Kvartetten som sprängdes/Kapitel 15

←  Kap 14

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 15. Fiskafänget

Kap 16  →

15
Fiskafänget

Klockan i den lilla hallen visade halv fyra, när de båda herrarna på tå begåvo sig nedför den knakande trätrappan och stego ut i morgonsvalkan. Sedan de ruggat sig för en första rysning, gingo de över gräsmattan under tystnad, hämtade ett par stora, tomma konservburkar bakom solvisaren och smögo sig bort till uthusväggen, där bland strö, halm och utkastade grönsaksrester ett gott maskställe var till finnandes.

Omkring dem stod sommarmorgonen i en mystisk skönhet. Solen hade ännu icke gått upp, men det skulle icke dröja så många minuter, förrän förtrollningen bröts och dimmornas vita andar måste upphöra med sin nattliga, sakta lek under trädens dödsstilla grönska eller på de öppna, daggiga gläntorna. Träden stodo orörliga såsom i avvaktan på en tillsägelse att börja susa; icke en vispning i en topp, icke ett blad, som vände sig. Bakom ljusa björkar och svarta granar spände sig en himmel med ett milt, pärlgrått flor över det blåa. En matt dager omvärvde allt, och av levande ljud hördes ännu endast ett och annat trevande försök till kvitter — ett par toner som på ett silverspel — varefter det åter blev tyst. Något litet pip eller surr i det höga, våta gräset förmärktes även ibland, men långt bortom den av bristande, fina tyllflor kringsvävade trädraden vid landsvägen hördes ett svagt dån från bäcken under dess smala bro av grenar och plankor; morgonen lyssnade ännu på dess barnsliga åska, som inom kort skulle överröstas av andra och starkare ljud.

Det var som på en teater, innan ridån sakta går i höjden. Allt var iordningställt; tysta, finklädda, påpassliga och avvaktande tedde sig träd, häckar och snår. Husen, liksom målade på lärft, naturtrogna men ändå endast lögner, vilade lugnt i denna omgivning, sovo i stillhetens armar, kastande sina långa, luddiga skuggor.

— Gudamaskar, gudamaskar, väste Pensionatskurken, medan han halade upp ett par röda midgårdsormar, som ringlade sig kring hans fingrar. De måste dö för min glädjes skull. Mors nulli parcit honori!

Men Cello låg på knä med en träbit i handen, insöp morgonluften och såg sig omkring utan att säga ett ord. Han kände sig nästan gripen av denna högtid; synen var så främmande och ny för honom.

Jag skall skriva… tänkte han, men avbröts i detsamma av en ny väsning från Pensionatskurken, som nu fyllt den ena konservburken med maskar och jord.

— Det är tillfredsställande, talade denne, att det finnes fåvitska och glömska medmänniskor. Tänk, broder, om de sönderslete denna stillhet med sina skrik och sina handklaver. Vore det icke detsamma som att spotta på en ung brud, när hon står där i sin slöja och väntar på välsignelsen, medan en rodnad…

Eftersom en av maskarna nu sökte frigöra sig från fångenskapen, avbröt han sitt framvästa, poetiska anförande. Men för att liksom giva en bild till Pensionatskurkens ord, gav himlen över träden vid sjön ifrån sig ett matt rosensken. De båda naturdyrkarna begåvo sig nu ned till stranden, sedan Cello med en grön torva övertäckt sin burk.

Som en röd blomma sprack solen fram över skogskammen. Det kårade till på vattnet, och i ett nu ökades det ihållande kvittret från träden runtomkring. Dunster och dimmor smögo sig undan; det ruskade lätt i björktopparna, och ett sakta sus lopp genom strandskogen. Vid kanten av detta lilla hav, de båda fiskarna nu skulle befara i en eka, vilade lätt fradga i en vid ring. Det såg så melankoliskt ut; och blåa miniatyrvågor började röra vid detta kvarblivna skum utan att kunna sönderdela det.

Det lätta buller, som uppstod, då de båda herrarna stego ned i båten, hördes nästan som ett dån, och plask, plask… årtagen störde ännu mera stillheten.

Metspönas spröt stucko ut från ekans akter, där Cello satt och betraktade den vackra insjön. När den nykläckta solen helt litet värmde hans rygg, kände han för första gången i dag, hur det drog i ögonen, medan en rysning och en gäspning samtidigt infunno sig. Solen steg under en sakta dallring högre över träden, och nu var sommarmorgonens förtrollning förbi, men en annan skönhet hade trätt i den förras ställe. Det låg något friskt och medvetet i denna nya tavla; den andra hade mera varit som en dröm eller en hägring, icke att förstå, endast att känna och gripas utav.

Sakta gled ekan förbi den i mitten på sjön slumrande gröna holmen, då Pensionatskurken i detsamma håller upp att ro.

— Å, sjötärnorna, se! viskade han.

Tvenne vita fåglar svävade ner i vida bågar och trippade ut på ett par stenar vid holmens strand. De sutto nästan intill varandra.

När Cello rörde sig i båten, viskade Pensionatskurken på nytt:

— Stör dem inte! Se!

Det var bara tvenne vita fåglar mot en mörkgrön grund, och de sutto invid varandra, medan solen gick upp över en liten sjö. Det var det minsta möjliga, så enkelt och beskedligt alltsammans, men de båda naturdyrkarna stirrade på tavlan, så länge fåglarna ännu dröjde kvar. Snart flögo de åter med matt smällande vingslag ut i nya bågar över vattnet, och Pensionatskurken fortsatte att ro, tills de kommo till den utsedda platsen; ekan lades stilla i kanten till en ljusgrön vass, och fiskarna maskade på sina krokar och kastade ut.

När detta var gjort, framtog Pensionatskurken en liten läderplunta och hällde i dess till dricksglas inrättade kork av nickel en konjak, vilken han räckte åt Cello, som med artig min mottog ynnestbeviset. Drycken blev som till en mask, hoplänkad av milda solskensglöder, och denna mask ormade sig vänligt ned i hans inre. Sedan stinsen utfört samma betydelsefulla ceremoni för egen räkning, sköljt bägaren med ett plask i vattnet, vilket råkade i svallning som en upprörd ocean strax invid ekan, log han hult mot solen, mot kamraten och mot sjön och grönskan runtomkring. Han hade avlägsnat glasögonsskärpan från anletet, och blickens uttryck var av en mild höghet. Hastigt drog han upp sitt spö och en fet abborre sprattlade på kroken.

— Aj, sade Pensionatskurken. Nu hava vi öppnat mitt hav, mitt blåa Adria!

Sedan den välkomne gästen nedsläppts i en vattenbehållare, lade stinsen ett ögonblick spöet, stack en snugga i munnen, tittade åter blitt omkring sig, tog så pipan ur munnen och sjöng med en något sträv röst, men med riktig tonträffning:

Opp Amaryllis,
vakna min lilla,
vädret är stilla,
luften sval…

När han sjungit denna första strof, med vilken han för stunden nöjde sig, halade Cello in sin första abborre, som daskade honom på munnen med hal och våt kropp. Drypande i ansiktet, men lycklig, fångade han in det våta offret i båten.

Pensionatskurken utbrast:

— Förlåt, o, min broder, att jag sjöng! Men jag plägar alltid sjunga den där sången varje gång, jag börjar att fiska en sådan här vacker sommarmorgon. Det är inte för själva sångens skull, förstår min ädle broder, det är därför, att visan för mig sammanhänger med metspöt, precis som om den vore en rev, och med sommarmorgonen, precis som om den vore solen själv. ”Vädret är stilla, luften sval…” Vid Zeus! Är det inte märkvärdigt ändå, vad det är grant — och vad det är riktigt sedan…

Fiskelyckan gynnade under den närmaste timmen de tvenne herrarna i ekan. Allt friskare blånade vattnet, och allt djupare vaggades Cello in i naturglädjens ro och lycka. Det föreföll honom som om han aldrig bort vara någon annanstans än här, och med den barnsliga och nytra vaksamhet, som särskilt är förbehållen den ovane söndagsfiskaren, granskade han sitt vaggande flöte i rött och vitt, hypnotiserades av dess skenbara flykt på vattnet, medan det i själva verket var alla de små krusiga böljorna, som bedrogo hans öga vid sin snabba och blänkande färd. I djupet av bröstet kände han en sprittning, när plötsligt flötet dök. Hade han haft bottennapp och kunnat i ljuset uppdraga det sjunkna Atlantis, skulle han väl icke ha känt en starkare och livligare spänning. Denna milda feber liknade något febern vid ett annat slags fiske, som han för stunden personligen icke tog del uti, och som blåsten, vattenglittret och grönskan redan kommit honom att glömma. Men detta var dock en sval feber, som styrkte hans nerver och gladde hans sinne.

Åter slog en abborre honom kring haka och mun och fläckade hans vita skjorta med vattendroppar. Ett par mattröda fenor lyste mot det gnistrande gröna; det var som om han ur det kalla djupet dragit upp ett stort, levande smycke.

Nu kisade Cello i vila och väntan över till andra stranden, som låg badande i ett blekt solsken. Två flickor skönjdes på avstånd; de vandrade under prat och gnol varsamt ut på ett par stenar. Deras kroppar skeno bländande vita i morgonglansen.

Cello rörde sig ett slag i båten, ty han tyckte sig åter förmärka napp.

— Stilla, varnade Pensionatskurken, se! Det är ett par små bondflickor, som går ut i vattnet så tidigt på morgonen.

Detta var ett stycke av det gamla goda paradiset en frisk morgon, då solen sken och fåglarna kvittrade, då allting var nytvaget och rent, inga vågor uppgrumlade och intet grönt förbränt av eld eller torka. De båda flickorna lekte som sjötärnorna nyss, medan ekan sakta vaggade vid de gröna vassarna.

Pensionatskurken tände sig en ny pipa, och röken gick endast obetydligt på sned upp i luften i en ljusblå virvel.

— Jag bliver nog en smula barnslig om morgnarna, sade han, och hade jag icke ett metspö i hand, så kanske jag hade en penna, och hade jag en penna, så skreve jag säkerligen oläsliga dikter på papper. Asinus ad liram! Nu är min lyriska ventil dels en tobakspipa och dels ett metspö samt min härliga sång.

Han började åter att hest gnola:

Tag dina metspön,
revar och dragen!
Nu börjar dagen,

skynda dig!
Söta min lilla,
tänk icke illa…
— — — — — — —

Det hade blivit varmt och gott på vattnet i vassarnas lätta skygd; vågorna kluckade sakta omkring ekan, och det var söndag. Cello kände, att det var söndag, men han hörde inga kyrkklockor ringa utan bara den svaga klämtningen av vågorna och sången från skogen, där den stod, än svart och grön, än grå och ljus, en välklädd församling under den mörkblå tempelkupan, välvd i romansk stil, med fullt av små svävande, runda molnänglar i taket och ett stort Gudsöga, som strålade och värmde.

Men åter blev det vardag, och dagarna runno hastigt undan på pensionatet Koludden.

Allt upprullades i enlighet med vad den demoniske Pensionatskurken förutspått; Cello fick promenera med damerna och skydda dem mot obefintliga ormar, han fick följa dem till badet, taga emot nipperna, bevittna tittningarna och gå till vila bakom busken. En dag mötte herr Erlandsson, som kände sig något modstulen, den vise Pensionatskurken i närheten av ett grått båthus vid stranden. Denne bar ett väldigt abborrknippe i handen på en klyka och såg med en vetenskapsmans forskande blick på journalisten, sägande:

— Du lider, o broder! Men snart bliver du ledig. Ty i dag har en ny manlig gäst jämte några äldre damer anlänt till Koludden. Den manlige gästen måste övertaga din roll. Vi skola väl hava ordnade avlösningsförhållanden liksom vid mitt högt ansedda kommunikationsverk.

— Nya gäster, undrade Cello, och vandrade över den nedtrampade gräsmattan upp till husets huvudingång i avsikt att söka klarhet.

Som solen tillfälligtvis gått i moln, och regn kunde befaras, sutto damerna under den rymliga verandans tak. En herre presenterades just nu för en del av gästerna. Cello kände något medlidande med honom, när värdinnan spelade upp sin långa melodi:

— Fröken Gullan Dykare — fru Holmer — fröken Sonja Dykare, en syster till fröken Gullan Dykare — fröken Pylman — fröken Andersson…

Den nye manlige gästen kunde vara fyrtio men behövde icke vara mer än trettio år. Han var till växten något under medellängd, ganska bredaxlad och med stora fötter och stora händer, de senare ganska vita och rörliga. Hans huvud var emellertid icke stort utan snarare litet, tämligen blekt, och det mörka håret var tätt klippt vid tinningarna. Ögonen voro bruna och snabba, munnen liten, och ovanför denna syntes en kort, mörk mustasch. Den nykomne gästens dräkt granskade Cello icke så noga, men han erhöll ett ovisst intryck av densamma, utom beträffande halsduken, som lyste med starka och djärva färgklickar. Han kunde vara en montör, någon sorts arbetsförman, en ingenjör, men kanhända en artist, tyckte Cello, som ibland inbillat sig, att han riktigt förmådde avläsa människors yrken i anleten, åtbörder och klädedräkt.

— Arkitekt Gren, presenterade värdinnan i detsamma.

Cello tog ett par steg framåt, fångade ett par snabba bruna blickar med sina och ett generat leende från den nykomne, som tydligen plågats något under presentationsduschen.

Man känner sina pappenheimare, tänkte Cello, och bugade sig artigt, nöjd med att ha ställt något så när rätt diagnos.

Sedan herr Gren packat upp bagaget, lovade Cello honom att visa de närmaste omgivningarna, och han uppfyllde även sitt löfte. Han utpekade för den nye pensionskamraten den vackra insjön, båtarnas belägenhet vid stranden, stengrottan i skogen och domareringen på ängen.

Han fann för övrigt herr Gren tämligen ordknapp, men ibland kunde denne hastigt flina till och titta sig omkring med flackande ögon, varför Cello, rätt träffsäker i sitt omdöme, genast ställde den nya diagnosen på en i grunden skämtsam, men genom arbete för tillfället uttröttad person.

På eftermiddagen voro de tre herrarna en liten stund tillsammans och utbytte tankar, sittande på en soffa utanför trappan. De två livsfriska damerna och fröken Eleonore Pylman hade klättrat upp på en liten blomsterkrönt sluttning mittemot, och fröken med silkesluvan modulerade sakta på handklaveret, medan den andra i sjömansblusen yrt klappade i händerna efter en fjäril.

— Inte röra fjäriln, Sonja, ropade förebrående fröken Pylman. Låt det vackra livet leva, såsom du vill leva, och såsom jag vill leva!

Pensionatskurken, som satt mitt i soffan, iakttog med en filosofs blick hela den förledande scenen, under det han rökte stora ringar, i vilka en jätte kunnat sticka in huvudet. Då och då blickade han även på damernas nya tillämnade offer, som förbindligt men något skyggt betraktade de tre gracerna.

Det går sakta men obevekligt, tänkte han. Varium et mutabile semper femina!

Han steg hastigt upp från soffan och tog av sig hatten.

— Jag skall titta på en liten ryscha jag har, förklarade han vid avskedet. Följ med du, sade han till Cello.

— Hall-å, ropade damen med handklaveret. Arkitekten stannar hos oss, arkitekten stannar hos oss!

Cello kände redan frihetens sötma. Med steg, som sjöngo i marken, vandrade han nu, medan solen sakta sjönk, vid Pensionatskurkens sida ned mot vattnet, som blekblått skymtade bak träden.

— Välsigna arkitekten, broder, sade Pensionatskurken. Om hans uppträdande här på platsen ville jag med de gamla säga: Deus ex machina! Fritt översatt: oförmodat uppträdande av arkitekt, som giver en intrasslad sak en lycklig vändning.

Efter ett par timmars utflykt förde den lilla farkosten i kvällens svalka de båda djupsinniga herrarna över det månstrimmiga vattnet till pensionatet Koluddens strand. När de kommit i land och på något avstånd passerade den stora bersån intill byggnaden, vilken nästan låg dold i skymningen, hörde de oväntade ljud av människostämmor. Stinsen hejdade ett ögonblick sin följeslagare. De igenkände genast rösterna av damen i den gröna silkesluvan och fröken i blå sjömanskragen men därtill en mansröst, som tycktes berätta något, varvid uppstod ett fnissande, åtföljt av ett ”sssssss!”.

— Det är bara arkitekten och damerna, sade stinsen, och fortsatte sin gång. Han får, vid Zeus, berätta historier om kvällarna också.

Då Cello kom in i sitt rum och hade tänt lampan, fann han på sitt bord ett brev, som anlänt med mjölkleverantörens skjuts på aftonen.

Brevet befanns vara från Karl Ludvig.