Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 125 ]Frågan växer

FJÄRDE KAPITLET.

Den närmaste framtidens befolkningspolitiska

åsiktsläge.

Frågan gäller då härnäst, hur människor i allmänhet politiskt komma att reagera inför avfolkningen.

En kort tid komma de flesta kanske inte att fästa sig stort vid det hela. Folk tänker av gammal vana mest på själva befolkningstalen och mindre på deras rörelsekoefficienter. Och då människan så småningom blivit rätt långlivad, påverka förändringsfaktorerna blott relativt långsamt själva befolkningens storlek. För den allra närmaste tiden ha vi dessutom, som redan påpekats, att räkna med ett tillfälligt uppehållande av själva födelsetalen på grund av den ojämna åldersfördelningen.

Men snart kommer befolkningsstorleken att nå sitt höjdläge och börja minska och ungefär samtidigt komma födelsetalen att av den ojämna åldersfördelningen tillfälligt tryckas särskilt långt nedåt. Om då dessutom födelsekontrollen ytterligare kraftigt gripit kring sig, vilket vi här antagit, kommer hela saken snart att diskuteras livligare. Diskussionen kommer att populariseras genom beräkningar av de tidpunkter, då svenska folket kommer att ha minskats så och så mycket.


Folkhushållets sammankrympning och åldringarnas

övertalighet.

En av födelsekontrollens verkningar kommer dessutom praktiskt att snart visa sig på ett sätt som är kännbart för envar. Åldersfördelningen är, som redan flerstädes påpekats, kraftigt [ 126 ]förskjuten. I den mån den övertaliga generation, som nu befinner sig i medelåldern, börjar åldras, kommer landet att fyllas av åldringar men inte av barn. Befolkningen växer nu bara i de högre åldersklasserna. Dessa komma att fortsätta att växa, ännu när befolkningen som helhet börjat minskas.

Ända fram emot åttiotalet fanns det här i landet omkring 12 personer i åldern 15–65 år på varje person över 65 år. Alltsedan nittiotalet har därefter detta relationstal hållit sig över 7 och kommer att göra det ännu kanske ett decennium, varunder de årskullar, som inträda i medelåldern alltjämt äro relativt talrika. Men därefter kommer denna proportion att försämras för varje årtionde till århundradets slut eller ännu längre, om fruktsamheten ytterligare avtager. Även vid relativt optimistiska antaganden i fråga om fruktsamheten kommer redan i slutet av 1970-talet denna kvot att ha sjunkit till 4, vilket betyder att vi därefter ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu.

Med denna övertalighet av åldringarna följer till en början ett allvarligt försörjningsproblem. En relativt större del av våra inkomster kommer att gå åt för att draga försorg om alla dessa gamla. Kostnaderna för den sociala och den individuella försörjningsplikten komma att trycka allt tyngre. j

Det är måhända ett tecken på en djupt i den mänskliga karaktären rotad otacksamhet, men ett faktum är, att såväl i de primitivaste som i de mest högkultiverade samhällen är det ingen kostnad, som förnimmes mera outhärdlig, om den växer. Den framstår så i egentlig mening "improduktiv". Folk försakar ofta med glädje för sina barn – de se till och med däri gärna ett värdigt livsmål – men icke för sina gamla. Naturligtvis äro de humana impulserna tillräckligt starka för att de gamla skola bli försörjda och väl försörjda. Men det kommer att ske under en stigande känsla av olust över landet. I den min de i föregående kapitel berörda ekonomiska [ 127 ]Ett senilare samhällesammanhangen bli klarlagda och allmänt förstådda, kommer denna olust över de många för många åldringarna även att söka sitt berättigande i en förebråelse, som icke skall kunna tillbakavisas: denna tyngande generation av gamlingar har varit en tärande generation redan i sin krafts dagar. Den har då tärt på folkets största kapital, folkstocken. Den har under medelåldern stegrat sin inkomst per konsumtionsenhet genom att icke föda nog barn för att reproducera sig; den har därmed stegrat sin levnadsstandard och samtidigt genom att spara pengar, genom att försäkra sig och genom att lagstifta tillskansat sig legala rättigheter på arbetsfri inkomst under ålderdomen, dock utan att sörja för att det skall finnas tillräckligt många unga närmast efter sig att arbeta och att producera det som deras annuiteter skola betalas ur. Det blir inte roligt att leva kvar och vara gammal vid den tid, då vi som nu äro i medelåldern en gång skola avlägga räkenskap inför våra barn.

Denna olustkänsla över de onormalt många åldringarna kommer att bli en icke oviktig beståndsdel i hela den sociala atmosfären i nästa generation. Kommer nu härtill en annan sak. Vi ha under det sista halvseklets industriella utveckling, som gått oss alla i blodet och blivit en del av vår personlighet, haft att räkna med en ständigt expanderande hushållning. Städer ha byggts ut, industrier ha utvidgats: alla kurvor ha pekat uppåt. I själva detta faktum att vi levat i en sig vidgande hushållning har legat ett eggande, utvecklingsdrivande moment.

Det har varit lätt att genomföra rationaliseringar och moderniseringar, så länge man samtidigt kunnat utvidga. Det har funnits personliga möjligheter att komma in, komma fram och komma upp i ett kvantitativt framåtskridande samhälle. Utvidgningen har underlättat den sociala klass- och yrkescirkulationen. Själva produktionskapitalet har måst växa. Nu skulle expansionen mera komma att gälla konsumtionskapitalet, särskilt för de gamla: ålderdomshem i stället för skolor.

Man bör inte underskatta verkningarna på stämningen i [ 128 ]landet av den expanderande ekonomiens efterföljande av den sammankrympande. Den tekniska utvecklingen och kapitalbildningen må aldrig så starkt verka till att möjliggöra en förbättrad försörjning för oss alla, och den politiska organisationen av samhället må omgestaltas så, att dessa möjligheter bättre än nu tillvaratagas. Få vi emellertid blott planlägga för en hopskrumpnande, sig själv avvecklande samhällsekonomi, kommer en väsentlig social eggelse att saknas.

Närvaron av alla de för många gamla – och de bli som redan sagts särskilt många, när vi, som nu befinna oss i medelåldrarna, börja komma upp i de högre åren – verkar i samma riktning. Även bortsett från den del av vår generation, som behöver försörjas av det allmänna eller av enskilda närstående, komma vi att verka i hög grad tryckande på livslusten i landet. När läkarna och det allmänt sundare levnadssättet numera lyckats stegra de gamlas livslängd och hålla dem fysiskt spänstiga upp i ålderns sena höst, ha de likväl kunnat göra föga åt den naturligt framskridande senilitetsprocessen. Denna flodvåg av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken såsom en följd av den förändrade åldersfördelningen om ett par decennier måste börja stiga i landet, kommer att kännas outhärdlig för den generation, som då står i sin krafts dagar, detta allra helst som vi gamla då, såsom de gamla alltid gjort, komma att segt häfta vid de sociala maktpositionerna och vid förmögenhetsinnehavet. (Vid 1920 års folkräkning innehades 63 % av förmögenheten av personer över 50 år samt 37 % av personer över 60 år, trots att den relativa storleken av dessa åldersgrupper samtidigt blott var respektive 21 och 12 %.)

Dessa härav utlösta stämningar komma att ge sin färgton ej blott åt den befolkningspolitiska diskussionen utan åt hela den sociala utvecklingen under detta framtida skede.


[ 129 ]Försörjningsproblem

Befolkningstrycket utifrån.

Trots den stigande kvoten av åldringar att försörja kommer vårt välstånd med all sannolikhet att – inom praktiskt betydelsefulla gränser alldeles oberoende av själva befolkningsutvecklingen – på längre sikt ställa sig allt högre i jämförelse med vad fallet blir i andra länder. För vår del hålla vi även före, att landets välstånd kommer att kraftigt stegras även absolut taget, d. v. s. i förhållande till dess nuvarande nivå.

De skäl som trots krisen och allting annat göra, att vi räkna så optimistiskt, äro av alltför vidlyftig och invecklad art att här kunna redovisas. Vi be våra läsare antaga detta påstående såsom en förutsättning för det fortsatta resonemanget och understryka därvid, att den förutsättning vi ha bruk för egentligen blott gäller välståndet i förhållande till andra länder. Även de som till äventyrs äro pessimister i fråga om den absoluta välståndsutvecklingen, torde – bl. a. med hänsyn till folkets politiska kultur i detta gamla rättssamhälle – medgiva troligheten av vår förutsättning beträffande utvecklingen av välståndsrelationen till andra länder.

Det internationella folkomflyttningsspörsmålet kommer då att stiga fram som en allt allvarligare sak i svensk politik. Det kommer icke att saknas andra länder med lägre levnadsstandard, varifrån folk vill flytta över. Vi ha bestämt på känn, att den svenska arbetarklassen i detta spörsmål kommer att reagera såsom den amerikanska. I den mån saken redan varit aktuell, har detta även faktiskt varit fallet. Både genom sitt stöd åt efterkrigstidens lagstiftningsspärr mot immigrationen och genom vissa direkta aktioner på arbetsplatserna har den svenska arbetarklassen redan visat klar färg i denna fråga.

Lägg märke till att de enda länder, som med större sannolikhet i framtiden skulle kunna bjuda svenska arbetare bättre levnadsmöjligheter, såsom Förenta staterna och vissa av de [ 130 ]brittiska dominierna och kolonierna, efter allt att döma själva komma att tillämpa allt strängare immigrationsspärrar. Det kommer således knappast att av några slags ömsesidighetshänsyn föreligga skäl till att hålla landets gränser öppna för utlänningar. (Vi räkna här icke med de andra skandinaviska länderna. Det är möjligt att mellan oss och dem av andra skäl en större rörelsefrihet kommer att kunna tillämpas. Det fortsatta resonemanget kan lika gärna gälla de nordiska länderna som enhet.)

Hur ser en arbetarimmigration till Sverige ut i det konkreta fallet? Jo, helt enkelt som ett försök av arbetsgivarna – eller ett tillfälle för arbetsgivarna – att genom utsugning av främmande arbetskraft pressa ned avtalslönerna inom landet. Detta är viktigt. Ty även om man i det abstrakta lagstiftningsarbetet eljest möjligen kunde vinna gehör för mera internationella ideal, så komma därefter oundgängligen de konkreta fallen, och i förhållande till dem reagerar man inte idealistiskt.

Härtill kommer att vi av olika skäl – som likaledes äro för vidlyftiga att närmare skildra – även efter krisens övervinnande med all sannolikhet ha att räkna med en kanske mycket avsevärd arbetslöshet. Den permanenta arbetslöshetens fruktansvärda problem kommer, enligt vår mening, inte att kunna lösas utom genom mycket djupgripande reformer av fördelningen och produktionen. Och då sådana även i lyckligaste fall icke genomföras i brådrasket, böra vi räkna med permanentarbetslöshetens varaktighet för en avsevärd tid framåt.

Framför allt under sådana förhållanden ter sig givetvis en främmande invandring oläglig. Den framstår då ej blott såsom ett tryck på lönerna utan rentav såsom en stegring av arbetslösheten. Den får en desto mera förhatlig karaktär även på grund av det förhållandet, att immigranterna till följd av själva den lägre levnadsstandard, som gör det önskligt för dem att flytta över, komma att te sig såsom i förhållande till svenska arbetare mindervärdigt folkmaterial.

[ 131 ]Arbetarimmigrationens problemEtt jämförande studium av hur arbetarklassen i Amerika och i det brittiska väldet reagerat i en liknande situation är här mycket intressant. Att speciellt i Amerika arbetarna icke förrän relativt sent förmådde genomdriva immigrationsrestriktioner. berodde dels på att man under sekler hunnit vänja sig vid invandringen såsom ett normalt inslag i de sociala förhållandena, vilket vi i Sverige icke gjort, och berodde dessutom på att arbetarklassen där, vilket icke är fallet bär, var svagt organiserad både fackligt och politiskt.

Man får heller icke glömma, att ett nationellt utbyggt, tämligen stelt lönesystem och en omfattande socialpolitik ställer landet i vad som inifrån betraktat ter sig som en svag ställning gentemot invandringstrycket utifrån. Själva det socialpolitiska systemet kommer så att "kräva" ett immigrationsskydd.

Men om vi då stå i den situationen, att vårt land börjar bli ett alltmera eftersträvansvärt invandringsland, så kommer den låga fruktsamheten att framstå såsom en nationell fara och detta just ur arbetarklassens synpunkt. Denna inställning är desto naturligare på grund av den vagt nationalistiska inställning, som just odlas av immigrationskonflikten. Men låt oss lämna detta senare spörsmål öppet. Ett misstag är här icke utom möjligheternas gräns. Mycket beror bland annat på den utveckling arbetarinternationalerna samt hela den internationella byråkratien i Genève och det internationella förhandlingsväsendet kunna förläna åt den internationalistiska ideologien. Man skall vara försiktig med att spå om hopplöshet för denna rörelse, hur svarta konjunkturer den nu än genomlever. Men vi skulle vilja våga den förutsägelsen, att utvecklingen i första rummet kommer att gå ut på en konsolidering inåt av staterna (och eventuellt smärre statsgrupper). Utvecklingen går visserligen i "planhushållningens" tecken, men det är ännu egentligen blott de enskilda staterna, som erbjuda en tillräckligt homogen kulturbas och som äga den behövliga lagstiftningsmakten för dess genomtvingande.

[ 132 ]Vi måste tro, att på längre sikt på denna grundval en internationell samverkan kommer att kunna grundas. Motsatsen skulle betyda kulturell och ekonomisk undergång åtminstone för Europa. Men vi skola bara inte föreställa oss, att den internationalisering, varpå den västerländska kultureliten icke kan sluta att hoppas, nödvändigtvis kommer att innebära någon slags, i högre grad än nu genomförd fri och atomistisk rörlighet utan väl snarare, i många hänseenden åtminstone, en större fasthet och rentav stelhet. Det ligger i all organisations väsen. Icke minst måste den fria internationella folkomflyttningen sannolikt anses tillhöra ett förgånget skede.

Vi understryka här, att det i denna fråga mycket litet gäller, vad vi i och för sig skulle vilja, om vi finge göra om hela världen efter vår önskan. Författarna till denna skrift hata uppriktigt alla slags nationella skrankor och ha sannolikt i det hänseendet ovanligt många meningsfränder i just detta land. Men vi kunna icke ljuga om verkligheten vid skildringen av faktiska förhållanden och sannolika utvecklingstendenser.

Internationella arbetsbyrån i Genève har visserligen i högst seriösa direktörsrapporter diskuterat en friare arbetarmigration (och det till på köpet inte bara som ett långtidsprogram utan såsom en aktuell krishjälpl). Även andra instanser i det internationella livet ha någon gång gjort läpptjänst inför denna idé. Men i den hårda verklighetens värld är den på avskrivning. I vårt problem betyder det redan sagda framför allt och huvudsakligen, att det i och för sig finns fullt fog för att – som vi här göra behandla den svenska befolkningsfrågan såsom ett relativt internt problem. Emigration och immigration kunna antagas inom överskådbar framtid icke störa problemställningen på ett för slutsatserna väsentligt sätt. En tämligen hård immigrationspolitik kommer sannolikt att föras även från svensk sida. Att dock – om avfolkningen blir mycket kraftig – befolkningstrycket utifrån kan bli så starkt att det spränger denna fördämning och att då i vidrigt fall även vår [ 133 ]Internationalism och skandinavismfred kan bringas i fara, är en allvarlig följdsats, som här utan kommentarer må understrykas.

Det önskemålet må likväl till slut frambäras, att en friare omflyttning möjliggöres åtminstone mellan de tre i kulturellt hänseende närastående skandinaviska länderna inbördes. Sverige skulle därvid med all sannolikhet för den närmaste tiden komma att stå som den mottagande staten och bär därför huvudansvaret för hur denna fråga kommer att utveckla sig. Med hänsyn till tendenserna på världsmarknaden för jordbruksprodukter – särskilt i England och Tyskland – kan nämligen Danmark tänkas komma att befinna sig i ett väsentligt mycket sämre försörjningsläge än Sverige, och en viss utflyttning från Danmark kan tillfälligtvis komma att te sig önsklig. Även det norska folket kan genom världshandelns rubbningar befaras komma i svårare försörjningsläge än vi själva.

Förutsatt att vi i Sverige med våra rikare och fullständigare naturtillgångar kunna organisera vår produktion någorlunda förnuftigt, kan en immigration från dessa båda länder knappast från någon synpunkt te sig oönsklig. En någorlunda fri omflyttning mellan de tre skandinaviska länderna är också den fastaste grundvalen – och sannolikt den första och nödvändiga förutsättningen – för en ekonomisk och politisk skandinavism, vilken i sin tur är starkt motiverad icke minst av allmänt kulturella skäl. I längden kommer det med nuvarande tendens till specialisering och differentiering på alla livsområden icke att visa sig möjligt att uppehålla fullvärdiga nationella kulturer på en så smal befolknings- och hushållningsbas, som de tre små skandinaviska staterna var för sig erbjuda. Då världen nu – åtminstone för den närmaste epoken – spaltas upp i ekonomiskt och politiskt relativt avgränsade områden, gäller det att hamna inom ett område av rörelsefrihet, som är möjligast större än nationen själv och som likväl icke är på det vis stämplat av kulturellt och politiskt barbari och därmed [ 134 ]åtföljande höggradig risk för instabilitet, som fallet överallt är i Mellaneuropa.

Att landets gränser därtill i möjligaste grad böra hållas öppna för våra trängda landsmän i Finland, i den mån den finska nationalismen gör dem livet så surt, att de önska flytta över, är lyckligtvis ett krav, som man i vårt land även i detta avstängningens tidevarv kan driva såsom praktisk politik. Helst skulle vi vilja se hela den finska nationen innesluten i denna nya skandinavism, men utsikterna för Finlands inbegripande i en nordisk gemenskap äro med rådande utveckling i detta land synnerligen små.

Ett annat krav är att vi i möjligaste mån och med tacksamhet böra taga emot – om inte hela flyktingströmmen från diktaturländerna, vilket är orimligt – så likväl den fåtaliga och från genomsnittssynpunkt individuellt övervärdiga krets av vetenskapsmän och kulturarbetare, som nu på grund av sin ras, sin religion eller sin politiska övertygelse drivas ut och i sin nöd söka sig hit. Vi säga att detta är krav, som ännu praktiskt kunna resas och försvaras i detta land, men måste med sorg och skam bekänna, att det är mycket ovisst, i vad utsträckning de faktiskt kunna genomdrivas. Icke minst de "akademiskt bildade" samhällsgruppernas fackföreningar – ända ned från studentföreningarna – äro ivrigt verksamma i motsatt riktning, och de ha redan producerat högar av arkivalier, ur vilka det mörkaste trångsinne talar.


Den framtida befolkningspolitiska inställningen.

Kvar står emellertid alltjämt den betydelsefullare frågan: hur kommer det svenska folket att befolkningspolitiskt ställa sig inför den fallande fruktsamheten, den allt hastigare sjunkande befolkningsmängden och den hotande relativa avfolkningen av landet?

[ 135 ]Inför avfolkningenDet är möjligt och kanske rentav troligt, att det stämningsläge, som åtföljer både den förändrade åldersfördelningen och den internationella migrationskonflikten, i och för sig och i sin mån kommer att verka till ett mera positivt intresse för de egna befolkningstalens vidmakthållande. Säkert är det emellertid inte, och dessa båda faktorer, viktiga i och för sig, äro i alla händelser icke utslagsgivande vid besvarandet av den fråga, som det nu gäller att utreda.

Rent allmänt kan man som svar på huvudfrågan väl till en början våga påstå, att personer av den allmänna politiska inställning, att de redan tidigare känslomässigt motsatt sig nymalthusianismen, även i fortsättningen bli benägna att se en landsfara i den sjunkande fruktsamheten (åtminstone tills de mera klart se de socialpolitiska konsekvenser av en sådan politisk inställning, som det är denna boks uppgift att utreda).

Men den långt intressantare frågan är: hur kommer det andra lägret att reagera? Hur kommer man att ställa sig i de folkgrupper, som tidigare åsiktsmässigt mer eller mindre bestämt stött den nymalthusianska propagandan och som överhuvudtaget vant sig att lägga en radikal syn på samhällsföreteelserna? Framför allt: hur kommer den socialistiska arbetarklassen att se på frågan?

En lång tid komma de socialt radikala att i stor utsträckning reda sig med den möjligtvis begripliga men också absolut negativa satsen, att en stor befolkning i och för sig icke kan vara ett samhällsvärde att eftersträva. Detta är den gamla kampsignalen mot befolkningschauvinisterna vid tiden för nymalthusianismens egentliga genombrott. Allting är dock relativt, och när befolkningstalen ordentligt börja dala, kommer hela den förkunnelsen att låta bra ihålig. För vår del hålla vi för sannolikt, att opinionen kommer att svänga, och att man icke minst i de politiskt radikala socialgrupperna kommer att bli intresserad av att finna medel att hålla fruktsamheten uppe. [ 136 ]Vi tro så av många skäl. Men det är i första hand ett, som här till en början skall framdragas.

Ett faktum är, att de enda verkligt effektiva medlen att hålla fruktsamheten uppe bestå i genomgripande fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska reformer. Det läger, som redan av andra skäl har hela sin strävan inriktad på en utveckling i denna riktning, kommer icke att kunna undgå en stigande förståelse för ett syftemål, som däri måste söka sitt enda medel.

I det motsatta lägret kommer heller inte i fortsättningen att saknas personer, som grubbla över hur fruktsamhetstalen skola kunna bringas upp. Deras uppgift är emellertid inte den lättaste, såvida de inte grundligt förändra hela sin socialfilosofi. Att hjälpa upp födelsesiffrorna med preventivlagar och annan strafflagsexercis, kommer att visa sig mer och mer orimligt. Själva tanken att dylika metoder skulle vara resultatbringande har blottat en förvånande okunnighet om hur djupt de sociologiska orsakerna till det man vill ändra äro rotade.

Orsakerna till att födelsetalen sjunka ligga nämligen närmast i familjeinstitutionens förändrade sociala struktur och förändrade socialmoraliska innehåll. Agitationen för och emot barnbegränsning har här kunnat spela rollen av utlösande moment. Men i det väsentliga svarar, som redan i föregående kapitel antytts, denna förändrade inställning till än djupare liggande förändringar av själva den sociala och ekonomiska grundvalen för familjebildningen, förändringar som i vårt land följt industrialiseringen i spåren. De sjunkande fruktsamhetstalen beteckna egentligen ingenting annat än svårigheterna att anpassa den gamla, från tidigare produktionsperioder nedärvda familjeinstitutionen till dess nuvarande miljö, som är det moderna ekonomiska och sociala livet. Och om man icke ser till att man bättre anpassar denna sociala och ekonomiska bas till familjebildningen, så kan det mycket väl hända, att rasen går det självmord till mötes, varom man profeterat.

[ 137 ]Sociologiska perspektivLåt oss titta ett ögonblick på dessa nya motiv och inställningar, sådana de, uttryckta i åsikter och talesätt, kunna studeras var som helst. Barn betyder utgifter i långt högre grad nu än förr under självhushållets dagar. Utrymmet är dyrbarare än förr, kraven på uppfostran äro större, utsikterna för arbetsanställning framstå ovissare, liksom givetvis även det nyttiga arbete barnen förr utförde i hemmet nu är mindre påkallat. Och utgifter väger man dessutom mera än förr, vilket är ännu viktigare.

Förr hade vi ett stabilt ståndssamhälle med tämligen stel social lagring och föga kommunikation mellan de olika skikten. Ståndssamhället var vidare moraliskt bejakat såsom traditionellt. Man levde sitt liv bland likar, och detta liv förlöpte tämligen oförändrat från generation till generation. Industrialiseringen har nu rört om i det gamla ståndssamhället. Man befinner sig i livlig kommunikation både uppåt och nedåt. Man strävar allmänt att höja (och ej blott upprätthålla) sin relativa levnadsstandard, och barn äro därvid en börda. Gör man månne i allmänhet klart för sig, att denna strävan till alltjämt stegrad levnadsstandard egentligen är ganska ny? Den existerade icke mera utpräglat i det gamla bonde- och hantverkssamhället; den existerar fortfarande knappast i statarklassen.

Det är denna strävan efter stegrad standard, som ger grundackordet i vår tids sociala mentalitet. Inom detta av industrialiseringen framdrivna utvecklingsförlopp ha vi att lägga märke till, hur framför allt kvinnorna berövats större delen av sina ekonomiska funktioner från det förkapitalistiska samhället. De ha i stor utsträckning numera att söka dessa sina funktioner i näringslivet. Och om de stanna i hemmet, så göra de det trots en dragning ut. Hemmet binder dem i så fall mest genom barnen och traditionen, men icke såsom tidigare genom vissa direkt ekonomiska funktioner. Dessa ha nämligen fråntagits kvinnorna i samma man naturahushållningen avlösts av modern arbetsfördelning och arbetsspecialisering.

[ 138 ]Det föreligger alltså här ett nytt motiv för kvinnorna, ett motiv som psykiskt är i verksamhet, vare sig det faktiskt förmår driva dem ut i näringslivet eller icke. I rationaliserad form kan man ge uttryck åt detta motiv genom att säga, att det nu förnimmes långt "hindersammare" för kvinnorna att föda och uppfostra barn; hindersammare nämligen från synpunkten av denna nya, i sista hand tekniskt och ekonomiskt betingade viljekomponent. Med urbaniseringen, bosättningen i stadslika samhällen, blir möjligheten att lämna barnen att sköta sig själva dessutom mindre, vilket i och för sig ökar deras hindersamhet. I de något högre samhällslagren ha kvinnorna vidare "emanciperats": stegrat sina krav på självständigt! socialt liv i än vidare mening. Denna inställning griper snabbt omkring sig. Den löper i takt med förändringen av kvinnornas roll i det ekonomiska livet.

Om man vill stoppa födelsetalens fall, finns det därför intet annat medel än att söka förskjuta hela detta nya komplex av psykologiska motiv för en nästan till barnlöshet driven födelsebegränsning. Man måste nedbringa den extra kostnaden att ha barn för att minska det hinder barnen nu utgöra i familjernas ständiga strävan att förbättra sin standard. Och man måste göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv. Detta är en avsiktligt krass formulering av det socialpolitiska problem, som den hotande avfolkningen reser.

Det gäller helt enkelt att systematiskt förändra familjeinstitutionens sociala och ekonomiska basis och därmed även dess struktur och innebörd. Vi må därvid dra oss till minnes, att familjen redan har förändrats på grund av industrialiseringen; därpå äro bland annat de sjunkande fruktsamhetstalen ett tecken. Här är blott spörsmålet, om man skall låta familjen stanna i denna halva kompromiss mellan nedärvd tradition och förändrade ekonomiska villkor.

Detta är en sak, som våra konservativa moralister alltför ofta glömma. Det är nämligen fullkomligt omöjligt att gå [ 139 ]Familj och socialpolitiktillbaka – lika omöjligt och av enahanda skäl, som det är omöjligt att backa den kapitalistiska produktionsordningen till bonde- och hantverksstadiet. På ett eller annat sätt anpassa sig de sociala institutionerna ständigt efter de förändrade ekonomiska betingelserna. Men det finns många slag av anpassningar, och vissa benämna vi felanpassningar.

Lyckligtvis kunna vi inom vissa gränser styra anpassningaförändringarna. Man låter icke ett brutet ben läka ihop hur det vill; man spjälar det. All förnuftig politik är nu djupare sett ingenting annat än en oavbruten strävan att lappa ihop och intelligent anpassa de sociala institutionerna till förändrade tekniska och ekonomiska förutsättningar. Inriktningen av denna strävan bestämmes av de politiska inställningarna. Det är därför dessa måste studeras för att kunna tas till utgångspunkt. Men har man dem så givna, kan man komma tämligen långt genom att resonera i termerna mål och medel.

Vill man stoppa fruktsamhetstalens fall, finns det ingen annan väg än en mycket radikal fördelnings- och socialpolitik, och denna kan i sin tur icke genomföras annat än på basen av en radikal produktionspolitik, som stegrar produktionens effektivitet till nivå med de tekniska möjligheterna. Problemet skall mera ingående upptagas i de följande kapitlen. Här må blott påpekas, att den stigande politiska och sociala upplysningen bland de breda massorna och den förbättrade ekonomiska grundvalen för nationens gemensamma liv i alla händelser och helt oavsett det befolkningspolitiska motivet kommer att stegra fordringarna på en effektiv och därför kostsam socialpolitik, samtidigt som de tekniska och organisatoriska förändringarna komma att driva fram kraven på en radikal omläggning av produktionen i socialistisk riktning. Här kommer utan tvivel en sammankoppling av politiska motiv och intressen att äga rum.

Problemet om familjens nygestaltning kommer med andra ord att vävas in i den fördelningspolitiska, socialpolitiska och produktionspolitiska diskussionen. Hela befolkningsfrågan [ 140 ]kommer att ställa sig alldeles annorlunda, när man mera allmänt gjort klart för sig, att den mycket långt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen bestämt pekar – det barnlösa äktenskapet eller enbarnsäktenskapet – egentligen omöjligt kan te sig såsom ett mera allmänt omfattat ideal för ett fritt folk, som lever under lyckliga sociala och ekonomiska förhållanden, ett folk, som har klokhet och kraft nog att så bestämma över sitt ekonomiska liv, att ingen redlig medborgare behöver leva i godtyckligt, klassbetingat beroende och i otrygghet för sin materiella existens. Denna tendens till ständig och hastig befolkningsminskning kommer då för allt flera medborgare att framstå såsom en del av den allmänna disharmoni i den mänskliga samlevnaden, som råder under själva det dynamiska övergångsläget från patriarkalisk förkapitalistisk tradition över liberalkapitalistisk individualism till en mera planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap på bredaste demokratiska grundval. I det framtida samhället måste familjerna och barnen vara värnade på ett helt annat sätt än nu. Därigenom skola även förutsättningarna vara skapade för en friskare familjemoral.

Och sedan nymalthusianismen så löpt linan ut skall det visa sig, att befolkningsfrågan förvandlats till det slagkraftigaste argumentet för en djupgående och radikal, socialistisk omgestaltning av samhället. Befolkningsfrågan kommer att mäktigt resa det politiska kravet, att de sociala förhållandena i vårt land skola förändras därhän, att medborgarna på nytt vilja sätta tillräckligt många barn till världen, för att vårt folk icke skall dö ut.

Vi erinra om att Malthus, då han för ungefär ett och ett halvt sekel sedan skickligt upprullade hela denna fråga, som sedan dess burit hans namn, tvärtom avsåg och för en tid verkligen lyckades att smida ett dödligt vapen emot den socialistiska rsdikalismen och till försvar för de borgerliga institutionerna, klasskillnader och egendomsolikheter. – Sådana öden ha understundom de stora politiska stridsfrågorna.