Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 29

←  Kapitel 28

Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 29

Kapitel 30  →

XXIX.

De hade med sig en gammal herre med respektabelt utseende och en yngre herre, som också såg fin ut och bar ena armen i band. Och ni kan då inte tro, huru människorna skreko och skrattade och väsnades. Men jag kunde inte se något roligt i det och jag tänkte att det skulle vara svårt för kungen och hertingen att se det lustiga i det också; jag trodde, att de skulle blekna. Men det var då ett misstag utav mig — inte ett grand bleknade de heller. Hertingen låtsades aldrig om att han misstänkte, vad det var fråga om, utan gick på, belåten och lycklig, och go-go-ade än här och än där, och det lät alldeles som när det klunkar kärnmjölk ur ett krus; och vad kungen angår, så bara tittade han och tittade med en sorgsen min på de där främlingarna, liksom om han kände magplågor ända in i hjärtat, då han tänkte på, att det kunde finnas sådana skälmar och bedragare i världen. O, han gjorde sin sak alldeles utmärkt bra. En hel mängd av de förnämsta i staden hade samlat sig omkring kungen för att låta honom se, att de ställde sig på hans sida. Den där gamle herrn, som nyss hade kommit, säg alldeles rysligt häpen och förbluffad ut. Om en liten stund började han att tala, och jag hörde tvärt på skivan, att han talade precis som en engelsman, inte som kungen, fastän han också gjorde det mycket bra för att bara vara ett försök av honom. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad den gamle herrn sade, och inte heller kan jag härma hans språk, men någonting ungefär i den här vägen var det han sade till dem, som stodo omkring honom:

»Detta är en överraskning för mig, som jag icke hade väntat mig, och jag vill öppet och ärligt erkänna, att jag icke är fullt beredd på att möta den och svara för mig, ty min broder och jag ha råkat ut för ett par missöden, i det han har brutit av sin högra arm, och våra reseffekter fördes i går natt av misstag i land i en stad litet längre opp efter floden. Jag är Peter Wilks broder Harvey, och detta är hans broder William, som varken kan höra eller tala — och nu kan han inte ens teckna, så att det är värt att tala om, då han endast har en hand att göra det med. Vi äro de, som vi utge oss för att vara, och jag skall kunna bevisa det om ett par dagar, då våra saker ha kommit hit. Men intill dess vill jag icke säga någonting mera, utan tänker begiva mig till hotellet och vänta där.»

Därmed avlägsnade sig han och den dövstumme. Men kungen han ger till ett skratt och ropar ut så att det hördes av alla:

»Brutit av sig armen, sa' han — mycke' troligt, eller hur? — å mycke' lägligt också för en skälm, som skulle behöva begagna teckenspråket å inte har lärt sig de'. Å så skulle dom ha mistat sina saker! De' ä' alldeles utmärkt! — å oerhört fiffigt påhittat — då de gick så här illa för dom.»

Så skrattade han igen, och det gjorde också alla de andra utom tre eller fyra eller kanske det steg till ett halv dussin. En av dem var doktorn; en annan var en herre med livliga ögon, som bar i handen en nattsäck av det där gammalmodiga slaget, som var gjort av mattväv; han hade just kommit med ångbåten, och nu stod han och talade med låg röst med doktorn och båda kastade gång på gång en blick på kungen och nickade på huvudet — det var Levi Bell, advokaten, som hade varit uppe i Louisville. Och så var det en till; som inte skrattade med de andra, och det var en stor, grov karl, som hade stått och hört på vad den gamle herrn saden och nu stod han och hörde på, vad kungen sade. Och när kungen hade slutat, stiger den där stora, grova karlen fram och säger:

»Hör nu, låt mig fråga — om de' ä' ni, som ä' Harvey Wilks, när kom ni till den här sta'n?»

»Dagen före begravningen, min vän», svarar kungen.

»Va' tid på dagen var de?»

»På aftonsidan — så där ett par timmar före solnedgången.»

»Hur' kom ni hit på för sätt?»

»Jag kom hit med Susanna Powell från Cincinnati.»

»Men huru kan de' då komma sig, att ni va' oppe vid udden på mårron samma dag i en kanot?»

»Jag var inte oppe vid udden den mårron.»

»De' ljuger ni!»

Några av de andra sprungo fram till honom och bådo honom inte begagna sådana uttryck till en gammal man och en präst.

»Han må vara präst aldrig så, så ä' han en bedragare å en lögnare. Han va' uppe vid udden den mårron, säger jag. Jag bor där, det måtte ni veta. Nå, som jag går där den mårron, så får jag si honom komma roende med Tim Collins å en pojke»

I detsamma stiger doktorn fram och säger:

»Skulle ni känna igen den pojken, om ni finge se honom igen, Hines?»

»Åhja, nog tror jag, jag skulle göra de', men de' ä' inte så gott att veta förstås. Vänta lite' — där ä, han ju! Hâ, nu känner jag igen honom alldeles perfekt.»

Det var mig han pekade på. Så säger doktorn:

»Mina vänner! Jag vet inte, om de här två nykomne äro bedragare eller inte men om inte de här två ä' det, så må ni kalla mig för en idiot. Och nu tror jag, att det är vår plikt att se till, att de inte kila sin väg häifrån, förrän vi ha tagit reda på den här saken. Kom hit, Hines, kom hit ni andra också, så ta vi de här gossarna med oss till hotellet och konfrontera dem med de andra båda. På det viset tror jag, att vi åtminstone ska' få reda på någonting, innan vi ha slutat.»

Detta var riktigt namnam för den stora hopen, men kanske inte för kungens vänner, och så gåvo vi oss alla i väg. Det var ungefär vid solnedgången. Doktorn hade fått tag i handen på mig, och han var nog vänlig mot mig, förstås, men han släppte aldrig för ett ögonblick min hand.

Vi kommo alla in i ett stort rum i hotellet, och man tände nâgra ljus och förde in de andra båda. Doktorn var den förste, som sade någonting.

»Jag ämnar inte vara hård mot dessa två», sade han, »men för min del tror jag, att de äro bedragare, och det kan vara möjligt, att de hava medbrottslingar, som vi inte känna till. Om så är förhållandet, tro ni inte då, att deras medbrottslingar skola komma att ge sig i väg med den där påsen med guld, som Peter Wilks lämnat efter sig? Jag åtminstone håller det inte för osannolikt. Om dessa män icke äro bedragare, skola de icke hava något emot, att vi skicka efter de där pengarna och behålla dem i vår vård, tills de hava bevisat, att de äro de, som de utge sig för att vara. Har jag inte rätt?»

Jo, det höllo alla med om. Jag trodde nu, att de redan i första taget hade fått de två stallbröderna riktigt i klämman, men kungen han bara såg ledsen ut och sade:

»Mina herrar, jag skulle önska, att jag hade de där pengarna i mitt våld, för jag tänker då för min del inte lägga några hinder i vägen för en öppen och grundlig undersökning av denna sorgliga sak. Men, tyvärr! Jag har inte pengarna kvar längre. Ni kan gärna skicka nå'n å si efter, om ni ha lust till'et.»

»Varest äro de då?»

»Jo, sir ni, när min brorsdotter lämnade dom till mig å bad mig förvara dom åt henne, tog jag å gömde dom i halmmadrassen i min säng, då jag inte ville sätta in dom på banken för de få dagarna vi skulle stanna kvar här, å jag trodde, att sängen skulle vara ett säkert ställe, då vi inte ä' vana vid niggrer å trodde, att dom här skulle vara ärliga liksom tjänstfolket i England. Men niggrerna stal påsen redan mårron därpå, sedan jag hade gått ned i nedra våningen, å när jag sålde dem, hade jag inte saknat pengarna än, å nu har dom tagit dom me' sig. Min betjäntgosse här kan göra reda för alltihopa, mina herrar.»

Doktorn och några andra sade: »Pratl!» och jag såg, att det var ingen enda, som riktigt trodde, vad han sade. En av dem frågade mig, om jag hade sett, när niggrerna stulo påsen. Jag svarade nej, men att jag hade sett dem komma och smyga sig ut ur rummet och kila i väg, men jag hade aldrig tänkt på något ont, utan hade bara trott, att de hade varit rädda för, att de kunde ha väckt min husbonde, och försökte komma sin väg därifrån, innan de fingo något obehag av honom för det. Det var allt, vad de fråga mig om. Sedan vände sig doktorn häftigt om mot mig och ropade till:

»Är du också engelsman?»

Jag svarade: »ja», men då började han och några av de andra att skratta och sade: ›En så'n lögnare!»

Nåväl, nu började en allmän undersökning, och den höllo de på med timme in och timme ut, och det gick fram och tillbaka, upp och ner, och ingen enda sade ett enda ord om någon kvällsmat eller tycktes tänka på den en gång, utan de bara gingo på och frågade och frågade och det var då den allra krångligaste sak, en människa väl någonsin har varit med om. De läto kungen berätta sin historia, och de läto den gamle herrn berätta sin, och vem som helst annan än den där hopen av fördomsfulla trindskallar skulle då genast ha hört, att den gamle herrn talte sanning, men att den andre bara spann ihop en hel mängd lögner.

Till sist kallade de fram mig också och sade till mig, att jag skulle tala om allt, vad jag visste. Kungen gav mig en blängare, så bara vitögona syntes på honom, och då förstod jag att det gällde att hålla tungan rätt i munnen. Jag började tala om Sheffield och om huru vi hade det där, och om de engelska Wilksarne och så vidare; men jag hade inte just hunnit så långt, förrän doktorn började skratta, och Levi Bell, advokaten, säger:

»Sätt dig, min gosse! Jag skulle inte anstränga mig, om jag vore i dina skor. Du är väl inte van att ljuga, kan jag tro, efter det inte går mera ledigt för dig; det är övning, som fattas dig, för nu går det riktigt klent för dig.»

Jag tyckte just inte mycket om komplimangen, men jag var glad över att få vara i fred.

Nu tänkte doktorn säga någonting och vände sig till advokaten och började:

»Hör du, Levi Bell, om du hade varit i sta'n genast de här…»

Kungen avbröt honom och sträckte fram handen och sade:

»Åh, är detta min stackars döde broders gamle vän, som han så ofta har skrivit till mig om?»

Advokaten och han skakade hand med varandra, och advokaten smålog och såg belåten ut, och de stodo och talade en bra lång stund med varandra, och sedan gingo de åt sidan och fortsatte samtalet i låg ton. Till sist säger advokaten högt, så att vi alla hörde det:

»Det blir bra, det. Om ni och er bror skriver en makt, skall jag skicka dit den, så se de, att det är som det skall vara.»

De skaffade papper och en penna, och kungen satte sig ned och lutade huvudet åt ena sidan och stack ut tungan mellan tänderna och klottrade någonting på papperet. Sedan lämnade de pennan åt hertingen — och då för första gången såg hertingen rådlös ut. Men han tog pennan och skrev. Därpå vände sig advokaten till den nykomne gamle herrn och säger:

»Vill ni och er bror vara goda och skriva ett par rader och underteckna edra namn.»

Den gamla herrn skrev, men ingen kunde läsa, vad han hade skrivit. Advokaten såg oerhört förvånad ut, och sade:

»Nej, detta går då över mitt förstånd» — och han tog fram en packe gamla brev ur fickan och granskade dem, och så granskade han, vad den gamle herrn hade skrivit, och sedan såg han på breven igen, och så säger han: »Dessa gamla brev äro från Harvey Wilks, och här äro de där två herrarnes handstil, och det kan vem som helst se, att ingendera av dem har skrivit breven.» (Ni kan inte tro, vad kungen och hertingen sågo snopna ut, när de märkte huru advokaten hade fångat dem.) »Och här är den här gamla herrns stil, och vem som helst kan se, att inte han heller har skrivit breven — ja, de kråkfötter han har klottrat på papperet kan ju inte kallas för bokstäver en gång. Nu har jag här några brev från …»

Den nykomne gamle herrn avbröt honom och sade:

»Var god och låt mig få säga några ord, skall jag förklara det. Ingen annan kan läsa min stil än min bror, och därför renskriver han åt mig allt vad jag skriver. Det är hans stil ni ser i de där brevena och inte min.»

»Nå, det kan låta höra sig!» säger advokaten. »Jag har några av Williams brev också, så att om ni vill säga till honom, att han skriver ett par rader, så kan vi jäm…»

»Han kan inte skriva med vänstra handen», sade den gamle herrn. »Om han kunde begagna den högra, skulle ni se, att han har skrivit sina egna brev och mina också. Var god och se på bådadera och jämför dem med varandra — de äro, som ni ser, skrivna av samma hand.»

Advokaten jämförde breven med varandra och sade:

»Ja, jag tror, att det är så — och om det inte är så, ser jag ändå, att de äro mycket mer lika varandra, än jag förut lagt märke till. Det var då det befängdaste jag varit med om. Jag trodde, att jag hade hittat på en utväg att lösa frågan, men det har nästan fullkomligt slagit slint för mig. Men en sak är åtminstone bevisad, och det är, att de där två inte äro några Wilksar» — och därmed nickade han bortåt kungen och hertingen.

Nåå, vad tror ni? Tror ni, att den gamla envisa åsnan ändå gav tappt? Neej, minsann. Han sade, att det inte var något avgörande bevis, för hans bror William var den värsta gyckelmakare i hela världen och de inte bjudit till att skriva en gång — han, kungen, hade sett, att William hade ett av sina vanliga upptåg för sig, genast som han satte pennan på papperet. Och så blev han mer och mer upplivad och gick på och pratade och pratade, tills han sannerligen började på att tro själv vad han sade. Men om en stund avbröt den andre gamle herrn honom och sade:

»Jag har kommit att tänka på någonting. Finnes det någon här av dem, som hjälpte till att svepa min bror… hjälpte till att svepa avlidne herr Peter Wilks?»

»Ja», var det någon, som svarade, »jag och Ab Turner va' me' å hjälpte till. Vi ä' båda här.»

Då vände sig den gamle herrn till kungen och sade:

»Kanhända min herre kan säga, vad det var, som var tatuerat på herr Peter Wilks bröst?»

Nu gällde det för kungen att vara kvick i vändningarna, om han inte skulle bli riktigt grundstukad med ens, då man kom på honom så där oförhappandes med en sådan fråga. Vilken som helst hade ju kunnat bli rådlös och stakat sig, för huru i all världen skulle han eller någon annan kunna veta, vad som var tatuerat på garvarns bröst? Han bleknade litet, det kunde han inte hjälpa och det var alldeles dödstyst i rummet, och varenda en lutade sig litet framåt och spände ögonen i honom. Så säger jag för mig själv: Nu kastar han väl upp spann-nyckeln — det tjänar inte något till för honom att fortsätta längre. Tror ni, att han gjorde det? Man har svårt för att tro det, men — han gjorde det inte. Jag gissar, att han funderade på att hålla ut, tills han hade tröttat ut dom så, att de skulle börja avlägsna sig, och då skulle han och hertingen lägga benen på ryggen och ge sig i väg. Åtminstone så satt han där och så började han dra på munnen och sade:

»Pah! Ni tyckte att de' där va' en riktigt kvistig fråga — eller hur? Men, sir herrn, jag kan tala om, vad de' ä' som ä' tatuerat på hans bröst. De' ä' bara en liten smal, blå pil — ingenting annat, men han ä' så otydlig, att man inte kan si honom, om man inte sir efter riktigt noga. Nåå, vad säger ni nu, hä?»

Aldrig i mitt liv har jag då sett maken till den filuren att kunna reda sig bra.

Den nykomne gamle herrn vänder sig livligt om mot Ab Turner och hans kamrat, och det glänste i hans ögon, som om han tyckte, att han hade fått fast kungen den här gången, och så säger han:

»Ni hörde ju vad han sade? Fanns det något sådant märke på Peter Wilks bröst?»

Båda två svarade på samma gång:

»Nej, vi såg inte nå' så'nt märke.»

»Gott!» säger den gamle herrn. »Men vad ni sågo på hans bröst, det var ett litet otydligt P och ett B — en initial, som han slutade opp att skriva redan som ung — och ett W med streck mellan bokstäverna, så här» — och han tecknade på ett papper: P.—B—W. »Nåå, var det inte det ni sågo?»

Båda svarade igen på samma gång och sade:

»Neej, de' gjorde vi inte. Vi sågo inte nå' märken alls på bröstet på'n.»

Nu må ni tro, att det blev ett fasligt kolorum och man ropade om vartannat:

»Dom ä' skälmar å bedragare alla fyra! Kom, ta vi å doppar dom! Dränk de kanaljerna! Kom, ta vi å låta dom rida på en gårdsgårdsstör!» Alla skreko på en gång över varandra, och det var ett gräsligt oväsen. Men advokaten hoppade opp på ett bord och sade:

»Mina herrar — mina herrar! Låt mig säga er ett ord — bara ett enda ord — tyst! Tyst! Det finnes ännu en utväg — låt oss gå och gräva upp liket och se efter.»

Det voro de genast med om.

»Hurra!» ropade de och började genast rusa i väg, och doktorn och advokaten skreko:

»Vänta! Vänta! Hugg de här fyra karlarna och pojken i kragen och tag dem med också!»

»Ja, de' ä' rätt, de' ska' vi göra!» ropade de allihopa, »å om vi inte finner de där märkena, tar vi å lynchar hela patrasket.»

Ni må tro, att jag var något till rädd nu. Men det var ingen möjlighet att komma undan, förstår ni väl. De höggo tag i oss alla fem och marscherade i väg med oss direkt till kyrkogården, som låg en och en halv mil nedefter floden, och hela staden följde efter oss hack i häl, för det var då inte måttligt oväsen vi gjorde, och klockan var bara nio på kvällen.

Då vi gingo förbi vårt hus, önskade jag, att jag inte hade skickat fröken Mary Jane bort från staden, för i annat fall hade jag kunnat ge henne en vink nu och då hade hon kommit ut och räddat mig och talat om, vilka skälmar de där två andra voro.

Det bar av för oss allihopa på vägen utefter floden, och det var ett larm och ett oväsen, så ingen kan det tro; och för att göra det ännu mera hemskt och kusligt, mulnade det allt mer och mer, och blixtarna skuro fram än här och än där, och vinden for prasslande och tjutande genom träden. Det var det hemskaste och farligaste äventyr, som jag någonsin har varit ute för, och jag var nästan halvdöd. Allting hade ju gått så helt annorlunda än vad jag hade tänkt; i stället för att ha allting klappat och klart, så att jag skulle ha kunnat ha händerna fullt fria och ha litet roligt av att se på spektaklet och så ha fröken Mary Jane bakom ryggen på mig, som kunde rädda mig och befria mig, när det brast löst, fanns det nu ingenting i hela världen mellan mig och en ond bråddöd än de där tatueringsmärkena. Om de inte funno dem…

Jag stod inte ut med att tänka på det, och ändå kunde jag inte tänka på någonting annat. Det blev mörkare och mörkare, så att nu skulle det ha gått som en dans att smyga sig undan, men den där stora, grova karlen Hines höll mig omkring handleden och lika gärna hade jag kunnat tänka på att rymma från Gålljat. Han var så ivrig, att han riktigt släpade mig med sig, och jag måste springa för att hinna följa med.

När de kommo fram, strömmade de in på kyrkogården, så att han blev liksom alldeles översvämmad med folk. Och när de komma till graven, funno de, att de hade ungefär hundra gånger så många skyfflar med sig, som de behövde, men ingen enda hade tänkt på att taga med sig en lykta. Men de började gräva ändå vid skenet av blixtarna och skickade en karl för att låna en lykta i närmaste hus, som låg på ett avstånd av ungefär en halv mil.

Så grävde de och grävde av alla krafter; och det blev alldeles förfärligt mörkt, och regnet strömmade ned och vinden ven och tjöt, och blixtarna kommo allt tätare och tätare, och åskan dundrade och brakade, men det brydde sig de där människorna inte om det ringaste, så upptagna voro de av vad de hade för hand; och i ena ögonblicket kunde man se allting och vart enda ansikte i den stora folkhopen, och mullen, när den kom dansande upp ur graven, och i nästa ögonblick var det som om mörkret skulle ha ätit opp allihopa, och då kunde man inte se någonting alls.

Till sist fingo de opp likkistan och började skruva av locket, och aldrig i ert liv har ni då varit med om ett sådant puffande och knuffande och klämmande, för allihopa ville komma fram till kistan och få sig en titt. Hines höll mig så hårt omkring handleden och drog och slet till den grad, att det gjorde alldeles rysligt ondt, och jag tror att han alldeles hade glömt, att jag fanns till, så ivrig och nyfiken var han.

Med ens kom det en blixt, så att det blev så ljust som på ljusa dagen, och i detsamma år det någon, som ropar:

»Kors i alla dar, ligger inte penningpåsen på bröstet på'n!»

Hines gav till ett rop liksom allesammans de andra och släppte taget omkring handleden på mig och började försöka armbåga sig fram för att få se, och huru bråttom jag fick att ge mig av därifrån, det kan ni då inte göra er en föreställning om.

Det fanns ingen enda människa mer än jag på vägen och jag rent av flög fram på den, och mörkret var så tjockt, att man skulle ha kunnat skära det med en kniv, utom då det blixtrade till, och regnet plaskade och vinden slog och slet och åskan skrällde, men så sant jag lever tyckte jag inte om det alltihopa.

När jag kom fram till staden, såg jag att ingen var ute där i ovädret, så jag brydde mig inte om att leta efter några bakgator, utan gnodde i väg rakt fram efter Storgatan, och när jag började komma i närheten av vårt hus, spanade jag efter det och fick sikte på det. Det syntes inte till något ljus där, hela huset var mörkt och det gjorde mig sorgsen, och jag kände mig besviken, jag vet inte varför. Men till sist, just i detsamma som jag höll på och kila förbi det, blixtrar det med ens till ett ljussken i fröken Mary Janes fönster! Och mitt hjärta blev på en gång så stort, att jag trodde det skulle brista. Men i nästa ögonblick låg huset och alltihop bakom mig i mörkret, och jag skulle aldrig mer komma att få set det i denna världen. Hon var den bästa flicka jag någonsin har råkat, guld alltigenom.

Så snart jag hade kommit nog långt ovanför staden så att jag såg, att jag skulle kunna ro ner till holmen, där Jim och flotten voro, började jag hålla skarp utkik efter en båt, som jag kunde få låna, och med detsamma får jag, då det blixtrade till, se en, som inte var låst, och jag sprang i den och lade ut från land. Det var en kanot, och den var fastgjord bara med ett rep. Det var ganska långt till holmen där ute i mitten av floden, men jag sölade minsann inte på vägen, och när jag äntligen kom fram till flotten, var jag till den grad uppgiven av trötthet efter den häftiga rodden, att jag skulle ha velat lägga mig ner och flåsa ut en stund, om jag hade haft tid till det. Men jag gjorde inte det. Som jag sprang ombord på flotten, ropade jag:

»Ut me dig, Jim, å kasta loss! Gud ske tack, nu äntligen ä' vi fria från dom!»

Jim kom ut ur skjulet och kom mot mig med utbredda armar, så glad var han; men när jag vid skenet av en blixt fick syn på honom, flög hjärtat opp i halsgropen på mig och jag föll baklänges över bord, för jag hade glömt, att han var kung Lear och en drunknad ar-rab på samma gång, och han höll på att alldeles skrämma mig från vettet. Men Jim fiskade opp mig igen, och ville slå armarna omkring mig och klappa mig, för han var så glad över att jag hade kommit tillbaka och över att vi voro fria från kungen och hertingen. Men jag sade:

»Inte nu — spar de' till frukost, spar de' till frukost! Gör loss, så åker vi!»

Om två sekunder voro vi i väg drivande med strömen utför floden, och det kändes alldeles obeskrivligt trevligt att vara fria igen och ensamma för oss själva på den stora floden utan att ha någon, som bråkade med oss och plågade oss. Jag måste opp och hoppa och dansa och slå hälarna mot varandra några gånger, jag kunde inte låta bli; men jag hade inte hoppat länge, förrän jag fick höra ett ljud, som jag mer än väl kände igen — och jag höll andan och väntade och lyssnade — och när nästa blixt flammade till över vattnet, vem tror ni det var som jag såg komma roende för brinnande livet, så det skummade om förn på båten? — Jo, kungen och hertingen!

Jag kastade genast ner mig på plankorna och gav upp allt hopp, och det var inte mer än nätt och jämt, att jag kunde hålla mig för gråt.