Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 40
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 41
Kapitel 42  →


[ 361 ]

XLI.

Doktorn var en gammal man, en mycket snäll gammal herre med ett vänligt utseende, när jag fått honom varm i kläderna. Jag sade honom, att jag och min bror hade varit ute på Spanska ön och jagat dagen förut på eftermiddagen och hade vårt läger på en flotte, som vi hade funnit, och vid midnatt ungefär måtte han i sömnen ha sparkat till sin bössa, för skottet gick av och kulan träffade honom i benet, och nu ville vi be honom att följa med mig dit och se om såret och inte tala om det för någon eller säga någonting alls om det, för vi tänkte fara hem nu på aftonen och överraska dem hemma.

»Varest bor du?» säger han.

»Hos Phelpses där borta.»

»Ah!» säger han. Och efter en minut eller så säger han: »Hur' var det du sade, att han hade blivit skjuten?»

»Han drömde väl», säger jag, »å då gick skottet av.»

»Besynnerlig dröm det», säger han.

Så tände han sin lykta och tog fram sin sadelpåse och vi begåvo oss i väg. Men när han fick se kanoten, tyckte han inte om hans utseende — han sade, att den var nog stor för en, men såg inte ut för att med säkerhet kunna bära två. Så säger jag:

[ 362 ]»Åh, doktorn behöver inte vara rädd, för han har oss alla tre mycke' bra.»

»Vilka tre?»

»Jo, mig å Sid å-å-å bössorna, de' va' dom jag menade.»

»Hm!» säger han.

Men han satte foten på relingen och skakade på kanoten, och så skakade han på huvudet och sade, att han skulle se sig om efter en, som var större. Men de voro alla låsta, och så tog han min kanot och sade, att jag finge vänta, tills han kom tillbaka, eller kunde jag om jag ville fortsätta med min jakt eller också, och det vore kanske det bästa, gå hem och förbereda dem på överraskningen. Men jag svarade, att det hade jag ingen lust till, och så talade jag om för honom, huru han skulle finna flotten, och så gav han sig i väg.

Om en liten stund föll mig en tanke in. Jag säger så här till mig själv: Antag att han inte kan få benet i ordning, innan en katt hinner blinka, som ordspråket säger; antag att han behöver tre eller fyra dar till det — vad ska' vi göra då? Ligga kvar där, tills han släpper ut katten ur säcken? Nej, min gubbe, jag vet, vad jag ska' göra. Jag ska' vänta här, och om han säger, när han kommer tillbaka hit, att han måste fara dit en gång till, så ska' jag dit också, om jag också ska' simma hela vägen, och så tar vi och binder honom och behåller honom kvar hos oss och ger oss i väg utför floden, och när Tom inte behöver honom längre, betalar vi honom vad det är värt eller allt vad vi äger och har och sätter honom i land.

Sedan kröp jag in i en brädstapel för att få mig en stunds sömn; och när jag vaknade, stod solen nästan rätt över huvudet på mig! Jag skyndade mig genast till doktorns hus, men där sade de mig, att han hade farit bort på natten; de visste inte riktigt huru mycket klockan var, då han for, och han hade inte kommit tillbaka [ 363 ]än. Det här ser mycket illa ut för Tom, det, tänker jag för mig själv, och nu är det jag, som ger mig ut till ön och det genast på rappet. Jag kilade genast i väg, och när jag vänder omkring hörnet på huset, var det nära att jag hade rännt med huvudet mot enkel Silas' mage!

»Vad nu då? Tom!» säger han. »Varen hur du hållit hus hela tiden, din lymmel?»

»Jag har inte varit nå'nstans», säger jag, »utan har bara varit ute och sökte efter den där förrymde niggern — jag å Sid.»

»Varest ha ni då varit allt?» frågar han. »Er tant har varit mycket orolig för er.»

»De' hade hon då inte alls behövt vara», svarar jag, »för me' oss har de' inte varit nå'n fara. Vi följde efter karlarna och hundarna, men dom sprang ifrån oss, å vi tappa' bort dom. Men vi tyckte att vi hörde dom ute på floden, så att vi skaffade oss en kanot å rodde ut efter dom å kom över till andra sidan, men fann inte ett spår av dom. Sedan rodde vi oss opp efter stranden, tills vi blev trötta, å så bundo vi fast kanoten å lade oss å somnade, å vi vakna' inte förrän omkring för en timme se'n, å sedan paddla' vi över till den här sidan för att få höra, huru de' hade gått, å Sid ha' gått till postkontoret för att höra efter, om dom vet nå'nting där, å jag slår omkring här för att försöka skaffa oss nå'n mat, å sedan tänker vi gå hem.»

Vi följdes nu åt till postkontoret för att ta reda på »Sid», men det var alldeles som jag hade väntat: han var inte där. Gamla herrn fick ut brev på postkontoret och vi väntade en liten stund till, men ingen Sid kom. Då sade gamla herrn att vi skulle fara hem — Sid fick komma efter till fots eller i kanoten, då han blev nöjd på att ströva omkring — men vi skulle åka. Jag kunde inte förmå honom att låta mig stanna kvar och vänta på Sid, han sade, att det inte tjänade något till, utan nu [ 364 ]måste jag komma och följa honom hem och låta tant Sally se, att vi voro vid liv.

Då vi kommo hem, blev tant Sally så glad över att se mig, att hon både skrattade och grät och kramade mig, och så gav hon mig en sådan där vanlig avbasning, som hon brukade, men som inte gjorde något ont alls, och sade, att Sid skulle få detsamma, när han kom hem.

Och hela huset var pin fullt av lantbrukare och deras hustrur, som alla åto middag där, och ett sådant kacklande har då aldrig någon människa hört som där nu. Gamla fru Hotchkiss var den värsta — hennes tunga var i ständig rörelse hela tiden. Hon sade:

»Ja, vet du, syster Phelps, jag ha' varit där borta i stugan, där ni hade niggern, å sannerligen tror jag inte, han va' tokig. Jag sa' till syster Damrell — gjorde jag inte de', syster Damrell? — han ä' tokig, sa' jag — just de ordena sa' jag. Ni hörde de' allihopa, att jag sa': han ä' tokig, de' kan man si på allting, sa' jag. Titta på den här kvarnsten', sa' jag! Kom inte få säg mig, att en människa, som ä' riktig i huvet, går å klottrar alla de där tokerierna på en kvarnsten, sa' jag! Här brast den å dens hjärta, å här ha' den å den framsläpat sitt liv i trettisju är å allt de' där — naturlig son till Ludvik va' han hette å tåcken där evinnerlig smörja. Han ä' sprittgalen, sa' jag, de' ha' jag sagt å de' säger jag å de' kommer jag alltid att säga, att den niggern ä' tokig — så tokig som Nebukanesar, sa' jag.»

»Å den där repstegen se'n, gjord av trasor, syster Hotchkiss», säger gamla fru Damrell, »va' i all världens dar kunde han mena me'…»

»Ja, just de'samma sa' jag också alldeles nyss till syster Utterback — sa' jag inte de', syster Utterback? Titta på den här repstegen, sa' jag, ja titta på den — va' skulle han me' den å göra? sa' jag. Å syster Utterback…»

»Men huru i fridens dagar har dom nå'nsin kunnat få [ 365 ]in dit den där kvarnsten' — å vem kan ha grävt de' där hålet, å vem…»

»Ja, de'samma ha' jag sagt också, broder Penrod. Jag sa' alldeles nyss — skicka omkring den där skålen me' sockersirap, ä' ni snäll — jag sa' alldeles nyss till syster Dunlap, huru har dom kunnat få in den där kvarnsten' dit? sa' jag. Å utan hjälp — tänk på de': utan hjälp! De' ä' de' som ä' de' märkvärdiga. Kom inte å säg mig nå'nting annat, sa' jag; dom ha haft hjälp, sa' jag, å dom ha haft mycke hjälp också, sa' jag; de' ha' väl varit ett dussin som ha hjälpt den här niggern, å jag lovar att om de' vore jag, så om jag också skulle då varenda nigger på den här egendomen från den första till den sista, så skulle jag ha reda på vem som ha' gjort de', sa' jag; å dessutom, sa' jag…»

»En dussin, säger du! Nej, fyrtio hade inte kunnat uträtta allt som ä' gjort. Tänk på sågarna, som ä' gjorda av bordsknivar, å en hel mängd andra saker, va' arbete de' måtte ha varit me' att göra de' — å så den där sängfoten, som ä' avsågad me' dom, de' a' en veckas arbete för sex man; å tänk på den där niggern, som ä' gjord av halm å ligger på sången, å tänk på…»

»Ja, de' må du väl säga, broder Hightower! De ä' alldeles desamma som jag alldeles nyss sa' till broder Phelps själv. Han sa' till mig så här, sa' han: 'Va' säger ni om de', syster Hotchkiss?' sa' han. 'Om va' för slag, broder Phelps ?' sa' jag. 'Jo, om den där sängfoten, som ha' blivit avsågad på de' här sättet? sa' han. 'Va' jag tänker om de'?' sa' jag. 'Jo, jag ä' säker på, att han inte ha' sågat av sig själv', sa' jag, 'utan de' ä' nå'n, som ha' sågat av den', sa' jag; ,de' ä' min åsikt, å ni må gilla den eller inte gilla den, de' får ni göra huru ni vill me', så ä' de' min åsikt i alla fall, å om någon kan komma me' någon bättre, sa' jag, så låt honom göra de' då, sa' jag, gärna för mig. Å så sa' jag till syster Dunlap…»

[ 366 ]»De' måtte sannerligen ha varit en hel smala me' niggrer inne där varenda natt i fyra veckors tid för att dom ska' ha hunnit me' att göra allt de' där, syster Phelps. Titta på skjortan! Varenda fläck av den ä' betåckt med hemliga afrikanska tecken, gjorda med blod! De' måtte ha varit en hel hop av dom, som ha hållit på ensamt me' de' hela tiden nästan. Jag skulle vilja ge två dollars, om någon kunde läsa opp'et för mig, å va' beträffar niggrerna, som ha skrivit de', skulle jag minsann låta dom få smaka piskan, tills…»

»Folk som ha hjälpt honom, broder Marples! Jojo men skulle du också ha tänkt de', om du hade varit i de' här huset på den sista tiden. De ha stulit varenda smula, som de ha kunnat komma över — och ändå, må ni tro, ha vi varit på vår vakt hela tiden. Den där skjortan stulo de rakt från klädstrecket, och vad lakanet angår, som de ha gjort repstegen av, är det omöjligt att säga, huru många gånger de stulo det; och mjöl och ljus och ljusstakar och skedar och den gamla sängvärmaren och nästan tusen andra saker, som jag inte kan erinra mig, och min nya kalikåklänning, och jag och Silas och Sid och Tom ha hållit vakt beständigt både dag och natt, som jag nyss sade, och ändå har ingen enda av oss sett ens det allra ringaste tecken eller hört något till av någon enda av dem. Och ni kan tänka er, att i allra sista minuten smyga de sig in här alldeles under näsan på oss och narrar oss och inte bara oss, utan de där banditerna från Indianterritoriet också, och ger sig verkligen i väg med den där niggern, och det fastän de ha sexton karlar och tjugutvå hundar i hälarna på sig alldeles med detsamma! Ja, jag säger er, att det går över allting, som jag någonsin hört talas om. Spöken och andar skulle sannerligen inte ha kunnat göra det bättre eller gått listigare till väga. Och jag tror, att det måtte ha varit andar — för ni känner ju till våra hundar — bättre hundar finns det inte — och ändå [ 367 ]ha de hundarna inte kunnat hitta spårena av dem en gång! Förklara det för mig, om ni kan?»

»Ja, aldrig i mitt liv har jag då...»

»Kors i allan tider, jag har aldrig...»

»För min del skulle jag…»

»Både hustjuvar och…»

»Ja, du milde Gud, jag skulle ha varit rädd, om jag hade bott i ett sådant hus…»

»Rädd! Ja, sannerligen har jag inte varit så uppskrämd, att jag knappast har vågat gå och lägga mig eller stiga opp eller ligga och vila en stund eller sätta mig, syster Ridgeway. De hade ju kunnat stjäla själva — o, du milde, ni kan inte tro, huru förfärligt orolig och rädd jag var, då klockan började bli inemot tolv nu i natt. Sannerligen var jag inte rädd, att de skulle komma och stjäla någon av de mina! Ja, jag var så upphetsad, att jag inte kunde tänka en enda redig' tanke. Man kan tycka, att det låter dumt nu, sedan det har blivit ljust, men jag sade till mig själv: 'där ligger mina två stackars pojkar och sover i det där ensamma rummet en trappa opp, och ni kan tänka, att jag var så orolig, att jag klev uppför trappan och låste in dem. Ja, det gjorde jag. Och det skulle vem annan som helst ha gjort också, för, ser ni, när en människa blir uppskrämd på det där sättet, och det aldrig blir något slut på det, utan det oupphörligt blir värre och värre, så blir man till slut riktigt virrig i huvudet och gör en hel mängd med dumheter, och så tänker man för sig själv: antag att jag vore en pojke och låge där uppe och dörren inte vore läst och…» Hon tystnade och såg mycket förvånad ut och så vänder hon långsamt på huvudet, och när hennes ögon stannade på mig — steg jag upp och tog mig en promenad.

Jag säger till mig själv så här: jag kan bättre förklara, huru det kom sig, att vi icke voro inne i vårt rum nu på morgonen, om jag går ut och funderar på saken [ 368 ]en smula för mig själv. Och då gjorde jag det. Men jag vågade icke gå långt, för då skulle hon ha skickat någon efter mig.

Senare på dagen, då alla de främmande hade gått. gick jag in och sade henne, att bullret och skottena hade väckt upp mig och »Sid», och dörren var låst, men då vi hade lust att vara med och se på vad man hade för sig, klättrade vi utför åskledaren, och vi gjorde oss illa litet båda två, så att vi inte hade lust att någonsin göra om det mera. Och så fortsatte jag och talade om för henne allt vad jag hade talat om för onkel Silas förut, och då sade hon, att hon förlät oss, för det kunde nog kanhända vara sant och riktigt allt vad jag sade henne, och man kunde inte annat vänta sig av pojkar, för de voro då alltid så yra och obetänksamma, och då inte någon skada hade skett, kunde hon bättre använda sin tid, om hon var tacksam över att vi voro vid liv och helbrägda och hon hade oss kvar, än om hon förargade sig över vad som en gång hade skett. Så kysste hon mig och klappade mig på huvudet, och försjönk i djupa tankar. Men om en stund spritter hon till och säger:

»Gud förbarme sig — natten är snart här och Sid har inte kommit hem än! Vad i allan dar kan det ha blivit av pojken?»

Jag såg här ett tillfälle att komma ut, så jag springer upp och säger:

»Jag ska' springa till sta'n och ta reda på'n», säger jag.

»Nej, du låter bli de'», säger hon; »du stannar där du är. Det är nog att jag mister en i stöten av er. Om han inte kommer hem, tills vi ska' äta kväll, får din onkel gå.»

Nå, han var förstås inte hemma, då vi åto kväll, och strax efter det vi ätit, begav sig onkel Silas i väg ut för att leta honom.

[ 369 ]Då han kom tillbaka omkring klockan tio, var han en smula orolig, för han hade inte sett ett enda spår av Tom. Tant Sally var mycket orolig, men onkel Silas sade, att det inte var någon orsak att vara det — »för pojkar äro pojkar», sade han, »och du ska' få se, att den här dyker upp igen frisk och kry i morgon bitti». Hon måste då lugna sig, men hon sade, att hon skulle sitta uppe en stund och vänta på honom ändå och låta ljuset brinna, så att han skulle se det.

Och när jag gick och lade mig, följde hon med mig upp och hade ljuset med sig och bäddade ner mig och pysslade om mig så vänligt, att jag kände mig rikligt usel, och det var som om jag inte kunde se henne i ansiktet; och hon satte sig på sängkanten och talade med mig en lång stund om vilken präktig gosse Sid var, och det var som om hon aldrig skulle tröttna att tala om honom; och hon frågade mig den ena gången efter den andra, om jag trodde, att han hade kunnat gå vilse eller blivit skadad eller kanske drunknat, och kanske han låg just i detta ögonblick någonstans i plågor eller död och hon var icke där och kunde ta vård om honom, och så kommo tårarna henne i ögonen och började falla. Men jag sade henne, att det nog inte vore någon fara med Tom och att han säkert vore hemma i morgon bittida. Och då tryckte hon min hand och kysste mig gång på gång och bad mig säga om det igen och ännu en gång till, för det gjorde henne gott och hon hade så mycket bekymmer. Och när hon skulle lämna mig, såg hon mig in i ögonen stadigt men milt och sade:

»Jag ska' inte stänga dörren, Tom, och där har du fönstret och åskledaren, men du vill ju vara snäll — säg, vill du inte det? Du går ju inte ut? För min skull?»

Gud ska' veta att jag hade lust att komma ut för att se till, huru Tom hade det, men när hon sade så där, hade jag inte velat gå ut för ett kungarike.