Kapten Grants barn/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Över Argentinas slätter
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

I elementens våld
På Atlanten  →


[ 96 ]

TIONDE KAPITLET.
I elementens våld.

Man hade icke mer än ungefär fyra dagsresor kvar till mötesplatsen vid Atlantiska oceanen, men nu, när hoppet att finna kapten Grant var försvunnet, hade Glenarvan förlorat hela sin energi. Det var majoren, som morgonen därpå måste ordna allt för avresan.

Mot middagen hade de lämnat Tandils bergshöjder bakom sig och redo nu framåt det stora slättland, som i långsträckta vågdalar sänkte sig ända [ 97 ]ned mot havet. Oupphörligt träffade de på floder, som vattnade detta fruktbara vackra land, och vädret var under första hälften av dagen gott. Men så småningom började himlen se hotande ut, på samma gång som färden försvårades, därigenom att marken blev allt mera genomträngd av vatten. Atlantens närhet och den så gott som beständiga västanvinden gjorde alltid klimatet fuktigt, men detta kunde dock icke förklara de talrika träsk, man måste vada igenom.

En gång hade Robert ridit ett stycke före de andra men vände om i sporrsträck.

— Herr Paganel, herr Paganel! ropade han. Därborta är en skog av horn! Det ser ut, som om man sått dem. Och de växa som gräs.

— Du pratar, min gosse, sade geografen.

Men när de kommo till platsen, sågo de, att det var sant. Det var visserligen en kortvuxen skog, men den var tät och vidsträckt.

— Hornen äro över jorden men oxarna inunder, sade Thalcave.

En hel oxdrift hade här funnit döden i kärret, och det verkade som en hemsk varning på de resande. Indianen syntes också orolig, men han förklarade, att slätten dock alltid, till och med under regntiden, hade användbara vägar.

— Men händer det inte, att de många floderna svämma över? frågade geografen.

[ 98 ]— Jo, ibland.

— Är det fara för det nu?

— Kanhända.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 098.jpg

De påskyndade sin ritt så mycket som möjligt, och sedan de, insvepta i sina punschos, vilat under natten, som lyckligtvis icke medfört något oväder, bar det åter av i raskaste fart. Men marken var nu ännu mera genomblött än förut. Hästarna trampade i vatten ända upp till fotknölarna, och plötsligt öppnade sig också himlen för massor av vatten, som störtade över dem. Hela dagen strävade de framåt genom all denna väta och hade på kvällen turen att träffa på [ 99 ]en övergiven hydda, vars skydd de nu voro lyckliga att få njuta.

Tidigt på morgonen väcktes de av Thaouka, som genom gnäggningar och sparkningar mot hyddans vägg i Thalcaves ställe gav signal till uppbrott. De lydde honom genast, och då de skyndade ut, sågo de, att det var hög tid. R

egnet hade minskat, men i stället var marken full av stora vattensamlingar av okänt djup. De kastade sig upp på hästarna. Ingen minut var att förlora. Vart skulle de taga sin tillflykt, om översvämningen steg? Så långt blicken nådde, sågo de ingen fristad.

Vid tiotiden på morgonen blev Thaouka ytterligt orolig. Han vände sig oupphörligt om mot söder och gnäggade utdraget, och hans herre hade all möda att hindra honom från att rusa ifrån de andra och bort mot norr.

Man förstod, att han vädrade en fara, fastän man ännu icke såg, vari den bestod. Efter en stund hördes emellertid ett doft, avlägset brusande. Häftiga vindstötar medförande ett fint regn kommo söder ifrån. Därifrån kommo också otaliga förskräckta fågelskaror. Och snart hördes tusenstämmiga bölanden, bräkanden och gnäggningar. Kullkastande varandra störtade sig hjordar av oxar, får och hästar i vild flykt mot norr, och [ 100 ]det var knappt man kunde urskilja deras kroppar i de vattenvirvlar, de rörde upp.

Anda, anda![1] skrek Thalcave.

— Vad är det? frågade Paganel.

— Översvämningen!

Omkring femton kilometer söderut sågo de nu den stora störtfloden komma vältande med hastigheten av en kapplöpningshäst. Slätten förvandlades till en ocean. Det var tydligt, att Pampans stora floder hade stigit över sina bräddar och förenat sig till en enda flodbädd.

Hästarna, vadande i vattnet ända upp till bringan, började förlora fotfästet, och ångesten grep deras ryttare. De kände sig alla förlorade. Fem minuter senare simmade hästarna, och strömmen förde dem med sig med en svindlande fart. All räddning syntes omöjlig, då majoren utbrast:

— Ett träd!

Ett stycke längre åt norr höjde sig verkligen ett jättestort träd i ensamt majestät över slätten. Till varje pris måste de nå det. Floden förde dem också ditåt. Men i detta ögonblick märkte de, att hästarna tröttnade. Tom Austins häst uppgav en gnäggning och försvann. Men matrosen lösgjorde sig från stigbyglarna och simmade.

— Håll dig fast vid min sadel! ropade Glenarvan.

[ 101 ]— Tack, mylord, men jag reder mig ändå.

— Och du Robert? frågade Glenarvan.

— Min häst simmar som en fisk.

Men knappt hade han uttalat dessa ord, förrän den ofantliga flodvågen rullade över dem med ett oerhört dån. Hästar och människor försvunno i skumvirveln. Och när den brusat vidare, kommo människorna åter upp till vattenytan, men hästarna utom Thauouka, som fortfarande bar sin herre, voro borta för alltid.

Lyckligtvis befunno sig de nödställda nu nära trädet, dit floden bar dem fortare än deras simtag, och snart hade de nått dess krona, som stack upp över vattnet. Thalcave, som fått fatt i Robert, lämnade sin häst och var den förste, som steg upp på grenarna, dragande gossen med sig, varefter han även hjälpte de andra dit upp. Men Thaouka, som fördes bort av strömmen, skakade sin långa man och vände det kloka huvudet mot sin herrre, under det han kallade på honom med en klagande gnäggning.

— Du överger honom, sade Paganel åt Thalcave.

— Jag, utropade indianen, jag skulle överge honom!

Och med ett språng ut i de upprörda vattenmassorna försvann han under några ögonblick men visade sig åter tio famnar nedanför trädet.

[ 102 ]
Och snart hade de nått dess krona, som stack upp över vattnet.

[ 103 ]Hans arm stödde sig mot Thaoukas hals, och häst och ryttare drevo tillsammans bort mot den dimhöljda horisonten i norr.

*              *
*

Det träd, vari Glenarvan och hans kamrater funnit en tillflykt, var en “ombu”, som påträffas här och där på Argentinas slätter, och som med sina rötter och starka utlöpare oslitligt fasthållas vid marken.

Därför hade också denna ombu, som var 30 mtr hög och vars lövverk ägde en omkrets av mer än hundra meter, kunnat motstå översvämningen. Dess stam delade sig i tre ofantliga grenar, av vilka två gingo nästan lodrätt i höjden, medan den tredje sträckte ut sig över vattnet. Men alla tre voro de förenade av slingerväxter och av ett lövverk så tätt, att det bildade en riktig skog.

De räddade sutto uppkrupna på det ställe, där stammen delade sig, och iakttogo spåren av den förödelse, översvämningen förorsakat. Uppryckta pålar efter boskapsinhägnader drevo omkring tillsammans med alla slags djurkadaver. På en flytande trädstam hade en hel jaguarfamilj kravlat sig upp och for tjutande förbi. Och längst bort i norr sågo de ännu en skymt av Thalcave och Thaouka.

— Thalcave, vän Thalcave! ropade Robert med utsträckta armar.

[ 104 ]— Var lugn, herr Robert, sade Wilson, de rädda sig nog. Det är bara fråga om i fall det blir Thalcave, som räddar Thaouka, eller Thaouka, som räddar Thalcave.

— Och vi själva, sade Glenarvan, vad skola vi taga oss till?

— Reda vårt bo och leva som fåglarna, eftersom vi inte kunna leva som fiskarna, sade Paganel.

— Men vem skall mata oss?

— Jag, sade majoren, i det han sträckte fram sin våta men fulla läderväska. Här finns mat åt oss för två dagar.

Den lugne majoren hade i nödens stund tänkt på de kommande dagarna. Innan de började med frukosten måste de dock torka sina kläder. Men varifrån skulle de få eld?

— Ingenting är enklare, sade Paganel. Här i trädet finns en mängd torra grenar och mossa, och eftersom vårt fnöske är vått, tända vi eld med min kikar-lins till solglas.

Det dröjde icke länge, innan de verkligen gjort upp eld i en fördjupning av trädstammen. Och nu kunde de både torka sina kläder och steka de ägg, som Robert hittat i ett av de otaliga fågelbona. Frukosten avåts i gott humör, oaktat Glenarvan gjort märken i trädbarken och sett, att vattnet ännu icke sjunkit, ty man hade funnit, att stället, dit man kommit, icke var dåligt och kunde ge här[ 105 ]berge och till och med föda, om man också skulle bli tvungen att stanna där åtskilliga dagar. Utom till äggen satte man nämligen sitt hopp till trädets vingade innevånare, och Paganel föreslog Robert ett litet “jaktparti” efter maten.

De rengjorde sina bössor och begåvo sig ut i “skogen”. Och när de efter en stund kommo igen, voro de utom sig av förtjusning. De hade med sig en hel mängd läckra småfåglar.

Men även Wilson hade skäl att skryta. Han hade gjort sig ett metspö av en gren, en knappnål och ett stycke tråd och metat upp de delikataste fiskar, man kunde önska sig.

Således blev kvällsvarden ännu mera lyckad än frukosten. Och sedan den var slutad, gick Paganel upp i de övre grenarna för att beskåda himlen genom sin kikare, medan de andra sökte sig liggplatser och ordnade dem, så gott de kunde. Detta var dock snart undangjort, varefter de satte sig att prata, och naturligtvis föll talet på Duncan, som de inom tre dagar skulle kunna få återse, om vattnet sjunkit tills följande morgon, så att de då kunde fortsätta resan. Men roligt skulle det icke vara att komma till de andra utan kapten Grant eller ens en aning om, var de borde söka honom. Att finna honom i Amerika tycktes man nu ej hava någon förhoppning om. Hur säker man än varit, att man tolkat dokumentet rätt, så hade man dock misstytt det.

[ 106 ]— Men i ett avseende är det i alla fall omöjligt att misstyda det, sade majoren. På trettiosjunde breddgraden har skeppsbrottet ägt rum. Låt oss följa den linjen jorden runt!

— Ja, vi ha ingenting annat att göra, sade Glenarvan. Men låt oss då se, vilka länder vi stöta på. Paganel! Paganel!

Geografen satt några grenar ovanför dem. Då man höjde rösten, kunde man mycket väl meddela honom, vad det var fråga om. Och han kunde utan att behöva flytta sig ge de upplysningar, man önskade få.

— Sedan den trettiosjunde breddgraden lämnat Amerika, sade han, så löper den tvärs över Atlantiska oceanen, skär ögruppen Tristan d'Acunha, sträcker sig under Goda Hoppsudden på två gr. avstånd, går tvärs igenom Indiska havet, snuddar vid Amsterdamöarna, skär Australien över provinsen Viktoria, och när den lämnat Australien…

Här tystnade han. Svek honom hans minne? Innan man hann tilltala honom, hördes emellertid ett fasans skrik från de övre grenarna, och en lång kropp dinglade nedåt mellan löven.

Paganel hade gjort en kullerbytta. Han hakade sig fast vid den ena bristande grenen efter den andra och skulle i nästa ögonblick ha störtat ned i vattenvirvlarna, om icke majoren gjort slut på luftfärden genom att fånga honom med sin starka arm.

[ 107 ]
Och en lång kropp dinglade nedåt mellan löven.

[ 108 ]— Tackar så mycket, Mac Nabb! sade Paganel.

— Men vad kom det åt er då? Var ni återigen tankspridd?

— Ja, oerhört. Men det ha vi alla varit. Och det slog mig på en gång, så att jag tappade balansen.

— Nå, men så säg då! utbrast Glenarvan nyfiken.

— Mina vänner, sade geografen, ordet austral i dokumentet är icke något fullständigt ord. Det fullständiga ordet är Australien. Det är där, vi måste söka kapten Grant.

— Omöjligt, sade Glenarvan, då skulle där också finnas indianer.

— Min bästa Glenarvan, det likaledes ofullständiga ordet indi i dokumentet behöver alls icke betyda indianer utan indigènes[2]. Och sådana finnas väl överallt, det måste ni ändå medge?

Lorden såg överraskad ut, men ännu var han icke övertygad.

— Kan ni också hänföra ordet gonie till något annat än patagoniernas land? frågade han.

— Naturligtvis. Det kan betyda vad som helst, agonie till exempel.

— Bravo, utbrast den annars så kritiske majoren.

Och på en gång upptändes i allas hjärtan nytt hopp. Man tog fram dokumentet och genomläste det med den nya tolkningen. Och den passade [ 109 ]gott in. Den spred som ett nytt klart ljus över det hela.

— Bara man nu kan räkna Australien som den kontinent, varom dokumentet talar, sade Glenarvan.

— Var lugn, min vän, svarade Paganel, den frågan ha de förnämsta georafer besvarat med ja. De kalla den stora ön för den australiska kontinenten.

— Gott, då har jag ingenting annat att säga än : Till Australien!

Ett kraftigt “hurra” följde på dessa Glenarvans ord. Modet hade åter vaknat i de sju männens bröst. De voro icke längre så sorgsna vid tanken på att återvända till Duncan utan kapten Grant. De hade ju dock sitt mål kvar, fastän det ändrat läge. Och då de liksom fåglarna satt sig till ro för natten på sina grenar, kände de sig lugna och nöjda, ehuru ett mörkt moln utan att drivas av någon vind steg upp över horisonten, och luften, het och mättad av elektricitet, tryckte deras bröst.

Snart började likväl natten att genomkorsas av blixtar, och åskan dånade allt hårdare. Ingen sömn var att tänka på. Paganel var förtjust över det storartade skådespelet och berättade, att åskan just här i Buenos Aires kunde slå ner omkring trettiosju gånger under ett enda oväder. Han tycktes också nu komma att få sitt lystmäte. Hela himlen stod inom kort i lågor. Dundret fortfor oabrutet, så att de [ 110 ]knappt hunno säga ett ord mellan knallarna, och de frågade sig hur detta skulle sluta. Ombun var det enda föremål, som reste sig över slätten, och blixten sökte ju de höga punkterna. Men om trädet blev träffat, hur skulle det då gå med dem?

Nu började likväl regnet att smattra. Kanske var det slutet på ovädret? Kanske skulle de slippa undan med att bli grundligt genomblöta?

De hoppades redan därpå, då en eldkula av en knytnäves storlek och omgiven av svart rök plötsligt slog ned på den översta trädgrenen, fräsande snurrade omkring några varv och sedan sprang sönder med ett bedövande brak. I detsamma utbrast Tom Austin:

— Trädet står i låga!

Förfärade flydde alla till den nedersta grenen, under det kronan knakande vred sig i de väldiga flammorna. Röken virvlade kvävande över dem, hettan nästan stekte dem, och elden närmade sig hotande.

— I vattnet! ropade Glenarvan.

Wilson, som var närmast lågorna, kastade sig först i, men utstötte ett rop av högsta ångest, och Austin hjälpte honom upp igen.

— Vad var det? frågade han.

— Krokodiler!

Och vid foten av trädet sågo de mycket riktigt gapen av dessa oerhörda vidunder öppna sig för [ 111 ]att taga emot dem. All möjlighet till räddning syntes utesluten. De tycktes blott hava valet mellan att dö i lågorna eller mellan odjurens käkar. Men, som om detta icke varit nog, uppstod i samma ögonblick en ny fara. I söder hade bildat sig ett skydrag, en ofantlig vattenpelare, som kom ilande emot dem, under det den uppsög vattenmassorna runt omkring.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 111.jpg

Inom några sekunder hade den kastat sig över trädet. Detta skakades som [ 112 ]av en jordbävning. Rötterna lossnade och brusto, och på en gång gick trädet över ända, medan vattenpelaren, uppsugande krokodilerna i sina virvlar, drog vidare i svindlande fart.

Frigjort från sina rötter drog trädet vidare, buret av vind och vågor, och på dess stam sutto de sju männen uppkrupna som skeppsbrutna på ett brinnande fartyg.

I två timmar fortsattes färden alltjämt mot nordost, dit slätten sänkte sig. Elden hade så småningom slocknat. Man började hoppas på räddning, och då Tom Austin lodade med en avbruten gren, fann han, att vattnet blev allt grundare. Slutligen stannade också den underliga farkosten helt tvärt. Dess grenar hade satt sig fast i marken. Man hade landat. Och med glädjerop vadade man framåt i vattnet.

Men knappt hade de räddade nått fast mark, förrän en känd vissling hälsade dem, och en ryttare på sin häst sprängde emot dem.

— Thalcave! utbrast Robert, och de andra instämde i hans rop.

Strax därpå hade den tappre indianen tagit gossen i sina armar, och många ivriga händer sträcktes emot honom för att få trycka hans. Han omtalade att han hade sin snabba, starka Thaouka att tacka för att han kommit undan med livet. Och Paganel berättade för honom om sina och de andras även[ 113 ]tyr och om den nya tolkningen av dokumentet, av vilket han kanske icke förstod mycket, men åt vilket han dock gladde sig, eftersom den gladde hans vänner.

På något avstånd därifrån hade Thalcave upptäckt ett övergivet skjul, dit han nu förde de genomvåta männen, som snart fingo värma sig framför en god eld, vid vilken indianen stekte stora skivor av det präktigaste villebråd.

Resten av denna dag och hela natten vilade de, men dagen därpå skyndade de så mycket raskare framåt, ty inom trettiosex timmar kunde de vänta att möta Duncan vid Atlantiska havet. Klockan åtta på kvällen hunno de till de första sanddynerna och hörde bruset av oceanen. Men då de något senare kommo ned till öppna stranden, spanade de förgäves efter Duncan. De tröstade sig med, att de kanske icke kunde se fartyget i skymningen, och i brist på nattläger grävde de ned sig i den mjuka sanden.

Följande morgon, då de slogo upp ögonen, var också den första syn, som mötte dem, den stolta lustjakten, vilken låg förankrad ett stycke ut i bukten.

De reste sig upp, viftade och svängde sina hattar, och Thalcave fyrade av sin bössa. Ett kanonskott hälsade dem till svar, och snart gung[ 114 ]ade en slup på vattnet på väg till stranden för att hämta dem.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 114.jpg

I Glenarvans och hans vänners glädje över att få återse sina kära blandades dock smärtan över att nödgas skiljas från Thalcave, som de visste, att de aldrig skulle få återse. Glenarvan hade bett honom följa med dem, men han ville icke.

— Här är Thaouka. Här är Pampan. Här måste jag vara, hade han svarat.

Ingen ersättning för sina tjänster ville han mottaga. Vad han gjort, hade han gjort av vänskap, sade han. Men i det ögonblick, då Glenarvan [ 115 ]omfamnade honom till avsked, lade han i hans hand en dyrbar medaljong med ett porträtt av sin hustru. Och av Thalcaves min kunde han se, att indianen förstod, att någon större vänskapsskänk kunde han icke ha givit honom.

Ännu länge efter det de sex männen stigit i båten och rott ut på havet, kunde de skönja hans höga gestalt, som avtecknade sig mot stranden. Men till sist kastade han sig upp på Thaouka och försvann, uppslukad av den stora slätten.



  1. Fort, fort!
  2. Infödingar.