Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 41
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 42
Kapitel 43  →


[ 370 ]

XLII.

Gamle herrn var upp till staden igen före frukosten, men fann icke något spår efter Tom, och vid bordet sutto båda fördjupade i tankar och sade icke ett ord, och deras kaffe blev kallt, och de åto ingenting. Om en stund säger gamle herrn:

»Gav jag dig brevet?»

»Vilket brev?»

»Det som jag fick i går på postkontoret?»

»Nej, inte har jag fått något brev.»

»Då måtte jag ha glömt det.»

Han grävde i sina fickor, och sedan gick han för att se efter, om han hade lagt det någonstans och fick tag i det och lämnade henne det.

»O, det är från S:t Petersburg — från syster Polly», säger hon.

Jag fick genast klart för mig, att en ny promenad skulle göra mig gott, men jag kunde inte röra mig från stället. Men innan hon hann öppna brevet, släppte hon det ur händerna och sprang — för hon fick se [ 371 ]någonting. Och det gjorde jag också. Det var Tom Sawver på en madrass och den gamle doktorn och Jim i hennes kalikåklänning med händerna bakbundna och en hel mängd andra människor. Jag gömde brevet bakom det, som var först till hands, och sprang ut. Hon kastade sig över Tom, grät och sade:

»O, han är död, han är död, jag vet, att han är död!»

Men Tom vände litet på huvudet och mumlade någonting, vad det nu var, men vi hörde, att han inte var vid sans. Då sträckte hon upp armarna och sade:

»Han lever, Gud vare lov! Då är jag nöjd!»

Och hon snappade en kyss av honom och sprang in för att göra sängen i ordning, och för vartenda steg hon sprang utdelade hon befallningar till höger och vänster till niggrerna och alla de andra, så fort hennes tunga kunde gå.

Jag följde karlarna för att se, vad de tänkte göra med Jim, och den gamla doktorn och onkel Silas följde efter Tom in i huset. Karlarna voro mycket uppretade, och några av dem ville hänga Jim till ett varnande exempel för alla niggrer i hela trakten runt omkring, så att de inte skulle försöka rymma isn väg, liksom Jim hade gjort, och vålla så mycket oreda och besvär och i flera dagar och nätter nästan skrämma ihjäl en hel familj. Men de andra varnade dem för att göra det; det ginge inte alls an, sade de, för han var inte vår nigger, och hans ägare kunde komma en vacker dag och begära att få betalt för honom. Detta kom dem att svalna något, för människor, som alltid äro de ivrigaste att vilja hänga en nigger, som har begått ett eller annat fuffens, äro alltid minst livade för att betala för honom, när de ha tillfredsställt sin hämndlystnad på honom.

Men de gormade och svuro en hel mängd över Jim, och gåvo honom någon gång då och då en smäll för örat. Men Jim sade icke ett ord, och han låtsades inte känna [ 372 ]mig, och de satte in honom i samma hus igen och läto honom ta på sig sina egna kläder, och bundo honom med kedjan igen, men inte vid sängfoten den här gången, utan vid en grov krampa, som de slogo in i väggen, och de bundo hans händer och fötter också med en kedja och sade, att han inte skulle få någonting annat än vatten och bröd till att äta, tills hans ägare komme eller han bleve såld på auktion, om inte denne komme inom en viss tid. Och de fyllde igen vårt hål och sade, att ett par stycken av dem beväpnade med bössor måste stå på vakt varenda natt vid stugan, och om dagarna skulle en bulldogg bindas fast vid dörren. Och vid det här laget ungefär hade de fått allt i ordning, som de ville ha det, och började loma i väg därifrån den ene efter den andre med ett slags allmän förbannelse till avsked. Men i detsamma kommer doktorn, och då han sett vad de gjort och hörde vad de sade, säger han:

»Var inte hårdare mot honom, än som ni anser nödvändigt, för han är inte en elak nigger. Då jag kom dit bort och fann pojken, såg jag, att jag inte kunde skära ut kulan utan hjälp, och han var inte i ett sådant tillstånd, att jag kunde lämna honom och fara och skaffa någon hjälp själv. Och han blev allt sämre och sämre, och det dröjde inte så länge, förrän han miste sansen, och han ville inte låta mig komma nära honom längre och sade, att om jag märkte hans flotte med krita, skulle han ta livet av mig, och en hel mängd andra sådana där vilda galenskaper, och jag såg, att jag inte kunde göra någonting alls åt honom. Då säger jag halvhögt för mig själv: det må gå hur som helst, så måste jag skaffa någon hjälp, och orden voro knappast ur munnen på mig, så kommer den här niggern krypande fram ur något gömställe, jag vet inte var, och säger, att han vill hjälpa mig, och han gjorde det också och gjorde det mycket bra. Naturligtvis begrep jag genast, att han måtte vara en förrymd nigger, och där stod jag, och där [ 373 ]måste jag stanna hela den dagen till ända och hela natten. Jag kände mig illa däran, ska' jag säga er. Jag hade ett par patienter, som hade frossa, och naturligtvis skulle jag ha velat ro över till staden för att titta till dem, men jag vågade inte, emedan niggern då kunde rymma och då skulle det vara mitt fel. Och aldrig kom det en båt nog nära, att jag kunde ropa an den. Alltså måste jag stanna kvar där jag var ända till dagbräckningen nu på morgonen, och aldrig har jag sett en nigger vara en bättre sjukskötare eller mera trogen, och ändå riskerade han sin frihet med att han gjorde det, och han var alldeles uttröttad också, och jag såg tydligt att han på senaste tiden hade haft hårt kroppsarbete. Jag tyckte om niggern för det. Och jag säger, mina herrar, att en sådan nigger som den här är värd sina tusen dollars — och vänlig behandling till på köpet. Jag hade tagit med mig allting jag behövde, och pojken mådde lika bra där, som han skulle ha gjort hemma — bättre till och med kanhända, för det var så lugnt och tyst där. Men där stod jag och hade att ansvara för dem båda två; och där måste jag stanna till i daggryningen ungefär nu på morgonen. Då kommo några karlar roende i en båt, och till all lycka hade niggern, som satt bredvid bädden, som gossen låg på, fallit i sömn med huvudet nedsjunket mellan knäna. Jag vinkade därför helt tyst till dem att komma dit, och de smögo sig på honom och grepo honom och bundo honom, innan han ens visste, vad det var fråga om, och vi hade inte det ringaste besvär med honom. Och som gossen låg i en lätt slummer också, bundo vi några klädtrasor omkring årorna för att dämpa ljudet och togo flotten på släp och bogserade den över hit helt stilla och vackert, och niggern bråkade inte det ringaste och sade inte ett enda ord under hela tiden. Han är inte någon dålig nigger, mina herrar, så vitt jag kan si åtminstone.»

Då säger någon av de andra:

[ 374 ]»Det låter inte så illa de' där — de' måtte jag säga.»

Och så veknade de andra litet också, och jag var obeskrivligt så tacksam mot den där gamla doktorn för att han hade gjort Jim en så god tjänst, och jag var glad Också över att Jim hade visat sig vara sådan, som jag höll honom för, för ända från första stund jag lärde känna honom hade jag trott att han hade ett gott hjärta och var en snäll man. De kommo nu överens om allesamman, att Jim hade uppfört sig mycket bra och förtjänte både tacksamhet och belöning, och varenda en av dem lovade högt och öppet, att de inte skulle förbanna honom mera.

De kommo nu ut och stängde igen dörren om honom. Jag hoppades de skulle säga, att han skulle slippa ifrån en eller två av kedjorna, därför att de voro så förfärligt tunga, och att han skulle få kött och grönsaker till vattnet och brödet, men det tänkte de inte på, och jag ansåg det vara bäst, att jag inte blandade mig i saken, men jag beslöt att tala om doktorns historia för tant Sally på ett eller annat sätt, så snart jag hade kommit igenom de bränningar, som nu lågo alldeles framför mig — huru jag skulle kunna förklara, menar jag, att jag hade glömt att tala om, att Sid hade blivit skjuten, då jag berättade, huru han och jag hade tillbragt den där välsignade natten med att ro omkring och söka efter den förrymda niggern.

Men jag hade god tid på mig. Tant Sally stannade inne i sjukrummet hela dagen och hela natten, och varenda gång jag såg onkel Silas gå och vandra omkring, undvek jag honom.

Morgonen därpå hörde jag, att Tom var ganska mycket bättre, och de sade, att tant Sally hade gått och lagt sig att sova en stund Jag smög mig genast till sjukrummet, för jag tänkte, att om jag fann honom vaken, kunde vi sätta ihop en historia, som skulle gå i dem allihopa. Men han sov och sov mycket gott också, och [ 375 ]han var blek nu och inte så där feberröd, som när de kommo med honom. Jag satte mig därför ned och väntade, tills han skulle vakna.

Om en halvtimme ungefär kommer tant Sally smygande in och där satt jag — i klämman igen! Hon vinkade åt mig, att jag skulle vara tyst, och satte sig ned bredvid mig och började viska, och sade, att vi kunde alla vara glada nu, emedan alla symptomerna voro goda, och han hade sovit så här en bra lång stund och hade hela tiden fått ett allt kryare och fridfullare utseende, och hon kunde hålla tio mot, ett, att han skulle vara vid full sans, när han vaknade.

Så sutto vi där och vaktade, och om en stund börjar han röra på sig en smula och öppnar ögonen alldeles naturligt och ser sig omkring och säger:

»Va' nu då? Ä' jag hemma? Hur har de' gått till? Var ä' flotten?»

»De' ä' bra me' den», säger jag.

»Å Jim?»

»Me' honom också», säger jag, men jag kunde inte få fram det i min vanliga frimodiga ton. Men han märkte det inte, utan säger:

»Bravo! Utmärkt! Då ä' allting bra! Har du talt om de' för tant?»

Jag tänkte svara »ja», men hon förekom mig och sade:

»Vad då, Sid?»

»Om de' sätt, vi ha gjort allt de' här på.»

»Vilket allt de' här?»

»Alltihopa, vet jag. De' finns ju bara ett: huru vi befriade den förrymda niggern — jag å Tom.»

»Herre du store! Befriade den förrym… Vad i alla dagar talar gossen om? O, jag förstår — han har mist sansen igen.»

»Nej! jag har inte mist sansen — jag vet allting, som jag talar om. De' va' vi, som befriade honom — jag å [ 376 ]Tom. Vi hade föresatt oss, att vi skulle göra de', å vi gjorde de'. Å vi gjorde de riktigt finemang också.» Nu hade han kommit i farten och hon hejdade honom inte en enda gång, utan bara satt där och stirrade och stirrade och lät honom trava på, och jag insåg, att det inte tjänte något till, att jag blandade mig i det. »O, lilla tant, ett så'nt förfärligt arbete de' har kostat oss — flera veckor — timme efter timme varenda natt, medan ni allihopa låg och sov. Å vi måste snatta ljus å lakanet å skjortan å en klänning å skedarna å tenntallrikarna å bordsknivarna å sängvärmarn å kvarnsten' å mjöl å en stor, stor mängd saker till, å tant kan inte tro, vilket arbete de' va' me' att göra sågarna å pennorna å inskriptionerna å alltihop de' andra, å tant kan inte tro, så förfärligt roligt vi hade. Å vi måste göra de där tavlorna, som föreställde likkistor å annat, å skriva annenyma brev från rövarena å klättra oppför å nedför åskledarn å gräva hålet in i huset å göra repstegen å skicka in den till honom inbakad i en pastej å sticka in i tants förklä'sficka skedar å saker, som vi skulle ha att arbeta me'…»

»Kors i alla mina dagar!»

»…å fylla stugan me' råttor å ormar å andra djur till sällskap åt Jim. Å så höll tant kvar Tom för länge här, då han hade smöret i hatten, å hade så när förstört alltihopa för oss, för karlarna kom, innan vi hade hunnit ut ur stugan, å vi måste rusa i väg, å de hörde oss å sköto efter oss, å jag fick min del, å vi vek av från gångstigen å lät dom springa förbi, å när hundarna kom, brydde dom sig inte om oss utan skyndade i väg dit, där de' va' de' mesta bullret, å vi gingo i kanoten å rodde ut till flotten å va' räddade, å Jim va en fri man. Å allt de' där gjorde vi alldeles ensamma för oss själva! Va' inte de stiligt gjort, tant lilla?»

»Ja, men aldrig i levande livets dagar har jag då nâ'nsin hört maken till spektakel! Så att det var ni, [ 377 ]edra små odygdspåsar, som ha åstadkommit allt det här bråket och vänt opp och ner på oss och alltihopa och nästan skrämt livet ut oss. Jag har riktigt god lust att låta er få för det nu genast på fläcken. Att tänka sig, att jag natt på natt — åh, vänta du, tills du blir frisk en gång, din pojkbyting, så kan du lita på, att jag skall piska gammel Adam ur ex båda, jag!»

Men Tom var så glad och så stolt, att han kunde inte tiga och hans tunga gick på som kläppen i en klocka — och hon avbröt honom gång på gång och riktigt sprutade eld hela tiden, och båda talade på samma gång, så att det lät som en kattkonsert. Och så säger hon:

»Ja, laga så, att du har allt nöje du kan få av det nu, för det säger jag dig, att om jag kommer över dig med nu ha någonting mer att göra med honom—»

»Med vilken?» säger Tom, och leendet försvann genast ur hans ansikte, och han såg mycket överraskad ut.

»Med vilken? Med den förrymda niggern, naturligtvis. Vem trodde du annars jag menade?»

Tom ser på mig mycket allvarsamt och säger:

»Sa' du mig inte, Tom, att de' va' bra' me' honom. Har han inte kommit undan?»

»Han?» säger tant Sally, »den förrymda niggern? Nej det har han inte, det kan du vara lugn för. De ha honom, tillbaka här igen, och han är insatt i den där stugan igen på vatten och bröd och han är bunden med tunga kedjor och får sitta där, tills rätta ägaren anmäler sig eller han blir såld.»

Tom reste sig genast opp i sängen med blixtrande ögon och vitt utspärrade näsborrar, som öppnade och slöto sig som gälarna på en fisk, och ropade till mig:

»Dom har inte nå'n rättighet att stänga in honom! Spring! å förlora inte en minut. Släpp lös honom! Han ä inte nå'n slav — han ä' så fri som någon människa på jorden!»

»Vad i friden menar du, gosse?»

[ 378 ]»Jag menar vartenda ord jag säger, tant Sally, å om inte nå'n annan går, så går jag själv. Jag har känt honom i hela hans liv, å de' har Tom också. Gamla fröken Watson dog för två måna'r se'n, å hon skämdes för att hon nå'nsin hade tänkt på att sälja honom neråt floden. å hon sa' de', å så gav hon honom friheten i sitt testamente.»

»Vad i allan tider behöver du befria honom då för, när han var fri redan förut?»

»Ja, de' va' också en fråga, vill jag lova! Å just likt er kvinnfolk! De' va' äventyret jag ville ha, å om jag också skulle ha vadat ända till halsen i blod för att — Gud förbarme sig tant Polly!»

Ja verkligen! Om det inte var hon som stod där livs levande strax innanför dörren och såg så mild och belåten ut som en ängel, halvfull av pastej, må jag vara skapt som en padda.

Tant Sally sprang fram till henne och nästan klämde huvudet av henne och grät, så att tårarna runno ned på henne, och jag fann en någorlunda bra plats åt mig under sängen, för det började på att bli bra hett omkring öronen för oss, tyckte jag. Och jag kikade fram där jag låg, och om en stund skakade sig Toms tant Polly lös och stod där och såg på Tom över sina glasögon — så där som om hon hade velat borra honom ner i jorden, ni vet. Och så säger hon:

»Jaa, de' ä' nog bäst att du vänder bort huve' — de skulle jag göra å, om jag vore i dina skor, Tom.»

»Nej, vad hör jag!» säger tant Sally; »är han så förändrad? Det här ä' ju inte Tom, utan det är Sid — Tom är — vad nu då? Varest är Tom? Han var ju här alldeles nyss.»

»Du menar: varest ä' Huck Finn — de' ä' va du menar. Skulle jag inte känna igen den här munschören, då jag får si honom, efter att ha haft honom i min [ 379 ]vård i alla dessa många år? Kom fram under sängen, Huck Finn!»

Jag kröp fram förstås, men jag kände mig bra enkel.

Aldrig i mitt liv har jag sett en människa se så förbluffad ut som tant Sally utom en, och det var onkel Silas, när han kom, och de talade om allt för honom. Det var som om han hade blivit drucken, kan man nästan säga, och han hade inte alls den ringaste reda på sig själv under den övriga dleen av dagen, och på aftonen höll han en den allra långrandigaste predikan, som förvärvade ett oerhört anseende, då inte ens den klokaste människa skulle ha kunnat begripa den.

Toms tant Polly talade nu om för dem, vem jag var och vad jag var, och jag måste fram och tala om, att jag befann mig i en så svår knipa, när fru Phelps tog mig för Tom Sawyer — här avbröt hon mig och sade: »Åh, du kan gärna kalla mig för tant Sally som förut, jag är van vid det nu, och det behövs icke någon förändring» — att när tant Sally tog mig för Tom Sawyer, måste jag låta det gå — det fanns ingen annan utväg för mig, och jag visste, att han inte skulle bli ledsen på mig för det, utan att han skulle bli riktigt förtjust, då det var någonting hemlighetsfullt, och han skulle göra ett helt äventyr av det och känna sig mycket belåten. Och äventyr blev det också, att han låtsades vara Sid och jämnade ut vägen, så mycket han kunde åt mig.

Och hans tant Polly sade, att Tom hade rätt i att gamla fröken Watson hade skänkt Jim friheten i sitt testamente, och sålunda hade Tom Sawyer gått och tagit på sig allt detta besvär för att göra en nigger fri! Och ända till denna stund, då man talade om allt det där, hade jag inte kunnat begripa, huru han med sin uppfostran kunde vilja hjälpa mig att göra en nigger fri.

Tant Polly sade, att när tant Sally skrev till henne att [ 380 ]Tom och Sid hade kommit till henne friska och välbehållna, hade hon sagt för sig själv:

»Kan man höra på slikt heller! Jag borde ha väntat mig nå' så'nt, då jag lät honom fara på det här viset utan någon, som såg om honom. Så nu måste jag ge mig av å traska i väg utför floden elva hundra mil för att ta reda på, va' den slyngeln har för upptåg för sig den här gången, då de' syns omöjligt att få någe svar från dig om'et.»

»Vad säger du? Jag har aldrig fått några brev från dig», säger tant Sally.

»De' va' för besynnerligt! Å jag har skrivit till dig två gånger å frågat dig, va' du kunde mena me' att Sid va' här.»

»De brevena har jag aldrig fått, kära syster.»

Tant Polly vänder sig om långsamt och säger strängt:

»Tom du!»

»Ja!» säger han i otålig ton.

»Kom inte å 'jaa' mig du, din oförskämda slyngel! — Fram me' brevena!»

»Vilka brev?»

»Dom vi talar om, vet jag. Du kan vara säker på, att om också inte annat än stryk hjälper, ska' jag…»

»Dom ligger i kappsäcken. Ä' ni nöjd nu då? Å dom ä' alldeles likadana, som dom va', när jag fick dom på postkontoret. Jag har inte tittat i dom, jag har inte rört vid dom. Men jag visste, att dom skulle ställa till obehag, å jag tänkte, att om ni inte hade nå'n brådska, skulle jag…»

»Ja, du hade verkligen förtjänat ett kok stryk — de' ä' inte tu tal om de'. Men jag har skrivit ett till också för att underrätta er om, att jag skulle komma hit, å jag antar, att han…»

»Nej, det kom i går; jag har inte läst det än, men med det är allt i sin ordning, det har jag fått.»

[ 381 ]Jag hade lust att föreslå henne att slå vad om två dollars om att hon inte hade det, men jag tänkte att det kanske var lika så gott att inte göra det, och därför sade jag ingenting.