Jane Eyre/29
NIONDE KAPITLET.
Af de tre påföljande dygnen har jag ett helt dunkelt
minne. Snart sagdt det enda jag kommer ihåg, är att jag
befann mig i ett litet rum och i en smal säng. Jag tyckte
mig vara fastväxt vid denna, jag låg orörlig som en sten
och skulle, som jag tror, ej hafva tålt vid att flyttas. Dag
och natt förflöto utan att jag märkte någon skilnad mellan
dem. Men om någon kom in eller gick ut, märkte jag
det, liksom jag kände igen personerna och förstod hvad
de yttrade, ehuru jag ej kunde svara, ty det var mig icke
möjligt att öppna min mun eller att säga ett ord. Hanna
var oftast inne hos mig. Hennes närvaro var mig oangenäm:
en viss känsla sade mig att hon ej kunde uppfatta min
belägenhet och att hon hyste ofördelaktiga tankar om mig.
Diana och Mary kommo in ett par gånger om dagen.
Deras samtal, som fördes med låg röst, vände sig omkring
min person och var ungefär af följande innehåll:
»Det var för väl att vi inte afvisade henne.»
»Ja, hon skulle säkert ha blifvit funnen död följande morgonen, om hon tillbragt natten under bar himmel. Jag undrar hvilka lidanden den stackars menniskan fått genomgå?»
»Säkerligen mycket svåra — det kan man se på hennes afmagrade och likbleka anlete.»
»Det hördes på hennes sätt att uttrycka sig att hon inte är utan uppfostran: hennes uttal var fullkomligt riktigt, och hennes kläder, ehuru nedsmutsade och genomblötta, äro fina och högst obetydligt nötta.»
»Hon har ett rätt eget ansigte: huru magert och medtaget det än är, så tycker jag ändå inte illa om det; och när hon är frisk och vid godt lynne, är jag säker om att hon ser rätt bra ut.»
Ingen enda gång hörde jag ett ord, som tillkännagaf ledsnad öfver den gästfrihet de bevisat mig, eller dåliga tankar om min person. Detta var mig en stor hugnad.
Mr S:t John var blott en enda gång inne i mitt rum; han betraktade mig uppmärksamt och yttrade, att den dvala, i hvilken jag befann mig, var följden af ytterliga och ihållande ansträngningar. Han förklarade det vara onödigt att skicka efter någon doktor: naturen sjelf skulle blifva den bästa läkaren. Hvarje nerv, sade han, hade blifvit öfveransträngd på ett eller annat sätt, och derföre behöfde kroppen hvila. Han var öfvertygad att det icke var någon egentlig sjukdom, och att mitt tillfrisknande skulle gå ganska raskt, när det en gång började. Dessa meningar uttalade han med låg röst, kort och bestämdt, likt en person som icke är van vid mångordighet, och tillade sedan: »Ett ganska eget ansigte, som onekligen röjer hvarken dålig karakter eller dåliga seder».
»Långt derifrån», tillade Diana. »Sanningen att säga, min bästa S:t John, så hyser jag verkligt deltagande för den arma lilla varelsen. Det skulle vara bra roligt om vi kunde göra henne någon väsendtlig tjenst.»
»Det är inte troligt, att vi komma i tillfälle dertill», svarade S:t John. »Efter all sannolikhet är hon ett ungt bättre fruntimmer, som kommit i missförhållande till sina anhöriga och sedan obetänksamt öfvergifvit dem. Vi skola kanhända lyckas att återföra henne till dem, ehuru jag läser i hennes ansigte ett drag af bestämdhet i karakteren, som gör att jag tviflar på hennes medgörlighet.» Han betraktade mig några minuter, hvarefter han yttrade: »Hon ser intelligent ut, men är alls inte vacker».
»Hon är ju sjuk nu, S:t John.»
»Sjuk eller frisk, måste hon dock alltid vara ful. Af skönhetens behag och harmoni finnes i dessa anletsdrag intet spår.»
På tredje dagen befann jag mig bättre, och på den fjerde kunde jag tala och röra mig temligen ledigt. Hanna hade vid middagstiden gifvit mig litet stek och soppa. Jag hade ätit med god matlust: maten hade bekommit mig väl, då den förut endast underhållit öfverretningen i min kropp. Då hon lemnade mig, kände jag mig jemförelsevis stark och rask; en stund senare fattades jag af leda vid att ligga längre och längtade efter verksamhet. Jag ville stiga upp, men hvad skulle jag taga på mig? Jag blygdes för att påtaga mina förra, smutsiga kläder, i hvilka jag legat på marken och vadat genom pussarna. Dock — denna förödmjukelse var mig besparad.
På en stol bredvid sängen lågo mina kläder, rena och torra. Min svarta sidenklädning hängde på väggen. Smutsfläckarna voro borttagna och skrynkorna slätade: den var helt snygg. Mina skor och strumpor voro rengjorda. Der fanns tvättfat med tillbehör, äfvensom kam och borste för mitt hår. Jag lyckades kläda mig sjelf, ehuru det gick långsamt och jag ofta måste hvila mig. Mina kläder hängde visserligen lösa på mig, emedan jag magrat så mycket, men jag var ren och snygg, och i detta tillstånd skred jag, med tillhjelp af ledstången, utför trappan, genom en låg och mörk gång och befann mig snart i köket.
Der doftade det af färskt bröd och var varmt med besked. Hanna höll på att baka. Som man vet, är det svårast att utrota fördomar ur sådana hjertan, hvilkas jordmån icke blifvit bearbetad af en bildande uppfostran: de växa der med starka rötter, likt ogräs bland stenar.
Hanna hade visat sig kall och ovänlig, åtminstone i början; sedan hade hon blifvit något gynsammare stämd, och då hon såg mig komma in snyggt och ordentligt klädd, drog hon till och med munnen till ett småleende.
»Redan uppe!» sade hon. »Ni mår således bättre? Sätt er i min stol vid spisen, om ni har lust.»
Hon pekade på länstolen. Jag satte mig ned deri. Hon sysslade nu med sina göromål, men litet emellanåt blickade hon förstulet på mig. Just som hon höll på att taga några kakor ur ugnen, vände hon sig till mig och frågade helt tvärt:
»Har ni nånsin gått och tiggt förr?»
Ett ögonblick kände jag mig förtretad öfver detta tilltal, men besinnande att det tjenade till intet att bli ond, och att jag i sjelfva verket hade visat mig såsom en tiggare inför henne, svarade jag helt lugnt, men dock med en viss bestämdhet i tonen:
»Ni tar miste, om ni anser mig for en tiggare; jag är det inte mera än ni sjelf eller ert herrskap.»
Efter några minuters tystnad yttrade hon: »Men jag förstår inte det: ni har väl hvarken något hem eller några flisor, kan jag tänka?»
»Ehuru jag hvarken har hem eller flisor, med hvilket senare ord ni förmodligen menar pengar, så är jag dock ingen tiggare, åtminstone i den mening ni fattar detta ord.»
»Är ni kunnig i att läsa?» frågade hon vidare.
»Åh ja, det är jag nog.»
»Men ni har väl aldrig varit i någon pension?»
»Jo, jag har varit i en sådan i åtta år.»
Nu blef hon storögd. »Hur kommer det då till, att ni inte kan försörja er?»
»Det har jag gjort och hoppas att äfven kunna göra det framdeles. Hvad ämnar ni göra med de der stickelbären?» frågade jag, då hon kom in med en korg sådana.
»Baka in dem i pastejerna.»
»Gif hit dem, så skall jag rensa dem.»
»Åh nej. Inte behöfver ni göra någonting.»
»Men jag vill ha någonting att göra; tag hit dem.»
Hon lemnade mig nu korgen och räckte mig dessutom en ren handduk att begagna som förkläde, »för att jag inte», som hon sade, »skulle smeta ner klädningen».
»Ni är inte van vid grof-arbete, det ser jag på era händer. Kanske har ni varit sömmerska?»
»Nej, ni gissar orätt, och nu kan det göra detsamma hvad jag varit; bråka inte ert hufvud mera med den saken, utan säg mig hellre hvad detta ställe heter.»
»Somliga kallar det Marsh-End, och somliga kallar det Moor-House.»
»Och herrn, som bor här, heter S:t John?»
»Nej, han bor inte här; han är endast på besök. Han har sitt hem i sin församling; han bor nära Morton.»
»Menar ni den stora byn några mil härifrån?»
»Just den.»
»Nå, hvad är han der då?»
»Han är prest.»
Nu påminde jag mig det svar jag fått af den gamla hushållerskan i prestgården, då jag begärde att få tala med pastorn sjelf. »Då har åtminstone hans far bott här?»
»Det har han visst det; gamla mr Rivers har bott här, och hans far och hans farfar och hans farfarsfar, alla ha di bott här.»
»Således heter då den närvarande herrn på stället mr S:t John Rivers?»
»Just så, ja; S:t John är liksom hans kristningsnamn.»
»Och hans systrar heta Diana och Mary Rivers?»
»Ja.»
»Deras far är ju död?»
»Han dog för tre veckor sen af slag.»
»Är deras mor i lifvet?»
»Frun är död för många år sen.»
»Har ni varit här i huset länge?»
»I tretti år: jag har ammat dem alla tre.»
»Det bevisar att ni varit en trogen och rättskaffens tjenare. Detta beröm vill jag öppet ge er, fastän ni haft den ohöfligheten att kalla mig tiggare.»
Återigen såg hon förvånad på mig. »Jag är nu öfvertygad om att jag helt och hållet misstagit mig på er person; men här stryker så mycket slödder ikring, så ni får ursäkta mig.»
»Men kom i håg», fortfor jag med någon skärpa i rösten, »att ni ville visa bort mig härifrån en natt, då ni inte ens skulle velat köra ut en hund.»
»Ja, det var kanske nog strängt: men hvad ska en göra? Jag tänker mera på flickorna än på mig sjelf. Stackars barn! Di har ingen, som ser om dem, mer än jag, och då får jag väl lof att se något barsk ut.»
Vi tego båda några minuter.
Hanna återtog samtalet. »Ni tänker väl inte allt för illa om mig för det?»
»Jag har skäl att vara ledsen på er, och jag vill säga er hvarföre. Inte så mycket derföre att ni vägrade att lemna mig tak öfver hufvudet och ansåg mig för en dålig menniska, utan derföre att ni just nu nyss gjorde mig det till en förebråelse, att jag hvarken egde hem eller ’flisor’. Många af de ädlaste menniskor, som någonsin lefvat, ha varit lika behöfvande som jag, och om ni är en sann kristen, borde ni inte betrakta fattigdomen som ett brott.»
»Nej, det har ni allt rätt i», svarade hon, »och mr S:t John säger på samma vis; och jag ser att jag haft orätt, men jag har nu en helt annan tanke om er än förut. Jag tycker att ni är just en liten hygglig och galant flicka.»
»Det låter godt; nu förlåter jag er. Räck mig er hand!»
Hon lade sin mjöliga, grofva hand i min; ett småleende, ännu mera hjertligt än förra gången, sken öfver hennes sträfva drag, och från det ögonblicket voro vi vänner.
Hanna var synbarligen road af att prata. Under det jag rensade bären och hon knådade degen till pastejerna, meddelade hon mig hvarjehanda underrättelser om hennes aflidna husbondfolk och om »barna», såsom hon kallade ungherrskapet.
Gamle mr Rivers, berättade hon, var en temligen enkel herre, men en gentleman och af en slägt så gammal, som någon i landet. Marsh-End hade sedan urminnes tider tillhört Rivers’, och bygningen var öfver två hundra är gammal, fast den såg liten och oansenlig ut, i jemförelse med mr Olivers ståtliga herrgård i Morton-Vale. Men hon mindes Bill Olivers far såsom daglönare i en nålfabrik, då Rivers i stället voro adelsmän redan på den tid då Henrikarne regerade öfver England, såsom en hvar kunde se af kyrkböckerna i Morton. Icke desto mindre var, såsom hon öppet bekände, den gamla herrn alldeles som vanligt folk, »inte en smul’ annorlunda, orimligt begifven på att jaga och mycket rustande med åkern». Hans fru hade annat gry i sig, »hon var grufligt kär i att läsa i böcker, och barna bråddes på henne. I det fallet voro de förmer än alla andra, som nu lefde, och man hade aldrig sett deras make, ty de hade haft lust för att läsa alltifrån det de kunde tala, och allting hade de lärt sig sjelfva.» Mr S:t John hade, när han blef fullväxt, rest till akademien för att bli prest, och flickorna hade, så snart de lemnat pensionen, fått anställning såsom guvernanter, ty deras far hade några år förut förlorat mycket pengar på en person, för hvilken han gått i borgen, och som han icke var rik nog att lemna dem en oberoende förmögenhet, måste de sörja för sig sjelfva. De hade på flera år varit högst litet hemma och hade nu kommit att stanna några veckor, endast till följd af faderns död, men de tyckte mycket om Marsh-End och Morton, med deras hedar och kullar. De hade varit i London och andra stora städer, men intet ställe kunde, enligt deras tanke, jemföras med hemmet, och för resten voro de så goda mot hvarann — »aldrig voro de osams eller kifvades». Enligt hennes öfvertygelse fanns det ingen familj, som så var ett hjerta och en själ.
Sedan jag slutat mitt arbete med stickelbären, frågade jag hvar herrskapet nu var.
»De ha gått öfver till Morton på en promenad, men de komma igen till thédags.»
Inom kort återkommo de äfven och trädde in i köket. När mr S:t John blef mig varse, bockade han sig endast och gick in i ett annat rum, men systrarna stannade qvar. Mary uttryckte i några vänliga ord sin glädje öfver att jag nu blifvit rask nog att stiga upp; Diana fattade min hand och skakade på hufvudet åt mig.
»Ni skulle ha afvaktat min tillåtelse att lemna sängen», sade hon. »Ni är ännu så blek och så affallen! Det är riktigt synd om er!»
Det låg i Dianas röst någonting obeskrifligt godt och smekande. Hennes ögon voro sådana, att det var en njutning att möta deras blickar. Hela hennes anlete hade för mig ett tjusande behag.
Uttrycket i Marys ansigte var lika själfullt, och hennes drag voro lika vackra, men hennes väsende var icke så förekommande, och hennes sätt att vara, ehuru vänligt, var mera afmätt. Dianas blick och ton röjde en viss bestämdhet: hon egde synbarligen en egen vilja. Jag har alltid känt en viss njutning i att gifva efter för en så beskaffad natur som hennes — i allt nemligen der icke mitt samvete och min aktning för mig sjelf kunde lida något.
»Och hvad har ni här att göra?» frågade hon. »Detta är inte er plats. Mary och jag sitta stundom i köket, derföre att vi hemma tycka om att vara fria — ända till sjelfsvåld — men ni är främmande och måste gå in i salen.»
»Men jag finner mig så väl här.»
»Det gör ni visst inte, helst när Hanna håller på med sitt stök och pudrar in er med mjöl.»
»Dessutom är här för varmt för er», tillade Mary.
»Ja, det är det visst», fortfor Diana. »Se så, kom nu, ni måste lyda.» Och ännu hållande min hand, förmådde hon mig att stiga upp och följa henne in i det inre rummet.
»Sitt här», sade hon, i det hon satte mig ned i soffan, »under det vi taga af oss öfverplaggen och få théet färdigt; ty så ofta vi äro i vårt lilla hem här på heden, taga vi oss friheten att sjelfva tillaga våra måltider, när lusten kommer på oss, eller när Hanna håller på att baka, brygga, tvätta eller stryka.»
Hon gick nu ut och lemnade mig ensam med mr S:t John, som satt midt emot mig med en bok i handen. Jag granskade först rummet och sedan den unga mannen.
Salen var icke särdeles stor och helt enkelt möblerad, och dock tog den sig väl ut, emedan allt var snyggt och vittnade om god smak. De gammaldags länstolarna hade en glänsande polityr, och skifvan på valnötbordet såg ut som spegelglas. Några gamla porträtt af män och qvinnor från forna dagar prydde de tapetserade väggarna; ett skåp med glasdörrar innehöll en liten boksamling och en åldrig servis af kinesiskt porslin. Det fanns inga öfverflödiga prydnader i rummet och inga moderna saker, med undantag af ett par sykorgar och ett syskrin af rosenträ, som stodo uppstälda på ett sidobord. Allting, mattan och gardinerna inbegripna, syntes ha varit länge begagnadt och på samma gång väl vårdadt. Mr S:t John, som satt der lika orörlig som något af porträtten på väggen, med ögonen fästa på boken och läpparna slutna, var lätt nog att studera. Om han varit en bildstod, i stället för en lefvande menniska, hade han icke varit lättare att studera. Han var ung, ungefär tjuguåtta eller trettio år, högväxt och smärt. Hans ansigte fängslade ovilkorligen uppmärksamheten: det hade en grekisk, fullkomligt klassisk profil, en rak näsa, en mun och en kind liknande antikens. Det var icke underligt, att han fäste sig vid oregelbundenheten i mina anletsdrag, då hans voro så harmoniska. Hans ögon voro stora och blå, med bruna ögonhår; hans panna, hvit som elfenben, öfverskuggades till en del af nedfallande lockar af ljusbrunt hår.
Denna skildring gifver onekligen föreställning om en mild och vek natur. Men sjelfva personen ingaf dock för ingen del en sådan känsla. Allt det milda och veka, ja, till och med det lugna och stilla saknades der helt och hållet. Så orörlig han der satt, var det likväl ett drag öfver ögonbryn, näsa och mun, som enligt min uppfattning tillkännagaf en natur, antingen full af oro eller sträng eller passionerad. Han hvarken yttrade ett ord till mig eller bevärdigade mig med en enda blick, innan hans systrar återkommo.
Diana, som var sysselsatt med att tillaga théet, och under förberedelserna härtill passerade rummet, bjöd mig en liten kaka, som Hanna gräddat för min räkning.
»Ät nu den här», sade hon; »ni måste vara mycket hungrig, emedan ni, efter hvad Hanna berättar, inte förtärt mera än litet soppa sedan frukosten.»
Jag mottog den gerna, ty jag hade frisk aptit. Mr Rivers tillslöt nu boken, steg upp och närmade sig bordet samt betraktade mig med sina märkvärdiga, blåa ögon. Det låg i denna uthållande blick en så obesvärad närgångenhet och en så tydlig afsigt att utgrunda mig, att jag blef öfvertygad att det icke var af försynthet utan med flit, som han icke förut betraktat främlingen.
»Ni är mycket hungrig», yttrade han.
»Ja, det är jag, sir.» Det är, och har alltid varit, mitt sätt att fåordigt besvara den ordkarge, och rakt på saken den rättframme.
»Det är en lycka, att ert dvallika tillstånd hindrat er från att äta under dessa tre dagar, ty det skulle ha varit mycket skadligt. Nu kan ni göra det, men ät bara inte omåttligt.»
»Jag hoppas att jag inte länge skall behöva äta på er bekostnad, sir», var mitt på samma gång oartiga och otympliga svar.
»Naturligtvis», yttrade han helt lugnt, »ty då ni underrättat oss om edra anhörigas vistelseort, skola vi skrifva till dem att de få afhemta er här.»
»Det får jag rent ut säga er, att jag inte kan göra, ty jag är alldeles i saknad af hem och anhöriga.»
Alla tre syskonen betraktade mig med förvåning. Det låg i deras blickar ingen misstanke, utan mera nyfikenhet, framför allt i systrarnas. S:t Johns ögon, ehuru i bokstaflig mening mycket klara, voro det alls icke, om ordet tages bildligt. Han tycktes begagna dem snarare såsom verktyg för att utforska andras tankar, än såsom organer för att uppenbara hans egna, och denna förening af genomträngande skärpa och slutenhet måste naturligtvis snarare göra den person, med hvilken han talade, förlägen än dristig.
»Menar ni», frågade han, »att ni inte eger någon enda anförvandt eller vän?»
»Ja, det gör jag; intet band fäster mig vid någon lefvande varelse. Jag eger intet anspråk på att bli herbergerad i ett enda hus i hela England.»
»En ganska egen belägenhet vid er ålder!»
Nu riktade han sin blick på mina händer, hvilka lågo hopknäppta på bordet framför mig. Jag undrade hvad han menade dermed, men hans ord lemnade mig snart förklaring härpå.
»Har ni inte varit gift?»
Diana skrattade. »Det var en konstig fråga, S:t John», sade hon. »Vår gäst är ju inte mer än sjutton eller aderton år gammal.»
»Jag är nära nitton, men jag är inte gift.»
Jag kände en brännande rodnad i detta ögonblick stiga upp i mitt ansigte, ty bittra och qvalfulla minnen väcktes hos mig af S:t Johns fråga. Alla sågo de min förlägenhet och sinnesrörelse. Diana och Mary fäste sina blickar på allt annat än på mitt blodröda anlete, för att hjelpa mig ur mitt bryderi, men den kallare och obevekligare brodern betraktade mig fortfarande, till dess tårarna kommo mig i ögonen.
»Hvar uppehöll ni er sist?» frågade han vidare.
»Du är för närgången i dina frågor, S:t John», anmärkte Mary med låg röst, men han lutade sig fram öfver bordet och fordrade svar, genom det att han ånyo på mig fäste en forskande, oafvänd blick.
»Namnen på det ställe, der jag sist bott, och på de personer, med hvilka jag lefvat tillsammans, är min hemlighet», svarade jag helt kort.
»Hvilken ni, om ni så önskar, har rättighet att bevara, så väl för S:t John, som för hvarje annan frågande», anmärkte Diana.
»Men om jag ingenting känner om er person och edra lefnadsöden, så kan jag inte hjelpa er», yttrade han. »Och hjelp behöfver ni, eller hur?»
»Det gör jag och söker den också, men det enda jag önskar, är att någon verklig menniskovän ville skaffa mig arbete, af det slag att jag kan förrätta det, och så att jag dermed kan försörja mig — vore det äfven aldrig så tarfligt.»
»Jag vet inte om jag är någon verklig menniskovän, men jag vill i alla fall, så mycket jag kan, hjelpa er i en så loflig föresats. Men först och främst får ni lof att säga mig hvad ni hittills sysselsatt er med, och hvad arbete ni har förmåga att förrätta.»
Nu hade jag druckit mitt thé och kände mig betydligt stärkt både till kropp och själ. Jag kände ny spänstighet i mina förslappade nerver och förmåga att bjuda denna stränga domare spetsen.
»Mr Rivers», yttrade jag, i det jag vände mig till honom och betraktade honom med lika fasta och obesvärade blickar, som han begagnade mot mig, »ni och edra systrar ha bevisat mig en stor tjenst — den största som den ena menniskan kan bevisa den andra — ty ni ha genom er ädla gästfrihet räddat mitt lif. Denna välgerning ger er oinskränkta anspråk på min tacksamhet, och till en viss grad äfven på mitt förtroende. Derföre skall jag för er omtala så mycket af min lefnadshistoria, som jag kan yppa, utan att störa min egen själsfrid och utan att äfventyra min egen och andras säkerhet.
»Min far tillhörde det andliga ståndet, men både han och min mor dogo, innan jag hade medvetande af min förlust. Såsom barn lefde jag på nåder hos en anhörig, och min uppfostran skedde i en välgörenhetsinrättning. Det ställe, der jag tillbragte sex år såsom pupill och två år såsom lärarinna, hette — jag kan gerna omtala det — Lowoods uppfostrings-institut för värnlösa barn i —shire: troligen har ni, mr Rivers, hört talas derom: den högvördige Rob. Brocklehurst är dess skattmästare.»
»Jag har hört talas om mr Brocklehurst och besökt institutet.»
»Det är nu nära ett år sedan jag lemnade Lowood och blef guvernant i ett enskildt hus. Jag fick en god plats och kände mig lycklig. Detta ställe blef jag nödsakad att lemna fyra dagar innan jag kom hit. Skälen för min bortflyttning hvarken kan eller bör jag nämna: det vore onödigt och på samma gång obetänksamt, och dessutom skulle ni knappast tro dem. Endast det vill jag förklara, att vid mig häftar ingen skuld, och jag står i detta fall lika ren som någon af er. Emellertid känner jag mig olycklig och kommer väl länge nog att göra det; ty den anledning, som dref mig från ett hus, der jag kände mig så fullkomligt lycklig, var af en sällsam och förfärlig beskaffenhet. Då jag beredde mig till att gifva mig af derifrån, tänkte jag blott på två saker, skyndsamhet och hemlighet, och för att uppnå dessa syften, nödgades jag lemna qvar efter mig allt hvad jag egde, med undantag af ett knyte med några få saker, och detta qvarglömde jag, under brådskan och förvirringen, i den diligens, som förde mig till Whitcross. Till följd häraf var jag fullkomligt utblottad, då jag anlände till denna trakt. Två nätter sof jag under bar himmel; i två dagar ströfvade jag omkring utan att inträda i en menniskoboning, och blott två gånger under denna tid smakade jag någon föda, och jag var till följd af hunger, överansträngning och förtviflan bragt till det yttersta, då ni, mr Rivers, räddade mig och gaf mig skydd under ert tak. Jag har reda på allt, som edra systrar gjort för mig, ty jag har inte varit medvetslös under min skenbara dvala, och jag står till dem, för deras uppriktiga och välmenta medlidande, i lika stor skuld, som till er för er kristliga barmhertighet.»
»Låt henne inte tala mera nu, S:t John», inföll Diana, under det jag höll upp, »hon är synbarligen ännu inte i stånd att uthärda själsansträngningar. Kom och sätt er i soffan, miss Elliot.»
Jag ryckte omedvetet till, då jag hörde mitt nya namn nämnas: jag kom inte i håg att jag antagit det. Mr Rivers, hvilken ingenting tycktes undfalla, observerade det genast.
»Ni sade ju att ert namn var Jane Elliot?» anmärkte han.
»Det gjorde jag, och önskar att tills vidare så benämnas, men detta är inte mitt verkliga namn, och derföre låter det främmande för mina öron.»
»Vill ni inte säga oss ert rätta namn?»
»Nej: jag fruktar framför allt att bli upptäckt och vill derföre inte lemna några upplysningar, som skulle kunna leda derhän.»
»Deri har ni fullkomligt rätt, så vidt jag förstår», yttrade Diana. »Och nu, min bror, låt henne vara i fred en stund.»
Men på S:t John kunde man icke ens märka att han hört systerns ord, ty efter några ögonblicks tystnad började han ånyo sitt samtal med mig, i samma orubbligt lugna ton och med samma skärpa som förut:
»Jag ser på er att ni inte har lust att länge anlita vår gästfrihet, och att ni önskar så snart som möjligt bli oberoende af mina systrars medlidande och min barmhertighet — jag har uppfattat den åtskilnad ni gjort och erkänner att den är befogad — med ett ord: ni längtar att bli oberoende af oss, eller huru?»
»Det gör jag, såsom jag redan nämt. Skaffa mig arbete, eller visa mig hvar jag kan få sådant: det är allt hvad jag begär; låt mig sedan gå, det må vara hvar som helst, äfven till den sämsta koja; men till dess ber jag att få stanna qvar här, ty jag ryser tillbaka för att ånyo genomgå fasorna af ett irrande tiggarelif.»
»Det kan inte komma i fråga: ni skall stanna qvar här», yttrade Diana, i det hon lade sin hvita hand på mitt hufvud. — »Ja, det skall ni», upprepade Mary i en ton af enkel och uppriktig hjertlighet.
»Som ni ser, gör det mina systrar en glädje att få behålla er qvar här», återtog S:t John, »på samma sätt som de med glädje skulle behålla och vårda en stackars fogel, hvilken vinterns stränghet drifvit in i deras rum. Jag för min del har mera benägenhet att sätta er i stånd att underhålla er sjelf, och skall äfven försöka att göra det; men, märk väl! mina resurser äro inskränkta. Jag är blott innehafvare af en ringa prestlägenhet på landet, och kan således inte hjelpa er till några lysande vilkor. Derföre, i fall ni inte skulle vara nöjd med en ringa verksamhet, råder jag er till att vända er till någon annan, som mera kan och förmår.»
»Hon har redan förklarat att hon är villig att uträtta hvilket hederligt arbete som helst, som hon kan göra», svarade Diana i mitt ställe, »och du vet dessutom, S:t John, att hon inte har några beskyddare att välja emellan; derföre är hon tvungen att anlita en sådan der surmulen gynnare som du.»
»Jag vill åtaga mig hvilket slags sömnad som helst, jag vill bli piga eller barnflicka, i fall jag inte kan få något bättre», tillade jag.
»Rätt så», sade S:t John med sitt vanliga lugn. »Om ni är så fast besluten, som det synes, så lofvar jag att hjelpa er, så vidt jag kan.»
Han återtog nu boken, i hvilken han hade läst innan théet serverades. Jag gick snart till hvila, ty jag hade ansträngt mig med att tala och sitta uppe, så mycket som mina ännu svaga krafter tilläto.