Jerusalem/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Auktionen
Jerusalem
av Selma Lagerlöf

Gertrud
Den gamla prostinnan  →


[ 198 ]

GERTRUD.

Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något, som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att alldeles ta väldet över henne.

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda.

Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var omöjligt för en fattig flicka som hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera gånger om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.

När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter och åkerrenar, där hon trodde, att hon inte var i så stor fara att möta Ingmar.

Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.

Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt, Det skulle hon inte kunna uthärda.

[ 199 ]När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.

Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. “Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr”, tänkte hon. “Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig.”

— Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen for att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerrenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

— Vad är det åt mig, varför har jag så svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

— Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdsgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte [ 200 ]sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.

— Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon på en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av den bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vackert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finn Marit, hon, som kunde trolla. “Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen”, tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

— Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finn Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. “Hon ämnar visst trolla”, tänkte Gertrud. “Att det ändå är sant, att hon kan trolla!”

— Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.

— Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

— Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

[ 201 ]Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.

— Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen, märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmars ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.

Gertrud låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.

— Gud bevara mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat in på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tuvor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.

Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.

Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, [ 202 ]likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.

Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. “Han har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!” tänkte hon och vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.

Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.

— Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont det finns inom mig. Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma över mig!

Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig.

Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.

Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och levande, att hon inte kunde glömma den.

När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: “Det är förfärligt, att jag har blivit så hämndgirig och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad människa.”

Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen från marken. Hon [ 203 ]gick på de små stigar, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.

När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.

Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdsgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom.

Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som deras klövar hade upptrampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.

— Ack, utbrast hon, nu vet jag var de är! Jag vet, att Lyckgårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen.

Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen.

Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde vägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.

Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd.

När hon kände igen vägen, försjönk hon genast i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se om hon inte skulle råka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade omkring i skogsdjupet.

Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. “Vad, om jag skulle ta hämnd på Ingmar? [ 204 ]Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli tokig? Kanske det kunde vara ljuvt att låta Ingmar lida vad jag lider?”

Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.

Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.

Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att människor hade blivit besynnerligt seende, när de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till sin kröning.

Gertrud fick hjärtat upp i halsgropen.

— Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.

Hon var nästan frestad att vända om.

— Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.

— Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma i någon svår frestelse!

Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.

När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.

Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad. [ 205 ]Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetäckt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.

Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och klara, som om ljus strömmade ut ur dem, och när hans blickar föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska ting, och vars själ var besmittad av hämndlust och besådd med sorgens tistlar och giftblomster.

Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.

Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte. Hon knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.

— Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen.

Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och all jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.

På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.

För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad till ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.

Denna tanke hade uppstått hos henne, då Jesus gick förbi henne. Hon trodde, att den hade kommit från honom. Hon hade läst den i hans ögon.


Asterisk.svg

[ 206 ]Den vackra junidagen, då Berger Sven Persson firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson, kom en ung kvinna i god tid på morgonen fram till bröllopsgården och bad att få tala med brudgummen. Hon var rätt hög och smärt, huvudduken hade hon dragit så långt fram, att det inte syntes mer av ansiktet än en dunvit kind och ett par röda läppar. På armen bar hon en korg, däri man såg små buntar av hemvävda band jämte några hårkedjor och hårarmband.

Hon frambar sitt ärende till en gammal piga, som hon träffade på gården, och denna gick in och underrättade husmodern. Husmodern svarade genast:

— Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson just nu ska fara till kyrkan! Ingalunda har han tid att tala med henne.

Så snart den främmande hade fått detta besked, drev hon bort från gården. Ingen såg henne på hela förmiddagen. Men när brudföljet vände åter från kyrkan, kom hon tillbaka och bad att få tala med Ingmar Ingmarsson.

Denna gång sade hon sitt ärende till en ung dräng, som stod och hängde i stalldörren, och denne gick och sade till husfadern.

— Säg henne, sade husbonden, att Ingmar Ingmarsson just nu ska sätta sig till bröllopsmåltiden! Han har inte tid att tala med henne.

När hon fick detta besked, suckade hon och gick bort och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen, då solen höll på att gå ner.

Den gången sade hon sitt ärende till ett barn, som satt och red grensle på gårdsgrinden, och barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden.

— Säg henne, svarade bruden, att Ingmar Ingmarsson dansar med sin brud! Han har inte tid att tala med henne.

När barnet kom ut med detta besked, log den främmande och sade:

— Nej, nu talar du osanning. Ingmar Ingmarsson dansar inte med sin brud.

[ 207 ]Hon gick inte bort igen, utan blev stående vid grinden.

Kort därefter tänkte bruden för sig själv: “Nu har jag sagt en lögn på min bröllopsdag!” Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade till honom, att en främmande stod ute på gården och önskade tala med honom.

Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta.

Gertrud gick då före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården.

Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par veckor. Åtminstone gjorde hans ansikte intryck av ökad klokhet och försiktighet. Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut, sedan han hade blivit rik, än förut, då han ingenting ägde.

Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. “Se, det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som att få gå och plöja och så på Ingmarsgården”, hade han sagt till sig själv.

Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till honom.

Gertrud satte sig på en sten vid vägen och ställde ner korgen på marken. Huvudduken drog hon fram än djupare än förut.

— Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har mycket att tala med dig om.

Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. “Detta går bättre, än jag hade väntat”, tänkte han. “Jag trodde, att det skulle bli vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken skulle bli mig rent övermäktig.”

— Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade Gertrud, om jag inte hade varit nöd[ 208 ]tvungen. Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. Jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men hände något, som gjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.

Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma över honom.

Under tiden tänkte han: “Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer.”

— Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.

Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av obehag. “Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet”, tänkte han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade varit hennes fästman.

— Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett straff över dig.

— Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar ingenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå, Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.

Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. “Du är bra dum”, straffade han sig själv, “låt du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land.”

[ 209 ]Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:

— Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån dem.

— Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, att jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.

Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg. “Förstår hon månne hur illa hon handlar?” frågade han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejdade sig. “Det passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud för vad hon än gör”, tänkte han.

— Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer.

Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.

— Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än mindre att leva av än hittills. Och då han blir utan arbete, kommer han att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem.

Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom [ 210 ]honom. Han förstod, att Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. “Nej, jag trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig”, tänkte han, “och i stället har hon så stort förtroende till mig!”

— Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.

Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. “Vad Gertrud är god mot mig!” tänkte han. “Hon ber mig inte om detta endast för föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig.”

— Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gertrud. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.

“Vad Gertrud talar vackert!” tänkte Ingmar plötsligen där han satt. “Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst.”

— Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där, när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.

“Vad Gertrud är vacker!” tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. “Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med mig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det något i världen, som kan ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en.”

[ 211 ]— Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig ligga. “Nu ska du få se, att du får sova gott i natt”, sa hon till mig, “du får ligga på sängkläder, som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården.” Så snart jag la mig, kände jag en besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. “Det var då inte så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig”, tänkte jag. Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. “Jag behöver ju inte sova på stenar”, tänkte jag och sökte dra ut det där hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.

Gertrud höll inne ett ögonblick för att se om Ingmar var nyfiken, men Ingmar hade inte hört på synnerligen uppmärksamt. “Vad det är vackert att se Gertrud röra handen, medan hon talar!” tänkte han. “Jag tror aldrig, att jag har sett någon vara så smidig i alla rörelser eller gå så lätt som Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor älskar människor mer än allt annat. Men nog tror jag ändå, att jag gjorde rätt, för det var inte bara gården, det var hela socken, som behövde mig.”

Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

— Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är din egendom.

Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.

[ 212 ]Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket tänka på vad det var han fick, Hans tankar arbetade för att hålla på avstånd den bittra ånger, som ville smyga sig över honom.

“Om Gertrud visste hur farlig hon är, då hon är så där mild och god! Ack, det hade varit mycket bättre, om hon hade kommit för att gräla på mig!

Jag borde vara glad åt detta”, tänkte han, “men det är jag inte. Det är, som om Gertrud vore tacksam mot mig, därför att jag har svikit henne. Och det kan jag inte tåla.”

— Ingmar, sade Gertrud i en ton, som äntligen kom honom att förstå, att det var något högst viktigt hon hade att säga, jag har tänkt på att när Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert brukat den där dynan till huvudkudde.

Med detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för hans ögon.

— Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.

Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han stod och vacklade, som om han hade varit full.

Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i luften, just som en drucken människa kunde ha gjort.

— Å Gud! Å Gud! sade han.

Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat Gertrud.

Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.

[ 213 ]— Du förstår dig på att ta hämnd, du.

— Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.

— Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?

— Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.

— Hade du kommit, innan jag varit gift, hade jag säkert fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.

— Ja, det visste jag.

— Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!

— Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.

Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.

— Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!

— Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var ingen frestelse för mig, nej, inte ett ögonblick, därför att jag tillhör en annan.

— Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!

— Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar.

Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:

— Ingmar, Ingmar!

— Ja, bruden har jag ock där nere, som väntar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.

[ 214 ]Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.

— Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.

Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.

— Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid sorgen.

Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.

— Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.