I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.

[ 152 ]

X.
Det underjordiska Hamburg.


I en af de förnämsta bland Hamburgs många ostronkällare finna vi, aftonen efter den morgon, då Gustaf Blom blifvit förd till Raboisen, ett muntert sällskap, som efter slutade mödor för dagen glammade omkring väldiga fat med stora och små ostron, de kolossala holsteinska och de små helgolandska samt de ännu mindre engelska »natives», samtliga omgifna af ett vördnadsbjudande antal buteljer.

Det var uti en af dessa eleganta förfriskningslokaler, som ligga under gatan, dolda för verldens blickar, men som igenkännas på de storartade högar af ostronskal, hvilka vid sidan af nedgången, mer och mindre systematiskt ordnade, tjena till skylt för lokalen.

En stentrappa leder ned till en förstuga, der man redan finner en lockande exposition af åtskilliga läckerheter. I stora såar plaska präktiga sköldpaddor, färdiga att vid första vink af den inträdande offras till soppa och ragout eller hvad lokalens konsterfarna köksdepartement kan hitta på för att på för gommen behagligaste sätt bevisa det ädla djurets förträffliga egenskaper. Bredvid sköldpaddornas [ 153 ]bassiner ser man andra »aqvarier» för lefvande fisk, och så kommer den afdelning, som exponerar obrutna ostron, ungefär så många hundra dussin, som kunna förtäras på den dagen eller den aftonen. Der bredvid åter ligga de stora laxarne, sjötungorna och annan nyss anländ, men ej mer lefvande saltsjöfisk.

Man inträder i källarens inre, hvilket vanligtvis består af ett stort rum samt flera små kabinetter. Alla dessa rum äro ofta dekorerade med verklig lyx och vanligtvis möblerade med smak. Det stora rummet glänser af speglar och förgyllning och är större delen af dygnet rikt ekläreradt.

I några af dessa »ostronkällare» finnes i det stora praktrummet en exposition, nummer två, af de läckerheter, som anses för förnäma att utställas i förstugan. Der synas då nyss stekta, men ännu upprätt liggande, i hela glansen af sina vackra fjädrar prunkande fasaner. Der sprider sig en förledande doft från rådjurssteken och vildsvinshufvudet. Der väcka kolossala pyramider af alla slags sydfrukter vår beundran och vår längtan efter att göra deras närmare bekantskap. Allt är smakfullt ordnadt och måste reta aptiten.

Omkring ett af borden i det stora rummet uti en af dessa eleganta »ostronkällare» var det muntra sällskapet samladt.

Der såg man den glade och alltid vänlige herr Unbescheiden i firman Unbescheiden & Barwasser samt den jovialiske herr Barwasser i samma firma, han som alltid var nöjd, blott han hade en flaska godt Rhenvin framför sig. Begge voro utmärkta [ 154 ]affärsmän och äfven utomordentliga ostronätare, omtyckta af alla sina bekanta.

Emellan herr Unbescheiden och herr Barwasser satt herr Ucker i firman Jonathan Meyer & Anselm Uckers saliga enkas söner. Herr Fritz Ucker var just en af modrens, den saliga enkans, söner och kunde väl vid ifrågavarande tid hafva hunnit ett godt stycke in på femtiotalet. Äfven herr Fritz Ucker var en verksam medlem af det ostronätande sällskapet.

Vidare syntes i samma sällskap hr Schnepfenthal och hr Schrollenstein, begge mäklare, den förstnämnde i saltade hudar och den sednare i peppar samt några andra specerier. Doktor Molkenhaus var också närvarande. Han var jurist och hade studerat i Göttingen, som ännu på hans tid stod i anseende bland Tysklands universiteter. Det mest utmärkande hos doktorn var, att han från studenttiden bar ett djupt ärr öfver näsan, ett minne, såsom han sjelf sade, från den glada duellantperioden, och när han druckit ett par flaskor Rhenvin lät han alltid någon i sällskapet uppmana sig att berätta huru det gått till vid ärrets erhållande, hvarefter doktorn, sedan han en stund låtit bedja sig, med förekommande öppenhet omtalade hela affären, icke glömmande någon episod före, under och efter duellen, dermed också skildrande hela sitt studentlif, hvilken berättelse alltid mottogs med stort bifall, men såsom varande af något torr natur lika oundvikligt fordrade ännu ett par flaskor vin. Doktor Molkenhaus var juridisk rådgifvare åt ett stort antal handelshus och ansågs såsom mycket skicklig rättslärd samt umgicks på förtrolig fot med [ 155 ]flera bland de förnämsta affärsmännen, och det var icke alldeles omöjligt, att han kunde blifva senator en gång.

Förutom dessa herrar utgjordes sällskapet af hr Grünbein och Max Keller. Den förstnämnde åtnjöt stort anseende hos en god del af börsens medlemmar och var såsom prokurist hos ett af de finaste husen gerna sedd i hvilket respektabelt sällskap som helst. Max Keller var en ung man, som syntes öfverallt i Hamburg och fritt umgicks med allehanda folk. Han var, såsom förut är nämndt, son till en af Hamburgs betydande affärsmän, och oaktadt fadern för längesedan aflidit, stod dock namnet ännu i anseende, hvarför sonen öfverallt blef väl mottagen. Hans eget glada väsende och eleganta manér fullbordade i samhället hvad det ärfda namnet förberedt. Visserligen funnos i Hamburg några strängare herrar och ännu strängare damer, som ansågo Max Keller vara ett för ungdomen mer farligt, än angenämt sällskap och några äldre fruntimmer påstodo sig till och med hysa stor afsky för den »lättsinnige» Max, så mycket mer som de sade sig med bestämdhet veta, att han för längesedan förstört hela sitt fädernearf och låtit mödernearfvet följa tätt efter fädernearfvet samt numera uppehöll sitt öfverdådiga lefnadssätt endast genom procentarelån. Hans lön hos Johann Gottschalk Schmidt räckte icke ens till kostnaderna för hans dagliga promenader till häst. Men i allmänhet bekymrade man sig icke mycket om hvad dessa gamla herrar och damer hade att förkunna, och unga Max Keller var och förblef ännu ett af Hamburgs förnämsta lejon, som stiftade lagar i smakens verld och [ 156 ]gick i spetsen för en hel mängd glada och eleganta dårskaper.

— Om vi skulle taga några dussin »natives» till? — sporde hr Unbescheiden, vändande sig till Max Keller.

Den tillfrågade kunde ej annat än svara ja, och en af de uppmärksamma uppassarne, som med sina bästa omsorger sörjde för gästernas bästa, erhöll en vink om förstärkning i antalet af de lätta trupper, som kallas »natives», med åtföljande artilleri af några flaskor vin, af hvilka hr Barwasser erhöll dubbel ration för sin del.

— Herrarne hafva väl hört talas om att gerningsmannen till det ohyggliga brottet vid Kloster Thor förliden sommar nu ändtligen blifvit upptäckt, — sade hr Schnepfenthal och smackade helt förnöjdt, sedan han tömt ett nytt glas Markobrunner.

— Hvad säger ni, hr Schnepfenthal? — frågade de öfriga af sällskapet och höllo fram sina glas för att låta hr Schrollenstein åter fylla i dem.

— Jo, brottslingen vid Kloster Thor är ändtligen upptäckt.

— Verkligen?

— Det förvånar mig att ni icke hört talas derom. Det var samtalsämnet på börsen i dag.

— Efter undersökningen i fjol trodde man sig kunna antaga, att den brottslige undflytt på ett fartyg, som samma natt lyftade ankar vid Steinwerder och seglade till Amerika. Det sades till och med att det var en utländing, en eller kanske ett par.

— Utländing lärer han verkligen vara, men han seglade ingalunda till Amerika. Nu är han fast. Vet ni huru han blef upptäckt?

[ 157 ]— Nej, låt oss höra. Ni är alltid så väl underrättad, herr Schnepfenthal.

— Den brottslige skall alltid upptäckas, — inföll doktor Molkenhaus. — Det påminner mig om en historia från min studenttid i Göttingen, som jag icke ännu berättat ...

— Bäste herr doktor, låt oss först få höra hvad herr Schnepfenthal har att meddela. Vi minnas ju alla det förskräckliga mordet vid Kloster Thor. En gammal rik man, som bodde något ensligt, förlorade lifvet och på samma gång en hel mängd dyrbarheter.

— Det kunde kanske hafva varit nog att han gick miste om lifvet, — anmärkte Max Keller, och tillade smågnolande: »Ach, das Leben ist doch schön».

— Se så, intet skämt, när herr Schnepfenthal vill berätta oss en så ohygglig historia! Var så god och fortsätt, herr Schnepfenthal, — uppmanade herr Ucker.

— Den brottslige är en ung man, mina herrar, med fördelaktigt utseende och lärer tyvärr vara anstäld hos en af våra förnämste firmor, — sade herr Schnepfenthal.

— Hos hvilken?

— Det har jag ännu icke kunnat få veta, men i morgon skall jag taga reda på saken. Jag har fått ett nytt parti hudar att sluta bort, undersköna hudar, mina herrar, och skall nog komma underfund med den mystiska historien ... Ett glas, herr Schrollenstein! ... Emellertid är hvad man nu upptäckt af följande beskaffenhet: En ung man hade i går öfverfallit en hel skeppsbesättning uti en teater vid [ 158 ]Spielbudenplatz. Sjömännen skickade efter polis. Polisen kom och befriade matroserna från den vildsinte unga mannen, hvilken afväpnades och bands till händer och fötter. Han visiterades och förutom ett par pistoler och två dolkar, af hvilka den ena hade förgiftad hulling, fann man hos honom en stor mängd dyrbarheter af allehanda slag. En ring med en kostbar diamant igenkändes hafva tillhört den förlidet år vid Kloster Thor mördade mannen. Den brottslige tyckes alltid hafva burit dessa dyrbarheter på sig. Hans namn upptäcktes äfven och då befann sig, att just det namnet funnits skrifvet i en hatt, som förlidet år upphittades, när patrullen om natten förföljde den förmodade brottslingen ... Är det icke besynnerligt, mina herrar ... en hatt?

— En hatt? — upprepade Max Keller och började se orolig ut.

— En hatt? — sade herr Grünbein, och äfven han tycktes vara oroad.

— En hatt, mina herrar! — bekräftade hudmäklaren och nickade med vigtig min.

— Åh, det der är bara prat, herr Schnepfenthal, — förklarade herr Grünbein med mycken bestämdhet.

Firmans chef hade föregående förmiddag begärt att få tala med herr Grünbein och i sitt enskilda kabinett meddelat honom, att deras Gustaf Blom blifvit arresterad samt förd till Raboisen på grund af att hans hatt upphittats förlidet år på en afsides plats, just samma natt som något brott der i grannskapet skulle hafva blifvit begånget och till hvilket polisen trodde sig vara gerningsmannen på spåren.

Johann Gottschalk Schmidt, hvilken hade stort [ 159 ]förtroende till herr Grünbein, frågade hvad denne tänkte om en så besynnerlig affär, och herr Grünbein trodde sig då kunna tryggt svara för att den unge kontoristen icke var någon brottsling, i hvilken åsigt principalen helt och hållet instämde.

Derefter hade den sistnämnde begifvit sig till »polisherrn» och försökt utverka den häktades frigifvande; men då han kom ifrån »polisherrn» med oförrättadt ärende, hade han icke talat med någon om saken, ej ens med herr Grünbein vidare, utan som vanligt gått på börsen i god tid för att ej behöfva betala inträdesafgift, derefter återvändt hem, ätit sin middag, rökt sin pipa i den stora förstugan och sedan i ordentlig tid återvändt till sitt lilla kabinett på kontoret. Hvad Johann Gottschalk Schmidt tänkte i ämnet, det kunde ingen se på honom.

Hvad herr Grünbein deremot tänkte, det veta vi, och det var att Gustaf Blom var en kanske ännu alltför »grön» kontorist, men, detta oaktadt, en fullkomligt hederlig och aktningsvärd ung man. Och hvad herr Grünbein tänkte i så vigtiga fall, det uttalade han äfven ganska oförbehållsamt.

Efter ett sådant uttalande från den förste korrespondentens och prokuristens mun, kunde det icke hafva fallit någon af de andra kontoristerna in att tvifla på Gustaf Bloms hederliga karakter, äfven om de icke, såsom fallet dock nu var, redan förut varit sjelfva öfvertygade om att deras kamrat omöjligt kunnat begå en dålig handling, mycket mindre ett ohyggligt brott.

De beklagade alla det olyckliga misstag, som orsakat Gustaf Bloms inspärrande i Raboisen, men [ 160 ]saken måste hållas hemlig, derom kommo de öfverens. Icke gick det an, att man på börsen talade om firman Schmidt, Schmidt & Schmidt såsom en plantskola för Raboisen, och så borde väl äfven den omtyckte kamratens goda namn och rykte bevaras. Det kunde icke dröja länge förrän fängelsedörren ånyo öppnades för en af firmans kontorister och lemnade honom tillfälle att med högburet hufvud återvända till sin plats på kontoret.

Max Keller, hvilken var den ofrivilliga orsaken till Gustaf Bloms olycka, erhöll i uppdrag att till den sistnämnde frambära kamraternas beklagande öfver hvad som skett samt uttrycka deras orubbliga högaktning, varma deltagande och fasta förtröstan om ett snart återseende. Och Max Keller försummade derför hela dagen sina göromål på kontoret för att verka för sin fängslade vän.

Hittills hade hans bemödanden likväl icke krönts af någon framgång. Det enda han kunnat uträtta var att erhålla löfte om att följande dag få ett tillståndskort för att besöka sin vän i Raboisen. Utan ett sådant kort öppnas aldrig fängelsedörren i Hamburg för en besökande. Ej ens en bysatt person får mottaga besök af någon som ej är försedd med tillståndskort, hvilket, efter åtskilliga formaliteter, utfärdas af polisen.

Ingenting var således på den dagen att göra för att hjelpa den fängslade. Under sådana omständigheter borde Max Keller kanske hafva begifvit sig hem, tändt sin pipa och satt sig ned att i ensamheten begrunda vännens olyckliga lott eller skulle han måhända hafva irrat omkring fängelsets murar fördrifvande tiden med att blicka upp till [ 161 ]fönstergallerna under de dystraste betraktelser. Något sådant öfverensstämde likväl icke med Max Kellers lynne. Han var outtröttlig i sina försök, men då han med dem icke uträttade något, sökte han förströelse och gick ned i ostronkällaren för att supera så gladt som möjligt med herr Unbescheiden och de öfriga, som glammade omkring ostronfaten och de långhalsade buteljerna, berättande om ohyggliga brott och andra intressanta tilldragelser inom samhället samt uppskjutande till morgondagen tankarne på de allvarliga tingen, det är de kommersiella bestyren.

Max Keller hade emellertid plötsligt tystnat. Han kände sig mindre behagligt stämd genom herr Schnepfenthals berättelse. Dagen derefter skulle hela Hamburg veta namnet på den person, som genom ett så oförklarligt misstag; ty det måste vara ett misstag, upprepade Max Keller för sig sjelf; blifvit fängslad för ett ohyggligt brott. Något sådant måste förekommas.

Hans väns namn kunde icke prisgifvas åt nyfikenheten, sqvallret, oriktiga utläggningar och alla de dumma historier, som pläga åtfölja en brottmålsransakning, der ännu ingenting är uppdagadt. Firmans namn kunde ej heller på detta sätt göras till föremål för samtalen i staden. Johann Gottschalk Schmidt måste sjelf ännu en gång taga saken om hand. Detta blef alltmera klart för Max Keller, och ehuru aftonen var temligen långt framskriden samt principalen en man med gamla vanor, hvilka förde honom tidigt i säng, beslöt Max Keller att ännu en gång redan samma qväll försöka erhålla ett [ 162 ]samtal med herr Schmidt. Morgonen derefter vore det kanske redan för sent.

Gustaf Bloms glada och lättsinnige kamrat plägade aldrig göra långt uppehåll mellan beslut och handling. Han tog hastigt afsked af det öfriga sällskapet, som mycket förvånades öfver en så ovanlig brådska, då man ännu ämnade tömma kanske ej så få buteljer. Men då Max Keller ej mera var närvarande, tänkte man ej heller mera på honom, utan vände sin uppmärksamhet uteslutande till tallrikar och flaskor, interessanta historier och gladt skämt. Herr Schnepfenthal återkom oupphörligt till berättelsen om mordet vid Kloster Thor, hvilket under aftonens lopp utsmyckades med allt flera fantasirika episoder. Herr Schrollenstein skötte flaskorna med berömvärd påpasslighet, och doktor Molkenhaus kommenterade hr Schnepfenthals berättelse med sina juridiska anmärkningar, hvilka han åter interfolierade och illustrerade med variationer från sin duellperiod i Göttingen. Man häde således en mycket angenäm afton i den eleganta och väl försedda ostronkällaren.

Men Max Keller skyndade bortåt Alter Wandrahm, och interesset för Gustaf Blom gjorde hans steg ännu snabbare än vanligt. Han passerade öfver en liten öppen plats, som kallas Dornbusch, då han hejdades af hr Krull och hr Wulff, hvilka, så vidt Max Keller vid det svaga lyktskenet kunde upptäcka, sågo mycket hemlighetsfulla ut, men icke tycktes begära något bättre för tillfället än att få för sin så oförmodadt påträffade kamrat uppenbara den hemlighet, som tryckte dem.

Max Keller visade sig något otålig, förklarande [ 163 ]att han som bäst arbetade på Gustaf Bloms befrielse.

— Det göra vi också — menade hr Krull, — och ansåg att man borde göra något »à conto meta» för att lyckas bättre.

Hr Wulff föreslog att man skulle gå ned i Gödekes vinkällare för att Max Keller måtte få höra hvarom frågan var. Man kunde icke på gatan afhandla en så vigtig affär.

Ehuru Max Keller fruktade, att han skulle förspilla en dyrbar tid, ville han dock erfara hvad kamraterna hade att meddela och följde dem derför till den föreslagna lokalen, passerade utför en brant trappa och satt snart vid en »Polnisch Roth» emellan hr Wulff och hr Krull, af hvilka hvar och en också hade ett sådant stort glas rödt vin framför sig. En »Polnisch Roth» underlättar betydligt konversationen, synnerligen om den åtföljes, såsom händelsen var hos herrar Wulff och Krull, af en smörgås med »Rauchfleisch».

Det var således en annan del af det underjordiska Hamburg, dit Max Keller nu kommit, och temligen olika den ostronkällare, han nyss lemnat. Lokalen bestod af blott ett enda rum, med hvälfdt tak, från hvilka några med stora gröna skärmar försedda lampor koncentrerade sitt ljus på de under dem befintliga borden, skarpt belysande gästernas ansigten samt de gnistrande stora vinglasen, under det öfriga delar af rummet förblefvo ganska mörka, lemnande till och med åtskilliga djupa vrår här och der i den svartaste natt.

Det var en tafla, sådan Hasenclever skulle målat då hrr Krull, Wulff och Keller slogo sig ned vid [ 164 ]ett ledigt bord, något afsides från hrr Fischer Schreyer och flera andra »småborgare», hvilka läste dagens tidningar, politiserade och reqvirerade nya upplagor af vin från värden, som hade sin plats i en af de mörkare vråarna, bakom en liten disk, belastad med åtskillig torrföda.

Herrarne från firman Schmidt, Schmidt & Schmidt kunde dock icke undgå att höra det samtal, som fördes vid hrr Fischers och Schreyers bord och de funno att det rörde sig just omkring samma ämne, som på det lifligaste sysselsatte dem sjelfva.

— En ung kontorist blef i går häktad, det vet jag, ty jag har talat vid sekreteraren hos »polisherren» — sade herr Fischer och tog sig en dugtig klunk rödt vin — och från annat håll har jag hört, man har sina kanaler, skall jag säga herrarne ... jag har hört att flera personer äro inblandade i den gemena historien. En gammal pantlånare vid Neuer Steinweg har befunnits innehafva en hel mängd dyrbarheter, som tillhört den mördade. Först och främst har man igenkänt en ring af mycket stort värde och pantlånaren har tvungits erkänna att ringen blifvit pantsatt, eller kanske den blifvit såld, det är ännu icke utredt, af en »Quartiersman», som hjelpt mördaren att fly och sedan gömt honom hos sig uti en källareboning vid en »Fleth» ... Åh, det är en högst invecklad och mycket ohygglig historia, mina herrar.

— Ja, herr Fischer, det är upprörande, — bekräftade herr Schreyer, — synnerligen när man tänker på huru stora skatter vi måste betala till staden, utan att derför vara skyddade mot rån och [ 165 ]mord och utan att veta om vi kunna vakna lefvande om morgnarne.

— Hvad göra vi med en senat, som icke bekymrar sig om vår säkerhet, — inföll en tredje person vid samma bord, — och hvad göra vi med våra borgmästare, som kosta oss så mycket?

— Ja, det har jag alltid tänkt: hvad göra vi med våra borgmästare? ... Herr Gödecke, en »Polnisch»!

— Nej, här blir ingen ordning i samhället förrän vi »småborgare» intagit de grötmyndiga »storborgarnes» plats. Då skall det blifva annat lif i Hamburg.

— Det är sannt! ... En »Polnisch» till! ... Men vi må ej heller tåla att det lägre folket ville komma till makten, bodhandlare och handtverkare och sådana der.

— Nej, vi skola taga oss i akt för demokraterna. Kanske det är just den der »Quartiersmannen», som begått mordet vid Kloster Thor. Det anar mig nästan att så är. Packet skola vi hålla på afstånd.

— Den der herr Fischer, — yttrade herr Krull med låg röst, — har verkligen en liten aning om hvad vi också hört i afton. Det berättas, att Ascher Lazarus, som vi alla ju känna och hos hvilken vi köpt så mången fjerdedels lott, befunnits vara innehafvare af en ring, en mycket dyrbar ring, som igenkännes hafva tillhört den vid Kloster Thor förlidet år mördade mannen. Hvad tror ni om den saken, herr Keller?

Frågan erhöll icke något bestämdt svar. Max Keller tycktes icke veta hvad han skulle tro; men [ 166 ]han såg helt underligt förlägen ut. Det märkte både herr Wulff och herr Krull.

— Den saken tyckes förvåna er på det högsta, — fortsatte den sistnämnde. — Den har förvånat äfven oss, det kan jag säga er, Max Keller. Vi hafva ju alltid ansett Ascher Lazarus för en ärlig man, och han har ju en dotter, som är en utmärkt skådespelerska? Men Ascher Lazarus är sannolikt också oskyldig.

— Utan tvifvel! — inföll Max Keller något häftigt.

— Det är också vår tanke, — sade herr Wulff, som i sin ordning tog till ordet, — men det är ledsamt att vår vän Lazarus befunnits innehafva den der ringen. Hvad som dock skall förvåna er ännu mer, min käre Keller, och som slagit oss sjelfva med häpnad, är att vår trogne och påpasslige grobian, Peter Kühn, lärer vara den som pantsatt eller sålt ringen till Ascher Lazarus.

— Huru vet man det? — inföll Max Keller åter lika häftigt.

Huru man kommit underfund dermed, kunna vi ej med säkerhet uppgifva, men visst är att man öppet talar derom. Sannolikt har Ascher Lazarus sjelf erkänt saken, då ringen påträffats hos honom. Det är mycket mystiskt, alltsammans.

— Högst mystiskt! — bekräftade herr Krull.

— Jag måste tala med Peter Kühn, — sade Max Keller, mer för sig sjelf, än talande till kamraterna.

— Ni har inflytande öfver honom, Max Keller, det veta vi. Begagna det till vår stackars kamrats bästa. Förmå Peter Kühn att öppet erkänna huru [ 167 ]det hänger tillsammans. Hvad kan väl firmans första husdräng hafva att göra med det ohyggliga brottet vid Kloster Thor? Hvarifrån har han fått ringen?

— Jag måste tala med Peter Kühn, — sade Max Keller ännu en gång; men han satt ännu orörlig på sin plats. — Har Peter Kühn blifvit förhörd inför rätta?

— Det tro vi icke ännu skett. Deremot lärer Ascher Lazarus hafva i dag undergått ett förhör. Det säges att han häromdagen utbjudit ringen till en person, som varit bekant med den mördade mannen vid Kloster Thor och igenkände denna dyrbara ring såsom ett af det olyckliga offrets tillhörigheter samt på grund deraf anmält saken för polisen. När det nu blir bekant, att pantlånaren mottagit ringen af Peter Kühn samt att den sistnämnde är anställd hos samma firma, som räknar den starkt misstänkte och derför fängslade Gustaf Blom bland sina kontorister, så kunna de för vår kamrat vådligaste kombinationer göras.

— En fördömd historia! — mumlade Max Keller och stirrade nästan hemskt på vinglaset.

— Men vi måste göra hvad vi kunna för att hjelpa Gustaf Blom — erinrade både herr Wulff och herr Krull ännu en gång.

— Det måste vi, — sade Max Keller, men satt lika orörlig och stirrade framför sig.

Hans raska beslutsamhet och dermed följande ifver att handla tycktes plötsligt hafva försvunnit.

— Om vi skulle söka upp Peter Kühn redan i afton? — sade herr Krull.

Jag skall söka upp honom, ingen annan! — [ 168 ]förklarade Max Keller och reste sig ändtligen från sin plats. — Ja, det måste ske! — upprepade han och ilade ut ur källaren, utan att taga afsked af kamraterna.

De sistnämnda sågo förvånade på hvarandra och hade haft god lust att följa den bortilande för att se hvad han skulle företaga sig. De ansågo sig dock böra närmare öfverlägga om saken och reqvirerade derföre ånyo hvar sin »Polnisch Roth».

Max Keller tog vägen åt Hopfenmarkt, förbi Nicolaikyrkan, och vek in i Deichstrasse, men hans steg voro icke så säkra som förut på aftonen, innan han träffat herr Krull och herr Wulff. De upplysningar, kamraterna afgifvit, tycktes på ett besynnerligt ofördelaktigt sätt hafva inverkat på den glade kontoristen.

Deichstrasse är en krokig gata, som böjer sig efter en af de större kanalerna, hvilken dock icke synes från gatan, enär blott baksidan af gatans ena husrad vetter utåt vattnet. Max Keller, hvilken annars aldrig hade någon förkärlek för krokiga gator eller för omvägar i allmänhet, fann denna afton Deichstrasse just i sin smak och önskade att den icke ännu på länge skulle taga slut.

Ändtligen stod han dock vid gatans slutpunkt. Här hejdade han sina steg ännu en gång, höll en kort öfverläggning med sig sjelf och utropade derefter:

— Det måste ske. Här finnes ingen annan utväg. En oskyldig och dertill en vän och kamrat får icke lida för min skull.

Han vände in på en gata, som i rät vinkel tangerade Deichstrasses slutpunkt, gick ännu om ett [ 169 ]hörn och stannade i en liten gränd, hvilken förde rakt ned till den inre hamnen, den så kallade »Binnen Hafen». Här skådade han ned i en källarglugg, temligen bred och försedd med ett glasfönster. Han såg ljussken från källaren och begaf sig derefter utför en slipprig och söndrig stentrappa, som från gatan förde ned till en underjordisk boning af det slag, som man finner på många ställen i Hamburg, men mest i denna trakt, der man tycker att de aldrig borde finnas, enär de vanligtvis ligga under Elbes yta och mycket ofta äro utsatte för öfversvämning.

Efter att lyckligt hafva passerat utför den slippriga och bristfälliga källartrappan, hvilken icke bestod sig med något slags eklärering, stannade Max i en ännu mörkare svale, der han dock genom springorna på en dörr snart varseblef ett svagt ljussken och hörde menniskoröster.

Han hejdade sig ett ögonblick. Skulle han träda in, då han emot sin förmodan fann att främmande personer funnos derinne i källarvåningen? Det var redan ett godt stycke lidet på natten, och Max Keller fann det högst besynnerligt, att man på en så sen timma fått besök i den underjordiska håla, der Peter Kühn hade sin bostad.

Under det kontoristen funderade på den möjliga anledningen till detta nattliga besök och tvekande förblef orörlig utanför dörren, öppnades denna helt hastigt. Han drog sig ännu hastigare undan i vrån bakom dörren och, utan att sjelf vara synlig, såg han Peter Kühn med ett ljus i handen beledsaga Johann Gottschalk Schmidt uppför trappan.

Det var en syn, som slog Max Keller med [ 170 ]häpnad. Aldrig förr hade väl firmans chef vid denna tid på dygnet besökt denna del af staden och aldrig förr hade han väl heller helsat på i Peter Kühns familjevåning. Hvad skulle detta betyda?

Peter Kühn steg åter utför källartappan. Den redan till åren komne husdrängen bar dock alltid sitt hufvud lika stolt på de breda skuldrorna, och hans resliga gestalt rörde sig med en viss värdighet, då han med säkra steg vandrade utför den slippriga trappan. Till sin öfverraskning fann Max Keller att Peter Kühn den aftonen icke var det ringaste berusad, åter en anledning till förundran. Kontoristen kunde icke erinra sig den dag efter sin ankomst till pulpeten hos hrr Schmidt, Schmidt & Schmidt, då han icke i Peter Kühns hållning sett spår af åtskilliga qvantiteter starka drycker. Något högst ovanligt måste vara på färde, när första husdrängen icke intagit sitt brukliga qvantum.

Oaktadt de bekymmer, som oroade Max Keller, kunde han ej underlåta att göra denna anmärkning och att i största hast söka efter orsaken till den ovanliga händelsen. Han förblef orörlig i sin vrå till dess Peter Kühn åter stängt dörren efter sig.

Vid den sista glimten af ljusskenet, just som det försvann på andra sidan dörren, såg Max Keller ett par ofantliga råttor spatsera öfver källarsvalen och han nästan befarade att det var en ödla, som i detsamma kilade uppför muren. Det var åtminstone bra likt en ödla, tyckte Max Keller, hvilken visst icke hade tillfälle för närvarande att tänka på råttor och ödlor, lika litet som på sköldpaddor plaskande i stora bassiner eller på elegant utstyrda fat med aptitligt exponerade laxar, sjötungor och andra [ 171 ]delikata fiskar, men helt ofrivilligt kom att göra en jemförelse emellan den mörka, ohyggliga källarsvale, i hvilken han nu befann sig, och den rikt upplysta förstugan till ostronkällaren, som han besökt förut samma afton. Begge lokalerna tillhörde det underjordiska Hamburg, men hvilken oerhörd skillnad emellan dem!

Det ärende, i hvilket han var kommen, var föga angenämare än sjelfva lokalen, der det skulle afhandlas, och det passade just tillsamman med råttor och ödlor, tyckte Max Keller, hvilken gerna skulle hafva gått sin väg igen, om han numera ansett sådant möjligt. Han tog i stället ett raskt steg till dörren, knackade på och steg in, innan Peter Kühn kommit sig för att ropa sitt »herein».

Rummet såg ingalunda så otrefligt ut, som man af nedgången och förstugan skulle hafva förmodat. Visserligen frodades svampväxterna här och der på väggarna och en stark lukt af fukt slog emot den inträdande, men innevånarne tycktes hafva ansträngt sig för att göra det så hemtrefligt som möjligt, och den som icke känner seder och bruk i Hamburg, skulle hafva förvånat sig öfver att personer, hvilkas bohag utvisade så pass välstånd, kunde beqväma sig att tillbringa sitt lif uti en eländig, fuktig och i flera afseenden ohelsosam källarvåning, der man dessutom är utsatt för att ej blott vid stora öfversvämningar, hvilka ofta nog påkomma vid Elbestranden, utan hvarje gång vattnet stiger endast något högre än vanligt, se rummen förvandlade till fisksumpar.

Det är icke alltid fattigdomen, som drifver arbetsklassen i Hamburg att söka bostäder i [ 172 ]källarne. Sådana bostäder äro mycket vanliga för tarfligt folk i allmänhet, som finner sin uträkning att bo så nära gatan som möjligt, utan att behöfva betala den dryga hyran för en bel étage och då man i anseende till de öfverallt befintliga butikerna icke kan få någon bostad i bottenvåningen. Att mycket elände och stor fattigdom verkligen påträffas i somliga källarvåningar, bevisar icke att alla sådana våningars innevånare höra till uselhetens klass.

Peter Kühn var familjefader. Hans hustru och många barn tillbragte största delen af sin tid i den fuktiga källaren, dit han sjelf kom endast under måltidstimmarna samt efter slutadt arbete för dagen, sedan han naturligtvis först besökt andra källarlokaler, lika långt under jorden och lika fuktiga som hans egna, men der man kan bättre stå emot fukten genom intagandet af »verschiedene Getränke», såsom det står på skylten, och der det ofta derför går ganska lustigt till. Det är Hamburgs krogar af en lägre ordning.

Den gamle husdrängen, hvilken på kontoret och i den stora förstugan hos Johann Gottschalk Schmidt spelade herre, ej sällan tyrann, var deremot icke herre i sin underjordiska bostad vid »Binnen Hafen», der »Fru Kühn» förde husbondeväldet, och derför ansåg mannen det nödvändigt att innan sin hemkomst om qvällarne hafva besökt så många andra delar af det underjordiska Hamburg som möjligt. Dessa besök orsakade aldrig någon väsendtligare rubbning i den kraftige mannens organism, men de verkade såsom preserverande medel mot fru Kühns häftiga lynne och måste derför betraktas såsom af en högst välgörande effekt.

[ 173 ]Att Peter Kühn denna afton synbarligen icke gjort något sådant besök i den öfriga underjorden hade, såsom vi nyss berättade, ej så litet förvånat Max Keller, hvilken mycket väl kände den gamle husdrängens vanor och som af denna omständighet, i förening med sjelfva principalens personliga besök i Peter Kühns bostad, insåg att något ovanligt var på färde, hvilket ganska sannolikt stod i sammanhang med Gustaf Bloms olycka, som åter ej var utan samband med Ascher Lazarus och en viss ring af mycket stort värde, hvilken Peter Kühn lemnat i nyssnämnde affärsmans händer.

Det var just derpå Max Keller tänkte, då han öppnade dörren och fann att Peter Kühn ej heller nu var ensam. Den öfriga delen af den Kühnska familjen sof lugnt i ett närgränsande rum, men firmans chef och den nyssnämnde kontoristen voro icke de enda, som denna qväll besökte den underjordiska boning, der firmans förste husdräng och högt betrodde man hade sitt hem.

Vid ett bord, med ryggen vänd mot dörren, satt en äldre man med det grålockiga hufvudet och dess flottskinande kalott sorgligt lutande öfver bordet. Max Keller kunde icke genast se mannens anletsdrag, men han igenkände dock strax Ascher Lazarus, och ehuru kollektören vände ryggen åt honom, märkte han snart att en stor bedröfvelse hade för tillfället fått makt med den hederlige mannen.

Max Keller hade önskat träffa Peter Kühn ensam och erfor derför en obehaglig öfverraskning, då han varseblef Ascher Lazarus. När han tänkte på att Johann Gottschalk Schmidt nyss gått ut [ 174 ]från detta rum och följaktligen varit der samtidigt med lotterikollektören, den »lumpne schackerjuden», såsom den stormodige »storborgaren» plägade kalla honom, kände han sig ännu mer förvånad. Här skedde mycket underliga ting.

— Hvad har ni sagt åt principalen? — sporde Max Keller, vändande sig till Peter Kühn.

— Intet! — svarade denne i sin vanliga sturska ton.

— Intet! — upprepade Max Keller, tydligen ganska belåten för egen del och likaväl kanske ej fullt nöjd med svaret i dess allmänhet.

Vid ljudet af Max Kellers röst vände Ascher Lazarus sig från bordet, rätade något på sin hopkrympta gestalt, såg på den nyss anlända med ett förebrående uttryck och utbröt slutligen:

— Herr Keller, herr Keller! Ni har gjort mig stor sorg. Min dotter Sarah har icke gjort mig värre.

— Lugna er, käre Lazarus, — sade Max Keller något öfvermodigt och med den sorglöshet, han vanligtvis visade, men som efter samtalet med herr Krull och herr Wulff tycktes hafva öfvergifvit honom, ända till dess Peter Kühns försäkran om att icke hafva uppenbarat något för principalen gaf honom den åter. — Lugna er, pappa Lazarus! Det är ju icke ni, som sitter på Raboisen.

— Det fattades blott att jag äfven blef förd i fängelse, — jämrade sig kollektören. — Har man icke redan beröfvat mig mitt goda namn eller försöker åtminstone med alla krafter att göra det? Och den stackars herr Blom! Huru skall det gå [ 175 ]med honom? Icke kan han vara skyldig till något brott, en så beskedlig ung herre.

— Jag har kommit hit för att tala med Peter Kühn, — sade Max Keller, utan att vidare höra på kollektörens jerimiader. — Men efter jag finner er också här, Lazarus, så tror jag att jag talar med er begge på samma gång. Först skulle jag dock vilja veta hvad det är för ovanligt som är på färde, då sjelfva Johann Gottschalk Schmidt infinner sig hos sin husdräng för att hålla öfverläggningar med Ascher Lazarus, hvilka just icke annars åtnjuta äran af den store affärsmannens umgänge.

— Ni såg då herr Schmidt? — frågade Peter Kühn med mindre säkerhet än vanligt.

— Visst såg jag honom. Skulle han vara här incognito, borde ni icke hafva eklärerat honom i er trappa och långt ut på den här snygga gatan.

— Herr Schmidt har ingenting att förlora, han, — inföll Ascher Lazarus, — det vill säga, att hans goda namn och rykte kommer ingen åt, äfven om man ser honom midtuti natten komma upp från en eländig källarvåning vid Binnen-Hafen. Man hämtar honom minsann icke upp i polisen för att förklara hvad som är dunkelt, såsom man gör med en stackars lotterikollektör, som har sin lilla butik vid Neuer Steinweg. Den här republiken har underliga föreställningar om medborgarnes likhet inför lagen.

— Ni pratar dumheter, Ascher Lazarus, — inföll Max Keller. — Är väl Johann Gottschalk Schmidt skyldig till något, hvarför man kunde hämta honom till polisen?

— Är jag skyldig? — skrek Ascher Lazarus. [ 176 ]— Är det kanske jag som slagit ihjäl den gamle herrn vid Kloster Thor?

— Det vet jag icke, — svarade Max Keller leende. Han tycktes återfå sitt vanliga goda lynne; men derefter tillade han allvarsammare: — Att det icke är Johann Gottschalk Schmidt, som gjort det, derom är jag öfvertygad.

— Ni skämtar, herr Keller, — genmälde lotterikollektören med fortfarande samma eländiga uppsyn. — Det passar er just att skämta i denna ohyggliga sak ... Är det icke för er skull jag blifvit ansatt af polisen? Har jag icke gjort mig misstänkt för någonting riktigt gement och förskräckligt endast för att hålla mitt ord — förbannad vare den stund, då jag gaf det ordet — och för att icke skaffa er ledsamheter? Vet jag hvarifrån ni fått den fördömda ringen?

— Lugna er, herr Lazarus, säger jag ännu en gång — tröstade Max Keller. — Ni står ju icke ensam och ej heller i främsta rummet? Det är ju Peter Kühn, som slutligen får redogöra för åtkomsten af ringen?

— Men Peter Kühn tiger. Den tjurskallen säger icke ett enda ord. Stod han icke här nyss på stunden tyst som en gammal graf med uppsträckta fingrar i sten; sådana der grafvar, som ni ser på våra israelitiska begrafningsplatser. Den stolte herr Schmidt, som vill att alla skola böja sig för honom, kunde icke förmå honom att komma fram med en enda stafvelse. Huru skall detta sluta? Jag måste stänga butiken och dö af svält med min gamla mor, som annars aldrig dör. Jag är den olyckligaste man i Hamburg. Min Salomon och min Nathan [ 177 ]skola blygas för mig och åt min Sarah skall man kanske hvissla på sjelfva Stadt-Theater ... Allt detta är ert fel, herr Keller, och om jag gjorde rätt så satte jag er också på Raboisen. Ni vet att jag kan sätta er på Raboisen.

— På Winzenbaum, menar ni väl, gamle hederlige Ascher Lazarus, — sade Max Keller, helt lugnt. — Det är der man placerar bysättningsfångar och icke på Raboisen.

— Nej, jag kan sätta er på Raboisen, herr Keller, — försäkrade lotterikollektören, — och ni förtjenar att komma dit.

— Först skola vi försöka att få Gustaf Blom derifrån, — invände Max Keller. — Icke sannt, min vän Lazarus?

— Jo, nog är det sannt, herr Keller — svarade Ascher Lazarus åter helt undergifvet och upphörde plötsligt att jämra sig. — Den gode herr Blom måste först och främst räddas.

— Det är just derför jag kommit hit, — menade Max Keller. — Vi måste tänka ut ett sätt, som kan frälsa Gustaf Blom, utan att på samma gång störta mig.

Derefter hölls i underjorden en öfverläggning, som drog ut långt in på natten, långt efter det herr Grünbein i sällskap med herr Barwasser, doktor Molkenhaus och de andra glada herrarne lemnat ostronkällaren och sedan herr Krull och herr Wulff druckit sina »Polnisch Roth» och samtidigt med herrar Schreyer och Fischer begifvit sig från Gödekes vinkällare.