Liljecronas hem/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fänriken
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

I vardagslag
En vårkväll  →


[ 206 ]

I VARDAGSLAG.

JA, nu var arbetet i full gång på Lövdala, och var morgon och afton hörde man från köket surret av de nie spinnrockarna lika starkt som duren från en kvarn. Under de timmar, då det var full dager, fick man minsann inte heller gå och slå dank, utan då måste man begagna tiden till sömnad och vävning.

Det hade sett ut en tid, som om prästfrun skulle ha glömt bort, att lilljänta fanns i huset. Hon hade inte satt henne i arbete eller gett henne någon annan befattning än att städa och elda i kökskammarn. Men samma dag, som fänriken reste, kom hon i köksdörrn och vinkade åt henne. Hon skulle komma in i saln en stund.

Lilljänta reste sig genast, men hon var så rädd för att sitta ensam med prästfrun, att man kan knappast det säga. Hon tyckte inte illa om henne på vanligt vis, utan så, att det gick kalla kårar över ryggen, bara hon såg henne.

Lilljänta hade aldrig förr känt sådan förskräckelse för en människa, och hon gjorde sig sina egna tankar om hur detta kunde hänga ihop. För att det var något besynnerligt med prästfrun, det [ 207 ]kunde hon inte få ur sitt huvud. Inte hade någon annan ett så vitt hår till ett så ungt ansikte, och inte var det naturligt, att ett kvinnfolk talade med en röst, som bullrade som en fors. Och inte heller kunde någon vanlig människa vara i stånd att ställa till med så mycket förargligt och ledsamt.

Hon tänkte jämt och samt på det, som mor en gång hade sagt om Svartsjön och om de tre, som hade blivit kvar, se'n vattnet hade torkat bort. Mamsell Maja Lisa ville inte höra talas om detta, men lilljänta visste allt vem den tredje var, och att de hade haft sina äventyr med henne på Lövdala mer än en gång.

Om prästdottern inte ville tala om sådant, så fanns det andra på gården, som både kunde och ville. Lilljänta behövde bara en kväll smyga sig bort till drängstugan, där Långe-Bengt och Gammal-Bengta, hans mor, och Munter-Maja, hans hustru, satt framför spisen och språkade.

Då brukade Gammal-Bengta berätta, att »sjöråa» i den gamla Svartsjön kände sig hemlös, alltse'n vattnet hade kommit bort — för en kunde ju inte begära, att en så fin fru skulle trivas i den usla Svartsjöbäcken, som rann fram på den gamla sjöbottnen —, och jämt försökte att smyga sig in i någon av gårdarna. Hon hade innästlat sig både här och där, men på de andra ställena hade de i tid listat ut vem hon var och hade gjort sig av med henne, innan hon hade hunnit att ställa till någe ont.

Munter-Maja hade en historia om en son till [ 208 ]herr Olavus, den förste Svartsjöprästen, som en vårnatt hade gått ner sig i Svartsjöbäcken och drunknat. Det var ju tydligt och klart, att det var sjöråa, som hade dårat honom, annars hade det ju inte varit möjligt för honom att drunkna i en så'n bäck.

Långe-Bengt talade om den morgonen, då han och Vetterpojkarna hade gått och slagit hö på södra gärdet. Bägge pojkarna och han med hade genast sett vem det var, som kom fram ur gräset. Hon var ju våt, så att det dröp om kläderna. Det var väl tecken nog, det, på vad hon var för en. Och hon var virrig i ögona som ett troll.

Ingen av de tre hade det minsta tvivel om vem det var, som nu var prästfru 1 Svartsjö, och allihop var de säkra på att hon inte skulle ge sig av, förrän hon hade fördärvat hela gården.

Lilljänta trodde som de, i synnerhet om kvällarna och i mörker. Om dagarna var det svårare att få i sitt huvud, att den hemlösa sjöråa ifrån Svartsjön gick omkring och ställde med spånad och vävning på Lövdala. Men nog satt det så mycket kvar av misstanken, att lilljänta ryste till, bara hon såg henne.

Det kunde i alla fall inte hjälpas, att när nu prästfrun kom i köksdörrn, fick hon lov att följa med genom kökskammarn, där mamsell Maja Lisa satt och sydde hålsöm på ett lakan, och in i saln, som var ett stort, vackert rum med gulbetsade björkmöbler och blårutiga gångmattor. Det fanns två fönster på rummet. Vid det ena stod en hög, [ 209 ]grön kalla, vid det andra ett litet sybord. Locket stod uppslaget, så att man såg de många småfackena, där det låg tråddockor och silkenystan, vax och nålbok, märkduk och bandrullar, hyskor och hakar och mycket annat, som var behändigt och smånyttigt.

Prästfrun visade lilljänta allt, som fanns i fackena, och lät henne gissa vad det skulle brukas till. Hon var så dann med henne, att hon till och med försökte skratta, då tösen gissade orätt, fastän detta var så ovant för henne, att det tycktes strama emot vid mungiporna.

Ju vänligare hon blev, ju mer knep lilljänta ihop munnen, och ju mer vaken blev blicken i de blanka ögona. Bara inte prästfrua tänkte locka henne att tala om någe, som kunde vara farligt för prästdottra!

Men det tycktes inte vara fråga om något försåt den här gången. Prästfrun satte sig vid sybordet, och lilljänta fick ta plats bredvid henne. Nu skulle hon få lära sig att sy, för prästfrun hade lovat hennes mor, att hon skulle få en god uppfostran.

För det första visade hon henne hur hon skulle bära sig åt för att trä i en nål.

Detta brukar ju vara en svår prövning för småfolket, men lilljänta trädde tråden genom nålsögat med ett enda tag.

Prästfrun blev riktigt förvånad. Hon tyckte, att det var raskt gjort. Om hon hade likaså lätt [ 210 ]för allting annat, kunde det bli en storsömmerska av henne.

Så gav prästfrun henne en liten tygbit att öva sig på och lärde henne att slå knut på tråden och att sticka nålen ut och in genom tyget.

Lilljänta tog tyst emot lärdomen. Sedan fattade hon tyglappen, vek den över det vänstra pekfingret och gjorde stygn på stygn, som om det inte skulle vara konstigt alls.

Aldrig i världen! Vad prästfrua blev förvånad! Det var det märkvärdigaste hon hade varit med om.

Då orkade inte lilljänta hålla sig allvarsam längre, utan hon började skratta.

Prästfrun förstod äntligen hur det hängde ihop. Hon undrade om lilljänta hade lärt sig att sy, innan hon kom till Lövdala.

»Nej,» sa lilljänta, »jag har inte tagit ett stygn, förr'n jag kom hit.»

Jaså, då var det väl någon här, som hade lärt henne. Var det kanske mamsell Maja Lisa?

Lilljänta blev förskräckt, bara prästfrun nämnde styvdottern. Hon skyndade sig att tala om, att det var den gamla fru Beata på brygghuskammarn, som hade gett henne undervisning.

»Det var bra roligt att höra detta,» sa då prästfrun. »Tänk, att fru Beata kan sy med de händerna!»

»Om hon kan sy!» utbrast lilljänta. »Det finns väl ingen på gården, som kan sy som fru Beata.»

[ 211 ]»Då ska jag säga dig vad vi ska ta och göra,» sa prästfrun. »Vi ska gå ner till fru Beata och tacka henne för att hon har gett dig en så god lärdom.»

Därmed tog hon lilljänta med sig, men prästfrun gick inte raka vägen till brygghusflygeln, utan hon gjorde en lång krok bortom stall och lagård. Fru Beata brukade hela dagen sitta vid ett fönster, som låg så, att hon kunde se alla dem, som ämnade sig till henne från stora byggningen, men hon hade ingen utsikt åt lagårdshållet.

När prästfrun och lilljänta hade hunnit till den svåra trappan, som gick fram och tillbaka på gavelväggen, bad prästfrun, att lilljänta skulle springa före. Det gick så lätt och ledigt för den, som var ung. Hon skulle komma efter så vackert, hon. Ja, lilljänta sprang före och klampade i trappan, så att det inte märktes, att någon smög sig upp efter henne.

Fru Beata brukade alltid sitta med händerna i kors, när prästfrun kom upp till henne. Och alltid brukade hon tala om hur svårt det var, att hon inte mer dugde till något. Hon hade varit en arbetsmänniska, hon med, i sin tid, fast hon inte hade varit så duglig som Anna Maria Raklitz.

Prästfrun hade sannerligen tyckt, att det var synd om henne. För tänk, så lång dagen skulle bli, när man var tvungen att sitta stilla och inte kunde bruka sina händer till Guds skapande grand!

[ 212 ]Men denna gången satt fru Beata och sydde hålsöm på ett lakan, då prästfrun kom in, och armen gick så fort upp och ner som vingen på en lärka.

När fru Beata fick se prästfrun, gjorde hon en rörelse, som om hon hade velat sticka undan sömmen. Men när hon märkte, att den andra redan hade upptäckt den, fortsatte hon med arbetet.

Prästfrun kom fram till henne och var så fasligt nöjd med att finna henne vid sybordet. Det var bra väl, att gikten hade gett med sig, så att hon kunde arbeta. Och hon fick lov att visa vad hon höll på med, för prästfrun hade hört, att fru Beata Spaak kunde sy så väl, att stygnena blev liggande jämna som pärlor.

»Men det var besynnerligt!» sa prästfrun och lutade sig alltmer ner över fru Beatas sömnad. »Det här lakanet tycker jag att jag känner igen. Det hör ju till det paret, som jag satte Maja Lisa att sy i dag på morgon. Kanske att mormor är så snäll och hjälper henne med det ena lakanet? Ja, jag säger ingenting om det, nej, inte det minsta, men jag tycker, att ni borde tala om det för mig, så att jag får ge Maja Lisa tillräckligt med arbete. För om hon bara behöver sy ett lakan på paret, så har hon ju riktiga latmansdagar.»

Fru Beata satt kvar med sömmen i sin hand. Hon förmådde ingenting svara, för underkäken och hela huvudet skakade, som om någon hade stått bakom henne och ruskat.

[ 213 ]Prästfrun vände sig mot dörrn för att gå. Hon kunde se, att mormor hade brått, och därför ville hon inte längre störa. Fru Beata behövde säkert inte så mycket sällskap nu, då hon var så duktig att arbeta.

Fru Beata hackade fram något om övermänskligt arbete för en ungdom, och att det kunde gälla liv och hälsa.

»Ni vet nog själv, att Maja Lisa inte har det värre, än att hon orkar sitta uppe och läsa halva natten. Jag tror inte, att en ungdom lider men av att arbeta. Men det, som är skadligt, det är att smyga och smussla och inte gå raka vägar.»

Därmed gick hon, och fru Beata hade inte kunnat säga ett tydligt ord till sitt försvar, förrän dörrn var stängd efter henne. Men trappan, som prästfrun nu skulle gå, var hal och brant, så att det gick långsamt att komma utför den. Under tiden lyckades fru Beata få makt med sig själv, och just som prästfrun stod på nedersta trappsteget, slog den gamla upp sin dörr.

»Styvmor!» ropade hon ner till henne så högt, att det hördes över hela gården. Något svar väntade hon inte på, utan hon gick strax tillbaka in till sig och satte för regeln, så att hon skulle slippa att bli överraskad vidare.

Det stod inte till att märka, att prästfrun frågade det minsta efter det, som fru Beata hade ropat. Hon var i utmärkt gott lynne alltjämt, och när hon nu gick uppför backen till stora byggningen, sa hon helt lugnt, att lilljänta skulle [ 214 ]gå in i saln och sätta sig att sy. Hon skulle komma efter strax, bara hon hade fått säga ett par ord till mamsell Maja Lisa.

Lilljänta knep ihop läpparna och svarade ingenting, men hon hade ungefär samma uppsyn som annandag jul, när hon slogs med blåsvädret.

När de kom in i förstun, gick hon inte in i saln, som hon var befalld, utan hon styrde av mot köksdörrn.

Prästfrun frågade strax vart hon skulle ta vägen. Hade hon inte hört, att hon skulle gå in och sy?

Lilljänta svarade med låg röst, att hon tyckte, att det var onödigt.

»Varför är det onödigt? Tror du, att du redan är så styv, att du inte har något mer att lära?»

Nej, det var inte så lilljänta menade. Men hon behövde inte lära sig mer, än hon redan kunde, därför att nu skulle hon hem till Koltorp igen.

Hon gick fram till prästfrun och räckte henne handen. Hon kunde så gärna säga tack och adjö med detsamma.

»Men kära då!» sa prästfrun. »Jag förstår ingenting, jag. Varför ska du gå din väg?»

Lilljänta gick ett par steg baklänges, liksom för att vara utom räckhåll, när hon gav sin förklaring.

»Mor har varit barnpiga på Lövdala, och mor tycker om prästdottra. Och när mor var här i julas, så sa hon till mig, att om mamsell Maja Lisa [ 215 ]skulle få fler ledsamheter för min skull, fick jag inte stanna här, utan då skulle jag gå hem.»

När lilljänta hade sagt detta, drog hon sig tillbaka utmed väggen, tills hon kom till hörnet bredvid köksdörrn. Där stod hon och väntade det, som komma skulle.

De röda fläckarna brann på Raklitzas kinder, och hon gick fram mot lilljänta med höjd hand. Lilljänta kröp ihop, och ögona blänkte kallt. Hon visste, att hon skulle få stryk, men hon var så fylld av hat, att hon inte kände sig rädd, utan snarare var glad, att det hade kommit till öppen strid.

Men nu hände det, som lilljänta inte ett ögonblick hade kunnat drömma om. Prästfrun gav henne inte en gång en örfil, utan i sista ögonblicket betvang hon sig och försökte småle.

»Kära barn, du ser ut som en katt, som tänker flyga på en hund. Men var lugn du! Jag ska inte slå dig för att du är trogen mot den du tjänar. Det är sådant, som jag tycker om, och därför lovar jag dig, att Maja Lisa inte ska få höra ett ord om det, som jag har kommit underfund med i dag. Och nu går vi in i saln bägge två och tänker aldrig mer på den här saken.»

Lilljänta kände sig yr. Det låg något under detta, som hon inte förstod. Men hon var ju så glad att få stanna i prästgården, att hon inte bråkade sin hjärna för att tyda gåtan.

När de nu åter satt vid sybordet, blev det emellertid ingen sömnad av, utan prästfrun öppnade en låda, som låg gömd under alla de andra, [ 216 ]och drog fram först en abc-bok och sedan papper och gåsfjäder och en flaska med bläck.

Lilljänta trodde, att hon ämnade pröva henne i läsning och skrivning, men det var inte meningen. Utan prästfrun talade om, att när hon var barn, hade hon jämt haft så mycket göra med att hjälpa sin mor med småsyskona, att hon aldrig hade fått lära sig att läsa och skriva. Men nu sedan hon hade blivit prästfru, tyckte hon, att det var lett att inte kunna. Hon ville nu, att lilljänta skulle bli skolmästare åt henne. Hon hade haft detta i tankarna, då hon lät henne komma till Lövdala i julas, men hon hade inte haft tid förrän nu.

Lilljänta blev rätt belåten. Hon sa genast, att hon ville hjälpa frua, så gott hon kunde.

Då var den saken avgjord, men prästfrun bad, att lilljänta inte skulle tala om för någon, att hon höll på att lära henne läsa. Hon var rädd för att folk skulle skratta åt henne. De skulle låtsas, som om prästfrun lärde henne att sy, och att hon gick in hit i saln en stund var förmiddag fördenskull.

Ja, det kunde det ju inte vara något ont i.

Prästfrun sa, att hon var riktigt glad åt detta. Lilljänta måtte väl begripa hur svårt det var för en prästfru att inte kunna skriva. Det var ett brev, som hon gärna skulle vilja skicka av i denna dag, om hon bara kunde få det gjort. Hon hade allt undrat så mycket… Kanske lilljänta var så pass styv, att hon kunde sätta ner ordena på papperet, om hon dikterade?

[ 217 ]Det var lilljänta genast med om. Hon slog upp skivan på ett slagbord, bredde ut papperet, drog korken ur bläckflaskan och satte sig att skriva efter prästfruns föresägning.