Karin Brandts dröm 1904/IX.
← VIII. |
|
X. → |
Den sjuke utstötte ett sakta ljud, som om själfva tystnaden oroat honom, i samma nu stod Sara framför bädden, och fänriken började utfråga henne.
Kort, knappt och vänligt besvarade den gamla hans spörsmål. Den unge mannen lyssnade uppmärksamt på Saras ord. Till sist sade han:
— Hur länge får jag stanna här?
— Till dess att fänriken blir frisk, kom svaret.
Den sjuke slöt ögonen och föll åter i den sömnlika dvala, som är hälsans förebud.
Så förgick en hel månad, och under denna tid hade den sjuke officern ännu icke fått lämna bädden. Febern var längesedan borta, men tillfrisknandet gick långsamt. Doktorn kom numera sällan, och vid sitt sista besök ordinerade han blott stark, närande föda och tålamod. Faran hade varit stor, förklarade han, och krafterna hade blifvit nedsatta, därför att sjukdomen brutit ut under resan, och nödig vård kommit först i elfte timmen. När han gick, sade doktorn till brukspatronen:
— Ungdomen, min värderade vän och studiekamrat, ja, ungdomen. Den kan göra underverk.
Karin hade stått i vestibulen och hört doktorns ord, och utan att hon tänkte däröfver, märkte hon blott, att hon med ens blef så tindrande glad. Tyst smög hon sig upp på sitt rum, och uppkommen dit, satte hon sig ned och sjöng med sin outvecklade klara stämma tyst för sig själf. Hon sjöng, emedan hon ej kunde annat. Men hon sjöng tyst, emedan hon fruktade, att den sjuke kunde höra henne och blifva störd. På en hel månad hade hon icke hört sin egen röst, så tyst hade allting varit, så förfärlig den tanken, att någon fanns hemma, som kunde dö i deras eget hus. Hon sjöng om »Den Bergtagna», hon sjöng om »Sorgens natt».
Liten Kerstin och hennes moder de lade gull i bår,
Hvem bryter löfven af liljeträd?
Liten Kerstin hon sörjer sin fästeman ur graf,
I fröjden eder alla dagar.
Visorna hade hon funnit i moderns bokskåp, där nyckeln satt i, och på clavecinen hade hon tagit ut melodierna.
Nu droppade snön från taken, nu rann bäcken öfver stenarna mellan den våta snön i skogen, nu sken marssolen, och om några dagar kom april. Isen på sjön bar icke längre, genom skogarna och kring fälten svepte vårblåsten.
Hur tyst Karin än sjöng, hördes dock sången tydligt in i den sjukes rum. Sara märkte, hur fänriken ifrigt började lyssna, och i tanke att han kände sig störd, ville hon gå ut för att göra slut på visorna. Men fänriken hindrade henne med en otålig rörelse, och när sången omsider tystnade, frågade den sjuke Sara, hvem det var, som sjöng så vackert. Sara svarade kort, att det var brukspatrons yngsta dotter, och då fänriken märkte, att den gamla därmed ansåg samtalet vara afslutadt, inställde han alla vidare frågor. Icke ens när han åter hörde samma röst, denna gång ledsagad af de aflägsna tonerna från ett klaver, lät han märka någon särskild rörelse. Hans vanligen tungsinta ansikte klarnade blott upp, och han vände hufvudet åt väggen för att få vara i ro med sina drömmar.
Ett par dagar därefter öfverraskade Magnus Brandt sin yngsta dotter med att helt hastigt ropa henne till sig. Han stod på trappan i päls och med resskärpet knutet om lifvet. Nedanför på gården höll giggen.
— Du får hjälpa Sara med att se om vår gäst och hålla honom sällskap, sade han. Det är inte passande, att han ständigt blir lämnad ensam. Jag har mycket att göra just i dessa dagar, och Cecilia har fått annat att tänka på.
Därmed kysste Brandt dottern på kinden, steg i släden och körde bort. Karin stod ensam kvar på trappan och fattade icke, att det som händt kunde vara sanning.
I det uppdrag, Magnus Brandt gifvit sin dotter, låg vid denna tid ingenting, som kunde verka öfverraskande på en ung flicka. Ärbar som tiden var, voro dess former friare och enklare än våra, och när behofvet kräfde, sköts konvenansen undan lättare än nu. Hos sina vänner bland folket hade Karin mer än en gång setat vid sjuksängar, mäns lika väl som kvinnors. Och dock kände hon sig nu brydd, ängslig och lycklig på samma gång.
Fylld af de mest förvirrade känslor och föreställningar sprang hon uppför trappan och in i sitt rum. Hon vågade ej sätta på sig ett smycke, hur gärna hon än velat. Men håret ordnade hon, under halslinningen fäste hon ett fint hvitt krås, och öfver klädningen band hon ett förkläde med bred, lysande bård.
Ute i korridoren mötte hon Sara.
— Hvart tänker Karin gå? frågade den gamla tjänarinnan.
— Far har sagt, att jag skall hålla fänriken sällskap. Han är ju så ensam.
— Har far sagt det?
— Ja.
Sara frågade ingenting mer. Med en min, som om hon tvått sina händer, steg hon långsamt utför trappan, och Karin gick vidare fram till gröna gästrummets dörr.
Där steg hon in och blef först stående vid dörren utan att kunna säga något.
Det ansikte, Karin nu mötte, var så olika med det hon förut sett, att hon först icke kunde hämta sig från sin öfverraskning. Ännu mera förvirrad blef hon, när den sjuke icke yttrade någon förvåning öfver att se henne, endast log med muntra ögon, som hade han väntat hennes besök och gladt sig däråt.
— Far har sagt, att jag skulle komma, sade Karin som en förklaring.
Den unge mannen fortfor att le emot henne, log åt hennes förvirring, log åt sig själf, emedan han låg där som sjukling, log åt hela denna situation, hvilken kommit så plötsligt.
— Jag visste, att ni skulle glädja mig med ett besök, fortfor den unge fänriken. Jag har själf bedt om det.
Ännu mindre förstod Karin. Hvem hade han bedt? Hvarför hade han gjort så? Hvad ville han henne?
Den unge mannen insåg, att han gjort den unga flickan förlägen. Därför berättade han, att han hört hennes sång, sade att den gjort honom godt, påstod, att han hört den många gånger, och att han icke visste något i världen, han tyckte mera om än sång.
— Jag talade om det för er far, tillade fänriken, och bad honom, att fröken skulle komma in, så att jag åtminstone fick säga er tack.
Därmed sträckte han ut sin hand emot den unga flickan, och Karin tog den.
— Jag kan inte känna igen herr fänriken, sade hon.
— Har fröken varit inne här förr? kom det snabba svaret.
Bekännelsen härom hade undsluppit Karin, utan att hon anat det, och därför steg nu rodnaden på hennes kinder. Förställa sig kunde hon icke. En smula tafatt satte hon sig ned midt emot bädden, och i det hon lutade sig fram, sade hon hastigt och lågt:
— Jag kom in en gång för att fråga Sara, om ni skulle få lefva.
Fänriken smålog vid dessa ord, och äfven på hans kinder kom färg.
— Goda änglar ha vakat öfver mig, sade han sakta. Åtminstone en.
I tanke att han sagt för mycket och gjort den unga flickan brydd, började han tala om annat, hur han blifvit sjuk och dock trott sig kunna fortsätta färden, hur till sist febern öfvermannat honom och hur hela resan blifvit till en underlig dröm. Länge talade han, och hela tiden satt Karin stilla och hörde på hans ord. Allt hvad hon tyckte sig upplefva blef henne så verkligt, men just därför så mycket vackrare, än hvad hon någonsin hade drömt. Nu satt hon på en af de smala björkstolarna, med de grön- och hvitrandiga öfverdragen, satt där verkligen och visste icke, hvarför den unge mannen oupphörligen tackade henne. Han gjorde det med ord och med det, som sade mera än ord. Hans ögon, hans åtbörder, hans stämmas klang, allt syntes samla sig kring Karin i en enda stor tacksamhet, för hvilken hon ingenting visste sig hafva gjort.
Karin visste icke af, att hennes ögon hela tiden hvilade på den unge mannen. Men hon såg, att hans händer voro fina och välvårdade, och hon gömde instinktlikt sina, som voro brynta af väder och vind. Hon hörde, att han talade korthugget och långsamt, som om han behöft söka efter orden, eller som om hans tankar ständigt arbetade och ville finna något mer, än hvad orden förmådde uttrycka. Och hon fann, att just så måste han ju tala, just därigenom blef han olik alla andra, hon förr mött.
Karin gladde sig åt att se honom så frisk och liflig, och att det kom färg på hans kinder. Hur länge som helst skulle hon kunnat sitta så och endast glädja sig åt vissheten, att han skulle få lefva. Endast därpå tänkte Karin, när hon log och sade:
— Tacka mig icke mer. Jag har ju ingenting gjort, och sjunga kan jag inte.
Då blef det första gången tyst mellan dessa två, och tystnaden räckte länge. Den unge fänriken såg plågad ut, och det kom något mörkt öfver hans ansikte, som skrämde Karin. Hon trodde, att hon gjort honom ledsen, och visste ej hvad hon skulle säga mera.
Då bröt den unge mannen ändtligen tystnaden, och, talande i en helt annan ton, lägre än förut, nästan som om han blygts öfver sina egna ord och velat göra dem mildare, sade han:
— Jag har varit döden mycket nära och känner först nu, att jag vaknat åter till lifvet.
Därefter teg han på nytt, tystnaden, som föll omkring dem båda, tycktes darra af tankar, dem ingen uttalade. Karin kunde icke göra sig fri från den känsla af skrämsel, som gripit henne, och i det hon sökte efter ord för att allt åter skulle bli så gladt, ljust och leende som nyss, sade hon:
— Ni ser ju riktigt frisk ut.
Karin visste aldrig, hvarför hon strax därefter reste sig upp och gick. För allt i världen ville hon icke gå, men ändå gick hon.
— Kom ofta igen, bad han, när hon stod i dörren.
— Ja, sade Karin. Jag ska komma ofta.
Ensam gick hon där nere. Sjunga kunde hon ju icke, då hon nu visste, att i stillheten hvarje ton skulle höras dit upp, där hon setat nyss. Fram och åter vandrade hon i de tomma rummen, och hennes hjärta var fullt.
Då såg hon Cecilia komma emot sig. Systern var klädd i sitt hushållsförkläde och hade den min, som plägade betyda, att hon hade brådtom. I samma nu, just för att hon själf kände sig så upprörd och lycklig som aldrig förr, slog det Karin, att systern under de sista dagarna gått omkring med en förgrämd uppsyn, som bure hon på en hemlig sorg, eller som hade en olycka händt henne.
Karin kunde icke fråga Cecilia direkt, om något tryckte henne. Därtill kände sig Karin alltför oerfaren och ung, och dessutom visste hon att sådant alltid varit systern emot. Därför gick hon endast fram och tog den äldre systern om lifvet, smög sig intill henne och lutade sitt hufvud mot hennes axel.
Karin gjorde så, emedan hon kände behof af att just nu närma sig någon, och emedan hon just nu icke kunde tåla se någon, som icke var glad.
Systern lät det ske och förvånade sig icke däröfver. Hon var van vid den yngre systerns smeksamhet och rördes alltid af den andras vänlighet. Men hennes ansikte klarnade icke upp.
Karin såg detta och outtalade frågor brände på hennes läppar. Vid sin systers sida gick hon upp och ned i det stora rummet, där solen föll in genom låga, fyrkantiga fönster. Ingenting kunde hon säga, ingenting fråga. Glad var hon innerst också, att systern ingenting yppade, som kunde störa hennes egen lycka just nu. Hufvudet höll hon nedböjdt, som tålde hon icke att låta någon se det solljus, hvilket brann öfver hennes drag.