i fred — de nya kläder, som Bucks pappa och mamma hade låtit göra åt mig, voro så schangtila, att jag inte alls trivdes i dem, och för resten har jag då aldrig varit mycket förtjust i kläder.

Ibland kunde det hända, att vi hade hela floden, så långt vi kunde se, alldeles för oss själva på långa stunder. Långt bort lågo sandbankarna och öarna på andra sidan, och så kunde man se ett sken — det var ett ljus i ett stugfönster — och ibland kunde man få se ett ljussken eller två ute på vattnet — på en flotte eller en skuta, begriper ni; och så kunde vi också någon gång höra, huru de spelade fiol eller sjöngo ute på någon av flottarna.

Det är rysligt trevligt att bo på en flotte. Ovanför oss bredde himlen ut sig, alldeles fullsållad med stjärnor, och vi brukade ligga på rygg och se upp till och fundera om de voro skapade eller hade blivit till ändå. Jim han påstod, att de voro skapade, men jag trodde, att de kommit till av sig själva; man kan väl begripa det, att det skulle ha tagit alldeles för lång tid att skapa så många. Jim sade, att månen kanske liksom hade värpt dem. Nåja, det lät nog inte så tokigt, så jag sade inte någonting emot det, då jag har sett en groda lägga nästan lika många ägg eller romkorn, så nog kunde det gå för sig alltid. Vi brukade ligga och ge akt på, när stjärnorna föllo ned också, och se, huru det lyste som en strimma efter dem. Jim han trodde, att det var några stjärnor som hade liksom blivit skämda och därför katades ut ur boet.

En eller två gånger var natt kunde vi se en ångbåt komma flängande i mörkret, och då och då spydde den sig väldiga kvastar av gnistor ur sina skorstenar, och de regnade ned i floden, och det var rysligt vackert, om en stund vände ångbåten omkring en udde, och ljuset från dess lanternor skymdes undan, och ljudet ifrån den dog bort efter hand, och så var det tyst på floden igen; och litet senare kommo svallvågorna från den fram till oss och vaggade flotten en smula, och sedan hörde man ingenting igen på länge utom att kanske grodorna kväkte.

Efter midnatt gick folket i land till sängs, och då blevo stränderna alldeles kolsvarta i två eller tre timmar — inga ljusglimtar syntes till längre från stugfönsterna. De där ljusglimtarna voro vår klocka — den första, som visade sig igen, betydde, att morgonen var nära, och då sökte vi genast opp ett ställe, varest vi kunde lägga i land och gömma oss.

En morgon ungefär i daggryningen träffade jag på en kanot och gav mig av med den över ett sund till fasta landet — det var bara ett par hundra alnar brett — och rodde ungefär en mil uppefter en bäck inne i en cypresskog för att se efter, om jag kunde finna några bär. Just som jag for förbi ett ställe, där ett slags fästig gick över bäcken, kommo ett par karlar springande på stigen så fort de någonsin kunde röra benen. Jag trodde det var alldeles ute med mig, för varenda gång någon tycktes jaga efter någon annan, trodde jag alltid, att det var efter mig — eller kanske efter Jim. Jag stod just i begrepp att raska på därifrån, så fort jag kunde, men de voro nu alldeles nära inpå mig, och de ropade till mig och bådo mig rädda deras liv — de sade, att de inte alls hade gjort någonting ont, och ändå förföljde man dem — både karlar och hundar voro dem i hälarna. De tänkte tvärt hoppa i kanoten, men jag sade:

»Nej, låt bli. Jag hör inte hundarna och hästarna än, så ni har tid på er att krypa genom buskarna och gå oppför bäcken en liten bit, och gå sedan ner i vattnet och vada hit ner till mig och kom upp i kanoten — då kunna hundarna inte vädra edra spår.»

De gjorde så, och så snart de hade kommit ombord begav jag mig i väg till vår holme, och omkring fem eller tio minuter senare hörde vi hundarna på långt håll och huru karlarna ropade. Vi hörde, huru de kommo utför bäcken, men vi kunde inte se dem; så tycktes de stanna och söka en stund, men som vi avlägsnade oss allt längre och längre, kunde vi till sist knappast höra dem, och då vi hade farit en mil genom skogen och kommit fram till floden, var allting lugnt och tyst och vi rodde över till holmen och gömde oss i ett busksnår och voro räddade.

Den ene av de två karlarna var sjuttio år eller så omkring och var flintskallig och hade grå polisonger. Han hade en gammal trasig slokhatt på huvudet och var klädd i en flottig blå ylleskjorta och ett par gamla, trasiga blå klädesbyxor, som voro nerstoppade i stövlarna, och hemstickade strumpor — nej, det var sant, han hade bara en. Och så bar han en gammal blå klädesfrack med långa skört och blanka mässingsknappar kastad över armen, och båda två buro var sin gamla nersmorda, fullproppade nattsäck.

Den andra var omkring trettio år och var ungefär lika tarvligt klädd. Efter frukosten lade vi oss och språkade med varandra, och det första, som kom i dagen, var att de där två herrarna inte kände varandra.

»Va' va' de', som skaffa er ledsamheter?» frågade den flintskallige den andra kamraten.

»Jo, jag har en tid sålt ett medel att ta bort vinsten från tänderna — å det tar också verkligen bort den, men vanligen följer emaljen med också på köpet — å så stannade jag omkring en natt längre dår, än jag hade bort, å jag höll just på att smyga mig därifrån, då jag råkade på er där uppe vid vågen, å ni talte om för mig, att dom va' på väg efter er, å bad mig hjälpa er att komma undan. Då talte jag om för er, att jag inte hade annat att vänta än obehag jag också å föreslog att vi skulle slå oss i kompis för att hjälpas åt att komma undan. De' ä' hela historien — huru låter eran?»

»Jo, ser ni, jag har hållit på å jobbat lite me' nykterhetsmöten där så där en vecka, å alla kvinnfolk både stora och små va' riktigt förtjusta i mig, för att jag gav karlarna deras på pälsen, å jag fick in så där en fem, sex dollars var kväll — tio cents person, men barn å niggrer fritt — å affären gick allt bättre å bättre. Men så i går kväll kom de' ut ett rykte, jag begriper inte huru dom hade fått reda på'et, att jag på lediga stunder tog mig ett glas eller två i min ensamhet bara för att förkorta tiden. En nigger kom å väckte mig i morse å talte om, att folket höll på å samla sig i tysthet me' sina hästar å hundar, å om en liten stund skulle dom komma och ge mig så där en halv timmes försprång och sedan försöka ta fatt mig, å om de lyckades för dem att få tag i mig, skulle dom tjära mig å fjädra mig å låta mig rida på de' viset på en stång genom sta'n. Jag vänta' inte en gång, tills jag fick frukost — jag kände mig inte alls nå' hungrig.»

»Hör på, min gubbe», säger den yngre, »skulle inte vi kunna slå oss i kompis me' varandra?»

»Jo, de' ä' jag inte olivad för. Va' ä' de' ni egentligen mest sysslar me'?»

»Till mitt yrke ä' jag boktryckerikonstförvant, men så gör jag lite' i patentmedicin, ä' skådespelare — tragisk, begriper ni — fuskar ibland med clairvoyance och frenologi, då tillfälle erbjuder sig, undervisar till en omväxling i geografi på vers, håller föreläsningar ibland — åh, jag kan en hel mängd saker, jag — tar mig till va' som helst, bara de' inte ä' arbete. Va' har ni för er?»

»Jag har mycket hållit på å doktererat folk i min dar. Att bota dom med händers påläggning ha' varit min bästa födkrok — för kräfta å lamhet å sånt där. Å så kan jag spå ganska bra, bara jag kan få tag i någon, som skaffar mig nödiga upplysningar på förhand. Å att predika ä' jag riktigt styv i, å i att leda stora möten ute i det fria, å i att fara omkring å omvända folk.»

Ingen av dem sade nu någonting på en stund; så drog den yngre av dem en djup suck och sade:

»Ack!»

»Va' ä' de' ni ackar för?» säger den flintskallige.

»Att tänka sig, att jag levt så länge bara för att nödas föra ett sådant här liv och i ett sådant här sällkap.»

Och han började torka sina ögon med en trasa.

»Må hin ta er — duger inte sällskapet åt er? säger den flintskallige förargad.

»Jo, det duger åt mig, det är så bra, som jag förtjänar det, för vem ä' de', som har sänkt mig så här lågt, när jag har stått så högt? Jo, de' ä' jag själv. Jag klandar inte er, mina herrar — långt ifrån det — jag klandar ingen. Jag förtjänar inte bättre, än jag har'et. Låt den kalla världen göra sitt värsta, men jag vet då en sak — det finnes någonstädes en grav för mig. Världen må gärna göra med mig som den alltid gör, å ta ifrån mig allt — min älskade, min egendom, allting, men den kan inte taga ifrån mig min grav. En vacker dag skall jag läggas ned i den å glömma allt, å mitt stackars brustna hjärta skall få ro.» Han torkade fortfarande ögonen.

»Åt helkota me' ert stackars brustna hjärta», säger den flintskallige; »va' kommer ni å sticker ert stackars brustna hjärta under näsan på oss för? Vi ha inte gjort er nå'nting.»

»Nej, jag vet, att ni inte har de'. Jag klandrar ju inte heller er, mina herrar. Jag har själv varit orsaken til1, att jag sjunkit från min höga ställning — ja, jag har gjort'et själv. De' ä' bara rättvist att jag lider — fullkomligt rättvist — å jag beklagar mig inte.»

»Sjunkit säger ni? Var har ni sjunkit från?»

»Ah, ni skulle inte tro mig — världen skall aldrig tro det — å må den låta bli — de' gör ingenting. Hemligheten om min börd…»

»Hemligheten om er börd? Vill ni säga…?»

»Mina herrar», säger den unge mannen mycket högtidligt. »Jag vill uppenbara det för er, för jag känner på mig, att jag kan ha förtroende för er. Med rätta ä' jag en herting!»

Jims ögon körde ut ur huvudet på honom, när han hörde detta, och jag tror nog, att mina gjorde det också. Då säger den flintskallige:

»Nej, va' säger ni? — Ä' de' verkligen sant?»

»Ja, de' ä' de'. Min farfarsfar, äldste sonen till hertingen av Bridgewater, flydde till detta land ungefär vid slutet av förra århundradet för att få andas frihetens rena luft. Han gifte sig och dog här, lämnande efter sig en son, å hans egen far dog ungefär vid samma tid. Den andre sonen i ordningen till den avlidne hertingen satte sig i besittning av titeln och förmögenheten — å det barn, som va' den verklige hertingen frågade ingen efter. Jag är en ättling i rätt nedstigande led från detta barn — jag är den rättmätige hertingen av Bridgewater. Och nu är jag här, utblottad, störtad från min höga ställning, förföljd av människorna, föraktad av den hårdhjärtade världen, trasig, utsliten, med krossat hjärta och sjunken ända därhän, att mitt sällskap består av missdådare på en flotte!»

Jim kände det varmaste medlidande med honom, och det gjorde också jag. Vi försökte att trösta honom, men han sade, att det icke tjänade till mycket — ingenting kunde trösta honom; men om vi ville erkänna honom, skulle detta göra honom mera gott än nästan vad annat som helst, och då sade vi, att det ville vi gärna göra, bara han ville säga oss, huru det skulle gå till. Han sade, att vi skulle bocka oss för honom, när vi talade till honom, och säga »Ers nåd» eller »My Lord» eller »Ers Herrlighet» — ja, han skulle inte ta illa opp, om vi kallade honom helt enkelt för »Bridgewater», som mera var en titel än ett namn, sade han; och en av oss borde passa upp honom vid middagarna och göra honom sådana smâtjänster, som han kunde komma att begära.

Nå, det var ju inte alls något svårt, så vi gjorde det. Under hela middagen stod Jim bredvid honom och passade upp honom och sade: »Vill Ers nåd ha någe av de' där eller någe av de där?» och så vidare, och man kunde tydligt se, att han kände sig riktigt belåten.

Men den äldre herrn blev efter hand allt mer tyst och tankfull — han hade inte mycket att säga och tycktes inte alls vara belåten med allt det där krusandet för hertingen. Han tycktes ha någonting på hjärtat, och en stund längre fram på aftonen säger han:

»Hör nu, Bilgewater»,^[1] säger han, »de' ä' mycke' ledsamt för er, men ni ä' inte den ende, som har varit ute för sådana där olyckor.»

»Såå! Inte de'!»

»Nej, de' ä' ni inte. Ni ä' inte den ende, som med orätt har blivit berövad sin höga samhällsställning.»

»Ack!»

»Nej, ni ä' inte den ende, över vilkens börd de' vilar en hemlighetsfull slöja.» Och sannfärdeligen började inte karlen på att gråta.

»Stopp lite'! Va' menar ni?»

»Kan jag lita på er, Bilgewater?» säger den gamle mannen småsnyftande.

»Ända in i döden!» Han fattade den gamle mannens hand och kramade den och sade: »Er tillvaros hemlighet — yppa den för oss!»

»Bilgewater, jag är den avlidne dauphin!»

Ni må tro, att Jim och jag nu spärrade opp ögonen. Hertingen sade:

»Va' sa' ni, att ni ä'?»

»Jo, min vän, de' ä' blott allt för sant — edra ögon skåda i detta ögonblick den stackars försvunne dauphin, Ludvik den Sjuttonde, son till Ludvik den Sextonde och Marry Antonette.»

»Ni! Vid er ålder! Nej, den gubben går inte! Ni menar väl, att ni ä' den avlidne Carl den Store — för ni måtte väl allra minst vara sex eller sju hundra år gammal.»

»Sorger och bekymmer ha gjort det, Bilgewater, sorger och bekymmer ha gjort det; det är sorgen, som har vållat mig dessa gråa hår och denna i förtid kalnade hjässa. Ja, mina herrar, I sen framför er i blåskjorta och elände den kringvandrande, landsförviste, förtrampade och lidande laglige och rättmätige konungen av Frankrike.»

Och så föll han i gråt igen och snyftade så erbarmligt, att jag och Jim riktigt hyste medlidande med honom och knappast visste, vad vi skulle göra — men vi voro också glada och stolta över, att vi hade fått honom med oss. Därför började vi försöka trösta honom, liksom vi förut hade gjort med hertingen. Men han sade, att det inte tjänade något till, för ingenting annat än graven kunde skänka honom ro och frid; men ändå, sade han, kändes det ofta som en lättnad för honom en stund, om man behandlade honom i överensstämmelse med hans rättigheter och föll ned på ett knä, då man talade till honom, och alltid kallade honom för »Ers majestät» och passade först upp honom vid måltiderna och inte satte sig i hans närvaro, förr än han hade givit sin tillåtelse till det. Jim och jag började därför genast att majestäta honom och gjorde ett och annat, som han sade till oss, och stodo, tills han tillät oss att få sätta oss, och då började han genast lugna sig och såg riktigt glad och belåten ut.

Men hertingen såg på honom med sneda blickar och tycktes inte alls vara belåten med denna sakernas gång. Och ändå visade sig konungen riktigt vänlig mot honom och sade, att hertingens farfarsfar och alla de andra hertingarna av Bilgewater hade aktats högt av hans fader och mycket ofta varit bjudna hem till honom; men hertingen stod ändå där och surades en lång stund, tills kungen slutligen säger:

»De' ä' inte otroligt, att vi kommer att vara tillsammans en bra tid på den här flotten, Bilgewater, och då bör ni inte vara så där surmulen. Va' tjänar de' till? De' blir ju bara obehagligt för oss allihopa, vet jag. De' ä' inte mitt fel, att jag inte blev född till herting, å de' ä' inte ert fel, att ni inte vart född till kung — så va' tjänar de' till att sörja över de' då? Man ska' ta saken kallt — de, ä' mitt valspråk. De' ä' minsann inte illa de' som vi ha träffat på här — fullt opp me' mat å ingenting att göra. Kom å räck mig handen, herting, å låt oss vara vänner.»

Det gjorde hertingen, och Jim och jag blevo riktigt glada, när vi sågo det. Det skulle ju hava varit rysligt och obehagligt, om de hade gått och sett snett på varandra och varit ovänliga mot varandra ombord på floten, för vad man framför allt vill, då man är på en flotte, det är att varenda en skall känna sig belåten och vara rättvis och vänlig mot de andra.

Men det dröjde inte så länge, förr än jag fick klart för mig, att de där båda lögnarna inte voro kungar och hertingar alls, utan bara ett par eländiga humbugsmakare och bedragare. Men jag sade aldrig ett ord och låtsades inte om det; jag behöll det för mig själv — det är alltid det bästa, för då råkar man inte i gräl och kommer inte i något obehag. Om de ville, att vi skulle kalla dem för kungar och hertingar, hade jag inte någonting att invända mot det, om det bara bidroge till friden inom familjen; och som det inte tjänte något till att tala om det för Jim, så talte jag inte om det för honom. Om jag aldrig fick lära mig någonting annat av farsgubben, fick jag åtminstone lära mig det, att bästa sättet att handskas med sådana där människor är att låta dem få sin vilja fram.

1. Bilgewater, som betyder »Kölvatten», är en avsiktlig och nedsättande förvrängning av Bridgewater, som ordagrant översatt betyder »Brovatten».