Jane Eyre/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 59 ]

SJETTE KAPITLET.


Följande dag började på samma sätt som den föregående; vi fingo stiga upp och kläda oss vid skenet af en lampa; tvättnings-ceremonien måste vi denna morgon inställa, ty vattnet i handfaten var fruset. Aftonen förut hade en förändring i vädret egt rum, och en skarp nordostvind, som hela natten hade tjutit genom sprickorna vid fönstren, hade kommit oss att skälfva af köld i våra bäddar och förvandlat tvättfatens innehåll till is.

Under den halfannan timme, som upptogs af bön och bibelläsning, kände jag mig nära att förgås af köld. Slutligen kom frukosttimmen, och denna morgon var vällingen icke vidbränd, den var ätlig; men ack, huru liten var ej min portion. Jag önskade att den hade varit dubbelt så stor.

Under dagens lopp blef jag inskrifven i fjerde klassen och fick mig bestämda arbeten och sysselsättningar anvisade. Hittills hade jag endast varit en tyst åskådarinna af tilldragelserna vid Lowood, men hädanefter skulle jag blifva en af dess handlande personer. Till en början, så föga van som jag var att lära mig någon utantill, föreföllo mig lexorna både långa och svåra; det oupphörliga ombytet af ämnen gjorde mig derjemte alldeles yr i hufvudet, och jag blef rigtigt glad när miss Smith, omkring klockan tre eftermiddagen, lemnade mig en två alnar lång nettelduksremsa, tillika med nål, fingerborg och öfrigt sybehör och anvisade mig en vrå af skolsalen, med tillsägelse att sätta mig der och fålla remsan. De flesta andra flickorna voro på samma gång sysselsatta med sömnad; men en klass stod [ 60 ]qvar kring miss Scatcherds stol och läste, och som det för öfrigt var alldeles tyst i rummet, kunde man mycket väl höra hvad de sade samt huru hvar flicka gjorde reda för sig, äfvensom miss Scatcherds anmärkningar eller beröm i och för läsningen. Det var engelska historien; ibland flickorna märkte jag min bekantskap från verandan. Vid lektionens början hade hon sin plats främst i klassen, men för fel i uttalet eller för någon ouppmärksamhet vid punkter eller dylikt blef hon hastigt flyttad längst ned. Men äfven nu fortfor hon alltjemt att vara ett föremål för miss Scatcherds oupphörliga gnat, hvilken ständigt vände sig till henne med dylika tilltal:

»Burns» (detta var hennes namn, och liksom gossarne i andra skolor, blefvo flickorna här kallade vid sina tillnamn,) »Burns, ni står snedt på skon; ut med fötterna genast. — Burns, ni skjuter ut er haka högst oskickligt; drag in den strax. — Burns, håll upp hufvudet; jag vill inte se er framför mig i den der ställningen!» etc. etc.

Sedan de hade läst igenom ett kapitel två gånger, blefvo böckerna igenslagna, och miss Scatcherd började förhöra. Lexan omfattade en del af Carl den Förstes regering, och åtskilliga frågor gjordes om läst- och pundafgifter, skeppsumgälder, m. m., hvilka de flesta flickorna voro ur stånd att besvara. Men hvarje svårighet löstes strax, när frågan kom till Burns; hon tycktes i sitt minne förvara lexans hela innehåll, och på hvarje fråga var hon genast färdig med svar. Jag väntade nu, att miss Scatcherd skulle berömma henne för hennes uppmärksamhet; men i stället utropade hon hastigt:

»Du osnygga, oordentliga varelse! Du har inte tvättat dina händer rena i dag!»

Burns svarade ej ett ord; jag förundrade mig öfver hennes tystnad.

»Hvarföre,» tänkte jag, »säger hon inte till att hon hvarken kunde tvätta sig om händer eller ansigte, emedan vattnet var fruset?»

Min uppmärksamhet påkallades nu af miss Smith, som ropade mig till sig för att hålla i en härfva tråd. Under det att hon nystade, talade hon till mig ibland, frågade mig om jag varit i skola förut, om jag kunde märka, sticka, knyta m. m. Sedan hon nystat slut, kunde jag åter [ 61 ]fullfölja mina iakttagelser öfver miss Scatcherds görande och låtande. Just som jag återvände till min plats, gaf hon en befallning, hvars mening jag ej rätt förstod; men Burns lemnade genast klassen och gick in i ett litet rum, hvarest böckerna förvarades. Efter ett ögonblick återvände hon med ett ris i sin hand. Detta betydelsefulla verktyg lemnade hon med en vördnadsfull nigning åt miss Scatcherd, och utan någon tillsägelse aftog hon sedermera helt lugnt sin kofta, och med styrka och eftertryck slog henne lärarinnan ett dussin slag öfver nacken. Ej en tår smög sig ur Burns’ ögon, och under det jag gjorde ett uppehåll i min sömnad, emedan hela min varelse vid detta skådespel darrade af en känsla utaf fåfäng och vanmäktig harm, såg jag intet enda drag af hennes tankfulla utseende förändra sitt vanliga uttryck.

»Förhärdade flicka!» utropade miss Scatcherd, »ingenting kan då förbättra dig. Bär bort riset.»

Burns lydde. Jag betraktade henne uppmärksamt, då hon kom ut från bokrummet. Hon stoppade just då sin näsduk tillbaka i fickan, och spår efter tårar märktes på hennes bleka kinder.

Lektimmen på eftermiddagen ansåg jag för den bästa stunden på dagen. Det bröd och det kaffe, som vi då fingo, upplifvade våra domnade lifsandar, om det ock ej förmådde tillfredsställa hungern; det tvång, man hela dagen måst underkasta sig, var nu upplöst; skolsalen kändes varmare än på morgonen, emedan större eldbrasor påtändes för att i någon mån ersätta de ännu icke påtända ljusen. Den flammande brasan, det muntra sorlet, som då var tillåtet, det förvirrade ljudet af många röster ingåfvo en angenäm känsla af frihet.

På aftonen samma dag, då jag sett miss Scatcherd slå Burns, gick jag som vanligt utan något sällskap mellan bänkarna och borden och de muntra, stojande grupperna, men kände mig likväl ej så ensam. När jag gick förbi fönstren, lyfte jag då och då på en gardin och såg utåt; det snögade häftigt; vid de nedre rutorna hade redan små drifvor bildat sig, och då jag lade örat tätt emot fönstret, kunde jag från det glada sorlet innanför urskilja vindens sorgliga suckar der ute.

[ 62 ]Om det hade varit ett älskadt hem och goda föräldrar, som jag så kort förut hade lemnat, skulle jag sannolikt i en sådan stund som denna bittrast känt skilsmessans smärta: dessa vindens suckar skulle då ha gjort mitt hjerta bedröfvadt, och detta mörka kaos skulle ha stört mitt lugn. Men såsom det nu var, kände jag mig sällsamt upplifvad deraf, och i min bekymmerslösa och feberspända sinnesstämning önskade jag, att stormen måtte tjuta ännu vildare; att den dunkla skymningen måtte öfvergå till det djupaste mörker, och att det förvirrade stojet måtte växa till ursinnigt larm.

Hoppande öfver bänkarna ock krypande under borden, banade jag mig väg till en af eldstäderna. Der fann jag Burns på knä invid jerngallret, tyst och stilla, med tankarna helt och hållet fästa vid en bok, hvilken hon läste vid det dunkla skenet från de slocknande bränderna.

»Är det ännu Rasselas?» frågade jag henne.

»Ja,» sade hon, »jag håller just på att sluta den.»

Och inom fem minuter lade hon igen sin bok. Jag blef glad deröfver.

»Nu,» tänkte jag, »kan jag möjligtvis få henne att tala.» Jag satte mig ner på golfvet bredvid henne.

»Hvad heter ni mer än Burns?»

»Helena.»

»Har ni kommit långt ifrån?»

»Ja, långt norr ifrån — ända från skotska gränsen.»

»Tänker ni någonsin vända tillbaka dit?»

»Jag hoppas det, men ingen kan svara för framtiden.»

»Ni önskar att lemna Lowood? Inte sant?»

»Nej; hvarföre skulle jag det? Jag har blifvit sänd hit till Lowood för att få uppfostran, och det skulle ju inte vara till någon nytta för mig, om jag begåfve mig härifrån förrän jag uppnått detta mål.»

»Men miss Scatcherd är ju så elak mot er?»

»Elak? Nej, visst inte! Hon är endast sträng; hon afskyr mina fel.»

»Och om jag vore i ert ställe, skulle jag afsky henne. Jag skulle göra henne motstånd, om hon ville slå mig med det der riset; jag skulle rycka det ur hennes hand och slita sönder det midtför hennes näsa.»

[ 63 ]»Helt säkert skulle ni inte göra någonting af allt detta. Och om ni gjorde det, skulle mr Brocklehurst köra er ur skolan, och detta blefve ju en stor sorg för edra anhöriga. Det är långt bättre att tåligt fördraga en smärta, hvaraf man sjelf ensam lider, än att i hastigheten begå en handling, hvars onda följder skulle träffa äfven dem, som hysa deltagande för oss — och dessutom så lär ju oss den Heliga Skrift att vedergälla ondt med godt.»

»Men det är skymfligt att bli slagen och att bli stäld i skamvrån i ett rum fyldt af folk; och ni är en så stor flicka; jag är mycket yngre än ni, och jag skulle inte kunna fördraga det.»

»Likväl vore det er pligt att fördraga det, om ni inte kunde undvika det, och det är svagt och fegt att säga att man inte kan fördraga något, som ödet bestämt att man måste fördraga.»

Jag hörde henne med förundran; jag kunde icke fatta en dylik undergifvenhetens och lidandets lära, och ännu mindre kunde jag fatta eller sympatisera med den fördragsamhet som hon visade mot sin plågoande. Likväl kände jag, att Helena Burns betraktade tingen i ett för mina ögon osynligt ljus; jag anade att hon möjligtvis kunde ha rätt och jag orätt, men jag ville icke för närvarande tänka mig djupare in i saken och uppsköt dermed till en lämpligare stund.

»Ni säger att ni har fel, Helena. Hvilka äro då de? I mina ögon är ni så snäll och god.»

»Lär då af mig, att inte döma efter utseendet. Jag är, såsom miss Scatcherd säger, oordentlig, jag har sällan ordning på mina saker, jag är vårdslös, jag glömmer ordningsstadgarna, jag läser annat, då jag skulle läsa mina lexor; jag har ingen metod, och ibland säger jag, liksom ni, att jag inte kan fördraga att nödgas vara underkastad någon sträng och regelbunden ordning. Detta allt retar och förargar mycket miss Scatcherd, som af naturen är ordentlig, punktlig och noga.»

»Och stygg och elak,» tillade jag; men Helena Burns tycktes icke medgifva detta, hon svarade mig ej.

»Är miss Temple lika sträng mot er, som miss Scatcherd?»

Vid ljudet af miss Temples namn sväfvade ett mildt småleende öfver Helenas allvarliga anlete.

[ 64 ]»Miss Temple är idel godhet; det smärtar henne att vara sträng mot någon, äfven mot de sämsta i hela skolan. Hon ser mina fel och säger mig dem med mildhet, och om jag gör någonting som förtjenar beröm, ger hon mig det i rikligt mått. Ett stort bevis på min dåliga och bristfälliga natur är, att äfven hennes föreställningar, så milda och förnuftiga de än äro, inte förmå att bota mig för mina fel, och att äfven hennes beröm, huru högt jag än värderar det, likväl inte kan lifva mig till fortfarande uppmärksamhet och ordning.

»Det är besynnerligt,» sade jag; »det är likväl så lätt att vara uppmärksam.»

»Ja, för er; derpå tviflar jag inte. Jag gaf akt på er under läsningen i klassen i morse och såg huru uppmärksam ni var, och huru ni med alla edra tankar tycktes följa miss Miller, då hon först förklarade lexan och sedan förhörde den. Mina tankar deremot svärma oupphörligt omkring åt alla möjliga håll; när jag borde lyssna till miss Scatcherd och med uppmärksamhet afhöra allt hvad hon säger, förlorar jag ofta ända till ljudet af hennes röst och faller i ett slags drömmande tillstånd. Stundom inbillar jag mig då vara i Northumberland, och att bullret, som jag hör omkring mig, är sorlet af en liten bäck, som rinner genom Deepden, nära mitt hem; — först när ordningen kommer till mig att svara, vaknar jag upp, och emedan jag, i stället för att höra efter hvad som blifvit läst, endast lyssnat till det inbillade sorlet af bäcken vid fädernehemmet, kan jag inte gifva något svar.»

»Och likväl, huru bra svarade ni inte på alla frågor nu i eftermiddag!»

»Det var bara af en händelse; det ämne, som vi läste om, intresserade mig. I eftermiddag, i stället för att drömma om Deepden, undrade jag huru en man, som önskade att handla rätt, likväl kunde handla så orättvist och oklokt som Carl den förste stundom gjorde; och jag tänkte på huru olyckligt det var, att han, med all sin redlighet och samvetsgrannhet, inte kunde se längre än som kronans företrädesrättigheter sträckte sig. Ack, om han bara hade kunnat se litet längre bort och se hvad man kallar tidsandans riktning! Och likväl älskar jag denne Carl — jag vördar honom — jag beklagar honom, den stackars [ 65 ]mördade kungen! Ja, hans fiender voro sämre än han; de utgöto ett blod, som de inte hade rättighet att utgjuta. Huru kunde de våga att döda Carl Stuart!»

Helena talade nu för sig sjelf; hon hade förgätit att jag ej kunde förstå henne — att jag var snart sagdt fullkomligt okunnig i det ämne hvarom hon talade. Jag återkallade henne från hennes betraktelser.

»Och när ni läser för miss Temple, sväfva edra tankar äfven då omkring?»

»Nej, visst inte, åtminstone inte ofta; ty miss Temple har vanligtvis något att säga, som förefaller mig nyare och intressantare än mina egna tankar. Jag finner hennes samtal särdeles angenäma, och den undervisning hon meddelar, är ofta just den som jag önskade att få.»

»När ni är med miss Temple, är ni således god?»

»Ja, men på ett passivt sätt. Det kostar mig intet bemödande; jag gör bara hvad min egen böjelse bjuder mig, och i en sådan godhet ligger ingen förtjenst.»

»Åh jo, ganska mycken. Ni är god, då ni är tillsammans med dem, som äro goda mot er, och detta är allt hvad jag någonsin önskar att bli. Om man alltid vore vänlig och eftergifvande mot dem som äro elaka och orättvisa, så skulle ju dessa ständigt få sin vilja fram, de skulle aldrig känna någon fruktan, och på det sättet skulle de aldrig ändra sig, utan blifva allt värre och värre. När man blir slagen utan skäl, borde man ge ett dugtigt slag igen, så att den, som slog oss, aldrig mer gjorde om det.»

»Ni skall ändra tänkesätt, hoppas jag, när ni blir äldre. Ännu är ni bara en liten, oerfaren flicka.»

»Men jag känner så, Helena. Jag måste hata dem som, hvad jag än må göra för att göra dem till viljes, likväl fortfarande hata mig; jag måste sätta mig upp mot dem som orättvist straffa mig. Detta är lika naturligt, som att jag bör älska dem, som visa mig tillgifvenhet och kärlek, eller underkasta mig bestraffning, när jag känner att jag har förtjent den.»

»Hedningar och vildar hylla visserligen denna lära; men kristna och civiliserade nationer förkasta den.»

»Hvarföre det? Det kan jag inte förstå.»

[ 66 ]»Emedan våldet inte förmår besegra hatet, lika litet som hämden är i stånd att afvända följderna af en begången orättvisa.»

»Hvad är det då, som har denna förmåga?»

»Läs Nya Testamentet och hör hvad Kristus säger; se huru han handlar. Tag hans ord till regel och hans lefnad till efterföljd.»

»Hvad säger han då?»

»Han säger; ’Älsken edra fiender och välsignen dem som eder förbanna; gören dem godt som eder hata och förfölja.’»

»Men då skulle jag ju älska mrs Reed och det kan jag likväl inte göra. Jag skulle då välsigna John, och det är mig omöjligt.»

Nu var det Helena Burns’ tur att be mig om förklaring, och jag började strax att för henne berätta om mina lidanden och olyckor. Bitter och hämdfull, som jag var då jag blef retad, talade jag så som jag kände, utan skonsamhet eller mildring.

Helena hörde mig tåligt ända till slutet. Jag väntade att hon skulle göra någon anmärkning, men hon sade intet.

»Nå?» frågade jag otåligt, »är inte mrs Reed elak och hårdhjertad?»

»Hon har utan tvifvel varit ovänlig emot er, derför att hon afskyr er karakter, liksom miss Scatcherd afskyr min. Men huru noga mins ni inte allt hvad hon gjort och sagt er! Hvilket underbart djupt intryck hennes orättvisa tycks ha gjort på ert hjerta! Ingen misshandling är i stånd att så inbränna sig i mitt minne. Skulle ni inte känna er lyckligare, om ni försökte att glömma hennes hårdhet, tillika med alla de häftiga sinnesrörelser, som den hos er uppväckt? Lifvet synes mig allt för kort för att förslösas med att nära agg och fiendskap eller minnas lidna oförrätter. Vi ha alla våra brister här i verlden; men jag hoppas att den tid snart skall komma, då vi skola afkläda oss dem på samma gång vi afkläda oss vår förgängliga kropp; då synd och laster skola falla ifrån oss tillika med vår stoftbeklädnad, och endast anden, lifvets och tankens osynliga källa, qvarblifva, ren som när den utgick från Skaparen för att ingjutas i det skapade. Derifrån [ 67 ]den kom, dit skall den ock återvända, kanhända för att öfvergå i något väsende högre än menniskan — kanhända för att genomgå alla salighetens grader, från den mörka menniskosjälen till den strålande serafen! Helt säkert skall den aldrig gå en motsatt bana och sjunka ifrån menniskan ned till djefvulen. Ack nej, jag kan inte tro det. Jag har en annan tro, som ingen har lärt mig och som jag sällan nämner; men denna tro älskar jag, och till den sluter jag mig med hela min själ; ty den utsträcker hoppet till alla, den förvandlar evigheten till ett ljufligt och herrligt hem, icke till en förskräcklig och fasansfull afgrund. Dessutom kan jag, med denna tro, så klart skilja emellan den brottsliga och brottet; jag kan så uppriktigt förlåta den förre, under det jag afskyr det senare. Så länge jag har denna tro, plågas aldrig mitt hjerta af hämdgirighetens grymma känsla, förmå hatet och föraktet aldrig att såra mig allt för djupt, förmå oförrätter aldrig att krossa och besegra mig. Jag lefver i lugn, med blicken fäst på det kommande målet.»

Helenas hufvud, som hon alltid bar lutadt, sjönk, då hon slutat, ned mot bröstet. Jag såg på uttrycket i hennes ansigte, att hon icke längre önskade tala med mig, utan snarare umgås med sina egna tankar. Mycken tid för betraktelser blef henne dock icke förunnad. En af monitörerna, en stor och grof flicka, kom straxt derefter fram till henne och sade med en hård Cumberlandsbrytning:

»Helena Burns, om du inte strax går och gör i ordning i din låda och genast lägger ihop ditt arbete, så skall jag be miss Scatcherd sjelf komma och se hur der ser ut.»

Helena suckade, då hennes drömbilder försvunno, och utan dröjsmål eller gensägelse steg hon upp och lydde befallningen.