Ivanhoe/Kapitel 02

←  Första kapitlet: Två trälar

Ivanhoe av Sir Walter Scott Översättare: Hugo Hultenberg Andra kapitlet: Prelater på färdeväg

Tredje kapitlet: Cedric Saxare  →

II.
PRELATER PÅ FÄRDVÄG

En munk också, en riktig knes! Behaga
Han kunde med sin ritt, sin konst att jaga,
Sitt mannaskick, som var en abbots mest.
Uti sitt stall han hade häst vid häst;
Och när han red, så klang ifrån hans tygel
Av pinglor genom vind en ton så gäll
Som klockornas från klostrets kyrkoflygel,
Där denne »lord» bebodde blott en cell.

Chaucer (C. R. Nybloms öv.)

Trots sin följeslagares gräl och förmaningar kunde Wamba, då ljudet av hästtrampet hördes allt närmare, ej låta bli att under alla möjliga förevändningar då och då stanna på vägen. Än var det för att plocka en klase halvmogna nötter från en hasselbuske, än för att titta efter någon mötande bondflicka. Följden var, att ryttarna snart upphunno de båda vandrarna.

De ridande voro tio till antalet. De två, som kommo främst, tycktes vara högt uppsatta personer och de övriga deras uppvaktning. Det var ej svårt att se, vad den ene av dessa herrar hade för ställning. Han var tydligen en andlig av hög rang. Hans dräkt var en cisterciensermunks, men förfärdigad av mycket finare material än denna ordens regler tilläto. Hans kåpa och mantel voro av bästa flandriska kläde och föllo i rika, ganska behagfulla veck kring hans vackra, ehuru något korpulenta figur. Hans ansikte bar lika litet några spår av självförnekelse, som hans dräkt antydde förakt för världslig glans. Hans drag skulle kunnat kallas goda, om man icke under hans buskiga ögonbryn förmärkt denna sluga, epikureiska blinkning, som förråder den försiktige vällustingen. I andra avseenden hade hans kall och levnadsställning lärt honom behärska sitt ansikte, åt vilket han kunde, när han ville, giva ett mycket högtidligt uttryck, ehuru det eljest av naturen hade en godmodig sällskapsmin. Trots klosterreglerna, påvars och kyrkomötens påbud voro denne dignitärs ärmar försedda med uppslag av dyrbart pälsverk, manteln vid halsen hopfäst med ett guldspänne och hela hans munkdräkt lika mycket förfinad och utsirad som en kväkarskönhets i våra dagar, vilken, fast hon bibehåller sin sekts skick och dräkt, likväl genom valet av material och snitt åt dess enkelhet förlänar något kokett tilldragande, som har blott alltför mycket av världslig fåfänglighet.

Denne värdige andans man red på en välgödd passgående mulåsna, vars hela utrustning var mycket präktig och vars betsel efter den tidens sed var prytt med silverbjällror. I sin hållning hade han ingenting av klosterlig tafatthet. Ja, det tycktes, som om den ridderlige munken endast vid färder på landsvägarna begagnade sig av ett så simpelt fortskaffningsmedel som en mulåsna. En lekmannabroder, som hörde till sviten, medförde till användning vid andra tillfällen en av dessa vackra andalusiska springare, som köpmän på den tiden med stor möda och fara importerade åt rika och förnäma personer. Denna ståtliga springares sadel var betäckt med ett långt schabrak, som räckte nästan ned till marken och på vilket biskopsmössor, kors och andra kyrkliga sinnebilder voro broderade i guld. En annan lekmannabroder ledde en packåsna, som sannolikt förde hans herres resgods, och två munkar av hans egen orden men av högre grad redo efter, skrattande och pratande med varandra utan att taga vidare notis om de övriga ryttarna.

Prelatens följeslagare var en mer än fyrtioårig, mager, kraftigt byggd, reslig och muskulös man, en riktig kämpagestalt. Det var som om långvariga strapatser och ett ständigt rörligt liv hade berövat honom alla mjukare linjer och förvandlat hela hans kropp till muskler, ben och senor, som uthärdat tusentals mödor och voro redo att trotsa tusen andra. På huvudet hade han en scharlakansröd, pälsbrämad mössa, en sådan som fransmännen, till följd av dess likhet med en upp- och nedvänd mortel, kalla mortier. Hans ansikte var därför fullt synligt, och dess uttryck var beräknat att ingiva främlingar en viss grad av vördnad, för att icke säga fruktan. Hans av naturen skarpa och kraftigt uttrycksfulla drag hade genom att ständigt utsättas för den tropiska solen nästan fått negerfärg och tycktes under vanliga förhållanden liksom slumra, efter att lidelsernas, storm rasat ut. De svällda ådrorna i pannan och den vid minsta sinnesrörelse lätt framkallade skälvningen av överläppen med de tjocka, svarta mustascherna, visade emellertid tydligt nog, att stormen när som helst åter kunde bryta lös. Hans skarpa, genomträngande, mörka ögon talade i varje blick om övervunna svårigheter och trotsade faror och tycktes utmana till motstånd mot hans önskningar, blott för att han skulle få nöjet röja detta motstånd ur vägen med sitt fasta mod och sin viljekraft. Ett djupt ärr i pannan, minne från en het dust, förlänade hans ansikte ökad bisterhet och gjorde, att hans ena öga, som vid samma tillfälle blivit skadat, fått ett skelande och hemskt uttryck. Denna persons överklädnad liknade till formen hans följeslagares, ty den utgjordes av en lång munkkappa, men dess scharlakansröda färg utvisade, att han ej tillhörde någon av de fyra vanliga munkordnarna. På kappans högra axel satt ett i vitt kläde utskuret kors av egendomlig form. Denna överklädnad dolde något som vid första påseendet syntes ganska oförenligt med den, nämligen en av stålringar sammanfogad brynja med armar och handskar och slutande lika tätt efter kroppen som de trikåskjortor, vilka nu för tiden förfärdigas av stickmaskinerna, ehuru av ett mindre motståndskraftigt material. Även hans lårben voro, så långt man kunde se under kappan, betäckta av ringpansar, knäna och fötterna voro skyddade genom skenor eller tunna, sinnrikt sammanfogade stålplåtar, medan pansarstrumpor, som räckte från foten till knäet, voro ett fullgott skydd för benen och gjorde ryttarens försvarsrustning fullständig. I sin gördel bar han en lång, tveeggad dolk, vilken var det enda anfallsvapen han hade.

Han red icke såsom sin följeslagare en mulåsna, utan en stark packhäst. Han ville spara sin ståtliga stridshäst, som, fullt rustad till drabbning, i huvudharnesk med en framskjutande vass spets i pannan leddes bakom honom av en väpnare. Vid ena sidan av sadeln hängde en kort, rikt damascerad stridsyxa, på den andra en fjäderprydd hjälm och ett huvudpansar samt ett långt slagsvärd, sådant som riddarna på denna tid brukade. En annan väpnare bar sin herres lans, från vars spets fladdrade en liten fana med ett kors av samma form som det vi sett på kappan. Denne väpnare bar också hans lilla trekantiga sköld, upptill lagom bred för att skydda hans bröst och nedtill avsmalnande i en spets. Den var övertäckt med en scharlakansröd duk, så att devisen icke syntes.

Dessa båda väpnare följdes av två tjänare, vilkas mörka ansikten, vita turbaner och orientaliska dräkter utvisade, att de voro från det fjärran Österlandet. Det var något barbariskt och främmande i denne krigares och hans följes hela uppträdande. Hans vapendragares dräkter voro kostbara, och hans österländska tjänare buro silverkedjor om halsen och ringar av samma metall kring sina mörka armar och ben, de förra nakna från armbågen och de senare från halva benet till fotknölen. Deras silkesstickade dräkter vittnade om deras husbondes rikedom och betydenhet, på samma gång de stodo i stark motsats till hans egen soldatlika enkelhet. De voro beväpnade med kroksablar, vilkas fäste och gehäng voro inlagda med guld, och deras turkiska dolkar voro av ännu dyrbarare arbete. Båda hade vid sadelbågen en bunt kastspjut, omkring fyra fot långa och med skarpa stålspetsar, ett bland saracenerna mycket använt vapen, vars minne ännu fortlever i den krigslek, som under namnet El Jerrid alltjämt är i bruk i Österlandet.

Dessa tjänares hästar hade ett lika främmande utseende som deras ryttare. De voro av saracensk ras och följaktligen av arabisk härkomst, och deras fina, smärta lemmar, små hovskägg, tunna manar och lätta, spänstiga gång stodo i skarp motsats till de grovlemmade, klumpiga hästar, som i Flandern och Normandiet uppföddes till att bära den tidens krigare med deras tunga järnrustningar och vilka, jämförda med dessa orientaliska springare, togo sig ut som den fasta kroppen bredvid dess skugga.

Denna sällsamma ryttartrupp ådrog sig icke blott Wambas, utan även hans stadigare följeslagares uppmärksamhet. Munken igenkände han genast såsom priorn i Jorvalaklostret, vida omkring bekant som älskare av jaktnöjen, festmåltider och, om ryktet icke gjorde honom orätt, även andra världsliga lustbarheter, mindre förenliga med hans klosterlöften.

Så slappa voro likväl den tidens föreställningar om prästerskapets renlevnadsplikt, att priorn Aymer åtnjöt ganska gott anseende i trakten kring sitt kloster. Hans muntra och glada lynne och den beredvillighet, varmed han beviljade avlösning för alla vanliga försyndelser, gjorde honom omtyckt bland de högre och lägre adliga herrarna. Med flera av dem var han även släkt, ty han tillhörde en förnäm normandisk familj. Damerna i all synnerhet voro icke benägna att alltför mycket nagelfara en man, som erkände sig själv vara en beundrare av deras kön och som visste många utvägar att förjaga den tråkighet, vilken alltför lätt smög sig in i en gammal feodalborgs salar och gemak. Priorn var en mer än tillbörligt ivrig jägare och erkändes äga de bäst dresserade falkar och snabbaste vinthundar i hela North-Riding, omständigheter som mycket höjde honom i de unga adelsherrarnas ögon. Hos de gamla spelade han en annan roll, vilken han, när så påfordrades, kunde utföra med stort dekorum. Hans bokkännedom var, ehuru ytlig, ändock tillräcklig för att ingiva deras okunnighet respekt för hans förmodade lärdom, och det värdiga i hans hållning och språk samt den höga ton, han använde, då han talade om kyrkans och prästerskapets myndighet, bibragte dem en ingalunda mindre tanke om hans helighet. Till och med det lägre folket, från vilket eljest den skarpaste kritiken av de förnämares uppträdande kom, hade misskund med prior Aymers dårskaper. Han var frikostig, och barmhärtighet mot nödställda överskyler, som vi veta, en myckenhet av synder även i annan mening än som säges i Skriften. Klosterinkomsterna, över vilka han till stor del förfogade, tilläto honom både att bestrida sina egna, ganska betydande utgifter och att utdela rikliga allmosor bland folket och lätta mångas betryck. Om prior Aymer alltför mycket uppgick i sina jaktintressen eller dröjde länge kvar vid festmåltiderna — om prior Aymer i dagbräckningen sågs smyga sig in genom klostrets bakport, när han kom hem från något kärleksmöte, som upptagit mörkrets timmar, ryckte man endast på axlarna, ty man ihågkom, att samma saker praktiserades av många hans ämbetsbröder, som icke hade några försonande drag att gottgöra dem med. Prior Aymer och hans karaktär voro därför välbekanta för våra saxiska trälar, som hälsade på sitt lantliga sätt och i utbyte fingo hans »Benedicite, mes filz!»

Men hans sällsamme följeslagare och dennes tjänare ådrogo sig deras uppmärksamhet och väckte deras förvåning, och de gåvo knappast akt på vad priorn sade, då han frågade, om de kände till något härbärge i närheten, till den grad voro de förvånade över den mörka främlingens halvt munklika, halvt krigiska yttre och hans österländska tjänares ovanliga kläder och vapen. Det är också troligt, att det språk, på vilket välsignelsen utdelades och frågan framställdes, ljöd mindre angenämt, ehuru sannolikt icke obegripligt i de saxiska trälarnas öron.

»Jag frågade eder, mina barn», sade priorn, höjande rösten och begagnande sig av det blandspråk, på vilket normander och saxare samtalade med varandra, »om det här i trakten finnes någon välvillig man, som av kärlek till Gud och hängivenhet för vår moder kyrkan vill giva två av hennes ringaste tjänare med följe tak över huvudet för natten och en smula vederkvickelse?»

Han talade i en ton av medveten värdighet, som stod i skarp motsats till de hovsamma uttryck, han fann för gott att använda.

»Två av vår moder kyrkans ringaste tjänare!» eftersade Wamba för sig själv — men noga aktande sig, så narr han var, att låta någon höra det han sade. »Jag skulle bra gärna vilja se hennes hovmästare, hennes taffeltäckare och den andra högre betjäningen!»

Efter denna tysta reflexion över priorns ord såg han upp och besvarade den framställda frågan.

»Om de värdiga fäderna», sade han, »tycka om god välfägnad och mjuka bäddar, skall några mils ritt föra dem till Brinxworths kloster, där de såsom förnäma andliga kunna vara förvissade om ett hederligt mottagande. Men skulle de föredraga att tillbringa en bot- och böneafton, kunna de ju taga av genom detta ensliga glad. De komma då till eremiten i Copmanhurst, som nog giver dem skydd för natten under sitt tak och innesluter dem i sina böner.»

Priorn skakade på huvudet åt båda dessa förslag.

»Min hederlige vän», sade han, »om inte pinglandet av dina bjällror hade omtöcknat ditt förstånd, borde du veta, att clericus clericum non decimat. Det vill säga, vi andliga vilja icke alltför mycket taga varandras gästfrihet i anspråk, utan hålla oss hellre till lekmännen för att giva dem tillfälle att tjäna Gud genom att hedra och bispringa hans utvalda tjänare.»

»Det är sant», svarade Wamba, »att fastän jag bara är en vanlig åsna, har jag likväl äran att bära bjällror liksom ers högvördighets mula. Men jag trodde i alla fall, att vår moder kyrkan och hennes tjänares barmhärtighet kunde sägas liksom annan barmhärtighet börja med sig själv.»

»Var lagom oförskämd, karl», sade den väpnade ryttaren, barskt avbrytande hans prat, »och säg oss, om du kan, vägen till — vad var det du kallade din franklin, prior Aymer?»

»Cedric», svarade priorn, »Cedric saxare. — Säg mig, min gode man, äro vi långt från hans gård, och kan du visa oss vägen dit?»

»Det är nog svårt att hitta dit», svarade Gurth, som för första gången bröt tystnaden, »och i Cedrics hus gå de tidigt till sängs.»

»Vad pratar du, karl?» sade den krigiske ryttaren. »Det är väl inte för mycket, att de stiga upp och sörja för sådana resande som vi. Vi nedlåta oss inte till att bedja om en gästfrihet, som vi ha rätt att fordra.»

»Jag vet inte», sade Gurth trumpet, »om jag vill vara vägvisare åt personer, som pocka på en gästfrihet, den de flesta få utbedja sig som en gunst.»

»Säger du emot mig, träl!» sade krigaren, och givande sin häst sporrarna red han fram till Gurth och lyfte sitt ridspö för att bestraffa, vad han ansåg för en stor oförskämdhet.

Gurth gav honom en vild och hämndlysten blick, och med en hastig, men dock tvekande rörelse grep han efter sin kniv. Men prior Aymer drev sin mula mellan sin följeslagare och svinherden och förhindrade det tilltänkta våldet.

»Vid jungfru Maria, broder Brian, du får inte tro, att du nu är i Palestina och har hedniska turkar och otrogna saracener att handskas med. Vi öbor älska icke hugg och slag, om de ej komma från den heliga kyrkan, som agar dem hon älskar. Säg mig, min gode man», vände han sig till Wamba och lät sina ord åtföljas av ett litet silvermynt, »var vägen går till Cedric saxare. Du kan inte vara okunnig därom, och det är din plikt att visa vägfarande tillrätta, skulle de också vara mindre heliga män än vi.»

»I sanning, vördige fader», svarade gycklaren, »eder högvördige följeslagares saracenska uppsyn har skrämt ur mig hemvägen. Jag är inte säker på att jag hittar hem själv i kväll.»

»Prat», sade priorn, »du vet mycket väl vägen, om du vill. Denne vördade broder har hela sitt liv stritt mot saracenerna om den heliga graven. Han tillhör tempelherrarnas orden, som du kanske hört talas om. Han är till hälften munk, till hälften krigare.»

»Är han bara en halv munk», sade gycklaren, »skall han inte vara helt oresonlig mot dem han möter på vägen, om de också inte skulle ha så bråttom att svara på frågor, som alls inte angå dem.»

»Jag förlåter dig din frispråkighet», svarade priorn, »på villkor, att du visar mig vägen till Cedrics gård.»

»Nåväl», svarade Wamba, »då måste deras högvördigheter följa denna stig, tills de komma till ett gammalt stenkors, varav knappast en armslängd nu syns över marken. Vik sedan av åt vänster — ty det är fyra vägar, som mötas vid det gamla stenkorset — och jag tror nog, att deras högvördigheter skola få tak över huvudet, innan ovädret bryter löst.»

Abboten tackade sin kloke rådgivare, ryttarna sporrade sina hästar och redo på som man rider, då man är besjälad av en livlig önskan att hinna fram till sitt härbärge före det nattliga ovädrets utbrott. Då hovslagen dött bort, sade Gurth till sin följeslagare:

»Om de vördiga fäderna följa din kloka anvisning, komma de knappast till Rotherwood i kväll.»

»Nej», sade gycklaren med ett flin, »men de komma kanske till Sheffield, om de ha tur, och det är lika bra för dem. Jag är inte så dålig jägare, att jag visar hunden på villebrådet, om jag inte vill, att det skall jagas.»

»Du har rätt», sade Gurth, »det vore illa, om Aymer finge se lady Rowena, och ännu sämre vore det kanhända, om Cedric, vilket icke är osannolikt, skulle komma i gräl med denne krigiske munk. Men låt oss som goda tjänare höra och se, men ingenting säga.»

Vi återvända till ryttarna, som snart lämnat trälarna långt bakom sig och nu sins emellan förde följande samtal på normandisk franska, vilket språk vanligen begagnades av de högre klasserna med undantag av de få personer, som alltjämt ville sätta en ära i sin saxiska härkomst.

»Vad menade de där drumlarna med sin oförskämdhet?» sade tempelriddaren till priorn. »Och varför hindrade du mig från att bestraffa den?»

»På min ära, broder Brian», svarade priorn, »beträffande den ena av dem vore det svårt för mig att uppgiva något skäl, varför en narr talar efter sin narraktighet, och den andra bondlurken tillhör den där vilda, obändiga ras, man ännu, såsom jag ofta sagt dig, finner representerad bland de besegrade saxarnas avkomlingar, vilkas högsta nöje det är att på alla möjliga sätt betyga sin motvilja för erövrarna.»

»Jag skulle snart ha gjort honom mjuk i ryggen», sade Brian. »Sådana där är jag inte ovan vid att hantera. Våra turkiska fångar äro lika stolta och omedgörliga, som Odin själv skulle varit, men två månaders vistelse i mitt hus under min slavuppsyningsman har gjort dem ödmjuka, undergivna, tjänstaktiga och lydiga min minsta vink. Med dem måste man akta sig för gift och dolk, må du tro, ty ger man dem det minsta tillfälle, äro de icke sena att begagna sig av bådadera.»

»Ja», svarade prior Aymer, »varje land har sina seder. Men om du hade piskat upp den där karlen, skulle vi inte fått reda på vägen till Cedric, och det skulle dessutom med säkerhet hava givit anledning till ett gräl mellan dig och honom, om vi hade hittat dit. Minns, vad jag sade dig! Denne rike franklin är stolt, häftig, svartsjuk och lättretlig. Han står emot adeln och även sina grannar, Reginald Front-de-Bœuf och Filip Malvoisin, som annars inte äro att leka med. Han försvarar så ivrigt sin stams privilegier och är så stolt över sin rätt nedstigande härkomst från Hereward, en berömd förkämpe för heptarkien, att han allmänt kallas Cedric saxare. Han sätter en ära i att tillhöra ett folk, från vilket många andra söka dölja, att de härstamma, på det att de må undgå sin andel av de besegrades betryck.»

»Prior Aymer», sade tempelherren, »du är en hövisk man, förfaren i studiet av skönheten och lika bevandrad som en trubadur i allt som rör kärlek, men denna omtalade Rowena får vara mycket skön, om hon skall uppväga den självförnekelse och det tvång, jag måste pålägga mig, om jag skall eftersträva gunst av en så uppstudsig bondlurk, som hennes fader Cedric att döma av din beskrivning tyckes vara.»

»Cedric är inte hennes far», svarade priorn, »bara en avlägsen släkting. Hon är av högre börd än ens han gör anspråk på. Han har emellertid, som jag tror, själv insatt sig till hennes förmyndare, och hans myndling är lika kär för honom som om hon vore hans eget barn. Om hennes skönhet skall du snart få döma; och om icke hennes skära hy och det värdiga men dock blida uttrycket i hennes milda blå ögon förmå ur ditt minne förjaga alla Palestinas svartlockiga flickor, ja, till och med hurierna i gamle Muhammeds paradis, så jag en otrogen och ingen sann kyrkans son.»

»Du minns vad du riskerar», sade tempelherren, »om den sköna, som du skryter så med, blir vägd och befunnen för lätt.»

»Min guldkedja», svarade priorn, »mot tio pipor Chiosvin. De äro mina, lika säkert som låge de redan i klostervalven under min gamle munskänks lås och bom.»

»Och jag skall själv få vara domare», sade tempelherren, »och förlorar vadet blott om jag själv erkänner, att jag inte se någon så vacker flicka sedan pingsten i fjol. Var det inte så? Prior, din halskedja är i fara. Jag skall bära den på min brynja vid torneringen i Ashby-de-la-Zouche.»

»Vinn den ärligt», sade priorn, »så får du bära den hur du vill. Jag är viss, att du skall säga som du tänker, på ditt ord som riddare och kyrkans man. Men, broder, lyd mitt råd och var litet mera hövisk i tungan, än du vant dig vid därute bland otrogna fångar och österländska slavar! Cedric saxare är en man, som, om han bleve förolämpad — och han är ingalunda sen att taga anstöt — skulle utan respekt för din riddarevärdighet, mitt höga ämbete eller bådas okränkbarhet se sig god att köra oss på porten att tillbringa natten under lärkornas tak. Och var försiktig med de blickar du sänder lady Rowena, som är hans ögonsten! Det säges, att han drev sin ende son ur huset, för att sonen vågade lyfta sina ögon till denna skönhet, som man får dyrka på vördnadsfullt avstånd, tycks det, men icke nalkas med andra tankar än dem vi hembära den heliga jungfrun.»

»Gott, du har sagt nog», svarade tempelherren, »jag skall för en afton pålägga mig det tvång, som är nödvändigt, och vara så spak som en flicka. Men vad beträffar din fruktan, att han skall köra ut oss, försäkrar jag, att du kan vara lugn, när jag, mina väpnare och Hamlet och Abdalla äro med. Vi kunna försvara vårt husrum, var viss på det!»

»Så långt få vi inte låta det komma», svarade priorn. »Men här är stenkorset, som narren talade om, och kvällen är så mörk, att vi knappt kunna se, vilken av vägarna vi skola följa. Han sade vi skulle ta av till vänster, tror jag.»

»Nej, till höger, så vitt jag kan minnas», sade Brian.

»Till vänster, det är jag säker på. Jag minns, hur han pekade med sitt träsvärd.»

»Ja, men han höll svärdet i vänstra handen och pekade åt andra hållet», sade tempelherren.

Var och en höll ganska envist på sin uppfattning, såsom det brukar vara i dylika fall. De vädjade till sina följeslagare, men dessa hade icke varit nog nära för att höra vad Wamba sade. Slutligen varseblev Brian något, som dittills i skymningen undgått honom, och han utbrast:

»Här ligger någon vid korset. Antingen sover han eller är han död. Hugo, peta till honom med din lans.»

Detta var icke väl gjort, förrän den liggande reste sig och på god franska utropade:

»Vilka I än ären, är det föga höviskt att störa mig i mina tankar!»

»Vi ville bara fråga dig om vägen till Rotherwood, där Cedric saxare bor», sade priorn.

»Jag ämnar mig själv dit», svarade främlingen, »och om jag hade en häst, skulle jag visa er vägen, som inte är så lätt att hitta, fast den är välbekant för mig.»

»Du skall få både tack och belöning, min vän», sade priorn, »om du ledsagar oss välbehållna till Rotherwood.»

Han lät en av tjänarna sitta upp på hans egen handhäst och giva sin åt främlingen, som skulle visa dem vägen.

Deras ledsagare slog in på en helt annan väg, än den Wamba i avsikt att föra dem vilse hade anvisat. Den ledde snart djupare in i skogen och korsade mer än en bäck, som det till följd av de sumpiga stränderna var farligt att närma sig. Men främlingen tycktes liksom av instinkt veta, var den säkraste marken och de bästa vadställena voro, och genom försiktighet och uppmärksamhet på allt förde han de resande slutligen välbehållna fram till en bred uppfartsväg, och i det han pekade på en stor, låg, oregelbunden byggning vid dess övre ända, sade han till priorn:

»Där är Rotherwood, där Cedric saxare bor!»

Detta var en glad underrättelse för Aymer, vars nerver icke voro av den starkaste sorten och som varit i så orolig spänning under den farliga ritten, att han ännu ej kommit sig för att göra sin vägvisare en enda fråga. När han nu åter kände sig trygg och nära att komma under tak, började hans nyfikenhet vakna, och han frågade sin vägvisare, vem han var.

»En pilgrim, som just återkommit från det heliga landet», blev svaret.

»Du hade gjort bättre i att stanna där och strida för den heliga gravens återvinnande», sade tempelherren.

»Väl sant, herr riddare», svarade pilgrimen, som icke föreföll vidare imponerad av tempelherrens närvaro, »men då man ser, att de, som med ed förbundit sig att återtaga den heliga staden, äro ute och färdas så långt från krigsskådeplatsen, kan det väl icke förvåna, att en fredlig bondeman som jag undandrar sig en plikt, som de hava svikit.»

Tempelherren ämnade giva ett häftigt svar, men hejdades av priorn, som ånyo uttryckte sin förvåning över att deras vägvisare efter så lång frånvaro var så väl förtrogen med alla stigar i denna skog.

»Jag är född här i trakten», svarade deras vägvisare, och i detsamma han sade detta, stodo de framför Cedrics boning. Den upptog en vidsträckt areal, men ehuru dess storlek antydde, att ägaren var en förmögen man, skilde den sig helt och hållet från de höga, tornprydda borgar, som den normandiska adeln bebodde och som blivit den vanliga byggnadsstilen överallt i England.

Rotherwood var emellertid ej obefäst. Ingen byggnad skulle i dessa oroliga tider kunnat vara det utan att löpa risken att bli utplundrad och bränd innan nästa soluppgång. En djup vallgrav gick runt omkring hela byggningen och försågs med vatten från en ström i närheten. En dubbel pallisad av spetsiga stockar från den omgivande skogen försvarade löpgravens yttre och inre strand. På västra sidan av den yttre palissaden var en ingång, som genom en vindbrygga stod i förbindelse med en liknande öppning i den inre förskansningen. Man hade varit nog försiktig att anbringa dessa ingångar i skydd av framskjutande hörn, från vilka de kunde vid behov behärskas av bågskyttar eller slungare.

Framför denna ingång blåste tempelherren ljudligt i sitt horn, ty regnet, som länge hotat, började nu störta ned.