Lefnadsteckning öfver Catherine Booth/Kapitel 4
| ← KAPITEL III |
|
KAPITEL V → |
KAPITEL IV.
Catherine Booth som moder.
“Dig är det, ömma mor! natur och
himmel bjöd
åt mänskans första fjät att ge det första
stöd.“
Måhända var mångsidigheten det mest
märkvärdiga draget i denna underbara kvinnas karaktär.
Vi ha sett att hon var mönstret för en hustru
— sin mans tröstare, rådgifvare och kamrat. Vi
måste till följd af vårt studium af hennes
lefnadshistoria och på grund af personlig kännedom
tillägga, att hon äfven och kanske framför allt var
mönstret för en moder. Hennes moderskap visade
sig icke blott däri, att hon gaf lifvet åt sina
begåfvade barn, utan äfven däri, att hon blef moder åt
nya metoder, åt en ny ande i religionen. Och i
synnerhet är den kvinliga officeren hennes hjärtas
barn och frukten af hennes sträfvanden för kvinnans
rätt att tala för sin Gud.
Hon var en märkvärdig kvinna. Jag tycker mig se henne i hennes hem. Jag ser huru hon ögonblicket efter det hon kommit hem från en ansträngande resa ställer allt till rätta i huset och med stor skicklighet ordinerar för de sjuka i familjen, eller med barnskaran omkring sig diskuterar krigets angelägenheter med sin man. Dessa hennes moderliga känslor fortlefde hos henne hela lifvet igenom. Under de sista dagarne syntes hon aldrig så nöjd, som när hon hade sina barnbarn omkring sig eller några af sina mest älskade officerares barn, eller kanske några af de små fader- och moderlösa, som hennes döttrar upptagit. Hennes lif var egentligen en moders lif. Hennes moderskap sträckte sig långt öfver hennes eget hems gränser.
Hon var i sanning Frälsningsarméns moder, liksom William Booth är dess fader. Måhända led hon, som moder, på ett särskildt sätt för Frälsningsarméns lärosatser, metoder och principer. Hon led på ett annat sätt än Generalen, ty dessa metoder stredo ofta mot de förut fattade meningar, som hon insupit i den stela, tillbakadragna religion i hvilken hon blifvit uppfostrad. Af naturen älskade hon med helt hjärta ett stilla hemlif, hon älskade att lefva för sina barns uppfostran och för att utveckla de egenskaper och dygder, som vi alla beundra i det kristliga lifvet. Men det tycks, som om till och med innan Gud öppnade hennes ögon för världens behof och innan hon kom i beröring med den underbara energien och den stora organisationsförmågan hos sin blifvande man — den unge, framstående metodistpastorn — en inre kallelse tvang henne att lämna de vanliga, trampade stigarne och vika in på obanade vägar, dem Herren själf anvisade henne. Det är därför vi finna hennes hem öppet för alla, och vi må tillägga — hennes bibliotek så rikhaltigt. Den ena omständigheten utöfvade sitt inflytande på den andra, och vice versa, liksom kroppen och själen i den mänskliga organismen.
Hvilken flitig kvinna och moder Catherine Booth var! Hon var aldrig sysslolös. I sitt hem var hon alla ögons ledstjärna och alla hjärtans magnet, en monark, som med visdom härskade i sitt lilla rike. Sina husliga plikter skötte hon med nit in i minsta detalj. Under dagens lopp korrigerade hon ofta manuskripten till sina böcker, under det ett barn lekte på hennes knä, eller hvilade vid hennes bröst. På aftonen, då den enkla middagen var öfver, brukade fru Booth, med nålen i hand, lyssna till sin mans nya planer med afseende på arbetets utveckling. Vid sådana tillfällen brukade Mr. Bramwell Booth, deras äldste son, närvara såsom den tredje i rådet. På sina promenader brukade hon taga någon med sig som kunde intressera henne och få henne att tänka och tala. Jag räknar de stunder som de lyckligaste och heligaste i mitt lif, då hon, stödd på min arm, lät sin själ gå upp till Gud och för sin uppmärksamt lyssnande följeslagare talade om det sätt, hvarpå världen och många kristna behandla Jesus Kristus. Lika heliga voro för mig de stunder, då hon i sitt hjärtas godhet inbjöd mig att språka med sig i sitt eget lugna rum. Huru djupt var icke hennes vetande, huru skön hennes tro! Huru varma voro icke hennes böner! Huru hårda voro icke ofta hennes strider,
huru genomskinlig hennes karaktär! Huru sann
och stor var ej hennes kärlek och tro till Gud!
Det som hos Catherine Booth först och sist föll en betraktare i ögonen var, att hon var en moder i allt. Hon var så naturlig. Det fans ingenting af blåstrumpa hos henne, ingenting af den oförvitliga, framstående kvinnan, ingenting af vältalaren på sin piedestal eller af den obevekliga asketen eller predikanten.
Hon var intelligent, men hon egde först och främst ett hjärta. Hon var stor, men hennes storhet låg i hennes sympati och, det måste tilläggas, äfven däri att hon gjorde allting grundligt och aldrig föraktade något, som Gud skapat. Hon var vältalare och predikant, men det var snarare kvinnan och modern i henne, som kom oss att älska eller hata hvad många andra stora predikanter endast kunde förmå oss att tro.
Då vi tänka på Frälsningsarméns första dagar, då prästerskap och press utöste sitt förakt öfver dess grundläggare, och folket öfverhopade deras efterföljare med hugg och slag, kunna vi föreställa oss hvilken fridfull hamn William Booths hem måste ha varit för honom, och vi förstå honom väl, då han med Luther säger: »Jag vill ej byta ut min fattigdom tillsammans med henne mot en Krösus' rikedomar utan henne!»
»Alla bekymmer försvinna i samma ögonblick som jag träder in under mitt eget tak» har någon sagt, och vi förstå, att Generalen sade det samma, då han kom hem, tyngd af omsorger för den rörelse som var bestämd att i framtiden sträcka sig öfver hela jorden. I alla händelser var hans hustru bättre än någon annan i stånd att dela dessa omsorger med honom. Följande bref gifver oss någon föreställning om styrkan af den kärlek hon hyste för den man hennes hjärta valt:
»Måtte Gud välsigna dig! Ditt bref har likt 'glädjens serafiska fingrar' vidrört mitt hjärtas ömmaste strängar, och hvad jag skrifver är endast det svaga ekot af en harpoton i fjärran. Om du vore här, skulle jag sjunga ut hela den fulltoninga sången vid ditt hjärta. Gud är god! Jag känner mig lyckligare än jag gjort på månader. Du tycker att jag är öfverdrifven. Ja, pris ske Gud, han har gjort mig sådan. Jag tror, att vi skola bli mycket lyckliga.
Om jag kommer ihåg? Ja, jag kommer ihåg allt, allt, som har bundit oss samman. Allt det ljusa och lyckliga, såväl som det mörka och smärtsamma. Ingenting, som har att göra med dig, kan tid eller rum utplåna ur mitt minne. Dina ord, dina blickar, dina handlingar, till och med de mest hvardagliga och obetydliga, stå lefvande för mitt minne. Om jag träffar en liten gosse som heter William, är jag mera intresserad af honom, än af andra barn. Gud välsigne dig! Håll modet uppe och hoppas mycket af framtiden! Gud lefver och älskar oss, och vi skola vara ett i honom och älska hvarandra, såsom Kristus har älskat oss.
'Sålunda skall delad fröjd vara dubbel fröjd,
Sålunda svälla välsignelsefloderna, — som flyta
samman, — högre ju längre de flyta,
Sålunda blanda änglarne sina lågor och glöda
mera gudomligt'.»
Vi kunna förstå huru det måste känts i fru Booths modershjärta, då hon såg sin man, sina söner och döttrar draga ut öfver jorden att predika den korsfäste, under det hon själf reste omkring i Stor-Britannien för samma heliga ändamål. Vi vilja anföra en liten del af det tal hon höll på ett stort möte i S:t James Hall, då hon öfverlämnade fanan åt sin äldsta, älskade dotter, hvilken skulle öppna frälsningskriget i Frankrike. Hon säger:
»Några vänner tro måhända, att det inte kostar oss lika mycket som det skulle kosta andra föräldrar att helt offra barnen för ett sådant arbete. Men de känna oss icke. Jag tror icke att någon moder i denna lokal kan samvetsgrannare än jag ha beräknat de svårigheter, som äro förbundna med detta arbete. Måhända skulle det icke för många betydt ett så stort offer.
Då det först blef tal om att min dotter skulle fara till Frankrike, tycktes det mig, som om Herren begärde af mig mera, än jag kunde gifva. Visserligen hade jag för länge sedan offrat henne åt ett lif af arbete och försakelsa i hans tjänst. Men jag hade aldrig tänkt på ett främmande land! Det uppväckte för ögonblicket en strid i min själ, och mitt hjärta krympte samman. Men jag skärskådade saken inför Herren, och jag kom ihåg det löfte han gifvit mig för åratal sedan: ’Jag skall göra dig till en moder för nationer’, detta löfte, som jag ansett för stort, ja omöjligt att gå i fullbordan. Men jag börjar att förstå det nu, och jag går in på Guds vilja. Jag har intet tvifvel om att det icke är Guds vilja, att jag skall skänka mitt barn åt Frankrike, och jag tror, att Herren skall taga vård om henne. Det är sant, att jag djupt känner skilsmässan, ty jag förstår att min dotter i en viss mening lämnar mig för alltid, och jag inser hvad striden kommer att betyda för henne. Jag kan se det stora arbete som skall växa upp omkring henne och hålla henne fast där. Icke desto mindre offrar jag henne åt Gud för detta land. Jag gifver henne gladt, ehuru jag icke kan låta bli att känna smärta, och jag önskar att ni skall bedja för henne».
Strax efter dotterns afresa till Paris skrifver fru Booth till en vän rörande samma ämne:
»Blott några rader för att låta dig veta att vår älskling farit. Hon reste så modigt, som man kunde vänta, men skilsmässan var svår. Hvad jag känner vet Herren allena, men han vet allt och känner alla ’hvarför’. Satan säger, att det skall döda henne, eller ännu värre, att hon skall komma tillbaka som en hjälplös invalid. Doktor X. sade mig det i torsdags, och satan har alltsedan upprepat det natt och dag. Jag kan endast saga: ’Herre, jag har gifvit henne åt dig, ske din vilja!’ Min själ skall icke rygga tillbaka. Om han än slår mig, och henne också, vill jag dock förtrösta på honom. Bed för mig! Kampen är het. Det är icke så mycket skilsmässan, som bedröfvar mig, utan fruktar jag fastmer för arbetet och bördorna, som jag vet måste hvila på henne, och hon är så bräcklig.
Bed för Frankrike! Jag har gifvit mitt barn åt Frankrike, och nu måste Gud, till ersättning för min vånda, gifva henne tusentals själar».
Då vi kasta en blick på historien och på samma gång betänka Catherine Booths inflytande öfver sina barn, måste vi nästan ofrivilligt fråga oss själfva: »Finnes det något så stort och så viktigt i hemmet, eller till och med i staten, som en moder? Hon är den största drifkraften till både godt och ondt. Måhända har världen icke förrän i detta århundrade uppvaknat för att till fullo inse denna sanning. Hvem kan, då man tänker på unge Nero och hans moder Agrippina, betvifla kvinnans inflytande i hemmet? Han kunde kalla henne »ultima mater», den bästa bland mödrar, då hon gaf honom något som han tyckte om. Men hon var i själfva verket den sämsta bland mödrar, ty hon mördade sin egen man, för att hennes son skulle komma upp på tronen, och hennes dåliga inflytande öfver honom gjorde honom först till en utsväfvande usling och sedan till en modermördare.
Karl XII skulle aldrig framstått som en så sedligt ren person i sin mörka tid, om ej hans moder varit en så gudfruktig kvinna. Det är också fråga om huruvida Gustaf II Adolf skulle vunnit så härliga segrar i Tyskland, om icke hans moder hade egt en så stark och fast karaktär.
Napoleon talade en gång med en ädel fransk kvinna om ungdomens uppfostran. “Det gamla undervisningssystemet tycks vara alldeles odugligt“, sade han. »Vi behöfva någonting annat för att få folket väl uppfostradt, men hvad då?»
»Mödrar», blef svaret.
Det slog den alltid vakne kejsaren.
»Ja», sade han, »här är ett uppfostringssystem i ett ord.»
Napoleon hade själf en moder att tacka för sin starka vilja, sin energi och sin själfbehärskning, och ingen hade under hans senare lif större makt öfver honom än just hon, som lyckats förmå honom att älska, högakta och äfven lyda henne genom »en blandning af ömhet, stränghet och rättvisa».
William Booth har ärft sin faders energi och affärsduglighet, men har också, och i ännu rikare mått, ärft sin moders ödmjukhet och kristliga dygder; han har ej blott fått hennes anletsdrag i arf, utan också hennes karaktär.
I detta sammanhang skulle det vara intressant att jämföra Frälsningsarméns grundläggare med metodismens. Båda äro utan tvifvel sina respektive århundradens mest framstående män, åtminstone inom det område, där de rörde sig — den religiösa världen.
Det skulle dock vara ovist och orättvist att gifva mödrarne all äran för dessa två stora och goda män. Från sina fäder fingo både John Wesley och William Booth en viss styrka och beslutsamhet, egenskaper som icke voro särskildt utmärkande för deras mödrar. Hvad Wesley beträffar, så var det emellertid hans faders ande, som reste på sig, då han stundom blef för tyrannisk eller dogmatisk, såsom då han en gång förbjöd sin hustru att tala eller bedja med sina grannar, eller då han tvang sin dotter att gifta sig med en man, som var henne fullständigt ovärdig. Fru Wesley däremot hade en lugn, klar själ och ett stort hjärta, fullt af kärlek till Gud och människor.
Månne icke metodismen kan spåras direkt från denna förträffliga moder? Hon säger i ett bref till en af sina söner:
»Jag skulle råda dig att så mycket som möjligt
försatta ditt arbete efter en viss metod, ty därigenom skall du
lära dig att draga nytta af hvarje dyrbart ögonblick och det
skall bli mycket lättare för dig att utföra dina olika plikter.»
Vi kunna lätt förstå, att en natur lik Wesleys
mycket förr skulle taga intryck af en karaktär,
som kunde skrifva sådana ord, än af en fader, som en gång hotade att skilja sig vid sin hustru,
emedan hon vägrade att bedja för den då regerande
konungen.
Ja, det är mödrar vi under alla tidsåldrar behöfva. Ty de gunga såväl de nuvarande som de kommande tidsåldrarnes vagga. Och säkerligen skall det vara i sin egenskap af sina barns och Frälsningsarméns moder, som Catherine Booth längst och vidast skall blifva ihågkommen och älskad.
Låt oss nu se huru alla dessa teorier praktiserats i hennes barns lif.