Lidandets väkter
| ← Afzelius, Arv. Aug. |
|
På Prinsessan Eugenias Confirmationsdag → |
LIDANDETS VÄKTER.
Gethsemane.
I.
(Och han kom på det rummet, som heter Gethsemane.)
Si! porten öppnas: — I Gethsemane,
O Zion! in din Segerhjelte träder.
Zerafer ned med stum förbidan se.
Och uti mörker sig naturen kläder,
Då uti smärtans milda majestät
Förklarad, Jesus går den bittra kalk, att tömma
Och bleka liljorna, som spira i Hans fjät,
I slutna kalkar sina tårar gömma.
Här var den ort, der fordom mången stund
Den Himlasände kommit med de sina,
Vid samtal om det eviga förbund,
Hvars tysta vittnen än på fästet skina,
När natt sig sänker öfver palmers lund. —
Ack! än Han gråta kan: Si, gudakinden bränner
En mensklig smärtas tår: Så lifvets afskedsstund
Han helgat bland sin själs förtrogna vänner.
Natur! O huru ljuft, att uti ditt behag
En förlott endast tro, som evig skönhet höljer,
Och för min Andas blick upplåtas skall en dag,
När tidens sista våg mitt trötta öga sköljer.
Dock vid ditt afsked, o! hur menniskan är svag!
Fast bättre verldars fröjd, der bortom höres kalla,
Vi bäfva för den stund; då täckelset skall falla.
För sista gången här nu Jesus solen såg
Bak cederskogar sig i hafvets vågor bädda.
En ängslig tvekan sig bemägtigar hans håg
Om Gudomens beslut, att menskligheten rädda.
Han ensam irrande allt mer fördjupar sig
Bland hemska skuggorna på frestelsernas stig,
Af qvalen jagad bort från sina vänners sida,
Att bedjande för dem mot Död och Afgrund strida.
II.
(Jesus gick öfver bäcken Kidron.)
Sorgligt bäcken Kidrons silfverflod,
Mellan sina blomsterstränder susar;
Nyss uti den spegel, vinden krusar
Sista gången Herrans anlet stod,
Sista gången aftonstjernan lyste,
På en gångstig ljusets Majestät,
Och med liljans rena läppar kysste
Skapelsen sin Konungs helga fjät.
Sjung lilla bölja! din sorlande sång
Under palmer;
Der näktergalen så mången gång
På tufvan satt,
Och sjöng i den ensliga, stilla natt,
Sina psalmer:
När Jesus der stod uppå stranden.
Flyt glad genom dalen, du irrande våg!
När du seglat
Din stråt ut i djupet, ditt mål; kom ihåg
Den dyra bild,
Som uti din bölja engång så mild
Sig har speglat!
När Jesus der stod uppå stranden.
Försmägtande vandrarn, som hinner din strand,
När han dignar,
Du vederqvicker mot middagens brand:
Väl mig, Väl mig!
Om så, någon like på nödens stig,
Mig välsignar,
När Jesus står åter på stranden
Ack! vore min Själ den irrande våg,
Som fick bära
Den dyra bild, i din spegel sig såg;
Då skall engång
Hon jublande sjunga en segersång,
Till Hans ära,
I palmomskuggade landen. —
III.
(Och Jesus gick bort ifrån dem till att bedja; och de vordo förtyngde utaf sömn.)
petrus.
Fast jag intet ljus ser tindra,
Ner på qvalens mörka stig;
Intet, intet skall mig hindra.
Mästare! att följa dig! —
Men — jag dignar! men jag bäfvar,
Svaga Stolt! du fåfängt sträfvar:
Tro! hvar är din kraft, ditt lit? —
Jesu! mig ej öfvergif! —
(Han insomnar.)
johannes.
O! hvart går Du, Jesu! hän,
I den mörka stund allena?
Öfver Örtagårdens trän
Redan hvilar natten sena:
Foten snafvar! — Styrkan sviker
När du Jesu! från mig viker
Kärlek! O, hvar är ditt lif?
Jesu! mig ej öfvergif! —
(Han insomnar.)
jacobus.
Vaka, trötta öga än!
Bed och hoppas svaga hjerta!
Fjärran är Han ej, den Vän,
Som dig lösa skall från smärta.
Men hvad tyngd mig nedertrycker! —
Fasans natt! — Sig ögat lycker.
Milda Hopp! hvar är ditt lif?
Jesu mig ej öfvergif! —
(Han insomnar.)
IV.
R’en svallar fram på fästet mörkrets flod,
Och på den svarta vinge, natten sänker
Mot jorden, endast några droppar blod
Den sunkna Solen hemskt tillbaka stänker
Då upp ur Qvalhem afgrundsfursten står,
Hans ögon vildt omkring i mörkret glöda,
Vid första slagen midnattstimman slår
Bakom en Järnek gnistrande och röda,
Liksom ett Lodjurs, när i nattlig stund
Det ser Gazellen i Oasens lund.
Han gläds — och bäfvar; ty han vet att tiden,
Den förelagda, snarlig är förliden,
Och njuta vill sitt offers qval till slut:
Förgiftande den luft, som Jesus andas,
Han blickar hemskt i nattens mörker ut
Och bortstjäl bönens kraft ur Bedjarns bröst
Der tviflets ångst med dödens fasor blandas;
Och Jesus uppstår utan frid och tröst,
Med isadt hjerta ifrån bönestunden: —
Så vacklande Han irrar kring i lunden:
”Hvad! — har tron mig svikit? —
Fader! — har Din Ande från mig vikit? —
Bönens kraft! — hvar är du? —
O! — hvi bär du
Ej mitt qval, min smärta
Till min Faders hjerta!” —
(Han kom till Lärjungarne och fann dem sofvande.)
”Vänner! Er jag söker;
Hjertats ängslan mer och mer sig öker.
Hvilan, ack! försaken! —
Bedjen! — vaken!
Med den Vän, som lider
Frestelsernas strider.” —
Vänskapen och Sorgen.
En tröstande stjerna på lidandets stig
Den jordiska vänskapen är
Säll menniska är du när himmelen dig
Dess tröst på din vandring beskär.
Men hon sjunker i molnen, så kall och så matt
I de svåra bedröfvelsers natt.
Så enslig satt Sorgen på stranden och grät;
Dess hydda låg störtad omkull.
Hvar Vän hade flytt den olyckligas fjät,
För svaghet och räddhåga skull.
Öfvergifven hon vandrar sin irrande led
Öfver Nödens brännande hed.
Och stormig var natten och regnet föll på,
Då skymtar i dalen ett ljus:
”Med skälfvande händer hvem klappar väl på?”
”Jo! Sorgen. — Ack låna mig hus!
O! jag fryser och hungrar” — Men svar hon ej får;
Öfvergifven i natten hon går.
Men känner du Vännen som dignande här
Bad fordom i Josaphats dal;
O! bed och Han sänder dig Ängeln som bär
Hugsvalelsens kalk för ditt qval:
Det är kärlek i den — oförgängelig tröst
För hvar lidande, bedjandes bröst.
V.
(Och han gick bort och bad annan gång.)
Likt då vid midnatt öfver Månens rund
Förmörkande det svarta molnet skrider;
Hans Gudoms-kraft i frestelsernas stund
Sig döljer, medan menskan Jesus lider,
Och i den kalk af qval för honom skänkes
En droppa tröst af himlen icke stänkes.
Han under smärtans tyngder dignar ner;
Men fast står domen uti himlen skrifven,
Och än förgäfves är den bön, Han ber: —
Åt lidandet Hans själ är öfvergifven:
”O Fader! — Fader! vore så din vilja,
Du värdes denna kalken från mig skilja.” —
Förgäfves blicken höjs mot ljusets rymd,
Der bönen ofvan molnen trösten söker:
I hopplöshetens natt är himlen skymd
Och med dess mörker själens qval sig öker.
Han uppstår, söker vänners tröst. — De sofva
Ifrån sin sorg — Ack! det är Himlens gåfva.
Sömnen.
Sömnens Engel! som i mörkrets floder
Öfver dunkla midnattshimlen drar
Hvilans hulde Ande! — Dödens Broder! —
Sorgens offer i ditt hägn du tar:
Mödans Son du hvilans hugnad ger,
Låter hjertat undan qvalen domna,
Tyngda ögonlocken sänkas ner
Och från tåren trötta ögat somna.
Re'n de fly med en aflägsen brusning,
Ljuden från en verksam lifvets dag:
Nattens fläkt i lundens stilla susning
Lockar sömnens döfvande behag.
Men liksom i tidens första stund,
Herrens Ande sig på djupet rörde,
Hägnar han ännu de frommas blund,
Hvilkas böner aftonvinden förde.
Milda Sömn, du lidandets försoning!
Huldt din stilla skugga breder du,
Kring palatsen öfver Nödens boning
Skänker Sorgens Son ett qvalfritt Nu:
Allt är frid den stilla Sömnens stund;
Svunnen fröjd ur mörka fjerran strålar;
Hoppet på din mantels svarta grund
Sina dunkla arabesker målar.
Hörde du en suck i aftonvinden?
Dottren klagande vid Moders graf,
Sömnen kysser tårarne från kinden,
Vidrör torfvan med sin under-staf:
Klädd uti en stilla midnattsdröm,
Till den lilla i sin fordna hydda,
Kommer Modren tröstande och öm,
Lofvar att som Ängel henne skydda:
Och den lilla icke mera gråter,
När hon öppnar nästa Sol sin blick; —
Dödens Ängel kom och barnet åter
Vid sin Moders sida hvila fick. —
Sömn och Död! J hulde Änglar två,
Himlen sände menskan Eder tvenne:
När den enas tröst ej vill förslå,
Döden undan qvalen räddar henne.
Hvem är det jag ser i nattens töcken
Slumrande så blek på hedens sand? —
Det är vandrarn, som i Sahras öcken
Dignade af törst i solens brand. —
Si! han ler — de torra läppar rör;
Om den svala källans flod han drömmer.
Se! han lyssnar; — bäckens sorl han hör;
Svalkad af en dröm sitt qval han glömmer.
Efter dagens mödor, säll sin boja
Slafven sänker uti Glömskans flod:
Vaggas mot den strand der förr hans koja
Bland Guinea-kustens palmer stod.
Ack! det är den usles enda hopp,
Hulda Sömn! — att han engång till nödens
Skumma dag ej mer skall väckas opp,
Och utur din famn få gå i Dödens.
I ett okändt land, med hufvud lutadt,
Slumrande på hårda stenens hall,
Hvilar Jakob — med en bön han slutat
Sorgens dagsled — tröstad nu och säll
I en dröm han Himlen öppnad ser —
Sömnen är en hemmets stege vorden,
Der Guds Englar vandra upp och ner
Ännu mellan himmelen och jorden.
VI.
(Och han gick bort och bad tredje gången.)
Försonare! O! hvilket djup af qval
I afgrundsmörker denna natten höljer
Och utur alla bäckar Belial
Med våg på våg af ångst ditt hjerta sköljer:
Ur djupet dödens fasa blandar sig
I middnattsväktens kalla tunga dimma,
Och nattens stjernor sänka till din stig
Ur molnen ej en enda hoppets strimma.
Du lider, O, du menlösa Guds Lamm!
Den ångest afgrundsfursten Dig bereder,
Der dignad ned invid Platanens stam
Du ängslas, skälfver, svettas blod och beder.
J Liljor bleka! i Gethsemane
Med helig blodsdagg stänkt på blomsterstängel,
J voren vittnen till Hans lidande; —
Då ifrån tröstens hem steg ned en Engel,
Som kalken fylld af Guds barmhertighet,
Hugsvalande till Jesu läppar räckte,
Och denna kraft, som segervägen vet,
Gudomlig kärlek, i hans hjerta väckte.
Från denna stunden segrande Guds Lamm
I striden går mot död och afgrund fram.
Så öfver allt hvad menskohjertat lider
Den trogna bönen segra skall till slut,
Och gifva styrka nog för själens strider,
Tills hennes pröfnings timglas runnit ut.
(En röst.)
Se hur lugnt och roligt,
Juda Lejon strider! —
(En annan.)
Se hur mildt och tåligt
Offerlambet lider! —
Chor.
O! hvad härlighets sken, ifrån Englarnas Sol,
Af den klarhet, som omger den Eviges stol,
Kring Cypresserna sprids uti Josaphats dal! —
Styrkt den Bedjande uppstår. — Men gnisslande ned
I den eviga natten, att gömma sitt qval,
Far den osälle Frestelsens Ande sin led —
Men i segrande ljuset Försonaren då
Till de sofvande vännerna talade så:
”Ja, slumren nu, och njuten glömskans hvila
En pröfningsdag på himlen snart skall randas
Då bitter Sorgens kalk för Eder blandas.
Slumren roligt! — njuten hvila,
Medan midnattsmolnen ila!” —
VII.
(Står upp och låter oss gå, si den är när som mig förråder.)
”Nu stunden är kommen, förrädarn är när;
Står upp, och hvilan försaken!
Ack, bedjen och vaken!
Ej mera vi här
Församlas på jorden; men der,
Hos Fadren i eviga friden,
När lidandets natt är förliden.”
Men medan så de sina uti dalen
Försonarn samlade vid Kidrons strand,
Iscariot, mot en pelar', i portalen
Till ett palats, står lutad. — I sin hand
Han något bär, som hemskt han står och väger;
Hvi darrar handen så? — han tänker väl
Derpå, om denna skatt nog värde eger
Mot samvetsfrid och en odödlig själ.
Men hör! — metallen klingar — och förgäfves
För pligt och sanning höjes himlens röst;
Och hvad gudomligt fins i menskans bröst
Dygd, tacksamhet och kärlek — allt förqväfves.
Re’n väckt af tempelvaktens vilda rop,
Som nedanför, omkring palatset skalla,
Förrädarn hör en upprörd menskohop,
Med brottsligt sorl till aftåg honom kalla.
Han vacklar ned och framför tåget går,
Som hemskt i natten sina facklor svängde.
Af fasa reste sig hans skägg och hår
Som lysande i blossens sken sig mängde.
Fram till Gethsemane det röda ljus
Bland facklors rök på mörkrets vågor fördes,
Och hopens sorl, likt ett aflägset brus
Från bergets flod, till stilla dalen hördes.
De nalkas målet — och Iscarioth re'n
Förråder med en kyss den Himlasände;
Hans hälsning qväfs af ånger; men försen;
När Jesu milda öga sorgfullt vände
En blick mot brottslingen, som snart, förföljd
Af synden, ut i natten går att dölja
Sitt brott för ljuset — och i skuggor höljd
Fly undan qvalen, som hans själ förfölja.
Qvar skaran står; men framåt ej ett fjät
Den sig mot det utsedda offret vågar. —
Hvad frukta de? — Jo, detta Majestät
Af oskuld, som i Herrens öga lågar,
Fast mild och värnlös han ibland dem stod: —
”Hvad rädens J? Gud vill ej svärd och blod:
Jag är ju den J söken” — så Han talar,
Och villigt ger åt bojorna sin hand
Han fjättras, ledes bort i deras band, —
Vi Honom återse i magtens salar.
Oskuld, du Himmelens brud
Vandrar Du lidandets stig
Underlig styrka åt Dig
Delade kärlekens Gud.
Härlighets sken från det höga
Ler i ditt tårfyllda öga.
Stark uti stormen du står
Trottsande vågornas hot. —
Tålamod heter din fot,
När öfver törnen du går —
Stödjande staf dig är Hoppet
Under det jordiska loppet.
Sluter dig fängelsers qvalm
Där dig förtryckaren lagt —
Hånar han dig i sin magt
Dock på din bädd utaf halm
Frid ifrån himlen nedströmmar, —
Drömmer du Englarnes drömmar.
Så när Försonaren gick
Hotande skaran emot,
Skälfvande ned till hans fot
Böjde dem, Oskuld! din blick,
Under din sköld — vid din sida
Segra de fromme, som lida.
