Jane Eyre/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 44 ]

FEMTE KAPITLET.


Klockan hade nyss slagit fem på morgonen af den nittonde januari, då Bessie kom in med ett ljus i mitt lilla sofrum och fann mig redan uppe och nästan klädd. Jag hade stigit upp, en halftimme innan hon kom, samt tvättat och klädt mig vid skenet af den nedgående månen, hvars bleka strålar trängde in genom det lilla fönstret bredvid min säng. Jag skulle lemna Gateshead denna dag med en diligens, som klockan sex skulle fara der förbi. Bessie var den enda som hade stigit upp; hon hade tändt en brasa i barnkammaren och tog mig med sig dit för att gifva mig frukost. Få barn kunna äta när en resa förestår dem och för min del kunde jag det icke heller. Då Bessie förgäfves sökt öfvertala mig att åtminstone [ 45 ]förtära några skedblad varm mjölk med bröd, som hon hade gjort i ordning åt mig, inlindade hon några skorpor i ett stycke papper och stoppade dem ned i min korg. Och sedan hon hjelpt mig på med kappa och hatt och svept en schal omkring sig sjelf, lemnade hon och jag barnkammaren. Då vi gingo förbi mrs Reeds sängkammare, sade hon: »Vill ni inte gå in och ta afsked af nådig frun?»

»Nej, Bessie; hon kom till min säng i går afton, när ni gått ner för att äta, och sade att jag inte behöfde störa hvarken henne eller mina kusiner, då jag skulle resa. Och hon sade att jag skulle komma ihåg, att hon alltid hade varit min bästa vän och följaktligen tala godt om henne och vara tacksam mot henne.»

»Hvad svarade ni då, miss?»

»Ingenting; jag drog täcket öfver hufvudet och vände mig från henne åt väggen.»

»Det var orätt gjordt, miss Jane.»

»Nej, jag gjorde alldeles rätt, Bessie. Din fru har aldrig varit min vän; hon har varit min fiende.»

»Åh, miss Jane! säg inte så!»

»Farväl, Gateshead!» sade jag, då vi gingo genom förstugan och ut genom stora porten.

Månen hade gått ned, och det var alldeles mörkt. Bessie bar en lykta, hvars matta sken föll öfver sandgången, som var våt och slaskig af ett nyss inträffadt töväder. — Vintermorgonen var kall och fuktig, och mina tänder hackade af köld, då vi gingo ned åt landsvägen. Ett ljus lyste i portvaktarstugan, och när vi kommit dit, funno vi portvaktarens hustru sysselsatt med att göra upp eld. Min kappsäck, som qvällen förut blifvit ditburen, stod färdig och hopbunden vid dörren. Ännu fattades klockan några minuter i sex, och strax efter sedan detta timslag hade ljudit, förkunnade det aflägsna bullret af rullande hjul diligensens ankomst. Jag gick till dörren och såg dess lyktor hastigt nalkas i morgonens mörker.

»Skall hon fara ensam?» frågade portvaktarens hustru.

»Ja.»

»Och huru långt är det?»

»Femtio mil.»

»En sådan lång väg! Jag undrar på att mrs Reed inte är rädd att släppa henne ensam på en så lång resa.»

[ 46 ]Vagnen var framme — der stod den nu vid grindarna, med sina fyra hästar och med taket fyldt af passagerare. Kusken och konduktören ropade ifrigt, att man skulle skynda sig; min kappsäck blef fastbunden; man tog mig från Bessies hals, kring hvilken jag slagit mina armar.

»Var nu beskedlig mot henne och se efter henne,» sade hon åt konduktören, då han lyfte mig in i vagnen.

»Åh ja!» var hans enda svar. Dörren slogs igen, konduktören ropade: »Allting klart!» och vagnen rullade bort. Så var jag då skild från Bessie och Gateshead och fördes bort till okända och, såsom det då föreföll mig, aflägsna och hemlighetsfulla trakter.

Jag kan endast erinra mig helt litet af resan. Jag mins blott, att denna dag föreföll mig utomordentligt lång och att det förekom mig som om vi reste öfver hundra mils väg. Flera städer foro vi igenom, och i en af dem stannade diligensen. Hästarne blefvo ombytta, och passagerarne stego ur för att äta middag. — Jag blef införd på ett värdshus, hvarest konduktören ville att jag skulle äta något; men som jag icke hade någon aptit, lemnade han mig i ett stort rum med tvenne spislar, en ljuskrona, som hängde ned från taket, och högt upp på väggen en liten läktare fyld med musikaliska instrument. Här gick jag omkring en lång stund alldeles ensam; jag kände mig besynnerlig till mods och fruktade högeligen att någon barntjuf skulle komma och stjäla bort mig; ty jag trodde på barntjufvar, emedan Bessie ofta om qvällarne i sina sagor beskrifvit deras bedrifter. Slutligen återvände konduktören; ännu en gång blef jag instufvad i vagnen, min beskyddare steg upp på sin plats, blåste i sitt horn, och vagnen rullade fram öfver gatorna i L—.

Eftermiddagen var regnig och dimmig. Då det skymde till, började jag förstå att vi voro mycket långt från Gateshead: vi foro ej mer genom några städer; landskapet förändrade sig; stora mörka kullar höjde sig vid horizonten; då skymningen tilltog, sänkte sig vägen i en skogbevuxen dal, och långt efter sedan mörkret utbredt sig öfver jorden, hörde jag vinden vildt brusa ibland träden.

Småningom blef jag af detta ljud lullad i sömn; men jag hade ej länge sofvit, förrän jag väcktes af att vagnen plötsligen stannade. Vagnsdörren öppnades, och vid [ 47 ]skenet från lyktorna kunde jag urskilja en tjenstflickas ansigte och klädsel.

»Fins här någon liten flicka som heter Jane Eyre?» frågade hon.

Jag svarade: »Ja;» man lyfte mig ur vagnen, min kappsäck togs fram och vagnen var snart borta ur min åsyn.

Jag var alldeles stel i lederna af att jag så länge suttit i samma ställning och förvirrad af vagnens oupphörliga buller och rörelse. Jag försökte emellertid samla mina tankar och såg mig omkring. Regn, blåst och mörker fylde luften; det oaktadt kunde jag dock, ehuru otydligt, se framför mig en mur, och i denna en öppen port. Genom denna port följde jag min ledsagarinna; hon tillslöt och igenläste den efter sig. Jag såg nu en stor bygnad med många fönster, och somliga af dem upplysta. Vi gingo nu uppför en bred och knagglig stig, slaskig och våt af regnet, och blefvo insläppta genom en dörr; derpå ledde mig tjenstflickan genom en mörk gång in i ett af en eldbrasa upplyst rum och lemnade mig der allena.

Sedan jag en stund stått vid brasan och värmt mina stelfrusna fingrar, såg jag mig omkring. Der fanns intet ljus; blott vid det då och då uppflammade skenet från eldstaden kunde jag urskilja de med papperstapeter beklädda väggarna, en öfver golfvet utbredd matta, gardiner och möbler af glänsande mahogny. Det var en sal, visserligen ej så stor och präktig som salongen i Gateshead, men i alla fall temligen treflig och beqväm. Jag stod just och funderade på hvad en tafla, som hängde på väggen, skulle föreställa, då dörren öppnades och en person inträdde med ett ljus i handen; en annan person följde tätt efter.

Den förra var ett långt fruntimmer med mörkt hår, mörka ögon och en blek hög panna. Hon var insvept i en stor schal, hennes utseende var allvarsamt, hennes hållning rak och ståtlig.

»Flickan är bra liten, för att bli skickad så der ensam,» sade hon och satte ned ljuset på bordet. Hon betraktade mig uppmärksamt en stund och tillade sedan:

»Det vore bäst för henne att snart få komma i säng; hon ser trött ut. »Är du trött?» frågade hon och lade sin hand på min axel.

[ 48 ]»Åh ja, litet.»

»Och äfven hungrig, förmodar jag. Ge henne något att äta innan hon går till sängs, miss Miller. Är det för första gången, som ni nu lemnat edra föräldrar för att komma i skola, min lilla flicka?»

Jag förklarade för henne att jag ej hade några föräldrar. Hon frågade mig huru länge de hade varit döda; derefter huru gammal jag var, hvad jag hette, om jag kunde läsa, skrifva och sy något. Hon klappade mig vänligt på kinden och sade, att hon hoppades att jag skulle blifva en snäll flicka. Sedan skickade hon bort mig med miss Miller.

Det fruntimmer, som stannade qvar i rummet, kunde vara omkring tjugunio år gammal; det åter, som följde med mig, tycktes vara några år yngre. Den förra gjorde ett djupt intryck på mig genom sin röst, sin blick och sitt utseende. Miss Miller var mera vanlig: frisk och rödlätt till sin hy, oaktadt hennes utseende för öfrigt tycktes antyda ett lif ej så alldeles fritt från bekymmer. Hon var häftig i sin gång och sina rörelser, såsom den hvilken alltid har en mängd saker att uträtta. Hon såg verkligen ut att vara, hvad jag sedermera äfven fann att hon var, en underlärarinna. Ledd af henne, gick jag från rum till rum, från korridor till korridor i en stor oregelbunden bygning, tilldess jag slutligen under den djupa och något hemska tystnad, som rådde i den del af huset vi nu genomgått, plötsligt fick höra ett sorl af många röster, och strax derefter trädde vi in i ett stort, aflångt rum med stora bord, två i hvardera ändan. Ett par ljus brunno på hvart bord, och rundt omkring dem sutto på träbänkar en skara flickor af olika ålder, från nio eller tio till tjugo år. Vid det dunkla skenet från ljusen föreföll mig deras antal nästan oräkneligt, ehuru de i sjelfva verket ej voro mer än åttio. — Alla voro de lika klädda i bruna ylleklädningar af besynnerlig snitt och långa lärftsförkläden. Det var arbetstimme; flickorna voro sysselsatta med att läsa öfver sina lexor till morgondagen, och det sorl, som jag hört, uppstod af att alla på en gång halfhögt genomgingo dem.

Miss Miller tillsade mig att sitta ned på en bänk nära dörren; derpå gick hon fram i midten af rummet, och ropade:

[ 49 ]»Monitörer, samla ihop böckerna och lägg bort dem!»

Fyra långa flickor uppstego från hvar sitt bord, och sedan de hopsamlat och lagt undan böckerna, tog miss Miller åter till ordet:

»Monitörer, tag in qvällsvarden!»

De fyra långa flickorna gingo ut och vände strax åter, hvar och en bärande en bricka med någonting, jag såg icke rigtigt hvad, anrättadt derå samt ett krus vatten och en bägare på midten af hvarje bricka. Maten langades rundt omkring; de som ville, fingo taga sig vatten ur kruset, och bägaren var gemensam för alla. När ordningen kom till mig, drack jag, ty jag var törstig, men smakade ej af maten. Jag var så trött och uppskakad, att jag ej kände den ringaste aptit. Jag såg dock nu, att maten bestod af en tunn hafrekaka, skuren i bitar.

Efter måltidens slut hölls bön af miss Miller, och sedan tågade vi af, två och två, uppför trappan. Alldeles öfverväldigad af trötthet, såg jag knapt huru sofrummet såg ut, utom att det, liksom skolsalen, var mycket långt. För denna natt fick jag dela miss Millers bädd, och hon hjelpte mig att kläda af mig. Sedan jag lagt mig, kastade jag en hastig blick öfver de andra sängarna, som stodo der i långa rader — inom tio minuter var det enda ljus, som fanns i rummet, utsläckt. Der rådde den djupaste tystnad och fullkomligt mörker — och det dröjde ej länge, innan mina ögonlock slötos af sömn och trötthet.

Natten förflöt hastigt; jag var för trött för att ens kunna drömma. Jag vaknade blott en enda gång, hörde stormens vilda tjut, huru regnet nedföll i strömmar, samt märkte att miss Miller låg vid min sida. När jag nästa gång öppnade mina ögon, hörde jag en klockas gälla ljud; alla flickorna vore uppe och höllo på att kläda sig. Ännu hade det ej börjat att dagas, och ett par sömniga nattlampor utgjorde rummets enda upplysning. Jag steg äfven upp, ehuru motsträfvigt. Det var isande kallt, och jag klädde mig så fort jag kunde för kölden och tvättade mig, så snart tvättfatet blef ledigt. Detta dröjde dock en god stund, ty vi voro sex flickor om hvart tvättfat, som stod på en tvättställning midt i rummet. Åter ljöd klockan; vi stälde upp oss i led, två och två, och gingo i denna [ 50 ]ordning ned för trappan in i den kalla och dunkelt upplysta skolsalen. Efter hållen bön ropade miss Miller:

»Bilda klasser!»

Nu uppstod för några minuter ett stort buller, hvarunder miss Miller flera gånger ropade: »Tyst!» och »Ordning!» När bullret saktade sig, såg jag alla flickorna uppstälda i fyra halfcirklar framför fyra stolar, som voro placerade vid de fyra borden. Alla höllo böcker i sina händer, och en stor bok, liknande en bibel, låg på hvart bord framför den tomma platsen. — En kort tystnad följde nu, endast störd af ett lågt och oredigt sorl. Miss Miller gick omkring från klass till klass och sökte att nedtysta detta sorl.

På afstånd hördes nu en klocka ringa, och strax derefter inträdde tre fruntimmer i salen. De gingo hvar och en till sitt bord och intogo der sina platser; miss Miller intog den fjerde lediga stolen, som var närmast dörren. Rundt omkring henne voro de minsta barnen samlade, och till denna lägsta klass blef jag ropad och fick min plats sist.

Nu började arbetet. Sedan dagens bön blifvit uppläst, upprepades vissa bibelspråk, hvarpå följde en längre fortsatt läsning af några kapitel ur bibeln, hvilket allt varade vid pass en timme. Vid denna timmes slut var det full dager. För fjerde gången ljöd den outtröttliga klockan. Klasserna ordnades, och vi tågade ut i ett annat rum för att få frukosten. Huru glad kände jag mig icke i hoppet att få någonting att äta! Ty jag var nu nästan sjuk af kraftlöshet och brist på föda, helst jag dagen förut förtärt så obetydligt.

Matsalen var ett stort, lågt och dystert rum. På två aflånga bord stodo rykande skålar, hvilka dock olyckligtvis spredo en allt annat än inbjudande lukt. Jag märkte ett allmänt uttryck af missnöje, då ångorna från maten träffade deras näsborrar, hvilka skulle förtära den, och i förtruppen af processionen, som utgjordes af de stora flickorna i första klassen, hörde man hviskas:

»Usch, så otäckt! Nu är vällingen vidbränd igen!»

»Tyst!» ropade en röst; men denna gång var det ej miss Miller, utan en af öfver-lärarinnorna, en liten, mörklagd person, väl och nätt klädd, men temligen kärf till sitt utseende, hvilken nu tog sin plats vid öfra ändan af [ 51 ]bordet, under det att ett mera fryntligt fruntimmer presiderade vid det andra. Förgäfves såg jag efter henne, som jag sett qvällen förut vid min ankomst; hon syntes ej till. Miss Miller intog nedra ändan af det bord der jag satt, och ett äldre fruntimmer, som såg utländskt ut och som jag sedan fick veta var den franska lärarinnan, satte sig vid den motsvarande ändan vid det andra bordet. Sedan en lång bordsbön blifvit läst och en psalm sjungen, blef thé inburet för lärarinnorna, och måltiden började.

Nästan försmäktande af hunger, förtärde jag några matskedar af min välling, utan att känna huru den smakade; men sedan den första och häftigaste hungern var någorlunda stillad, märkte jag huru afskyvärd den var. Vidbränd välling är nästan lika dålig som rutten potatis; sjelfva hungersnöden vämjes vid den. Långsamt rördes skedarna. Jag såg huru de andra flickorna smakade på maten och försökte svälja den; men i de flesta fall var det ett fåfängt försök. Frukosten var nu förbi, och ingen hade frukosterat. Vi tackade för hvad vi icke hade fått, och åter sjöngs en psalm; matsalen öfvergafs snart åter och vi intågade i skolsalen. Jag var en ibland de sista som gingo ut, och då jag gick förbi borden, såg jag en af lärarinnorna taga en sked välling och smaka derpå; hon såg på de andra, allas blickar uttryckte missnöje, och en af dem sade halfhögt:

»Hvilken vämjelig röra! Huru skamlöst!»

En fjerdedels timme förflöt innan lektionerna åter började, hvarunder ett grufligt buller rådde i skolsalen; ty under detta uppehåll i läsningen tycktes det vara dem tillåtet att tala högt och mera fritt och otvunget. Också begagnade de sig af denna rättighet. Man talade ej om något annat än om frukosten, och denna klandrades också betydligt. Stackars varelser! det var den enda tröst som de hade. Miss Miller var den enda närvarande af lärarinnorna; en grupp af de större flickorna hade samlat sig omkring henne under allvarsamma och missnöjda åtbörder. Jag hörde flera uttala mr Brocklehursts namn, hvarvid miss Miller ogillande skakade sitt hufvud; men hon gjorde sig ingen särdeles möda med att qväfva den allmänna harmen och vreden. Utan tvifvel delade hon den sjelf.

[ 52 ]Klockan i skolsalen slog nio; miss Miller lemnade den henne omgifvande gruppen, och ställande sig i midten af rummet, ropade hon:

»Tystnad! Till edra platser!»

Skoltukten segrade; inom fem minuter var den förvirrade hopen skingrad och ordnad; sorlet och pratet hade tystnat. Öfverlärarinnorna hade åter intagit sina platser; men likväl tycktes alla vänta på någon. Uppradade på bänkar längs väggarna af rummet, sutto de åttio flickorna helt raka och orörliga; en högst egen anblick bildade denna samling; alla med håret slätt tillbakakammadt från ansigtet, så att ingen enda lock var synlig; alla klädda i bruna, höghalsade klädningar, med en liten remsa kring halsen; alla försedda med små påsar af lärft (till formen liknande en Högländares börs), som voro fästa framtill på deras klädningar och ämnade att begagnas som sypung; alla buro de äfven ullstrumpor och grofva skor med messingspännen. Omkring tjugu af dem, som voro klädda i denna drägt, voro fullvuxna flickor eller rättare sagdt unga qvinnor. Det klädde dem illa och gaf ett löjligt utseende äfven åt dem som sågo bäst ut.

Jag var ännu sysselsatt med att se på dem och att stundtals äfven betrakta lärarinnorna — bland hvilka ingen egentligen behagade mig, ty den feta och fryntliga var nog grof och lunsig, den mörka såg butter ut, utländskan temligen sträf och tvär, och den stackars miss Millers ansigte var rödfnasigt, väderbitet och bar spår af trötthet och öfveransträngning; — då, under det att mina blickar vandrade från ansigte till ansigte, alla flickorna på en gång reste sig upp.

Hvad var då på färde? Jag hade icke hört någon befallning gifvas; jag kände mig helt förvirrad. Innan jag hunnit sansa mig, hade alla åter satt sig; men mina blickar följde samma riktning som alla de andras och stannade slutligen på den person, som qvällen förut hade emottagit mig. Hon stod vid nedra ändan af det långa rummet, vid spiseln; ty det fanns två sådana i rummet, en vid hvardera ändan. Tyst och med allvarsam blick öfversåg hon de tvenne raderna af flickor. Miss Miller nalkades henne och tycktes fråga henne något; sedan hon [ 53 ]mottagit hennes svar, gick hon tillbaka till sin plats och sade högt:

»Första klassens monitör, tag fram globerna!»

Under det att denna befallning utfördes, gick det sist inkomna fruntimret långsamt uppför rummet. Förmodligen måtte jag hafva vördnadens organ betydligen utbildad, ty jag minnes ännu med hvilken känsla af beundrande vördnad jag med mina blickar följde hennes steg. Sedd nu vid fullt dagsljus, var hon lång, vacker och välväxt. Hennes mörkbruna ögon, ur hvilka blott godhet och välvilja talade, med sina långa ögonhår och de mörka, fint penslade ögonbrynen, förhöjde ännu mer hvitheten af hennes höga, ädla panna. Vid tinningarna var det kastanjebruna håret sammanfäst i stora bucklor, enligt den tidens bruk, då man hvarken nyttjade alldeles slätkammadt hår eller långa lockar. Hennes klädning, äfven efter tidens mod, var af mörkrödt ylle, med ett slags spansk bård nedomkring af svart sammet; ett guldur (dylika pjeser voro den tiden icke så vanliga som nu) var fäst vid hennes skärp. Må läsaren sedan, för att fullända taflan, tänka sig fina anletsdrag, en klar och genomskinlig hy, om ock kanhända något blek, en ståtlig min och hållning, och han skall, åtminstone så tydligt som ord kunna säga, hafva en riktig föreställning om miss Temple’s utseende, — Maria Temple, såsom jag sedermera fick se hennes namn skrifvet i en bönbok, hvilken jag fick mig anförtrodd att bära till kyrkan.

Förestånderskan för Lowoods uppfostringsanstalt (ty detta var miss Temple’s befattning) tog plats framför ett par glober, som voro uppstälda på ett af borden, och sedan hon ropat till sig första klassen, började hon att gifva dem en lektion i geografi. De lägre klasserna blefvo kallade till lärarinnorna. Och nu fortgingo för en timme repetitioner i historia, grammatik, m. m.; derefter följde skrifning och räkning, och åt några af de äldre flickorna gaf miss Temple lektioner i musik. Början och slutet af hvar lektion tillkännagafs af klockan, hvilken slutligen slog tolf. Förestånderskan reste sig upp.

»Jag har några ord att säga till eleverna,» sade hon.

Det efter lektionernas slut vanliga bullret var redan nära att bryta ut; men vid ljudet af hennes röst inträdde den djupaste tystnad. Hon fortfor:

[ 54 ]»Ni fingo i morse en frukost, som ingen af er kunde äta. Ni måste således vara hungriga, och jag har derföre nu sagt till om bröd och ost åt er alla.»

Lärarinnorna sågo på henne med ett slags förvåning.

»Det sker på mitt ansvar,» tillade hon, i det hon vände sig till dem och derefter genast lemnade rummet.

Strax derefter blef brödet och osten inburna och utdelade, till hela skolans stora glädje och vederqvickelse. Och nu gafs befallningen »Till trädgården!» Hvar och en satte på sig en grof halmhatt, med band af färgadt bomullstyg, och en kappa af grå boj; jag blef på samma sätt utstyrd, och följande med strömmen, befann jag mig snart i fria luften.

Trädgården var en stor instängd plats, omgifven af så höga murar, att de utestängde hvarje skymt af utsigt öfver det omgifvande landskapet. En täckt veranda sträckte sig nedåt ena sidan, och breda gångar omgåfvo en stor plan i midten, indelad uti en mängd små blomstersängar; dessa parterrer voro anvisade åt eleverna att sköta, och hvar och en parterr hade sin egarinna. När de voro höljda af blommor, togo de sig säkert ganska bra ut; men nu, i slutet af januari, var allt vissnadt och förfruset. Jag darrade af köld der jag stod och såg mig omkring: det var en kall och ruskig dag för att vistas ute i fria luften; det regnade väl icke, men en tjock och genomträngande dimma hade lägrat sig öfver nejden, och marken var genomdränkt och uppblött af gårdagens regnfloder. De större och starkare bland flickorna sprungo omkring och värmde sig under lifliga lekar; men åtskilliga bleka och magra gestalter trängde sig tillhopa i verandan, för att der söka skydd och värme; och då den fuktiga dimman trängde sig in och lade sig öfver deras skälfvande lemmar, hörde jag ofta från denna grupp ljudet af en ihålig hosta.

Ännu hade jag icke talat till någon, och ej heller tycktes någon bry sig om mig. Jag stod der ensam för mig sjelf, men jag var van vid denna känsla, och den nedtryckte mig ej så särdeles. Jag stödde mig mot en pelare i verandan, svepte min gråa kappa tätt omkring mig och försökte att glömma både den yttre kölden och den inom mig gnagande hungern samt öfverlemna mig åt nöjet att se och tänka. Mina tankar voro emellertid alltför [ 55 ]sväfvande och obestämda för att förtjena att anföras. Jag visste knapt hvar jag var. Gateshead och mitt förflutna lif tycktes mig på ett omätligt afstånd; det närvarande var dunkelt och sällsamt, och om framtiden kunde jag ej ens bilda mig den ringaste föreställning. Jag såg mig omkring i den klosterlika trädgården och tittade derefter uppåt huset. Det var en stor bygnad, hvaraf ena hälften såg grå och gammal ut, men den andra alldeles ny. Den nya delen, som innehöll skolsalen och sofrummet, var försedd med gallerfönster, hvilket gaf den ett kyrkligt utseende. En stentafla öfver porten bar följande inskrift:

»Lowoods Institut. — Denna del uppbygdes A. D ... af Naomi Brocklehurst, till Brocklehurst-Hall, i detta grefskap.» »Så låten edert ljus lysa för menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.» — Matth. Ev. Kap. 5 v. 16.

Jag läste dessa rader om och om igen; jag kände, att en förklaring öfver dem var nödvändig, men var sjelf ej i stånd att fatta deras mening. Jag stod just och funderade på betydelsen af »Institut,» och försökte att finna sammanhanget mellan de första orden och versen ur Den Heliga Skrift, då ljudet af en hosta tätt bakom mig föranledde mig att vända mig om. Jag fick då se en flicka, som satt på en stenbänk helt nära mig, nedlutad öfver en bok, som hon med ifver tycktes läsa. Derifrån jag stod, kunde jag se titeln; det var »Rasselas,» ett namn som föreföll mig sällsamt, och i följd deraf fängslade min uppmärksamhet. Då hon vände om bladet, kom hon händelsevis att se upp, och jag sade utan alla omsvep till henne:

»Är boken rolig?»

Jag hade föresatt mig att be att få låna den någon dag.

»Ja, jag tycker om den,» svarade hon efter några sekunders tystnad, hvarunder hon betraktade mig.

»Hvad handlar den om?» fortfor jag.

Jag vet knapt hvar jag hemtade mod att på detta sätt öppna samtal med en främmande: det stred helt och hållet mot min natur och mina vanor. Kanhända anslog hennes sysselsättning en likartad sträng i mitt inre, emedan äfven jag tyckte om böcker, ehuru af ett mera lösligt [ 56 ]och barnsligt innehåll; ty allvarligare och djupsinnigare böcker kunde jag då ännu hvarken smälta eller förstå.

»Du kan få se på den,» återtog flickan och räckte mig boken.

En hastig undersökning var tillräcklig för att öfvertyga mig, att innehållet var långt mindre fängslande än titeln. Jag såg der ingenting som handlade om féer eller genier; ingen brokig omvexling tycktes spridd öfver de tätt tryckta sidorna. Jag lemnade boken åter; hon mottog den helt lugnt, och utan att säga ett ord, tycktes hon ånyo fästa hela sin uppmärksamhet vid »Rasselas.» För andra gången dristade jag att störa henne:

»Kan ni säga mig hvad inskriften öfver porten betyder? Hvad är Lowoods Institut?»

»Detta ställe, dit ni nu är kommen för att bo.»

»Och hvarför kallar man det Institut? Är det på något sätt olika mot andra skolor?»

»Det är till en del en barmhertighetsanstalt, en fattigskola. Ni och jag, och vi allesammans, äro fattigskolebarn. Förmodligen är ni ett fader- och moderlöst barn; är inte antingen er far eller mor död?»

»Jo; båda dogo längre tillbaka än jag kan minnas.»

»Nåväl, alla flickorna här hafva förlorat antingen den ena eller också båda sina föräldrar; och denna anstalt kallas ett Institut för uppfostrande af fader- och moderlösa barn.»

»Men betala vi då inga pengar? Håller man oss här för ingenting?»

»Jo, vi eller våra vänner betala femton pund om året för hvar och en.»

»Hvarföre kallas vi då för fattigskole-barn?»

»Derföre att femton pund inte är en tillräcklig summa för mat och undervisning, och bristen fylles genom sammanskott.»

»Hvilka skjuta då tillsammans?»

»Åtskilliga välgörande fruntimmer och herrar i trakten häromkring och i London.»

»Hvem var Naomi Brocklehurst?»

»Den dam, som bygde den nya delen af denna bygnad, såsom inskriften på taflan säger, och hvars son nu har öfverinseendet och styrelsen öfver allting här.»

[ 57 ]»Hvarföre det då?»

»Derföre att han är skattmästare och föreståndare för inrättningen.»

»Då tillhör inte det här huset det långa fruntimret, som bär gulduret vid skärpet och som sade, att vi skulle få ost och bröd?»

»Miss Temple? Ack nej! Gifve Gud, att så vore! Hon har att ansvara inför mr Brocklehurst för allt hvad hon gör. Det är mr Brocklehurst som köper all vår mat och alla våra kläder.»

»Bor han här?»

»Nej; två mil härifrån, på en stor egendom.»

»Är han god och beskedlig?»

»Han är prest, och man säger att han gör mycket godt.»

»Hvad var det ni kallade det långa fruntimret för? Var det inte miss Temple?»

»Jo.»

»Och hvad heta de andra lärarinnorna?»

»Den ena af dem med de röda kinderna är miss Smith; hon har uppsigt öfver handarbetena och klipper till — ty vi göra sjelfva våra kläder, våra klädningar och kappor och allt öfrigt. Den lilla med det svarta håret är miss Scatcherd; hon läser historia och grammatik och förhör andra klassen deras lexor. Och hon, som är insvept i schalen och har en näsduk bunden vid sidan med ett gult band, är madame Pierrot; hon är från Lisle i Frankrike och lär fransyska.»

»Tycker ni om lärarinnorna?»

»Åh ja, temligen!»

»Tycker ni om den lilla svarta och madame — ? Jag kan inte säga hennes namn så som ni sade det.»

»Miss Scatcherd är häftig — ni ska akta er för att förarga henne. Madame Pierrot är alls inte elak.»

»Men miss Temple är väl bäst — inte sant?»

»Miss Temple är mycket god och dessutom mycket skicklig. Hon är mycket öfverlägsen de andra, derföre att hon vet långt mer än de.»

»Har ni varit länge här?»

»Två år.»

»Äro edra föräldrar döda?»

[ 58 ]»Ja, min mor är död.»

»Är ni lycklig här?»

»Nu frågar ni nästan för många frågor. Jag har nu för denna gång tillräckligt svarat er; nu vill jag läsa.»

Men i samma ögonblick ringde middagsklockan. Vi gingo åter in allesammans. Den lukt, som nu fylde matsalen, var knapt mera retande för vår aptit, än den som vid frukosten mött våra luktorganer. Middagen serverades i stora skålar af tenn, hvarifrån uppsteg en stark lukt af härsket fett. Jag fann vår middag bestå af dålig potates och mögligt kött, hopblandadt och kokadt tillsammans. Hvar och en af eleverna fick en temligen stor portion af denna anrättning. Jag åt så mycket jag kunde och undrade för mig sjelf, om maten allt framgent skulle blifva likadan.

Efter middagen samlades vi genast i skolsalen; lektionerna började åter och fortsattes till klockan fem.

Den enda anmärkningsvärda tilldragelsen under loppet af eftermiddagen var, att den flicka, med hvilken jag hade samtalat i verandan, föll i onåd hos miss Scatcherd och blef bortskickad ur historieklassen för att gå och ställa sig i skamvrån. Detta straff föreföll mig i hög grad skymfligt och vanhedrande, isynnerhet för en så pass gammal flicka — hon såg ut att vara tretton år eller mera. Jag väntade att få se henne visa tecken till skam eller förtrytelse; men till min förvåning hvarken gret eller rodnade hon; — lugn, ehuru allvarlig, stod hon der, ett föremål för allas blickar. »Huru kan hon fördraga det med sådant lugn och mod?» frågade jag mig sjelf. »Om jag vore i hennes ställe, skulle jag önska att jorden öppnade sig och uppslukade mig. Hon ser ut som om hon tänkte på något helt annat än straff — hon tyckes vara helt och hållet frånvarande med sina tankar. Nog har jag hört talas om drömmar i vakande tillstånd — månne hon har sådana nu? Hennes blickar äro riktade mot golfvet, men jag är öfvertygad att hon inte ser derpå; hennes blick synes vänd inåt, hon tyckes se ned i sitt eget hjerta. Hon tänker förmodligen på sina minnen, på det förflutna, men inte på det i verkligheten närvarande. Jag kan undra hurudan hon är, den der flickan — om hon är god eller elak.»

Straxt efter klockan fem på eftermiddagen fingo vi ett annat mål, bestående af en liten spilkum kaffe och en [ 59 ]half skifva bröd. Jag förtärde mitt bröd och mitt kaffe med god smak, men skulle gerna velat ha en gång till så mycket; ty jag var ännu hungrig. En halftimmes ledighet följde; sedan åter läsning; derpå ett glas vatten och ett stycke hafrekaka, bön och ändtligen hvila. Så förflöt min första dag vid Lowood.