Jenny Lind/1

←  Inledning

Jenny Lind av Tobias Norlind 1. Ungdomstiden

2. I Paris  →

1. UNGDOMSTIDEN.

(1820—41.)

Den 6 oktober 1820 i Mästersamuelsgatan n:r 40, Stockholm, föddes Johanna Maria Lind, dotter av fru Anna Maria Rådberg, född Fellborg, och Niklas Jonas Lind, ”bokhållare”, då sammanboende med modern.^[1]

Det var ett i allo torftigt hem barnet uppväxte i. Bokhållare Lind hade ingen bestämd sysselsättning och kunde på intet sätt bidraga till familjens underhåll. Han var en glad 22-åring, som levde sitt liv utan tanke på morgondagen, sällskaplig, godhjärtad, icke oäven Bellmansångare — men utan varje möjlighet att föra ett ordnat, arbetsamt liv. Modern hade 1810 vid 18 års ålder gift sig med sjökaptenen Rådberg. Då äktenskapet blev högst olyckligt på grund av mannens dåliga karaktär, uttog hon skilsmässa efter 18 månaders giftermål och stod sedan alldeles utan existensmedel med en liten dotter, Amalia Maria Konstantia, att sörja för. Vid tiden för andra barnets födelse, 1820, bodde hon samman med nyssnämnde N. J. Lind och höll en liten skola för flickor, av vilka några även voro inackorderade hos henne. Bland dessa senare var även Louise Johanson, nio år äldre än andra dottern, vilken flicka längre fram skulle bli en god hjälp åt den stora sångerskan såsom hennes ledsagarinna under triumferna i Tyskland.

Den andra flickan fick i dopet heta Johanna, men kallades alltid Jenny. Hon var en föga välkommen tillökning i familjen, och modern sände henne, då hon var ett år gammal, till en bekant, organisten Karl Ferndal i Sollentuna-Ed, ett par mil norr om Stockholm. Här ute på landet under god vård upplevde Jenny sina första år. Någon tvist med organisten gjorde dock, att modern redan 1824 tog barnet åter till sig.

Modern synes till sin grundkaraktär ha varit en känslig och mjuk natur, men de tidiga prövningarna och svårigheterna för existensen hade gjort, att hon fått en bitterhet i lynnet, som lätt urartade till grälsjuka och hårdhet. Hon tyckes ha varit en kvinna med god skolbildning, och särskilt nämnas hennes goda kunskaper i franska och pianospelning. Jenny kom ej att i hemmet få den rätta omvårdnaden. Lyckligtvis bodde mormodern hos sin dotter, och denna var av ett mera milt sinnelag samt tog sig an dotterdottern på ett ömmande sätt. 1828 upplöstes hemmet, i det modern flyttade till Linköping för att där undervisa, och mormodern fick ett hem i Änkehuset. Jenny blev fosterbarn hos uppsyningsmannen i samma änkehus och hade det här mycket lugnt och fridfullt under god vård.

Mormodern hade upptäckt, att Jenny hade goda musikaliska anlag och sökte klargöra för modern, att hon borde utbilda barnet vidare inom musiken. Jenny sjöng alltid under sina lekar, och detta väckte de kringboendes uppmärksamhet.

1865 skrev Jenny Lind till domprosten P. Wieselgren ett brev om denna sin första barndom. Det heter där: ”För mig ha människor i allmänhet gjort mycket litet — jag ville aldrig något och begärde af ingen — min moder försörjde mig genom sitt eget arbete och talanger; hon (liksom jag själf) bar den största avsky för allt hvad teater hette. Min älskade ärevördiga mormor var visserligen, som borgaränka, på Änkehuset, hvarest jag ofta besökte henne — och som jag sjöng hvart steg — hvart språng jag med mina barnafötter tog — så sjöng jag väl äfven under mina visiter hos henne.”^[2]

Ett särskilt föremål för hennes sång var en liten katt, som hon fått att leka med. ”Hennes älsklingsplats med sin katt”, berättade hon 1887 för sin son, ”var i fönstret till uppsyningsmannens rum, som vette ät den livliga gata, vilken gick upp till Jakobs kyrka, och där satt hon och sjöng för den. Folket, som gick förbi, brukade lyssna därpå och förvånades. Däribland var en tjänstflicka hos en mamsell Lundberg, dansös vid K. teatern. Hon berättade för sin matmor, att hon aldrig hört en så vacker sång som den, som den där lilla flickan sjöng för sin katt. Mamsell Lundberg skaffade sig då reda på, vem hon var samt skickade och bad modern att låta henne komma och sjunga för henne. Och då hon hört henne sjunga, sade hon: ”Barnet har anlag; ni måste låta uppfostra henne för scenen.”^[3]

Mormoderns och moderns ovilja för scenen voro dock alltför stora, för att de genast skulle gå in härpå, och först efter mycken tvekan övertalades modern, som 1830 återkommit till Stockholm, att mottaga ett introduktionsbrev till hovsekreteraren och sångläraren vid K. teatern Crælius. ”De begåvo sig i väg med detta brev; men då de gingo uppför operahusets breda trappor, ansattes modern åter av sina betänkligheter och sin motvilja. Men lilla Jenny nödgade henne ivrigt att gå på, och de inträdde i det rum, där Crælius satt. Barnet sjöng för honom

C. M. Crælius. Efter en teckning av Maria Röhl 1834. K. bibl.

C. M. Crælius.
Efter en teckning av Maria Röhl 1834. K. bibl.

någonting ur en av Winter komponerad opera [Offerfesten?]. Crælius var rörd till tårar och sade, att han måste föra henne till greve Puke, K. teaterns chef, och berätta honom, vilken skatt han funnit. De gingo genast. Greve Pukes första fråga var: ’Hur gammal är hon?’ och Crælius svarade: ’Nio år.’ ’Nio!’ utropade greven; ’men detta är ju icke en barnkammare. Det är konungens teater!’ Och han ville icke se henne, så mycket mer som hon vid denna tid var, såsom hon själv uttrycker sig, ’en liten ful, brednäsig, skygg, tafatt, i växten alldeles tillhopaslagen flickunge.’ ’Nåväl’, sade Crælius, ’om greven icke vill höra henne, så skall jag själv gratis undervisa henne, och hon skall en dag förvåna er.’ Då gick greve Puke in på att höra hennes sjunga; och då hon sjöng, blev även han rörd till tårar, och från detta ögonblick var hon antagen; hon fick undervisning i sång och uppfostrades på styrelsens bekostnad.”

Kungliga teatern befann sig vid denna tid i en brydsam belägenhet. Isidor Dannström har skildrat förhållandena på ett belysande sätt: ”En vinterafton år 1825 förstördes genom eldsvåda den å nuvarande Karl XII:s torg då belägna Dramatiska teatern. Genom denna olyckshändelse nödgades man tills vidare i operahuset även inhysa dramatiska scenen. 2 à 3 gånger under veckan uppfördes således å denna teater sångpjäser, övriga dagar komedier, dramer, tragedier o. s. v. Biljettprisen voro något lägre, när dramatiska stycken uppfördes. Med anledning av denna så att säga familjära sammanslagning av de båda scenerna, blevo ej sällan lyriska artister använda även i dramatiska roller och likaså deltogo ofta skådespelare i större operor. Ägde sångaren dramatiska anlag och vackert talorgan, så kunde han alltid räkna på att bli utsedd, när så behövdes, att fylla en talroll, och var däremot en skådespelare begåvad med sångröst och gott öra, så blev han, nolens volens, även använd i operor, i synnerhet där stor personal erfordrades. Den s. k. flitpenningen underlättade dock arbetet. Nekas kan ej att detta ofta påkallade uppträdande, åtminstone vad de yngre sujetterna vidkommer, bidrog att inom kort tid förjaga den s. k. rampfebern och gav även en viss rutin och säkerhet på scenen, som eljest kräver lång tids arbete och vana.”

J. K. Puke. Efter en teckning av O. Andersson. K. Teatern.

J. K. Puke.
Efter en teckning av O. Andersson. K. Teatern.

Det var på grund av dessa yttre förhållanden Jenny Lind fick pröva på att uppträda i omväxlande tal- och sångroller. Man tyckes även tidigt ha sett hennes sceniska anlag. 1829 hade hon kommit till K. teatern, och den 29 nov. 1830 uppträdde hon redan som Angela i ett ”skådespel med dans”: Polska gruvan. Detta var en barnroll, där hela hennes oskuldsfulla, livliga väsen fick utveckla sig på ett lyckligt sätt. Kritiken uppmärksammade henne också. I Dagl. Alleh. heter det: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl, vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik af 1,200 personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning. Vi hoppas dock, att det ej skall äga något menligt inflytande på den fullvuxna kvinnans moraliska bildning. Säkert är emellertid, att om Jenny Lind fortfar progressivt såsom hon börjat, blir hon tvifvelsutan ett alldeles utmärkt stöd för vår scen.”

Fyra månader senare hade hon en ny roll i Kotzebues Testamentet (Johanna). Även denna roll uppbar hon på ett förträffligt sätt. Tidskriften Heimdal skrev: ”Hon röjer i sitt spel en liflig uppfattning, en eld och en känsla, som är vida öfver hennes år och tyckes angifva en ovanlig fallenhet för teatern.”

Dagens tidningar begynte snart i allt högstämdare ordalag omtala hennes ovanliga begåvning, allt under det att talrollerna blevo allt flera: Otto i Johanna av Montfaucon, Jeanette i Baschan i Suresne (1831); Paul i Grefven af Castelli, Marton i Marton och Frontin, Betty i Jenny Mortimer (1832); Christine i komedien Fredrik och Christine m. fl.

Vi kunna av alla dessa talroller sluta oss till, vilket flitigt bruk man gjorde sig av hennes förmåga.

Något direkt kontrakt synes ej ha avfattats mellan K. teatern och Jenny Lind förrän 1833. K. teatern åtog sig att bekosta hennes utbildning och lät inackordera henne hos modern mot 250 rdr bko. Modern skulle vara skyldig undervisa henne i ”pianospelning, religion, franska, historia, geografi, skrifva, räkna och rita.” K. teatern åtog sig undervisningen i sång, deklamation, dans och ”de kunskaper, som tillhöra ett bildadt fruntimmers uppfostran och äro behöfliga för teateryrket”.

Vad moderns undervisning beträffar, måste den, trots den dåliga och ofta brutala behandlingen av dottern i övrigt, ha varit rätt god. Jenny fick en solid underbyggnad i franska och hade sedan lätt att ytterligare förkovra sig däri, då hon kom till Paris. Hon talade i början alltid franska i England. Tyska språket ingick ej i dåtidens uppfostran, och där fick hon, när hon kom till Tyskland, helt och hållet börja från början. I historia och geografi synes undervisningen ha varit helt ytlig, däremot i skrivning, räkning och ritning tämligen god. Det fanns vid hennes död kvar en del ritningar från ungdomstiden, vilka vittna om en vårdad och omsorgsfull undervisning i detta på den tiden mycket odlade fack. Man beundrade även hennes ovanliga förmåga att sy.

Med avseende på pianospelning förvärvade hon tidigt en ej ringa skicklighet däri, vilken kom henne väl till pass under senare år. Hon hade visserligen i sin ungdom skadat sin vänstra hand, då hon en gång skulle slå eld med stål och flinta, vilket till en viss grad gjorde handen otjänstbar, och dessutom fruktade hon att för mycket trötta sångorganen genom en ihärdig övning vid pianot, men det oaktat skötte hon sitt pianospel obesvärat och skickligt; hon njöt av att improvisera, vilket hon ock gjorde med en anstrykning av äkta genialitet; och en del av den ovanliga tjusningskraften i hennes nordiska sånger härledde sig av det utsökta sätt, varpå hon skötte ackompanjemanget.

Om hennes musikaliska anlag säger Dannström,^[4] att hon stående i ett annat rum kunde ange, vad det var för en ton man anslog å pianot, d. v. s. hon ägde, vad man kallar ”absolut tonmedvetande” — en förmåga, som för övrigt är tämligen vanlig bland musiker.

Modern erhöll jämte sin dotter även andra ”aktriselever” från K. teatern, däribland båda systrarna Ficker, Charlotte och Matilda (sedermera fruarna Almlöf och Gelhaar) samt Fanny Westerdahl. Alla dessa tre skulle bli en prydnad för den svenska scenen. Föreståndarinna för elevskolan var fru Bayard, vilken tyckes med kärleksfull hand ha vårdat sig om de unga flickornas uppfostran.

Allt var således på bästa sätt ordnat och skulle blivit till allas båtnad, om ej Jennys moder genom sitt häftiga lynne berett sin dotter och de inackorderade mycket obehag. I okt. 1834 stod Jenny ej längre ut med förhållandena i hemmet utan flydde därifrån till fru Bayard. Här fick hon gärna stanna, och K. teatern såg även ombytet av hem med blida ögon — men ej så modern. Hon åberopade sitt kontrakt och lyckades — fastän först efter en rättegång — att få tillbaka sin dotter den 1 juli 1837. Under tiden hade Jenny haft det angenämt och trevligt på alla sätt hos fru Bayard. Tillsammans med sin kamrat, Mina Fundin, hade hon sommaren 1835 fått tillbringa sommaren å Skytteholm. Hon skrev härifrån till sin kamrats mor ett brev.^[5] Då detta är det första av hennes hand, som bevarats åt eftervärlden, anföra vi det här:

Skytteholm d. 5 aug. 1835. 

Min lilla goda Tante! Förlåt att jag tager mig den friheten och skrifver till Tante — men jag vet verkligen ej, hvad jag skall skrifva. Jo, — jag hoppas, att min lilla Tante och Lotta må bra, vi befinner oss alla i högönsklig välmåga! Ack! gud vare lof, att vi snart kommer till staden. Jag längtar grufligt, ty nu är det inte roligt här mera! Tante skall ej vara ledsen, att Mina går och lägger sig i sjön, för det har hon inte gjort ännu; för hon törs inte gå dit en gång — åh — jo — ibland går hon väl, men jag skall nog hålla reda på henne, jag som är gammal och förståndig. — Vi äter så mycket bär, att vi orkar knappast gå ibland, men vi äter inte mycket för och utaf det lilla skälet, att det inte finns några mogna, vi äter bara vinbär och dom är ju hälsosamma — adieu lilla goda Tante! Misstyck ej, att jag har skrifvit så illa. Jag skall skrifva bättre en annan gång. Jag vågar innesluta mig i Tantes vänskap,

tecknar förbindligen 

Jenny Lind. 

Samma rena barnaoskuld framlyser även i nästan alla hennes ungdomsbrev, något som gör dem till dyrbara prov på ett harmoniskt, innerligt, hängivet väsen, själv alltid älskande varmt men även i stort behov av andras kärlek och tillgivenhet. Det skulle ej heller fattas henne vänner, vilka städse voro villiga till uppoffrande tjänster för henne.

Vi ha redan påpekat, huru hennes framgångar som skådespelerska tidigt vunna uppmärksamhet och erkännande. K. teatern förstod också, att här var en kraft att taga vara på. Därför gjorde den allt för att hjälpa fram henne.

Inom den dramatiska genren ägde K. teatern då ännu Lars Hjortsberg. Han var alla de ungas ideal, och man sökte så gott sig göra lät tillägna sig hans enastående sceniska framställningssätt. Hans spel hade Jenny Lind säkert studerat med djupt intresse. Att detta ej blev utan resultat, kunna vi sluta oss till av ett uttalande av Lars Hjortsberg själv. Han förespådde henne nämligen en lysande framtid som dramatisk artist, om hon ville ägna sig åt denna del av den sceniska konsten. Som en värdig efterträdare till dramatikens stora nestor hade K. teatern sedan 1820 Nils Vilhelm Almlöf. Han hade visat sin oförlikneliga konst i Shakespeares och Schillers dramer och var redan på 30-talet föremål för allmän beundran.

Inom den lyriska genren hade man visserligen ej så stora förmågor, men det saknades ej goda krafter även där. Vi kunna nämna bland dessa Du Puys lärjunge Peter Michael Sällström, tolkaren av Max i Friskytten, Don Juan, Figaro i Barberaren m. fl., Lars Adolf Kinmansson, Leporellos och Papagenos framställare, Per Erik Sevelin, samt bland de kvinnliga krafterna Christina Elisabeth Frösslind, Cendrillons berömda tolkarinna, Henr. Sofia Widerberg med bl. a. rollerna Armida, Pamina, Susanna i Figaros bröllop, Anna i Don Juan, Friskytten och Hvita frun, Anna Sofia Sevelin i Mozarts, Webers, Rossinis och Spohrs operor m. m. Det fanns således goda föredömen för en ung, läraktig elev.

Som operans musikaliske ledare fungerade på 30-talet J. F. Berwald, en man med solid musikbildning, men måhända med för litet energi att gripa in i utbildandet av en bestämd musikalisk smak. Jenny Lind omtalar honom föga i sina brev, och hon tyckes ej ha fått något särskilt intryck av honom.

Johan Berwald.

Johan Berwald.

De kompositörer, som då stodo högst i kurs inom operan, voro Mozart, Rossini, Spontini och Spohr samt av de äldre Gluck, Paër, Sacchini, Paësiello och Chr. Winter. Bellini och Donizetti nämndes ännu ej, och Meyerbeer, som alltsedan 1831 genom sin Robert-le-Diable varit allmänna samtalsämnet i Paris, kände endast de, som varit i den stora världsstaden. Den italienska koloratursången var i Sverige som överallt det stora idealet, men det var ej lätt att tillägna sig den, och K. teaterns sångkrafter voro mindre väl skolade för denna konst. Agathas roll i Friskytten gällde i allmänhet för att vara mycket svår, och den som kunde behärska denna väl, stod mycket högt i anseende. Sångmästarna vid K. teatern hade det ansvarsfulla uppdraget att utbilda i italiensk sångteknik. Carl Magnus Crælius var alltsedan 1812 förste läraren. Han hade varit i Tyskland och Italien samt skaffat sig goda kunskaper, men som han alltsedan 1809 ej varit i det stora sångarlandet, ansågs hans metod något föråldrad. Han ersattes därför 1831 av Isak Albert Berg, som under 20-talet varit elev av den italienske sångmästaren Siboni i Köpenhamn. Crælius, som gjort den dyrbara upptäckten av Jenny Lind, fick således ej äran att handleda sin unga elev, utan detta anförtroddes i stället åt efterträdaren. Isak Berg var en allvarlig, grundlig man med stor bildning, och han erhöll snart allmän aktning för det sätt, varpå han skötte sitt ansvarsfulla kall. Hans metod var modernare än Crælius’, och han kände bättre till den nya italienska sångtekniken. Han tog sig med stort intresse an sin elev, och hon förkovrade sig under honom också så snabbt, att hon 1835 fick en roll (Georgette) att sjunga i Ad. Fredr. Lindblads Frondörerna, vilken hade sin premiär d. 11 maj och intill d. 24 febr. 1836 gavs 8 gånger. Operan hade emellertid ingen vidare framgång, och Jenny fick således ej så stor vinst av sin första sångroll. Att man dock uppmärksammat henne framgår bl. a. av följande kritik i Tidning för teater och musik d. 20 febr. 1836 n:r 12: ”Bland de spelande torde m:ll Lind förtjäna att i främsta rummet nämnas, såsom den där med största fulländning, såväl i anseende till aktion som sång, utförde sin roll.”

Även i ett annat avseende hade rollen en viss betydelse för henne. Lindblad var en av huvudstadens genuinaste musiker och åtnjöt allmänt anseende som romanskompositör. Han var god vän till Geijer och Uppsalakretsens musikentusiaster och saknade således ej inflytande. Huruvida Jenny redan nu trädde honom nära, låter sig ej avgöra, men givetvis måste hon ha väckt hans uppmärksamhet. Isak Berg var dessutom själv intim vän till både Lindblad och Geijer och torde således haft många tillfällen att omtala sin unga elev för dessa båda den svenska romanssångens främste.

Isak Berg. Efter fotografi.

Isak Berg.
Efter fotografi.

Att hon redan före sångdebuten väckt uppmärksamhet inom stadens musikaliska kretsar framgår av en recension i Heimdall 1832, där det heter: ”Hennes högst märkvärdiga musikaliska sinne och den för hennes år icke mindre sällsynta konstutbildningen, hafva också väckt stort uppseende i de enskilda kretsar, där hon låtit höra sig, handledd af sin lärare, herr Berg. Minnet är lika fullkomligt, som det är säkert, och fattningsgåfvan lika snabb som djup: man på en gång förundras och röres af hennes sång. — Hon kan genomgå pröfningar i de svåraste solfeger och de konstrikaste satser, utan att kunna förvillas, ehvad gång än improvisationen hos hennes mästare tager, och hon följer med det lifligaste uttryck hans ingifvelse, liksom den vore hennes egen. Ingenting kan vara intressantare än att höra herr Berg vid sidan af hans lilla elev, och man kan förledas att tro på den magnetiska rapporten: så synas båda vara en själ och ett hjärta. Om detta unga snille ej brådmognar eller genom någon yttre tillfällighet går förloradt, bör man ha allt skäl att vänta sig, ehuru tyvärr i en aflägsen framtid, en operasujett af hög ordning.”

På konsert medverkade hon första gången d. 24 nov. 1832 i en duett ur La Straniera tillsammans med sin lärare. Tre år senare sjöng hon med i en trio å en annan konsert.

1836 spelade hon ”En flicka” i Sacchinis Oedipe i Athen, och året efter erhöll hon sin första avlönade tjänst vid K. teatern. Hon anställdes d. 1 juli 1837 mot en lön av 700 rdr bko jämte ”flitpengar”. Samma år fick hon även flera sångroller. Mot slutet av året upptog man på försök 4:e akten av Meyerbeers Robert, och Jenny hade här att sjunga Alices parti, något som visserligen ej betydde så mycket, då just rollen ej var särskilt svår i denna sista akt. Det hade dock indirekt sitt intresse, enär hon då för första gängen uppbar den roll, som sedan skulle få så stor betydelse för henne under hennes stora glanstid.

Sin egentliga operatid räknade hon emellertid alltid själv från d. 7 mars 1838, då hon uppbar Agathas roll i Friskytten. ”Jag steg denna morgon upp som en människa och lade mig som en annan. Jag hade funnit, hvar i min styrka bestod”, skrev hon. Hon räknade denna dag som sin andliga födelsedag. Hon mindes alltid denna årsdag och inlade i den en särskild mystisk betydelse. Då hon 1849 hade tänkt gifta sig med kapten Harris, bestämde hon bröllopsdagen till d. 7 mars.^[6]

Hon hade instuderat sin roll särskilt noggrant för lärarinnan i deklamation, Maria Charlotta Erikson, som också blivit särskilt nöjd med hennes uppfattning av rollen. På publiken förfelade den ej heller sin verkan, och hon blev med ett slag ett berömt namn inom den svenska lyriska scenen. Hon var i början rädd och sjöng mycket svagt, men efter hand glömde hon allt och gick alldeles upp i sin roll. En ny, självständig uppfattning gav hon, och denna hennes tolkning vann också allmänt erkännande på de stora kontinentala scenerna.

En annan betydande Weberroll erhöll hon samma år d. 1 dec. med Euryanthe. Även här fick rollen en ny prägel. Om än denna ej i Sverige särskilt uppmärksammades, skulle den i Tyskland vinna så mycket mera beaktande.

I övrigt voro de nya rollerna under året 1838 mindre betydande. Vi kunna nämna Amazili i Ferdinand Cortez, Emmelina i Den schweiziska familjen och Pamina i Trollflöjten.

1839 års nya roller voro så mycket större. Hit höra i första rummet Alice i Robert (i sin helhet fg. d. 10 maj), Julia i Vestalen och Constance i Vattendragaren. 1840 års nya roller blevo Donna Anna, Lucie samt 1841 års Alaide i Den okända och Norma.

Under loppet av några år hade hon fått sig anförtrott de allra främsta och svåraste rollerna och visat sig till fullo behärska såväl Meyerbeers som Donizettis och Bellinis stil, just då dessa mästare höllo på att tränga igenom på den svenska scenen. Ja, man kan t. o. m. säga, att det till stor del var hennes förtjänst, att de så fort blevo förstådda av den svenska publiken.

Hon hade även vunnit en allt fastare plats vid K. teatern. 1839 höjdes hennes lön till 900 rdr och i dec. 1840 erbjöds henne 2,600 rdr med rättighet att under sommarmånaderna få fritid ”att idka studier i utlandet”. Om hon ej mottog dessa gynnsamma löneförmåner, berodde det just på dessa studier i utlandet, vilka länge hägrat för hennes sinne.

Hon hade vid denna tid utbytt sitt hem hos modern mot Lindblads. Det hade visat sig efter hand vara alldeles omöjligt för henne att längre uthärda hos modern, och hon begav sig därför i nov. 1839 bort och bönföll om ett hem hos Lindblad. Hon hade således funnit, att hon hos honom bäst kunde få ett verkligt hem, där hon kunde bli förstådd.

Vi ha förut nämnt, att Lindblad bildade medelpunkten i en liten krets i Stockholm, där romansen särskilt dyrkades. Lindblad stod Uppsalakretsen nära med Geijer som medelpunkt. Diktkonst och tonkonst i deras nära förbindelse med varandra stod särskilt högt hos dem, och Almquist hade i Lindblad vunnit en förstående vän. Det dröjde ej heller länge, förrän Jenny Lind var indragen i denna krets. Våren 1839 hade Jenny Lind för första gången varit i Uppsala och då hälsats med entusiasm av studenterna vid konserten d. 16 juni. Om något besök hos Geijer då har man ej hört, men redan två månader

A. F. Lindblad. Ur »Bragurmannen», c:a 1845.

A. F. Lindblad.
Ur »Bragurmannen», c:a 1845.

efter hennes flyttning till Lindblads skrev Geijer, som då var på besök i Stockholm och bodde hos sin vän, hem till sin hustru: ”Jenny och jag ha blifvit mycket goda vänner. Jag kallar henne du och hon mig farbror. Hon är en enkel och vinnande varelse. Lindblads tyckas bägge till henne stå i ett nästan faderligt och moderligt förhållande, som kläder dem å ömse sidor rätt väl. Jag fruktar dock, att hon är en komet, hvars bana därigenom kommer att störa deras husliga fred, att den nödvändigt har en stor svans. Deras hus är belägradt af hennes beundrare, hvilka nu utgöra hela allmänheten. Jenny Lind sjöng två af mina visor, nämligen Salongen och skogen samt Kommer ej våren? — alldeles förträffligt. Jag gick efteråt upp i teatern och tackade henne och följde henne sedan hem, nämligen till porten. Det är ej utan, att jag tror mig stå särdeles väl hos henne.”

På våren 1840 kom hon åter till Uppsala och sjöng å Pingstkonserten. Hon bodde då hos Geijers och blev genom honom även introducerad hos Malla Silfverstolpe. I sina dagboksanteckningar har fru Silfverstolpe givit några meddelanden om Jenny Lind.^[7] Redan 1838 hade hon hört Jenny sjunga, och hon skriver därom: ”Den 20 juni kom jag till Stockholm och var på Ole Bulls konsert, hörde för första gången Jenny Lind sjunga, som jag hört beskrifvas som ett musikaliskt underverk. En gång har jag sett henne spela en stum roll som zigenarflickan i Fostersonen särdeles bra och naturligt. Hon är ej vacker men ser ovanligt intressant och intelligent ut — sjunger charmant.”

1839 var hon åter i Stockholm och träffade då d. 11 juni samman med Jenny Lind hos Lindblads: ”Den behagliga, genialiska flickan, aderton år gammal, är lika enkel och anspråkslös i hvardagslifvet som hon är hänförande på teatern. Utan att vara vacker har hon mer behag än de skönaste, hennes djupa, talande ögon, hennes vackra mun med de vackra tänderna och sitt ljufva, godmodiga leende uttrycker både snille och välvilja — hon är charmant! — Jenny sjöng — Geijer var förtjust, men fördömde Meyerbeers musik, som ej behagar honom rätt. Troheten af Lindblad sjöng Jenny så vackert.”

E. G. Geijer. Ur »Bragurmannen», c:a 1845.

E. G. Geijer.
Ur »Bragurmannen», c:a 1845.

I sept. reste Malla ånyo till huvudstaden och kunde då anteckna: ”Den förtjusande Jenny Lind har bett Lindblads för Guds skull taga henne till sig, vill bo i det lilla rummet bredvid Sofis^[8] sängkammare.” Av detta utrop att döma såg Malla åtminstone ej med oblida ögon flyttningen. Lindblads synas ej heller annat än med glädje visat henne tjänsten. Först två månader senare skedde flyttningen. Jenny var sedan ständigt i Mallas tankar. ”D. 15 [sept.]. I Folckers bod råkade jag Jenny Lind, som åt sig utsökte en hvit krans till Vestalen, som hon i afton skulle ge. När jag bjöd henne ’lycka till’, svarade hon något som mamsellerna i boden uttydde, som vore hon så säker på sin sak — det förargade mig. Hon intresserar mig obegripligt. Om afton var jag på Vestalen, upplifvad och förskönad genom Jennys ojämförliga sätt att ge sin roll, så sant, ädelt och själfullt, förståndigt och skönt, i attityder och mimik, förträffligt.”

I maj 1840 skriver Malla från Stockholm: ”I porten till Bondeska huset stod Jenny för att hälsa mig välkommen, den rikt begåfvade Jenny, som så innerligt vänligt mottog mig. Hon är för intagande! I afton skall hon uppträda i Lucies roll, firas och applåderas, nu var hon blott en liten flicka, glad och anspråkslös, som med hjärtlighet omfamnade sina vänners gamla vän!”^[9]

Vårfesten i Uppsala 1840 omtalar Malla Silfverstolpe även: ”Den 7 maj var jag hos d:r Schoultz, där också Jenny var, den söta flickan, som så hjärtligt uppfattar allt. Studentsången uppsökte henne där. Hon var förlägen, ville ej visa sig, men kom till mig och slöt sig till mig. Jag drog henne då till fönstret och sade: ’Stå här hos mig som hos en mamma!’ Hon besvarade då rörd deras hyllande hälsning.”

Denna vårfest i Uppsala tycks mer än någonsin ha framlockat studenternas entusiasm. Jenny, som ännu ej riktigt vant sig vid sådan varm hyllning, blev skygg och ville draga sig undan. Emellertid trivdes hon snart riktigt väl i universitetsstaden och följde gärna med Lindblads dit.

Det var här hon första gängen liknades vid näktergalen, i det Uppsala Correspondenten skrev: ”Utom naturens sköna sångfåglar hitflög äfven pingstaftonen en ädlare näktergal, den så högt beprisade Jenny Lind.” Man använde sedan gärna titeln ”den svenska näktergalen” om henne, en beteckning, som särskilt vann insteg i utlandet.

Överstinnan Malla Silfverstolpe. Efter en teckning av Maria Röhl 1843. K. bibl.

Överstinnan Malla Silfverstolpe.
Efter en teckning av Maria Röhl 1843. K. bibl.

Julen 1840 firade Jenny Lind i Uppsala. Malla skrev: ”Den 26 dec. kommo Lindblads med Jenny Lind. D. 27. Folkvimmel! En stund dansades polska, och jag tog mig en dans med Geijer och en med Adolf, mina käraste, bästa vänner. Sedan sjöngo Jenny och Ava^[10] vackert. Josephson — vänlig, god själ, med förstånd och uppmärksamhet.”

Till pingsten 1841 kommo åter Stockholmsvännerna till staden, och det blev glädje såväl bland studenterna som hos de äldre. Malla tänkte, liksom alltid, först på sin ”Adolf”, men därnäst på Jenny, som nu skulle lyckliggöra dem med musik: ”Efterm. [d. 29 maj] gick jag ut att möta de kära jag väntade med ångbåten: Adolf, Sofi, Jenny Lind. Aftonen hos Geijers, där vi voro i trädgården och hörde studentsång under blommande äppelträd. Ungdomen kastade boll och sprang änkeleken utanför på promenaden.”

Denna änkelek med Jenny kom mången sedan ihåg som ett ljust minne. Statsminister De Geer har i sina memoarer förtäljt om, hur han ”lyckats fånga” Jenny, men landshöfding Kræmer ”hittade på knepet att knuffa ikull” honom för att bemäktiga sig hans moitié.^[11]

Vi förstå, hur otvunget Jenny Lind kunde få roa sig, när hon var hos Lindblads, och det har säkert varit henne till stor tröst att ha funnit ett hem, där hon kunde få bli sig själv och vara glad med de glada.

I Mallas berättelse om julen 1840 nämndes Jacob Axel Josephson. Han var själv Stockholmsbarn, och Jenny hade 1838 och 39 i hans föräldrahem sjungit till hans ackompanjemang. I Uppsala hade han ej blott varit hennes självskrivne ackompanjatör, utan även haft hela bestyret med konserterna. Då han på våren 1841 utgav sitt första sånghäfte, satte han på titelbladet: ”Fem sångstycken med pianoforteackom- panjemang, Demoiselle Jenny Lind tillegnade af J. J—n”.^[12] När han d. 2 maj 1841 övergick till kristendomen och döptes i Solna kyrka, hörde Jenny Lind till dopvittnena. Hennes goda vänskap skulle bli av stor betydelse för hans utbildning till musiker. Jenny Lind hade 1839 för första gången begynt konsertera utanför K. teaterns väggar. Den 12 maj var hennes första stora konsert för egen räkning i huvudstaden, och i mitten av juni var hon i Uppsala. Sedan gick färden till Göteborg, dit operasångaren Julius Gunther var henne föl jäktig. Där konsertera- de hon med stor framgång i juli månad. Sommaren 1840 reste hon på konsertturné i landsorten och kom därunder till Malmö och Köpenhamn. Hon uppträd- de dock ej denna gång i den danska huvudstaden. Vidare besöktes Kristianstad, Växjö, Jönköping, Lin- köping och Norrköping. Hon sjöng på de flesta ställena för fullt hus, och ryktet ilade alltid i förväg, så att man inväntade henne med stor spänning. Bland Jenny Linds kamrater vid operan intresse- rade henne mest Julius Gunther och Giovanni Bat- tista Belletti. Om den förres förhållande till Jenny Lind skola vi längre fram tala. Den sistnämnde, som ej spelat en mindre roll, har blivit nästan alldeles bortglömd av Jenny Lindbiograferna, och vi skola därför uppehålla oss något mera vid honom. Han var född 1813 i Sarzana i Italien och hade fått sin musikaliska utbildning i Bologna under Pilotti. En ovanlig präktig barytonstämma ägde han och behärskade den italienska koloratursången som få. Skulptören Byström fann honom i Carrara och uppmanade honom att följa sig till Sverige, där han skulle få bo hos honom. 1837 kom han till Stockholm och debuterade som Figaro i Figaros bröllop 1838. Han anställdes sedan vid K. teatern 1839 och stannade där till 1844. Han sjöng i de flesta operorna, där även Jenny Lind uppträdde, och synes ha rönt ett mäktigt inflytande av hennes personlighet. Även hon synes ha klart fattat hans begåvning och verkade målmedvetet för honom. Det tycks vara han, som först nämnt Garcia, såsom den där ägde största anseendet som sånglärare. Huruvida Garcia eljest var känd i Sverige vid denna tid, är ovisst. Belletti hade ej själv åtnjutit Garcias undervisning (såsom av några J. Lind-biografer uppgivits), men han hade de bästa meddelanden från Paris, något som gjorde honom särskilt lämpad att tillhandagå med upplysningar åt Jenny Lind, som just vid 40-talets början ständigt umgicks med tanken att söka utbilda sig i utlandet. Bellettis råd blev också följt, och Jenny begav sig i juli 1841 i sällskap med sin vän till Paris.

Därmed var den första perioden i Jenny Linds liv gången till ända. Hon hade nått upp till den högsta platsen vid den svenska scenen, mottagit de största hedersbevis man kunnat visa en svensk sångerska. Hon hade 1840 blivit hovsångerska och s. å. utnämnts till ledamot av Musikaliska akademien, hon var erkänd av alla landets främsta män och ensågs som sin samtids yppersta i Sverige verkande sångerska. Därjämte var hennes dramatiska förmåga allmänt lovordad, och man spådde henne en lysande framtid, sedan hon i världsstaden Paris, den dåtida bildningens och konstens högsta metropol, lätt känna den stora konsten och fått sin röst rationellt utbildad.

Giovanni Belletti. Efter teckning av Maria Röhl 1841. K. bibl.

Giovanni Belletti.
Efter teckning av Maria Röhl 1841. K. bibl.

---

1. Maria Holmström meddelar, att ”man har utforskat, att denne Lind inte var far” till J. L. Denna ”utforskning” har så vitt mig bekant aldrig skett, om man ej vill räkna hit Linderskölds små uppgifter, vilka så långt de kunna kontrolleras, ej visa sig vara annat än lösa hugskott. Tills en verklig forskning ådagalägger motsatsen, få HR:s uppgifter anses vara de autentiska. En minnestavla har uppsatts å det hus, Mästersamuelsgatan 40, där J. L. föddes, huvudsakligen genom det initiativ härtill, som tagits av red. Helge Sandberg. Drottningholm — Som en kurositet kan anföras, att 1855 en fru i Berlin utgav sig för att vara J. L:s moder. Jenny skulle, dä hon ännu var ett spätt barn, med moderns samtycke, av en svensk adelsman blivit förd till Sverige och där fått sin uppfostran och bildning. Se härom Ny tidn. f. mus. 21⁄7 1855. —
2. 2) HR II, 406.
3. 3) HR I, 15.
4. 5) ID 37.
5. 6) HR I, 32.
6. 7) RH II, 307.
7. 8) MS 203 ff.
8. Lindbinds hustru. L. bodde då i Bondeska huset, ej långt från Arvfurstens palats.
9. 9) MS 210 ff.
10. Ava Wrangel, systerdotter till Malla S. Bodde hos sin moster. Var mycket musikalisk och intog en viktig plats i Uppsala musikliv. Se därom T. Norlind, E. G. Geijer som musiker, sid. 141 ff.
11. 10) DJ 119.
12. 11) Ö 20.