Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/18 Cap

←  17. Cap. Om förgjörning genom förgift, eller annorledes.

Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen. av Jacob Albrecht Flintberg 18. Cap. Om Kyrkiofrid, och Rättegångsfrid.

19. Cap. Om fängelsebrott, och them, som fångar wärja, eller släppa.  →

18. Cap.

Om Kyrkofrid, och Rättegångsfrid.

1 §.

"Hwar man äger frid hafwa å wäg til och ifrån Kyrko och Rättegång; ehwad han kommer ur sitt, eller annars mans hus. Then tå dräper, eller slår honom blånad eller blodwite, at hämnas å honom; then och alle the, som med honom i samma wilja och gjerning woro, hafwa brutit edsöre, och then frid, som Konungen swurit hafwer, at hålla undersåtare sina."

P. St. Att Tingsfred bör pålysas, II: 3 RB. Öfwerfalles någon, då han tagit annan wäg ifrån kyrka och rättegång, XVIII: 6 MB. Orsakas oljud och förargelse i kyrka, III: 4 MB. Sätter sig någon i försåt för annan, XXI: 6 MB. Huru edsöresbrott straffas, XXIII: 1 MB. Att delaktige i brott straffas lika med sjelfwe missgerningsmannen, LXI: 1 MB. Att edsöresbrott skola HofRätt underställas, XXV:5 RB.

S. F. Slår man någon, för att hämnas, blånad eller blodwite, å wäg till och ifrån kyrko och rättegång, ehwad han kommer ur sitt, eller annars manns hus; straffes den eller de, med ett års fängelse å fästning, med eller utan arbete, efter omständigheterne, pligte ock därtill 100 daler till trekiptes; orkar han ej böta, arbete därutöfwer i 4 månader. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. pag. 588. Bryter Swensk undersåte, i anseende till främmande Religionsförwanter, den fred, som hwar äger till och ifrån, samt under offentelig Gudstjenst; pligte, som 18 Cap. MB. i dessa fall stadgar. 1781 den 24 Januarii. K F. MW. 12 T. p. 143. Borgfred skall räknas ehwar som häldst Konungen, Riksens Drottningar, Arfprins och Prinsessor på Konungens Slott, andra gårdar och hus wistas. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 23 §, Just. W. p. 1169. Hwilken af Öfwestemarskalkens och Hofmarskalkarnes enskilde tjernare sig med slagsmål, öfwerdåd och onda ord, uti bemälde sine Herrars hus och boning utom Borgen emot annan förser, ware straffad till halft mindre, än det i borgen skedde; men otro- falsk- och okyskhet, äfwen som det i Borgen wore. ibid. 3 Cap. 40 §. Angående de hus, hwilka anses belägne inom Konungens Borg, och hwilka där föröfwade excesser wid SlottsRätt afdömas, se widare Lagf. Bibl. 4 T. p. 295, 296. Ej må någon, wid swårt straff, fördrista sig, att angripa de främmande, af hwad Nation eller wilkor de wara måge, med slag eller skälsord: tagandes Kongl. Maj:t sådane i Riket kommande främmande uti dess nådiga beskydd emot allt öfwerwåld, och skola de njuta samma fred och säkerhet, som Kongl. Maj:ts egne undersåtare. 1735 den 18 Augusti, KF. MW. 2 T. pag. 1246.

Anm. I 31 § af Konung Erich den 14:s HofOrdning, dat den 19 Nov. 1560, Just. W. p. 39, förklarades Borgfreden böra wara 500 trän, eller famnar omkring Konungens läger, och att om någon dristade, utan erhållit tillstånd, att lossa skott inom samma sträcka, hade han förwärkat halsen. Jämnför Konung Johan den 3:djes af år 1573, § 23, Just. W. p. 46.

2 §.

"Nu gjör then ej sådan skada, som sagdt är; utan förderfwar, eller eljest skadar hans ök eller redskap, rifwer hans kläder, eller bryter hans wapn, rycker eller skuffar, eller gjör annan sådan gjerning, theraf thes onda upsåt pröfwas kan; gälde skadan åter, och ligge i tweböte för slagsmålet, ware ock fyratijo dalers bot för fridsbrottet."

P. St. Skadas af uppsåt skjutshäst eller tyg, XXVIII: 11 BB. Huru för slag bötes, då ej åkomma synes, XXXV: 3, 4 MB. Att för fridsbrott bötes 40 daler, XXI: 7 MB.

3 §.

"Drager man knif, eller blottar swärd af wrede, i Kyrkio under Gudstjensten, eller ther Rättegång hålles, och gjör thermed skada; miste lif sitt. Skjer dråp; miste ther til högra hand. Gitter han ej skada gjöra; böte tuhundrade daler. Öfwerfaller han ther någon på annat sätt med hugg och slag; ware bot samma."

P. St. Om knif eller swärd drages emot någon, då han går till eller ifrån kyrka eller rättegång, men ej blånad eller blodwite kommer, XVIII: 5 MB.

S. F. De, som i kyrkan blotta sin wärja till slagsmål, eller eljest med hugg och slag någon därinne angripa och öfwerfalla, skola undergå uppenbar kyrkopligt. 1686 den 22 Dec. KF. Just. W. p. 1088, ehwad där Gudstjenst hålles eller ej. 1698 den 19 Julii, KB. ibid. pag. 1514. Drager någon, hög eller låg, wärja, knif eller annat gewär med wredesmode; gifwer annan pust med käpp, hand eller fot, uti Konungens kamrar, Audiencesal, andre Konglige Gemaker, på Kongl. Maj:ts Residencer eller annorstädes, där Kongl. Maj:t wistas, på farkoster, tåg, resor och djurjagt; miste lif sitt, så ock högra hand, om han någon skada, sår eller blodwite därmed gör. Sker det å Borggården eller andra rum på Konungens Slott, hus och residence inom Borgfred eller längre borrt ifrån Kongl. Maj:t, där han wet, att Konungen wistas på marken eller resor; är det en Adelsmann och dess wederlike, emot hwem han det gjordt, straffes dubbelt högre än DuelsPlacatet förmår; Är han af annat stånd, straffes som personen är, med långligt fängelse eller 6 gatulopp genom 300 mann, och utan lön och liverie förwises Hofwet. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 21 §, Just. W. pag. 1158. Drager någon Page sin wärja med wredes wilja, eller pust med käpp, hand eller fot, slår uti Konungens närwaro, kamrar och gemaker, pligte med rygghuden, 3 weckors fängelse wid watn och bröd, och fly Hofwet. Sker det i andre rum eller längre ifrån Konungen och i Borgfred, straffes första gången hårdt för köket, och andra gången utan lön och afsked förwises; dock lindras deras fängelsestraff, hwilke af åren yngre äro och ej Hofwet förwisas, utan de gröfre eller 3:dje gången sig försedt hafwa. ibid. 22 §. Eho, som uti Konungens Hof tjenar, djerfwes utom borgen uti Öfwerstemarskalkens närwaro, sitt swärd draga, stång eller sten emot annan i wredesmode och wilja resa, pust eller slag gifwa, böte gerning sin särskilt, och dubbelt högre än allmänne lag säger. Så ware ock alla, som under Konungens Hofmarskalkars, Kamarherrars, HofStall- och Jägmästares lydno stå och höra, för sådane brott, uti deras närwaro, till halft mindre, än emot Öfwerstemarskalken straffade, och andra gången de igenkomma, sin tjenst och lön förlustige. ibid. 3 Cap. 39 §. Hwilken som inom Konungens Borg någon hemlig dolk och mordwärja uti kläder, käpp, eller annat med skott eller slikt draga och bära, befunnen warder, straffes, som den sitt onda uppsåt redo med wärk eller gerning utwist, och hafwe förgjordt lösören, tjenst och lön sin, och fly Hofwet utan pass och afsked, ändock han ingen skada därmed gjordt. ibid. 5 Cap. 68 §. Ingen må komma bewäpnad till Gillet, wid straff af 3 mark S:mt. 1720 den 27 Junii, Kgl. SkråOrdn. 10 Art. 11 §, MW. 1 T. p. 212. Till hämmande af försporde öfwerdådigheter, blifwa ej allenast laqugijer, drängar och gesäller, när de ej äro med sine husbönder på commenderingar i fält, eller eljest på resor, utan ock de gemene af Gardet eller af inqvarterade soldater, då de icke äro på wackt och commenderingar, förbudne att bära wärja, wid 50 daler S:mts böter, eller i brist af botum 10 par spö. 1719 den 19 Oct. KF. MW. 1 T. pag. 124. Lag samma ware om de i Stockholm träffas med andre till skada tjenlige gewär och wärktyg, såsom pistoler, puffertar eller andra lönngewär, eller ock de så kallade påkar, med mera. 1737 den 5 April, KF. 3 §, MW. 2 T. p. 1324; warandes ej heller främmande Ministrers laquejer och drängar tillåtit, att bära wärjor. 1747 den 21 Sept. K. B. Bredberg, 1 T. p. 253. Främmande Nationers sjöfolk, å de i Stockholms hamnar liggande skepp, så hwarken dag eller natt bära knifwar eller dolkar, då de äro i land, wid bot att genast warda gripne och med spö afstraffade: Åliggandes Skepparne, att wid wite af En Riksd. 32 ss, af den eller dem, utaf deras besättningar, som från bord gå i land, förut affordra och borrttaga knifwar, dolkar och andra äggjern, som de på sig kunna hafwa. 1790 den 25 Aug. Öfwerståth. Kunng. Men kamartjenare är wärjors bärande tillåtit. 1730 den 12 Nov. KB. till S. H. R. Allmogen, undantagandes Öland och de orter där Kungsparker äro, tillåtes till odjurs utödande, att bära och bruka bössor, men den, som något emot Lag skjuter, belägges med dubbla böter. 1723 den 17 Sept. Kongl Resol. på Allm. Besw. 38 §, MW. 1 T. p. 371.

Anm. Medelst Kongl. Br. till Sw. HofRätt den 13 Julii 1728, MW. 1 T. pag. 761, blefwo Fältskärs och Boktryckaregesäller innebegripne under Förbudet emot wärjors bärande, hwilket wäl ännu ej uttryckeligen är ändrat; men hwari under tidens lopp den förändring i anseende till sjelfwe personerne sig tilldragit, att nu mera inge, hwarken Fältskärs eller Boktryckaregesäller i Swerige exsistera, utan äro de fordne Fältskärslärlingar eller gossar, medelst Kongl. Regl. den 28 Oct. 1797, förklarade för Chirurgiae Studiosi och gesällerne för Chirurgiae Magistrar, samt således tilldelte ett quasi Academiskt anseende, hwartill wärjas bärande städse warit ett bihang. De fordne Boktryckaregesäller hafwa i sednare tider af Kongl. CancellieCollegium bekommit namn af BoktryckeriKonstförwanter, som ses af Kongl. CancellieCollegii den 6 Julii 1774 utfärdade Protocolls utdrag med stadfästelse å BoktryckeriKonstförwanternes förening till en Sjuk- Begrafningshjelps- och UnderhållsCassas inrättande, tryckt i Kongl. Tryckeriet 1774. I Preusiske Staterne är blotta nyttjandet af wäderbössor, trekantiga klingor och stiletter, eller andra i käppar eller på annat sätt förborgade gewär, wid 5 till 50 Riksdalers wite förbudit. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 745-748 §§. I England är handens förlust utsatt till straff för den, som blottar wärja eller drager knif i Westminster-hall eller någon af Rikets högre domstolar, hwilket straff äfwen är stadgat för en dylik förbrytelse i Konungens Palats; dock måste i sidstnämnde händelse blod wärkeligen wara utgutit. Blackstone, l. c. 9 C. 5 mom.

4 §.

"Skuffar eller stöter man annan med wredesmode i kyrkio under Gudstjensten; böte hundrade daler. Sker thet utom Gudstjensten, eller kifwar och träter man i Kyrkio under Gudstjensten, ware bot hälften mindre. Gjör man thet annorstädes, ther Gudstjenst hålles, och församling är; ware lag samma."

P. St. Sker oljud eller förargelse i kyrkan, III: 4 MB.

S. F. De, som i kyrkan stöta eller knubba hwarannan, eller eljest träta och kifwa i Guds hus, skola, så den ene som den andre, stånda uppenbara kyrkopligt. 1686 den 22 Dec. KF. Just. W. p. 1088. Hwilken af Tyske Församlingens i Stockholms ledamöter och åhörare, mann eller qwinna, någon träta, kif och buller uti kyrkan under Gudstjensten, en eller annan tid om ställen och bänkerummen, eller annan fåfänga begynner eller åstadkommer, icke warandes benöjd och tillfreds med det rum och ställe, som honom eller henne af de Äldste, Bisittarne och kyrkones föreståndare tillordnat är, görandes därmed i församlingen oljud och förargelse, densamma skall till straff för sådan sin olydno och brott gifwa uti böter så månge penningar, som näste sön- eller helgedag därefter af hela församlingen uti alla föresatte fattigas bäcken falla och gifwas kan, hwilka penningeböter bemälte Äldste, Bisittarne och kyrkones föreståndare skola af den brottslige, utan anseende till personen, låta utkräfja, och till de fattigas i församlingen underhåll och uppehälle komma låta. 1647 den 24 Dec. Kongl. Patent, Just. W. p. 272, hwilket ytterligare blifwit faststält, igenom Kongl. Priv. och Bref till Öfwerståth. d. 25 Nov. 1717. Soldaten Jöns Mattsson Kaka, hwilken icke kunnat öfwerbewisas, att i kyrkan hafwa slagit soldaten Swen Bose i annan afsigt med handskarne i hufwudet, än att wäcka honom ur sömnen, dömdes, att för oljudet sitta en söndag i kyrkostocken; men Bose, som med käppen slagit Kaka i hufwudet, mera af hastig sinnesrörelse, såsom nyligen ifrån sömnen uppwäckt, än af berådt mod, skulle afstraffas med 14 dagars fängelse wid watn och bröd, samt en söndags uppenbar kyrkopligt. 1790 den 3 Febr. KB. till S. H. R. Kyrkowaktaren Johan Ericksson Wigg i Ståtenbo, hwiken en söndag i Aspeboda kyrka, under predikan med en karbas slagit drängen Ludwig Larsson i hufwudet, så att han bekommit 2:ne sår, ett stort af 2 fingers bredd, och ett mindre, blef endast afstraffad med 8 dagars fängelse wid watn och bröd, häldst honom såsom kyrkowaktare tillhördt, att styra dem som i kyrkan buller orsakat, samt ett witne intygat, att trängsel warit i kyrkan, och att Wigg ej ämnat slaget åt hufwudet, utan åt ryggen, ehuru af Ludvig Larssons oförsigtighet hufwudet blifwit träffat. 1708 den 16 Dec. KB. till S. H. R. Gossen Anders Frantsson, 13 år gammal, hwilken å en söndag i Skinskattebergs kyrka tagit en annan gosse i håret, samt slagit honom i ansigtet, så att han blifwit blodig, dömdes, såsom öfwermaga, att sitta 2 söndagar i stocken utanföre kyrkodörren, och med ris basas af moder eller annan anhörig, wid Sexmännens närwaro, i klockarestugan. 1704 den 9 Maij, KB. till S. H. R. Tenngjutaren L. H:s hustru, hwilken i Fahlu kyrka Nyårsdagen skuffat Rådmannen M:s tjenstepiga A. J, samt henne ett blodsår å hakan tillfogat, feck, i anseende till sin ålderdom och sjuklighet, lösa sig ifrån den ådömde uppenbara kyrkopligten med 300 daler K:mt, och i det stället blifwa aflöst i Sakristian. 1727 den 12 Junii, KB. till S. H. R. Uppå Mjölnaren N:s däröfwer i underdånighet anförde beswär, att sedan, uppå KronoBefallningsmannen N:s instemning, N HäradsRätt, i förmågo af 3 Cap. 6 § MB. pligtfäldt klaganden för det han i N Kyrka en söndag efter slutad Gudstjenst, wid en Probstvisitation, tagit Comministern N baktill wid halsen, uti kragen, eller håret, till 24 ss, och för dymedelst begångit sabbatsbrott till 3 Riksdaler 16 ss, N HofRätt, wid pröfningen af Kronobefallningsmannen N:s beswär, dömt klaganden skyldig, att jämnlikt 18 Cap. 4 § MB. och Kgl. Stadgan den 22 Dec. 1686, utom de honom af TingsRätten ålagde böter, pligta 16 R:dr 32 ss, och uti N kyrka en söndags uppenbar kyrkopligt undergå, blef HofRättens utslag upphäfwit, och lät Kongl. Maj:t wid HäradsRättens utslag bero, på den grund, att wid det tillfälle då klaganden ofredade Comministern N, Gudstjensten warit alldeles förbi, samt den i kyrkan sedermera förehafde förrättning icke därmed ägde någon gemenskap, och Mjölnaren N utomdess till berörde sitt förhållande fått mycken anledning af den visitationen förrättande Probstens utlåtelser. 1798 den 17 Dec. Kongl. Resol. Norell, p. 364.

5 §.

"Drager någor i wredesmode knif, eller swärd emot annan, eller slår honom, å kyrkiogård, tå han går til eller ifrån Gudstjensten, eller å Tingstad, ehwad han å Tinget sak hafwer, eller ej; böte femtijo daler. Kommer ther blånad, eller blodwite i; tå hafwer han brutit edsöre.

P. St. Drages knif eller blottas swärd, i kyrka eller inför domstol, XVIII: 3 MB.

S. F. Af lagens stadgande i 18 Cap. 5 § MB, kan ej annan mening dragas, än att edsöre ej brytes, utan med berådde mode af fullt uppsåt att hämnas eller skada göra, hwilket egenteligen gör egenskapen af edsöre, så att gerningen icke allenast af den ena omständigheten, att slå blånad och blodwite, blifwer edsöresbrott, och fastän allt slagsmål sker i ondsko, måste dock pröfwas i edsöresmål, om den som slår annan blånad eller blodwite, förut haft sådant ondt uppsåt; Och fördenskuld ansågs, uti 2:ne förekomne mål, med lagen enligt, att någre, som i bråd skilnad slagit hwarannan å Tingstaden, icke borde till edsöres straff skyldige förklaras, häldst tiden och orten, där gerningen gjord är, wäl kan förändra straffet och göra det swårare, men icke förbyta sjelfwa gerningens natur och egenskap; utan skulle de, som således öfwat slagsmål på ett fridlyst rum, beläggas för Tingsfridsbrott med 40 daler S:mt, som i lagen på fridsbrott utsatt är, samt eljest hwardera pligta efter lag, för slag och åkomma, swordom och dryckenskap. 1737 den 16 Febr. 1740 den 11 Sept. KK. BB. Jusleen, pag. 2, 67. I stället för det i 18 Cap. 5 § MB. utsatte edsöres straff, bötes 200 daler S:mt till treskiftes. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 588.

6 §.

"Nu tager man annan wäg, för egna wärf och ärender, tå han til eller ifrån Kyrkio och Rättegång far: Warder han ther öfwerfallen, eller kommer slagsmål them emellan af brådskilnad, eller wiste ej then, som tilkom, at annar sig til Kyrkio, Ting eller Rådstufwu ärnadt; ther straffes hwar efter gerning sin, och är ej edsöre brutit."

P. St. Böter för fredsbrott, XXI: 7 MB. Huru för slag och såramål bötes, XXXIV: XXXV: MB. Slag och såramål i brådskilnad, XX: 5, XXXV: 5 MB; Dråp, XXIV: 10 MB.

7 §.

"Nu hämnas man å sätt mål och bött, eller å then, som witnade mot honom för Rätta, eller förthy, at han ther sin sak för honom warde, dräper, sårar, slår blånad eller blodwite; tå hafwer han, och alla the med honom i samma upsåt och gjerning woro, brutit edsöre."

P. St. Söker wederdelomann sak med witnen, XVII: 15 RB. Bär witne rädslo eller wördnad för den, som han witnar emot, XVII: 22 RB.

S. F. Hwad i 18 Cap. 7 § MB. stadgas om edsöresstraff för såramål, blånad och blodwite, är ändrat till ett års fängelse, med eller utan arbete, efter omständigheterne, samt 100 daler till treskifts: Orkar den brottslige ej böta; arbete därutöfwer i 4 månader. 1779 d. 20 Dec. KF. MW. 11 T. p. 489. Hämnas någon å witne eller wederpart sin; straffes som brottet är, uti eller utom Borgen, efter allmän lag och HofArtiklarne. 1687 den 16 Dec. Kgl. HofArt. 3 Cap. 29 §, Just. W. p. 1161. Smedsdrängen A. L. om 18 år, och Skräddaren E. W:s pojke E. M. på sitt 13:de år, hwilke på bemälde Skräddares inrådande nattetiden korssat åtskilliga portar uti Upsala, såsom skulle dessa hus innefatta pestsmittade personer, dömdes att, så wida ingen lag därom exsisterade, på det sättet afstraffas, att A. L. skulle försona sin brottslighet med 14 dagars fängelse wid watn och bröd, E. M, såsom öfwermaga, med ris hemma hos sin husbonde afstraffas och E. W sjelf, hwilken af det skedde korssandet sökt sig att hämnas, och således wore mera brottslig än de som gerningen gjordt, antingen betala 100 daler S:mt till de Swenske fångar i Ryssland, eller sitta 3 weckor i fängelse på watn och bröd. 1711 den 24 Maij, KB. till S. H. R.

Anm. Hwarken i 18 Cap. 7 § MB. eller något annat lagrum, utsättes särskilt answar, då någon på annor ort, än å wägen till och ifrån domstolen, hwarom i 18 Cap. 2 § MB. stadgas, med örfilar, hårdrag, skuffande, stötande eller knubbande, på det sättet hämnas å witne eller wederpart, att ej sår, blodwite eller åkomma synes. De i 35 Cap. 3, 5 §§ MB. utsatte 6 marker S:mts böter, äro wisserligen icke i detta fall tillräckelige: Ej heller är tydeligit straff utstakat, då någon hämnas å sin wederparts fullmägtig. Med det i 18 Cap. 7 § MB. utsatte straff, synes den böra beläggas, som i uppsåt att hämnas, gör wåld å dråpare eller annan, som med Konungens lejdebref blifwit föresedd, att sin sak förswara.

8 §.

"Hwar som bär hugg och slag å någon Domare, eller annan Konungens Embetsman, i embetets ärender, eller hämnas therföre å honom; hafwe förwerkadt lif sitt. Dräper han honom; miste ock förut högra hand. Höter, eller undsäger någor honom, eller gifwer honom smädeliga ord; böte femtijo daler, eller mera, til hundrade daler, som brottet är til, och gjöre afbön. Gå the ord å heder och ära; böte dubbelt, och miste äran. Then ej orkar böta, straffes med fängelse wid watn ock bröd, eller med spö, eller ris. Sker det ej för embetet skul; plichte som lag eljest förmår."

P. St. Dräper någon sin förmann, slår eller oqwädar honom, XV: 5, 6, 7 MB. Missfirmas, hötes eller undsäges Domare, XIV: 7 RB. Missfirmas Konungens Befallningshafwande, i och för Embetet, I: 5, IX: 4 UB. Laga domstol, då Embetsfel tillwites, X: 24 RB, eller missfirmandet sker inför de Konungens Embetsmänn, där ej Domstol är, X: 25 RB. Kan tillwitelse ej bewisas LX: 1 MB.

S. F. Med de i 18 Cap. 8 § MB. nämnde Domare och Konungens Embetsmänn förstås endast sådane, som med Konungens fullmagt äro föresedde, eller med dem äro i lika wärdighet. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 589. De, som af illwilja, obetänksamhet och hämnd, med smädefulla, äreröriga eller ock anstöteliga ord och skrifter angripa Domare och Exsecutorer wid deras Embetens förrättande, utan att gitta fulltyga hwad de beskyllt och förebragt, böra med hårda straff, efter hwart måls beskaffenhet, strax straffas, på det kitslige, arge och wanartige menniskor sig däraf sky och warnagel taga måtte. 1772 d. 21 Aug. Reger.Formen, 15 §, MW. 10 T. p. 12. Den, som någon af Kongl. Öfre eller Nedre BorgRätten, för det de sitt Embete rätteligen gjordt hafwa, till hugg, slag eller sår anfaller, miste hand, lif och lösören; göres dråp, ware därefter straffet skärpat. 1687 den 16 Dec. Kgl. HofArt. 3 Cap. 29 §, Just. W. p. 1161. Spotske, håniske ord och hot, straffas med förwisande ifrån Hofwet, afbön, landsflygtighet, fängelse, eller arbete i tuckthuset, efter omständigheterne. ibid. 29, 32, 33 §§. Den tredsko och sidwördnad wisar, i och för Embete, HamnRätt, Hamnfogde, eller den Fiskeläget, wid laga förfall, i dess ställe satt, pligte ifrån 2 till 10 daler, efter omständigheterne, som HamnRätten pröfwar. Bemöter någon dem med wåldsam hand; skjutes brottet under domarens bepröfwande. 1771 d. 24 Januarii, Kongl. HamnOrdn. 3 Cap. 13 §, Mw. 9 T. p. 502. Borgmästaren i Piteå E. D, hwilken å öppen Rådstuga emot Rådmannen i samma stad J. E. H. dragit wärjan och honom oqwädat, samt med blottad wärja stuckit åt hans lif, ehuru han honom icke träffat, förklarades böra umgälla sin brottslighet med ett års suspension ifrån tjensten, samt 100 daler S: mts böter. 1719 den 13 Januarii, K. B. till S. H. R. Sedan Lappdrängarne J. A. och A. K, samt Pigan A. A, med hwarandra i samråd år 1704, slagit hufwudet af en upprest trähäst, och om nattetid bundit detsamma på Rådmannens i Luleå J. J:s port, skrifwandes därunder med rödkrita en mycket oanständig och grof vers, hwarpå de korrt därefter huggit swantsen af berörde häst och bundit den på Borgmästaren J. R:s port, såsom ock förlidne Augusti månad i lika måtto bundit ett swinehufwud på samma port, samt öfwerstrukit med tjära Borgmästarens släde, som stådt i Rådstugugången, hwarmed de intet stadnat, utan ytterligare hängt på Borgmästarens port en flådd katta, med en därwid häftad sedel af ett mycket otucktigt innehåll; Så dömdes J. A. till 7 gatulopp, A. A. till risslitande i Rådstugugången, och A. R. som blott war på 17:de året gammal, till 3 weckors fängelse wid watn och bröd. 1707 den 12 Junii, KB. till S. H. R. Den, som wid SkråÄmbetes sammankomst, med skällsord eller eljest sidwördar den närwarande Magistratspersonen, Åldermannen eller Bisittarne, böte för Magistratspersonen 6 daler S:mt till Lådan och 2 daler S:mt till de fattige, för Åldermannen förste gången 3 daler S:mt till lådan, och för Bisittaren halfparten så mycket. Kommer han oftare igen, så öfwerlägge Ämbetet hans brott med Borgmästare och Råd, och låte honom pligta som brottet är till, och den brottslige förödmjuke sig och afbedje detsamma. Bär någon Gillesbroder wid sammankomsterne händer med wredesmode på någon af de förrberörde; böte för Åldermannen 6 daler S:mt, coh Bisittaren 3 daler S:mt, och tredingen så mycket till de fattiga; dock målsägandens rätt uti alla dessa mål, efter lag, förbehållen. 1720 d. 27 Junii, Kgl. SkråOrdn. 2 Art 6 §, MW. 1 T. pag. 201. Djerfwes någon bära hugg och slag å Officer, eller annan Konungens Embetsmann, den där med Konglig Fullmagt föresedd, eller med honom i lika wärdighet är, då han i wärfningsärender stadd finnes, hämnas, dräper, höter eller undsäger honom därföre; straffes efter 18 Cap. 8 § MB, samt Kongl. Förordningen den 20 Januarii 1779; Och gånge böterne till treskiftes. 1802 den 7 April, Kgl WärfningsStadga, 36 §. Blifwer någon Herredagsmann oförskyldt under påstående Riksdagar, eller i fram och återresan, med ord och gerningar antastad eller illa handterad, då han tillkänna gifwit, att han i sådant ärende wore, så skall sådant med edsörespligt afstraffas. 1772 den 21 Aug. RegerinsForm. 51 §, MW. 10 T. pag. 22. Jämnför K. F. den 1 Sept. 1772, ibid p. 40. Förgripelser emot en främmande Potentats Minister, hwilken wanwördnad äfwen rörer hans Herre och Principal, kan icke dömas utan ex jure gentium och efter den Lag, som Potentaterne sins emellan i sådan måtto efter wanligt bruk hafwa hållit, hwarefter sådane förgripelser icke finnas med ringare än lifsstraff warit ansedde. 1689 den 9 Febr. KB. Just. W. p. 1230: Börandes i de Förordningar, som Stockholms Stads Politie i gemen, eller någon del däraf i synnerhet, angå kan, främmande Ministrer, eller de, som till deras Beskickning höra, icke nämnas, efter som Kongl. Maj:t för ingen del är sinnad, att röra wid de rättigheter, förmoner och immuniteter, hwilka utrikes Sändebud tillhöra. 1747 den 30 Oct. KB. MW. 3 T. pag. 2440. Som Franske Envoyéen Grefwe Brancas wid des afresa härifrån tillkännagifwit, det Abbéen Guijon hade emedlertid och intilldess en annan Minister ifrån Frankrike ankomme, de Franske affairerne att sköta, hwilken commission han bestritt allt intill den här nu warande Franske Ministern Castejas ankomst och Audiences tagande hos Kongl. Maj:t, som skedde en dag efter det Abbée Guijon af Hofkyparen J. L. med hugg och slag blifwit öfwerfallen; så förklarade Kongl. Maj:t, att, wid målets afdömande, Abbéen Guijon komme för en sådan att anses, som uti wigtige och angelägne ärender ifrån det Franska Hofwet blifwit intill den tiden här brukad. 1728 den 3 Maij, Kongl. Rådk. Prot. och Bref till Öfre BorgRätt. Sedan Kongl. Öfre BorgRätten till Kongl. Maj:t i underdånighet refererat dess öfwer J. L. afsade dödsdom, anbefaldes Kongl. CancellieCollegium, igenom KB. den 13 därpå följande Julii, att låta Kongl. Fransyske Ministern Casteja undfå däraf del, och hans utlåtande inhämta, uppå hwilken Ministers för J. L. till Kongl. Maj.t inkomne intercession, J. L, för det straff, hwartill han sig skyldig gjordt, i Nåder blef förskonad, medelst Kongl. Resol. den 2 Oct. 1728. Sedan Gästgifwaren å Fittja Gästgifwaregård A. K. och Hållkarlen därstädes P. B, hwilke burit händer å Ryske LegationsRådet Stackieff och hans betjent, enligt KB. den 9 December 1689 blifwit dömde till döden; så lindrades bestraffningen för A. K. till 21, och för P. B. till 14 dagars fängelse wid watn och bröd. 1762 den 30 Sept. KB till S. H. R. I fråga om näpst å E. H, likmätigt KB. den 9 Febr. 1689, för det han i så måtto felat, i aktning emot Ryske Ministern Markoff, att han ur aktlåtit, gifwa Ministern underrättelse om en Markoff tillhörig och till E. H. orätt adresserad kista, hwarföre E. H. af Kongl. SlottsRätten blifwit dömd, att inför Ministern afbedja sin förbrytelse, på ett sätt, som med Ministerns wärdighet instämde, förklarade Kongl. Maj.t 1689 års KB. icke wara till detta mål lämpeligit, emedan det endast hade afseende på swåra och grofwa förbrytelser emot uländske Mgters Sändebud. 1786 den 7 Nov. Kgl. Rådk.Prot. SlottsRättens i Stockholm utslag, daterat den 9 Februarii 1793 fastställdes, hwarigenom Lieutenanten J. M. E, för det han den 13 Januarii samma år i så måtto ofredat Spanske Ministerns Chevalier de Corals equipage, att ett wagnsfönster med käpp af honoom blifwit sönderslagit, i förmågo af 21 Cap. 7 § MB, Kongl. Stadgan om wålldsamheter i Stockholm af den 5 Apr. 1737 och 5 Cap. 4 § Str. B. blifwit dömd till 12 dagars fängelse wid watn och bröd. 1793 den 12 April, Kongl. Conseille Prot. Jämnför Högste Domst. Prot. den 19 Febr. och 8 April 1793. De wid Kongl. Maj:ts Hof residerande främmande Sändebuds egne och wärkelige betjente, ehwad de bo inom huset, eller i brist på tillräckeligit utrymme, annorstädes, äro alltid under Ministrernes rättigheter skyddade; men sådane personer hwilke i Ministrernes tjenst icke äro lagstadde, kunna icke egenteligen anses för Ministrernes Betjente, fast de för dem stundom hafwa särskilde sysslor, och däribland sådane förrättningar, hwarmed de, jämte Ministrerne, äfwen kunna betjena andre personer. 1769 den 10 Febr. KB. Ugglas, 2 T. p. 69. Samtelige NummerLotteri betjeningen äro tagne i Kongl. Maj.ts Nådiga beskydd, så att ingen må fördrista sig, dem uti eller för deras sysslor på något sätt ofreda eller förolämpa, wid lika straff, som för slike brott emot andre Embetsmänn förut stadgadt är. 1771 den 16 April, KF. 7 §, MW. 9 T. p. 707. De personer, hwilke kallas, att göra biträde wid MarkegångsTaxans upprättande, kunna ej, fast de böra wäljas af alla fyra Riksens Ständer, anses för Riksens Ständers Deputerade, utan såsom andre Embetsmänn uti och för deras förrättning; hwarå lagen är tydelig. 1754 den n20 Febr. KB. Jusleen, pag. 373. Hela Clericiet tages i Kongl. Maj.ts hägn, så att den, som en prestmann i Embetet, eller för Embetets wärkeliga förrättnings skuld, någon spott och wanära tillfogar, eller med hot och injurier, samt hugg och slag öfwerfaller, skall, efter hwarje saks beskaffenhet straffas, antingen efter 31 Cap. KonungaBalken LandsLagen, (hwilket utsatte förlust af lif och lösören) eller andra Stadgar, som till hwart mål pröfwas lämpelige. 1723 den 16 Oct. Presterskapets Privilegier § 22, MW. 1 T. pag. 496. Capitainen C. J. D, hwilken den 12 Nov. 1710 gifwit Prestemannen J. K. kindpustar, då han, jämte Kronobetjenterne, i Kyrkoherdens ställe bewistat en Auction till N kyrkas interesses bewakande, och widare, endast för det att han, igenom Arrendatoren L. låtit förmana honom, att om Söndagarne biwista Gudstjensten, undsagt honom att gifwa honoom twänne örfilar till, så snart han skulle träffa honom, förklarades, ehuru J. K. härwid ej brukat den försigtighet, som Kyrkolagen föreskrifwer, och Presterskapets Privilegier till detta mål ej kunde appliceras, böra böta 50 daler S:mt, samt HofRätten böra förelägga desse personer något ansenligit wite, att dädanefter på intet sätt hwarannan förolämpa, häldst det skulle hafwa en eftertänkelig påföljd om presterne för det de, i anledning af deras embetspligt, förmanade sina åhörare till Gudsfruktan, skulle, fastän de därwid ej brukade den försiktighet som wederborde, så skymfeligen blifwa bemötte. 1711 den 21 Dec. KB. till S. H. R. Sochnestugan skall wara ett privilegierat rum. Lider Sochnepresten eller Församlingens Äldste och Föreståndare där någon smälek och wåldsamhet, ware Banemannen förfallen till arbitralt straff, efter omständigheterne. Bråd skilnad androm emellan, ware allt dubblet straffad. 1723 den 16 October, Presterskapets Priv. 23 §, MW. 1 T. p. 497. Där någon med skymfelige och oqwädinsord angriper en Bancobetjent uti dess embete i sjelfwa Bancohuset, skall sådant öfwerwåld, efter sakens omständigher, ligga i tweböte; men när wåld med hugg och slag emellankommer, så bör den brottslige, förutan såramålet, såsom Förbuds- och Edsöresbrytare dömas. 1720 den 7 Julii, Öfwerståth. i Stockholm Publication, MW. 1 T. p. 286. Den som Banquens Fiscal, eller Ombudsmann, uti eller för dess embetes skuld, med ord, skrifter, eller gerning, angriper och förolämpar, skall därföre pligta, som wore det emot Kongl. Maj.ts Ombudsmann och Fiscaler, begångit och brutit. 1741 den 10 Dec. KF. § 14, MW. 3 T. p. 1820. Kongl. Maj:t annamar och tager alle sine wid Postwäsendet i dess Rike, och där under liggande och eljest tillhörige, så Tyske som andre Hertigdömer, Herrskaper och länder, antingen af Kongl. Maj:t sjelf, eller, å dess wägnar, af dess CancellieCollegio och ÖfwerDirecteur förordnade och bestälde Postbetjente och deras underhafwande, både till lands och sjöss, af hwilke en del, till ett teckn af den säkerhet, som de uti Konungens tjenst och postföring njuta böra, äro föresedde med postwapn och posthorn, ehwad embete de ock därunder hafwa kunna, tillika med PostContoiren, Postjakter och Postwagnar, samt med dem färdande passagerare, uti Sitt hägn, frid och förswar, emot hwarjehanda egenwilligheter, twång, hot och wåldsamheter: skolandes den, som blifwer antingen å färsk gerning beträdd och beslagen, eller med witnen skäligen öfwertygad och tillwunnen, att han oftabemälde Konungens Betjente eller deras underhafwande Postilloner, Postförare och Postbönder, eller deras Postdrängar, uti eller för embetes förrättningar, med hugg och slag öfwerfaller och antastar, eller eljest något wåldsammeligit tillfogar, efter föregången ransakning och dom, såsom Konungens freds- och förbudsbrytare, straffas till lifwet; där ock någon dem uti deras embetes förrättningar, med smädesord eller skrifter angriper, då blifwer densamme straffad med dubbla böter, emot det, som eljest om sådane mål i lagen är stadgadt. 1704 den 23 Junii, Kgl. Protectorial, v. Schmedemans Saml. af PostOrdn. p. 70. Jämnför Kongl. Maj:ts Confirmation den 13 Februarii 1720, MW. 1 T. p. 130. Eho, som en Postbetjent i dess embetes förrättningar, till hämmande af missbruk med Fribrefsböckerne, eller för embetets skuld, något men tillfogar, skall wara förfallen till det straff och böter, som de utgångne Protectorialer för Tullbetjenterne stadga. 1756 den 27 April, KF. 12 §, MW. 6 T. p. 3910. Kongl. Maj:t har i Nåder behagat förklara, att PostGalleotherne och Jagterne, tillika med Skeppare och folket, jämte de öfrige Postbetjenterne, som därwid hafwa att beställa, äro tagne uti speciel Kongl. Protection och beskydd: Skolandes wederbörande Befallningshafware, när någon Post- eller Postjagtsbetjent, antingen utaf Officerarne eller deras underhafwande folk och mannskap, eller ock andre, som wid deras öfwerförande komma att betjena sig af postfarten, något tillfogas, sådane arrestera, och icke lösgifwa, förr än behörig satisfaction och förnöjelse praesterad och skedd är. 1703 den 30 Maij, Kongl. CancellieCollegii Resol. v. Schmiedemans PostOrdn. p. 35. I anseende till BroTullsArrendatorn A. B, som med hugg och slag öfwerfallit Danske PostRyttaren K. H; förklarade Kongl. Maj:t, att de Danske Postridarne här i Swerige böra njuta till godo Swenske Postförordningrne, på det i den händelsen, att de Swenske genom Danemark ridande Postilloner någon oförrätt skulle hända, då af Kronan Dannemark en lika assistence kan förwäntas och påstås, hwadan ock A. B, enligt 1704 och 1720 årens Protectorialer för Swenske Postbetjente, rätteligen blifwit dömd, att lif sitt mista; Och borde Landshöfdingen HofRättens dödsdom för honom låta uppläsa, med antydan, att han intet kunde straffet undgå, därrest han icke skulle igenom supplique taga sin tillflygt till Konungen af Dannemark, med anhållan om interession hos Hans Swenske Maj:t, att låta straffet falla, hwilken supplique Landshöfdingen ägde emottaga och till CancellieCollegium insända, på det sedermera, om suppliquens insinuerade wid Kongl. Danska Hofwet, behörigen föranstaltas måtte. 1730 den 9 Junii, K. B. till G. H. R. Kongl. Maj.t tager samtelige Sjö- och LandtTulls samt Accisbetjente, uti dess Konungsliga hägn, beskydd, frid och förswar, så att den, som antingen blifwer å färsk gerning beträdd och beslagen, eller med witnen öfwertygad, att han dem uti, eller för deras embetsförrättningar, med hugg eller slag öfwerfaller och antastar, eller eljest något wåldsamligt tillfogar, skall efter föregången ransakning och dom, såsom Kgl. Maj.ts frids- och förbudsbrytare, straffas till lifwet. Men om någon dem med smädeord eller skrifter angriper, skall han anses med dubbla böter emot hwad lagen i slike mål stadgar. Blifwandes ock Stadsens Besökare i Stockholm och andre städer härunder inbegripne; så att den, som dem i någor måtto oförrättar och gör öfwerwåld, till hinder uti Stadsens tjenst och deras förrättning, med samma straff skall blifwa ansedd, som här ofwanförmäles. 1695 den 26 Now. Kongl. Placat, Just. W. p. 1433. Jämnför härmed, i anseende till SjötullsBetjeningen, Kgl. Placatet den 13 April 1681, v. Stjernm. Pol. och Comm. F. 4 T. p. 339, och Kongl. SeglationsOrdn. den 15 Junii 1774, § 29, MW. 10 T. p. 325, i anseende till Landstulls- och Accisbetjeningen, Kongl. Placatet den 26 April 1681, v. Stjernm. Pol. och Comm. F. 4 T. pag. 342, samt Kongl. Landtulls- och AccisOrdn. den 19 Sept. 1776, Cap. 20, § 1, MW. 10 T. p. 700, och hwad angår Städernes Besökare, KB. till Öfwerståth. den 19 Julii 1695, Bredberg, 1 T. p. 35 och 7 § i Kongl. Reglem. för Sjötullsbetjente den 5 Dec. 1724, MW. 1 T. p. 587. Ofredar någor Tullbetjente för embetet deras med hot eller smädeord; pligte 10 daler, och å embetsrum, eller där de eljest sin tjenst förrätta, ware dubbel bot. Samma beskydd med Tullbetjente, njute ock Waktkarlar, då de i wissa fall, till Tullbewakningens förstärkning nyttjas. 1776 den 19 Sept. Kongl. Landtulls- och AccisStadga, 20 CAp. 1 §, MW. 10 T. p. 700. Angifware i brott emot Landtulls- och AccisStadgan ware, ehuru han ej sjelf utför målet, tagen i det hägn, som Tullbetjente njuta. 1776 den 19 Sept. Kongl. LandtullsSt. 22 Cap. 6 §, MW. 10 T. p. 706. Tullbetjente och öfrige wederbörande skkola, wid visitationer till upptäckande af olofligt skogshygge och upplag däraf, njuta samma frihet och säkerhet, som de utgångne Kongliga Förordningar, till lurendrägeriets hämmande wid Tullwäsendet, innehålla. 1746 den 10 Januarii, KF. 9 §, MW. 3 T. p. 2262. Där så händer, att någor, af det i staden förlagde krigsfolk, med wåldsamhet emot tullbetjente beträdes, och kan han därföre dömas till mindre, än högsta kroppspligt; warde den då fördubblad. 1776 den 19 Sept. Kongl. LandtullsOrdn. 20 Cap. 1 §, MW. 10 T. p. 700. Skulle någon af Konungens krigsfolk, som i Garnizon förlagd är, finnas wåldsammeligen biträda wid oloflig brännwins införsel, eller att hindra Beslagare wid deras förrättningar, skall han, enär straffet ej går å lif, eller till högsta kroppspligt, afstraffas med 10 par spö, eller 8 dagars fängelse wid watn och bröd, utöfwer de i hwarje händelse utsatte böter, hwilka då till enahanda kroppspligt förwandlas böra. 1793 den 31 Maij, KF. 11 §, 3 mom. Sedan Kyrkoherden i Torneå G. T. blifwit till döden dömd, för det han med hugg och slag öfwerfallit Tullskrifwaren P. E, då han tillika med Besökaren J. O, efter Tullnärens befallning kommit till Torneå Prestegård 14dels mil ifrån Staden belägen, att undersöka efter oförtullat gods, som där skulle wara nedlagt; så förklarades P. E. hafwa warit stadd utom dess rätta embetes beställning, då han begifwit sig på landet och utom Stadens jurisdiction, att visitera om det förmenta Nederlagsgodset, hwarföre han ock under Kongl. Maj:ts Protectorial ej kunde wara beskyddad, då han wid sådant tillfälle med hugg och slag blifwit bemött. 1700 den 26 Sept. Kongl. Bref till Kamar- och Comm.Coll. Landshöfdingarne böra ej allenast låta ProtectorialPlacaterne för Tullbetjente en gång om året i sine län å predikstolarne allmänneligen kunngöras, utan ock wid alla tillfällen, men i synnerhet enär Marknader i Städerne, eller å de på landet faststälde marknadsplatser, kommma att hållas, så wäl sjelfwe, som genom Magistraterne i Städerne och Kronobetjenterne på landet, meddela Tullbetjenterne, då de sig därom anmäla, all nödig och skyndesam handräckning. 1743 den 16 Dec. Jusleen, p. 127. Jämnför 20 Cap. 5 § i Kgl. LandtullsStadgan, den 19 Sept. 1776, MW. 10 T. p. 700. Dykeridelägarne tagas i lika protection och beskydd, som tullbetjenterne, hwarunder, jämte Dykeridelägarne sjelfwa, äfwen deras Ombud, betjente och arbetare, när de wid deras Bärgningswärk och Dykerieförrättningar äro stadde, skola wara begripne. 1802 den 22 December, Kongl. DykeriReglemente, 15 §. Alle Pärlefiskerie Entrepreneurernes betjente, såsom Inspectorer, Uppsyningsmänn, Fiskare och flere arbetare, tagas i Kongl. Maj:ts hägn i deras tjensters och sysslors förrättande, efter ProtectorialPlacaterne för tullbetjente. 1736 den 28 Junii, KF. 5 §, MW. 2 T. p. 1275. Waterschouten, tillika med den wid Coopaerdie Sjömanshuet antagne Contoirsskrifwaren och 2:ne betjente, tagas uti Kongl. Maj:ts hägn och beskydd, enligt ProtectorialPlacatet för tullbetjenter. 1748 den 30 Martii, Kongl. Reglementet, 6 Art. 9 §, MW. 4 T. p. 2609.

Anm. Sedan igenom K. F. den 20 Januarii 1779, det i 18 Cap. 8 § MB. utsatte straff blifwit inskränkt, till de Domare och Embetsmänn, som innehafwa Kongliga fullmagter, eller med dem äro stadde i lika wärdighet, återstår intet praecist stadgande, huru de bör anses, hwilke sig på lika sätt förbryta emot den talrika mängd af Domare och Embetsmänn, såsom t. ex. Rådmänn, utom Stockholm, Götheborg och någre få Städer, Kämnerer, Accis och SjötullsRätts ledamöter, Nämndemänn med flere, hwilke äro stadde utan Kongliga fullmagter, och i anseende till hwilke ej heller igenom specielle författningar något blifwit stadgat. Detta contrasterar dessutom ganska mycket, emot det ännu subsisterande och till des sinnehåll här frammanföre p. 272, 273, införde Kongl. ProtectorialPlacatet af den 26 Nov. 1695, hwarigenom dödsstraff utsättes för örfil åt en Tull- eller Stadsbesökare; dock har jag icke warit mägtig att öfwerkomma någon Konglig Resolution, som i sådant ämne innefattat dödsdom, icke ens då det Kongliga Placatet ännu war i sin ungdom, utan twärtom 3:ne Kongliga Bref till Swea HofRätt, alla daterade den 12 Nov. 1713, gifwa tillkänna, att en Bryggaredräng, en Rysk Lieutenant och Twänne Engelske Båtsmänn därföre blefwo fälde, de 2:ne förstnämnde till 14 och de sednare till 8 dagars fängelse wid watn och bröd. Öfwerfallas i Frankrike Embetsmänn, Wakter eller Rättens betjente, i och för embetet, med wärkelig wåldsamhet, eller med hotelser, ord och åthäfwor, kan den brottslige, likmätigt Franska NationalFörsamlingens Beslut den 19 Julii 1791, beläggas med 2 års fängelse, och böter, swarande emot den brottsliges utskylder (Contribution Mobiliaire) under 10 års tid. Code des Juges de Paix, 1 T. pag. 217. Om i England wåld utöfwas å en prestmann, anses wåldswärkaren, jämte böter till Konungen och skadeärsättning åt den förolämpade, äfwen med bannlysning och kyrkostraff, hwarifrån, lika med alla Engelska kyrkostraff, den brottslige kan lösa sig med penningar till KyrkoCassan, som kallas: pro correctione et salute animæ, torde hända, säger Commentatorn, på det skäl, att Moralisterne anse torftighet för själens bästa läkedom. Blackstone, l. c. 15 C. 7 mom.

9 §.

"Djerfwes någor med hug goch slag öfwerfalla them, i och för theras embetes skul, som Konungens, eller hans Embetsmäns, eller Rättens ärender gå; tå hafwer han brutit edsöre. Warda the med hot, eller smädeord öfwerfallne, böte then thet gjör tijo daler. Sker thet å allmänt embetesrum; böte tjugu daler. Gjöra the sjelfwe i embets ärender wåld, eller orätt, med ord eller gjerning; ligge i tweböte mot thet, som eljest i thy mål stadgadt är."

P. St. Förolämpas Exsecutionsbetjente i embetsförrättning, I: 7 UB: skarprättaren och hans folk, IV: 3 Str. B. Ställer sig rymd dråpare emot den, som honom gripa will, till motwärn, XXV: 1 MB. Öfwerfallas de, som skola ransaka efter tjufwegods, LII: 3 MB. Wakters och Rätters betjentes witsord, XVII: 11 RB. Öfwerskrida de, som af Konungens Befallningshafwande nyttjas, hwad dem anbefalles, I: 7, IX: 6 UB. X: 27 RB. Missbrukas rättegång af Konungens Ombud, XXIX: 3 RB. Göres wåld å gästgifware, XXVIII: 10 RB.

S. F. Edsöresstraffet i 1:sta mom. af 18 C. 9 § M. B. är ändrat till 200 dalers böter till treskiftes. 1779 d. 20 Januarii, RB. MW. 11 T. p. 589. Så skall ock den dubbelt högre, än allmänn lag säger, afstraffad warda, som dem Konungens liverie bära med ord eller gerning, utan gifwen orsak, oförrätta; men det allt för edsöre räknas, som uppsåteligen göres Konungens tjenare, högre eller lägre, när de till eller ifrån Hofwet uti sin tjenst och uppwacktning spaksamt gå och fara. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 5 Cap. 62 §, Just. W. p. 1171; Och får den, som Konungens Livrie i någor måtto ofredar eller skada gör, därföre icke med penningar böta, utan skall till kroppsstraff, som emot böterne swarar, jämte skadeärsättning, dömas och skyldig kännas. 1782 den 1 Febr. KF. MW. 12 T. pag. 255. Sedan Cornetten och Stallmästaren C. F. U, emot Gästgifwaren C. E. angifwit, det E. emot honom, hwilken i egenskap af Courier infunnit sig å Gästgifwaregården, skulle hafwa utbrustit i åtskillige mindre passande utlåtelser, fattat honom i axlarne och sedan han fått se Courierbrickan, sagt sig ej estimera U. mera än ett bredewid stående barn, hwarföre C. E. af Kongl. Götha HofRätt blifwit fäld till afbön och 16 R:dr 32 ss:s böter; så förklarade pluraliteten af Herrar Rikets Råd, att som ransakningen utwisade, det C. F. U, då han ej funnit Courierhästar i beredskap, utbrustit i eder, hot och swordom, samt först gnuggat C. E. med sin piska under näsan och welat slå honom därmed, men E. tagit den ifrån honom och lagt den på bordet, samt tagit honom på högra axeln och sagt, att han sedt Courierer förr, som icke ofredat honom, och om det icke gälde mer än mödan, wore han icke rädd för honom mera än för det barn, som då geck på golfwet, så borde E. ifrån allt answar befrias, och U. i så beskaffat mål, äfwen undgå allt tilltal för hwad han af öfwerilning kunde hafwa sig förgådt. 1786 den 4 Dec. Kgl Rådk. Prot., hwilket Kongl. Maj:t i så måtto biföll, att E. af gunst och nåd befriades från det honom af HofRätten ålagde answar; men därjämte till Protocollet anmärkte, att Hans Kongl. Maj:t icke fann, huruwida i en sak, där Cornetten U. angifwit Gästgifwaren för brott, och denne blifwit frikallad, allt tilltal för bägge borde förswinna, häldst därigenom en qwittning af brott uppkom, som Hans Kongl. Maj:t icke för behörig ansåg. 1786 den 13 Dec. Kongl. Conseille Prot. Öfwerfaller någon den, som inom Konungens borg på sin wakt och post står, med gewär, hugg eller slag, eller gör någon gerning, för det wakten honom ingången till Konungens rum, kamrar och gemaker förwägrar; straffes efter KrigsArtiklarne; men för annat brott emot wakten uti ord och sidwördnad, där intet buller, slagsmål eller men uti dess tjenst sker; ware straffet dubbelt, som det enom androm inom borgen gjordt wore. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 2 Cap. 19 §, Just. W. p. 1157. Ingen må wid exsecution och utmätning, som efter befallning sker på debitorernes egendom, sig Justitien emotsätta, mindre öfwerfalla Exsecutionsbetjente med skymfeliga ord, eller hugg och slag; sker det, och däröfwer af Konungens Befallningshafwande blifwer klagat, så skola Domarene strax å färska gerning ransaka, och Delinquenten efter lag och saksens omständigheter pligta låta, och det allt i tweböte; men kommer ock wåld i med hug goch slag, så dömes den brottslige, förutan såramålet, ock såsom Konungens Förbuds- och Edsöresbrytare. 1684 den 24 Aug. KF. Just. W. p. 870. I anseende till Pålacken Fredr. Ludanski, hwilken, sedan han, såsom oförpassad, blifwit fasttagen, på Fjerdingsmannen Matts Pehrsson, som honom fördt, dråp begådt; förklarade Kongl. Maj:t, att som igenom Kongl. Förordningar Exsecutionsbetjente uti deras beställningar i ett besynnerligit hägn woro tagne, samt uti och för deras tjensters förrättande, till sine personer för all olägenhet af skymfelige ord, hugg och slag särdeles frikallade; alltså borde dödsstraffet för Ludanski på det sättet skärpas, att högra handen honom först afhugdes och sedan hufwudet, samt därefter samma hand på en påle uppslogs. 1725 den 26 Maij, KB. till S. H. R. Kronobetjeningen answarar hos Lanshöfdingen för sine göromål under krigsfolks tågande, och är emedlertid under Kongl. Maj.ts höga hägn och beskydd. Öfwerfalles någondera med hug geller slag, så skall den det gjordt, undergå edsöresstraff: sker det med hot eller smädeord, bötes därföre 3 Riksdaler 16 ss, enligt 18 Cap. 9 § MB. 1791 den 15 Sept. Kgl. Tågordning, 60 §. Sker det af krigsfolket, se 12 Cap. 3 § i 1798 års Kgl. KrigsArt. Lapparne äro skyldige, att hwart år en gång för wederbörande LappeLänsmann, eller hwem ägaren af lejan därtill skrifteligen committerar, framwisa alla de djur, som uti deras följe äro, och låta räkna desamma, till bewis på riktigheten af deras angifwande. Neka de sådant, eller bemälde personer, med ord eller gerning, illa bemöta, böte en Swensk Lapp allenast för sin motsträfwighet 12 daler S:mt, och en Norrsk Lapp 4 Riksdaler Dansk, hälften till bemälde oförrättade personer, samt den andra hälften till Konungen, och för hwar gång sådan förbrytelse sker, fördubblas straffet. Förgriper Lappen sig på bemälde personer widare, än att det till simple uppstudsighet kan räknas, straffes han dessutom därföre efter lag. 1751 den 21 Sept. GränseTractat, 1 Codicillen, 19 §, MW. 5 T. p. 3433. I målet rörande P. B, som med hugg och slag öfwerfallit Bonden A. J, då han, tillika med Fjerdingsmannen J. J. skulle någon hos P. B. resterande spannemål afhämta; förklarade Kongl. Maj:t, att som Bonden A. J. icke war någon Exsecutionsbetjent, eller af Befallningsmannen beordrad att biwista den anstälde exsecutionen; så kunde detta slagsmål icke anses för något edsöresbrott, utan borde såramålsböterne fördubblas. 1705 den 26 Apr. KB. till S. H. R. Om en Exsecutionsbetjent med ett otidigt munnbruk eller annor oanständighet retar någon, som jämwäl å embetes wägnar samma förrättning biwistar, emot sig, och den som retad blifwer, honom med hugg eller skällsord bemöter, då pligtar hwar för sig efter lag, och drages sådant icke under ProtectorialPlacatet, utan anses för injurier emellan private personer och i brådom skilnad förelupne. 1728 den 10 Febr. Kgl. Sw. HofRätts Crom. Resol. Arnell, pag. 689. Kongl. Maj:t tager Fiscaler och Uppsyningsmänn, enär de antingen sjelfwe finna, eller utspana någon förbrytelse, medelst otillbörligt spel och dobbel, i sitt nådiga hägn emot allahanda wåldsamheter och oförrätter, wid straff tillgörandes, som Placatet af den 21 Aug. 1684 innehåller. 1719 den 12 Nov. KF. MW. 1 T. p. 126. Den, som med ord eller gerningar, i eller för embetet, förolämpar och öfwerfaller Stockholms Stads Fiscaler och Politiebetjeningen, dem Kongl. Maj:t tager i sitt Nådiga hägn, emot allahanda wåldsamheter och oförrätter, skall med böter och straff, enligt ProtectorialPlacatet af den 21 Aug. 1684 anses. 1776 den 13 Febr. KF. 13 §, MW. 10 T. pag. 516. De af FabriquesIdkares i Städerne antagne, och af JustitiaeCancelleren med förordnande till sådan tjenst föresedde FabriquesFiscaler, njuta i tjensten lika beskydd med stadsFiscaler. 1799 den 6 April, KF. 8 Art. 6 §. De, som wederbörligen, samt på sätt här ofwan förmält är, anställa undersökning efter förbudit gods, skola njuta lika hägn och beskydd, som Kronans Embets och Tjenstemänn i allmänhet, när de i sine förrättnignar stadde äro: Uti enahanda hägn och förswar ware äfwen de tagne, som jämnlikt 2, 4 §§ till handräckning eller såsom witne medfölja; Och skall den, hwilken på ett eller annat sätt dem med ord och gerning ofredar, därföre utan skonsmål straffas, enligt hwad i dylika händelser stadgat är. ibid. 10 §. Blifwer Tull- Krono- eller Stadsbetjent eller andre tillförordnade Beslagare, wid visitation efter oloflig brännwinstillwärkning eller andre hithörande tillfällen wåldförde, eller sker wåld i anledning af gjorde beslag, gånge därmed som allmänna Lagen och särskilde Förordningar i slike fall stadga. 1801 den 24 Now. KF. 31 §. Jämnför 10 § i KF. den 9 Martii 1802, och 11 § i KF. den 23 Maij 1793. UppbördsCommissarierne i Stockholm och deras Uppbördsskrifware njuta, enligt 18 C. 9 § MB, wederbörligit beskydd uti deras embetsärender. 1763 den 27 Oct. Öfwerståth. Regl. 5 Art. 6 §. Jämnför K. B. till Öfwerståth. den 21 Martii 1763. Sedan Lieutenanten S. D, angifwen att den 28 Sept. 1770, då D. uti UppbördsContoiret till ärläggande af 1769 års Kronoutskylder sig instält, hafwa under swordom samt hwarjehanda otidighet och smädeord, i och för sysslans skuld KronouppbördsCommissarien N. H. öfwerfallit och blodwite tillfogat, blifwit af Swea HofRätt den 22 Dec. 1772, såsom edsöresbrytare, dömd att mista äran och böta 100 daler, samt dessutom för swordom 5 daler S:mt, och att ärsätta H:s lidande med 50 daler S:mt; Så förklarade Kgl. Maj:t, att ehuru D, som bewisligen till UppbördsContoiret icke uppkommit i annan afsigt, än att betala sin Contribution, icke med den foglighet och stillhet, som wederbordt sig förhållit, och äfwen felat däruti, att han, under ordwäxlingen om skyndesam expedition och quittence, uti swordom och ohöfwiske ord utbrustit; så hade dock H, hwilken wäl å ena sidan borde njuta allt tillbörligt skydd, och säkerhet uti dess embetsförrättningar, men äfwen å den andra wore förbunden att med höflighet och saktmod hwar och en bemöta, först fattat uti D, samt med wåld och häftighet, så att skranket därwid lossnat, tillbudit att häfwa honom utur rummet, hwarpå slagsmål sedan emellan dem och de flere blifwit börjat, samt således H, sjelf gifwit mycken anledning till den af honom wid detta tillfälle öfwerklagade olägenhet, och hwilken att undwika, han både bordt och kunnat, till sitt fredande widtaga helt andra utwägar, om han af D:s ord och uppförande funnit sig förfördelad, Ty pröfwade Kongl. Maj:t i Nåder skäligt, att med uphäfwande af HofRättens utslag, befria D ifrån allt annat answar än det, hwartill han, för swordom och oqwädinsord, efter lag, kunde finnas skyldig. 1773 den 6 April, KB. till S. H. R. Sätter sig skogsåwärkare emot skogsägaren eller skogswaktaren i motwärn, böte därföre 6 R:dr 32 ss; öfwerfaller han den andra med hugg och slag, böte 13 R:dr 16 ss, samt dessutom för såramålet efter lag; djerfwes åwärkaren med sådan wåldsamhet bemöta Krono- och Jägeribetjente, eller dem med hot och smädeord öfwerfalla, warde dömd efter 18 Cap. 9 § MB, samt Kongl. Maj.ts den 20 Januarii 1779 utfärdade Nådiga Förordning. 1793 den 10 Dec. Kongl. SkogsOrdn. 67 §. Den som med ord eller gerningar förolämpar och öfwerfaller någon af Stockholms Stads tillförordnade qwarters uppsyningsmann uti eller för deras embetes förrättningar, skall med lika böter och straff anses, som Placatet af den 21 Aug. 1684 förmår, om dem, som Exsecutorer och Exsecutionsbetjente på hwarjehanda otillbörligt sätt angripa. 1722 den 25 April, KB. till Öfwerståthållaren, MW. 1 T. p. 347. Kongl. Maj:t samtycker, att Stadsens betjente, äfwen som Exsecutionsbetjente, tagas under ProtectorialPlacatet af år 1684 den 21 Augusti: Och skall den, som på något sätt öfwerfaller sådane betjente, när de uti sitt embete begripne äro, och sig tillbörligen och skickeligen förhålla, efter samma Placat alldeles ansedd och afstraffad warda. 1723 den 16 October, Kgl. Resol. på St. Besw. 4 §, MW. 1 T. pag. 448. I anledning af Högstberörde Kongl. Resolution, tagas Brädwräkarne i Stockholm under 1684 års ProtectorialPlacat. 1744 den 23 Aug. KF. 9 §, MW. 3 T. p. 2168. Stockholms Stads Mätare, äro i 4 § af Kongl. Resolutionen på Städernes Beswär af år 1723, samt 12 § af 1725 års förnyade MätareOrdning, och 1684 års Kongl. ProtectorialPlacat, tagne under Kongl. Maj:ts speciella Nådiga hägn och beskydd, så att, eho dem öfwerfaller med ord eller gerning, enär de uti tjenstgörandet begripne äro och sig tillbörligen förhålla, skall efter samma Placat och Sweriges Lag ansedd och straffad warda. 1753 den 27 Junii, Öfwerståth. Kunng. MW. 5 T. p. 3597. Slussskrifwaren och den tillförordnade wakten, tages under Kongl. Maj:ts hägn och förswar, så att eho den wara må, dem antigen med hug goch slag, skymf, oqwädins eller skällsord uti deras embetes förrättnignar, öfwerfalla, pligte därföre, som 1684 års ProtectorialPlacat innehåller och förmår. 1762 den 2 Aug. Ordning för Stockholms Sluss, 10 §, M. W. 7 T. p. 5473. Förolämpar någor de till Brandsyners förrättande förordnade personer, i och för deras embetes skuld, straffes efter 18 Cap. 9 § MB. 1748 den 22 Sept. Kgl. BrandOrdn. för Götheborg, 4 Cap. 3 Art. MW. 4 T. p. 2797. Så wäl Waktmästaren, som Waktkarlarne wid Smedjegårdshäcktet, tagas i Kongl. Maj:ts hägn och beskydd, emot all orätt och öfwerwåld i ord och gerningar, så att om någon fånge eller någon annan, för en eller annan fånges skuld, dem wid visiteringar, eller annan deras tjensts förrättning, hindra och emotsätta, eller med smädesord angripa, samt hota, slå och stöta, då tillstädjes berörde Wakt sig förswara, först utan slag, och sedan om nödwändigheten det ändteligen fordrar, och med godo intet kan uträttas, med behörigt motwärn. Men den, som Wakten med ord eller gerningar förolämpar, skall, förutan det straff, han eljest för dess begångne missgerning kommer att utstå, på det sättet afstraffas, som Kongl. KrigsArtiklarne och flere Förordningar, angående Wakternes hägn och beskydd, utsätter. 1714 den 11 October. Kgl. Rådens Instr. för Smedjeg. Wakten, 13 §, Lagerström, 2 T. pag. 368. Ingen Skepsägare eller Skeppare skall understå sig, wid 40 marker S:mts wite, att på något sätt hindra, eller oanständigt bemöta Stockholms Skeppsafmätare, då de sine Embetssysslor förrätta, häldst deras göromål, till Kronans och Stadens rättigheters bewakande länder, och de därföre Kongl. Maj:ts Nådiga hägn och beskydd, såsom alle andre Publique Betjente, hafwa att till godo njuta. 1738 den 12 Maij, Öfwerståth. Instr. för Skeppsafm. 5 §, MW. 2 T. p. 1367. Den som på något sätt ofredar, tillwiter eller wanhedra söker de personer, som till hundars dödande å gatorne utsedde äro, böte 40 daler S:mt, utom hwad Lagen i sådane mål eljest förmår. 1771 den 15 Martii, Öfwerståth. Kunng. MW. 9 T. p. 783. Eho, som i en eller annan måtto, antingen wägrar MantalsCommissarien de upplysningar, han wid utöfningen af sin syssla fordrar, eller med ord eller gerningar honom förolämpar, anses och pligtfälles såsom den, hwilken sig emot Konungens bud uppsätter. 1802 den 1 Oct. Stockholms Magistr. Kunng. Skulle någon wara så obetänkt, att med hugg och slag eller oanständiga ord öfwerfalla ByeRätts bisittare, då de utmäta böter, för förseelser emot ByOrdningen, pligte då han, efter Åldermannens och Byemännens godtfinnande. 1742 den 20 Febr. Kongl. ByOrdning, 36 §. MW. 3 T. p. 1857. Den, som ByeRätts utskickade ofreda, då de äro i ByeRättens ärender stadde, skall, utom den pligt, hwartill han efter lag sig skydlig gjordt, äfwen med 40 daler S:mts böter, såsom för fredsbrott, ansedd blifwa. 1763 den 12 Januarii, KB. Ugglas, 1 T. p. 108. I Konungens hägn, fred och förswar äro de Kronans Uppbördsmänn tagne, som uppbära Bropenningar eller Färjepenningar af de resande, tillika med deras hustrur, barn, tjenstefolk, hus och hem, samt rörligit och orörligit. 1638 den 8 Dec. Kgl. Placat. Till Följe af Kongl. Förordn. den 21 Aug. 1684, böra SlussInspectoren wid Trollhätte Slusswärk med dess Betjente, fredas och hägnas för allt förolämpande, så att den, eho han wara må, som antingen med hugg och slag, skymf, oqwädins- eller skällsord, uti deras tjensteförrättningar dem öfwerfaller, med laga böter skall warda ansedd: Blifwandes därhos berörde Betjente alfwarligen förmente, att uti sine förrättningar ej tillfoga någon den ringaste orätt eller uppehåll, utan alla tillbörligen och wäl bemöta. 1793 den 13 Dec. Kongl. Regl. för Trollhätte Slusswärk, 5 §. Betjeningen wid Hjelmare Slusswärk är tagen i Kongl. Maj:ts speciela hägn, och får icke tubbas under Militien: likaledes njuta ägaren, eller Örebro Stad, Kongl. Maj:ts Nådiga Protectorial emot allt öfwerwåld. 1767 den 15 Dec. Kongl. Bref. 1679 den 16 Januarii, Kgl. KamarColl. Upplåtelsebref. Casseurerne wid St. Clarae och Olai Församlingars samt Sabbatsbergs Fattighus, njuta lika hägn och beskydd i Embetet, som andre Kongl. Maj:ts trogne Uppbördsmänn, efter aflagd behörig Casseurs eller UppbördsEmbetesed, förlänt år 1771 den 15 Januarii, Kgl. Resol. 1772 den 15 Oct. Öfwerståth. Kunng. MW. 10 T. p. 80. När yngste Mästaren i ett Skråämbete, som kallas Ungbror, och är skyldig att gå Ämbetets ärender på Åldermannens befallning, förrättar Ämbetets ärender; ware då allt, det honom i ordom eller gerningom ondt tillfogas, i twebotum. 1720 d. 27 Junii, Kgl. SkråOrdn. 2 Art. 8 §, MW. 1 T. p. 201. Öfwerfaller och hinidrar någor den, som i ofredlig tid förer proviant, bewärings eller andra persedlar till läger, fästning eller flotta; hafwe förwärkat lifwet. Borrttager han något däraf; ware lag samma, och ärsätte skadan. 1798 d. 31 Martii, Kgl. Kr.Art. 6 C. 8 §. Öfwerfaller någor, med wåldsam hand eller gerning post, wakt eller patroull; blifwe med högste kropspligt straffas. Sker det i fält; miste lifwet: och ware post eller skildtwakt fri ifrån answar för den skada till lif eller lem, som, under sådan händelse, kan blifwa tillfogad den honom angripit. Hot och smädeord ligga i tweböte, emot hwad allmän lag stadgar. ibid. 12 §. Eho, som Trummeslagare uti deras förrättning öfwerfaller och missfirmar, skall efter KrigsArtiklarne dömas, och likaså anses som de, hwilka öfwerfalla Wakten uti sin post. 1703 den 27 Febr. Kongl. Resol. Bredberg 1 T. p. 49. De som med hugg, slag eller skälsord, förföra sig på Brandwakten i Stockholm, dömas efter KrigsArtiklarne, likasom förbrottet hade skedt emot en annan Konglig Wakt. 1729 den 2 April, Kongl. Regl. 21 §, MW. 1 T. p. 784. Jämnför K. F. den 9 Martii 1733, den 5 Apr. 1737, § 6, MW. 2 T. p. 996, 1325, samt d. 13 Maij 1743, ibid. 3 T. p. 2045. Ägandes Brandwakten att wärja sig med de wärktyg, som den anförtrodd är, och hafwe den, som olyckan händer, att skylla sig sjelf, men Wakten ware fri efter lag. 1737 den 5 April, KF. 4 §, MW. 2 T. p. 1324. Intet husbondefolk må tillåta deras barn och folk, att hafwa skramlor i husen, att därmed bry och irra Brandwakten, wid 10 daler S:mts böter, och lika mycket pligte den dräng eller piga, som sådant husbondefolket owetterligen gör. Men barn och pojkar straffas arbitraliter, efter domarens utsago. 1729 den 2 April, Kongl. Regl. 24 §, MW. 1 T. p. 784. Angående StadsWaktens i Stockholm beskydd, se KB. till Öfwerståth. den 26 Junii 1682, Bredberg, 1 T. p. 13, Öfwerståth. Kunng. den 2 Oct. 1690, Lagerström, 2 T. p. 66. och KF. d. 9 Martii 1733, MW. 2 T. p. 996. Sedan Capitainen J. H. F, medelst Stockholms SlottsRätts utslag den 1 Febr. 1793, för det han med smädeliga ord angripit wakthafwande BrandwaktsWaktmästaren O. E, i stället för dödsstraff, blifwit fälld till 14 dagars fängelse wid watn och bröd; så förklarade Kongl. Maj:t, att som Capitainen F. såsom sjelf Officerare, otwifwelaktigt bordt wara kunnig om det beskydd de, som woro på wakt borde, efter Författningarne åtnjuta; men det F. ådömde straff, om det strängeligen wärkstäldes, skulle förstöra hans timmeliga wälfärd, utan att medföra den uppenbara åtwarning för andra, som F:s bestraffning åtföllja borde; Så skulle han, så därföre, som för en annan emot honom åtald förbrytelse, att hafwa innehållit 6 r:stn om dagen af mannskapets sold, afstraffas med 3 månaders suspension, på det sätt, att han med bibehållande af sin innehafwande lön, ifrån gemen tjente sig upp till sin innehafwande Capitainesbeställning. 1793 den 12 April, Kongl. Conseille Prot. Jämnför Högste Domst. Prot. den 19 Martii 1793. Uti de Städer, hwaräst Wakten behörigen inrättad är, samt med öfwer och undergewär föresedd, skola alla förgripelser emot densamma afdömas efter Kongl. Maj:ts Krigs- och SjöArtiklar, och wakten i samma Städer således lika anses med wakten i Stockholm. Men när wakten i Städerne ej är reguliere, så förhålles därmed efter 4 §:s (anförd här ofwanföre, p. 283) innehåld, så att de anses lika med andre Stadsens betjente, och njuta det beskydd, som det i samma punct åberopade ProtectorialPlacatet af den 21 Aug. 1684 innehåller. 1723 den 16 Oct. Kongl. Resol. på St. Besw. 8 §, Mw. 1 T. pag. 451. Ingen må öfwerfalla Hamnemästaren i Götehborg, eller hans underhafwande betjenter, i och för deras embetes skuld, med hot eller smädeord, eller hug goch slag, wid de böter och swåra straff, som uti 18 Cap. 9 § MB. utsatt finnes. 1752 d. 10 Junii, Kgl. Regl. 14 §, MW. 5 T. p. 3248. Den, som med ord eller gerning öfwerfaller någon Saltpettersjuderiebetjent, eller Sjudare, under deras arbets och commenderingstid, antingen då sjelfwa sjudningsarbetet wärkeligen förrättas, eller då de hafwa sina hwilostunder, å de ställen, hwaräst de äro commenderade, skall anses efter 18 Cap. 9 § MB. 1750 den 5 Julii, KB. Jusleen, pag. 250, 251. Hwar som i, före eller under wärfning, med hugg och slag öfwerfaller UnderOfficer, någon af mannskapet eller annan Wärfware, som ej med Konungens fullmagt föresedd är; böte för wåldet 66 Riksdaler 32 ss. till treskiftes, samt dessutom för sår och lyte, blånad och blodwite, dubbelt emot hwad allmänna lagen eljest stadgar. 1802 den 7 April, KF. 37 §. Sexmänn och de i Städerne tillsatte Rotemästare, som äro förordnade, att hafwa uppsyn på sine grannar i sådane mål, som deras enskilta lefwerne och kyrkodisciplinen angår, tager Kongl. Maj:t uti dess besynnerliga hägn och förswar: skolandes den, som dem förolämpar, när de med beskedlighet förrätta deras sysslor, till dubbla böter wara förfallen. 1719 den 10 Martii, Kongl. Resolution på Prestersk. Besw. 34 §, MW. 1 T. pag. 37. Lotsar och Lotsbetjente äro tagne i Konungens synnerliga hägn och beskydd; i följe hwaraf deras förolämpande under tjenstgöringen, skall ligga i tweböte, af hwad allmänna Lagen i lika fall stadgar, och den brottslige dessutom böta för fredsbrott efter 21 Cap. 7 § MB. 1798 den 29 Oct. KF. 82 §. Angriper Rusthållaren eller Roten wid Monderingsvisitationer de visiterande med oqwädinsord; pligte med 14 dagars fängelse, och för hugg och slag fyradubbelt emot hwad lag säger, målsäganden och Krigsmannshuset till tweskiftes. 1723 den 15 Oct. KF. 7 §, MW. 1 T. p. 398. Sker sådant af Rust- eller Rothållaren wid möten eller mönstringar, förhålles efter allmän Lag. 1762 den 26 Julii, Kgl. Resol. på KrigsB. Besw. 13 §, MW. 7 T. p. 5261. Dels till auctorisation för dem, som i publique ärender utsändas, dels på det de måga kunna igenkännas, i fall de sig otidigt uppföra, äro wisse af dem med särskilte märken föresedde, såsom Postförare, med Postwapn och Posthorn. 1704 den 23 Junii, Kongl. Protectorial, v. Schmedemans Saml. af PostOrdn. p. 70. Stockholms Brandwakt en skramla, med flere redskap. 1729 den 2 April, Kgl. Regl. 6 §, MW. 1 T. p. 782. Lots och utlärd Lotsdräng bör i tjenstgöring bära på bröstet en bricka af mässing, betecknad med en stor konglig Krona och underskrift: KronoLots, 1798 den 29 Oct. KF. 64 §. I Stockholm äro Stadens Fiscaler, PolitieGewaldigare och Uppsyningsmänn föresedde med auctoriserade teckn, som de böra ständigt bära med sig, nemligen Fiskalerne en liten baton eller staf af ebenholts, med en krona på ena och Stadens wapen St. Erics hufwud på den andra ändan af Silfwer, samt PolitieGewaldigerne och Uppsyningsmännerne, brickor af silfwer med stadens wapn däruppå; men Stadens Besökare dylike brickor af messing. 1762 den 14 Dec. KF. MW. 7 T. p. 5428. Jämnför Stockholms Magistrats Kunng. den 12 April 1769, ibid. 9 T. pag. 121; hwilket äfwen blifwit sträckt till Fiscalerne i Rikets öfrige städer. 1767 den 18 Febr. K. B. Ugglas, 2 T. p.. 9. Tullbetjenterne skola uti embetsärender å sig bära et teckn eller messingsbricka, däraf de kännas kunna. 1776 den 19 Sept. Kongl. Landt. St. 20 Cap. 3 §, MW. 10 T. p. 700. Jämnför 13 Cap. 1 §, 2 mom. i Kongl. AccisOrdn. den 17 Dec. 1756, MW. 6 T. p. 4353. Wid visitationer efter oloflig brännewinstillwärkning, böra Beslagarne, så wida de wilja njuta till godo det beskydd, hwartill de äro berättigade, synbart bära uppå sig deras brickor, eller andre för dem förordnade teckn, som utmärka deras behörighet att wisitation förrätta, eller ock, i brist af märken, wara föresede med deras fullmagter eller förordnanden, som innan visitation sker, eller beslag göres, å stället uppwisas skola; Ordinarie Krono- och Stadsbetjente, som i orten kände och boende äro, dock undantagne ifrån denna skylldighet, att sin behörighet till sådane förrättningar styrka. 1801 den 24 Nov. K. F. 31 §. Jämnför 10 § i K. F. den 9 Martii 1802, och 10 §, 1:sta mom. i i K. F. den 31 Maij 1793. Om Rusthållaren eller Roten wore därtill wållande, att något af monderingen saknas, eller finnes efter mönstringen eller regementsmötet wara illa medfarit eller fördärfwat, får den visiterande likwäl icke, wid 8 dagars häcktelse, öfwerfalla honom med bannor eller oqwädinsord, mindre med hugg och slag, wid pligt efter lag, och det till twebotum, målsäganden och krigsmannshuset till tweskiptes. Förwägrar Rusthållaren eller Roten, att uppwisa den visiterande UnderOfficeraren monderingen, bör denne ingalunda med wåld, oljud eller träta truga sig därtill, mindre Rusthållaren, Roten, eller något deras hjon med hugg och slag öfwerfalla, wid den bot, som förut förmält är: utan Befälhafwanden wid Compagniet åstadsänder Corneten eller Fändricken, jämte bemälde UnderOfficerare, och om monderingen jämwäl förnekas dem, söker och får Öfwersten Landshöfdingens handräckning till visiteringen, då därjämte af Rusthållaren eller Roten utsökes betalning för de visiterandes tidsspillan och omkostnad, samt pligte Rusthållaren eller Roten där ofwanuppå med 10 daler S:mt till krigsmannshuset. 1723 den 15 Oct. KF. 5, 7 §§ MW. 1 T. pag. 397. Officer eller UnderOfficer, som wid möten, mönstringar, visitationer, eller under marcher, med hugg och slag öfwerfaller, eller på annat wåldsamt sätt ofredar någon Rust- eller Rotehållare eller dess Ombud; straffes första gången, jämte böter efter Lag, med degradation på 2 till 4 månader. Kommer han andra gången åter; miste tjensten, och pligte som ofwan i denna § förmält är. 1798 den 31 Martii, Kgl. KrigsArt. 6 Cap. 15 §. Jämnför 49 §. i Kgl. Resol. på Allm. Besw. den 29 Nov. 1756, MW. 6 T. p. 4155. Allt öfwerwåld och öfwermod af dem i Konungens Hof tjena och liverie bära, emot andra, skall straffas med dubbla böter emot det allmänna lagen påbjuder och befaller, samt fängelse eller wikande ifrån Hofwet till en tid, eller alldeles, som gerningen grof och öfwerdådig pröfwas: synnerligen skola de utan lön och afsed förwisas, som med folk och sammanrotande, slagsmål och nattebuller åstadkomma. 1687 den 16 Dec. Kongl. HofArt. 5 Cap. 62 §, Just. W. p. 1171. Politiebetjeningen i Stockholm och de, som i Politieärender brukas skola, böra wara edswurne och beskedelige. Öfwerskrida de af sjelftagen myndighet, eller eftersätta det, som dem i hwarje mål befallt är, eller för wåld och winning någon sak hindra; äge då Öfwerståthållaren magt, att dem med ord och warning näpsa, eller på någon tid suspendera, eller alldeles ifrån tjensten afsätta; dock bör, om brottet swårare är, målet tillika hos domaren angifwas. Finnes någon Uppsyningsmann hafwa afgifwit en falsk och oriktig rapport, för winning och till andras skada, eller umgås någon med otrohet och låter sig besticka, skall den utan allt skonsmål till någon Kronans Fästning försändas, att där arbeta. 1776 den 13 Febr. KF. 13 §, MW. 10 T. pag. 516. Slussskrifwaren och den tillförordnade wakten förmanas alfwarligen, att de uti sina förrättningar ej tillfoga någon den ringaste oförrätt eller uppehåld, utan alla efter stånd och wärde, tillbörligen och wäl bemöta. 1762 den 2 Aug. Ordning för Stockholms Sluss, 10 §. MW. 7 T. p. 5473. Öfwerfaller Post eller skildtwakt någon med hugg eller slag, utan att först wara angripen; straffes med 5 hwarf gatulopp. Smädar eller missfirmar han någon; warde därföre extrajudicialiter ansedd. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 6 Cap. 13 §. Skulle någon af Trouppen under tågande bära hugg och slag å den som skjutsar eller å resande; ligge sådant i tweböte, emot hwad allmänna lagen i thy fall eljest stadgar. ibid. 12 Cap. 4 §.' Däräst någon af Krigsfolket, som till handräckning och betäckning wid brännewinsbeslager beordrade äro, skulle under sådan tjenstgöring begå någo brott eller förseelse; straffes då efter KrigsArtiklarne. 1793 den 31 Maij, K. F. 11 §, 4 mom. Angriper Brandwakten i Stockholm någon förbigående med hugg, slag, skällsord, eller oanständigt tilltal, utan fog, böte tredubbelt högre, än efter allmän lag, eller pligte med kroppen. 1729 den 2 April, Kongl. Regl. 22 §, MW. 1 T. pag. 784. War Wärfwaren under sin förrättning ej klädd i Uniform, eller gjorde han sig icke af de närwarande behörigen känd, genom framwisande af sitt ärhållne wärfningsPatent, eller har Wärfwaren sjelf wåldsamt eller otidigt sig förhållit, och därigenom gifwit anledning till sitt ofredande; äge då ej annat skydd, än lagen i allmänhet åt hwar och en förunnar. 1802 den 7 April, Kongl. Wärfn. Stadga, 38 §. Förser sig Wärfware under förrättningen med ord eller gerning i annan måtto än nästföregående § (hwilken handlar om twingande till krigstjenst) omförmäler; ligge sådant i tweböte emot det, som eljest i thy mål stadgadt är. ibidem, 40 §. Kan någon Skeppare med skäl bewisa, sig obehörigen hafwa blifwit uppehållen, pligte den därtill wållande Tullbetjenten 100 daler S:mt, till angifwaren allena, andre gången dubbelt, och tredje miste tjensten. 1724 den 5 Dec. Kgl. Regl. för Sjötullsbetjente, 3 §, MW. 1 T. p. 583. Beslagare skola med anständighet och tillbörlig fogelighet sig uti sine ärender uppföra, samt ej sträcka undersökningen till annat, än det, som efter denna Artikel utgör rätta föremålet för deras förrättning; förhålla de sig annorlunda och sjelfwe i tjensten wåld eller orätt göra, ligge i tweböte, emot det som eljest i thy mål stadgadt är; Och ware lag samma för dem, som till handräckning eller såsom witnen medfölja. 1799 d. 6 Apr. K. Lurendr. St. 8 ARt. 11 §. Föröfwar Beslagare wis visitation efter oloflig brännewins tillwärkning eller andra hithörande tillfällen, wåld i oträngt mål, böte dubbelt och afstraffes, då penningeböter kunna äga rum, i brist af tillgång, med watn och bröd, elelr spö och fästningsarbete, allt som brottet är till. 1801 den 24 Nov. IKF. 31 §. Jämnför 10 § i KF. den 9 Martii 1802, och 11 §, 1 mom. i KF. den 31 Maij 1793. Ej mindre Dykeridelägarne sjelfwe, än deras Ombud och betjening, samt arbetare åligger, att med allt bistånd, ömhet och beskedlighet bemöta de sjönödlidande, utan att i någor måtto wara dem till olägenhet, last och tunga; börandes, då någon af Dykeriet eller dess Betjening i och under deras förrättning sig förgår, sådant i tweböte ligga. 1802 den 22 December, Kongl. Reglemente, 15 §. Förser sig Saltpettersjudaren under tjenstgörandet emot Landtmannen, så att han af otidighet och sjelfswåld sönderbryter och fördärfwar golf och balkar uti husen, hwaräst jorden tages, eller ock far ifrån stället, förr än han, så wida görligit är, under åboens tillsyn, inlagt de gamla golfwen i sin förra ordning igen, bör Inspectoren, när däröfwer klagat warder, och han af skäl och bewis funnit Sjudaren brottslig, honoom med 5 par spö, wid nästa möte låta afstraffa, och Saltpetersjudaren därjämte ärsätta skadan. 1746 den 10 Febr. KF. 16 §. MW. 3 T. pag. 2295. J:fr 6 §. i KF. d. 16 Oct. 1723, ib. 1 T. p. 411. Göra de eljest wåld eller orätt med ord eller gerning, ligge sådan i tweböte emot det, som eljest i thy mål stadgat är. 1750 den 5 Julii, KB. Jusleen, p. 251. Kongl. Räntemästaren och Proviantmästaren N, hwilken under sin tjenstgöring i KronoMagazinet å Skeppsholmen öfwerfallit VictualieHandlaren i Stockholm N, dömdes, under åberopande af 18 Cap. 9 § MB, att för 2:ne kindpustar böta En Riksdaler för hwardera, för blodwitet En Riksdaler 16 ss, samt för hwardera oqwädet 32 ss. 1791 den 20 September, Högste Domst. Prot.