Kris i befolkningsfrågan folkupplaga/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 141 ]Levnadsstandarden beror av barnantalet

FEMTE KAPITLET.

Det svenska folkets levnadsstandard.

Barnbegränsningens utbredning står således i närmaste samband med en ständig strävan inom alla folklager att nå en stegrad levnadsstandard. Det är denna strävan, som mer än kanske något annat utmärker det samhällstillstånd av alltjämt pågående industrialisering och rationalisering vari vi befinna oss, och som skiljer det från tidigare historiska perioder. För att kunna förstå och socialpolitiskt värdesätta denna strävan måste man till en början äga någon kunskap om den levnadsstandard, varå de breda lagren av det svenska folket för närvarande faktiskt ha att leva, och framför allt hur de enskilda familjernas levnadsstandard beror av deras barnantal.


Löner och inkomster.

I första hand skulle det därvid vara av intresse att närmare kunna ange familjeinkomstens storlek för olika samhällsklasser. De statistiska möjligheterna äro emellertid mycket begränsade. Vår inkomststatistik grundar sig som bekant på de för beskattningsändamål föreskrivna självdeklarations- och taxeringsförfarandena. Detta statistiska material är icke det allra bästa. I allmänhet kan man utgå från att inkomstuppgifterna av olika skäl bli något för låga. I stort sett torde resultatet dock vara någorlunda rättvisande. Vid bedömandet av alla inkomstuppgifter har man emellertid att å andra sidan komma ihåg, att i vårt land till skillnad från t. ex. de anglosaxiska länderna, både den statliga och framför allt den kommunala inkomstbeskattningen lägger beslag på en avsevärd del av även de mycket små inkomsterna.

[ 142 ]Den sista tillgängliga fullständiga analysen av inkomststatistiken finnes i 1920 års folkräkning. Detta år var dock i inkomsthänseende föga normalt, och dessutom ligger det nu snart ett och ett halvt decennium tillbaka i tiden. En liknande bearbetning gjordes visserligen även vid folkräkningen 1930, men ännu finnas dessvärre blott inkomstuppgifterna bearbetade och publicerade för tolv län och Stockholms stad.[1] I brist på annat material få vi emellertid tills vidare hålla oss till resultaten av denna begränsade bearbetning, vilken för övrigt även den börjar bli föråldrad. Det är – detta anmärkt inom parentes – ett genomgående fel med den svenska officiella statistiken, att i den mån den överhuvudtaget ger sig in på en någorlunda omfattande och intensiv analys av sociala förhållanden – och vår befolkningsstatistik är verkligen sedan nära två århundraden förebildlig för hela världen – så färdigställas resultaten i regel så långsamt. att de hinna bli föråldrade, innan de göras tillgängliga för praktiskt bruk. Till någon del ligger denna långsamhet i sakens natur: ingående undersökningar göras icke över en natt. Men till väsentlig del är orsaken en bristande tidskoncentration, vilken dock i hög grad skulle kunna genomföras utan stort ökade kostnader (och ofta rentav till lägre kostnader beroende på att de högre kvalificerade tjänstemännen kunde utnyttjas att på en gång leda mer underordnad arbetskraft), låt vara att då dessa kostnader icke lika lätt skulle kunna utspridas på flera år.

Av hela folkmängden i denna del av riket, som uppgick till 2,832,289, voro 1,006,730 män och 533,156 kvinnor redovisade såsom "yrkesutövare". Den sammanlagda inkomsten var 2,625,678 tusen kronor, medan förmögenheten uppgick till 8,422,851 tusen kronor. Detta betyder, att inkomsten per person i genomsnitt skulle ha varit över 900 kronor, varemot svarar en genomsnittlig förmögenhet av ej fullt 3,000 kronor.

[ 143 ]Vår inkomststatistikDetta urval av Stockholms stad och tolv län ger dock i så måtto en skev bild, som de fattigare delarna av landet äro starkt underrepresenterade. I 1920 års fullständigare analys visar det sig även, att den genomsnittliga inkomsten per person ligger 9 och den genomsnittliga förmögenheten hela 12 % lägre för riket än för de tolv bearbetade länen och Stockholm. Utgå vi från att relationen skulle vara densamma 1930 som 1920, skulle år 1930 den genomsnittliga inkomsten i hela landet blott ha varit omkring 840 och förmögenheten 2,600 kronor per person. De i fortsättningen anförda inkomst- och förmögenhetstalen äro erhållna genom en liknande extrapolering. Det bör påpekas, att den procentuella förändringen blir betydligt mindre, då den beräknas för särskilda yrkesgrupper. Stockholm och de tolv länens högre inkomst- och förmögenhetsläge beror nämligen till väsentlig del därpå, att deras befolkning innehåller betydligt fler personer i yrken med genomsnittligt högre inkomster och förmögenheter och färre personer i yrken med lägre inkomster och förmögenheter. Naturligtvis utgör emellertid den omständigheten, att ej fullt halva materialet är bearbetat en ytterligare anledning till alla de övriga att taga dessa inkomst- och förmögenhetsuppgifter med mycket stor reservation.

Antaga vi nu, att befolkningen kunde uppdelas på familjehushåll bestående av man, hustru och två barn, skulle 1930 på varje sådan normalfamilj ha kommit en inkomst av omkring 3,350 kronor och en förmögenhet av inemot 10,400 kronor. En sådan beräkning är emellertid i och för sig alldeles fiktiv. Den motsvarar icke den genomsnittliga familjestorleken. Av de personer, som detta år förtjänade inkomster eller hade förmögenhet, voro vidare ett avsevärt antal ogifta, ett annat antal voro visserligen gifta men hade intet eller bara ett barn, medan samtidigt några hade flera barn än två.

Genomsnittsberäkningen är emellertid föga upplysande även av ett annat och viktigare skäl. Både inkomst- och förmögenhetsfördelningen i samhället är synnerligen ojämn, i det att ett [ 144 ]fåtal personer ha mycket stora inkomster och förmögenheter. Den stora mängden av medborgare få nöja sig med desto mindre inkomster. Och blott en mindre del av dem ha överhuvudtaget någon förmögenhet. Av förmögenhetsägarna ha i sin tur det stora flertalet blott en mycket liten förmögenhet. Från den här anlagda befolknings- och socialpolitiska synpunkten äro icke de personer av intresse, som sitta med de stora förmögenheterna och de stora inkomsterna, utan tvärtom den stora mängden av medborgare i små omständigheter.

Se vi därför till de särskilda yrkesgrupperna av folket, där inkomster och förmögenheter icke kunna väntas vara så höga, få vi också fram en helt annan bild. Till en början skulle det då vara av intresse att studera bondeklassens ekonomiska ställning. I den nu publicerade statistiken för 1930 äro emellertid hemmansägarna sammanslagna med godsägarna, varjämte böndernas hemmavarande barn och anhöriga över 15 år blott redovisas tillsammans med en mängd andra kategorier. För år 1920 ha vi visserligen mer differentierade uppgifter, men särskilt för bondeklassen ha de ekonomiska förhållandena ändrats så väsentligt, att dessa gamla uppgifter icke äro av större värde för frågans belysande. Då därtill den på taxeringsuppgifter grundade inkomststatistiken särskilt för bondeklassen av andra skäl måste antagas mindre rättvisande än för löntagare, måste vi dessvärre lämna denna viktiga socialklass åt sidan i denna inkomstöversikt. Vi påpeka blott, att det är allmänt känt, att bondeklassen trots alla statliga stödåtgärder fått sin levnadsstandard mycket hårt pressad genom den allmänna jordbrukskris, vilken nu synes bli permanent för så lång tid som man överhuvudtaget kan överskåda.

Inom jordbruksgruppen uttaga vi därför blott den stora gruppen "övriga jordbruksarbetare", som omfattar hela mängden av icke särskilt kvalificerade statare, drängar och pigor, lösarbetare o. s. v. Denna folkgrupp uppgick 1930 inom de undersökta tolv länen till ett antal av 227,506 personer, varav [ 145 ]Genomsnittlig inkomst101,804 män och 11,219 kvinnor redovisades såsom "yrkesutövare". Den sammanlagda taxerade inkomsten för denna folkgrupp var 79,663 tusen kronor och förmögenheten 25,405 tusen kronor, vilket i avrundade tal gör 350 kronor inkomst och något över 100 kronor förmögenhet per person och år. Siffrorna förändras blott mycket litet genom en extrapolation, som tar hänsyn till inkomstnivån i de uteslutna länen. Kunde vi tänka oss gruppen uppdelad i familjehushåll om fyra personer, skulle den årliga familjeinkomsten bli omkring 1,400 kronor. Uppenbarligen är det här fråga om en samhällsklass på existensminimum.

Göra vi motsvarande sammanställning för fiskare och deras familjemedlemmar, komma vi för hela riket till en årsinkomst per person av blott omkring 300 kronor och en förmögenhet av något över 1,000 kronor. För yrkesgruppen skogs-, flottnings- och milkolningsarbetare blir efter en på motsvarande sätt gjord utslagning den årliga medelinkomsten per person omkring 350 kronor och förmögenheten 100 kronor. Inkomststandarden för bägge dessa grupper överensstämmer således i stort sett med lantarbetarnas. Till komplettering av dessa uppgifter må omnämnas, att i den Pettersson–Stéenhoffska bostadsundersökningen för landsbygden år 1926, som längre fram skall beröras på tal om bostadsstandarden, omfattande 5,671 hushåll i 19 utvalda socknar, karakteriseras nära en tredjedel av samtliga familjer såsom fattiga. Fattigstrecket hade därvid dock satts så lågt som till en inkomst av i allmänhet 300 kronor per personenhet, varvid två minderåriga barn räknades lika med en vuxen person. För att komma över detta fattigstreck skulle således en familj bestående av man, hustru och fyra minderåriga barn ha behövt en inkomst av 1,200 kronor, medan en familj med endast två barn skulle ha behövt blott 900 kronor. Denna undersökning gällde en blandad landsbygdsbefolkning bestående av jordbrukare-, lantarbetare-, fiskare-, skogsarbetare-, tjänstemanna-, näringsidkare- och industriarbetarklasserna. Av den i [ 146 ]undersökningen ingående gruppen av lantarbetarfamiljer angives betydligt över halva antalet falla under fattigstrecket, av fiskarfamiljerna vid pass en fjärdedel.

Den stora gruppen industriarbetare omfattade i Stockholm och de bearbetade tolv länen 1930 en folkmängd av 700,391 personer, varav 287,295 män och 63,878 kvinnor vilka redovisades såsom yrkesutövande. Deras sammanlagda taxerade inkomst uppgick till 639,895 tusen. kronor och deras förmögenhet till 207,526 tusen kronor. Detta gör en årsinkomst av över 900 kronor per person och en förmögenhet av nära 300 kronor. Per yrkesutövare blir den genomsnittliga inkomsten över 1,800 kronor. Verkställa vi en omräkning, som tar hänsyn till inkomstnivån i de övriga länen, blir den genomsnittliga inkomsten per person omkring 850 kronor och förmögenheten omkring 290 kronor. Per yrkesutövare blir genomsnittsinkomsten för hela riket 1,780 kronor. Industriarbetarna stå således på en betydligt högre inkomststandard än lantarbetarna. Vid jämförelse med lantarbetarna bör man emellertid ta hänsyn till att industriarbetarnas levnadskostnader ligga något högre och även till att totalinkomsten för lantarbetarna av olika skäl i högre grad kommit i underkant. Barnantalet i industriarbetarklassen är vidare nedbringat långt kraftigare, och gruppen har ett färre antal mindre arbetsföra åldringar, två omständigheter som likaledes bidraga till deras högre inkomststandard, vare sig denna beräknas per person eller inkomsttagare.

Dessa beräkningar gälla som sagt år 1930, som i synnerhet för industriarbetarna var topp- och avslutningsåret på vår sista högkonjunktur. Sedan dess ha ju penninginkomsterna sjunkit åtskilligt. Själva beräkningarna äro dessutom behäftade med många både statistiska och principiella svagheter. Ett säkrare stöd för bedömandet av de breda folklagrens inkomststandard får man i lönestatistiken.

I lönestatistisk årsbok för år 1932 redovisas lönenivån inom jordbruket under tjänsteåret 1932–33. Statavlönade körkarlars [ 147 ]Arbetarnas inkomsterkontanta årslön beräknas under angivna år ha uppgått till i genomsnitt 617 kronor per år, vilket jämte värdet av stat och övriga naturaförmåner tillsammans gör en årsinkomst av 1,213 kronor. Tjänare i husbondens kost och logi ha regelbundet något lägre lön. Tillfälliga daglönare i egen kost hade en genomsnittlig daglön av 4,13 kronor för sommardagsverke och 3,47 för vinterdagsverke. En beräknad genomsnittlig totalavlöning per år för samtliga manliga lantarbetare ger 1,083 kronor.

Ur samma källa kan inhämtas, att medelförtjänsten för skogsarbetare (huggare) vintern 1932–33 uppgått till omkring 4,40 kronor per dag. Genomsnittliga timförtjänsten för Vägarbetare år 1933 beräknas till 77 öre. På grund av den oregelbundna sysselsättningen kan en årslön för dessa yrkeskategorier näppeligen beräknas på grundval av dessa uppgifter.

För hela den stora kategorien av arbetare inom industri och hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. m. har totala löneinkomsten per år för vuxen (över 18 år) manlig arbetare år 1932 beräknats till 2,597 kronor. En preliminär beräkning för år 1933 ger 2,612 kronor. För kvinnlig arbetare äro motsvarande tal 1,583 och 1,556 kronor.

Men dessa kalla inkomst- och lönesiffror säga inte så mycket. Den viktigaste frågan återstår: hur mycket kan man för dessa inkomster köpa av de tjänster och förnödenheter, en familj be:över för att leva? I synnerhet personer inom den kvantitativt fåtaliga men politiskt alltjämt betydelsefulla över- och medelklassen, vilka själva ha ofta mångdubbelt högre inkomster och därför kunna leva ett relativt bekymmersfritt liv, göra sig ofta alldeles fantastiska föreställningar om de faktiska möjligheterna att dra sig fram på de låga inkomster, vartill huvudmassan av vårt folk är hänvisat för täckandet av sina konsumtionsbehov. I det följande skola vi därför något närmare studera, hur man har att leva för att få dessa inkomster att räcka. Vi upptaga därvid blott de båda livsviktiga konsumtionerna: försörjningen med bostäder och med födoämnen, men [ 148 ]skola även beröra arbetslöshetsrisken och jordbrukskrisens tryck. Huvudvikten kommer att läggas vid bostadsstandarden på grund av dess särskilt stora vikt ur befolkningssynpunkt.

Den grundläggande synpunkten blir den familjeekonomiska. Arbetslöner och andra inkomster utgå ju numera med allt mindre hänsyn tagen till försörjningsbördan. Får en familj barn, ökas dess kostnader men vanligen icke dess inkomster. Den har därför att i stället inskränka på sin konsumtion. Frågan gäller alltså i det följande framför allt detta samband mellan levnadsstandard och familjestorlek: hur mycket och ned till vilken nivå pressas en familjs levnadsstandard genom barnafödande?


Bostadsstandarden.

Genom att så spörja efter den konkreta innebörden av den levnadsstandard, varpå vårt folk har att leva, vända vi oss till själva grundvalen för hela socialstatistiken och därmed för all rationell socialpolitik. Denna statistiska grundval är dessvärre för närvarande mycket svag.

Svagast är kanske bostadsstatistiken, som under efterkrigstiden oavbrutet fått förfalla, ett resultat av missriktad sparsamhet. Situationen har under de sista åren rentav varit den, att vi lagt ner förhållandevis mycket stora kostnader på en hyresstatistik, upplagd blott för att tjäna den s. k. dyrortsgrupperingen – en i Sverige nära nog till löjlighet uppdriven administrativ sysselsättning, vars nedskärande till rimliga proportioner är ett livsvillkor för att socialstatistiken skall få växtrum och icke helt förkvävas. Bostadsstatistiken har inom denna ram alltmera fullständigt inriktats på de i och för sig ytliga marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Varje analys av hur folk med olika stora familjer och i olika social- och inkomstklasser faktiskt bo har så småningom fallit bort.

När vi därför under de sista årens svåra ekonomiska kris haft att söka med lykta efter möjligast produktiva [ 149 ]Bostadsstatistikens förfallsysselsättningar för de krisarbetslösa i landet, har – vid sidan av de delvis anarkiska förhållandena på byggnadsarbetsmarknaden – den viktigaste anledningen, varför denna arbetskraft icke kunnat i högre grad och på ett mera rationellt sätt inriktas på den för folkets hälsa och lycka livsviktiga bostadsproduktionen, faktiskt varit att vi inte haft den nödiga kunskapen om bostadsförsörjningen i landet.

Denna brist håller nu på att bli botad, åtminstone för städers och stadsliknande samhällena del. Inom bostadssociala utredningen företages för närvarande en omfattande bostadsstatistisk undersökning, som icke stannar vid de ytliga marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Men till dess denna undersökning är färdig, äro vi för en skildring av de faktiska bostadsförhållandena hänvisade till ett mycket svagt och delvis redan föråldrat statistiskt material. I den efterföljande skildringen av den i vårt land rådande bostadsnöden behandla vi först stadssamhällena och därefter landsbygden och skilja vidare den art av bostadsnöd, som består i överbefolkning av lägenheter (trångboddhet) från den, som beror av lägenheternas otillfredsställande kvalitet (bofällighet).

Trångboddheten i svenska städer är mycket större än i andra länder med jämförligt välstånd och allmän levnadskultur. Den vanligaste familjebostaden är ett rum och kök eller en ännu mindre lägenhet. För städer med över 10,000 invånare utgjorde vid slutet av 1928 dylika miniatyrlägenheter åtskilligt över 50 % av alla uthyrda lägenheter. Denna genomsnittliga proportion blir icke väsentligt annorlunda, om man tar med även de detta år ej undersökta mindre orterna. I en stad som Norrköping voro nästan tre fjärdedelar av alla hyreslägenheter av denna litenhet; i Eskilstuna till och med något mer än tre fjärdedelar. Även Gävle visar över 70 % i denna storlekskategori. I Västerås och Trollhättan närmar sig också procenttalet 70, i Göteborg och Södertälje är det över 60, i Örebro, Borås och Uppsala över 50. Stockholm och Malmö hålla sig i underkant av 50 %. [ 150 ]Detta gäller uthyrda lägenheter; tas hela lägenhetsbeståndet med blir i allmänhet proportionen något mindre.

Emot detta förhållande, att omkring hälften av alla bostadslägenheter i städer och industrisamhällen äro blott ett rum och kök eller mindre, svarar det faktum att en ungefär lika stor del av motsvarande befolkning bor i sådana lägenheter. Det genomsnittliga antalet boende i speciellt lägenheter om ett rum och kök, som är den största gruppen bland smålägenheterna, utgjorde 1926 i 55 undersökta städer – varibland alla större utom Stockholm – 3,4 personer. Vid detta tillfälle utgjorde ensamt dessa lägenheter om ett rum och kök nära 40 % av hela lägenhetsbeståndet i dessa städer, och i dem bodde även nära 40 % av hela befolkningen.

Det genomsnittstal för boendetätheten i dessa lägenheter om ett rum och kök, som därvid framkommer, åskådliggör emellertid blott ytligt den i dem rådande faktiska trångboddheten. En del dylika lägenheter bebos nämligen av ensamma personer och av unga makar utan barn eller med blott ett barn, vilket trycker ned genomsnittstalet. Det visar sig också att av lägenheterna om två rumsenheter – en kategori som praktiskt betyder ett rum och kök – voro 1926 23,2 % bebodda av 5 eller flera personer, vilket betyder att 41,3 % av hela den befolkning, som bor i dessa slags lägenheter, var i denna grad trångbodd. En väsentlig del av dessa lägenheter var i än högre grad överbefolkad, och eftersom de överbefolkade lägenheterna inhysa relativt flera människor, bodde en proportionsvis ännu större del av befolkningen i dessa särskilt överbefolkade lägenheter.

För att få en uppfattning härom måste vi gå tillbaka till 1924 års hyresräkning, som gäller 220 orter, varibland alla städer och industriorter över 5,000 invånare (utom Stockholm) uppgående till ett antal av 72, jämte nära 150 mindre städer, köpingar och municipalsamhällen (i huvudsak de som hade ett invånarantal över 2,000). Man finner av denna undersökning, att av samtliga lägenheter om ett rum och kök, som i [ 151 ]Trångboddheten i städernadetta material ävenledes utgjorde inemot 40 % av hela lägenhetsbeståndet inhysande nära 40 % av hela befolkningen, voro över 7 % bebodda av hushåll med 7 eller flera personer, och nära 17 % av befolkningen i denna lägenhetskategori (86,503 av 518,314) var i denna extremt höga grad trångbodd. Gör man motsvarande beräkning för den nästan otroliga grad av överbefolkning, som ligger i inhysandet av 9 eller flera personer i en lägenhet om ett rum och kök, finner man att likväl nära 2 % av lägenheterna voro överbefolkade i denna grad; storleken av den befolkning, som bodde på detta sätt var över 5 % (26,498) av hela den befolkning, som bebodde lägenheter om ett rum och kök.

För att riktigt kunna se det förfärliga i dessa tal, måste man göra klart för sig, att den genomsnittliga familjestorleken på grund av fruktsamhetens nedgång ju starkt minskats, och att därför så stora familjer i och för sig äro relativt sällsynta inom befolkningen. Vid 1924 års hyresräkning befunnos 72,3 % av alla bostadshushåll omfatta högst 4 personer; för smålägenheter (upp till och med två rum och kök) voro 76,5 % så små. Hushåll om 7 eller flera medlemmar äro ännu sällsyntare; vid 1920 års folkräkning beräknades antalet hushåll över 7 personer i städerna uppgå till blott något över 7 % av samtliga. Dessa uppgifter äro visserligen ej fullt jämförliga, men de äro dock tillräckligt rättvisande för att illustrera det påståendet, att mängden av särskilt stora familjer med nästan ofelbar nödvändighet tryckes ned i en från socialhygienisk synpunkt absolut fördömlig trångboddhet.

Vi ha här tills vidare hållit oss till lägenhetskategorien ett rum och kök såsom den i Sverige vanligaste familjebostaden. Vi ha emellertid att lägga märke till, att särskilt i norra Sverige även enrumslägenheterna (vanligen ett rum med spis) i betydande omfattning användas såsom familjebostad. 1926 räknade i Skönsmon 41,6 % och i Kiruna rentav 44,5 % av enkelrummen 3 eller flera boende, och respektive 65,2 och 66,8 % av deras [ 152 ]invånare bodde i så starkt befolkade rum. Förhållandena äro bättre i södra Sverige, där på ett flertal orter blott en tiondel eller mindre av dessa lägenheter voro på detta sätt överbefolkade. För de 1926 undersökta 55 städerna visar det sig dock, att 19,7 % av enkelrummen voro belagda med 3 eller flera personer, varvid 42,8 % av den befolkning, som bor i dylika lägenheter, var i denna grad trångbodd. Gå vi tillbaka till 1924 års mera omfattande undersökning, vari ju medtagits även ett flertal smärre orter med särskilt stort ettrumsklientel, ställde sig motsvarande procenttal 21,5 respektive 45,3. Göra vi vissa beräkningar för att nå mera specificerade uppgifter, finna vi att detta år över 10 % av enrumslägenheterna rentav hyste 4 personer eller flera samt nära 5 % 5 eller flera personer, vilket betyder att respektive 29 % och 16 % av ifrågavarande befolkning var i denna ytterligt förstärkta grad trångbodd.

Näst lägenhetstypen ett rum och kök utgör typen två rum och kök den vanligaste. Det vare ett första och blygsamt bostadssocialt önskemål att göra den förhärskande som hem för familjer, vilka man väntar skola föda barn på normalt sätt. Medan i de 55 städerna som undersöktes 1926, 12,2 % av lägenheterna voro enkelrum, enkelkök m. m. och 38,9 % ett rum och kök, omfattade emellertid två rum och kök blott 25,9 %, varjämte 23 % voro tre rum och kök och större. I tvårumslägenheterna bodde då 27,3 % av befolkningen.

Men även i dessa lägenheter om två rum och kök förekom trångboddhet. I nära 9 % av dem bodde 7 eller flera personer, och av hela befolkningen i dessa lägenheter var 18,4 % så trångbodd. En ännu högre trångboddhet är emellertid mycket sällsynt i denna lägenhetskategori, eftersom så stora familjer lyckligtvis börja försvinna. I 1924 års undersökning beräknas dock nära 1% av dessa lägenheter rentav ha hyst 10 personer eller flera, motsvarande nära 3 % av hela den ifrågavarande befolkningen.

Vi ha hittills blott mätt lägenheternas överbefolkning i [ 153 ]De stora familjerna i de små bostädernaförhållande till rumsantalet. Beträffande golvyta och luftvolym stå vi nästan utan all statistik. Ett par intensivundersökningar för Göteborg och Lund ställa det emellertid sannolikt, att om rummens dimensioner kunde medtagas i kalkylen överbefolkningen skulle framträda än fruktansvärdare. De små lägenheterna ha nämligen i allmänhet även små rum, och allra minst äro oftast rummen i just de överbefolkade lägenheterna. I lägenheter om två rum och kök eller mindre, som beboddes av mer än två personer per rumsenhet ( = rum eller kök), var således i Göteborg det utrymme som kom på varje person mestadels mindre än 7 kvm. I motsvarande lägenheter om ett rum och kök hade varje familjemedlem i regel bara 5 kvm. Uppställer man som absolut fysiologiskt minimikrav, att det skall komma 10 kbm. Iuftvolym per vuxen person eller per två barn under 15 år – ett krav som överhuvudtaget blott är något så när tillräckligt, om lägenheten är fuktfri och ventilationen god – så skulle enligt denna norm 60 % av alla dessa lägenheter om två rum och kök och därunder vara mycket starkt överbefolkade redan ur denna rent fysiologiska synpunkt.

Den bild, som härigenom erhållits av den trångboddhet, som förhärskar bland våra städers och industriorters mindre bemedlade befolkning – den befolkning, som i huvudsak haft att uppbära och intill senaste tid också faktiskt uppburit dessa orters barnafödande – bekräftas i stort sett av de uppgifter. som innehållas i levnadskostnadsundersökningarna. 1923 års levnadskostnadsundersökning för städer och industriorter grundar sig å räkenskaper från 1,400 hushåll spridda över hela landet, varav något över hälften hörde till industriarbetarklassen och resten till respektive lägre tjänstemanna- och medelklasserna. I flertalet fall voro hushållen uttagna så, att de omfattade man, hustru och några minderåriga barn. Familjestorleken rörde sig för de utsedda arbetar- och lägre tjänstemannafamiljerna kring ett medeltal av omkring 4,5 personer. Inkomsterna växlade högst väsentligt men höllo sig alldeles [ 154 ]bestämt i överkant av vad som är vanligt i respektive socialklasser. I genomsnitt uppgick således familjeinkomsten för arbetare till över 3,500 kronor och för lägre tjänstemän till inemot 4,500 kronor. Själva urvalet har dessutom nödvändigtvis den karaktären, att i huvudsak blott en övernormalt skötsam och förhållandevis välmående grupp av hushåll uttagas, vilka äro i stånd att över ett helt år föra för statistiskt bruk användbara hushållsräkenskaper. Dessa hushåll äro icke typiska för de mindre bemedlades stora massa.

Det visar sig likväl, att även för dessa utvalda industriarbetarfamiljer den vanligaste bostaden var ett rum och kök. Av 747 hushåll bodde 436 i dylika lägenheter (medan blott 18 bodde i enkelrum och enkelkök; den ringa utbredningen av sistnämnda lägenhetskategori betecknar urvalet). Blott 252 hade lägenheter om två rum och kök (varjämte 39 och 2 hade respektive tre och fyra rum och kök). Bland tjänstemännen ligger förhållandet omkastat. Av 445 lägre tjänstemannafamiljer hade 208 lägenheter om två rum och kök (54, 3 och 1 respektive tre, fyra och fem rum och kök), medan likväl 176 hade endast ett rum och kök (och blott 3 enkelrum). Denna skillnad är tämligen typisk, ehuru, som redan anmärkts, båda kategorierna och i synnerhet industriarbetargruppen ligga för högt i förhållande till sina respektive socialklasser.[2]

Av undersökningen framgår likaledes, att såväl de lägre tjänstemännen som i synnerhet arbetarna ej blott bebodde [ 155 ]Bostadsstandarden i olika klasserlägenheter, som i fråga om rumsantal understeg medelklassens. Även rummens dimensioner voro betydligt mindre. Den genomsnittliga luftrymden per rum var för industriarbetarbostäder 42,3, för tjänstemannabostäder 44,4 men för medelklassbostäder 51,4 kbm. Det lägre rumsantalet kompenseras därför icke av större rumsstorlek. Av det i denna undersökning bearbetade materialet framgår, att 41,6 % av industriarbetarfamiljerna och 40,2 % av tjänstemannafamiljerna bodde i lägenheter, som med avseende å de enskilda rummens dimensionsförhållanden voro att beteckna såsom mycket små eller små. För medelklassfamiljerna var motsvarande procenttal 13,5.

Beträffande förekomsten av trångboddhet gör sig en markant skillnad gällande mellan de tre socialklasserna. Antalet rumsenheter (även kök räknat som rum) per familj var i genomsnitt för industriarbetarhushåll 2,43, för tjänstemannahushåll 2,73 och för medelklasshushåll 4,16. Däremot svarar en boendetäthet per 100 rum eller kök av respektive 187, 164 och 109. Av arbetarhushållen bodde 55 % med en boendetäthet av 2 personer eller flera, 32 % med 3 personer eller flera och 170/o med 4 eller flera personer per rumsenhet. Motsvarande procenttal för tjänstemannahushåll voro: 39, 17, 8 och för medelklasshushåll: 8, 2, 1. Det relativa antalet personer i dessa tre grader trångbodda satta i relation till hela de undersökta befolkningarna voro inom industriarbetargruppen: 64, 42, 24 %:. inom tjänstemannagmppen: 46, 24, 13 %; inom medelklassgruppen: 9, 3, 2 %. Räkna vi en lägenhet överbefolkad om den hyser mer än två personer per rum eller kök (vilket betyder 3 eller flera i enkelrum, 5 eller flera i ett rum och kök, 7 eller flera i två rum och kök o. s. v.) voro bland industriarbetarna och de lägre tjänstemännen samtliga enkelkökslägenheter överbefolkade, 40,8 % av lägenheterna på ett rum och kök och 9,1 % av lägenheterna på två rum och kök. I undersökningen lämnas några exempel på trångboddheten särskilt i lägenheterna om [ 156 ]ett rum och kök, som måste verka otroliga för den, som tidigare icke råkat syssla med bostadsproblemet. I denna undersökning lämnas också några belysande uppgifter rörande sambandet mellan trångboddhet och inkomstnivå. Bedömmes trångboddbetskriteriet på samma sätt som nyss, finna vi att medan för industriarbetargruppen 49,9 % av bostäderna äro överbefolkade och 57,1 % av personerna trångbodda inom den lägsta inkomstklassen (intill 1,100 kronor i inkomst per konsumtionsenhet[3]), så voro motsvarande procenttal inom den högsta inkomstklassen (1,65O kronor och däröver per konsumtionsenhet) blott 2,8 och 3,2. För gruppen lägre tjänstemän är förhållandet ungefär likadant. Dessa procenttal äro värda begrundande framför allt ur befolkningssynpunkt, då den högre inkomststandarden till följd av beräkningsmetoden huvudsakligen beror på ett ringa barnantal, vilket ju även håller nere trångboddhetsgraden. Luftrymden per konsumtionsenhet är i genomsnitt nästan dubbelt så stor för den högre inkomstgruppen som för den lägre, detta såväl vad gäller industriarbetarfamiljer som tjänstemannafamiljer.

Vid diskussionen av dessa förfärande förhållanden har man ofta framhållit den tendens till oavbrutet sjunkande boendetäthet, som man kunnat förspörja vid de tid efter annan företagna undersökningarna. För 53 jämförelseorter, som varit med vid olika räkningar – inneslutande flertalet större städer – var antalet i lägenheter upp till och med två rum och kök boende per 100 rum eller kök 1912–15 166, 1920 164, 1924 154 och 1926 151. Denna stadigt sjunkande sifferserie, som är genomgående för alla stadssamhällen, har bedragit till och med sakkunniga statistiker till en alldeles ogrundad optimism.

För förståendet av denna utveckling har man nämligen att ihågkomma ett par förhållanden, som äro ägnade att väsentligt avkyla tillfredsställelsen med utvecklingens tendens. För det [ 157 ]Högre bostadsstandard genom barnbegränsningförsta har man att minnas det minskade barnantalet i familjerna. De högre åldersklasserna ha oavbrutet ökats på bekostnad av barnaåldrarna. Antalet barn under 15 år per 100 hushåll i smålägenheter var i Göteborg 1911 135, 1921 113 och 1931» endast 77. Däri ligger en felkälla, om man räknar boendetätheten i "boende" per 100 rumsenheter. De "boende" utgöras nämligen till en väsentligt större del nu än förr av vuxna personer med ett kvantitativt större bostadsbehov.

Antager man nu, att ett barn under 15 år blott behöver hälften så stort bostadsutrymme som en vuxen och räknar man därför ett sådant barn såsom blott en halv personenhet, tager detta beräkningssätt bort en väsentlig del av förbättringen i boendetäthet. Hålla vi oss fortfarande till Göteborg, där fullt jämförliga beräkningar existera för en lång tidrymd, finna vi att boendetätheten i lägenheter upp till och med två rum och kök mätt i personer per 100 eldstäder 1911, 1921 och 1931 voro respektive 186, 179 och 149, vilket betyder en sänkning med 20 %. Räknar man emellertid i personenheter bli talen blott 154, 153 och 132, och minskningen är reducerad till 14 %.

Hur man än räknar – och alla genomsnittstal för boendetätheten äro mycket ofullkomliga – är det emellertid givet. att den kvantitativa bostadsstandarden faktiskt förbättrats avsevärt i synnerhet efter kriget. Men den viktigaste erinringen återstår, ett påpekande som är särskilt viktigt ur befolkningspolitisk synpunkt. Bostadsstandarden har icke stigit genom att hushållen fått större bostäder utan nästan helt och hållet genom att hushållen blivit mindre, genom att barnantalet avtagit. Den minskade boendetäthet vi ofta oreflekterat glädja oss åt, är bara andra sidan av den i synnerhet från och med krigstiden inträdande kraftiga nativitetsnedgången. Och fortsätter den i verkligheten redan nu påbörjade avfolkningen i Sverige, komma vi att få se boendetäthetstalen sjunka än kraftigare.

I riktning att stödja detta påstående talar redan det kända förhållandet, att större delen av den livliga [ 158 ]byggnadsverksamhet, som pågått under efterkrigstiden, faktiskt varit inriktad på produktion av smålägenheter, och framför allt lägenheter om ett rum och kök. Denna byggnadsverksamhet har i själva verket inte betytt en mera väsentlig stegring av den genomsnittliga familjebostadens storlek. Den har bara ungefär räckt till för att förse det, på grund av inflyttningen och de övernormalt talrika unga, starkt växande antalet nya familjer med bostäder ungefär lika stora eller rättare sagt lika små, som de gamla familjernas tidigare varit. Om boendetätheten samtidigt minskats, beror det inte på att byggnadsverksamheten ställt större bostäder till familjernas förfogande, utan beror på att de nya familjerna kraftigt inskränkt sin barnavling och därigenom minskat sitt bostadsbehov.[4]

Och vem kan förtänka dem? Liksom inskränkt barnafödande faktiskt minskat trångboddheten, så skulle ett uppehållande av fruktsamhetstalen även ha hållit uppe trångboddheten ungefär på förkrigsnivå. Födelsekontrollen är faktiskt de enskilda familjernas metod att försöka "lösa" trångboddhetens sociala problem ( och samtidigt en hel del andra standardproblem, som vi i fortsättningen återkomma till). Den är en liberalekonomisk lösning av problemet, där det "enskilda initiativet" fått träda i de offentliga regleringarnas ställe. Och i bostadshänseende är den på lång sikt faktiskt rätt effektiv – åtminstone om den får fortsätta en bit till, som det ju efter vad vi visat också finns goda utsikter till att den gör.

Det är klart, att noll- och ettbarnsfamiljer kunna leva skapligt även i lägenheter om blott ett rum och kök. Men det är väl ingen som tänker sig, att ett hyggligt familjeliv med flera barn skall kunna ordnas i sådana lägenheter. De alltjämt talrika överbefolkade lägenheterna och de trångbodda gammaldags familjerna lämna åskådningsundervisning. Flertalet unga [ 159 ]Det privata initiativet "löser" bostadsfråganmänniskor, som nu bilda familj, härstamma själva från dylika fullstoppade matlagnings- och sovhålor. De ha socialhygienikernas ord på att denna trångboddhet är socialt och individuellt skadlig. De veta själva att den är olustig och personlighetshämmande. Slutsatsen är klar: i flertalet av de lägenheter, som nu finnas och som byggas, skola barn överhuvudtaget icke födas eller i alla händelser icke födas mer än mycket sparsamt. Och vårt begåvade svenska folk är inte sent att fatta lärdomen. I tio år och mer ha vi haft världens lägsta nativitetstal, och vi skola med all sannolikhet förvåna världen med ännu lägre.

Det kommer i framtiden att intressera socialhistorikerna att se, hurusom många eljest klartänkta och behjärtade människor under denna tid gått och glatt sig åt den sjunkande boendetätheten, som de i sin okunnighet trodde i huvudsak ha berott på en livlig bostadsproduktion och en stegrad real familjeinkomststandard, medan den i verkligheten nästan helt och hållet varit blott en avspegling av den sjunkande fruktsamheten. Det var under den tid, då till och med eljest socialt ansvarskännande personer åter började tro, att den enskilda företagsamheten skulle lösa bostadsfrågan. (Icke menade de väl med den enskilda företagsamheten abortörerna och preventivmedelsaffärerna? Men rätt skall vara rätt. Det är likväl framför allt den "företagsamheten", som löst bostadsfrågan, i den man den lösts.) Det var också under den tiden, som de alltför snåla och ofta illa planlagda och administrerade offentliga ingreppen på bostadsområdet inriktades på att gynna produktionen av just smålägenheter, och i synnerhet byggandet av lägenheter »m ett rum och kök. Och denna produktion av miniatyrlägenheter motiverades rentav ofta trohjärtat med att man måste bygga bostäder åt de ekonomiskt trängda barnrika familjerna, stundom till och med för att uppmuntra till familjebildning och stegrad fruktsamhet.

Det skulle från dessa synpunkter vara av ett mycket stort intresse att närmare studera familje- och boendeförhållandena [ 160 ]i de s. k. moderna lägenheterna. Blott två allmänna påpekanden skola här göras. Alla tecken tyda på att framför allt i de större städerna särskilt lägenhetstypen ett rum med kokvrå befinner sig i utbredning såsom familjebostad. Detta kan givetvis betraktas såsom en – låt vara mycket blygsam – standardförbättring i de fall då denna lägenhetstyp fått ersätta enkelköket. I det sannolikt övervägande antalet fall då den fått ersätta ett rum och kökslägenheten betecknar utvecklingen däremot en alldeles bestämd försämring ur utrymmessynpunkt. Rent allmänt må vidare framhållas, att de nyproducerade smålägenheterna grund av de höga byggnadskostnaderna och av andra orsaker betinga så höga hyror, att folk bara kunna flytta in där mot villkoret av en ytterligare sammanträngning. Vi påträffa därför mycket ofta den största trångboddheten just i dessa nybyggda fastigheter, vilka på grund därav trots den nya putsen och det modernistiska byggnadssättet hastigt sjunka även i kvalitet. Detta gäller vanliga hyreshus men naturligtvis i synnerhet de bostadshus, som med subvention uppförts för mindre bemedlade barnrika familjers räkning. ,

I Stockholms s. k. billiga hus, vilka med understöd från kommunen uppförts under åren 1929–33 och som motsvara omkring en fjärdedel av alla de bostäder som under dessa år uppfördes i Stockholm, var enligt en nyligen av fastighetskontoret verkställd undersökning boendetätheten i lägenheterna om ett rum och kokvrå 209 och i ett rum och kök 177 boende per 100 eldstäder (i stadens provisoriska bostadshus voro motsvarande tal ännu mycket högre). Större delen av dessa lägenheter äro av denna miniatyrtyp. Bakom dessa genomsnittstal dölja sig fullkomligt förfarande förhållanden för den mera trångbodda delen av de barnrika familjerna. I trots av subventionen och trots familjernas visade redobogenhet att tränga ihop sig till det yttersta, har man likväl icke lyckats nå ned till de ekonomiskt mest behövande samhällslager, för vilkas [ 161 ]Trångboddhet i de moderna husenräkning husen egentligen byggdes och subventionen lämnades. Hyrorna ha ställt sig för höga och den prövning av hyresgästernas hjälpbehov, som kommunen förbehållit sig, har aldrig på avsett sätt kunnat förverkligas. Dessa bostäder bebos tvärtom av en relativt välbeställd befolkning. I synnerhet det fåtal något större lägenheter, som även inrymmas i dessa "billiga hus", ha måst betinga hyror som ställt dem alldeles oåtkomliga för just de barnrika fattiga familjerna. Subventionsplanen stoppades slutligen sommaren 1933, vilket motiverades med "det förändrade läget på bostadsmarknaden" men också med en i och för sig alldeles riktig uppfattning om att man icke ernått precis vad man eftersträvat. Stockholms stad har även som bekant drivit en småstugerörelse i ganska stor omfattning, vilken likaledes varit inriktad på barnrika familjer. Då trots allt kostnaden hållit sig hög, har man emellertid blott i mindre – och med åren sjunkande – utsträckning verkligen lyckats nå det åsyftade klientelet. Det genomsnittliga barnantalet per familj i under året nyuppförda småstugor, som år 1927 var 1,a, hade 1933 gått ned till 0,8 och siffran närmar sig alltmera den för Stockholm såsom helhet genomsnittliga, som nu är ett halvt barn per lägenhet.

Det här sagda gäller nu en mycket stor del av all subventionerad byggnadsverksamhet i svenska städer under efterkrigstiden. Man har icke lyckats komma ned till en bostadskostnad. som gjort det möjligt att hjälpa de mest behövande. Trots att man fått hålla sig till en de fattigas "medelklass". har man ofta måst tränga ihop familjerna på ett sätt som stundom till och med efter gammalmodiga statistiska och hygieniska normer måste karakteriseras såsom svårartad trångboddhet. I de fall då kommunerna – genom fattigvården eller i förbindelse med fattigvården och mestadels med utnyttjande av vissa äldre hus i kommunernas ägo eller genom byggande av baracker – verkligen försett de fattigaste barnrika familjerna med bostäder. [ 162 ]har vanligen bostädernas kvalitet hållits under all kritik och trångboddheten tillåtits överskrida alla gränser.

Ett både sakligt och politiskt hinder bland alla de andra för en mera rationell bostadssubvention har givetvis varit, att även de något bättre ställda familjernas bostäder varit mycket trånga. Den nu pågående bostadsstatistiska undersökningens preliminära resultat synas visserligen i allmänhet tyda på en till rumsantalet genomsnittligt något ökad familjebostad, utom i Stockholm samt i södra Sverige där tendensen är mera oenhetlig. Den visar vidare en väsentligt minskad boendetäthet, vilken emellertid huvudsakligen beror på minskade barnkullar (samt en alltjämt pågående hushållsklyvning, varvid dock "inneboendesystemets" gradvisa avveckling numera synes spela en mindre roll än tidigare). Men i det stora flertalet städer, där den vanligaste familjebostaden alltjämt är ett rum »och kök eller en än mindre lägenhet, är fortfarande ett rum och kök den speciella barnlägenheten, i den meningen att där procentuellt sett påträffas det största barnantalet.

En allvarlig fråga reser sig här. I vad mån är den mycket låga utrymmesstandard, som förhärskar inom den svenska arbetarbefolkningen, direkt orsakad av ett hårt ekonomiskt tvång och i vad mån är bostadsnöden i stället självförvållad, d. v. s. beroende icke på fattigdom utan på bristande intresse för bostadshygien och på dåliga bostadsvanor överhuvudtaget. Trångboddheten är i båda fallen ett lika allvarligt socialt ont, framför allt i den mån dessa familjer ha barn. Men särskiljandet av de två arterna av bostadsnöd efter deras orsak är lika fullt viktig, icke minst ur socialpolitisk synpunkt. För att råda bot på bostadsnöden måste nämligen samhället i förra fallet träda emellan även genom en (tillräckligt stor) bostadssubvention, medan i senare fallet bostadsnöden måste mötas genom upplysning och genom hälsovårds- och barnavårdsregler, vilka förändra och i nödfall för barnens skull tvångsvis bryta de socialt skadliga vanorna.

[ 163 ]Den stora fastighetssvindelnMellan dessa båda slag av orsaker till bostadsnöd har nu särskilt under efterkrigstiden rått en ödesdiger växelverkan beroende på hyresutvecklingen. Hyrorna ha oavbrutet stegrats ända intill världskrisen, varunder en svag tendens till sänkning kunnat skönjas. Om hyresnivån just vid ingången till kriget sättes till 100, skulle den 1923 ha stegrats till 169 (ett liknande indextal för samtliga levnadskostnader visar då 177 och för livsmedel 163). Därefter ha levnadskostnaderna oavbrutet befunnit sig i fallande och nådde i fjol ned till 154 (för livsmedel blott 121), medan samtidigt hyrorna fortsatt att stiga till 206 år 1932, varefter de dock fallit ehuru blott till 203 år 1933. Fram till 1923 var nu byggnadsverksamheten mycket liten, och en förbättrad bostadsstandard var redan av hänsyn till den s. k. bostadsbristen omöjlig att förverkliga. Därefter kom visserligen byggnadsverksamheten i gång, men de stadigt stigande hyrorna ställde sig hindrande i vägen för de tendenser, som även i arbetarklassen gjorde sig gällande att låta den stegrade reallönen till dels ta sig uttryck i en förbättrad utrymmesstandard.

I takt med hyrorna stego fastighetsvärdena. Trots det pågående prisfallet ha dessa värden även hållit sig i krisen. delvis beroende på räntesänkningen. Fastighetsägarna, som vanligen sutto blott med toppvärdena i sina hus, gjorde fabelaktiga vinster, då fastighetsvärdena stego medan inteckningsskulderna stodo oförändrade. Ofta gjordes vinsterna icke av de mera stadiga fastighetsägarna utan av spekulationshajar på fastighetsmarknaden som utnyttjade konjunkturerna. Åtskilliga av de nuvarande ägarna till fastigheterna ha således köpt dessa för höga pris och ha själva inga vinster gjort. Det hör till de skändligaste kapitlen i svensk socialhistoria, att samhället lät dessa i egentligaste mening "oförtjänta" vinster gå i fastighetsspekulanternas fickor. Men propagandan var skicklig. Ur den liberala nationalekonomiens arsenal hämtades som vanligt vetenskapliga argument för att vad som låg i kapitalisternas [ 164 ]intresse också var nationalekonomiskt riktigt. Hyresstegringslagen lämnade redan under sin tillvaro utrymme för oerhörda vinster. 1923 avskaffades den helt och hållet utan att ens då de breda lagrens intressen på något sätt tillvaratogs, trots de redan intjänta och alldeles påtagliga spekulationsvinsterna. Med dessa hundratals och tusentals millioner skulle eljest hela bostadsfrågan kunnat vara i ett annat läge i dag. Till byggnadskostnadernas – och därmed hyres- och fastighetsvärdenas – stegring bidrogo monopolistiska organisationer bland materialleverantörerna, misstag och oförstånd i städernas (och i Stockholm därtill statens) tomtpolitik, byggnadsindustriens spekulativa organisation och finansiering, byggnadsarbetarnas lönepressningsmetoder (i storstäderna) o. s. v. Allt som stegrade byggnadskostnaderna höjde även hyror och värden i hela mängden av gamla hus. Samhällsorganen gjorde i Sverige inga anspråk på vare sig andel i de oförtjänta vinsterna eller på rationell kontroll över produktion och marknader. Under hela denna svindeltid odlades i stället en liberalekonomisk ideologi om att "lagen om utbud och efterfrågan" skulle reglera bostadsmarknaden. Om någonsin den klassiska termen utsugning har full tillämpning, har den det å bostadsmarknaden i de stora städerna. Detta anmärkt i förbigående.

De stadigt stigande hyrorna ha således till stor del hejdat ansatserna till en stegrad utrymmesstandard för arbetarklassens familjer. De ha därvid haft en psykologisk verkan även utöver den reellt motiverade: det är alltid svårt att få konsumtionen att utvidgas av en vara som stiger i pris, även om inkomsterna skulle räcka till. Bostadsvanorna höra dessutom till de mest konservativa. Vissa undersökningar i Göteborg och Lund[5] ha ställt det sannolikt att visserligen icke all men en väsentlig del av trångboddheten är självförvållad, d. v. s. bottnar i ett från social synpunkt felaktigt konsumtionsval och icke i fattigdom. Bostadssociala utredningens statistiska undersökning är [ 165 ]Tvungen eller självförvållad bostadsnödupplagd i syfte att mera allmänt belysa detta viktiga problem. De preliminärt bearbetade uppgifterna från vissa städer synas bekräfta hypotesen.

I göteborgsutredningen framhålles såsom en förklaring till den även i förhållande till familjeinkomsten låga bostadsstandard, som utmärker den självförvållade trångboddheten, framför allt arbetslöshetsrisken och överhuvudtaget den brist på ekonomisk trygghet, som trycker en stor del av arbetarklassen. Men där göres även ett annat påpekande av stor vikt för just det här avhandlade problemet. De relativt goda inkomster, som i och för sig skulle medgiva en förbättrad bostadstandard fastän så icke blir fallet, tillhöra i regel familjer med många i föräldrahemmet boende vuxna barn, som ha egna inkomster. Dessa vuxna barn med egna inkomster bruka väl vanligen betala något för sig i hemmet, men dessa bidrag till den gemensamma hushållningen i föräldrahemmet synas vara otillräckliga. Det skulle i dylika fall icke blott vara de dåliga hemförhållandena som driva ungdomen ut i ett kostsamt och ofta nedbrytande uteliv, utan på samma gång det dyrbara utelivet, som förhindrar uppehållandet av ett tillfredsställande hem- och familjeliv. Det föreliggande materialet, säges det, "kastar ett bjärt ljus på en av de allvarligaste svagheterna hos familjeorganisationens funktionsduglighet inom det moderna samhället".

Helt annorlunda ställer sig bostadsproblemet för arbetarfamiljerna med de många små barnen. Som vi strax skola visa ligger för dessa familjer vanligen den del av hela inkomsten, som slukas av livsmedelskostnaden, så högt – trots att den absolut taget sammanpressats till det yttersta – att inkomsten helt enkelt icke tillåter förhyrandet av en tillräckligt rymlig och hygienisk familjebostad. Ett ungt par utan barn eller med blott ett eller t. o. m. två barn har visserligen inga extrainkomster utöver föräldrarnas inkomster, men ha de råd till en bättre bostad nu så skulle de i alla händelser icke ha det efter [ 166 ]ett fortsatt barnavlande. Äro de försiktigt kalkylerande människor blir det heller inga fler barn utan i stället möjligtvis en bättre bostad. Skönjer man sammanhanget?

Vi ha hittills behandlat den rådande bostadsnöden blott ur trångboddhetssynpunkt. Och detta är även sakligt motiverat: vår bostadsfråga är i huvudsak en trångboddhetsfråga. Men det får icke glömmas, att en icke alldeles oväsentlig del av bostadsbeståndet även är kvalitativt undermåligt. Hur stor del är omöjligt att med större säkerhet avgöra; i fråga om bofälligheten är nämligen statistik nästan obefintlig.

Man vet emellertid, att i nästan alla städer hälsovårdsnämnderna räkna ett antal bostäder, som på grund av fukt, kyla, brist på dager eller dylikt äro utdömningsbara, fastän de likväl av olika orsaker få bebos. I Göteborg har vid en beräkning boråt 6 % av alla smålägenheter klassificerats såsom allmänt bofälliga. I vissa andra städer ligger procenten högre, i åter andra väsentligt lägre. På grundval av vissa enquêter kan den genomsnittliga bofällighetsprocenten i svenska städer antagas hålla sig mellan 4 och 8 % av hela beståndet smålägenheter.

I fråga om bekvämligheter ha stora framsteg gjorts på senare tid. Den bostadsstatistiska undersökning, som nu genomföres, bekräftar dock vad redan kunnat konstateras genom vissa undersökningar i Göteborg och Lund, nämligen att ett stort flertal av i synnerhet smålägenheterna varken ha tambur eller hall utan direkt öppna sig till en gemensam trappuppgång eller förstuga eller ut i det fria. För de allra minsta lägenheterna synes detta vara regel; även för lägenheterna om ett rum och kök torde omkring hälften sakna denna viktiga beståndsdel. Ännu sämre är det alltjämt med garderober och klädskåp. Omkring en sjundedel, i norra Sverige upp emot en fjärdedel av alla lägenheter sakna vidare vatten och avlopp. Även denna brist är särskilt vanlig i just de små överbefolkade lägenheterna. I vissa städer sakna ända till två femtedelar och rentav [ 167 ]Slumbostädertvå tredjedelar av ett rum och köklägenheterna denna utrustning. Mycket ofta saknas även eget avträde. Statistiskt material är icke i större utsträckning för handen för bedömande av denna fråga. Från en redan ofta anförd bostadsundersökning för Göteborg veta vi emellertid, att i denna stad hade 1931 blott 30 % av arbetarlägenheterna vattenklosett. Flertalet av avträdena voro gemensamma för flera hushåll: 85,1: % av avträdena delades av 3 eller flera hushåll, 21,5 % av 4 eller flera hushåll.

Man brukar säga att Sverige saknar "slums" i den mening termen flerstädes har tillämpning i utlandet – detta beroende dels på att de bofälliga eller eljest dåliga bostäderna i Sverige äro kringspridda i hela bostadsbeståndet och således ej koncentrerade på det sätt, som ger slumkaraktär, och dels på att svenska familjer vanligen i det längsta uppehålla en viss bostadskultur även under ytterligt svåra förhållanden. Delta är sant, ehuru blott i viss grad. En hel mängd svenska städer ha faktiskt utpräglade slumdistrikt, t. ex. Jönköping och Malmö för att inte beröra de två största städerna. Som en kuriositet må nämnas, att våra båda universitetsstäder, som på grund av den myckna där församlade över- och medelklassen eljest ståta med fina genomsnittstal, ävenledes ha utpräglade slumkvarter – Uppsala t. o. m. i det inre av staden, där i bakgârdarna ofta inretts ruckliga bostäder i gamla uthus och dylikt. och Lund i bl. a. den gamla s. k. judestaden. Vi äro övertygade om att flertalet professorer, studenter och andra hyggliga människor kunnat promenera i åratal i dessa traditionsmättade, vackra städer utan att märka detta förhållande. Den svenska fattigdomen och nöden är ju också ofta så förtjusande pittoresk – betraktad utifrån.

Ha vi inte heller statistik, så kunna vi faktiskt inte märka den. Dessa nära till hands liggande slumdistrikt rekommenderas emellertid till politiskt och socialt intresserade studenter för studier. För Lunds del kunna de ta utgångspunkten i en [ 168 ]nyligen av andre stadsläkaren Olof Johnsson utförd intensivundersökning, som inom kort kommer att publiceras i Nordisk Hygienisk Tidskrift. I Uppsala har hyresgästföreningen gjort en intressant undersökning, där de bland annat visat upp, att just de uslaste bostäderna, dit de fattiga och mycket barnrika familjerna ofta samlas, ha de högsta hyrorna per kbm. Det finns ju så många fattiga, som behöva bo där, och priset bestämmes som bekant av tillgång och efterfrågan, om samhället icke störande ingriper i prisbildningsprocessen.

Hela kvalitetssidan, vi upprepa det, är emellertid trots allt en mindre väsentlig detalj i bostadsnödens problem. Bofälligheten i svenska stadssamhällen skulle helt kunna avskaffas med en extra bostadsproduktion motsvarande på sin höjd ett par års normal byggnadsproduktion. Svårare ligger kvantitetssidan till. Trångboddheten är vårt stora bostadspolitiska problem. I trångboddhetshänseende ligger Sverige mycket värre till än nästan alla andra jämförliga länder, och som vi redan antytt har det nog sitt samband med att vi också gå i främsta ledet i fråga om födelsebegränsning. j

Emot vårt antagande, att nativitetsminskningen skulle ha något att göra med bostadsnöden, talar skenbart det förhållandet, att familjerna med de många barnen ofta påträffas just i de små och de dåliga bostäderna. Gör man åter en rundvandring i de hyggliga och rymliga bostäderna, skall man tvärtom finna, att de mycket ofta bebos av mera välställda arbetarfamiljer, som varit synnerligen försiktiga i sin fortplantning. Men denna motsägelse är endast skenbar. De familjer, som fått de många barnen och som skulle behöva de bättre bostäderna, tvingas just genom de många barnens krav i andra hänseenden att söka sig de sämre, mindre och därför även billigare bostäderna. De familjer åter, som bebo de goda bostäderna, göra det oftast just tack vare att de säkrat sin inkomststandard genom att låta bli att föda barn. Man kan tycka, att detta är upp- och nedvända världen. Men sådan är livets [ 169 ]De barnrika familjernas bostadssvårigheterlag i ett på det "individuella självansvaret" uppbyggt kapitalistiskt samhälle.

Till försämrandet av de barnrika familjernas bostadsförsörjning bidraga också fastighetsägarna på ett mycket effektivt ehuru alltjämt föga observerat sätt. Det är mycket svårt för en fattig barnrik familj att få hyra en hygglig bostad, även om den är beredd att med försakelser betala den. För fastighetsägarna med deras typiskt privatkapitalistiska rentierinställning till sin ekonomiska uppgift äro barnrika familjer blott förbundna med obehag, ökade reparationer, spring i trapporna o. s. v. Med fullkomlig uppriktighet konstatera de, att barn äro besvärliga inte bara för sina föräldrar utan även för de kringboende och inte minst för fastighetskapitalet. Hela bostadsproduktionen och bostadsförvaltningen inriktas därför till förmån för de barnlösa familjerna eller fåbarnsfamiljerna och till bestämd nackdel för de barnrika familjerna.

Ingen klandrar fastighetsägarna. Deras handlingssätt är från deras synpunkt fullt naturligt: vad ansvar ha de för fattiga familjers många små barn? Vi stå här bara inför ett av de talrika exemplen på hur under nuvarande samhällsförhållanden i och för sig hyggliga och rättskaffens människor av sitt eget välförstådda intresse drivas att handla på ett utpräglat asocialt sätt.

Allt det hittills sagda avser städer och stadsliknande samhällen. Vad åter gäller den egentliga landsbygdens bostäder har det länge varit känt, att deras kvalitet mycket allmänt varit undermålig. I allmänhet har man emellertid inte gjort klart för sig, att flertalet bostäder även på landsbygden äro synnerligen trånga, och att trångboddheten på landet rentav är mera förhärskande än i stadssamhällena. Den offentliga statistiken lämnar oss för landsbygdens del nästan helt och hållet i sticket.[6] Vi få gå tillbaka till den [ 170 ]allra första bostadsräkningen 1912–14 för att finna något material fullt jämförligt med det, som trots alla inskränkningar dock finns för stadssamhällenas del. Av de 230 orter, som därvid blevo föremål för undersökning, voro 108 landskommuner, fördelade över hela landet och inrymmande omkring en tiondel av landsbygdens hela befolkning. Fem landsbygdskommuner blevo därvid föremål för särskilt ingående studier, publicerade i lokalmonografier.

I fråga om lägenheternas storlek voro skiljaktigheterna mellan land och stad mindre stora. För de båda viktigaste lägenhetstyperna ställde sig proportionerna nästan lika. Omkring 40 % av bostäderna utgjordes även på landsbygden av lägenheter om ett rum och kök och omkring 25 % av lägenheter om två rum och kök. Även i fråga om de enskilda rummens dimensioner voro genomsnittligt sett förhållandena på landsbygden i stort sett överensstämmande med stadsförhållandena.

Trångboddheten var emellertid på grund av den redan då mindre genomsnittliga hushållsstorleken i stadssamhällena betydligt högre på landsbygden. Anses en lägenhet överbefolkad, om det går mer än två personer per rum (eller kök), så voro vid detta tillfälle nära en tredjedel av alla lägenheter överbefolkade på landsbygden, men endast omkring en femtedel i stadssamhällena.

Sedan dess har såsom visats, i huvudsak på grund av det minskade barnantalet, boendetätheten sjunkit avsevärt i städerna. Familjestorleken har även börjat minskas på landsbygden, men processen har icke gått så långt. Då även av alla tecken att döma byggnadsverksamheten varit relativt svagare – även med hänsyn taget till den mindre starka folk- och hushållsökningen –« så kan den slutsatsen med stor trygghet dragas, att trångboddheten för närvarande är väsentligt större på den svenska landsbygden än i städerna. Då därtill kommer [ 171 ]Trångboddheten på landsbygdenatt den genomsnittliga bostadskvaliteten är mycket lägre, måste landsbygdens bostadsförhållanden från socialhygienisk och socialpolitisk synpunkt anses högst otillfredsställande.

I synnerhet lantarbetarnas bostadsnöd har varit så skriande, att frågan gång på gång tvingat sig på det allmänna intresset. I 1920 års levnadskostnadsundersökning för landsbygden, som gällde 372 hushåll inom olika lantarbetare- samt förmans- och yrkesarbetargrupper i olika delar av landet, ges en del uppgifter av vägledande art. Antalet familjemedlemmar håller sig här i genomsnitt över 5 personer; förmän och yrkesmän ha något mindre familjer men i synnerhet torpare och arbetarsmåbrukare ha i stället desto större familjer.

Det alldeles övervägande antalet av dessa familjer, 62 %, bor i lägenheter om ett rum och kök, 30 % bor i två rum och kök. Denna proportion håller sig någorlunda likadan för de olika kategorierna. Egentligen komma blott arbetarsmåbrukare litet bättre med blott 42 % av familjerna i lägenheter om ett rum och kök och 40 % i två rum och kök samt 18 % i tre eller fyra rum och kök. I gengäld bo 69 % av statarfamiljerna i lägenheter om ett rum och kök och blott 30 % i två rum och kök. Det genomsnittliga antalet rumsenheter per familj blir för alla kategorier 2,4 (kök räknat som rum).

Det bör här anmärkas, att lägenheter om två rum och kök huvudsakligen påträffas i södra Sverige, där dock lägenhetskvaliteten ofta är usel och rumsdimensionerna särskilt små, så att antingen köket eller det andra rummet och stundom bägge knappast äro värda sitt namn. I mellersta och norra Sverige dominera de allra minsta lägenheterna än fullständigare, men där äro dimensionerna i genomsnitt något större. Av de undersökta lägenheterna hade blott inemot 60 % skafferi och blott något över 40 % matkällare. Endast i 4 lägenheter var vattenledning indragen, medan övriga hushåll voro hänvisade till brunnar, vilka i omkring en tredjedel av fallen lågo på över [ 172 ]100 meters avstånd. Andra mera talande kvalitetsuppgifter saknas i denna undersökning.

I dessa lägenheter bodde nu i genomsnitt 5,12 personer per lägenhet. Mer än 2 personer per rumsenhet (kök därvid räknat som rum) bodde i 47 % av alla lägenheter i mellersta Sverige, i 60 % i norra Sverige och endast i 18 % i södra Sverige (se dock om södra Sverige ovan). Mer än 3 personer per rum bodde i 14 % av lägenheterna i mellersta Sverige, i 32 % i norra Sverige och i 2% i södra Sverige. Detta betyder att av den undersökta befolkningen bodde i mellersta Sverige 60 %, i norra Sverige 73 % och i södra Sverige 28 % i minst den förstnämnda trångboddhetsgraden och respektive 22, 45 och 3 % i minst den andra trångboddhetsgraden. Den genomsnittliga luftrymden per person var blott 18 khm. 16 % av den undersökta befolkningen hade mindre än 10 kbm. luftrymd per person, 49 % mindre än 15 kbm., vilket brukar räknas som fysiologisk minimistandard.

På enskilt initiativ gjordes 1926 en undersökning över bostadsförhållandena på landsbygden i Sverige av Alfred Pettersson och G. Stéenhoff, varvid byråchefen Bertil Nyström var behjälplig vid den statistiska planläggningen och bearbetningen. Hela bostadsbeståndet i 19 såsom representativa utvalda socknar undersöktes så långt möjligheter funnos. 5,671 lägenhetshushåll med 22,497 personer och 17,857 boningsrum utgjorde materialet. Det undersökta familjebeståndet räknas med 33,1 % till gruppen jordbrukare, arrendatorer och jordbrukstjänstemän, med 7,5 % till fiskare, med 15,5 % till jordbruksarbetare och torpare, med 11,9 % till näringsidkare och tjänstemän, med 15,6 % till industriarbetare och med 16 % till pensionärer och understödstagare. Undersökningen omfattar således en någorlunda normal landsbygdsbefolkning, och urvalet har icke gjorts så, att en stor del hör till de ekonomiskt sämst ställda socialgrupperna. Undersökningen är en intensiv bostadshygienisk beskrivning av mycket stort värde. Den skall här icke närmare [ 173 ]Bofälligheten på landsbygdenrefereras, blott rekommenderas för studium. Endast ett fåtal uppgifter må utdragas ur dess resultat.

Av familjebostäderna voro 35 % ett rum och kök eller mindre. Nära 6 % av bostäderna hade en total golvyta mindre än 20 kvm.; för lantarbetarbostäder var detta fallet i nära 10 %. Nära 7 % hade en rumshöjd under 2 m., 17 % under 2,10 m. Endast en tredjedel av bostäderna hade en takhöjd av 2,50 m. eller mer. Den totala volymen var i 9 % av bostäderna under 50 kbm. (I 45,6 % var den utnyttjade sovluftvolymen under 50 kbm.) För 21,5 % av de boende var totala luftrymden per person mindre än 15 kbm., i lantarbetarhushållen var detta fallet med nära hälften av alla boende.

Tambur eller förstuga fanns endast till omkring 60 % av lägenheterna. Lantarbetarnas lägenheter saknade tambur i över 54 %. Bostädernas dagsbelysning befanns i stor utsträckning otillfredsställande; i endast 40 % av bostäderna uppgick fönsterytan till åtminstone 12 % av golvytan. I endast 24 % av lägenheterna låg golvet tillräckligt högt över marken för att säkert utesluta fukt. Nära en tredjedel av bostäderna voro fuktiga, kalla eller dragiga; i fråga om lantarbetarnas bostäder var så fallet med drygt hälften. Inemot 5 % av alla bostäder betecknades såsom förfallna. För att bedöma bostädernas värde sinsemellan användes en för ändamålet särskilt konstruerad poängskala, varvid en viss poäng – som av försiktighet sattes synnerligen lågt – fick beteckna gränsen för undermålighet. 14,5 % av samtliga de undersökta lägenheterna hörde trots den låga gränsen till kategorien undermåliga och i dem bodde 17,8 % av hela den undersökta befolkningen.

Lunds studenters Clartésektion gjorde år 1928 en undersökning av statarbostäder och drängkammare i vissa skånska bygder. Stockholms Clartésektion och Stockholms socialistiska studentklubb företogo 1930 en liknande men mera socialstatistisk undersökning rörande statarklassen i Södermanland. Dessa båda undersökningar ha haft stor betydelse genom att bringa [ 174 ]till offentligheten en förnyad påminnelse om den genomusla bostadsstandarden särskilt för lantarbetare. Ur den sistnämnda undersökningen må här endast ett par siffror åberopas. 47 % av de undersökta lägenheterna hade en golvyta, som understeg 35 kvm. Den genomsnittliga boendetätheten var 191 boende på 100 eldstäder. Antalet lägenheter med mer än 2 boende per rumsenhet uppgick till 30 % av samtliga, inhysande nära hälften av hela den undersökta befolkningen.

Vi skola icke trötta med flera siffror. Sammanfattningsvis må blott understrykas, att bostäderna på landsbygden äro av en väsentligt lägre genomsnittskvalitet än i städerna. Även trångboddheten är större. För lantarbetarna är bostadssituationen under det människovärdiga. Detta gäller även efter krismillionernas användning; en relativt ringa del har gått till de allra sämst ställdas, statarnas, bostäder. Men vi kunna samtidigt konstatera, att även landsbygdens befolkning är på god väg att på egen hand börja lösa sin bostadsfråga efter stadsbornas metod, d. V. s. genom att sluta upp att föda barn. Börja vi göra mera regelbundna och allmänna bostadsräkningar även på landsbygden, skola vi också få se hur trångboddheten kommer att sjunka. Och underligt vore det annars.[7]

"Det ligger ingenting fantastiskt i tanken, att ett folk och en kultur kan gå under på oförmågan att lösa sin bostadsfråga", säger en av de främsta kännarna i vårt land av del här diskuterade problemet, docenten Alf Johansson, i en artikel i tidskriften Tiden för år 1930. Frågan är om vi här i Sverige inte befinna oss just i den situationen. Bostädernas storlek och beskaffenhet är nämligen en av de väsentligaste betingelserna for allt samhällsliv. Just för närvarande harmonierar icke vanliga, något så när förnuftiga och ansvarskännande människors anpassning till de yttre livsmöjligheterna med intresset av folkets eget fortbestånd. Det stora flertalet familjer [ 175 ]Bostadsfrågan och avfolkningenbo i Sverige i mycket små, ofta därtill dåliga bostäder. Föda de barn, få de icke därför bättre bostäder; snarare tvinga de ökade kostnaderna för barnens övriga behov familjerna att söka ännu mindre och ännu sämre lägenheter. Barnafödande betyder då bl. a. frivilligt vald bostadsnöd. Här stå vi inför ett av huvudmotiven bakom den barnbegränsning, som nu håller på att drivas så långt, att folkets fortsatta existens är i fara. Den som har panna därtill, må beskärma sig över den moderna tidens materialism, som bl. a. skulle yttra sig i att människor som bo i trånga, dåliga lägenheter "icke med samma precision som i äldre, mera förandligade tider följa skriftens bud att föröka sig och uppfylla jorden och i synnerhet kyrkogårdarna". I alla händelser skall det visa sig praktiskt omöjligt "att moralisera folk från vettet", för att än en gång citera Alf Johansson. Man må ha vilken uppfattning som helst om ett sådant moraliserande – för vår del antaga vi helst att det bottnar i social okunnighet; eljest skulle vi icke väja för att karakterisera det såsom ett hån och gyckel med folkets djupaste livsvärden – men söker man i moraliserande talesätt något som kan bjudas vårt folk i stället för en familjevärnande bostadspolitik, skall det åtminstone från befolkningspolitisk effektivitetssynpunkt visa sig vara en mycket dålig ersättning. I framtiden kan man aldrig vänta sig annat än sterila familjer i dessa lägenheter


Näringsstandarden.

Jämsides med behovet av en ändamålsenlig familjebostad står behovet av sund och tillräcklig föda såsom ett livsviktigt krav. Bland de mera välbärgade är det väl vanligen en fast trossats, att detta krav är fullt tillfredsställt i vårt land. Ingen behöver svälta i våra dagars Sverige, säges det. Hungersnöd är en rent historisk företeelse.

Denna uppfattning är desto naturligare i de samhällsklasser, där man oftast har all möda att till efterföljd av moderna [ 176 ]levnadsmönster hålla sig mager och spänstig. Tidningarna ge råd om svältkurer och om olika slags medel, varigenom födan mindre fullständigt skall komma kroppen till godo. Att döma av pressen skulle detta vara det viktigaste problemet på tal om folkets näringsstandard. Men svält är ett mycket relativt begrepp, och vi ha i den socialvetenskapliga forskningen fått anledning att misstro alla slags allmänna omdömen. Det skulle vara intressant att verkligen få siffror på i vad omfattning olika samhällslager faktiskt konsumera födoämnen. Därvid får man från början hålla klart för sig, att de kroppsarbetande klasserna, särskilt vid tungt arbete utomhus, ha en väsentligt större kaloriförbrukning och behöva mera föda. i

Vända vi oss till den offentliga statistiken för att få upplysning om näringsstandarden, finns åtskilligt att hämta ur socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar. Dylika ha utförts åren 1913–14, 1920 och 1923. För närvarande är en mycket stor levnadskostnadsundersökning under genomförande. Ettåriga hushållsböcker ha insamlats för omkring 2,500 familjer inom industriarbetare- och lägre tjänstemannaklasserna, medelklassen, lantarbetare- skogsarbetare- och bondeklasserna.

Det ligger ett väsentligt samhälleligt intresse i att socialstyrelsen får det stöd av den socialpolitiska opinionen och av statsmakterna, som behövs för att denna viktiga undersökning icke skall förfuskas. Frågorna om den nationella konsumtionens storlek och dess inriktning inom olika socialgrupper äro av grundläggande betydelse för ej blott socialpolitiken utan även för näringspolitiken, särskilt jordbrukspolitiken. Med hänsyn därtill framstår det såsom ett viktigt önskemål, att det värdefulla och för det allmänna redan mycket dyrbara primärmaterial, som föreligger i de insamlade hushållsböckerna, utnyttjas så fullständigt och ingående som möjligt. Bearbetningen behöver därvid framför allt fördjupas genom ett rationellare anläggande av näringsfysiologiska och socialhygieniska synpunkter och [ 177 ]Konsumtionsstatistikvidare genom ett mera intensivt studium av sambandet mellan konsumtion, familjestorlek och familjeinkomst och mellan konsumtionsinriktning och prisrörelser. Bearbetningen bör dessutom icke dragas ut i det oändliga, så att resultaten, när de en gång komma, gälla delvis redan inaktuella förhållanden.

Dessa hushållskostnadsundersökningar äro emellertid i så måtto mindre talande, som de med nödvändighet gälla en utvald krets av familjer på hög karaktärs- och intelligensnivå och med en förhållandevis god och välordnad ekonomi. Framför allt vid ett studium av näringsstandarden, som även beror av varornas kvalitet och sammansättning samt hushållningens rationalitet i det hela, är denna undersökningarnas bristande representativitet synnerligen oläglig. Av detta skäl och emedan dessutom det utvalda familjeantalet i dessa undersökningar måste vara mycket litet, borde man för att kunna få en mera fullständig kunskap om levnadsstandarden i landet egentligen komplettera dem genom en allmän konsumtionsstatistik och framför allt genom intensiva enquêtestudier mera av fältnatur.

Sådana kompletterande undersökningar om den konsumtion av födoämnen, som svarar till viss inkomst, och om konsumtionens samband med hälsostandarden saknas nästan helt och hållet i vårt land. Man kan inte låta bli att tänka, att hela vår diskussion om understödspolitiken skulle ha blivit mindre abstrakt och sakligt vilseledd, om vi till grundval för frågans behandling haft mera ingående kunskaper av detta slag. Detta har man förstått i utlandet men inte i Sverige. En nyligen av medicinalstyrelsen genomförd socialhygienisk undersökning i Västerbottens och Norrbottens län (den s. k. norrlandsundersökningen) kan emellertid tjäna såsom tankeställare rörande behovet av mera ingående kunskap i fråga om näringsstandarden. Men den undersökningen skulle i sin tur ha varit långt mera resultatgivande om de socialstatistiska synpunkterna blivit bättre tillgodosedda.

En större förståelse på politiskt ansvarigt håll för de här [ 178 ]antydda socialstatistiska undersökningsuppgifterna har tidigare icke varit för handen. Den förhoppningen må uttalas, att de resultat som norrlandsundersökningen givit och framför allt de praktiska behov, som under de senaste åren oavbrutet trätt fram vid planläggandet av vår sociala och ekonomiska politik, må utgöra en anledning att ej blott på ett snabbt och intensivt sätt genomföra de redan pågående levnadskostnadsundersökningarna utan även att ånyo på allvar taga upp de viktiga problemen om uppläggandet av en allmän löpande konsumtionsstatistik och framför allt genomförandet av extensiva enquêtestudier av levnadsstandarden i olika socialgrupper och vid olika familjestorlek. Vid sidan av en förbättring av bostadsstatistiken betrakta vi dessa önskemål såsom den viktigaste syftlinjen för den genomgripande reform av hela socialstatistiken, vars förberedande icke utan våda kan uppskjutas.

Önskemål om reformer förbättra emellertid icke det närvarande läget. När vi nu gå att uttala oss om näringsstandarden i de mindre bemedlade familjerna i vårt land, äro vi därför icke så väl rustade som önskligt vore. Så mycket är dock säkert, att den bekväma föreställningen om att svält icke förekommer i vårt land är oriktig, i synnerhet för barnens del. Provinsialläkarnas rapporter bruka understundom vara rätt vältaliga i detta hänseende. Socialt insiktsfulla skolmän ha även en bestämd uppfattning om de ofta förekommande bristerna i barnens näringsstandard. På sistone har, som redan sagts, norrlandsundersökningen givit frågan en bjärt belysning. I nämnda undersökning framhålles det uttryckligen, att de konstaterade oegentligheterna icke äro utmärkande blott för norrländska förhållanden utan tämligen typiska för stora socialgrupper överallt i landet.

Brister i fråga om näringsstandarden äro desto svårare att avhjälpa för de enskilda fattiga familjerna, eftersom utgifterna för föda äro en så väsentlig del av hela budgeten i alla mindre bemedlade hushåll och i allmänhet en desto större del, ju [ 179 ]Livsmedelsprocentenmindre inkomsten per konsumtionsenhet är. Det finns med andra ord inte så mycket annat att spara på om näringsstandarden är otillräcklig och i allmänhet desto mindre ju större barnantalet är. Den s. k. livsmedelsprocenten brukar rentav användas såsom ett av de bästa måtten på levnadsstandardens höjd, varvid ett högt procenttal för livsmedelskostnadernas andel av totala inkomsten betecknar låg levnadsstandard och tvärtom.

För de i 1923 års levnadskostnadsundersökning studerade utvalda och relativt välställda hushållen utgjorde den genomsnittliga livsmedelsprocenten för arbetare 45,5, för lägre tjänstemän (varibland ett flertal icke kroppsarbetande) 39,5, medan motsvarande tal för medelklasshushåll blott var 26,9.[8] Ännu [ 180 ]intressantare är emellertid en uppdelning efter inkomstklass. För arbetarhushåll i den lägsta inkomstklassen (intill 825 kronor per konsumtionsenhet[9]) är livsmedelsprocenten 52,7. Den sjunker därefter i varje högre inkomstklass och är i den högsta (över 1,925 kronor per konsumtionsenhet) blott 35,5; för tjänstemannahushåll ställa sig motsvarande yttergränser vid 50,2 och 32,5.

En hög livsmedelsprocent är därvid beroende på låg familjeinkomst men vid viss familjeinkomst dessutom och framför allt på stort barnantal. Har man en viss inkomstklass i sikte – t. ex. jordbruksarbetare, viss yrkesgrupp bland industriarbetarna eller viss tjänstemannagrupp – bestämmas den familjeinkomst-. nivå, som genom hela detta kapitel angivits med termen "inkomst per konsumtionsenhet" naturligtvis nästan helt och hållet av hur många konsumtionsenheter de olika familjerna omfatta, d. v. s. i första hand av hur många barn de ha. Ju flera barnen äro, i desto mindre delar blir ju familjeinkomsten uppdelad. För arbetarfamiljer med en livsmedelsprocent under 30 är således genomsnittliga antalet konsumtionsenheter per familj blott något över 2 (noll- och ettbarnsfamiljerna); för arbetarfamiljer med en livsmedelsprocent av över 60 är antalet konsumtionsenheter i genomsnitt över dubbelt så stort, vilket, då barn blott räknas som bråkdelar av konsumtionsenheter, betyder familjer med relativt stora barnkullar. Medan således livsmedelsprocenten kraftigt stiger, i den mån barnantalet ökas och inkomsten minskas, så sjunker däremot den per konsumtionsenhet för livsmedel utgivna absoluta utgiftssumman, som motsvarar denna [ 181 ]Levnadsstandarden beror på barnantaletprocent. Denna utgiftssumma sjunker till genomsnittligt mycket mindre än hälften, om man går från arbetarfamiljer i högsta inkomstklassen till familjer i den lägsta: från 791 kronor per konsumtionsenhet i den högsta till 372 kronor i den lägsta. I dessa tal kan man tydligt utläsa både de försakelser av annan konsumtion, vartill barnalstring föranleder, och kanske även få en föreställning om hur svårt och ofta hur omöjligt det måste vara att upprätthålla en tillfredsställande näringsstandard, när barnantalet växer och familjen blir stor, allra helst om inkomsten är liten. Från den nu pågående levnadskostnadsundersökningen äro icke ens preliminära siffror beräknade för livsmedelsutgifternas förhållande till barnantal och familjeinkomst, men det uppgives att de allmänna relationer, som här påvisats, fortfarande synas gälla.

För landsbygdens arbetarbefolkning ställer sig livsmedelsprocenten i allmänhet än högre. Enligt 1920 års undersökning utgjorde den för de däri undersökta familjerna i genomsnitt 62 och steg rentav för torparfamiljerna till 66,6, en oerhört hög procentsiffra. Även här kunna vi iakttaga samma förhållande, att ju fattigare en familj är och ju större dess barnantal är, desto sämre blir näringsbehovet tillfredsställt, trots att en större del av inkomsten då användes till livsmedel. Från högsta inkomstklass till lägsta stiger livsmedelsprocenten från 48,7 till 66,9, samtidigt som livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet sjunka med 45 %. Grupperas familjerna efter storlek med i genomsnitt 2,00 och 5.42 konsumtionsenheter i yttergrupperna blir livsmedelsprocenten respektive 52,4 i de små familjerna och 63,o i de stora. Livsmedelsutgifterna per konsumtionsenhet äro emellertid genomsnittligt 58 % högre i de förra familjerna än i de senare. – Samtliga dessa uppgifter gälla blott arbetarfamiljer. För bondeklassen finns tills vidare ingen statistik; den pågående levnadskostnadsundersökningen kommer emellertid att omfatta även bondeklassen. Det framstår sannolikt, att [ 182 ]en icke obetydlig del av var bondebefolkning befinner sig på en levnadsstandard, som blott föga överstiger lantarbetarnas.

Ännu intressantare är emellertid att studera konsumtionen av vissa viktigare varor. Kvantiteterna visa därvid en nästan förvånande ökning i takt med inkomststegringen. Inom industriarbetar- och lägre tjänstemannahushåll konsumerades 1923 per konsumtionsenhet inom lägsta inkomstklassen: 31,3 kg. fläsk och kött, 240 I. mjölk och grädde, 7,5 kg. smör, 117 st. ägg, och inom den högsta inkomstklassen: 54 kg. fläsk och kött, 352 l. mjölk och grädde, 18 kg. smör och 288 st. ägg. Motsvarande uppgifter angående livsmedelsförbrukningen å landsbygden ge i stort sett samma utslag. Den lägsta inkomstklassen konsumerade sålunda per konsumtionsenhet: 21,7 kg. fläsk och kött, 338 l. mjölk och grädde, 5,1 kg. smör och 59 st. ägg; den högsta inkomstklassen: 41,2 kg. fläsk och kött, 488 l. mjölk och grädde, 11,9 smör samt 142 st. ägg. Inkomstnivåerna äro därvid på redan angivet sätt beroende av barnantalet. Låg inkomst per konsumtionsenhet beror framför allt av stort barnantal.

Enligt uppgifter från socialstyrelsen – vilka äro att betrakta som mycket preliminära – skulle den nu pågående levnadskostnadsundersökningen för städer och industriorter visa en viss förskjutning av den genomsnittliga livsmedelskonsumtionen inom de i dessa preliminära beräkningar sammanslagna industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna. Medan konsumtionen av bröd och andra spannmålsprodukter avsevärt minskats och likaså konsumtionen av mjölk, synes konsumtionen av kött, fläsk, ägg, ost, smör och i synnerhet margarin ha ökat (margarinkonsumtionen var lika stor som smörkonsumtionen). Likaså synes konsumtionen av grönsaker och frukt ha ökats: ett genomsnittligt normalhushåll (två vuxna och två barn) skulle nu årligen konsumera omkring 4 kg. tomater, 10 kg. morötter, 4 kg. andra färska grönsaker, 3 kg. bananer, 21 kg. apelsiner, 44 kg. [ 183 ]Konsumtionen av livsmedeläpplen och päron o. s. v. Även om skillnaden i förhållande till medelklassen fortfarande synes vara stor, skulle kosthållet i de båda lägre samhällsklasserna genomsnittligt sett ha fått en något mindre ensidig sammansättning och även ha inriktats på något högre varukvaliteter. Den sedan 1923 inträffade stegringen av reallöner har ju även till icke ringa del orsakats just genom lägre pris å livsmedel medan ju hyrorna i stället stegrats. Härvid får emellertid ihågkommas, att de hittills undersökta hushållen äro sådana, som icke berörts av arbetslöshet och att de även detta oavsett i levnadsstandardhänseende genomsnittligt icke äro representativa för de båda socialklasserna utan sannolikt ligga åtskilligt i överkant. De anförda uppgifterna ha vidare blott medeltalskaraktär. Beträffande de nyss diskuterade konsumtionsskillnaderna mellan de båda socialgrupperna inbördes och mellan olika inkomstklasser inom dessa är bearbetningen ej genomförd så långt, att mera bestämda slutsatser kunna dragas. Det förefaller dock, som om skillnader av ungefär eller nära nog samma storleksordning mellan de fattiga barnrika familjerna och de mera välställda och mindre barnrika familjerna även nu skulle bestå, låt vara att hela konsumtionsnivån i viss grad förskjutits uppåt. Inom finansdepartementet har en bearbetning gjorts av de båda här Omnämnda levnadskostnadsundersökningarna av 1920 och 1923 i syfte att få fram löpande serier av konsumtionsstorlek vid växlande inkomsthöjd.[10] Inkomstnivån, som ju beror av barnantalet och sjunker då detta stiger, är därvid reducerad till "normalhushåll" i stället för till konsumtionsenhet. Resultatet sammanfattas i nedanstående tablå.

Av dessa tal framgår med all önskvärd tydlighet, vilket utrymme som faktiskt finns för en stegrad konsumtion av de viktiga animaliska produkterna. Skillnaderna äro i själva verket

[ 184 ]Konsumtion per normalhushåll (3,3 konsumtionsenheter) av animaliska produkter.

Inkomst pr hushåll
(kr.)
Kött o. fläsk
(kg.)
Mjölk o. grädde
(l.)
Smör
kg.)
Ägg
(st.)
1 000–2 000 88 700 19 210
2 000–3 000 108 810 26 400
3 000–4 000 126 905 31 540
4 000–5 000 140 975 36 660
5 000–6 000 152 1 040 41
6 000–7 000 162 1 085 45 840
7 000–8 000 169 1 105 49 910
8 000–9 000 174 1 125 51 970
9 000–10 000 178 1 140 1 020
10 000–11 000 181 1 145 53 1 060
11 000–12 000 183 1 150 53 1 085
12 000–13 000 184 1 150 53 1 200


rent förbluffande. Gör man en jämförelse mellan hushåll med en inkomst av endast 1,000–2,000 kronor och hushåll med över 10,011) kronors inkomst, finner man, att de ekonomiskt bättre ställda familjerna äta dubbelt så mycket fläsk och kött, 60% mera mjölk och grädde, två och en halv gånger så mycket smör och fem gånger så mycket ägg. Dessa skillnader skulle nu ställa sig något mindre. Men även med hänsynstagande därtill måste dessa konsumtionssiffror sägas vara talande nog. Tillsammans med kännedomen om hur lågt inkomsterna faktiskt ligga för de allra flesta familjer i vårt land kunna de måhända bidraga till ökad förståelse för de oerhörda och ofta oöverstigliga svårigheter det måste möta för husmodern i en stor och fattig familj att upprätthålla en sund och tillräcklig näringsstandard. Vid studiet av dessa tal har man därvid att komma ihåg. att dr alla ha karaktären av genomsnittssiffror, vilket [ 185 ]Livsmedelskonsumtionen i olika inkomstklasservisserligen Å ena sidan betyder, att somliga konsumera mera även i de lägre inkomstklasserna men å andra sidan att andra konsumera ännu mindre. Dessvärre är det därvid just de barnrika familjerna som bli mest utan.

Man har vidare att ta i betraktande, att varornas kvalitet, sammansättning och beredning ofta är allt annat än rationell i de lägre inkomstklasserna. Detta gör den effektiva konsumtionsskillnaden betydligt större än här redovisats. Man kan därför näppeligen bortförklara den konstaterade konsumtionsskillnaden genom alt antaga en större misshushållning i de högre inkomstskikten. I den mån man känner förhållandena, har man dessvärre tvärtom anledning att förmoda en lägre förmåga av rationell hushållning hos de fattiga barnrika familjerna och i alla händelser icke en högre. Man kan heller knappast söka en större del av orsakerna till konsumtionsskillnaden i en ohälsosam överkonsumtion i de högre inkomstklasserna. Även om en sådan skulle förekomma, så motväges dess betydelse för den här genomförda jämförelsen sannolikt mer än väl genom dels det större näringsbehov, som de kroppsarbetande klasserna i och för sig ha, och dels den naturliga tendensen till sporadisk överkonsumtion då tillfälle yppar sig (avlöningsdagen!), som utmärker just de fattigaste klassernas livsmedelsförbrukning.

Knappheten på födoämnen är uppenbarligen fortfarande en ganska fruktansvärd realitet för fattiga barnrika familjer. Härvid ha vi dock blott kunnat studera konsumtionen av vissa prisbilliga standardvaror av grundläggande betydelse för folknäringen. Ingen tvekan råder om att skulle vi ha liknande tal för fisk och grönsaker, kolonialvaror och viktualier etc. skulle bilden blott ha blivit mera skarptecknad. Att rena lyxvaror ax olika slag nästan helt få försakas i de fattiga barnrika familjerna, är däremot socialt mindre betydelsefullt. Det må vidare ånyo påminnas om att hela detta material härstammar från hushåll, som äro så pass väl organiserade att en dylik [ 186 ]hushållsbokföring kan genomföras. Man kan med trygghet utgå ifrån att hushåll på motsvarande låga inkomststandard men med en mindre välskött ekonomi få pengarna att räcka blott till än mindre kvantiteter av dessa födoämnen, varjämte även födans kvalitet, sammansättning och beredning kan antagas vara i genomsnitt än sämre.

Fasta utgångspunkter för en näringsfysiologisk bedömning av det svenska folkets kosthåll saknas i vårt land, där överhuvudtaget socialhygienen såsom forskningsgren är blott föga utvecklad. I andra länder, särskilt i England, ha dessa förhållanden studerats rätt ingående, och resultaten ha även utnyttjats i den praktiska socialpolitiken. I Sverige har föga intresse ägnats åt dessa konkreta frågor: diskussionen om understödspolitiken har därför ofta förts på ett komprometterande abstrakt, ointelligent och sakligt oinformerat sätt. Det är emellertid att hoppas, att den redan omnämnda norrlandsundersökningen skall förmå i någon mån uppfostra och omrikta den socialpolitiska opinionen i vårt land.

Dess huvudresultat styrka tyvärr en ganska pessimistisk uppfattning beträffande näringsstandarden i Sverige. Man har nämligen i de studerade distrikten ofta funnit både en starkt undernormal kaloriförbrukning och en hälsovådlig ensidighet i kosthållet. Det har därvid visat sig att särskilt kvinnorna samt barnen i uppväxtåldern bli lidande och utsättas för stora hälsorisker. Sambandet med barnrikedom och inkomststandard har i denna undersökning icke närmare beaktats. Det framgår emellertid av undersökningens detaljupplysningar, sammanställda med vad man eljest vet om barnantal och inkomststandard i dessa båda län, att – även om man med full trygghet kunde påräkna ett väsentligt bättre utnyttjande av matkostnaden, ifall isoleringen och den skadliga traditionen brötes genom vidgad upplysning i kostfrågor och en ordnad hälsokontroll – så går det likväl icke att hålla uppe en fullt betryggande [ 187 ]Otillräcklig näringsstandardnäringsstandard med de inkomster som stå till förfogande i många av de barnrika familjerna.

Ständigt framhålles i denna undersökning, att en otillräcklig och ofördelaktigt sammansatt födoämnesstandard ingalunda är att finna blott i Norrland. Uppmärksamheten måste emellertid därvid fästas på en viktig säregenhet för Norrland, nämligen dess alltjämt mycket höga fruktsamhetstal. Ännu i fjol 1933 stod födelsetalet i Västerbottens län vid 19,9 och i Norrbottens län rentav vid 22,1, alltså nästan på den nivå, som för riket i dess helhet bestod före kriget. För riket var födelsetalet 1933 blott 13,7. Om vi för flertalet övriga delar av landet kunna antaga en bättre uppehållen näringsstandard, är huvudorsaken följaktligen det lägre barnantalet i familjerna. Men även den fattiga norrlandsbefolkningen är på god väg att börja lösa sitt näringsproblem på stadsmaner, d. v. s. genom födelsekontroll och fosterfördrivningar. Ännu 1932 voro födelsetalen för de båda norrlandslänen 20,6 och 23,9 1922 voro de 26,7 och 29,2, medan de under perioden 1911–15 voro 29,o och 32,1. En nativitetssänkning med en tredjedel på två decennier, det är raskt marscherat. Man kan ju vara glad över att om ingenting annat göres för att trygga barnens försörjning, så lagar nu xårt folk allt fullständigare att de aldrig komma till världen.

I Norrland är det framför allt kvinnorna och även barnen, som ofta lida av en otillräcklig näringsstandard. I andra delar av riket kan man som sagt redan på grund av det mindre barnantalet utgå från väsentligt bättre förhållanden. Mera omfattande undersökningar saknas emellertid: norrlandsundersökningen är i mycket hög grad en pioniärundersökning.

Den allmänna omsvängning av levnadsstandard och levnadsvanor, som industrialiseringen för med sig, kan man få en viss uppfattning om från en nyligen publicerad, synnerligen värdefull intensiv socialhygienisk undersökning över ett norskt industridistrikt i närheten av Bergen.[11] Som vanligt visar först även [ 188 ]denna undersöknings resultat, att det råder ett bestämt samband mellan inkomst- och näringsstandard. Samtidigt påvisas emellertid det dynamiska i detta läge: vilken variation av konsumtionen av olika livsmedel, som blir första resultatet vid en standardstegring, samt vad den socialhygieniska propagandan betyder för omriktningen av konsumtionsvanorna. En detalj av alldeles speciellt intresse för att belysa familjens omdaning i industrialiseringsprocessen skymtar även fram: männen äro i allmänhet lagom närda, medan kvinnorna ofta äro övernärda fastän barnen tendera mot undervikt (detta antagligen ofta mer beroende på kvalitativ felnäring än på kvantitativ undernäring). Hertzberg skriver sammanfattningsvis: "Kvinnene hadde, uansett yrkesklasse, for det meste overvekt. Mennene var mest middelsvektige med en tendens til overvekt hos funksjonærklassens menn. Barna var for det meste middelsvektige med en tendens mot undervekt. Barn fra relativt dårlig hygienisk familiemiljø og med relativt mangelfull ernæring var i nogen grad mere undervektige og reagerte fremfor alt mere tregt i riktig retning på socialhygieniske impulser enn gjennemsnittet, og spesielt i forhold til barn med relativt god familiehygiene og kvalitativt riktigere kosthold."

I de norrländska småbrukarfamiljerna äro kvinnorna de sämst närda, därtill ofta överansträngda av arbete ute och inne och av barnsbörder. I Hertzbergs undersökning få vi för första gången ett visst belägg – om än byggande på ett alltför ringa och ej tillräckligt representativt urval för att tillåta bestämda allmängiltiga slutsatser – för ett vardagligt erfarenhetsomdöme, som på senare tid tvingat sig på även kritiska iakttagare av levnadsstandarden inom olika sociala grupper: att det finns olikheter inte bara mellan inkomstklasser utan även mellan kön. Hustrurna ha i den industrialiserade familjen vunnit i ledighet från produktivt arbete och detta synes ha till resultat, att deras "levnadsstandard" stegrats relativt kraftigare än männens och barnens.

[ 189 ]Orättvisor inom familjenVi tangera här ett ömtåligt men betydelsefullt problem sammanhängande med hela familjestrukturens gestaltning i det mera fullständigt industrialiserade samhället, där den gifta kvinnan, berövad sina funktioner i produktionslivet, stänges in i sin miniatyrlägenhet och då ofta fetmar och blir slö och egoistisk. Detta är icke endast en över- och medelklassfråga, där ju sedan länge "lyxfrun" klassificerats. Nu gäller det allt mer och mer de breda samhällsgrupperna i städer och samhällen. Om man undantar de fattigaste, de barnrika och de yrkesverksamma hustrurna, är det nämligen stora skaror av hustrur, som efter barnafödandets år få allt svårare att finna full sysselsättning: de ha en mycket liten familj och en liten lägenhet. Frågan är ömtålig, men den växer i betydelse allteftersom barnantalet minskas och hemarbetet rationaliseras. De hemmaförsörjda hustrurna ha nu icke heller genom ansträngningar i annan riktning – socialt, politiskt eller kulturellt – visat att de kunna förvalta den ökade fritid och den relativt starkare levnadsstandardstegring, de i jämförelse med männen faktiskt kommit i åtnjutande av. Det mest tragiska är att de icke ens nog vinnlagt sig om att genom ökade kunskaper tillräckligt förkovra sig i sitt eget yrkesarbete: hemskötsel och barnuppfostran. Att barnens näringsstandard därvid kan bli lidande t. o. m. i familjer, där inkomsten är skaplig och barnantalet litet, beror på oförstånd och okunnighet om elementära näringshygieniska förhållanden.

Det kan således icke förnekas utan må hellre starkt understrykas, att en rationellare matordning inom arbetarklassen och en förnuftigare inkomstanvändning överhuvudtaget i och för sig –skulle innebära en avsevärd reell stegring av levnadsstandarden. Detta sakförhållande betecknar i själva verket en mycket viktig socialpedagogisk uppgift, och statsmakterna borde icke töva att snarast möjligt göra hela frågan till föremål för en ingående utredning. Men det måste fasthållas, att, även om [ 190 ]en dylik rationalisering vore möjlig att i viss mån åvägabringa, skulle ändock födoämnesstandarden i de fattiga barnrika familjerna bliva mycket låg. Och intill dess denna mycket svåra uppgift verkligen fyllts, är det helt enkelt fråga om en barnens undernäring inom relativt mycket breda folklager.[12]


Arbetslösheten och jordbrukskrisen.

För att denna bild av de mindre bemedlade klassernas levnadsstandard, som vi ernått genom ett studium av deras bostads- och livsmedelskonsumtion, skall vara fullständig, måste nu därtill arbetslöshetsrisken beaktas.

I flera år ha de svenska fackföreningarna nu i genomsnitt redovisat en arbetslöshet, som håller sig kring och överskridit 20 %. Under hela den period av god ekonomisk högkonjunktur från omkring 1924 till 1930, som föregick de sista årens ekonomiska världskris, höll sig arbetslösheten kring 10–12 %. Dessa års relativt låga arbetslöshetstal, som i sin tur överstego förkrigstidens betydligt,[13] stå nu för oss såsom ett eftersträvansvärt ideal, men det är av olika skäl tämligen klart, att även om den pågående konjunkturförbättringen ytterligare skulle fortskrida, ha vi mycket små utsikter att ens för en kortare period av ett par år komma ner till en så låg arbetslöshet, såvida icke en kraftig produktionspolitik inledes. Det är här vidare att märka, att fackföreningstalen i så måtto äro minimital, som en hel del arbetare just på grund av ihållande allmän arbetslöshet aldrig bli medlemmar av fackförening. Detta gäller i synnerhet ungdomen – den arbetarungdom, som nu skulle sätta bo och föda barn.

Många unga arbetare komma aldrig in i ordnat förvärvsarbete. Enligt en undersökning av arbetslöshetskommissionens [ 191 ]Ungdomsarbetslöshetenklientel i slutet av november 1933, som då uppgick till sammanlagt 170,203 arbetslösa personer, voro av dessa 4,560 i åldrarna 16–17 år, 17,731 18–20 år och 35,121 21–25 år eller sammanlagt 57,412 arbetslösa i ungdomsåldern, vilket motsvarar 33,8 % av hela antalet.[14] Dessa tal äro dock för små, då ett relativt mycket större antal unga arbetare i synnerhet i åldern 16–18 år icke bli anmälda hos arbetslöshetskommissionen. Under mera normala tider brukar procentuellt sett ungdomsarbetslösheten vara än större. Vid en liknande ehuru ej fullt jämförlig arbetslöshetsräkning 1927 befunnos 40,8 % av de arbetslösa vara 25 år eller därunder. 1934 års ungdomsarbetslöshetskommitté skriver på tal härom: "Förhållandet torde sammanhänga därmed, att de yngre och sist anställda arbetarna i regel först avskedas (vid en uppkommande kris). Ju längre en period av arbetslöshet varar, dess mer drabbas även äldre arbetare därav. Den relativa ungdomsarbetslösheten torde därför vara mindre, ju mer omfattande den totala arbetslösheten är och tvärtom. Att det absoluta antalet arbetslösa, även vad de unga beträffar, därvid ökas, ligger i sakens natur."

Vid uppåtgående konjunktur ställa sig dock förhållandena något annorlunda. Då intagas vanligen i första hand yrkesutbildade äldre arbetare. Därnäst intagas ofta de mycket unga arbetarna. Ungdomsarbetslöshetsprocenten kan därvid – såsom uppenbarligen nu under våren och sommaren 1934 – rentav gå ned. De som däremot trots uppgången lätt bli ställda alldeles utanför äro de något äldre ungdomsarbetslösa eller de arbetare, som just överskrida 25-årsstrecket, de arbetare alltså som en gång tidigare under närmast föregående uppgångsperiod kanske just kommit in och fått påbörja sin yrkesutbildning men som vid depressionens början återigen kastats ut.

Det är genom denna fruktansvärda konjunkturpumpningsprocess, som tiotusenden av unga arbetare få sin [ 192 ]yrkesutbildning sönderbruten, och det är därigenom som de i etapper göras mogna att rekrytera den industriella reservarmén av mer eller mindre permanent arbetslösa. Hur de därvid så småningom i många fall fysiskt, psykiskt och moraliskt brytas ned, bli desperata och asociala, är ett problem som skall beröras i sjunde kapitlet. Även om de mycket unga arbetarna nu under en kort tid återigen ha relativt lätt att komma in i produktionen, så har den närmast högre konjunkturgenerationen uppenbarligen svårare, och deras anställning är vidare av det allra osäkraste slaget. I nästa kris kastas de ut igen, och i den därefter följande uppgången har en ännu yngre generation lättare än de att få börja från början. Dessa förhållanden böra hållas i minnet inför den korttänkta optimism i fråga om ungdomsarbetslöshetens problem, som nu åter håller på att sprida sig även i socialpolitiskt insiktsfulla kretsar.

Från synpunkten av de omedelbara verkningarna på levnadsstandarden äro emellertid de äldre arbetarnas arbetslöshet än viktigare. Då en familjeförsörjare blir arbetslös, sjunker nämligen familjens levnadsstandard med nödvändighet. Är då barnantalet stort och levnadsstandarden redan förut låg, inträder nöd. Vi ha här i landet icke gjort några tillförlitliga undersökningar över arbetslöshetens verkningar på levnadsstandarden, trots att en kunskap därom borde framstå oundgänglig för en riktig anordning av samhällets hjälpåtgärder. Av de till den nu pågående levnadskostnadsundersökningen insamlade, slutförda och fullt bearbetningsbara hushållsböckerna, som enligt uppgift från socialstyrelsen omfatta 1,685 böcker från städer och industriorter, härstamma inalles 218 från hushåll, där familjeförsörjaren varit helt eller delvis arbetslös. Ett väsentligt intresse är då förbundet vid att dessa – och särskilt dessa – hushållsböcker bli underkastade en djupgående analys. Antalet hushåll av denna typ är visserligen inte stort men uppgifternas statistiska noggrannhet och detaljrikedom är i stället desto större. Då detta material blivit bearbetat. skola vi i alla fall veta [ 193 ]Arbetslösheten pressar levnadsstandardenmera än nu om det här diskuterade problemet, som är av vikt även vid bedömandet av arbetslöshetspolitikens köpkraftsökande verkningar.

Från vissa undersökningar, som vid olika tillfällen gjorts i Tyskland, England och på andra håll vill det synas som om arbetslöshetens verkningar å levnadsstandarden – sedan först praktiskt taget alla utgifter för nöjen och förströelser, kläder, föreningsavgifter och skatter m. m. slopats – framför allt gå ut över familjens livsmedelskonsumtion, som först kvalitativt försämras under bibehållandet såvitt möjligt av kalorimängden men därefter även kvantitativt nedskäres. Framför allt nedpressas därvid konsumtionen av animaliska livsmedel såsom smör, mjölk, ägg, ost och fläsk. Och man har där fastslagit, att en på medicinska grunder uppställd minimistandard för kosthållet ej kan ekonomiskt uppnås på de vanliga arbetslöshetsunderstöden. En systematisk försämring av folkhälsan är då resultatet för de arbetslösa och deras familjer. De ovan redovisade konsumtionssiffrorna för även de lägsta inkomsttagarna äro därför dock för höga, om de skulle tillämpas på hela mängden av de arbetslösa. I andra hand går arbetslösheten ut över bostadsstandarden. Den är i vanliga fall låg nog förut, men pressas nu ner ytterligare. Fattigvårdsmyndigheterna och arbetslöshetskommittéerna hjälpa härvid ofta till genom att föreskriva en sänkning av bostadsstandarden såsom villkor för hjälp.

Från levnadsstandardsynpunkt är emellertid arbetslösheten av betydelse ej blott såsom en faktisk standardpress, då den inträder. Arbetslösheten är kanske än mer betydelsefull såsom arbetslöshetsrisk. I denna sin egenskap träffar den alla arbetarfamiljen nästan utan undantag. Denna risk att bli fråntagen de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt existens å viss levnadsstandard försvårar en mera långsiktig och rationell konsumtionsplanläggning. Den skapar ett psykologiskt tryck och en allmän osäkerhetskänsla, som verkar förlamande. Och att den höga arbetslöshetsrisken inte precis kan verka [ 194 ]befordrande på villigheten att sätta barn till världen är ganska givet. Man har i detta samband att särskilt komma ihåg den tendens som alltmer synes göra sig gällande till stegrad arbetslöshetsrisk i slutet av medelåldern, alltså vid den tid då barnförsörjningsbördan vanligen är störst.

I bondeklassen motsvaras denna arbetslöshetsrisk av de enorma prisrisker, som åtfölja den fortskridande och nu med all sannolikhet för överskådbar framtid permanenta jordbrukskrisen. Upprätthållandet av denna ovisshet om de pris, till vilka bönderna kunna avsätta produkterna av sitt arbete, tjänar i landets produktion och konsumtion icke något förnuftigt intresse. Den omständigheten att bönderna tvingas att uppträda såsom spekulanter på en marknad, som de i alla händelser icke kunna överskåda, kan icke ha till följd att de i något hänseende inrikta sin produktion på ett rationellare sätt.

Det är i detta avseende en grundläggande skillnad mellan prisriskerna och produktionsriskerna. Bonden löper även risker för att det produktiva utbytet av hans jord och hans djur skall bliva kvantitativt eller kvalitativt sämre. Den risken finns det viss anledning att låta honom själv löpa, ty den sporrar honom att odla sin jord bättre och vårda sina djur rationellare; han kommer på grund av produktionsriskerna att i sin kamp med naturen förfara på ett skickligare sätt. Men något motsvarande gäller icke prisriskerna. Om han är oviss när han sår och när han planlägger, hur produkterna skola komma att betalas när han fått skörda, kan den omständigheten i intet hänseende göra honom till en bättre lantbrukare.

Från levnadsstandardsynpunkt har den rådande jordbrukskrisen betytt en mycket väsentlig nedpressning för landets bondeklass; hur stor är omöjligt att för närvarande angiva. Stödåtgärderna ha av naturliga skäl icke kunnat giva full kompensation: prisen ha i stort sett alltjämt fallit. Och vid genomförandet av dessa stödåtgärder ha de politiska partierna velat [ 195 ]Jordbrukskrisens verkningarbinda sig så litet som möjligt. De ha därvid även lekt med tron på normala förhållandena återinträde. Jordbrukspolitiken har förts såsom en krispolitik på kort sikt. Ovissheten har vidmakthållits. Utom standardpressningen bär därför vår jordbrukarbefolkning en ständig inkomstrisk, som måhända rentav är mer tryckande än själva standardnedskruvningen och som i sin mån är jämförlig med arbetarnas arbetslöshetsrisk.


Sambandet med fruktsamhetsutvecklingen.

De uppgifter, som i detta kapitel lämnats om den bostads- och födoämnesstandard, vartill de mindre bemedlade klasserna i vårt land äro hänvisade, torde göra strävandena att stegra levnadsstandarden både förståeliga och i och för sig fullt försvarade. Beaktas dessutom arbetslösheten och arbetslöshetsrisken, den permanenta jordbrukskrisen och jordbruksinkomstrisken, torde det framstå ännu mera förklarligt, varför under rådande förhållanden nativiteten fått och i framtiden i ännu högre grad kan väntas få sitta emellan.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, att vårt folk förr fött upp mycket stora barnkullar under ännu mycket svårare ekonomiska förhållanden. En undersökning över bostads- och näringsstandard på mitten av 1800-talet skulle ha visat, att en mycket stor del av hela befolkningen levde under förhållanden som vi nu skulle kalla ren nöd. Ändå var då födelsetalet mycket mer än dubbelt så högt som nu och fruktsamheten omkring tre gånger så stor. En låg levnadsstandard har i historien icke visat sig förhindra en hög fruktsamhet; den har bara på malthusianskt sätt förhindrat en alltför stor folkökning genom att hålla uppe dödstalen, framför allt för spädbarnen.

Detta påpekande är som sagt alldeles riktigt. men det rubbar inte ett tecken i den nyss dragna slutsatsen. Det visar bara hur man inte får dra lärdomar ur historien. Vi få minnas, att hela befolkningens psykologi starkt förändrats på de båda sista [ 196 ]generationerna. Fruktsamheten har faktiskt minskats till stor del på grund av de enskilda familjernas strävan att uppehålla sin levnadsstandard. Och levnadsstandarden har stegrats till stor del på grund av den minskade fruktsamheten. Sambandet mellan en familjs barnantal och dess levnadsstandard har rätt ingående belysts i det föregående.

Vi uppehålla för närvarande vår relativa levnadsstandard endast tack vare en nedsättning av fruktsamheten långt under reproduktionsgränsen. Skulle vi ha en fruktsamhet, som verkligen vidmakthölle befolkningsstocken vid på lång sikt oförändrad storlek, skulle också levnadsstandarden ställa sig lägre. Vi skulle nämligen då behöva föda omkring 40 % flera barn än nu och dessa barn skulle därefter behöva underhållas. Skulle vi ha en fruktsamhet, som till och med medgåve en folkökning, behövde fruktsamhetsökningen vara än större och levnadsstandarden skulle tryckas nedåt ytterligare ett stycke.

Det sagda kan tyckas motsäga ett påstående, som tidigare gjorts i denna bok. nämligen att tillräckliga skäl icke finnas att (inom för svenska förhållanden relevanta gränser) antaga ett mera betydelsefullt samband mellan befolkningens storlek och levnadsstandardens höjd. Men jämförelsen är därvid tänkt mellan två olika stora befolkningar, vilka båda äro konstanta eller båda i samma grad växande eller minskande, d. v. s. befolkningar med lika fruktsamhet och lika åldersfördelning. Helt annorlunda ligger problemet till vid dynamiska övergångslägen. Jämförelsen kommer ju då i stället att gälla befolkningar med olika åldersfördelning: vid en på lång sikt och vid viss höjd konstant befolkning är i första rummet barnantalet större både i genomsnitt per familj och i procent av hela befolkningen än vid en minskande befolkning (och mindre än vid en växande befolkning). Då barnen måste försörjas av de vuxna betyder således själva befolkningsminskningen såsom sådan (och alltså alldeles oavsett befolkningens storlek) en omedelbart förverkligad levnadsstandardstegring, Denna levnadsstandardstegring [ 197 ]Levnadsstandard och avfolkningär vunnen blott genom själva minskningsprocessen. Den är tillfällig, i den meningen att den måste bortfalla om minskningen upphör och befolkningen blir konstant, eftersom då det genomsnittliga barnantalet måste stiga. Från befolkningssynpunkt utgör den därför en ren kapitalförtäring av engångsnatur.

Då fruktsamhetsnedgången till stor del framdrivits just av familjernas strävan att stegra sin levnadsstandard torde det vara praktiskt taget alldeles omöjligt att förmå vårt folk till en stegrad eller ens uppehållen fruktsamhet, om detta skall ske på bekostnad av de enskilda familjernas levnadsstandard. En sådan utveckling skulle inte ens kunna kommenderas fram genom en politisk diktatur, även om denna till det yttersta utnyttjade en tekniskt fullkomnad massuggestion. Man kan inte "predika folk från vettet", åtminstone inte vad gäller fortplantningen, även om det är möjligt i andra hänseenden. Flyttar man då spörsmålet från vad som är möjligt till vad som vore önskligt, vilja vi klart ha sagt ifrån att en på bekostnad av de fattigas levnadsstandard uppehållen fruktsamhet heller icke framstår såsom eftersträvansvärd. Vi hoppas att vår analys av dessa klassers faktiska levnadsstandard och framför allt av denna levnadsstandards samband med barnantalet i familjerna gör denna befolkningspolitiska inställning förståelig.

Men alldeles bortsett från vad som vore önskligt – en fråga som i detta samband må lämnas därhän – är det i alla händelser klart att så länge arbetares och bönders ekonomiska existens är så osäker, så länge deras levnadsstandard är så låg och därvid särskilt barnantalet en så väsentligt neddragande faktor, så länge kommer också barnbegränsningen att fortsätta. Man har nämligen lärt sig kalkylera. En arbetarhustru i Finspång skriver i Morgonbris: "Det största och naturligaste målet är nog hur arbetarklassen skall få behålla och förbättra den levnadsstandard den nu besitter. Med många barn följer för arbetarfamiljen fattigdom och sorg mer än glädje. Det är min erfarenhet från hela min uppväxttid. Den arbetarfamilj, som [ 198 ]endast har ett eller två barn klagar sällan... Jag tycker mycket om barn, men jag fruktar oerhört för fattigdomen. En arbetare med en årsförtjänst på mellan 2,500 och 3,000 kronor kan leva skapligt endast om han har högst 2 barn, en årshyra på 300 kronor och en skatt på ungefär 6–7 kronor per bevillningskrona. Det är min erfarenhet." Allt oftare dras konsekvensen ut mycket längre.

Unga, intelligenta, moderna människor fyllda av vår tids ideal, uppfostrade i en demokratisk anda, i kontakt med bildningsrörelsen och de politiska och sociala folkrörelserna, gifta sig visserligen, ehuru icke så ofta som utomlands. Även vår äktenskapsfrekvens är och har alltid varit mycket låg. Men de vilja i alla händelser inte ha barn. – Vem klandrar dem?



  1. I Statistisk årsbok 1934.
  2. Av de nu tillgängliga preliminära uppgifterna från 1933 års levnadskostnadsundersökning framgår att boendeförhållandena i utrymmeshänseende äro i stort sett nära nog oförändrade. Av 349 industriarbetarhushåll bodde 188 i lägenheter om 1 rum och kök (medan blott 9 bodde i enkelrum och kokvrålägenheter m. m.). Endast 128 hushåll hade lägenheter om 2 rum och kök (varjämte 21 och 3 hade respektive 3 och 4 rum och kök). Av 261 tjänstemannahushåll bodde 127 i lägenheter om 2 rum och kök (33, 7 och I hushåll i 3, 4 och 5 rum och kök) men likväl 83 hushåll i lägenheter om blott 1 rum och kök (8 dessutom i enkelrum och kokvrålägenheter m. m.). Medelantalet rumsenheter (= rum eller kök) per lägenhet var för arbetar- och tjänstemannahushåll i städerna 2,62 och Å industriorterna 2,75 men för medelklasshushållen 4,49.
  3. e om konsumtionsenhet not sid. 178.
  4. Vi stödja oss här på en av docent Alf Johansson över detta problem gjord mycket intressant undersökning, som ännu blott föreligger i manuskript, men som inom den närmaste framtiden skall publiceras såsom en bilaga till bostadssociala utredningens första betänkande.
  5. Se nedan noterna sid. 268 och 274.
  6. För en utmärkt sammanställning av förefintligt material hänvisas till "Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan etc. avgivet den 15 december 1933 av Bostadsutredningen för landsbygden", Statens off. utr. 1933: 37. sid. 13 ff.
  7. Det bostadspolitiska problemet skall återupptagas nedan sid. 267.
  8. Den genomsnittliga livsmedelsprocenten för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna ihopslagna var 1923 42,6. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen ge de till ungefär hälften bearbetade hushållsböckerna för 1932–33 följande livsmedelsprocenttal: för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna tillsammantagna 35,3 och för medelklassen 23,4. Livsmedelsprocenten för de förstnämnda skulle alltså nedgått mycket kraftigt under det sista decenniet. Den reala levnadsstandardstegringen såsom helhet uppgår till omkring 13 %, vilket motsvarar den allmänna uppfattning man får från löne- och levnadskostnadsstatistiken. På grund av nedgången i levnadskostnader skulle den 1923 till 3,810:9O kronor uppgående sammanlagda familjeinkomsten per normalhushåll inom de båda socialklasserna sammanslagna blott ha behövt uppgå till 3,292:60 kronor 1933 för uppehållandet av en levnadsstandard motsvarande 1923 års genomsnittliga konsumtionsbudget. Då inom levnadskostnaderna livsmedelsprisen fallit starkt (medan i synnerhet hyrorna kraftigt stegrats) skulle inom en dylik oförändrad realinkomst livsmedelsprocenten ha sjunkit till 36,9. Nedgången av livsmedelsprocenten från 42,8 till (den fiktiva) 36,9 skulle därför direkt sammanhänga med livsmedelsprisens fall och icke i och för sig indicera en stegrad real standard. Nu har den genomsnittliga familjeinkomsten i stället faktiskt varit 3,711:70 kronor. Av denna realinkomststegring på 419:10 kronor har blott drygt en femtedel använts för ökade livsmedelsutgifter medan resten använts för andra utgifter, varigenom livsmedelsprocenten nedbringats ända till 35,3. Skillnaden mellan 36,9 och 35,3 (plus verkningarna av vissa omläggningar i livsmedelskonsumtionen även utöver de som bero på den ökade reala livsmedelsutgiften) skulle alltså representera själva standardstegringen. – Uppgifter särskilda för industriarbetar- och lägre tjänstemannaklasserna var för sig och för olika inkomstgrupper inom dessa ha ännu icke kalkylerats. För arbetare och lägre tjänstemannaklasserna sammanslagna har emellertid beräknats, att livsmedelsprocenten stiger till i genomsnitt 46,4 för hushåll med en inkomst per konsumtionsenhet av blott intill 700 kronor. medan den stannar vid 23,7 för hushåll med över 1,450 kronor per konsumtionsenhet. Inkomstnivån angiven per konsumtionsenhet är som i texten utföres väsentligen beroende av barnantalet.
  9. Konsumtionsenhet är ett statistiskt mått på konsumtionsbehovet. En konsumtionsenhet är därvid definierad som konsumtionsbehovet hos en man över 15 år. En kvinna räknas såsom 0,9 konsumtionsenhet och barn i olika åldrar i olika bråkdelar: i åldrarna 0–3 år 0,15, 4–6 år 0,40. 7–10 år 0,75, 11–14 år 0,90.
  10. Bearbetningen är gjord av fil. lic. E. Lundberg.
  11. Gerhard Hertzberg, "Ernæring, helse, miljø", Bergen 1934.
  12. Frågan om barnens näringsstandard skall återupptagas från social politisk synpunkt i sjunde kapitlet.
  13. Se Arbetslöshetsutredningens betänkande I, Stockholm 1929.
  14. Se 1934 års ungdomsarbetslöshetssakunnigas betänkande, Statens off. utr. 1934: 11.