Kyrkofesten vid Albano

←  Ur ”Fågel Blå”

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer Kyrkofesten vid Albano

Wilhelm von Braun  →

KYRKOFESTEN VID ALBANO.

En bild ur Italiens folklif.

Eho som varit nog lycklig, att få tillbringa en sommar i det paradis, som omgifver Albano och Nemi, räknar den visserligen alltid till sin lefnads angenämaste minnen. Det sköna, glada, barnsliga folk, som bebor Cynthias fordna trakt, skall han ständigt erinra sig med tacksamhet och saknad; och äger han för sina hågkomster någon åhörare, så försmår denne troligtvis icke att lyssna äfven till den, som vi nu gå att meddela. Den framställer en lekande Gudsdyrkan; vi försvare den ej, vi måle den blott.

Återvändande till Albano från en lustvandring till Villa Barberini, der fordom Domitianus haft sin sommarboning, hörde vi timman af Ave Maria ringa från tornen, och med detsamma salvor af små kanoner, som förkunnade begynnelsen af följande dags högtid. Det var sabbats-aftonen till den sista söndagen af Juli månad; vi påminte oss, att denna söndag tillika var den heliga Annas dag, och att den skulle med en särskild högtidlighet firas till ära för jungfru Marias moder. Redan ett par veckor före festen hade man sett i Albano kringvandra män och gossar, som i husen och på gatorna insamlade penningar dertill, ifrigt skakande sina bläckbössor och tiggande per l'amore della Santissima Madonna. Genom den klara, blida sommarqvällen började, i och utom staden, på torg, gator, vägar, otaliga eldar uppflamma: antända halmmassor efter uttröskad säd, dem man låtit i veckor ligga hopstaplade till detta ändamål.' Omkring eldarna dansade små barn; några slogo på kastagnetter; alla skrattade och sjöngo. Från en djupblå himmel nedsågo de stora, gullglänsande stjernorna på förlustelsen, som fortfor genom större delen af natten, tills ändtligen framåt morgonbräckningen allting blef stillare; blott en och annan guitarrklang förspordes ännu, som från ett håll beledsagade orden af en andaktssång:

Dunque, Madre sconsolata,
Facci sempre l'avvocata!

från ett annat, i snabbare takt, af en kärleksvisa:

Discendi, mia diletta,
Non darmi più dolor!

Söndagseftermiddagen, omkring kl. 22 efter detta lands tideräkning, omkring kl. 6 efter vår, sammanropade alla stadsklockornas ljud den christna menigheten, att begifva sig ut till kyrkan Madonna della Stella. På högra sidan om landsvägen till Aricia öppnar sig en jenm, grön och skuggrik plats; vid dess ända framlyser den lilla vänliga kyrkan, gentemot en på venster om vägen befintlig grafvård, hög, grå, femspetsig, öfverst bevuxen med gräs och murgrön. De ben, som hvila der, äro antingen Moratiernes och Curiatiernes, eller Pompeji (det förra är folkets, det sednare de lärdes påstående); nu tjenar hjeltegrafven till fristad åt tiggare, som under dess hvälfning, tillgänglig genom ett hål vid jordbrynet, söka ömsom nattläger, ömsom värn mot middagssolen. Blickar man rakt fram öfver den lilla slätten, åt träden och häckarna på kyrkans hinsida, så fägnar ögat sig att uppåt följa en sakta stigande bakgrund af trädgångar och kullar, hvilkas yppiga grönska slutar sig med det högländta Aricia och den fordom åt Diana helgade park, hvars väldiga ekar omfamna grundmuren af Chigis förstliga borg. Sådant är läget af den landskyrka, till hvilken det glada folkhvimlet strömmade. Väderleken kunde ej önskas gynnsammare; himlen var, på italienskt sommarvis, ren från hvarje molnfläck, och blandade angenämt en mildrad lemning af middagshettan med den sunda, lätta, svalkande albanska bergluften.

På den gröna platsen voro bygdens rätt-trogna redan för det mesta samlade; mången låg i gräset, makligt utsträckt; flertalet — serdeles det qvinnliga — vandrade fram och tillbaka under glädtiga samtal. Hvart ögat vände sig, mötte det här de skönaste unga qvinnor, smyckade i deras präktigaste helgdagsdrägt, omskiftande i flerahanda bjerta färgor; från deras sirligt uppkransade mörka hår fladdrade de finaste hvita slöjor, dem en smekande vind ständigt hviftade af och an kring en hals, en nacke, en skuldra af detta idealiska slag, som Ehrensvärd och Goethe så hänryckt prisat. De hafva rätt deri, att hos en italiensk skönhet är, näst ansigtets profil, halsen, nacken, skuldrorna, barmen det fagraste: allt är här plastiskt, marmorfast, ståtligt, allt har uppfyllda, bestämda, kraftiga, men dock vekt i hvarandra smältande contourer; allt är fullbordadt; ingenstäds magerhet, bröstben och andra kantigheter, sjukliga eller liksom blott halft färdiggjorda förhållanden. Ofvan hjessan prunkade, i dag mer än vanligt stora och blanka, de frejdade silfver-hårnålarne, hvilkas hufvud utgöres af en hand, som med ett naivt tecken tillkännager, om ägarinnan är hustru eller flicka; några hade vid den lilla silfverbanden fästat en smakfull blomsterqvast. För öfrigt inskränkes dessa nålars bestämmelse, tyvärr, ej alltid till praktens och kärlekens tjenst: de likna små dolkar i fasthet och spetsighet; och då folkets uppfostran här ej synnerligen bereder menniskan att bli visare genom åren, händer det vid tilltagande ålder ej sällan, att deras egarinnor använda dem mot hvarandra såsom stridsvapen. Långa örhängen af guld och silfver, med blixtrande stenar och infattningar, fulländade hufvudets prydnad; kring halsen voro snören af perlor eller koraller lindade i flerfaldiga hvarf; till de täcka liftröjorna, af siden eller atlas (vanligast ljusblått eller gult,) med armens ofvandel omfladdrad af mångfärgade sidenband, och enligt dessa bergstrakters allmänna bruk frammantill befästade med styfva bröstvärn, på hvilkas nog öfverdrifvet tilltagna utböjning, den yppiga barmen hvilade, anslöto sig långa, dock icke fotsida kjortlar, der en viss ärbar stelhet i veck och drapering, förorsakad af tygets solida kostbarhet, lustigt afstack mot dess ingenting mindre än allvarsamma färgton. Alla buro solfjädrar, öfverströdda med små stjernor, som glittrade mot den sjunkande solen. Så utrustade, sväfvade omkring oss de rikaste af dessa skönheter, hustrur, döttrar, systrar, brudar af förmögna paktare, landthandlande, vingårdsägare; dock voro jemväl de fattigare, fastän uppträdande med mindre glans och mindre fina slöjor, lika sina medtäflarinnor i styl af fägring och drägt, samt framför allt i hälsa och glädje: allas ögon, stora, svarta, lågande, förrådde ett lyckligt medvetande af en toilett utan klander. — Men också den manliga personalen hade, till Madonnas och hennes moders ära, gjort sitt bästa: den stoltserade ej litet i jackor och korta underkläder af svart sammet, hvita silkesstrumpor, skor med stora silfverspännen; hvartill de yngre hade fogat åtskilligt efter tycke och lägenhet, såsom t. ex. vid hattarne blomsterqvastar, fjädrar och brokiga silkesnäsdukar, vid knäbanden och skorna rosenröda vippor, omkring lifvet skärp af samma färg, och så vidare. I sådant skick kunde ynglingarne, synbart med sig sjelfva ganska belåtne, visst icke tveka att inblanda sig mellan flickorna, dem de artigt fägnade med limon-vatten och annan förfriskning, frukt, bakelse, med mera, som vid kyrkdörrarne fanns att köpa.

Bland denna muntert hvimlande skara sågos äfven romerska herrar och damer majestätiskt upp och ned spatsera; nyss från hufvudstaden ankomna i granna vagnar, som i det gröna, på afstånd, med sina spann dröjde spridda bland träden, misstänkte de förmodligen icke, huru deras nymodiga fransyska klädsel fördunklades af landtfolkets antikartade bonad. Mellertid bidrogo de, i sitt slag, att föröka det helas prakt. Af de förnäma gästerna voro många rätt vackra, och romerska skönheter veta öfveralit göra sig gällande. Nordiska konstnärer och poeter, med blonda hår, hvita halskrås och svarta, forntyska lifrockar, syntes än här, än der anställa sina ästhetiska betraktelser. Svårare blef oss att physiognomiskt utspana, hvilka slags betraktelser anställdes af en mängd långlagda och i långa frackar kringvandrande engelsmän; sannolikt var åskådandet af denna enfaldiga högtid ett dagsverke, som hörde till fullständigheten af deras classical tour. Mellan gående, stannande, samtalande, skrattande grupper sprungo af och till festligt putsade barn; somliga lekte på det gröna fältet, andra nedklättrade från Pompeji grafvård, sedan de en stund tumlat sig om i murgrönan mellan de fem små pyramiderna derofvanpå. Framför kyrkan skallade en lustig janitschar-musik, som ville vara krigisk, den är i detta land ett oumbärligt tillbehör vid alla religiösa högtidligheter. En tropp soldater, — också en vid dylika tillfällen vanlig dekoration, — hade korsvis sammanställt sina gevär, och hvilade bredvid dem i gräset på sina lagrar.

Man ingick i kyrkan. Blomster och rosmarin, i svällande festoner, omkransade hennes inre; golfvet var öfverströdt med friska myrtenqvistar; de angenäma dofterna tycktes förkunna att en moderlig godhet begåfvat denna leende natur. Allt knäföll här: framför högaltaret, på en ställning, satt under en thronhimmel den heliga Anna, mellan eldstungor af otaliga vaxljus; i famnen höll hon sin dotter, ännu späd, men redan bärande på hufvudet en drottningskrona. Belätet var för öfrigt ej något konstverk; det liknade en stor docka, målad, förgylld, och nu till helgonets hedersdag utstofferad med en ny statsklädning, ymnigt försedd med halskedjor, armband och gullhjertan. Men detta ögonblick var ej gjordt för kritiska anmärkningar: allt förekom oss passande till det hela och till sitt ändamål, allt var godt, gladt, oskyldigt och rörande. Man säge derom hvad man vill; den inre betydelsen motsvarade dock, hvad ett folk af lyckliga barn förmår i öfversinnliga ämnen tänka och hoppas. Det hade vid inträdet ej förvånat oss, att se kyrkan full af nästan blott qvinnor: denna högtid är ju egentligen en qvinnofest. Det är Qvinnlighetens och Moderkänslans apotheos, som gör dess innehåll; att de kunde ej annat, än gerna och nitiskt böja sina knän för tecknet af dessa egenskapers nyfödda urbild. At artisterne och andra kännare, som sågo saken från en mera profan sida, kunde beqvämare tid och rum ej skänkas till mönstring af den behagliga skara, som led för led utbredde sig, med sina lockande skuldror och halsar, hvilka stolt och ledigt buro den sirliga bördan af sina hufvuden, hvarifrån de hvita, stickade slöjorna nu sväfvade ända ned till föttren. Äfven de ålderstignare hade mestadels ett utseende, som besannade Thorvaldsens (visserligen något öfverdrifna) utrop på ön Procida, men icke af samma anledning^[1]. Mången gestalt påminte onekligen om Leopolds ”vackra bedjerska;” och lika sannt, som att knappt något skönare skådespel gifs i naturen, än en sådan i detta land, torde jemväl vara, att hon bör ses från sidan eller i allmänhet från en synpunkt, der man ej ledes på stränga betraktelser af att i blickar, anletsdrag, miner sakna uttrycket af ett djupare lif, en andligare själ, ett för himmelska rörelser tillgängligare hjerta.

Men snart nalkades från staden ett underbart tåg, på den med vatten bestänkta och med gröna qvistar beströdda vägen; en lång procession, som efter och mellan rader af ljus bar ett stort kors, utan någon dervid hängande bild, men från ofvan till nedan omlindadt med friska, mångfärgade blomsterkransar, och smyckadt med den fagraste på det ställe, der försonarens hufvud eljest skolat finnas. Processionen bestod af ett bland dessa verldsligt-andliga ”brödraskap,” som alltid församla sig till tjenst vid vissa religiösa bruk och högtidligheter. Innevånare i orten, men till värdigt utöfvande af denna förrättning höljde i fotsida hvita drägter, med röda pilgrimskragar och likadana vippor nedhängande öfver högra höften från ett rödt virhadt gördelsnöre, framskredo bröderna par för par, under entonig, men högljudd sång; två, som gingo en på hvardera sidan om bäraren af det stora blomsterkorset, förde stafvar, som äfvenledes voro med blommor lindade; de öfriga buro dels ljusen, dels långa stafvar ofvantill förgyllda, på hvilka gyllne laternor voro fastade. På något afstånd från blomsterkorset följde i tåget en gammal, på duk målad och i vinden liksom en fana svajande bild, med hvars bärande fyra personer voro sysselsatta; den var så föråldrad, att vi ej förmådde tydligt urskönja hvad den föreställde. Ändtligen kom ett icke stort, men starkt blänkande crusifix; Frälsarens beläte, ej illa bildadt, var bronzeradt eller förgyldt, och bar ett gullskimrande skärp omkring midjan. Allt efter som blomsterkorset, och sedan, hvar i sin ordning, de tvenne bilderna fördes förbi åskådarne, blottade alla männer sina hufvuden, och de frommaste bland båda könen böjde sina knän till jorden. Andlige, i deras ordensskrudar, hållande framför sig uppslagna choralsång-böcker, utgjorde de eftersta lederna. Blött en endaste svart klädning var med i det brokiga tåget, tillhörigt S. Madonna della Stellas egen prest, som i denna enkla drägt ledsagade de främmande gästerne till sin gudomlighets boning. Sålunda sammansatt, ryckte den sjungande processionen med glada, kanske nog hastiga steg in i kyrkan.

Det dröjde icke länge, så hade man der, efter flerahanda vördnadsbetygelser, hämtat den heliga Annas bild; den skulle aflägga ett besök i Albanos förnämsta kyrka, och sedan med tillbörlig ståt, välsignelse-spridande, bäras omkring genom alla större gator. Äfven soldaterne anslöto sig nu till prosessionen, och beledsagade, en på hvarje sida om hvarje led, de ärevördige vandringsmännen till staden. Såsnart den korsfästade Försonarens skepnad, som nu öppnade tåget, trädde utom kyrkodörren, gaf en rad af små kanoner, uppställd nära vägen midt emellan stadsporten och Pompejanska grafven, en häftigt knallande eld, som åtföljdes af en mängd genom luften fräsande raketer. Ingen märktes finna något opassande i dessa fyrverkerie-anstalter, utan allt sönk på knä med synnerlig tillfredsställelse. Näst efter kom nu den heliga Jungfruns moder, hög och högt buren, med alla ljusen, likt en gloria, församlade omkring sig: nu knallades åter och knäfölls; som vi tyckte, med ännu större ifver. Tåget stod ungefär i tio minuter orörligt, på det man skulle få tid att ordentligen betrakta henne och hennes barn; outsäglig var folkets trängsel och fägnad, att se Madonna, såsom nyfödd, på sin moders armar framträda under den himmel, hvars drottning hon sedan var vorden. Framför bilden gingo, hvardera med ett väldigt vasljus i handen, sex små englasköna flickor, från åtta till tio års ålder, klädda i en smak, som verkligen var himmelsk; lätt höjde sig deras menlösa, lockiga hufvuden, utan allsköns betäckning och besmyckning, öfver de späda gestalterna, som från skuldror till fötter voro höljda i en ätherisk sammanväfnad af snöhvita flor och fransar. Efter dessa flickor, — bland hvilka en, som gick i första ledet, sades vara en romersk prinsessa, följde sex fullvuxna, också, med ljus i händerna, men i albanisk folkdrägt. Man utkorar till dylika förrättningar alltid de vackraste bland bygdens qvinliga ungdom. De gingo med nedslagna ögon och ärbara steg; i deras anleten stod skrifven, med älskvärda drag, en blandning af förlägenhet och glädje öfver denna dem vederfarna hedersbevisning, hvilken i sjelfva verket måste synas dem såsom en af kyrkan sjelf bekräftad kungörelse, att de i fägring öfverträffade alla sina medsystrar. I sällsam motsatts till dessa hvita och glänsande skönheter, slöt sig näst intill dem en hop gamla svarta munkar, från Passionisternes kloster på det fordna Mons Albanus, hvars namn nu blifvit förbytt till Monte Cavo. Derefter kom blomsterkorset och det återstående af processionen, som nu förde med sig en lång, skimrande svans af hela qvinnornas menighet. De gingo så tätt intill hvarandra, att deras skara, sedd på något afstånd, såg ut som en enda stor, hvit, rörlig, i mångfaldiga bugter sväfvande duk eller slöja. På sidorna gingo männerne, mera spridda, mindre symetriska i klädsel, åtbäfvor och gång.

I Albano voro alla fönster, alla balconer vid storgatan, eller den så kallade Corso, smyckade med nedhängande röda, gula, blå, gröna förlåter, täcken, tapeter, och fullproppade af åskådare. Öfver en lång mur till höger, bakom hvilken en rad af små trägårdar sträcker sig från stadsporten ett stycke inåt staden, nedblickade, under tak af vinlöf, ett oräkneligt antal brunletta, lifliga och nyfikna ansigten. I hufvudkyrkan helsade den heliga Anna, med åtskilliga ceremonier, en större bild af sin dotter, och tog derpå det märkligaste af staden i ögonsigte. Sedermera kom processionen i samma ordning tillbaka, och hemförde helgonet till dess boning. Innan det försvann inom kyrkomurarne, knallades dock åter och knäböjdes på den gröna platsen i flerfaldiga omgångar. Sedan önskade man Madonnas moder en felicissima notte, och processionen upplöste sig. Alla blandade sig om hvarandra i ett brokigt hvimmel, som i temlig brådska strömmade inåt staden, för att der betrakta den sista akten af dagens skådespel. Denna är — en kappränning af hästar; en sak, vid alla italienska folkfester lika oumbärlig, som skott och fyrverkerier. Såsom sylfer eller alfer, trippade af och an i denna menniskoström de ofvanbeskrifna små hvitslöjade flickorna, nu mindre högtidliga i gång och uppsyn; af alla lemnades dem med omsorg plats, och allas ögon följde dem med innerligt välbehag.

Aftonen hade infunnit sig; naturen beredde sig till hvila och svalkade sina barn, som dock slätt icke ville följa hennes exempel. Den förestående kapplöpningens märkvärdighet spände alla sinnen. Midten af storgatan hölls af soldater, icke utan möda, ren och öppen från den påträngande mängden. Ändtligen kom det efterlängtade uppträdet: en knall-raket sprang i luften, och tre hästar, utan ryttare, men utstofferade med band, toffsar och fjädrar, lössläpptes af sina förare på det lilla fältet vid S. Madonna della Stella. De rännde, allt hvad de förmådde, tvärs igenom staden till Porta Romana, som var vädjomålet; en blef omsider den först ankomne, och höga glädjeskri helsade den flåsande segraren. Skri af mindre glad beskaffenhet utstöttes dock snart af personer, som kort tillförene slagit vad med hvarandra om täflingens utgång; de som förlorat, förargade sig. Ännu högljuddare grälade sinsemellan de trenne hästarnes stalldrängar, som ledsagat dem ut till kampen; den segrande hästens blef beskylld af de tvenne andra, att han begagnat otillåtliga medel, till och med trolldom, för att skaffa sitt kreatur triumf. Några åskådare blandade sig i tvisten; vreden och förvirringen steg mer och mer; då lyckligtvis genom qvinnornas mellankomst friden i en blink återställdes. Man kan ej visa större böjlighet och hörsamhet mot det vackra könet. Nära bredvid oss trätte tvenne karlar med alla tecken af den häftigaste förbittring; plötsligen kommo deras hustrur, fattade hvardera sin man i axeln, och skakade honom helt lindrigt ett par gånger af och till; männerne sågo sig om, igenkände sina makar, tystnade på stunden och skiljde sig åt, till utseendet fullkomligt sansade och lugna.

Festen var slutad, men glädjen fortfor. I alla Osterior, — så heta krogarna här, — brunno gästvänliga ljus, och på smala bänkar, längsefter aflånga bord, drucko män och qvinnor af alla åldrar hvarandra tappert till, ur blänkande, alltid på nytt fyllda vinflaskor; spisande dervid sina enkla gunstlingsrätter, sallat, prosciutto och salami. De förnämare sutto på flätade stolar utanför stadens prydligaste caffehus, och slukade med hänryckning det ena isglaset efter det andra. Näppligen behöfs det tillägg, att i hela den stora folkhopen allt tillgick anständigt och stilla. Italienaren är af naturen så måttlig, eller så lyckligen physiskt danad och omgifven, att en drucken menniska i detta land skattas för en lika stor, som skändlig sällsamhet. Derföre äro ej här, liksom i Norden, skoj och slagsmål väsendtliga beståndsdelar af folklustbarheter. Med en vida mindre vårdad moralisk och religiös uppfostran, än var allmoges, har den italienska en instinkt för hofsamhet, skick, skönhet, som i många stycken ersätter den. Vi, såsom Svenskar, måste i detta fall (liksom i flera) trösta oss med den utsigt, att småningom, genom immerfort kraftfullare och i det allmänna lefvernet verksamt ingripande grundsatser, lagar, sedliga, vetenskapliga, politiska och poetiska bemödanden, kunna eröfra oss en jemnvigt mot de håfvor, dem Naturen så ymnigt slösat på Söderns innevånare, och hvilka de visserligen föga benyttja till framskridande i mensklig forädling. Men hvilka öden än hädanefter denna Naturs barn må undergå, synes, hvad deras religion angår, alternativet för alltid vara ställdt mellan ingen, eller en i viss måtto polytheistisk. De, som nu vilja reformera Italien, utan att bättre förstå sitt folk än någonting annat, hafva hunnit till förstnämnda ståndpunkten; men skola just derför aldrig kunna lyckas, eller åtminstone aldrig frambringa något beståndande. Tills vidare dyrka dessa bygders harmlösa menniskor Christendomens Gud; men på sitt vis. De tro, att han gerna ser sina Heliga ihågkommas med festlig vördnad; de erkänna hans närvarelse, men icke med djup tystnad och melancholisk värdighet, utan med jublande fröjd; de prisa honom, liksom foglarne under himmelen, med sång och lekar.

1. ”Se,” sade dessa raders författare der till Thorvaldsen vid anblicken af en gammal bister qvinna, ”huru lik hon är en Furie, en Eumenid!” — ”Ja,” svarade han hänrykt: ”i Italien är hvarenda käring ett skönhets-ideal.”