Jane Eyre/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 78 ]

ÅTTONDE KAPITLET.


Innan halftimmen ännu var slut, slog klockan fem; lofstunden var inne, och alla hade gått ut i matsalen till aftonvarden. Jag dristade mig nu att stiga ned; en djup skymning herskade öfver rummet; jag drog mig undan till ett hörn och satte mig ned på golfvet. Den förtrollning, som så länge uppehållit mitt mod, började nu att lösas; en motverkan inträdde, och så öfverväldigande var den smärta, som grep mig, att jag snart sjönk ned med ansigtet mot golfvet. Och nu gret jag: Helena Burns var ej mera der, ingenting höll mitt mod uppe; lemnad åt mig sjelf, kände jag mig öfvergifven och modfäld, och med mina tårar fuktade jag det hårda golfvet. Jag hade hoppats att blifva så beskedlig och god, att uträtta så mycket vid Lowood; att förskaffa mig så många vänner, att förtjena aktning och vinna tillgifvenhet. Redan hade jag gjort märkliga framsteg; just denna morgon hade jag blifvit den första uti klassen; miss Miller hade med värma berömt mig; miss Temple hade gifvit mig ett gillande och uppmuntrande småleende; hon hade lofvat att lära mig rita och äfven franska, om jag ännu under två månader fortsatte att göra dylika framsteg. Mina kamraters aktning och välvilja hade jag vunnit, af mina jemnåriga bemöttes jag som deras jemlike, och af ingen var jag plågad eller förföljd. Men nu — nu låg jag här, krossad och förtrampad; och skulle jag väl någonsin mera kunna höja mig?

»Aldrig!» tänkte jag och önskade innerligt att få dö. Vid det att jag snyftade och med bruten stämma uttalade denna min önskan, hörde jag någon närma sig. Jag spratt till — Helena Burns var åter hos mig. Vid den slocknande eldbrasans matta sken såg jag henne komma genom det stora, tomma rummet; hon hade kaffe och bröd med sig åt mig.

»Se här, ät nu litet,» sade hon; men jag sköt det ifrån mig. Det föreföll mig, som om en enda droppe eller smula skulle i mitt dåvarande tillstånd ha qväft mig. Helena betraktade mig, sannolikt med förvåning. Jag kunde icke nu dölja min sinnesrörelse, huru mycket jag än [ 79 ]bemödade mig; jag fortfor att gråta häftigt. Hon satte sig på golfvet bredvid mig, slog armarna kring sina knän och hvilade sitt hufvud på dem; i denna ställning förblef hon tyst, som en indian. Jag var den första som talade:

»Helena, hvarföre stannar du hos en flicka, som alla tro vara en lögnerska?»

»Alla, Jane? Det är ju bara åttio menniskor som hört dig så benämd, och verlden innehåller hundratals millioner.»

»Men hvad har jag med millioner att göra? De åttio, som jag känner, förakta mig.»

»Du misstager dig, Jane; sannolikt fins det ingen i hela skolan, som föraktar eller afskyr dig; jag är öfvertygad att de flesta hysa medlidande med dig.»

»Huru kunna de väl det, efter hvad de hört mr Brocklehurst säga?»

»Mr Brocklehurst är inte någon gud, ej heller är han någon stor och beundrad man; han är föga omtyckt här, han har aldrig tagit ett enda steg för att göra sig älskad af oss. Om han hade behandlat dig som sin synnerliga gunstling, skulle du öfverallt omkring dig ha funnit fiender, vare sig hemliga eller uppenbara; men som förhållandet nu är, skulle de flesta vilja visa dig sitt medlidande, om de bara vågade. Både lärarinnor och elever skola kanhända för en eller två dagar se kallt på dig; men vänliga känslor gömma sig inom dem; och om du fortfar att handla rätt och som du bör, skola dessa känslor inom kort visa sig så mycket klarare och tydligare, som de för en liten tid varit tvungna att dölja sig. Och dessutom, Jane» — hon tystnade.

»Nå, än sedan, Helena?» sade jag och lade min hand i hennes; hon smekte den vänligt och fortfor:

»Om ock hela verlden hatade dig och trodde dig dålig, under det ditt eget samvete gillade dig och frikände dig från brott, så skulle du likväl ej vara utan vänner.»

»Nej; jag vet att mitt samvete frikänner mig från denna anklagelse; men det är inte nog. Om inte andra älska mig, så vill jag hellre dö än lefva — jag kan inte uthärda att vara ensam och hatad, Helena. Ack! för att vinna en verklig tillgifvenhet af dig eller miss Temple eller någon annan, som jag innerligt älskar, skulle jag gerna [ 80 ]underkasta mig att få min arm sönderkrossad, eller låta en tjur stånga mig eller ställa mig bakom en ursinnig häst och låta hans hofvar träffa mitt bröst —»

»Tyst, Jane! du tänker för mycket på menniskors kärlek, du är för häftig, för våldsam i dina känslor. Den mäktige Gud, som skapade dig och gaf dig lif af sitt lif, har försett dig med andra hjelpmedel än ditt eget svaga jag eller andra skapade varelser, lika svaga som du. På andra sidan denna verld och detta menniskoslägte fins det en osynlig verld och ett andarnes rike; denna verld omgifver oss ständigt, ty den är öfverallt, och dessa andar vaka öfver oss, ty deras uppdrag är att vårda sig om oss. Och om vi också dö i smärta och skam, om vi på alla sidor mötas af föraktet, om vi krossas af hatet, så se dock englarna våra plågor, de känna vår oskuld (om vi verkligen äro oskyldiga, såsom jag vet att du är det till denna beskyllning, som mr Brocklehurst upprepat i andra hand från mrs Reed, ty jag läser om en sann och uppriktig natur i dina varma, lifliga blickar och på din klara, rena panna), och Gud väntar endast på andens skilsmessa från kroppen, för att gifva oss belöningens strålande krona. Hvarföre skola vi då någonsin låta modet sjunka, låta olyckan nedtrycka oss i stoftet, då detta lif är så snart förbi, och då döden är en så säker väg till lyckan — till saligheten?»

Jag var tyst. Helenas ord hade lugnat mig, men i detta lugn, som hon meddelat mig, låg tillika en obeskriflig sorgsenhet. Jag erfor, under det hon talade, ett smärtsamt intryck, men jag kunde icke reda för mig hvarifrån det kom; och då hon, sedan hon slutat att tala, andades hastigt en stund och fick ett kort anfall af en dof och häftig hosta, glömde jag i ögonblicket mina egna sorger for att med en obestämd ångest tänka på henne.

Med hufvudet hvilande mot Helenas skuldra, slog jag mina armar omkring hennes lif; hon drog mig sakta till sig och vi lutade oss mot hvarandra under djup tystnad. Men icke länge hade vi suttit så, förrän en annan person inträdde i rummet. Några tunga skyar, af en stormvind bortsopade från himlen, lemnade månen fri och klar, och dess ljus, som strömmade in genom ett fönster bredvid oss, kastade sitt fulla sken både på oss och personen som närmade sig, i hvilken vi på en gång igenkände miss Temple.

[ 81 ]»Jag kommer för att träffa dig, Jane Eyre,» sade hon; »jag önskar, att du måtte komma upp i mitt rum; och då Helena Burns nu är hos dig, så kan äfven hon komma med.»

Vi gingo. Följande miss Temples ledning, trefvade vi genom flera mörka och krokiga gångar och stego uppför en trappa, innan vi kommo till hennes rum. En vänlig eldbrasa flammade i kaminen, och allt såg gladt och trefligt ut. Miss Temple tillsade Helena Burns att sätta sig i en låg länstol på ena sidan af spiseln; sjelf tog hon en annan och vinkade mig till sig.

»Är det öfver nu?» frågade hon och såg mig i ögonen. »Har du gråtit bort din sorg nu?»

»Jag är rädd, att den aldrig skall förgå.»

»Hvarföre det?»

»Derföre att jag blifvit orättvist anklagad; och ni, miss Temple, och alla andra kunna inte annat än anse mig för stygg och dålig.»

»Vi skola anse dig för hvad du sjelf visar dig vara, mitt barn. Fortfar att uppföra dig som en bra och god flicka, och jag skall tro dig vara snäll och god.»

»Skall ni det verkligen, miss Temple?»

»Ja, min flicka,» sade hon och slog sin arm omkring mig. »Och säg mig nu hvem det fruntimret är, som mr Brocklehurst kallade för din välgörarinna.»

»Mrs Reed, min morbrors hustru. Min morbror lemnade mig vid sin död i hennes vård.»

»Antog hon sig dig inte af egen fri vilja?»

»Nej; hon var tvärtom ledsen att ha nödgats göra det; men min morbror hade, såsom jag ofta hört tjenstfolket säga, före sin död tagit det löfte af henne, att hon alltid skulle vårda sig om mig.»

»Nåväl, Jane, du vet ju förut, eller också skall jag tala om för dig, att när någon blir tilltalad för ett brott, så bör det alltid vara honom tillåtet att tala till sitt försvar. Du har nu blifvit anklagad för lögn och falskhet; försvara dig derföre inför mig så godt du kan. Berätta allt, som du kan draga dig till minnes; men tala endast sanning, lägg ej till något och öfverdrif ingenting.»

I djupet af mitt hjerta beslöt jag att tala så sansadt och sanningsenligt som möjligt. Sedan jag betänkt mig några [ 82 ]minuter, för att bringa i så god ordning och så stort sammanhang som möjligt hvad jag hade att säga, berättade jag henne historien om min sorgliga barndom. Utmattad som jag var af sinnesrörelse, var mitt språk mycket ödmjukare än det brukade vara, då jag vidrörde detta bedröfliga ämne; och med Helenas varning i mitt minne, att taga mig till vara för hämdgirighetens låga känsla, inlade jag i min berättelse långt mindre galla och bitterhet än vanligt. På detta sätt sansad och förenklad, blef den ock mer trovärdig, och jag kände, medan jag talade, att miss Temple fullkomligt trodde mig.

Under fortgången af berättelsen hade jag omnämt mr Lloyd, som kom för att se om mig efter min svimning; ty jag kunde aldrig glömma den för mig förskräckliga tilldragelsen i röda kammaren. Och vid denna beskrifning brusade mina känslor åter upp och voro nära att bryta alla band; ty ingenting kunde i mitt minne mildra den outsägliga ångest, hvilken sammanpressade mitt hjerta, då mrs Reed med hån afslog min vilda bön om förskoning och för andra gången instängde mig i det mörka och hemska rummet.

Jag hade slutat min berättelse. Miss Temple betraktade mig under tystnad några minuter; derpå sade hon:

»Jag känner mr Lloyd något litet; jag vill skrifva till honom, och om hans svar öfverensstämmer med dina uppgifter, skall du blifva offentligt frikänd för den mot dig gjorda beskyllningen. Inför mig, Jane, står du redan nu ren från alla misstankar, och jag frikänner dig fullkomligt».

Hon kysste mig och höll mig qvar bredvid sig; och der var jag också väl belåten att få stå qvar, ty jag kände en barnslig glädje vid att betrakta hennes ansigte, hennes klädsel, hennes vackra, hvita panna, hennes mjuka, glänsande lockar, hennes mörka, strålande ögon. Hon vände sig derefter till Helena Burns.

»Huru mår du i afton, Helena? Har du hostat mycket i dag?»

»Inte alldeles så mycket, skulle jag tro.»

»Och smärtan i ditt bröst?»

»Den är något bättre.»

Miss Temple steg upp, tog hennes hand och undersökte pulsen. Hon återvände derefter till sin plats, och [ 83 ]då hon satte sig, smög en halfqväfd suck öfver hennes läppar. Hon satt några minuter försjunken i sina tankar, hastigt spratt hon till och sade helt plötsligt:

»Men ni äro ju mina främmande i afton; jag skall väl då också traktera er.»

Hon ringde på klockan.

»Barbara,» sade hon till den inträdande tjenstflickan, »jag har ännu inte fått thé. Tag in thébrickan, och sätt äfven hit ett par koppar för mina små främmande damer.»

Och snart var théet serveradt. Huru behagligt lyste ej i mina ögon det kinesiska porslinet och det blanka théköket, framsatta på det lilla runda bordet bredvid eldbrasan! Hvilka välluktande ångor uppstego från théköket! och huru läckert såg ej det rostade brödet ut, hvaraf jag dock olyckligtvis (ty jag började nu blifva hungrig) såg blott en helt liten portion. Miss Temple såg det äfven:

»Barbara,» sade hon, »tag in litet mera bröd och smör. Detta räcker inte för tre.»

Barbara gick ut, men återvände snart:

»Mrs Harden säger, att hon har skickat upp den vanliga portionen.»

Mrs Harden var hushållerskan, en qvinna just efter Brocklehursts sinne.

»Nåväl,» invände miss Temple, »då få vi väl nöja oss ändå.» Sedan Barbara gått ut, tillade hon småleende: »Lyckligtvis står det i min makt att för denna gång fylla bristen.»

Sedan hon bedt Helena och mig att närma oss till bordet, och satt framför hvar och en af oss en kopp thé med en läcker, ehuru tunn skifva rostadt bröd, steg hon upp, gick till ett skåp och tog fram derur ett temligen stort anisbröd.

»Jag tänkte gifva er något af detta bröd att taga med er,» sade hon, »men då det fins så litet rostadt bröd, så få ni det nu i stället;» och så började hon att med frikostig hand skära sönder det i skifvor.

Vi kalasade denna afton såsom på nektar och ambrosia; och icke den minsta fröjden var att se det leende af tillfredsställelse, hvarmed vår värdinna betraktade oss, under det vi tillfredsstälde vår häftiga matlust med all den välfägnad, som hon så frikostigt anrättat för oss. Sedan [ 84 ]théet var drucket och bordet afdukadt, samlades vi åter kring brasan; vi sutto på hvar sin sida om miss Temple, och nu följde ett samtal mellan henne och Helena, hvilket för mig var en ny och förut okänd njutning att få afhöra.

Miss Temple hade alltid ett uttryck af lugn och själsfrid i sin blick, någonting värdigt och ädelt i sin hållning och sitt sätt att vara samt en utsökt finhet i sitt språk, som hindrade hvarje afvikelse till det ifriga, häftiga och hetsiga; någonting som förenade nöjet, att se på henne och lyssna till henne, med en känsla af vördnad. Och sådan var min känsla äfven nu; men Helena Burns slog mig med förvåning.

Den uppfriskande måltiden, den lågande eldbrasan, hennes älskade lärarinnas närvaro och vänlighet, eller, kanhända mera än allt detta, något eget och ovanligt, något jag vet icke hvad hos denna besynnerliga flicka, hade lifvat hennes slumrande lifsandar. De väcktes till lif, de flammade upp: först glödde de i den klara färgen på hennes kinder, hvilka jag hittills ännu aldrig hade sett annat än bleka och färglösa, derpå strålade de fram uti den fuktiga glansen i hennes ögon, hvilka plötsligt hade antagit en skönhet, ännu sällsammare än den som låg i miss Temples blick — en skönhet, ej bestående i vackra färger eller långa ögonhår eller penslade ögonbryn, utan en skönhet som låg i uttrycket, i blicken, i glansen. Hennes själ var på hennes läppar, och hennes språk flödade, ur hvilken källa kan jag icke säga; eller kan väl hjertat hos en fjorton års flicka vara stort och mäktigt nog för att den fulla, rena, hänförande vältalighetens källa skulle der kunna uppqvälla? Sådant var det utmärkande draget i Helenas samtal på denna för mig så minnesvärda afton; hennes själ tycktes liksom vilja skynda sig att inom en kort tidrymd lefva så mycket, som andra lefva under en förlängd tillvaro.

De samtalade om ämnen, som jag aldrig hade hört talas om; om försvunna tider och nationer, om fjärran belägna länder, om naturens upptäckta eller blott anade hemligheter; de talade om böcker; ack, huru många hade de ej läst! Hvilka skatter af kunskap de egde! Huru förtroliga de tycktes med fransyska namn och fransyska författare! Men min förvåning nådde sin höjd, då miss Temple frågade Helena, om hon ibland använde någon stund för att [ 85 ]i sitt minne återkalla det latin, som hennes far hade lärt henne, och, efter att hafva tagit en bok från bokhyllan, bad henne läsa och konstruera en sida uti »Virgilius.» Hon hade knappt sluta läsa, förrän klockans ljud förkunnade att tiden var inne att gå till sängs; vi fingo icke dröja qvar längre; miss Temple omfamnade oss båda och sade, då hon slöt oss till sitt hjerta:

»Gud välsigne er, mina barn!»

Helena höll hon ett ögonblick längre i sina armar än mig, och det var med större saknad hon skildes från henne. Det var Helena, som hennes blickar följde till dörren, det var för henne som en sorgsen suck åter smög sig fram ur det beklämda bröstet, och henne gälde den tår, som dallrade i ögonhåren.

Då vi uppnådde sofrummet, hörde vi miss Scatcherds röst. Hon höll på att undersöka lådorna, och hade just dragit ut Helena Burns’, och då vi inkommo i rummet, mottog hon henne med en skarp och häftig förebråelse och sade, att hon följande dag skulle få ett halft dussin oordentligt hoplagda persedlar bundna på sin rygg.

»Mina saker voro verkligen i en skamlig oordning,» hviskade Helena till mig. »Jag ämnade göra ordning i min låda, men glömde alldeles bort det.»

Morgonen derpå skref miss Scatcherd med stora och tydliga bokstäfver på ett stycke papp ordet »Osnygg,» och fäste det kring Helenas höga, klara och ljusa panna. Hon bar det till aftonen, tålig och undergifven, och ansåg det som en förtjent bestraffning. I samma ögonblick miss Schatcherd på aftonen lemnat skolsalen, sprang jag fram till Helena, ryckte det utaf henne och kastade det i elden. Den vrede, som hon ej kunde känna, hade hela dagen rasat i min själ, och heta och stora tårar hade oupphörligt smugit sig ned öfver mina kinder, ty åsynen af hennes milda undergifvenhet förorsakade mig en outsäglig smärta.

Omkring en vecka efter de ofvan omtalade händelserna erhöll miss Temple svar på det bref, som hon skrifvit till mr Lloyd. Det tycktes som om hans bref bestyrkte min berättelse; ty sedan hon sammankallat hela skolan, förkunnade miss Temple att hon företagit en undersökning i afseende på de beskyllningar, som blifvit gjorda emot Jane Eyre, och att hon ansåg sig synnerligen lycklig att nu [ 86 ]kunna helt och hållet frikänna henne derifrån. Lärarinnorna omfamnade och kysste mig, och ett sorl af glädje lopp genom kamraternas led.

På detta sätt befriad från en tryckande börda, började jag från denna stund att arbeta med alla mina krafter; jag beslöt att bana mig väg genom alla hinder. Jag arbetade ifrigt, och min framgång svarade mot mina bemödanden. Mitt minne, af naturen ej särdeles godt, förbättrades genom öfning; mitt förstånd skärptes, och inom ett par veckor blef jag uppflyttad i en högre klass; inom mindre än två månader fick jag börja att läsa fransyska och lära mig rita. På samma dag lärde jag mig de två första tempora af verbet Être och gjorde utkast till min första hydda, hvars väggar likväl i snedhet täflade med det lutande tornet i Pisa. Då jag denna afton gick till hvila, glömde jag att i inbillningen tillreda den kräsliga qvällsvard af varm potatis eller färskt hvetebröd med mjölk, hvarmed jag annars vanligen plägade förnöja min hunger. Jag lefde nu i stället blott på åskådandet af herrliga målningar, hvilka jag tyckte mig se i mörkret; och alla voro de mina händers verk: på fri hand målade träd och bygnader, pittoreska klippor och ruiner, grupper af betande boskap, sköna fjärilar fladdrande kring halfutspruckna törnrosknoppar, foglar med mogna körsbär i näbben, en kungsfogels bo med de små perllika äggen, omviradt med slingrande murgrön. Jag funderade äfven på huruvida jag möjligen någonsin skulle blifva nog skicklig för att kunna flytande öfversätta en liten fransysk bok, som madame Pierrot samma dag hade visat mig; men innan jag hunnit att tillfredsställande lösa detta problem, öfverraskades jag af den ljufva sömnen.

Visligen har Salomo sagt i Ordspråks-Boken: »Bättre är en rätt kål med kärlek, än en gödd oxe med hat.»

Jag skulle ej velat utbyta Lowood med alla dess försakelser mot Gateshead och dess dagliga öfverflöd.