Ivanhoe/Kapitel 30
| ← Tjugunionde kapitlet: Den onda ängeln |
|
Trettioförsta kapitlet: Vid församlingsträdet → |
XXX.
FÖR ELD OCH SVÄRD
Till storms ännu en gång, till storms, go' vänner.
Må annars våra lik betäcka muren!
— — — — — — — — — —
Och, I gode lantmän,
Vars lemmar uti England frodats, visen
Att engelsk mat har must, och låt oss svärja
Att ni förtjänt er föda.
Henrik den femte.
Cedric satte visserligen icke stor tillit till Ulrikas ord, men underlät dock icke att framföra hennes hälsning till den Svarte Riddaren och Locksley. De voro glada att höra att de hade en vän inom borgen, som i nödfall kunde underlätta deras inträde, och de voro ense med saxaren att en stormning även under de ogynnsammaste omständigheter borde försökas såsom enda sättet att befria de fångar som nu befunno sig i den grymme Front-de-Bœufs händer.
»Alfreds kungliga blod är i fara», sade Cedric.
»En ädel dams heder hotas», sade den Svarte Riddaren.
»Och vid den helige Kristoffer», sade den gode frimannen, »om det också gällde blott att rädda den stackars trogne Wamba, så skulle jag vilja riskera mitt eget skinn, förrän jag läte ett hår krökas på hans huvud.»
»Det skulle även jag», sade munken. »Se ni, go' herrar, jag hoppas att en narr — jag menar, se herrarna, en narr som är skicklig i sitt yrke och kan krydda maten och vinet åt en bättre än något annat — jag hoppas, säger jag, att en sådan narr aldrig skall sakna en klok klerk att bedja för honom eller strida för honom i hans nöd, så länge jag kan läsa en mässa eller svänga en bardisan.»
Och med dessa ord lät han sin tunga hillebard svänga runt huvudet, liksom en herdegosse svänger sin lätta stav.
»Sant, helige klerk», sade den Svarte Riddaren, »sant, som Sankt Dunstan själv hade sagt det. — Och nu, gode Locksley — vore det icke lämpligt, att den ädle Cedric övertager ledningen av denna stormning?»
»Nej, nej», svarade Cedric, »jag har aldrig lärt mig varken att intaga eller försvara de tyranniets fästen, som normanderna uppfört i detta klagofyllda land. Jag skall strida bland de främsta, men mina hederliga grannar veta väl, att jag inte är förfaren i belägringskonst eller andra krigets värv.»
»Om det är så med den ädle Cedric», sade Locksley, »är jag villig åtaga mig befälet över bågskyttarna, och ni skola få hänga mig i mitt eget församlingsträd, om försvararna tillåtas visa sig över murarna utan att bli späckade med lika många pilar, som det finns kryddnejlikor i en julskinka.»
»Väl talat, min tappre friman», sade den Svarte Riddaren. »Och om jag anses värd att föra något befäl och bland dessa tappra män kan finna några, som äro villiga att följa en sann, engelsk riddare, ty så kan jag förvisso kalla mig, så är jag redo att med den erfarenhet, jag har, leda dem till anfall mot dessa murar.»
Sedan anförare sålunda utsetts, skred man till den första stormlöpningen, vars utgång redan är bekant för läsaren.
Då utanverket var intaget, sände den Svarte Riddaren underrättelse om den lyckliga utgången till Locksley, samtidigt bedjande honom att så noga bevaka slottet, att försvararna icke kunde med samlad styrka göra ett plötsligt utfall och återtaga vad de förlorat. Riddaren använde uppehållet till att låta bygga en sorts flytande bro eller lång flotte, medelst vilken han hoppades kunna övergå vallgraven trots fiendens motstånd. Arbetet härmed tog tid, men detta var ej olägligt för anförarna, ty det gav Ulrika tillfälle att utföra sin plan till deras bistånd, vilken den nu kunde vara.
När flotten var färdig, tilltalade den Svarte Riddaren sitt folk på följande sätt:
»Det tjänar ingenting till att vänta här längre, mina vänner. Solen lutar till nedgång, och jag har en sak att uträtta, som inte tillåter mig att stanna hos eder ännu en dag. För övrigt vore det ett under, om icke ryttarna från York kommer över oss, så framt vi inte skyndsamt skrida till verket. En av eder skall därför gå till Locksley och bedja honom börja en beskjutning av motsatta sidan av slottet och rycka fram som för att storma det. Ni, modiga, engelska män, skola stå mig bi och vara färdiga att kasta ned flotten tvärs över graven, så fort porten på vår sida öppnas. Följ mig modigt över och hjälp mig att slå in den där utfallsporten i slottsmuren. De av er, som inte vilja vara med eller äro illa beväpnade för detta ändamål, skola bemanna övre delen av utanverket och med bågarna skjuta ned alla som visa sig på slottsmuren. — Ädle Cedric, vill du taga befälet över dem som stanna?»
»Nej, vid Herewards själ», sade saxaren, »anföra kan jag inte, men må eftervärlden förbanna mig i min grav, om jag inte är bland de främste, där du visar vägen. — Det är för min skull, ni strida, och väl höves det mig att vara i första ledet.»
»Men besinna, ädle saxare», sade riddaren, »att du varker har halskrage eller harnesk eller något annat än denna lätta hjälm, din sköld och ditt svärd.»
»Desto bättre», svarade Cedric, »desto bättre kan jag klättra uppför murarna. Och — förlåt, om jag skryter, herr riddare — du skall i dag få se en saxares bara bröst bjudas lika djärvt mot striden som någonsin ett normandiskt stålharnesk.»
»I Guds namn då», sade riddaren, »slå upp dörren och kasta ut flottbron.»
Den port, som ledde från utanverkets inre mur till vallgraven och motsvarades av en utfallsport i den egentliga slotts muren, öppnades nu plötsligt. Den provisoriska bron kastades sedan ut och flöt snart i graven, utgörande en hal och vådlig övergång för två man i bredd. Väl medveten om vikten av att överrumpla fienden, skyndade den Svarte Riddaren, hack i häl följd av Cedric, ut på bryggan och uppnådde den motsatta sidan. Här började han med sin yxa hugga löst på slottsporten, därvid delvis skyddad mot försvararnas pilar och stenar genom lämningarna av den förra vindbryggan. Denna hade tempelherren vid sitt återtåg från utanverket förstört, men den utbyggnad ovanför porten, varifrån den upphissats, hade blivit kvarlämnad. Riddarens och Cedrics följeslagare hade intet sådant skydd. Två blevo genast skjutna med armborstpilar, och två andra föllo i vallgraven, de övriga drogo sig tillbaka till utanverket.
Cedrics och den Svarte Riddarens belägenhet var nu mycket farlig och skulle hava varit det i ännu högre grad, om icke de i utanverket kvarvarande bågskyttarna fortfarit att utan uppehåll beskjuta murarna, därigenom avledande försvararnas uppmärksamhet och förhindrande, att de båda anförarna blevo alldeles överhöljda av kastvapen, vilket utan tvivel eljest blivit fallet. Men deras belägenhet var ytterst vansklig och blev det alltmera för varje minut.
»Vad äro ni för ena stackare!» skrek De Bracy till de soldater, som omgåvo honom. »Kalla ni er armborstskyttar och låta dessa två hundar bibehålla sin ställning under slottsmuren? — Kasta ned murkappstenarna, om inte annat! — Gå efter hackor och spett och häv ned den där stora hällen!» Han pekade på en tung, skulpterad stenhäll, som sköt ut från bröstvärnet.
I detta ögonblick fingo belägrarna syn på den röda flaggan i det hörntorn, som Ulrika beskrivit för Cedric. Locksley var den förste, som märkte den och skyndade då till utanverket, ivrig att se, vad framgång stormningen fått.
»Sankt Georg!» ropade han. »Glade Sankt Georg för England! — Ryck an, frimän, varför låta ni den tappre riddaren och den ädle Cedric storma porten ensamma? — Hjälp till, galne präst, och visa, att du kan slåss för din rosenkrans — hugg in, tappra frimän! — Slottet är vårt, vi hava vänner därinne. — Se den där flaggan, det är den överenskomna signalen. — Torquilstone är vårt! — Tänk på ära och byte! — Ännu en ansträngning, och borgen är vår!»
Därvid spände han sin goda båge och sände en pil rakt igenom bröstet på en av knektarna, som under De Bracys ledning höll på att lösgöra en sten från muren för att nedstörta den på Cedric och den Svarte Riddaren. En annan soldat tog järnspettet ur den döendes händer, och han hade just lossat stenblocket, då han fick en pil genom hjälmen och störtade död från muren ned i vallgraven. Soldaterna förfärades, ty ingen rustning tycktes hålla stånd mot den förfärlige bågskyttens skott.
»Vackla ni, era fega skurkar!» sade De Bracy. »Giv, mig järnspettet!»
Han ryckte det till sig och bearbetade åter den lösa stenhällen, som var nog tung att, om den blev nedkastad, icke blott förstöra lämningarna av vindbryggan, som skyddade de båda främsta av angriparna, men även sänka den primitiva flottbro, på vilken de gått över. Alla sågo faran, och de djärvaste, till och med den jättelike munken själv, vägrade att sätta sin fot på flotten. Tre gånger sköt Locksley på De Bracy, och tre gånger studsade hans pil tillbaka från riddarens rustning.
»Förbannade spanska stålrock!» sade Locksley. »Hade engelska smeder smitt den, skulle dessa pilar gått igenom, som om den varit av silke eller sindal.» Därpå började han ropa: »Kamrater! Vänner! Ädle Cedric! Kom tillbaka, och låt stenen falla!»
Hans varnande röst förklingade ohörd, ty det buller, som riddaren själv åstadkom med sina slag på porten, skulle hava överröstat tjugu stridstrumpeter. Den trogne Gurth sprang verkligen fram på plankbron för att varna Cedric eller dela hans öde. Men hans varning skulle ha kommit för sent. Den väldiga stenhällen vacklade redan och De Bracy, som alltjämt bearbetade den, skulle hava störtat ned den, om icke tempelherren ropat i hans öra:
»Allt är förlorat, De Bracy. Slottet brinner!»
»Du är tokig!» svarade riddaren.
»Det står i ljusan låga på västra sidan. Jag har förgäves sökt släcka elden.»
Med den kalla likgiltighet, som utgjorde grunddraget i hans karaktär, meddelade Brian de Bois-Guilbert denna hemska nyhet för sin förvånade kamrat, som icke lika lugna mottog den.
»Paradisets helgon!» sade De Bracy. »Vad skola vi göra? Jag lovar den helige Nikolaus av Limoges en ljusstake av rent guld —»
»Spar dina löften», sade tempelherren, »och hör på vad jag säger! För ned ditt folk som för att göra ett utfall, och slå upp bakporten. Det är blott två man på flottbryggan. Kasta dem i vallgraven och skynda över till utanverket! Jag skall göra ett utfall genom huvudporten och angripa vakttornet från utsidan. Kunna vi taga igen den ställningen, så var viss, att vi skola försvara oss, tills vi bliva undsatta eller åtminstone tills vi utverkat oss fritt avtåg.»
»Det är inte illa uttänkt», sade De Bracy. »Jag skall göra, som du säger. — Tempelherre, du sviker mig ju inte?»
»Här är min hand», sade Bois-Guilbert, »men skynda för Guds skull!»
De Bracy samlade hastigt sitt folk och skyndade ned till utfallsporten, som han befallde genast skulle slås upp. Men knappt var detta gjort, förrän den Svarte Riddaren med sin väldiga styrka trängde in i slottet trots De Bracy och hans män. Två av de främsta stupade genast, och de övriga veko tillbaka trots deras anförares alla försök att hejda dem.
»Era hundar!» sade De Bracy. »Skola ni låta två män avskära vår enda utväg till räddning?»
»Han är djävulen själv», sade en gammal krigsbuss, ryggande tillbaka för den svarte motståndarens hugg.
»Och om han så vore djävulen», svarade De Bracy, »ska ni väl inte fly för honom in i helvetets gap. Slottet brinner bakom oss, era uslingar! Låt förtvivlan giva eder mod eller släpp fram mig, så skall jag själv mäta mig med denne kämpe.»
Tappert och ridderligt hävdade De Bracy denna dag det rykte, han vunnit i de inbördes striderna under denna fasansfulla tid. Det portvalv, i vilket de båda fruktade kämparna nu stredo man mot man, gav genljud av de fruktansvärda hugg, de tilldelade varandra, De Bracy med sitt svärd och den Svarte Riddaren med sin tunga yxa. Slutligen fick normanden ett hugg, vilket, fast dess kraft delvis avvärjdes av skölden, ty eljest skulle De Bracy aldrig mer hava rört en lem, träffade hans hjälm med sådan våldsamhet, att han föll rak lång på stenläggningen.
»Giv dig, De Bracy», sade den Svarte Riddaren, i det han lutade sig över honom och mot hans hjälmgaller höll den s. k. nådedolken, varmed riddarna dödade sina fiender, »giv dig, De Bracy, på nåd och onåd, eller du är dödens.»
»Jag ger mig inte», svarade De Bracy med matt stämma, »åt en okänd besegrare.
»Säg mig ditt namn eller gör med mig, vad du vill — det skall aldrig sägas, att Maurice de Bracy gav sig fången åt en namnlös vanbörding.»
Den Svarte Riddaren viskade något i den besegrades öra.
»Jag giver mig på nåd och onåd», svarade normanden, utbytande sin buttert halsstarriga ton mot ett uttryck av djup, fast dyster undergivenhet.
»Gå till utanverket», sade segraren i myndig ton, »och avvakta där mina vidare befallningar.»
»Låt mig dock först säga något, som är av vikt för dig att veta», sade De Bracy. »Wilfred av Ivanhoe är sårad och fången och omkommer i det brinnande slottet, om han int genast får hjälp.»
»Wilfred av Ivanhoe!» utropade den Svarte Riddaren. — Fången och nära att omkomma! — Varje man i slottet skall svara med sitt liv, om så mycket som ett hår svedes på hans huvud. — Säg mig, var han är!»
»Gå upp för den där vindeltrappan», sade De Bracy. »Den för till hans rum. — Vill du ej låta mig visa vägen?» tillade han i undergiven ton.
»Nej. Gå till utanverket och avvakta mina befallningar Jag litar inte på dig, De Bracy.»
Under denna strid och det korta samtal, som följde på den, hade Cedric i spetsen för en skara frimän, och bland dem munken, så snart de sågo porten öppen, skyndat över bron och drevo nu tillbaka De Bracys soldater, av vilka några bådo om pardon, andra försökte ett fruktlöst motstånd och största delen flydde till borggården. De Bracy själv steg upp från marken och kastade en sorgsen blick efter sin besegrare. »Han litar inte på mig», sade han, »men har jag väl förtjänat hans tillit?» Därpå tog han upp sitt svärd, avtog hjälmen till tecken av underkastelse och gick till utanverket, där han lämnade sitt svärd till Locksley, som han mötte.
Allt eftersom elden spred sig, började den även märkas i det rum, där Ivanhoe vårdades av judinnan Rebecka. Han hade efter en kort slummer väckts av stridsbullret, och hans vårdarinna, vilken på hans ivriga önskan ånyo ställt sig vid fönstret för att iakttaga och till honom inberätta förloppet vid stormningen, kunde rätt som det var ingenting se för den tilltagande röken. De rökmoln, som inträngde i rummet och ropen på vatten, som hördes till och med över stridslarmet, gjorde slutligen tydligt för dem, att en ny fara hotade.
»Slottet brinner!» sade Rebecka. »Vad kunna vi göra för att rädda oss?»
»Fly, Rebecka», sade Ivanhoe, »och rädda ditt eget liv, ty mig kan ingen mänsklig hjälp gagna.»
»Jag vill inte fly», svarade Rebecka. »Vi skola bli räddade eller omkomma tillsammans. — Och dock, store Gud! Min far, min far — vad skall väl bliva hans öde?»
I detta ögonblick slogs dörren till rummet upp, och tempelherren inträdde — hemsk att skåda, ty hans förgyllda rustning var sönderslagen och blodig, och fjäderbusken var delvis bortsliten och delvis förbränd.
»Jag har funnit dig», sade han till Rebecka, »nu skall du se, att jag håller mitt ord att dela lust och nöd med dig. — Det finns blott en väg till räddning. Jag har huggit mig fram genom femtio faror för att visa dig den. — Upp och följ mig genast!»
»Ensam», svarade Rebecka, »vill jag inte följa dig. Om du är född av kvinna — om du har den minsta mänskliga barmhärtighet — om ditt hjärta inte är lika hårt som ditt bröstharnesk — så rädda min åldrige fader och rädda denne sårade riddare!»
»En riddare», svarade tempelherren med sitt vanliga lugn, »måste möta sitt öde, vare sig det kommer i skepnad av svärd eller lågor — och vem frågar efter hur eller var en jude går sitt öde till mötes?»
»Grymme krigare», sade Rebecka, »hellre vill jag omkomma i lågorna än låta mig räddas av dig!»
»Du skall inte välja, Rebecka — du har gäckat mig en gång, men ingen dödlig har gjort det två gånger.»
Så sägande grep han den förskräckta flickan, som fyllde luften med sina skrik, och bar henne ut ur rummet utan att akta på de hotelser och skymford som Ivanhoe utslungade emot honom:
»Hund till tempelriddare — skamfläck för din orden — släpp flickan! Din skurk, det är Ivanhoe som befaller dig! — Usling, jag skall se ditt hjärteblod!»
»Jag skulle inte funnit dig, Wilfred», sade den Svarte Riddaren, som i detta ögonblick kom in i rummet, »om jag inte hört din stämma.»
»Om du är en sann riddare», sade Wilfred, »så tänk inte på mig — förfölj den där rövaren — rädda lady Rowena — tänk på Cedric!»
»När det blir deras tur», svarade Riddaren av Länklåset, »men först är det din.»
Och tagande Ivanhoe i sina armar bar han bort honom, lika lätt som tempelherren hade burit bort Rebecka, skyndade med honom till bakporten, och sedan han där anförtrott sin börda åt två frimän, begav han sig åter in i slottet för att biträda vid räddningen av de andra fångarna.
Ett torn stod nu i brand och lågorna slogo ut ur fönster och skottgluggar. Men i andra delar av slottet hindrades eldens framfart av de tjocka murarna och takvalven, och där rasade i stället ännu stridsyran, ty belägrarna förföljde slottets försvarare från rum till rum och släckte i deras blod den hämndlystnad, de så länge hyst mot den tyranniske Front-de-Bœufs soldater. De flesta av garnisonen gjorde motstånd till det yttersta — få av dem begärde och ingen fick pardon. Luften var fylld av dödsrosslingar och vapengny, golven voro hala av det utgjutna blodet.
Genom all denna förvirring sprang Cedric och sökte efter Rowena, medan den trogne Gurth, som följde honom tätt efter i stridsvimlet åsidosatte sin egen säkerhet för att kunna avvärja de hugg som riktades mot hans herre. Den ädle saxaren lyckades uppnå sin myndlings rum, just som hon uppgivit allt hopp om räddning och med ett krucifix ångestfullt tryckt mot sitt bröst vilket ögonblick som helst väntade sig döden. Han anförtrodde åt Gurth att föra henne till utanverket, dit vägen nu var fri från fiender och ännu icke spärrad av lågorna. När detta var gjort skyndade den redlige Cedric att söka sin vän Athelstane, besluten att vad det än skulle kosta honom rädda denna sista telning av den saxiska konungaätten. Men innan Cedric hann så långt som till den gamla sal, i vilken han själv suttit fången, hade Wamba genom sin uppfinningsrikhet lyckats befria sig och sin olyckskamrat.
Då larmet tillkännagav att striden var som hetast började gycklaren ropa av alla krafter: »Sankt Georg och draken! Den tappre Sankt Georg för det glada England! — Slottet är intaget!» Och dessa rop gjorde han ännu fruktansvärdare genom att slå emot varandra ett par rostiga sköldar som lågo och skräpade i salen.
En vakt som hade varit förlagd till förrummet och som redan länge varit ängslig i sitt sinne blev, vettskrämd vid Wambas rop, och lämnande dörren öppen sprang han för att berätta för tempelherren att fienderna hade trängt in i den gamla salen. Under tiden var det lätt för fångarna att fly till förrummet och därifrån ut på borggården, som nu var den sista skådeplatsen för striden. Här satt den grymme tempelherren till häst, omgiven av åtskilliga av garnisonen både till häst och till fots, vilken samlat sig kring denne ryktbare anförare för att göra ett sista försök till flykt och räddning. Vindbryggan hade på hans befallning blivit nedfälld, men utgången var spärrad, ty bågskyttarna, som på denna sida dittills endast beskjutit slottet på avstånd, sågo icke väl lågorna slå ut och vindbryggan sänka sig förrän de skockade sig kring ingången lika mycket för att hindra garnisonen från att undkomma som för att tillförsäkra sig sin andel av bytet innan slottet brann ned. Å andra sidan kom en avdelning av belägrarna, vilka trängt in genom bakporten, utstormande på borggården och angrepo med stort raseri de återstående försvararna, vilka sålunda anföllos från två sidor på samma gång.
Men drivna av förtvivlans mod och eggade av sin oförfärade anförares exempel, kämpade de återstående slottsknektarna med den största tapperhet, och som de voro väl beväpnade lyckades de mer än en gång fastän mycket underlägsna till antalet att driva tillbaka sina fiender. Rebecka, som blivit uppsatt på en häst framför en av tempelherrens saracenska slavar, befann sig mitt i den lilla skaran, och trots förvirringen under det blodiga handgemänget visade Bois-Guilbert den största omsorg om hennes säkerhet. Jämt och samt var han vid hennes sida, och blottande sig själv höll han framför henne sin trekantiga stålsköld; sedan stormade han åter under upphävande av sitt stridsrop in i handgemänget, slog till marken de främsta av angriparna och var i nästa ögonblick åter hos henne.
Athelstane, vilken såsom läsaren vet var trög men icke feg, såg att tempelherren så ivrigt beskyddade en kvinna, och han tvivlade icke på att det var Rowena som riddaren trots allt motstånd tänkte bortföra.
»Vid den helige Edvards själ!» sade han. »Jag skall rädda henne från denne övermodige riddare, och han skall dö för min hand.»
»Tänk på vad du gör!» ropade Wamba. »Den som förhastar sig fångar ofta groda i stället för fisk — vid min narrkåpa, det där är inte lady Rowena — se bara på hennes långa svarta lockar! — Nej, kan du inte skilja svart från vitt, så må du vara ledare, men jag vill inte vara efterföljare — inte tänker jag låta slå ihjäl mig utan att jag vet för vem det sker. — Och du utan rustning till! Kom ihåg att silkesmössa aldrig skyddat mot svärdsegg. — Men skall du nödvändigt däran, så Deus vobiscum, manhaftige Athelstane», tillade han och släppte sitt tag i saxarens livrock.
Att rycka till sig en stridsklubba ur en döendes hand, rusa bort till tempelherrens skara och slå ursinnigt omkring sig åt höger och vänster, nedläggande en krigare för varje slag, var för Athelstanes väldiga styrka, som nu livades av ett ovanligt raseri, endast ett ögonblicks verk. Han var snart blott på ett par stegs avstånd från Bois-Guilbert, som han utmanade i sin mest högljudda ton.
»Kom an, du falske tempelherre! Släpp henne, som du är ovärdig att vidröra — kom an, du värdige medlem av ett mordiskt och skenheligt rövareband!»
»Din hund!» sade tempelherren och skar tänderna. »Jag skall lära dig att häda Sionstemplets heliga orden.» Med dessa ord kastade han om sin häst mot saxaren, reste sig i stigbyglarna och riktade ett fruktansvärt hugg mot Athelstanes huvud.
Rätt hade Wamba sagt, att silkesmössa icke avvärjer svärdsegg. Så skarpt var tempelherrens svärd att det avskar den grova, metallbeslagna klubba som den olycklige saxaren höll upp för att avvärja slaget och träffade hans huvud, så att han störtade till marken.
»Gånge så alla som smäda tempelriddarna!» utropade Bois-Guilbert. Dragande fördel av den bestörtning som uppstod till följd av Athelstanes fall och ropande att de som ville rädda sig skulle följa honom, sporrade han sin häst över vindbryggan och skingrade de bågskyttar som ville hindra honom. Han åtföljdes av sina saracener och en fem eller sex knektar, som stigit till häst. Tempelherrens reträtt var förenad med stor fara till följd av de många pilar som avskötos efter honom och hans följe, men detta hindrade honom icke att galoppera bort till utanverket, av vilket han hoppades att De Bracy enligt den uppgjorda planen hade satt sig i besittning.
»De Bracy! De Bracy!» ropade han. »Är du där?»
»Jag är här», svarade De Bracy, »men jag är fången.»
»Kan jag befria dig?» skrek Bois-Guilbert.
»Nej», svarade De Bracy, »jag har givit mig på nåd och onåd, och jag vill hålla mitt ord. Rädda dig själv — det är hökar i farten — lägg havet mellan dig och England — mer vågar jag ej säga.»
»Nåväl», svarade tempelherren, »om du vill stanna där du är, så kom ihåg att jag infriat mitt givna ord. Hökarna må vara vilka de vilja, så tror jag att preceptoriet Tempelstowes murar skola vara tillräckligt skydd, och dit vill jag nu begiva mig som hägern till sitt bo.»
Med dessa ord red han bort med sina följeslagare.
De av slottsknektarna, som icke stigit till häst, fortforo ännu efter tempelherrens avtåg att med förtvivlans mod strida mot belägrarna, men det var snarare emedan de misströstade om pardon än för att de hyste något hopp att undkomma. När elden spritt sig till alla delar av slottet visade sig Ulrika uppe på ett torn, klädd som en av de forntida furierna, och uppstämde en sådan krigssång, som fordom på slagfälten höjdes av de hedniska saxarnas barder. Hennes långa, utslagna grå hår fladdrade från hennes bara huvud, den tillfredsställda hämndlystnadens berusande glädje stred i hennes ögon med vansinnets glöd, och hon svängde den slända hon höll i handen, som om hon varit en av de ödessystrar, vilka spinna och avklippa människolivets tråd. Traditionen har bevarat några vilda strofer av den barbariska hymn hon uppstämde bland lågor och blod:
Vässen blanka stålet,
Vita Drakens söner!
Tänd din fackla,
Dotter av Hengist!
Ej glittrar stålet att skära för vid festen,
Hårt är det, brett, och vasst i udden.
Facklan förs ej till brudgemaket,
Flammar och brinner blå av svavel.
Vässen stålet! Korparna kraxa.
Tänd din fackla! Zernebock tjuter.
Vässen stålet, söner av Draken!
Tänd din fackla, dotter av Hengist!
Lågt hänger molnet och svart över tanens borg.
Örnen skriker — han rider dess rygg.
Skrik ej, ryttare grå på det svarta moln,
Din måltid är tillredd!
Valhallas mör vakta där ovan,
Dottern av Hengist skall sända dem gäster.
Skaken de svarta flätor, Valhallajungfrur,
Hamren de ljudande sköldar med fröjd!
Mången av frejdad ätt nalkas i dag er sal,
Mången med hjälm beprydd.
Aftonen ruvar mörk, mörk över tanens borg.
Svarta skocka sig molnen.
Röda skola de lysa snart, röda som hjältars blod.
Skogsförstörarn skall skaka sin bjärta kam emot dem.
Han, som borgar och slott förtär,
Låter sin brandröda fana fladdra,
Skymningsfylld, vittkringböljande,
Över de tappras strid.
Hans fröjd är svärdens gny och de brustna sköldar,
Han älskar dricka det varma blod, när det forsar ur såren.
Allt skall förgås!
Hjälm klyvs av svärdet,
Och det starka harnesk spränges av spjutet.
Eld förtär den gamla fursteborgen,
Murbräckan bryter de starka bålverk.
Allt skall förgås!
Hengists släkt är slocknad,
Horsas namn skall ej nämnas mer.
Skyn ej den blodiga fest, söner av svärdet!
Låten klingorna dricka blod, som vore det vin.
Kämpen med gladligt mod
I glansen av glödande tinnar!
Skiften ut svärdshugg, medan ert blod är varmt!
Skonen ej svag eller stark,
Ty hämndens timme är här,
Hatet självt skall förgås,
Förgås skall ock jag!
De stigande lågorna hade nu övervunnit alla hinder och höjde sig mot aftonhimlen likt ett enda väldigt bål, som var synligt vida kring nejden. Torn efter torn störtade samman med brinnande tak och sparrar, och de stridande drevos bort från borggården. De som ännu funnos kvar av de besegrade skingrades och flydde till skogen. Segrarna samlades i stora skaror och stirrade med undran och även fruktan på dessa lågor, i vilkas sken deras egna led och vapen lyste hemskt röda. Den vansinniga Ulrika syntes länge på den höga plats hon valt; hon svängde sina armar i vilt jubel, som hade hon varit drottningen över de lågor hon framlockat. Slutligen störtade hela tornet in med ett fruktansvärt brak, och hon omkom i samma eldsflammor som förtärt hennes förtryckare. Fasa förstummade de väpnade åskådarna, vilka på en lång stund icke rörde ett ringer, om icke för att göra korstecknet. Därpå hördes Locksleys röst:
»Jublen, frimän! Tyrannernas fäste har fallit! Må var och en föra sitt byte till församlingsträdet i Harthillskogen, ty där skola vi i dagbräckningen fördela allt rättvisligen mellan våra egna skaror och våra goda bundsförvanter i denna stora hämndebragd.»