Jenny/Del I/Kapitel 03
| ← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
III.
»Nå, fick ni brev?» frågade Jenny Winge. Hon hade väntat i hallen till posthuset. »Nu skall jag visa er vilken spårvagn ni skall ta.»
»Tack, det var snällt.»
Platsen låg vit av solljus. Luften var morgonkall och ännu ren. Men vagnar och människor vimlade brådskande ut och in på de trånga gatorna runt om.
»Vet ni, fröken Winge — jag tror inte att jag far hem — jag är så vaken jag kan bli. Jag har mest lust att gå ett slag. Men ni tycker väl att jag är efterhängsen, om jag ber att få följa er en bit på väg?»
»Nej kära då, inte alls. — Men hur skall ni hitta tillbaka till ert hotell igen då?»
»Åh, pytt, det är ju dager.»
»Ja, för resten, droskor finns ju var som helst.»
De kommo ut på Corson. Hon sade honom namnen på palatsen — men kom ständigt litet före honom. Ty hon gick fort och en smula vårdslöst fram mellan de många människor, som redan voro på benen på den smala trottoaren.
»Tycker ni om vermut?» sporde hon. »Jag skall in här och ha mig ett glas.»
Hon tömde det i ett drag, på stående fot vid barens marmordisk. Helge tyckte inte om den bittersöta drycken, som var blandad med kinin. Men det var nytt för honom och roade honom att slinka in på en bar så där i förbifarten.
Jenny vek in på smala gator, där luften var rå och däven. Endast den allra översta delen av husväggarna snuddade solskenet vid. Helge såg sig med uppjagad klarvakenhet omkring på de blåmålade kärrorna med mulåsnespann, vilkas seldon hade mässingsbeslag och röda tofsar, på barhuvade kvinnor och svarta ungar, på de små billighetsbodarna och försäljningen av frukt och grönsaker i portgångarna. På ett ställe stod en gammal man och kokte klenäter i flottyr på någonting som liknade en asfaltung. Jenny köpte av dem och bjöd Helge. Men han sade nej tack — tusan till flicka också! Hon åt dem med god aptit — han fick kväljningar bara vid att tänka sig en av de flottdrypande bollarna mellan sina tänder — till på köpet med vermutsmaken i munnen — efter nattens diverse dryckesvaror. Dessutom så smutsig som den gamle mannen var —
Sida vid sida om förfallna, torftiga hus, där grådaskig tvätt hängde till tork mellan de trasiga spjäljalusierna stodo där tunga palats med gallerfönster och utskjutande gesims. En gång tog Jenny honom i armen — en glödröd automobil kom tutande ut ur en barockportal, vände med besvär och susade fram genom den trånga gatan, där rännstenen mitt i låg full av kålblad och avskräde.
Han gick och njöt — för det var alltsammans så lättfattligt främmande och sydländskt. Och därför att alla hans upplevelser under åratal bestått däri, att hans fantastiska drömmerier törnat emot en vardaglig, småaktig verklighet, så att han till sist, för att värja sig mot smärtan därav, själv försökt att håna bort sina drömmar och korrigera sina fantasier, bjöd han också nu till att inskärpa hos sig själv, att i detta romantiska kvarter bodde det naturligtvis samma slags människor, som i alla andra stora städer — bodflickor och fabriksarbetare och typografer och telegrafister — folk, som dagligen arbetade på kontor och vid maskiner — likadana här, som på alla andra ställen i världen nu. — Men han tänkte denna tanke med förunderlig glädje, därför att dessa gator och hus, som liknade vad han drömt, voro en likaså påtaglig realitet.
De kommo ut på en öppen plats, där solen gassade vitt och milt efter vandringen genom de små gatorna med den dävna, stinkande luften. Bakom densamma, där grunden var uppriven härs och tvärs och högar av sopor och avfall lågo mellan högar av murbruk, stodo gamla förfallna hus, några halvt nedrivna med öppna rum, där en vägg fattades — och antika ruiner emellan dem.
Förbi några spridda byggnader, vilka stodo där, som om man tills vidare glömt att taga dem med i rivningen, kommo de ut till platsen vid Vestatemplet. Bakom den stora nya ångsågen och den lilla förtjusande gamla kyrkan med sin pelargård och det smäckra klocktornet reste Aventinerhöjden sig med klostren på toppen mot solhimmeln och med stolta gråa, namnlösa ruiner ibland sluttningens trädgårdar och klungor av svart murgröna, gråa, nakna törnbuskar och gul, vintervissnad säv.
Det var just det som alltid väckt hans besvikelse — i Tyskland och Florens — att de ruiner som han läst om och tänkt sig i en romantisk ram av löv och grönska, med blomster i murspringorna, som på de gamla kopparsticken eller på teaterkulisser, de voro i verkligheten smutsiga och dammiga, och gulnat pappersrask och tillbucklade bleckburkar och all möjlig snusk flöt omkring dem, och där var vass, vinterlig luft omkring dem och söderns vegetation var endast den gråsvarta evighetsgrönskan, de nakna, stickande buskarna och den vissnade gula säven.
Nu, denna solklara morgon förstod han plötsligt att också sådant kan vara vackert för den som kan se.
Bakom kyrkan vek Jenny Winge in på en väg mellan trädgårdsmurar. Pinjer höjde sig bakom dem och murgröna föll över dem. Hon stannade och tände en cigarrett:
»Ja», förklarade hon, »jag är förfallen till tobak. Men Cesca tål inte att röka för sitt hjärta, så jag måste vara återhållsam när hon ser det — här ute bolmar jag som ett lokomotiv — här är det.»
Där låg ett litet ockergult hus innanför en risig häck. I trädgården stodo bord och bänkar under ett par stora, kala almar och ett lusthus av vassrör. Jenny hälsade bekant på en käring, som kom ut i dörren.
»Hur är det, kandidat Gram — vill ni ha frukost?»
»Det vore kanske inte så illa. Lite starkt kaffe och smör och bröd.»
»Gud välsigne er — kaffe! Och smör! Ägg och bröd och vin — sallat och ost kanske. — Jo, hon har ost, säger hon. Hur många ägg skall ni ha?»
Medan kvinnan dukade bordet bar fröken Winge ut staffli och målargrejor. Och hon bytte ut sin långa blå aftonkappa mot en vindjacka, som var full av oljefärgsfläckar.
»Får jag lov att se på er tavla?» frågade Helge.
Hon satte upp brädet med studien.
»Ja — jag tänker stämma ned det gröna — det står så hårt nu. Det är inte något riktigt ljus över det. Bakgrunden tror jag är bra.»
Helge såg på den lilla tavlan där träden stodo som stora gröna fläckar. Han kunde inte finna något särskilt med dem.
»Nå, där är maten. Hon skall få dem i skallen på sig, om de äro hårdkokta. — Ja, det skall hon — nej, gudskelov.»
Helge var inte hungrig. Han fick nu halsbränna av det sura, vita vinet, och det osaltade torra brödet kunde han knappast få ned. Jenny slet stora stycken av det med sina vita tänder — stoppade därtill små ostbitar i munnen och drack vin — de tre äggen hade hon redan expedierat.
»Hu, att ni kan äta det där otäcka, hårda brödet», sade Helge.
Hon skrattade.
»Jag tycker sånt bröd är gott jag. Och smör har jag knappast smakat sedan jag reste från Kristiania. Det använder Cesca och jag bara för sällskaps skull. Vi får nämligen lov att leva ekonomiskt, vi, ser ni.»
Han skrattade också.
»Ja, vad kallar ni ekonomiskt — pärlor och koralller?»
»Åh — sådan lyx. — Jag tycker nästan att en smula av den är det nödvändigaste av alltihop. Nej, vi bor billigt och äter billigt — köper sidenskärp och har te och torrt bröd och rättikor till kvällsvard ett par veckor å rad.»
Hon hade slutat äta och tände en ny cigarrett. Och hon satt och såg framför sig med handen under kinden.
»Nej, kandidat Gram. Ser ni, svälta — det har jag aldrig prövat på, men det kan nog komma — och Heggen till exempel, han har svält, och han är enig med mig om det. Det är bättre att få för litet av det nödvändiga än att aldrig kunna få något av det, som är överflödigt. — Det överflödiga, det är ju det, som man arbetar för och längtar efter —
Hemma hos min mor — det absolut nödvändiga hade vi ju alltid — tillräckligt. Men allt som var därutöver fick man inte tänka på en gång. — Nåja, det måste ju vara på det viset — barnen måste ju ha mat, naturligtvis.»
Helge smålog lite ovisst.
»Jag kan alls inte föreställa mig er som en person, som någonsin lärt känna — ekonomiska svårigheter.»
»Varför det?»
»Nej, för ni är så oförsagd — fri. Ni har så säkra åsikter. När man har vuxit upp i förhållanden, där det alltid gällt att få pengarna att räcka — alltid fått höra talas om det. Då törs man inte lägga sig till med åsikter i någon vidare nämnvärd grad. För det är så pinsamt att veta, att mynten bestämmer så mycket av vad man har råd till att tycka — och vilja.»
Jenny nickade eftertänksamt.
»Ja men, det får de inte. När man är frisk och sund och kan någonting.»
»Ja, men nu, jag till exempel. Jag har alltid ansett att jag har haft begåvning för vetenskapligt arbete. Och det är det enda som jag har velat. Jag har skrivit ett par småböcker — populärt hållna, men nu arbetar jag på min avhandling — bronsåldern i Sydeuropa. Men jag har nu blivit lärare och har en ganska bra ställning. Är inspektör vid en privatskola.»
»Men nu har ni ju kommit hit ned — för att arbeta, efter vad jag förstod i morse», sade hon och smålog.
Helge svarade ej på detta.
»Så gick det också för min far. Han skulle nämligen bli målare — det var det enda han hade lust till. Han låg ett år här nere. Så blev han gift. Nu har han en litografisk anstalt, som han har förestått i tjugusju år. Jag tror inte att min far tycker att han har fått så värst mycket av livet just.»
Jenny Winge såg tankfullt ut i solskenet. I backsluttningen, nedanför där de sutto, stodo rader av köksväxter med små oskyldiga bladhuvud i den gråa mullen. Och ut över de gröna ängarna lyste ruinmassorna på Palatin mattgula mot det mörka lövverket. Dagen artade sig att bli varm. — Albanerbergen bortom de avlägsna villaträdgårdarnas pinjer döko disigt upp mot det daggblåa fästet.
»Men — kandidat Gram —» Hon drack av sitt vin och fortfor att blicka utåt. Helge följde med ögonen den ljusblå röken från hennes cigarrett — en smula morgonvind tog fatt i den och virvlade den ut i solen. Hon hade lagt det ena benet i kors över det andra — hade smala fotleder i tunna, violetta strumpor och nedringade, pärlbroderade skor på fötterna. Vindjackan stod öppen över den veckade silvergråa klänningen med den vita kragen och över pärlbandet, som kastade de rosenröda ljusfläckarna på den mjölkvita halsen. Skinnmössan hade glidit långt tillbaka på det yviga håret.
»Då har ni väl i alla fall ett stöd i er far — jag menar, att han förstår er — vet att ni inte bör gro fast vid den där skolan, då ni har ett annat arbete, som ligger er om hjärtat?»
»Jag vet inte. Han var ju mycket glad åt att jag skulle få komma ut. Men» — Helge sökte litet. »Så förtroliga har far och jag aldrig varit. Så är det min mor. Hon var rädd både att jag skulle överanstränga mig och för det ekonomiska — att min framtid skulle bli osäker och sådant där. Och mot min mor kan min far inte ta parti. De äro så olika, far och mor — hon har visst aldrig förstått honom. Så höll hon sig till oss barn — hon var förfärligt mycket för mig under mina gossår — och hon var svartsjuk till och med på min far, att han skulle få mera inflytande över mig än hon. — Ja, hon var svartsjuk på mitt arbete också — då jag låste in mig om kvällarna och läste, förstår ni. Och rädd, som sagt, för min hälsa var hon också, och rädd att jag skulle hitta på och säga upp min befattning.»
Jenny nickade ett par gånger tankfullt.
»Det var ifrån dem, det där brevet var, som jag hämtade nyss. Helge tog upp det och såg på det. Men han öppnade det inte. »Det är nämligen min födelsedag i dag», sade han med ett försök att le. »Jag fyller tjugusex år i dag.»
»Lycka till!» Fröken Winge räckte honom handen.
Hon såg på honom nästan på samma sätt, som hon brukade se på fröken Jahrmann, då denna smög sig intill henne.
Hon hade inte förut lagt märke till hur Gram såg ut — bara haft ett intryck av att han var lång och spinkig och mörk, och att han hade ett litet spetsigt skägg. I grunden hade han vackra drag — välformad, hög, lite smal panna. Hans ögon voro ljusbruna, av en egendomligt genomskinlig bärnstensglans, och så hade han en liten vek, fin mun under mustascherna — med någonting trött och trist över sig.
»Jag förstår er så väl», sade hon plötsligt. »Jag känner till det där. Jag har varit lärarinna själv ända tills i juli i fjol. Jag kom ut som guvernant och var det ända tills jag blev gammal nog att börja på seminariet.» — Hon skrattade litet förläget. »Jag reste ut, lämnade min plats vid folkskolan, sen jag ärvt en smula efter en faster till min far. Jag har räknat ut att det kan räcka tre år ungefär — kanske längre — jag har skrivit lite korrespondensartiklar på sista tiden — och om jag får sålt något. — Men min mor tyckte naturligtvis inte om att jag ville använda hela kapitalet. Och att jag sade upp min plats, då jag äntligen fått fast anställning efter alla de år, som jag hade knogat mig fram med vikariat och privatelever. Mödrar tycker visst alltid att en fast inkomst —»
»Jag tror inte att jag hade vågat kuppen i ert ställe, att bränna alla skepp så där — och jag vet att det beror på inflytande hemifrån. Jag hade inte kunnat låta bli att ängslas för vad jag skulle leva av, då pengarna tagit slut.»
»Strunt!» sade Jenny Winge. »Jag är ju frisk och stark och kan en hel hop. Sy och laga mat och stryka och tvätta. Och språk också. I Amerika eller England kan jag nog alltid få något att göra. Där finns visst en hel massa, som jag skulle kunna måla tror jag. Fransiska —» hon skrattade ut i solen — »hon vill att vi ska resa till Sydafrika och bli mjölkpigor, för det påstår hon att hon duger till. Och så skulle vi göra aktstudier hos zulukaffrerna — de ska vara sådana praktfulla modeller.»
»Det var inte småsaker det. Avstånd räknar ni således inte heller som väsentliga hinder?»
»Nej, långt ifrån. — Men jag pratar. Naturligtvis, föreföll det mig alla de där åren hemma nästan omöjligt att kunna komma ut — bara så långt som till Köpenhamn — få vara där ett tag och inte göra annat än lära och måla. Också hade jag nog rätt bra med hjärtklappning, då jag bestämde mig för att uppge alltsammans och resa ut. Hela familjen tyckte ju att det var vanvett. Och jag märkte att det inverkade på mig — men just därför ville jag det. För måla är det enda, som jag alltid har haft lust till, och jag såg att hemma kunde jag aldrig få arbeta så intensivt, som jag borde — det var så mycket, som distraherade. — Men mamma kunde aldrig förstå att jag var så gammal, att skulle jag lära något så måste det ske genast. — Min mor är nämligen bara nitton år äldre än jag. Och då jag var elva år så gifte hon om sig, och det gjorde henne ändå yngre.
Det är ju det som är det vidunderliga, då man kommer ut, att all påverkan av människor, som man tillfälligtvis lever samman med hemma, den upphör. Man måste se med egna ögon och tänka själv. Och man kommer underfund med att det beror helt och hållet på en själv vad man får ut av resan — vad man mäktar att se och uppfatta, och hur man ställer sig och vem man väljer att låta sig påverkas av. Och man lär sig först att det beror bara på en själv vad man får ut av hela livet. Ja, det förstås, lite av omständigheterna också, som ni sade nyss. Men man finner ut, hur man efter sin egen natur lättast kan övervinna eller komma igenom hindren, både på resan och över huvud taget. Man ser ju att det värsta man råkar ut för, det har man i regeln själv trasslat till åt sig.
Man är ju aldrig riktigt ensam i sitt hem, Gram? Det är det som jag tycker är det bästa med att resa — att bli ensam med sig själv och inte ha någon, som vill råda och styra för en. Det goda, som man är skyldig sitt hem, kan man inte se och känna sig tacksam för förrän man är borta från det. Man känner att beroende av det blir man aldrig mer, sen man en gång har blivit självständig. Man kan inte sätta riktigt värde på det förut — man kan ju inte det med något som man är beroende av.»
»Jag vet inte. Man är ju alltid beroende av det, som man tycker om. Ni är ju beroende av ert arbete. Och om man håller av en annan människa», sade han sakta, »då är man väl först på allvar beroende?»
»Jo-o.» Hon tänkte efter litet. »Men då har man valt själv», sade hon hastigt. »Jag menar det, att man är inte slav, man tjänar frivilligt något eller någon, som man sätter högre än sig själv. — Men är ni inte glad åt att ni får börja ert nya år ensam — frank och fri — bara arbeta på det som ni själv vill?»
Helge erinrade sig kvällen förut på Petersplatsen. Han såg ut över den främmande staden, de dämpade, gråbeslöjade färgerna i solen och på den främmande blonda flickan.
»Jo», sade han.
»Ja.» Hon reste sig, knäppte till jackan och öppnade målarskrinet. »Nu skall man till och bli flitig.»
»Ni vill väl helst bli av med mig då?»
Jenny log:
»Ni är väl också trött nu?»
»Å nej. Jag skulle betala —»
Hon ropade på kvinnan och gjorde upp räkningen för honom, medan hon samtidigt klämde ut färger på paletten.
»Tror ni, att ni hittar tillbaka till staden nu då?»
»Åja bevars. Jag lade gott märke till vägen, och så får jag nog snart tag i en vagn. — Kommer ni någon gång upp i föreningen?»
»Det händer väl.»
»Ja, för jag vill gärna träffa er igen, fröken Winge.»
»Det gör ni nog.» Hon tänkte efter. »Om ni har lust — kan ni inte titta upp till oss och dricka te. Vi bor Via Vantaggio 111 — Cesca och jag brukar vara hemma om eftermiddagarna.»
»Tack, det vill jag förfärligt gärna.» Han stod kvar litet. »Ja, godmorgon då! Och tack för i natt!»
Han räckte henne banden och hon gav honom sin smala magra:
»Tack själv!»
Då han vände sig om i porten stod hon och skrapade på duken med palettkniven. Hon gnolade — det var visan från i natt. Nu kom den till honom som någonting bekant. Och han gnolade den själv medan han gick nedåt gatan.