Liljecronas hem/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Blåsvädret
Spinnrockarna  →


[ 5 ]

BLÅSVÄDRET.

ANNANDAG JUL år 1800 blåste det en storm över Lövsjö härad i Värmland, så att Gud sig förbarme. Man kunde inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som fanns på jorden, och göra rent hus här.

Kom inte och säg, att det kan ha varit lika starka blåsväder både förut och efteråt, och kom i alla händelser inte och säg det till någon av de gamla Lövsjöborna, för de har fått höra alltifrån barndomen, att maken till storm är det inte möjligt att råka ut för.

De kan än i dag räkna upp alla de gärdsgårdar, som blev nervräkta, och alla de halmtak, som blev upprivna, och alla lagårdar, som stöp omkull, så att djuren fick ligga begravna i flera dar under takstolarna. Och de kan peka på alla de ställen, där elden kom lös och inte kunde bli hejdad för blåsvädrets skull, förrän hela byn hade gått åt. Och de har varit uppe på alla de höjder och bergknallar, där träd föll bredvid träd, så att de har stått som flådda alltsedan den dagen.

Nu vet man ju, att folk brukar säga, att det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon, men [ 6 ]ingen kunde tro, att det skulle gälla också om den här annandagsstormen, för man såg ju, att den bara ställde till den ena olyckan efter den andra.

Den, som minst av alla kunde tänka sig, att det skulle följa något gott med blåsvädret, det var nog ändå »lilljänta» från Koltorp. Hon var inte god till att tas med, hon, när hon på annandagsmorgonen stod i skogsbrynet och såg hur det låg som en rök över dalen nedanför henne av snö och aska och sopor och allt, som vinden ryckte med sig.

Aldrig, så länge hon hade levat, och hon var ändå tretton år fyllda och gick på det fjortonde, hade hon råkat ut för en sådan motgång. Hon brukade väl annars kunna hålla humöret uppe både i hårt och lett, men det här var nästan mer, än hon kunde stå ut med.

Det var inte långt ifrån, att tårarna skulle komma fram i de stora, blanka ögona och trilla ner över det bleka och magra ansiktet.

Lilljänta hade ställt sig litet framom skogsbrynet liksom för att pröva vad blåsvädret gick för, och vinden slet i huvudduken och trummade på den korta, vita fårskinnspälsen och snodde den hemvävda kjorteln så hårt om benena på henne, att hon var nära att falla omkull.

Hon var inte ensam, utan mor och »lillgossen» var med. Båda var klädda på samma sätt som lilljänta i korta, vita fårskinnspälsar och i kjortlar av svart, styvt vadmal. Det kunde inte [ 7 ]vara på annat sätt, för lilljänta ärvde alla sina kläder av mor och lillgossen ärvde sedan av lilljänta. Men det var den skillnaden på dem och på henne, att fastän de hade lika varma kläder som hon, så hade de inte gått utanför skogen, utan stod kvar i lä.

Mor och lillgossen hade likaså magra och tärda ansikten som lilljänta och likaså klara och kloka ögon, och båda två tänkte alldeles som hon, att det var en olycka med blåsvädret, och att de var så bedrövade över det, att de hade lust att gråta.

Men de såg inte på långt när så desperata ut, som hon gjorde.

Hon stod just på den där back-knölen, ni vet, ovanför Bäckgården i Bro socken, och hon kunde följa vägen, som snodde och vände i långa krökar ända ner mot Bro kyrka. Och hon såg, att bondfolk, som hade gett sig ut för att fara till gudstjänsten, vände och for tillbaka hem. Mer behövde hon inte se för att förstå, att det skulle bli omöjligt för mor och lillgossen att gå de två milena ner till Nygård i Svartsjösocknen, dit de hade ämnat sig på julkalas.

Hon kunde inte låta bli att knyta näven i vanten, när hon kom underfund med detta.

Om det bara inte hade varit så lugnt inne i skogen, där de bodde! Om de bara hade förstått vad det var för ett väder, innan det kom över dem här i skogsbrynet! Då hade de aldrig gett sig av hemifrån, och det skulle hon ha tyckt bättre om.

[ 8 ]För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var så försmädligt som att behöva vända om och inte komma, dit hon ville.

Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora, sjudande grytorna, de långa bordena med de vita släpdukarna och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft något att ge dem till mat: »När vi kommer till farbror i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!»

Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin därnere, att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och kaffe och smörbakelse, och att hon inte skulle få något med av det!

Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till blåsvädret.

Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu: ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena, därför att det var [ 9 ]öppen och skoglös bygd, som vägen gick fram genom. Komme de bara förbi detta, och kunde de sedan sträva sig uppför Hedebybackarna, så var det ingen fara mer, för alltdärifrån gick vägen genom skog.

Det såg inte så värst långt ut. Hon tyckte, att de väl åtminstone borde göra ett försök. Det kunde inte gå värre än illa i alla fall.

Hon var ändå glad, så länge som mor stod och betänkte sig. Det var ju möjligt, att hon kunde besluta sig för att gå framåt. Men nu märkte hon, att mor vände sig för att gå inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor gjorde.

Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen. Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom bäkifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i blåsvädret, var det ett dån och ett brak omkring henne, så att hon ingenting kunde höra.

Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte så fort för henne.

Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om, det fick hon visst inte, men hon er[ 10 ]erkände för sig själv, att hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var. Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med fladdrande vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.

Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne, och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot. Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som om hon skulle ha dragit lass.

Och norrifrån kom den och var så full av köld, som om den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant, men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna, och hur fingrarna blev valna i ullvantarna, och hur örona sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ända tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på de andra.

När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.

Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa [ 11 ]hon. Det var nog omöjligt att komma fram till Nygård.

Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sade till sig själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och säga när de skulle gå framåt, och när de skulle gå tillbaka.

»Nej, du,» sa mor, »vi vänder inte, utan du ska allt få gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.»

»Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir nöjd för många veckor,» sa lillgossen.

Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och lilljänta fick följa efter, så gott hon kunde.

När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder, satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem, att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.

Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få känna på vad det var för ett väder.

De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen [ 12 ]tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av på hemvägen.

Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.

De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen. Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick omkring och bjöd brännvin, men de stod, där de stod, i alla fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät, därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än att blåsvädret hade funnit reda [ 13 ]på en törnrosbuske i en trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött över åkrar och dikeskanter.

Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på en stund.

Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och till Broby gästgivargård!

Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som hördes genom stormens brus: »Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute med ungarna dina, när det är så'nt väder, att till och med jag måste åka i kursläde.»

Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde få slitas med blåsvädret en liten stund till.

När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet mellan Övre Löven och Mellan-Löven, så måste de krypa utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade försökt att gå upprätt.

De var halvvägs, när de hade gått över [ 14 ]bron. Lilljänta började rent av att tro, att de skulle komma till julkalaset.

Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga med honom.

Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.

De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen, förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.

Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta, att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut, som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända stekspettena och skumma flottet av de stora köttgrytorna nere i Nygård.

När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in att fråga varför de hade gett [ 15 ]sig ut i blåsvädret. Kanske det hade varit deras mening att gå till kyrkan?

Då talade mor om för dem, att de skulle ha gått till Per Jansas i Nygård. Han var svåger till henne, fast han var likaså rik, som hennes man hade varit fattig. Han brukade hålla kalas var annandag jul, och hon, som var svägerska, var självskriven gäst. Och visst hade hon tyckt, att det var ett svårt väder att ge sig ut i, men detta var ju det enda kalaset, som de fick vara med om på hela året.

Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta. Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det var att sätta livet på spel.

Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på henne.

»Om ni inte hade barnena med er,» sa stugfolket, »så kanske ni kunde sträva er dit ner.»

Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit på kalaset, om hon inte hade haft barnena med sig. Men dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.

Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt se på dem hur ledsna de var.

[ 16 ]Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev mycket glad åt. »Men kors då!» sa hon. »Ni kan ju få lämna barnena här hos oss, om ni har lust till att gå.»

De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde. De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.

Mor krusade litet till en början, men hon gav snart med sig. De kom överens, att barnena skulle få bli, där de var, hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor komma tillbaka och hämta dem.

Så gick mor, och där satt lilljänta.

Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett så snällt folk, som de hade råkat ut för, så de hade aldrig släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen båda två heller.

Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.

Hon hade så många önskningar, där hon stod. Bland annat önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna komma ut ur den.

Men, men — — Detta började se märkvärdigt [ 17 ]ut! Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring varken stickor eller strån i luften.

Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt, men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade litet i de långa hängkvistarna på björkarna.

Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var det slut med blåsvädret.

De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd, att det inte hade slutat upp förut, så att barnena hade fått gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos dem hela dagen, det kunde de nog begripa.

Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde de råka ut för något farligt heller så här mitt på dagen.

Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen och lilljänta.

Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt, och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon ville framåt.

Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne [ 18 ]orolig. Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!

Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter allt, som han hade gått igenom förut på dagen.

När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård, blank is.

Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela kvälln. »Jo, det var da'n före julafton,» sa lillgossen. Det var han säker på.

»Då har den ju legat i fyra dar redan,» sa lilljänta. »Jag kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.»

Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep, att hon tänkte gå sjövägen.

»Vi ska slå kana ner till Nygård!» skrek han till.

»Det är ju passande förstås,» sa lilljänta, »att ta den vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.»

Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var [ 19 ]det lillgossen, som drev på. Han ville inte höra talas om att gå landvägen. Han skulle prompt ner på sjön.

»Du får säga till mor, att det var du, som ville det,» sa lilljänta, »för hon blir inte ond på dig.»

Det var inte långt ner till sjön. De stod snart på isen. Den var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare. De tog varandra i hand och slog kana neråt Löven.

Detta gick bättre än att knoga på landsvägen. På det här sättet skulle de nog komma fram, innan det var slut på den stora kalasmiddagen.

Men så hörde lilljänta ett brusande och ett dånande bakom sig, som hon alltför väl kände igen. Hon behövde inte se sig om för att veta vad det var. Hon kände det redan i nacken. Det var blåsvädret, som hade börjat på nytt.

Det var, som om det skulle ha hållit sig stilla bara för att locka barnena ut på isen. Och nu kom det och tog fatt dem och kastade omkull dem.

Det blev alldeles omöjligt för dem att komma fram isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att krypa i land.

Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt kunde begripa hur de skulle komma fram till människor igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var det brant berg och stark skog och ingen väg.

[ 20 ]Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att han bara grät.

Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund och såg riktigt handfallen ut.

Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och lillgossen brukade åka utför bergklinten därhemma, då den var isbelagd. Och hon började strax bryta av grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte hon lillgossen, och sedan lade hon sig på knä och sköt ut både honom och de två granrishögarna på isen igen.

När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den andra granrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.

Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem.

Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick, så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte stränderna hade rusat förbi dem.

Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och julkalaset.

Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv. Det dröjde inte många minuter, [ 21 ]förrän de hade framför sig udden, där de stora Nygårdshusena reste sig.

I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande på sjön.

Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt kalasfolket, över att se dem.

Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor. »Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill,» sa hon. »Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma flygande på ett kvastskaft.»

Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var allt lilljänta, det.

Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund och berätta om henne.

Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och skriva.

Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga hur [ 22 ]gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg en människa bara en gång, så visste hon genast vad den gick för.

Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården nästa höst.

Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få komma i tjänst på Lövdala.

Hela kvälln satt prästfrun och följde lilljänta med blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på någon annan.

Om en stund kallade hon mor till sig igen.

»Är det sant,» sa hon, »att tösen kan både skriva och läsa?»

Och mor bedyrade, att det var sant. »Ja, då gör vi upp, att hon kommer till Lövdala nu med detsamma,» sa prästfrun. »Ni kan ju ta vägen förbi Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon stanna med en gång.»

På det sättet blev det också avtalat.

Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta, liksom kunde hon inte se sig mätt på henne.

[ 23 ]Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.

»Vad är det hon heter, tösen din?» frågade hon.

»Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla'na för Nora.»

»Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon kan läsa och skriva?» sa prästfrun.

Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.

»Jag har suttit och tänkt på att hon kunde få åka med oss hem i släden nu i natt» sa prästfrun. »Vi är just utan en sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja tjänsten genast.»

Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan, att folk inte gärna satte sig emot henne.