Kalevala/Sång 24
< Kalevala
| ← Sång 23. |
|
Sång 25. → |
TJUGUFJÄRDE SÅNGEN.
Nu är unga mön förmanad,
Nu är bruden undervisad;
Än jag talar till min broder,
Till vår brudgum så jag säger:
Förmaningsord till
brudgummen.
v. 5—264.
»Brudgum, du min dyre broder,
Kärare än egen broder,
Än ett barn av samma moder,
Än en son utav min fader!
Lyssna till vad nu jag säger,
10. Vad jag säger, vad jag talar
Om din vita, vackra fågel,
Om den duva, du har vunnit!
»Prisa, brudgum, nu din lycka,
Goda gåvan, som dig givits,
Prisa högt, vad högt bör prisas!
Ty en god du fått och funnit,
God hon är, som skaparn utsett,
Som han nådigt dig förlänat;
Tacka även hennes fader,
20. Ännu mera hennes moder,
Som en sådan dotter vaggat,
Som en sådan brud dig fostrat!
»Skön är jungfrun vid din sida,
Strålande den mö du fästat,
Vit är vännen, som du vunnit,
Täck är tärnan, som du skyddar,
Frisk är flickan, som du famnar,
Blomstrande din brud bredvid dig.
Raskt i rian hon arbetar,
30. Ledigt hon sin lie svänger,
Vacker är hon vid sitt byke,
Driftig, då hon kläder tvättar,
Ganska skicklig i att spinna,
Oförtruten vid sin vävnad.
Högljutt hennes vävsked väsnar,
Som på kullen gökens stämma,
Skottspoln flyger fram och åter,
Som en lekatt på en vedrad,
Spolen surrar om med snabbhet,
40. Som i ekorrns mun en tallkott;
Byn har ej i ro fått sova,
Slottets nejder sällan slumrat
Blott för jungfruns vävskeds prassel,
Blott för skottspolns trägna surrning.
»Unge brudgum, vackre yngling,
Stolte man, du sköne fästman!
Smid en lie, vässa bettet,
Bind den vid ett skaft som duger,
Som du slöjdat själv vid grinden,
50. Som du yxat till på stubben;
När en solskensdag då kommer,
För din jungfru ut på ängen,
Lyssna då hur höet väser,
Hur vid slagen gräset viner,
Huru ängens starrgräs susar,
Blomsterhö’t i fallet fräser,
Se hur markens tuvor jämnas,
Lövträdsskotten nederfalla!
»När en annan dag är kommen,
60. Framtag då den raka skottspoln,
Gör en duglig vävskedsklove,
En ordentlig, prydlig vävbom,
Snickra även vackra trampträd,
Skaffa alla vävnadsredskap,
Låt i vävstoln jungfrun stiga,
Gripa tag i vävskedskloven:
Då skall hennes vävsked ljuda,
Vävstoln gällt och högljutt klappa,
Bullret ut i byn skall höras,
70. Slamret skall förnimmas vida.
Spörja skola bygdens gummor,
Kvinnorna i nejden fråga:
»Vem är det, som nu hörs väva?»
Och då passar sig att svara:
»Det min älskling är, som väver,
Hon, mitt hjärtas vän, som slamrar!
Slogo lyckor in i väven,
Släppte skeden sina tenar?»
— »Lyckor slogo ej i väven,
80. Skeden inga tenar släppte,
Väven är som vävd av Kuutar,
Som om Päivätär den spunnit,
Som om Karlavagnens tärna,
Stjärnans dotter den fulländat!»
»Unge brudgum, sköne yngling,
Stolte man, du fagre fästman!
När du nu din färd begynner,
När från denna gård du reser
Vid din unga jungfrus sida,
90. Med din egen vackra duva,
Åk då icke denna siska,
Denna vita, vackra fågel
Ner i gropar invid vägen,
Kör ej fast mot gärdsgårdshörnen,
Stjälp ej henne över stubbar,
Kasta henne ej mot stenar!
Aldrig förr i fadershemmet,
I sin fagra moders gårdar,
Flickan blivit vräkt i gropar,
100. Kastad emot gärdsgårdshörnen,
Blivit åkt omkull mot stubbar,
Icke heller stjälpt mot stenar.
»Unge brudgum, sköne yngling,
Stolte man, du fagre fästman!
Tag ej denna unga jungfru,
Bortför ej din egen älskling
Att i hörnet mulen sitta,
Att i stugans vrå sig gömma!
Aldrig förr i fadershemmet,
110. I sin forna moders gårdar
Jungfrun gömd i vrån fått vistas,
Suttit undanskymd i hörnet:
Alltid hon vid fönstren suttit,
Rört sig mitt på stugans tiljor,
Utgjort faderns fröjd om kvällen,
Moderns glädje varje morgon.
»Icke må du, gode brudgum,
Icke må du denna duva
Till en nödbrödsmortel föra,
120. För att stampa bark till föda,
Att av agnar baka kakor,
Att bereda bröd av tallbark!
Aldrig hon i fadershemmet,
I den vackra moderns gårdar
Blivit förd till nödbrödsmortel,
Blivit ställd att stampa barkmjöl,
Att av agnar baka kakor
Att bereda bröd av tallbark!
»Nej, din duva må du föra
130. Till en tuva, rik på näring,
Till att råg ur lårar ösa,
Till att korn ur bingen hämta,
Till att tjocka kakor grädda,
Till att öl med insikt brygga,
Till att bröd av vete baka
Och att talkkuna bereda!
»Brudgum, du min gode broder,
Icke må du denna duva,
Denna unga, vackra vildgås
140. Någonsin till tårar bringa!
Skulle svåra stunder komma,
Gripes jungfrun utav ledsnad,
Stick din brunte då i redet
Eller ispänn vita skimmeln,
För då jungfrun till sin fader,
Hem till moderns kända stugor!
»Icke må du denna duva,
Denna vita, vackra fågel
Som en tjänarinna hälla,
150. Som ett legohjon behandla,
Neka att gå ner i källarn,
Eller att besöka boden!
Aldrig hon i fadershemmet,
I sin vackra moders gårdar
Hållits som en tjänarinna,
Som ett legohjon behandlats,
Nekats att gå ner i källarn,
Eller att besöka boden;
Ständigt skar hon vetebrödet,
160. Hade uppsikt över äggen,
Sysslade i mjölksåns närhet,
Närmast invid ölets tunna,
Upplät boden varje morgon,
Låste loften varje afton.
»Unge brudgum, vackre yngling,
Männers stöd, du sköne fästman!
Om du jungfrun väl behandlar,
Skall du själv emottas vänligt,
När din svärfar du besöker,
170. Till din svärmors gårdar kommer:
Rikligt skall du där förplägas,
Riklig mat och dryck dig bjudas,
Hästen skall ur redet spännas,
In i stallet skall han föras,
Mat och dryck åt honom räckas,
Havre bäras fram i skäppan.
»Ej du må om denna jungfru,
Om din vita, vackra fägel
Säga att hon släkt ej äger,
180. Eller att hon saknar skyldskap:
Talrik släkt vår jungfru äger,
Har en vittutgrenad skyldskap:
Om en kappe bönor utsås,
Får var släkting sig en böna,
Om en kappe linfrö såddes,
Växte för envar en tåga.
»Ej du må, du gode brudgum,
Unga jungfrun hårt behandla,
Lära henne vett med piskan,
190. Med en rem till klagan bringa,
Med en knippa ris att kvida,
Att vid lidrets dörr sig jämra!
Ännu aldrig unga jungfrun,
Aldrig förr i fadershemmet
Blivit med en piska straffad,
Tvingad med en rem att klaga,
Med en knippa ris att kvida,
Att vid lidrets dörr sig jämra.
»Ställ dig som en mur för henne,
200. Stå orubblig som en dörrpost,
Låt din mor ej aga henne,
Ej din fader henne banna,
Ej en främling henne reta,
Granngårdsfolket henne tadla;
Ber din släkt dig aga henne,
Yrka andra på bestraffning,
Nänns du dock ej slå den arma,
Ej ditt hjärtas vän bestraffa,
Henne, som du tre år väntat,
210. Oavlåtligt efterfikat.
»Nej, förmana unga jungfrun,
Lär ditt äpple, gode brudgum,
Rätta henne under vilan,
Eller inom slutna dörrar,
Fortfar så ett år igenom,
Näps med ord det första året,
Blott med ögats blink det andra,
Tredje året med en trampning!
»Om hon icke aktar detta,
220. Ej om sådant sig bekymrar,
Bryt dig då ett rö ur vassen,
Sök dig uppå mon ett starrgräs,
Hota därmed unga jungfrun;
Rätta henne fjärde året,
Skräm med denna stängel henne,
Med den sträva starrens kanter,
Slå ej henne än med remmen,
Straffa henne ej med riset!
»Men om detta ej hon aktar,
230. Än ej efterföljer sådant,
Hämta då ett ris ur skogen,
Bryt i skogig däld en björkkvist,
Bär den under pälsens skörte,
Att en annan gård ej ser den,
Visa den åt unga jungfrun,
Hota därmed, slå dock icke!
»Om ej detta ens hon aktar,
Ej om sådant sig bekymrar,
Lär din jungfru då med riset,
240. Näps då henne med din björkkvist,
Inom stugans fyra väggar,
I ditt hus, med mossa drivet.
Aga henne ej på ängen,
Tukta jungfrun ej på renen:
Bort i byn förnummes bullret,
Skriket ut till andra gården,
Hustruns gråt till grannens boning,
Larmet ända ut i skogen!
Värm allenast hennes skuldror
250. Och uppmjuka endast ryggen,
Rikta ej ett slag mot ögat,
Vidrör aldrig hennes öra, —
Bula finge hon på pannan,
Eller blånad över ögat;
Därvid kunde svågern fråga,
Därvid ock din svärfar mena,
Plöjarna i byn det märka,
Nejdens kvinnor le och säga:
Har den där i kriget varit,
260. Tagit del i någon drabbning?
Månne vargen henne rivit,
Skogens björnar henne sargat,
Eller är en varg dess fästman,
Har en björn hon fått till make?»
Låg en gubbe högst på ugnen,
Åldrig tiggare på muren,
Gubben talade på ugnen,
Tiggarn yttrade på muren:
»Ej du må, du arme brudgum,
270. Följa hustruns håg och sinne,
Hustruns håg och hala tunga,
Som jag gjort, jag arme gosse!
Kött jag köpte, bröd jag köpte,
Smör jag köpte, öl jag köpte,
Fisk av alla slag jag köpte,
Köpte flere sorter sovel,
Öl från hemmets egna trakter,
Vetebröd från fjärran nejder.
»Fick ej därmed dock en duglig,
280. Erhöll ej en sedig hustru.
Kom hon in i stugan, tycktes
I mitt hår hon vilja flyga.
Vilt förvred hon anletsdragen,
Välvde ögonen i vrede,
Jämt hon suckade och gnällde,
Talte till mig, full av ondska,
Kallade mig ofta klumprygg,
Nämnde mig på spe en vedklabb.
»Men jag fann ett annat medel,
290. Hittade en annan utväg:
När jag skalade ett björkris,
Slöt hon sig till mig, sin fågel;
När av en jag bröt en vidja,
Blev hon ödmjuk mot sin älskling;
När med videspön hon näpstes
Flög hon ömt sin vän om halsen.»
Nu är bruden undervisad;
Än jag talar till min broder,
Till vår brudgum så jag säger:
Förmaningsord till
brudgummen.
v. 5—264.
»Brudgum, du min dyre broder,
Kärare än egen broder,
Än ett barn av samma moder,
Än en son utav min fader!
Lyssna till vad nu jag säger,
10. Vad jag säger, vad jag talar
Om din vita, vackra fågel,
Om den duva, du har vunnit!
»Prisa, brudgum, nu din lycka,
Goda gåvan, som dig givits,
Prisa högt, vad högt bör prisas!
Ty en god du fått och funnit,
God hon är, som skaparn utsett,
Som han nådigt dig förlänat;
Tacka även hennes fader,
20. Ännu mera hennes moder,
Som en sådan dotter vaggat,
Som en sådan brud dig fostrat!
»Skön är jungfrun vid din sida,
Strålande den mö du fästat,
Vit är vännen, som du vunnit,
Täck är tärnan, som du skyddar,
Frisk är flickan, som du famnar,
Blomstrande din brud bredvid dig.
Raskt i rian hon arbetar,
30. Ledigt hon sin lie svänger,
Vacker är hon vid sitt byke,
Driftig, då hon kläder tvättar,
Ganska skicklig i att spinna,
Oförtruten vid sin vävnad.
Högljutt hennes vävsked väsnar,
Som på kullen gökens stämma,
Skottspoln flyger fram och åter,
Som en lekatt på en vedrad,
Spolen surrar om med snabbhet,
40. Som i ekorrns mun en tallkott;
Byn har ej i ro fått sova,
Slottets nejder sällan slumrat
Blott för jungfruns vävskeds prassel,
Blott för skottspolns trägna surrning.
»Unge brudgum, vackre yngling,
Stolte man, du sköne fästman!
Smid en lie, vässa bettet,
Bind den vid ett skaft som duger,
Som du slöjdat själv vid grinden,
50. Som du yxat till på stubben;
När en solskensdag då kommer,
För din jungfru ut på ängen,
Lyssna då hur höet väser,
Hur vid slagen gräset viner,
Huru ängens starrgräs susar,
Blomsterhö’t i fallet fräser,
Se hur markens tuvor jämnas,
Lövträdsskotten nederfalla!
»När en annan dag är kommen,
60. Framtag då den raka skottspoln,
Gör en duglig vävskedsklove,
En ordentlig, prydlig vävbom,
Snickra även vackra trampträd,
Skaffa alla vävnadsredskap,
Låt i vävstoln jungfrun stiga,
Gripa tag i vävskedskloven:
Då skall hennes vävsked ljuda,
Vävstoln gällt och högljutt klappa,
Bullret ut i byn skall höras,
70. Slamret skall förnimmas vida.
Spörja skola bygdens gummor,
Kvinnorna i nejden fråga:
»Vem är det, som nu hörs väva?»
Och då passar sig att svara:
»Det min älskling är, som väver,
Hon, mitt hjärtas vän, som slamrar!
Slogo lyckor in i väven,
Släppte skeden sina tenar?»
— »Lyckor slogo ej i väven,
80. Skeden inga tenar släppte,
Väven är som vävd av Kuutar,
Som om Päivätär den spunnit,
Som om Karlavagnens tärna,
Stjärnans dotter den fulländat!»
»Unge brudgum, sköne yngling,
Stolte man, du fagre fästman!
När du nu din färd begynner,
När från denna gård du reser
Vid din unga jungfrus sida,
90. Med din egen vackra duva,
Åk då icke denna siska,
Denna vita, vackra fågel
Ner i gropar invid vägen,
Kör ej fast mot gärdsgårdshörnen,
Stjälp ej henne över stubbar,
Kasta henne ej mot stenar!
Aldrig förr i fadershemmet,
I sin fagra moders gårdar,
Flickan blivit vräkt i gropar,
100. Kastad emot gärdsgårdshörnen,
Blivit åkt omkull mot stubbar,
Icke heller stjälpt mot stenar.
»Unge brudgum, sköne yngling,
Stolte man, du fagre fästman!
Tag ej denna unga jungfru,
Bortför ej din egen älskling
Att i hörnet mulen sitta,
Att i stugans vrå sig gömma!
Aldrig förr i fadershemmet,
110. I sin forna moders gårdar
Jungfrun gömd i vrån fått vistas,
Suttit undanskymd i hörnet:
Alltid hon vid fönstren suttit,
Rört sig mitt på stugans tiljor,
Utgjort faderns fröjd om kvällen,
Moderns glädje varje morgon.
»Icke må du, gode brudgum,
Icke må du denna duva
Till en nödbrödsmortel föra,
120. För att stampa bark till föda,
Att av agnar baka kakor,
Att bereda bröd av tallbark!
Aldrig hon i fadershemmet,
I den vackra moderns gårdar
Blivit förd till nödbrödsmortel,
Blivit ställd att stampa barkmjöl,
Att av agnar baka kakor
Att bereda bröd av tallbark!
»Nej, din duva må du föra
130. Till en tuva, rik på näring,
Till att råg ur lårar ösa,
Till att korn ur bingen hämta,
Till att tjocka kakor grädda,
Till att öl med insikt brygga,
Till att bröd av vete baka
Och att talkkuna bereda!
»Brudgum, du min gode broder,
Icke må du denna duva,
Denna unga, vackra vildgås
140. Någonsin till tårar bringa!
Skulle svåra stunder komma,
Gripes jungfrun utav ledsnad,
Stick din brunte då i redet
Eller ispänn vita skimmeln,
För då jungfrun till sin fader,
Hem till moderns kända stugor!
»Icke må du denna duva,
Denna vita, vackra fågel
Som en tjänarinna hälla,
150. Som ett legohjon behandla,
Neka att gå ner i källarn,
Eller att besöka boden!
Aldrig hon i fadershemmet,
I sin vackra moders gårdar
Hållits som en tjänarinna,
Som ett legohjon behandlats,
Nekats att gå ner i källarn,
Eller att besöka boden;
Ständigt skar hon vetebrödet,
160. Hade uppsikt över äggen,
Sysslade i mjölksåns närhet,
Närmast invid ölets tunna,
Upplät boden varje morgon,
Låste loften varje afton.
»Unge brudgum, vackre yngling,
Männers stöd, du sköne fästman!
Om du jungfrun väl behandlar,
Skall du själv emottas vänligt,
När din svärfar du besöker,
170. Till din svärmors gårdar kommer:
Rikligt skall du där förplägas,
Riklig mat och dryck dig bjudas,
Hästen skall ur redet spännas,
In i stallet skall han föras,
Mat och dryck åt honom räckas,
Havre bäras fram i skäppan.
»Ej du må om denna jungfru,
Om din vita, vackra fägel
Säga att hon släkt ej äger,
180. Eller att hon saknar skyldskap:
Talrik släkt vår jungfru äger,
Har en vittutgrenad skyldskap:
Om en kappe bönor utsås,
Får var släkting sig en böna,
Om en kappe linfrö såddes,
Växte för envar en tåga.
»Ej du må, du gode brudgum,
Unga jungfrun hårt behandla,
Lära henne vett med piskan,
190. Med en rem till klagan bringa,
Med en knippa ris att kvida,
Att vid lidrets dörr sig jämra!
Ännu aldrig unga jungfrun,
Aldrig förr i fadershemmet
Blivit med en piska straffad,
Tvingad med en rem att klaga,
Med en knippa ris att kvida,
Att vid lidrets dörr sig jämra.
»Ställ dig som en mur för henne,
200. Stå orubblig som en dörrpost,
Låt din mor ej aga henne,
Ej din fader henne banna,
Ej en främling henne reta,
Granngårdsfolket henne tadla;
Ber din släkt dig aga henne,
Yrka andra på bestraffning,
Nänns du dock ej slå den arma,
Ej ditt hjärtas vän bestraffa,
Henne, som du tre år väntat,
210. Oavlåtligt efterfikat.
»Nej, förmana unga jungfrun,
Lär ditt äpple, gode brudgum,
Rätta henne under vilan,
Eller inom slutna dörrar,
Fortfar så ett år igenom,
Näps med ord det första året,
Blott med ögats blink det andra,
Tredje året med en trampning!
»Om hon icke aktar detta,
220. Ej om sådant sig bekymrar,
Bryt dig då ett rö ur vassen,
Sök dig uppå mon ett starrgräs,
Hota därmed unga jungfrun;
Rätta henne fjärde året,
Skräm med denna stängel henne,
Med den sträva starrens kanter,
Slå ej henne än med remmen,
Straffa henne ej med riset!
»Men om detta ej hon aktar,
230. Än ej efterföljer sådant,
Hämta då ett ris ur skogen,
Bryt i skogig däld en björkkvist,
Bär den under pälsens skörte,
Att en annan gård ej ser den,
Visa den åt unga jungfrun,
Hota därmed, slå dock icke!
»Om ej detta ens hon aktar,
Ej om sådant sig bekymrar,
Lär din jungfru då med riset,
240. Näps då henne med din björkkvist,
Inom stugans fyra väggar,
I ditt hus, med mossa drivet.
Aga henne ej på ängen,
Tukta jungfrun ej på renen:
Bort i byn förnummes bullret,
Skriket ut till andra gården,
Hustruns gråt till grannens boning,
Larmet ända ut i skogen!
Värm allenast hennes skuldror
250. Och uppmjuka endast ryggen,
Rikta ej ett slag mot ögat,
Vidrör aldrig hennes öra, —
Bula finge hon på pannan,
Eller blånad över ögat;
Därvid kunde svågern fråga,
Därvid ock din svärfar mena,
Plöjarna i byn det märka,
Nejdens kvinnor le och säga:
Har den där i kriget varit,
260. Tagit del i någon drabbning?
Månne vargen henne rivit,
Skogens björnar henne sargat,
Eller är en varg dess fästman,
Har en björn hon fått till make?»
Låg en gubbe högst på ugnen,
Åldrig tiggare på muren,
Gubben talade på ugnen,
Tiggarn yttrade på muren:
»Ej du må, du arme brudgum,
270. Följa hustruns håg och sinne,
Hustruns håg och hala tunga,
Som jag gjort, jag arme gosse!
Kött jag köpte, bröd jag köpte,
Smör jag köpte, öl jag köpte,
Fisk av alla slag jag köpte,
Köpte flere sorter sovel,
Öl från hemmets egna trakter,
Vetebröd från fjärran nejder.
»Fick ej därmed dock en duglig,
280. Erhöll ej en sedig hustru.
Kom hon in i stugan, tycktes
I mitt hår hon vilja flyga.
Vilt förvred hon anletsdragen,
Välvde ögonen i vrede,
Jämt hon suckade och gnällde,
Talte till mig, full av ondska,
Kallade mig ofta klumprygg,
Nämnde mig på spe en vedklabb.
»Men jag fann ett annat medel,
290. Hittade en annan utväg:
När jag skalade ett björkris,
Slöt hon sig till mig, sin fågel;
När av en jag bröt en vidja,
Blev hon ödmjuk mot sin älskling;
När med videspön hon näpstes
Flög hon ömt sin vän om halsen.»
Djupt den arma bruden suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Brister ut i bittra tårar,
300. Yttrar slutligen och säger:
Brudens avskedssång
v. 301—462.
»Andras bortgång redan stundar,
Andras avsked är förhanden,
Närmare är dock mitt avsked,
Närmare min egen bortgång,
Fastän det är tungt att skiljas,
Svårt i denna stund att lämna
Dessa vittberömda bygder,
Dessa sköna, goda gårdar,
Där så vackert upp jag vuxit,
310. Där jag skjutit upp så härligt
I min sälla blomningsålder,
Lycklig under barnaåren!
»Förr jag icke kunnat ana,
Aldrig i mitt liv förmoda,
Tro att bort jag skulle vandra,
Ana att jag skulle föras
Bort från detta slottets nejder,
Bort från denna åsens skuldror;
Dock, nu vet jag att jag skiljes,
320. Vet det väl, och vandrar hädan:
Tömd är avskedsbägarn redan,
Avskedsölet ren är drucket,
Snart är släden vänd från hemmet
Snart dess framkant utåt pekar,
Sidan mot min faders lada
Och dess hörn mot ladugården.
Då ifrån mitt hem jag skiljes,
Då jag bortgår nu, jag arma,
Huru lönar jag min moders
330. Mjölk, och hur min faders godhet,
Hur min egen broders kärlek,
Hur min ljuva systers ömhet?
»Dig jag säger tack, min fader,
För min hittills funna bärgning,
För den näring här jag njutit,
För de många mål mig mättat!
»Dig jag tackar, o min moder,
Som mig vaggat i min barndom,
Som mig burit späd i famnen,
340. Som din barm mig räckt till näring
»Dig jag säger tack, o broder,
Dig, min broder, dig min syster,
Tackar eder, gårdens husfolk,
Er, I kära barndomsvänner,
Jämte vilka här jag levat,
Vuxit i min blomningsålder!
»Icke må du nu, o fader,
Icke du, min goda moder,
Icke mina många fränder,
350. Hemmets kära anförvanter
Börja att däröver sörja,
Eller av bekymmer gripas,
Att jag går till andra nejder,
Färdas fjärran ut i världen!
Skaparns sköna sol ju skiner,
Skaparns gyllne måne glänser,
Himlens klara stjärnor tindra,
Karlavagnen ut sig sträcker
Även längre bort i rymden,
360. Även annorstäds i världen,
Än på faderns gård allenast,
Över dessa hemmets stugor.
»Hän jag skiljes, bort jag vandrar,
Går från detta gyllne hemvist,
Från min faders, från min moders
Alltid gästfritt öppna boning;
Lämnar mina kärr och marker,
Mina gräsbevuxna gårdar,
Lämnar mina klara sjöar,
370. Mina sandbetäckta stränder
Att av nejdens gummor grumlas,
Att av vallhjon genomvadas.
»Andra få nu kärren trampa,
Över mina marker irra,
Vila sig i mina lunder,
Genomströva mina hedar,
Stiga på min gärdeslinda
Och beträda tågets renar,
Springa över hemmets gårdar,
380. Stå vid stugans vägg därute;
Andra skola golven sopa,
Städa stugans släta tiljor;
Renar få på åkern springa,
Lon i mina skogar löpa,
Vildgäss bo i mina lunder,
Fåglar i min lövskog vila!
»Hän jag skiljes, bort jag vandrar,
Flyktar med en annan flykting
I en höstnatts dunkla sköte,
390. Ut på halkan av en våris,
Att ett spår ej syns på isen,
Ej ett fjät förmärks på halkan,
Ej min klädnings fläkt på drivan,
Ej på snön av fålln en strimma.
»När jag sedan återkommer;
När jag hemmets gård besöker,
Ej min mor min röst förnimmer,
Ej min fader hör min stämma,
Om jag ock på graven gråter,
400. Om på deras stoft jag sörjer.
Gräset redan frodigt grönskar,
Vuxit har en enrisbuske
Över moderns stoft i graven,
Över fostrarinnans huvud.
»När till hemmet då jag kommer,
Hit till dessa vida gårdar,
Lär väl ingen mer mig känna,
Ingen ann’ än dessa tvenne:
Gärdets allra lägsta vidja.
410. Gärdselstören längst på åkern,
Som jag upprest förr som liten,
Som jag flätat hop som flicka.
»Och min moders gamla gallko,
Som jag i min ungdom vattnat,
Som jag skött, då den var liten,
Hör jag matt emot mig råma,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
420. Vet att jag är hemmets dotter.
»Och min faders häst, den gamle,
Som jag matade som liten,
Som jag fodrat förr som flicka,
Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Och min broders gamla gårdshund,
430. Som jag matat i min barndom,
Som jag lärde in som flicka,
Hör jag svagt emot mig skälla,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Andra torde ej mig känna,
När till hemmets gård jag kommer,
Fast min båtstrand är som fordom,
440. Boningsplatsen oförändrad,
Fast vart fiskrikt sund sig liknar
Och var notplats kvar jag finner.
»Bliv då kvar i frid, o pörte,
Pörte med ditt tak av bräder,
Gott det blir att återkomma,
Kärt att en gång än här vandra!
»Bliv då kvar i frid, o farstu,
Farstu med ditt golv av bräder,
Gott det blir att återkomma,
450. Kärt att en gång än här vandra!
»Bliv i ostörd frid därute,
Gård med dina höga rönnar,
Gott det blir att återkomma,
Kärt att en gång än här vandra!
»Er i fridens hägn jag lämnar,
Fält och bäruppfyllda skogar,
Er, I tågens blomsterlindor,
Er, I ljungbevuxna moar,
Träsk med edra hundra holmar,
460. Djupa sund, på fisk så rika,
Kullar, I med edra granar,
Dälder, I med edra björkar!»
Suckar djupt och hämtar andan,
Brister ut i bittra tårar,
300. Yttrar slutligen och säger:
Brudens avskedssång
v. 301—462.
»Andras bortgång redan stundar,
Andras avsked är förhanden,
Närmare är dock mitt avsked,
Närmare min egen bortgång,
Fastän det är tungt att skiljas,
Svårt i denna stund att lämna
Dessa vittberömda bygder,
Dessa sköna, goda gårdar,
Där så vackert upp jag vuxit,
310. Där jag skjutit upp så härligt
I min sälla blomningsålder,
Lycklig under barnaåren!
»Förr jag icke kunnat ana,
Aldrig i mitt liv förmoda,
Tro att bort jag skulle vandra,
Ana att jag skulle föras
Bort från detta slottets nejder,
Bort från denna åsens skuldror;
Dock, nu vet jag att jag skiljes,
320. Vet det väl, och vandrar hädan:
Tömd är avskedsbägarn redan,
Avskedsölet ren är drucket,
Snart är släden vänd från hemmet
Snart dess framkant utåt pekar,
Sidan mot min faders lada
Och dess hörn mot ladugården.
Då ifrån mitt hem jag skiljes,
Då jag bortgår nu, jag arma,
Huru lönar jag min moders
330. Mjölk, och hur min faders godhet,
Hur min egen broders kärlek,
Hur min ljuva systers ömhet?
»Dig jag säger tack, min fader,
För min hittills funna bärgning,
För den näring här jag njutit,
För de många mål mig mättat!
»Dig jag tackar, o min moder,
Som mig vaggat i min barndom,
Som mig burit späd i famnen,
340. Som din barm mig räckt till näring
»Dig jag säger tack, o broder,
Dig, min broder, dig min syster,
Tackar eder, gårdens husfolk,
Er, I kära barndomsvänner,
Jämte vilka här jag levat,
Vuxit i min blomningsålder!
»Icke må du nu, o fader,
Icke du, min goda moder,
Icke mina många fränder,
350. Hemmets kära anförvanter
Börja att däröver sörja,
Eller av bekymmer gripas,
Att jag går till andra nejder,
Färdas fjärran ut i världen!
Skaparns sköna sol ju skiner,
Skaparns gyllne måne glänser,
Himlens klara stjärnor tindra,
Karlavagnen ut sig sträcker
Även längre bort i rymden,
360. Även annorstäds i världen,
Än på faderns gård allenast,
Över dessa hemmets stugor.
»Hän jag skiljes, bort jag vandrar,
Går från detta gyllne hemvist,
Från min faders, från min moders
Alltid gästfritt öppna boning;
Lämnar mina kärr och marker,
Mina gräsbevuxna gårdar,
Lämnar mina klara sjöar,
370. Mina sandbetäckta stränder
Att av nejdens gummor grumlas,
Att av vallhjon genomvadas.
»Andra få nu kärren trampa,
Över mina marker irra,
Vila sig i mina lunder,
Genomströva mina hedar,
Stiga på min gärdeslinda
Och beträda tågets renar,
Springa över hemmets gårdar,
380. Stå vid stugans vägg därute;
Andra skola golven sopa,
Städa stugans släta tiljor;
Renar få på åkern springa,
Lon i mina skogar löpa,
Vildgäss bo i mina lunder,
Fåglar i min lövskog vila!
»Hän jag skiljes, bort jag vandrar,
Flyktar med en annan flykting
I en höstnatts dunkla sköte,
390. Ut på halkan av en våris,
Att ett spår ej syns på isen,
Ej ett fjät förmärks på halkan,
Ej min klädnings fläkt på drivan,
Ej på snön av fålln en strimma.
»När jag sedan återkommer;
När jag hemmets gård besöker,
Ej min mor min röst förnimmer,
Ej min fader hör min stämma,
Om jag ock på graven gråter,
400. Om på deras stoft jag sörjer.
Gräset redan frodigt grönskar,
Vuxit har en enrisbuske
Över moderns stoft i graven,
Över fostrarinnans huvud.
»När till hemmet då jag kommer,
Hit till dessa vida gårdar,
Lär väl ingen mer mig känna,
Ingen ann’ än dessa tvenne:
Gärdets allra lägsta vidja.
410. Gärdselstören längst på åkern,
Som jag upprest förr som liten,
Som jag flätat hop som flicka.
»Och min moders gamla gallko,
Som jag i min ungdom vattnat,
Som jag skött, då den var liten,
Hör jag matt emot mig råma,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
420. Vet att jag är hemmets dotter.
»Och min faders häst, den gamle,
Som jag matade som liten,
Som jag fodrat förr som flicka,
Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Och min broders gamla gårdshund,
430. Som jag matat i min barndom,
Som jag lärde in som flicka,
Hör jag svagt emot mig skälla,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Andra torde ej mig känna,
När till hemmets gård jag kommer,
Fast min båtstrand är som fordom,
440. Boningsplatsen oförändrad,
Fast vart fiskrikt sund sig liknar
Och var notplats kvar jag finner.
»Bliv då kvar i frid, o pörte,
Pörte med ditt tak av bräder,
Gott det blir att återkomma,
Kärt att en gång än här vandra!
»Bliv då kvar i frid, o farstu,
Farstu med ditt golv av bräder,
Gott det blir att återkomma,
450. Kärt att en gång än här vandra!
»Bliv i ostörd frid därute,
Gård med dina höga rönnar,
Gott det blir att återkomma,
Kärt att en gång än här vandra!
»Er i fridens hägn jag lämnar,
Fält och bäruppfyllda skogar,
Er, I tågens blomsterlindor,
Er, I ljungbevuxna moar,
Träsk med edra hundra holmar,
460. Djupa sund, på fisk så rika,
Kullar, I med edra granar,
Dälder, I med edra björkar!»
Därpå smeden Ilmarinen
Slängde jungfrun i sin släde,
Gav sin häst ett slag med snärten,
Yttrade ett ord och sade:
»Leven väl, I insjöstränder,
Insjöstränder, åkerlindor,
Kullens alla unga tallar,
470. Alla höga träd i skogen,
Alla häggar bakom stugan,
Enar, I vid gårdens brunnsväg,
Smultronstjälkar, I på marken,
Smultronstjälkar, gröna grässtrån,
Videbuskar, granars rötter,
Alars toppar, björkars näver!»
Därpå smeden Ilmarinen
Åkte ut från Pohjas gårdar,
Barnen blevo kvar och sjöngo,
480. Barnen sjöngo så och sade:
»Flög till oss en kolsvart fågel,
Flaxade hitåt ur skogen,
Visste att vår and sig vinna,
Att vårt bär ifrån oss locka,
Tog ifrån oss vackra äpplet,
Fångade vår fisk ur vattnet,
Svek med småmynt jungfruns sinne,
Lockade med silver henne.
Säg, vem för oss nu till stranden,
490. Leder nu oss ner till bäcken?
Tom skall vattsån stå i stugan,
Obegagnad blir vår såstång,
Golven skola icke sopas,
Stugans tiljor kvasten sakna,
Tjockna skola bägarns bräddar,
Mörkna dryckesstopens handtag!
Själv nu smeden Ilmarinen
Vid sin unga jungfrus sida
Färdas fram med gny och buller,
500. Åker över Pohjas stränder,
Långsmed Sima-sundens kanter,
Utmed åsens höga branter;
Stenar skramla, sanden gnisslar,
Släden glider, vägen undflyr,
Okets spända järnrem knarrar,
Medarna av björkträd knaka,
Masurstöttorna de braka,
Lokan gjord av hägg, den darrar,
Slädens vidjelänkar knarka,
510. Ringarna av koppar klinga,
Medan travaren, den starka,
Raska fålen fram ses springa.
En dag åker han och tvenne,
Åker hela trenne dagar,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra,
Ena foten utom släden
Och den andra under fällen.
Travarn sprang och färden framled,
520. Dagen svann och vägen avtog.
Slutligen på tredje dagen,
När sig aftonsolen sänker,
Skymtar smedens hem på avstånd,
Ilmas gård i fjärran blänker,
Synes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Vältra sig ur stugans skorsten,
Upp till skyarna sig svinga.
Slängde jungfrun i sin släde,
Gav sin häst ett slag med snärten,
Yttrade ett ord och sade:
»Leven väl, I insjöstränder,
Insjöstränder, åkerlindor,
Kullens alla unga tallar,
470. Alla höga träd i skogen,
Alla häggar bakom stugan,
Enar, I vid gårdens brunnsväg,
Smultronstjälkar, I på marken,
Smultronstjälkar, gröna grässtrån,
Videbuskar, granars rötter,
Alars toppar, björkars näver!»
Därpå smeden Ilmarinen
Åkte ut från Pohjas gårdar,
Barnen blevo kvar och sjöngo,
480. Barnen sjöngo så och sade:
»Flög till oss en kolsvart fågel,
Flaxade hitåt ur skogen,
Visste att vår and sig vinna,
Att vårt bär ifrån oss locka,
Tog ifrån oss vackra äpplet,
Fångade vår fisk ur vattnet,
Svek med småmynt jungfruns sinne,
Lockade med silver henne.
Säg, vem för oss nu till stranden,
490. Leder nu oss ner till bäcken?
Tom skall vattsån stå i stugan,
Obegagnad blir vår såstång,
Golven skola icke sopas,
Stugans tiljor kvasten sakna,
Tjockna skola bägarns bräddar,
Mörkna dryckesstopens handtag!
Själv nu smeden Ilmarinen
Vid sin unga jungfrus sida
Färdas fram med gny och buller,
500. Åker över Pohjas stränder,
Långsmed Sima-sundens kanter,
Utmed åsens höga branter;
Stenar skramla, sanden gnisslar,
Släden glider, vägen undflyr,
Okets spända järnrem knarrar,
Medarna av björkträd knaka,
Masurstöttorna de braka,
Lokan gjord av hägg, den darrar,
Slädens vidjelänkar knarka,
510. Ringarna av koppar klinga,
Medan travaren, den starka,
Raska fålen fram ses springa.
En dag åker han och tvenne,
Åker hela trenne dagar,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra,
Ena foten utom släden
Och den andra under fällen.
Travarn sprang och färden framled,
520. Dagen svann och vägen avtog.
Slutligen på tredje dagen,
När sig aftonsolen sänker,
Skymtar smedens hem på avstånd,
Ilmas gård i fjärran blänker,
Synes röken lodrät stiga,
Tjock och sotig upp sig höja,
Vältra sig ur stugans skorsten,
Upp till skyarna sig svinga.
| ← Sång 23. | Upp till början av sidan. | Sång 25. → |