Kalevala/Sång 25
< Kalevala
| ← Sång 24. |
|
Sång 26. → |
TJUGUFEMTE SÅNGEN.
Länge ren man väntat hade,
Länge väntat, utåt blickat
Efter bröllopsskarans ankomst
Uti Ilmarinens boning.
Ren de gamlas ögon fuktas,
Där de sitta invid fönstren,
Ren de ungas knän ses svikta,
Där de hålla vakt vid grinden,
Redan barnens fötter värka,
10. Där de stå vid stuguväggen,
Redan männens skodon nötas,
Där de ströva kring på stranden.
Slutligen en vacker morgon,
En gång, medan dagen inbröt,
Hördes gny och dån ur skogen,
Ljöd från tallmon slädars rassel.
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, fagra kvinnan,
Yttrade ett ord och sade:
20. »Det är sonens egen släde,
Nu han kommer hem från Pohja,
Vid sin unga jungfrus sida!
»Vänd dig nu mot dessa nejder,
Styr hit in till dessa gårdar,
Stugor av din fader byggda,
Redda av den ålderstigne!
Det är smeden Ilmarinen,
Kosan vänder han mot hemmet,
Stugorna, av fadern byggda,
30. Redda av den ålderstigne.
Järpar höras högljutt vissla
På hans loka, gjord av ungträd,
Gyllne gökar glättigt gala
På den granna slädens framkant,
Ekorrarna lustigt springa
Långsmed stängerna av lönnträd.
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
40. Talade med dessa orden:
Sång vid
brudgummens
hemkomst.
v. 41—126.
»Byn har bitt på månens skifte,
Ungdomen på solens uppgång,
Barnen väntat bär på marken,
Sjön en tjärad båt sig önskat,
Ej på månen jag har väntat,
Ej det ringaste på solen:
Väntat har jag på min broder,
På min broder, på hans maka;
Kvällar, mornar ut jag blickat,
50. Har ej vetat vart han svunnit,
Trott att mön ej vore fullväxt,
Att hon vore än för mager,
Då min son ej återvände,
Fast han dock med visshet lovat
Komma medan spåren syntes,
Innan fjäten hunnit svalna.
»Ständigt såg jag ut var morgon,
Dagligen därpå jag tänkte,
Om ej vännens släde komme,
60. Broderns skrinda icke åkte
In på dessa trånga gårdar,
Dessa smala boningsplatser;
Om ock häst av halm han hade,
Och hans släde blott två stöttor,
Hade den likväl jag prisat,
Kallat den för slädars släde,
Om den med sig bragt min broder,
Hämtat hem min vackre gosse.
»Så jag hoppades beständigt,
70. Utåt såg jag hela dagen,
Tills på sned mitt huvud hängde,
Tills min fläta vreds åt sidan,
Tills jag skevade på ögat,
Väntande min broders ankomst
Hit till dessa smala gårdar,
Dessa trånga boningsplatser;
Slutligt ock han synes komma,
En gång verkligen han nalkas,
Medför hem ett fagert anlet,
80. Har en blomsterkind vid sidan.
»Brudgum, du min gode broder,
Spänn din raska hingst ur redet,
Låt den goda hästen ledas
Till dess forna betesplatser,
Till den kända havrekrubban;
Bringa sedan oss din hälsning,
Bringa den åt oss och andra,
Bringa den åt alla gäster!
»När du slutat har din hälsning,
90. Giv oss då besked, förtälj oss
Om du gjort en lycklig resa,
Om du frisk och sund har färdats,
När din svärmor du besökte,
Till din svärfars hem begav dig.
Fick du flickan, vann du väldet?
Har du störtat stridens portar?
Har din jungfrus slott du tagit,
Undanvräkt den fasta muren,
Har din svärmors golv du trampat,
100. Fått en plats på värdens långbänk?
»Men jag ser det, varför fråga,
Märker det, och vi då spörja:
Frisk och sund min son har färdats,
Gjort en god, behaglig resa;
Duvan fick han, väldet vann han,
Stridens portar har han krossat,
Störtat slottet, byggt av bräder,
Nedfällt väggen, gjord av lindträd,
När sin svärmor han besökte,
110. I sin gode svärfars gårdar;
Knipan är uti hans värjo,
Duvan är uti hans armar,
Sköna jungfrun vid hans sida,
I hans våld den vackra vännen.
»Vem bar hit det falska budskap,
Vem har väl det rykte utspritt,
Att vår brudgum tomhänt kommit,
Att förgäves fålen sprungit,
Tomhänt ej vår fästman kommit,
120. Ej hans häst förgäves sprungit,
Någonting ändock har hingsten,
Med sin vita man, oss tillfört:
Höljd av svett är goda hästen,
Löddrig ypperlige fålen,
Som har lilla duvan hitbragt,
Medfört unga, sköna jungfrun.»
Sånger vid
brudens
emottogning
v. 127—382.
»Stig ur skrindan nu, du sköna,
Upp ur släden, goda gåva,
Uppstig utan att du lyftes,
130. Res dig utan att du höjes,
Om han är för ung, som lyfter,
Och för stolt, som upp dig höjer!
»När du rest dig upp ur släden,
Höjt dig upp från skrindans säte,
Träd då på den vackra vägen,
På den leverbruna marken,
Som vår svinahjord har jämnat,
Gårdens många grisar trampat,
Som av fåren blivit slätad
140. Och av hästars manar sopad.
»Stig med duvans nätta fötter,
Trippa som en årta trippar
Över dessa rena gårdar,
Över dessa jämna marker,
Gårdar, dem din svärfar utsett,
Dem din svärmor bragt i ordning,
Över sonens slöjdeplatser,
Över dotterns gröna lindor;
Sätt din fot på stugans trappa,
150. Tag ett steg på farstugolvet,
Träd uti den vackra farstun,
Därifrån stig in i stugan,
Träd inunder frejdad takås,
Under dessa sköna sparrar!
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Golvets andbenstiljor knarrat,
Väntat att av dig beträdas,
Gyllne taket högljutt dånat,
160. Väntat dig att gå därunder,
Fönstren fröjdat sig och väntat
Dig, som skall vid fönstren sitta.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Låsen skramlat högt av längtan
Att av ringprydd hand bli låsta,
Trösklarna sig redan nedsänkt
För den stoltas fina fållar,
Dörrarna sig ständigt öppnat,
170. Väntande sin öppnarinna.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Stugan vänt sig kring av längtan
Efter den, som stugan sopar,
Farstun flyttat sig från stället,
Väntat den, som städar farstun,
Skjulen börjat framåt skrida,
Sökt den hand, som kvasten sköter.
»Redan hela denna vinter,
180. Redan under förra sommarn
Gården sänkt sig, börjat slutta,
Saknat den, som spånor plockar,
Loften lutat utav längtan
Efter den, som går i loften,
Sparrar krökt sig, balkar böjt sig,
Väntat unga hustruns kläder.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Våra tåg av längtan klagat,
190. Saknat den, som där skall vandra,
Ladugården sökt sig närma
Den, som blir dess vårdarinna,
Boskapsgården vikit undan
För den and, som den skall trampa.
»Redan hela denna dagen,
Redan dagen härförinnan
Bästa mjölkkon tidigt bölat
Efter den, som kärven bringar,
Unge fålen redan gnäggat
200. Efter den, som hö’t skall giva,
Vårens lam har bräkt av längtan
Efter den som fodret räcker.
»Redan hela denna dagen,
Redan dagen härförinnan
Gammalt folk vid fönstren suttit,
Barnen strövat kring på stranden,
Kvinnorna sig ställt vid väggen,
Gossarna vid farstudörren,
Väntat på den unga hustrun,
210. Längtat efter brudens ankomst.
»Hell dig gård, med all din fullhet,
Yttre gård med dina männer!
Hell dig trappa med din fullhet,
Trappa, du med dina gäster!
Hell dig farstu med din fullhet,
Hell dig skara under taket,
Hell dig stuga med din fullhet,
Barn på golvets hundra tiljor!
Hell dig måne, hell dig konung,
220. Hell dig, unga bröllopsskara!
Aldrig förr har här väl funnits,
Icke nyss, förut ej heller,
Sådan stolt och ståtlig skara,
Bröllopsfolk, så skönt som detta!
»Brudgum, du min gode broder,
Vik det röda skynket undan,
Lyfta nu på silkesduken,
Låt oss denna mård beskåda,
Som du fem år efterfikat,
230. Gått och sett uppå i åtta!
»Har du medfört den du önskat?
Du har önskat få en duva,
Mjällvit mö i landet välja,
Fager flicka bortom havet.
»Men jag ser det, varför fråga,
Märker det, och vi då spörja:
Du har duvan med dig hitfört,
I din värjo är din blåand,
Toppen av det träd, som grönskar
240. Rikast i den gröna lunden,
Grenen av den hägg, som blommar
Friskast i den friska skogen.»
Satt ett litet barn på golvet,
Barnet talade och sade:
»O, vad har du hemfört, broder!
Skön hon är som tjärvedsstubben,
Smärt liksom en tjärutunna,
Lika reslig som en nystfot!
»Ser du nu, du arme fästman:
250. All din livstid har du hoppats
Få en hundra markers jungfru,
En, som köptes blott med tusen:
Vacker mö du ock har fått dig,
Värd helt säkert mer än tusen!
Kråkan har du fått från kärret,
Fått en skata ifrån gärdet,
Fågelskrämman från en åker,
Svarta fågeln ifrån fältet!
»Vad har hon väl gjort i tiden,
260. Sysslat hela denna sommar,
Då hon ej en vant har stickat,
Ej en strumpa ens åt släkten!
Tomhänt träder hon i stugan,
Utan skänker till sin svärfar,
Möss i hennes kista stöka,
Spetsa öronen i asken!»
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, fagra kvinnan,
Hörde underliga talet,
270. Yttrade ett ord och sade:
»Usla barn, vad har du yttrat,
Vad har oförskämt du ordat!
Klander må mot andra riktas,
Smädelser må andra drabba,
Men för ingen del vår jungfru
Eller någon här i gården!
»Onda ord du nu har yttrat,
Dåligt tal du fört i munnen,
Lik en nyfödd kalv du ordat,
280. Lika klokt, som gårdagsvalpen!
Härlig mö vår brudgum vunnit,
Hemfört landets skönsta tärna,
Lik ett än ej moget lingon,
Lik ett smultron uppå kullen,
Lik en gyllne gök i trädet,
Liten siska, gömd i rönnen,
Brokig fink i björkens krona,
Mellan lönnens löv en svala.
»Ej han funnit ens i Tyskland,
290. Eller träffat bortom Estland
Denna täckhet hos en tärna,
Denna ljuvhet hos en alla,
Denna skönhet i ett anlet,
Denna stätlighet i växten,
Eller denna armens vithet,
Denna halsens smärta böjning!
»Tom ej heller bruden kommit;
Pälsar har hon med sig hämtat,
Ryor har hon att oss bjuda,
300. Ylletyger hon oss bringar.
»Mycket denna jungfru redan
Vid sin egen slända spunnit,
Vid sin egen spinnrock tvinnat
Och berett med egna händer:
Vävar av den största vithet,
Bredda ut vid vinterbyket,
Blekta under vårens dagar,
Torkade i sommartider,
Goda, lena linnelakan,
310. Goda, höga huvudkuddar,
Sköna, släta silkesdukar,
Täcken, bländande och vita.
»Goda fästmö, sköna fästmö,
Fästmö, blomstrande och fager!
Väl du var i hemmet aktad
Såsom flicka hos din fader;
Sök att alltid aktad vara
Såsom gift i mannens boning!
»Börja icke nu att sörja,
320. Skapa icke dig bekymmer!
Icke till ett kärr man fört dig
Eller till en bäck dig tagit —
Från en tuva, rik på näring,
Till en rikare man fört dig,
Från ett hem, där ölet flödar,
Till ett överflöd, än större.
»Goda jungfru, fagra fästmö,
Detta blott jag vill dig fråga:
Varseblev du vid din hitkomst
330. Stackar, yviga i toppen,
Spannmålshögar, tofsbeprydda?
Denna gård rår om dem alla,
Denne brudgum dem har samlat,
Åkern plöjt och säden utsått.
»Unga jungfru, vackra jungfru,
Detta vill jag nu dig säga:
Du, som vetat väg till gården,
Lär dig nu i gården leva!
Gott är här för dig att vara,
340. Skönt för hustrun blir att leva:
Mjölksån i din vård du äger,
Ensam får du smöret sköta!
»Gott har jungfrun här att vara,
Skönt får duvan här att leva:
Rymlig här är bastulaven,
Breda äro stugans tiljor,
Värden jämngod med din fader,
Gårdsvärdinnan med din moder,
Sönerna din broders likar,
350. Döttrarna din egen systers.
»Om en längtan hos dig vaknar
Och om du med saknad minnes,
Hur din fader fisk dig fångat,
Hur din bror dig järpar hämtat,
Bed då ej därom din svåger,
Vänd dig icke till din svärfar,
Nämn din önskan för din make,
Blott för honom, som dig hitfört;
Icke strövar genom skogen
360. Något djur på fyra fötter,
Icke ilar genom rymden
Nägon lättbevingad fågel,
Icke vimlar ens i vattnet
Någon fisksvärm, ej den bästa,
Som din man ej vet att fånga,
Som din make ej dig hämtar!
»Gott har jungfrun här att vara,
Skönt har duvan här att leva,
Nödgas ej till kvarnen hasta,
370. Ej vid stampen sig bemöda;
Vetet här med vatten malas,
Forsen fradgar invid kvarnen,
Vågen tvättar kärlen rena,
Havets skum dem skurar självmant.
»O du gyllne by, du goda!
O du bästa fläck på jorden!
Lindor nertill, åkrar ovan,
Byn belägen mitt bland dessa,
Invid byn den sköna stranden,
380. Invid stranden vackra båten,
Där vår unga and får gunga,
Vackra vattenfågeln plaska!»
Länge väntat, utåt blickat
Efter bröllopsskarans ankomst
Uti Ilmarinens boning.
Ren de gamlas ögon fuktas,
Där de sitta invid fönstren,
Ren de ungas knän ses svikta,
Där de hålla vakt vid grinden,
Redan barnens fötter värka,
10. Där de stå vid stuguväggen,
Redan männens skodon nötas,
Där de ströva kring på stranden.
Slutligen en vacker morgon,
En gång, medan dagen inbröt,
Hördes gny och dån ur skogen,
Ljöd från tallmon slädars rassel.
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, fagra kvinnan,
Yttrade ett ord och sade:
20. »Det är sonens egen släde,
Nu han kommer hem från Pohja,
Vid sin unga jungfrus sida!
»Vänd dig nu mot dessa nejder,
Styr hit in till dessa gårdar,
Stugor av din fader byggda,
Redda av den ålderstigne!
Det är smeden Ilmarinen,
Kosan vänder han mot hemmet,
Stugorna, av fadern byggda,
30. Redda av den ålderstigne.
Järpar höras högljutt vissla
På hans loka, gjord av ungträd,
Gyllne gökar glättigt gala
På den granna slädens framkant,
Ekorrarna lustigt springa
Långsmed stängerna av lönnträd.
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
40. Talade med dessa orden:
Sång vid
brudgummens
hemkomst.
v. 41—126.
»Byn har bitt på månens skifte,
Ungdomen på solens uppgång,
Barnen väntat bär på marken,
Sjön en tjärad båt sig önskat,
Ej på månen jag har väntat,
Ej det ringaste på solen:
Väntat har jag på min broder,
På min broder, på hans maka;
Kvällar, mornar ut jag blickat,
50. Har ej vetat vart han svunnit,
Trott att mön ej vore fullväxt,
Att hon vore än för mager,
Då min son ej återvände,
Fast han dock med visshet lovat
Komma medan spåren syntes,
Innan fjäten hunnit svalna.
»Ständigt såg jag ut var morgon,
Dagligen därpå jag tänkte,
Om ej vännens släde komme,
60. Broderns skrinda icke åkte
In på dessa trånga gårdar,
Dessa smala boningsplatser;
Om ock häst av halm han hade,
Och hans släde blott två stöttor,
Hade den likväl jag prisat,
Kallat den för slädars släde,
Om den med sig bragt min broder,
Hämtat hem min vackre gosse.
»Så jag hoppades beständigt,
70. Utåt såg jag hela dagen,
Tills på sned mitt huvud hängde,
Tills min fläta vreds åt sidan,
Tills jag skevade på ögat,
Väntande min broders ankomst
Hit till dessa smala gårdar,
Dessa trånga boningsplatser;
Slutligt ock han synes komma,
En gång verkligen han nalkas,
Medför hem ett fagert anlet,
80. Har en blomsterkind vid sidan.
»Brudgum, du min gode broder,
Spänn din raska hingst ur redet,
Låt den goda hästen ledas
Till dess forna betesplatser,
Till den kända havrekrubban;
Bringa sedan oss din hälsning,
Bringa den åt oss och andra,
Bringa den åt alla gäster!
»När du slutat har din hälsning,
90. Giv oss då besked, förtälj oss
Om du gjort en lycklig resa,
Om du frisk och sund har färdats,
När din svärmor du besökte,
Till din svärfars hem begav dig.
Fick du flickan, vann du väldet?
Har du störtat stridens portar?
Har din jungfrus slott du tagit,
Undanvräkt den fasta muren,
Har din svärmors golv du trampat,
100. Fått en plats på värdens långbänk?
»Men jag ser det, varför fråga,
Märker det, och vi då spörja:
Frisk och sund min son har färdats,
Gjort en god, behaglig resa;
Duvan fick han, väldet vann han,
Stridens portar har han krossat,
Störtat slottet, byggt av bräder,
Nedfällt väggen, gjord av lindträd,
När sin svärmor han besökte,
110. I sin gode svärfars gårdar;
Knipan är uti hans värjo,
Duvan är uti hans armar,
Sköna jungfrun vid hans sida,
I hans våld den vackra vännen.
»Vem bar hit det falska budskap,
Vem har väl det rykte utspritt,
Att vår brudgum tomhänt kommit,
Att förgäves fålen sprungit,
Tomhänt ej vår fästman kommit,
120. Ej hans häst förgäves sprungit,
Någonting ändock har hingsten,
Med sin vita man, oss tillfört:
Höljd av svett är goda hästen,
Löddrig ypperlige fålen,
Som har lilla duvan hitbragt,
Medfört unga, sköna jungfrun.»
Sånger vid
brudens
emottogning
v. 127—382.
»Stig ur skrindan nu, du sköna,
Upp ur släden, goda gåva,
Uppstig utan att du lyftes,
130. Res dig utan att du höjes,
Om han är för ung, som lyfter,
Och för stolt, som upp dig höjer!
»När du rest dig upp ur släden,
Höjt dig upp från skrindans säte,
Träd då på den vackra vägen,
På den leverbruna marken,
Som vår svinahjord har jämnat,
Gårdens många grisar trampat,
Som av fåren blivit slätad
140. Och av hästars manar sopad.
»Stig med duvans nätta fötter,
Trippa som en årta trippar
Över dessa rena gårdar,
Över dessa jämna marker,
Gårdar, dem din svärfar utsett,
Dem din svärmor bragt i ordning,
Över sonens slöjdeplatser,
Över dotterns gröna lindor;
Sätt din fot på stugans trappa,
150. Tag ett steg på farstugolvet,
Träd uti den vackra farstun,
Därifrån stig in i stugan,
Träd inunder frejdad takås,
Under dessa sköna sparrar!
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Golvets andbenstiljor knarrat,
Väntat att av dig beträdas,
Gyllne taket högljutt dånat,
160. Väntat dig att gå därunder,
Fönstren fröjdat sig och väntat
Dig, som skall vid fönstren sitta.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Låsen skramlat högt av längtan
Att av ringprydd hand bli låsta,
Trösklarna sig redan nedsänkt
För den stoltas fina fållar,
Dörrarna sig ständigt öppnat,
170. Väntande sin öppnarinna.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Stugan vänt sig kring av längtan
Efter den, som stugan sopar,
Farstun flyttat sig från stället,
Väntat den, som städar farstun,
Skjulen börjat framåt skrida,
Sökt den hand, som kvasten sköter.
»Redan hela denna vinter,
180. Redan under förra sommarn
Gården sänkt sig, börjat slutta,
Saknat den, som spånor plockar,
Loften lutat utav längtan
Efter den, som går i loften,
Sparrar krökt sig, balkar böjt sig,
Väntat unga hustruns kläder.
»Redan hela denna vinter,
Redan under förra sommarn
Våra tåg av längtan klagat,
190. Saknat den, som där skall vandra,
Ladugården sökt sig närma
Den, som blir dess vårdarinna,
Boskapsgården vikit undan
För den and, som den skall trampa.
»Redan hela denna dagen,
Redan dagen härförinnan
Bästa mjölkkon tidigt bölat
Efter den, som kärven bringar,
Unge fålen redan gnäggat
200. Efter den, som hö’t skall giva,
Vårens lam har bräkt av längtan
Efter den som fodret räcker.
»Redan hela denna dagen,
Redan dagen härförinnan
Gammalt folk vid fönstren suttit,
Barnen strövat kring på stranden,
Kvinnorna sig ställt vid väggen,
Gossarna vid farstudörren,
Väntat på den unga hustrun,
210. Längtat efter brudens ankomst.
»Hell dig gård, med all din fullhet,
Yttre gård med dina männer!
Hell dig trappa med din fullhet,
Trappa, du med dina gäster!
Hell dig farstu med din fullhet,
Hell dig skara under taket,
Hell dig stuga med din fullhet,
Barn på golvets hundra tiljor!
Hell dig måne, hell dig konung,
220. Hell dig, unga bröllopsskara!
Aldrig förr har här väl funnits,
Icke nyss, förut ej heller,
Sådan stolt och ståtlig skara,
Bröllopsfolk, så skönt som detta!
»Brudgum, du min gode broder,
Vik det röda skynket undan,
Lyfta nu på silkesduken,
Låt oss denna mård beskåda,
Som du fem år efterfikat,
230. Gått och sett uppå i åtta!
»Har du medfört den du önskat?
Du har önskat få en duva,
Mjällvit mö i landet välja,
Fager flicka bortom havet.
»Men jag ser det, varför fråga,
Märker det, och vi då spörja:
Du har duvan med dig hitfört,
I din värjo är din blåand,
Toppen av det träd, som grönskar
240. Rikast i den gröna lunden,
Grenen av den hägg, som blommar
Friskast i den friska skogen.»
Satt ett litet barn på golvet,
Barnet talade och sade:
»O, vad har du hemfört, broder!
Skön hon är som tjärvedsstubben,
Smärt liksom en tjärutunna,
Lika reslig som en nystfot!
»Ser du nu, du arme fästman:
250. All din livstid har du hoppats
Få en hundra markers jungfru,
En, som köptes blott med tusen:
Vacker mö du ock har fått dig,
Värd helt säkert mer än tusen!
Kråkan har du fått från kärret,
Fått en skata ifrån gärdet,
Fågelskrämman från en åker,
Svarta fågeln ifrån fältet!
»Vad har hon väl gjort i tiden,
260. Sysslat hela denna sommar,
Då hon ej en vant har stickat,
Ej en strumpa ens åt släkten!
Tomhänt träder hon i stugan,
Utan skänker till sin svärfar,
Möss i hennes kista stöka,
Spetsa öronen i asken!»
Lokka, vänliga värdinnan,
Kalevatar, fagra kvinnan,
Hörde underliga talet,
270. Yttrade ett ord och sade:
»Usla barn, vad har du yttrat,
Vad har oförskämt du ordat!
Klander må mot andra riktas,
Smädelser må andra drabba,
Men för ingen del vår jungfru
Eller någon här i gården!
»Onda ord du nu har yttrat,
Dåligt tal du fört i munnen,
Lik en nyfödd kalv du ordat,
280. Lika klokt, som gårdagsvalpen!
Härlig mö vår brudgum vunnit,
Hemfört landets skönsta tärna,
Lik ett än ej moget lingon,
Lik ett smultron uppå kullen,
Lik en gyllne gök i trädet,
Liten siska, gömd i rönnen,
Brokig fink i björkens krona,
Mellan lönnens löv en svala.
»Ej han funnit ens i Tyskland,
290. Eller träffat bortom Estland
Denna täckhet hos en tärna,
Denna ljuvhet hos en alla,
Denna skönhet i ett anlet,
Denna stätlighet i växten,
Eller denna armens vithet,
Denna halsens smärta böjning!
»Tom ej heller bruden kommit;
Pälsar har hon med sig hämtat,
Ryor har hon att oss bjuda,
300. Ylletyger hon oss bringar.
»Mycket denna jungfru redan
Vid sin egen slända spunnit,
Vid sin egen spinnrock tvinnat
Och berett med egna händer:
Vävar av den största vithet,
Bredda ut vid vinterbyket,
Blekta under vårens dagar,
Torkade i sommartider,
Goda, lena linnelakan,
310. Goda, höga huvudkuddar,
Sköna, släta silkesdukar,
Täcken, bländande och vita.
»Goda fästmö, sköna fästmö,
Fästmö, blomstrande och fager!
Väl du var i hemmet aktad
Såsom flicka hos din fader;
Sök att alltid aktad vara
Såsom gift i mannens boning!
»Börja icke nu att sörja,
320. Skapa icke dig bekymmer!
Icke till ett kärr man fört dig
Eller till en bäck dig tagit —
Från en tuva, rik på näring,
Till en rikare man fört dig,
Från ett hem, där ölet flödar,
Till ett överflöd, än större.
»Goda jungfru, fagra fästmö,
Detta blott jag vill dig fråga:
Varseblev du vid din hitkomst
330. Stackar, yviga i toppen,
Spannmålshögar, tofsbeprydda?
Denna gård rår om dem alla,
Denne brudgum dem har samlat,
Åkern plöjt och säden utsått.
»Unga jungfru, vackra jungfru,
Detta vill jag nu dig säga:
Du, som vetat väg till gården,
Lär dig nu i gården leva!
Gott är här för dig att vara,
340. Skönt för hustrun blir att leva:
Mjölksån i din vård du äger,
Ensam får du smöret sköta!
»Gott har jungfrun här att vara,
Skönt får duvan här att leva:
Rymlig här är bastulaven,
Breda äro stugans tiljor,
Värden jämngod med din fader,
Gårdsvärdinnan med din moder,
Sönerna din broders likar,
350. Döttrarna din egen systers.
»Om en längtan hos dig vaknar
Och om du med saknad minnes,
Hur din fader fisk dig fångat,
Hur din bror dig järpar hämtat,
Bed då ej därom din svåger,
Vänd dig icke till din svärfar,
Nämn din önskan för din make,
Blott för honom, som dig hitfört;
Icke strövar genom skogen
360. Något djur på fyra fötter,
Icke ilar genom rymden
Nägon lättbevingad fågel,
Icke vimlar ens i vattnet
Någon fisksvärm, ej den bästa,
Som din man ej vet att fånga,
Som din make ej dig hämtar!
»Gott har jungfrun här att vara,
Skönt har duvan här att leva,
Nödgas ej till kvarnen hasta,
370. Ej vid stampen sig bemöda;
Vetet här med vatten malas,
Forsen fradgar invid kvarnen,
Vågen tvättar kärlen rena,
Havets skum dem skurar självmant.
»O du gyllne by, du goda!
O du bästa fläck på jorden!
Lindor nertill, åkrar ovan,
Byn belägen mitt bland dessa,
Invid byn den sköna stranden,
380. Invid stranden vackra båten,
Där vår unga and får gunga,
Vackra vattenfågeln plaska!»
Därpå stora bröllopsskaran
Blev med mat och dryck förplägad,
Rundligen med stora stekar,
Med de allraskönsta kakor,
Med ett gott och kraftigt kornöl
Och med vört, som bryggts på vete.
Där fanns kokad mat tillfyllest,
390. Nog att äta, nog att dricka,
Att ur röda fat förtära,
Att ur sköna skålar spisa:
Kakor att i bitar brytas,
Smör att bredas över brödet,
Sik att uti stycken skäras,
Lax att skiftas ut i skivor,
Medelst knivar, silversmidda,
Bett, som voro guldbeslagna.
Oköpt rann det röda ölet,
400. Mjödet dracks ej för betalning,
Ölet flöt från sparrens ända,
Mjödet ur en uppställd tunna,
Läpparna av ölet sköljdes,
Sinnet livades av mjödet.
Vem blev utsedd nu att sjunga,
Bedd att sånger skickligt kväda?
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Själv begynner nu att kväda,
410. Sig till sångens värv förfogar;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
Tacksägelsesånger
v. 413—672.
»Käre vänner, gode bröder,
I som muntligt till mig talen,
Mina goda språkkamrater,
Hören vad jag säger! Sällan
Mun mot mun två duvor mötas,
Syskon öga emot öga,
Bröder sida invid sida,
420. Hand i hand en moders söner,
Här i dessa öde trakter,
Dessa Pohjas sorgsna länder!
»Skola då en sång vi börja,
Oss till sångens värv förfoga?
Skalden tillhör ju att sjunga,
Vårens gyllne gök att gala,
Sinetär att tyger färga,
Kankatar att väven sköta.
»Även Lapplands söner sjunga,
430. Kväda glatt i sina höskor,
När de älgens kött, det grova,
Renens magra kött förtära:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Vi, som oss med bröd förplägat,
Vi, som mättat oss med mjölmat?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda glatt i sina höskor,
När de vatten tömt ur skålen,
440. Tuggat på ett stycke barkbröd:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Då en mustig dryck vi druckit,
Styrkt oss med ett kraftigt kornöl?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda muntert uti höskor,
När de kring en sotig stockeld,
Invid härdens kol sig lägrat:
Varför kan då jag ej sjunga,
450. Kunna våra barn ej kväda
Under vida frejdad takås,
Under takets sköna resning?
»Här ha männer gott att vara,
Här ha kvinnor skönt att vistas,
Här, vid sidan av ett ölfat,
Här, vid brädden av ett mjödkar.
Hela sund med sik stå för oss,
Hela notvarp lax bredvid oss,
Maten minskas ej av ätning,
460. Drycken ej, fastän vi dricka.
»Här ha männer gott att vara,
Kvinnor alltför bra att vistas;
Icke sorgsen här man spisar,
Ledsamt är ej här att leva:
Här man spisar fri från sorger,
Utan ledsnad här man lever,
Under denna värdens livstid,
I värdinnans levnadsdagar.
»Vem skall nu väl först jag tacka,
470. Värden eller ock värdinnan?
Ständigt forna tiders männer
Tackat främst av alla värden,
Som från kärret hitfört huset,
Skaffat stugan hit ur skogen,
Tallar hit vid roten släpat,
Forslat furor fram vid toppen,
På en lämplig plats dem lägrat,
På en stadig grund dem uppfört,
Till en stor och rymlig stuga,
480. Till en prydlig gård för släkten,
Timrat väggarna i skogen,
Bjälkarna på åsens branter,
Fått ur stenig jordmån spröten
Och från tallmon takets bräder,
Nävret från ett häggbergs höjder,
Mossan från de sanka kärren.
»Omsorgsfullt är stugan uppförd,
Huset ställt på lämpligt ställe,
Hundra karlar därpå timrat,
490. Tusen hava stått på taket,
Medan denna stuga byggdes,
Dessa plankor hop man fogat.
»Många gånger ren för värden,
Medan detta hus blev uppfört,
Håret flugit har i vinden,
Prövat svåra vinterstormar;
Ofta har den gode värden
Lämnat vanten kvar bland stenar,
Hatten hängande i trädet,
500. Sjunkit ner till knät i kärret.
»Ofta nog den gode värden
Bittida, vid dagens gryning,
Innan någon annan vaknat,
Innan byn det kunnat höra,
Stigit upp ifrån en stockeld,
Vaknat i sin granriskoja;
Ofta barr hans huvud borstat,
Dagg bestänkt hans klara ögon.
»Därför får den gode värden
510. Många vänner ock i stugan,
Sångare, som bänken fylla,
Gäster, som vid fönstren fröjdas,
Som på golvet glättigt glamma,
Som i stuguhörnet stoja,
Som vid väggen stå därute,
Vandra över gärdets lindor,
Skrida av och an på gården,
Ströva hit och dit vid stranden.
»Värden har jag först beprisat,
520. Nu jag prisar vår värdinna,
För de rätter hon har tillrett,
För det långa bordets råga.
»Själv hon stora bröd har bakat,
Talkkuna hon själv har tillrett,
Klappat den med flinka händer,
Snabbt med sina tio fingrar;
Vänligt bröden fram hon burit,
Skyndsamt gästerna hon mättat,
Fläsk i rikligt mått dem bjudit,
530. Högtuppjästa gräddpiråger;
Betten böjts på våra knivar,
Skaften ren från bladen lossnat,
Medan laxar här vi styckat,
Sönderhuggit gäddors huvu’n.
Ofta nog har vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Vaknat före hanegället,
Uppstått, innan tuppen ropat,
Till bestyr för detta bröllop,
540. Medan rätterna hon tillrett,
Medan hon sin humle samlat,
Medan ölet var i brygden.
»Alltförväl har vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Vetat att sitt öl bereda,
Att en smaklig maltdryck brygga
Av en säd, som grott tillfyllest,
Av ett malt med nödig sötma,
Som hon icke vänt med spaden,
550. Icke omrört med sin såstång,
Nej, med händerna hon vänt det,
Rört det om med sina armar
I en rökbefriad bastu,
På en lave, ren och sopad.
»Ännu aldrig vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Låtit grodden bliva klibbig,
Maltet unket, kärvt till smaken,
Ofta hon gått ner i bastun
560. Helt allena, mitt i natten,
Utan att för vargar rädas
Eller frukta skogens vilddjur.
»Nu jag prisat har värdinnan,
Prisa vill jag nu vår talman!
Vem är här till talman utsedd,
Vald att leda bröllopståget?
Bygdens bäste man är talman,
Nejdens prydnad vägen visat.
»Klädd är denne gode talman
570. I en rock av utländskt vadmal,
Tätt åtsittande kring bröstet,
Ledig och bekväm kring livet.
»Klädd är ock vår gode talman
I en smal kaftan av kläde:
Fållarna i sanden släpa
Och dess skörten nå till marken.
»Något litet skönjes skjortan,
Skymtar fram helt obetydligt:
Fin är väven, som om Kuutar,
580. Tennbriskprydda tärnan, vävt den.
Även bär vår gode talman
Kring sitt liv en präktig gördel,
Vävd av solens sköna dotter,
Stickad av dess rosenfingrar
På en tid, då eld ej lyste,
Då man eld ännu ej kände.
»Klädd är ock vår gode talman
Uti sköna silkesstrumpor,
Strumpeband han bär av siden,
590. Snodder, brokiga, kring benen,
Virkade av gyllne trådar,
Rikt utsmyckade med silver.
»Visst har ock vår gode talman
Goda skor av utländskt arbet’;
Svanor likna de på strömmen,
Tvenne lommar på en åbrant.
Tvenne vildgäss i ett barrträd,
Två flyttfåglar uti skogen.
»Visst har även denne talman
600. Håret lagt i gyllne lockar,
Skägget uti gyllne flätor,
Högrest mössa på sitt huvud,
Vilken högt bland molnen skimrar,
Skymtar fram bland skogens toppar:
Ej en sådan fås för hundra,
Köpes ej för tusen marker.
»Nu jag prisat har vår talman,
Prisar nu vår bröllopstärna!
Vadan fick man bröllopstärnan,
610. Vadan togs den lyckosamma?
»Dädan fick man bröllopstärnan,
Dädan togs den lyckosamma:
Bortom Tanikka, det fasta,
Utanför det nya slottet.
»Dock, ej därifrån hon kommit —
Ej den minsta grund det äger —
Dädan togs vår bröllopstärna,
Dädan kom den lyckosamma:
Bortom vattnen ovan Dvina,
620. Från de öppna, vida fjärdar.
»Ej ens därifrån hon kommit —
Icke minsta grund det äger —
Fanns ett smultron uppå marken,
Rodnade på mon ett lingon,
Ljusgrönt gräs på åkern grodde,
Gyllne blomman stod i lunden,
Därav ficks vår bröllopstärna,
Dädan kom den lyckosamma.
»Munnen är hos bröllopstärnan
630. Nätt, som skottspoln är i Suomi,
Hennes klara ögon tindra
Liksom stjärnorna på fästet,
Hennes höga panna liknar
Månen över havets vågor.
»Smyckad rikt är bröllopstärnan,
Halsen prydes av en guldked,
Huvudet av gyllne plåtar,
Armarna av gyllne armband,
Fingrarna av gyllne ringar,
640. Öronen av gyllne hängen,
Pannan pryds av gyllne spännen,
Och av pärlor ögonbrynen.
Ren jag trodde månen lysa,
Då den gyllne brisken blänkte,
Ren jag trodde solen skina,
Då på halsen spännet lyste,
Trodde något fartyg skvalpa,
När jag hörde huvan fläta.
»Så jag prisat bröllopstärnan;
650. Nu beser jag hela skaran,
Önskar se om den är vacker,
Om de gamla trygga sitta,
Om vår ungdom är behaglig,
Hela skaran stolt och ståtlig.
»Nu jag skaran har beskådat,
Fast jag ock på förhand känt den;
Aldrig har väl förr här funnits,
Torde ock härnäst ej finnas
Sådan stolt och ståtlig skara,
660. Sådan prydlig mängd av gäster,
Sådan trygghet hos de gamla
Och en så behaglig ungdom!
Vadmalsklädd är hela skaran,
Liknar skogen, höljd i rimfrost:
Nertill som en morgonrodnad,
Ovantill som dagens gryning.
»Gott förråd på silver funnits,
Guld för gästerna tillräckligt,
Mynt i säckar uppå marken,
670. Penningpåsar invid tågen,
För den bjudna bröllopsskaran,
Gästerna till pris och heder!»
Gamle trygge Väinämöinen,
Sångens stöd för alla tider,
Nu sig satte i sin släde,
Styrde kosan emot hemmet;
Sånger sjöng han under färden,
Kvad med mycken konst och insikt,
Sjöng en sång och sjöng en annan,
680. Men vid tredje sången slutligt
Stötte mot en sten hans mede,
Brast en fjättra mot en stubbe;
Så gick sångarns släde sönder,
Brast för Väinö slädens mede:
Fjättran bröts med brak i bitar,
Slädens sidor söndersprungo.
Sade gamle Väinämöinen,
Yttrade och tog till orda:
»Finns väl här, bland denna ungdom,
690. Bland det släkte, som nu växer,
Eller ock bland äldre männer,
Bland det släkte, som går undan,
Den som ginge ner till Tuoni,
Sig till Manala begåve,
För att Tuonis borr mig hämta,
Manas navare mig bringa,
Att jag laga kan min släde,
Skrindan åter sammanfoga?»
Såväl unga männer säga,
700. Som ock gamle honom svara:
»Icke finns bland denna ungdom,
Icke ens bland äldre männer,
Ej bland hela detta släkte,
En så oförfärad hjälte,
Att han ginge ner till Tuoni,
Sig till Manala begåve,
För att Tuonis borr dig hämta,
Manas navare dig bringa,
Att du laga må din släde,
710. Skrindan åter sammanfoga.»
Nu den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Gick ånyo ner till Tuoni,
Vandrade till Manas stugor;
Borren bragte han från Tuoni,
Navaren från Manas stugor.
Därpå gamle Väinämöinen
Kväder fram en skog, som blånar
Skapar så en ek i skogen
720. Och en stadig rönn därjämte;
Dem begagnar han för släden,
Därav böjer han sig medar,
Därav väljer han sig fjättror,
Vrider sig därav en loka.
Så han fick sin släde lagad,
Skrindan åter sammanfogad,
Spände fålen nu i redet,
Bruna springarn för sin släde,
Själv han satte sig i släden,
730. Sänkte sig uti sitt åkdon;
Springarn sprang förutan piska,
Utan slag av pärlesnärten,
Fram mot forna foderställen,
Till bekanta betesplatser,
Bragte gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Ända fram till egna dörrar,
Till hans egen stugas tröskel.
Blev med mat och dryck förplägad,
Rundligen med stora stekar,
Med de allraskönsta kakor,
Med ett gott och kraftigt kornöl
Och med vört, som bryggts på vete.
Där fanns kokad mat tillfyllest,
390. Nog att äta, nog att dricka,
Att ur röda fat förtära,
Att ur sköna skålar spisa:
Kakor att i bitar brytas,
Smör att bredas över brödet,
Sik att uti stycken skäras,
Lax att skiftas ut i skivor,
Medelst knivar, silversmidda,
Bett, som voro guldbeslagna.
Oköpt rann det röda ölet,
400. Mjödet dracks ej för betalning,
Ölet flöt från sparrens ända,
Mjödet ur en uppställd tunna,
Läpparna av ölet sköljdes,
Sinnet livades av mjödet.
Vem blev utsedd nu att sjunga,
Bedd att sånger skickligt kväda?
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Själv begynner nu att kväda,
410. Sig till sångens värv förfogar;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
Tacksägelsesånger
v. 413—672.
»Käre vänner, gode bröder,
I som muntligt till mig talen,
Mina goda språkkamrater,
Hören vad jag säger! Sällan
Mun mot mun två duvor mötas,
Syskon öga emot öga,
Bröder sida invid sida,
420. Hand i hand en moders söner,
Här i dessa öde trakter,
Dessa Pohjas sorgsna länder!
»Skola då en sång vi börja,
Oss till sångens värv förfoga?
Skalden tillhör ju att sjunga,
Vårens gyllne gök att gala,
Sinetär att tyger färga,
Kankatar att väven sköta.
»Även Lapplands söner sjunga,
430. Kväda glatt i sina höskor,
När de älgens kött, det grova,
Renens magra kött förtära:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Vi, som oss med bröd förplägat,
Vi, som mättat oss med mjölmat?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda glatt i sina höskor,
När de vatten tömt ur skålen,
440. Tuggat på ett stycke barkbröd:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Då en mustig dryck vi druckit,
Styrkt oss med ett kraftigt kornöl?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda muntert uti höskor,
När de kring en sotig stockeld,
Invid härdens kol sig lägrat:
Varför kan då jag ej sjunga,
450. Kunna våra barn ej kväda
Under vida frejdad takås,
Under takets sköna resning?
»Här ha männer gott att vara,
Här ha kvinnor skönt att vistas,
Här, vid sidan av ett ölfat,
Här, vid brädden av ett mjödkar.
Hela sund med sik stå för oss,
Hela notvarp lax bredvid oss,
Maten minskas ej av ätning,
460. Drycken ej, fastän vi dricka.
»Här ha männer gott att vara,
Kvinnor alltför bra att vistas;
Icke sorgsen här man spisar,
Ledsamt är ej här att leva:
Här man spisar fri från sorger,
Utan ledsnad här man lever,
Under denna värdens livstid,
I värdinnans levnadsdagar.
»Vem skall nu väl först jag tacka,
470. Värden eller ock värdinnan?
Ständigt forna tiders männer
Tackat främst av alla värden,
Som från kärret hitfört huset,
Skaffat stugan hit ur skogen,
Tallar hit vid roten släpat,
Forslat furor fram vid toppen,
På en lämplig plats dem lägrat,
På en stadig grund dem uppfört,
Till en stor och rymlig stuga,
480. Till en prydlig gård för släkten,
Timrat väggarna i skogen,
Bjälkarna på åsens branter,
Fått ur stenig jordmån spröten
Och från tallmon takets bräder,
Nävret från ett häggbergs höjder,
Mossan från de sanka kärren.
»Omsorgsfullt är stugan uppförd,
Huset ställt på lämpligt ställe,
Hundra karlar därpå timrat,
490. Tusen hava stått på taket,
Medan denna stuga byggdes,
Dessa plankor hop man fogat.
»Många gånger ren för värden,
Medan detta hus blev uppfört,
Håret flugit har i vinden,
Prövat svåra vinterstormar;
Ofta har den gode värden
Lämnat vanten kvar bland stenar,
Hatten hängande i trädet,
500. Sjunkit ner till knät i kärret.
»Ofta nog den gode värden
Bittida, vid dagens gryning,
Innan någon annan vaknat,
Innan byn det kunnat höra,
Stigit upp ifrån en stockeld,
Vaknat i sin granriskoja;
Ofta barr hans huvud borstat,
Dagg bestänkt hans klara ögon.
»Därför får den gode värden
510. Många vänner ock i stugan,
Sångare, som bänken fylla,
Gäster, som vid fönstren fröjdas,
Som på golvet glättigt glamma,
Som i stuguhörnet stoja,
Som vid väggen stå därute,
Vandra över gärdets lindor,
Skrida av och an på gården,
Ströva hit och dit vid stranden.
»Värden har jag först beprisat,
520. Nu jag prisar vår värdinna,
För de rätter hon har tillrett,
För det långa bordets råga.
»Själv hon stora bröd har bakat,
Talkkuna hon själv har tillrett,
Klappat den med flinka händer,
Snabbt med sina tio fingrar;
Vänligt bröden fram hon burit,
Skyndsamt gästerna hon mättat,
Fläsk i rikligt mått dem bjudit,
530. Högtuppjästa gräddpiråger;
Betten böjts på våra knivar,
Skaften ren från bladen lossnat,
Medan laxar här vi styckat,
Sönderhuggit gäddors huvu’n.
Ofta nog har vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Vaknat före hanegället,
Uppstått, innan tuppen ropat,
Till bestyr för detta bröllop,
540. Medan rätterna hon tillrett,
Medan hon sin humle samlat,
Medan ölet var i brygden.
»Alltförväl har vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Vetat att sitt öl bereda,
Att en smaklig maltdryck brygga
Av en säd, som grott tillfyllest,
Av ett malt med nödig sötma,
Som hon icke vänt med spaden,
550. Icke omrört med sin såstång,
Nej, med händerna hon vänt det,
Rört det om med sina armar
I en rökbefriad bastu,
På en lave, ren och sopad.
»Ännu aldrig vår värdinna,
Denna gårdens trägna husmor,
Låtit grodden bliva klibbig,
Maltet unket, kärvt till smaken,
Ofta hon gått ner i bastun
560. Helt allena, mitt i natten,
Utan att för vargar rädas
Eller frukta skogens vilddjur.
»Nu jag prisat har värdinnan,
Prisa vill jag nu vår talman!
Vem är här till talman utsedd,
Vald att leda bröllopståget?
Bygdens bäste man är talman,
Nejdens prydnad vägen visat.
»Klädd är denne gode talman
570. I en rock av utländskt vadmal,
Tätt åtsittande kring bröstet,
Ledig och bekväm kring livet.
»Klädd är ock vår gode talman
I en smal kaftan av kläde:
Fållarna i sanden släpa
Och dess skörten nå till marken.
»Något litet skönjes skjortan,
Skymtar fram helt obetydligt:
Fin är väven, som om Kuutar,
580. Tennbriskprydda tärnan, vävt den.
Även bär vår gode talman
Kring sitt liv en präktig gördel,
Vävd av solens sköna dotter,
Stickad av dess rosenfingrar
På en tid, då eld ej lyste,
Då man eld ännu ej kände.
»Klädd är ock vår gode talman
Uti sköna silkesstrumpor,
Strumpeband han bär av siden,
590. Snodder, brokiga, kring benen,
Virkade av gyllne trådar,
Rikt utsmyckade med silver.
»Visst har ock vår gode talman
Goda skor av utländskt arbet’;
Svanor likna de på strömmen,
Tvenne lommar på en åbrant.
Tvenne vildgäss i ett barrträd,
Två flyttfåglar uti skogen.
»Visst har även denne talman
600. Håret lagt i gyllne lockar,
Skägget uti gyllne flätor,
Högrest mössa på sitt huvud,
Vilken högt bland molnen skimrar,
Skymtar fram bland skogens toppar:
Ej en sådan fås för hundra,
Köpes ej för tusen marker.
»Nu jag prisat har vår talman,
Prisar nu vår bröllopstärna!
Vadan fick man bröllopstärnan,
610. Vadan togs den lyckosamma?
»Dädan fick man bröllopstärnan,
Dädan togs den lyckosamma:
Bortom Tanikka, det fasta,
Utanför det nya slottet.
»Dock, ej därifrån hon kommit —
Ej den minsta grund det äger —
Dädan togs vår bröllopstärna,
Dädan kom den lyckosamma:
Bortom vattnen ovan Dvina,
620. Från de öppna, vida fjärdar.
»Ej ens därifrån hon kommit —
Icke minsta grund det äger —
Fanns ett smultron uppå marken,
Rodnade på mon ett lingon,
Ljusgrönt gräs på åkern grodde,
Gyllne blomman stod i lunden,
Därav ficks vår bröllopstärna,
Dädan kom den lyckosamma.
»Munnen är hos bröllopstärnan
630. Nätt, som skottspoln är i Suomi,
Hennes klara ögon tindra
Liksom stjärnorna på fästet,
Hennes höga panna liknar
Månen över havets vågor.
»Smyckad rikt är bröllopstärnan,
Halsen prydes av en guldked,
Huvudet av gyllne plåtar,
Armarna av gyllne armband,
Fingrarna av gyllne ringar,
640. Öronen av gyllne hängen,
Pannan pryds av gyllne spännen,
Och av pärlor ögonbrynen.
Ren jag trodde månen lysa,
Då den gyllne brisken blänkte,
Ren jag trodde solen skina,
Då på halsen spännet lyste,
Trodde något fartyg skvalpa,
När jag hörde huvan fläta.
»Så jag prisat bröllopstärnan;
650. Nu beser jag hela skaran,
Önskar se om den är vacker,
Om de gamla trygga sitta,
Om vår ungdom är behaglig,
Hela skaran stolt och ståtlig.
»Nu jag skaran har beskådat,
Fast jag ock på förhand känt den;
Aldrig har väl förr här funnits,
Torde ock härnäst ej finnas
Sådan stolt och ståtlig skara,
660. Sådan prydlig mängd av gäster,
Sådan trygghet hos de gamla
Och en så behaglig ungdom!
Vadmalsklädd är hela skaran,
Liknar skogen, höljd i rimfrost:
Nertill som en morgonrodnad,
Ovantill som dagens gryning.
»Gott förråd på silver funnits,
Guld för gästerna tillräckligt,
Mynt i säckar uppå marken,
670. Penningpåsar invid tågen,
För den bjudna bröllopsskaran,
Gästerna till pris och heder!»
Gamle trygge Väinämöinen,
Sångens stöd för alla tider,
Nu sig satte i sin släde,
Styrde kosan emot hemmet;
Sånger sjöng han under färden,
Kvad med mycken konst och insikt,
Sjöng en sång och sjöng en annan,
680. Men vid tredje sången slutligt
Stötte mot en sten hans mede,
Brast en fjättra mot en stubbe;
Så gick sångarns släde sönder,
Brast för Väinö slädens mede:
Fjättran bröts med brak i bitar,
Slädens sidor söndersprungo.
Sade gamle Väinämöinen,
Yttrade och tog till orda:
»Finns väl här, bland denna ungdom,
690. Bland det släkte, som nu växer,
Eller ock bland äldre männer,
Bland det släkte, som går undan,
Den som ginge ner till Tuoni,
Sig till Manala begåve,
För att Tuonis borr mig hämta,
Manas navare mig bringa,
Att jag laga kan min släde,
Skrindan åter sammanfoga?»
Såväl unga männer säga,
700. Som ock gamle honom svara:
»Icke finns bland denna ungdom,
Icke ens bland äldre männer,
Ej bland hela detta släkte,
En så oförfärad hjälte,
Att han ginge ner till Tuoni,
Sig till Manala begåve,
För att Tuonis borr dig hämta,
Manas navare dig bringa,
Att du laga må din släde,
710. Skrindan åter sammanfoga.»
Nu den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Gick ånyo ner till Tuoni,
Vandrade till Manas stugor;
Borren bragte han från Tuoni,
Navaren från Manas stugor.
Därpå gamle Väinämöinen
Kväder fram en skog, som blånar
Skapar så en ek i skogen
720. Och en stadig rönn därjämte;
Dem begagnar han för släden,
Därav böjer han sig medar,
Därav väljer han sig fjättror,
Vrider sig därav en loka.
Så han fick sin släde lagad,
Skrindan åter sammanfogad,
Spände fålen nu i redet,
Bruna springarn för sin släde,
Själv han satte sig i släden,
730. Sänkte sig uti sitt åkdon;
Springarn sprang förutan piska,
Utan slag av pärlesnärten,
Fram mot forna foderställen,
Till bekanta betesplatser,
Bragte gamle Väinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Ända fram till egna dörrar,
Till hans egen stugas tröskel.
| ← Sång 24. | Upp till början av sidan. | Sång 26. → |