Liljecronas hem/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Smeden från Henriksberg
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Fänriken
I vardagslag  →


[ 187 ]

FÄNRIKEN.

DEN NYA prästfrun på Lövdala hade för vana att skicka budsändningar och små uppdrag med alla människor. Antingen det var en bonde eller en herrkarl, som for förbi prästgården, brukade hon stå på kökstrappan och vifta och ropa, tills han stannade. Sedan var det för Maja Lisa eller lilljänta att rusa upp till vägen och be de resande, att de skulle vara så beskedliga och ta med sig en mark smör, som fru Raklitz ville sälja till kaptens på Berga, eller lämna tillbaka en vävsked, som hon hade haft till låns från gamla fru Moreus.

Ibland hittade hon på att be om sådant, som var både svårt och besvärligt, och snart blev människor riktigt rädda för att ta vägen förbi Lövdala. Tråkigt var det att säga nej till prästfrun och alldeles omöjligt att slippa förbi, utan att hon såg, när man kom.

Hur som helst, hade hon en ovanlig förmåga att få folk att gå hennes ärenden. Hon var till och med i stånd att få en sådan odåga som vackre Örneclou att göra henne en tjänst.

Det såg just inte ut, som om det skulle bli någon vänskap mellan fänriken och prästfrun, då [ 188 ]han kom till Lövdala den sista veckan i januari. Han brukade alltid komma vid den tiden och stanna en åtta, fjorton dar. Men prästfrun sa, strax han kom, att hon nog skulle laga, att den där lättingen inte blev gammal i gården. Hon hade just kommit i de rätta arbetstagena efter allt kalasandet i julas, och hon ville inte ha någon främmande i huset, som de skulle behöva att passa upp på.

Och så var det inte bara Örneclou själv, som man fick ta emot, utan så fattig han var, kom han åkande efter egen häst. Och hästen skulle ha mat och skötsel, den, likasåväl som husbonden.

Prästfrun gjorde allt hon kunde, för att han skulle få det obehagligt. För det första lät hon kammarpigan bära upp den tunga kappsäcken, där han hade sina locktänger och peruker, på det sämre gästrummet. Örneclou var van att få ligga på det bättre, där det fanns eldstad och sparlakanssäng med fina dunkuddar och fjäderbolster, men han hade aldrig sett så belåten ut, när han hade kommit in där, som han gjorde nu, då han blev införd på det andra.

Se, här hade han alltid velat ligga, sa han. Det var ju detta rummet, som de kallade för »nattstuga», och där vem som helst, som kom till prästgården och bad om härbärge, fick ta in. Här kunde han nästan vara säker om att få sällskap var natt, och han hade dålig sömn, så att han behövde någon att tala med. Och det brukade bli så kvavt i den stora himmelssängen på [ 189 ]gästrummet. Han låg mycket hellre på halm i det smala sängstället härinne.

Det allra bästa var, att det varken fanns spis eller kakelugn, utan att rummet fick sin värme från den stora spismuren, som gick upp från köket och fyllde närapå halva kammarn. Tänk, inte något os och inte någon rök, utan jämn och behaglig värme hela dygnet om!

Bastant och präktig möblering var det också, med det stora, omålade bordet och de ostoppade stolarna. Det var ingenting, som han kunde komma i skada för, när han brände peruken eller färgade sina mustascher.

Så där gick han på, så länge som kammarpigan var inne i rummet. Men vad min han gjorde, när hon var gången, kan ingen veta. Det var en kall dag, och det var nog inte mycket varmt på det oeldade rummet, när han nu skulle byta om kläder och göra sig fin. Men han var så skönt rosenröd om kinderna och hade så väl penslade ögonbryn, när han kom ner för att äta middag, att man alls inte kunde märka, att han hade fått utföra hela konstverket med fingrar, som var stela av köld.

Prästfrun visste mycket väl, att det inte fanns en värre goddagspilt än Örneclou, och att det inte var nog med att han ville ha god mat, utan att han också satte värde på att äta den i ett fint rum och få den serverad på fint damastduktyg och blankt silver. Hon förstod nog, att han förr i världen hade fått spisa i saln, och att de hade [ 190 ]bullat upp för honom, så gott de förmått, men nu, då hon ville göra slut på hans besök så snart som möjligt, satte hon fram maten i kökskammarn på riktigt vardagsvis och bjöd inte på något annat än paltbröd och kålsoppa.

Örneclou var i sitt allra ämablaste humör och satt hela middagen och komplimenterade prästen för att han hade varit så klok och gift om sig. Tänk bara, hur den gamla prosten i Sjöskoga hade haft det, han, som hade levat som änkling i så många år! När fänriken sist hade hälsat på hos honom, hade det inte varit skurat i matsaln, utan de hade måst äta i ett av sovrummena. Rent duktyg hade det inte funnits i huset, utan det var fläckar på varenda duk, och pigorna var så lata, att de inte iddes koka någon ny mat, utan kålsoppan, som hade blivit lagad på söndagen, kom tillbaka dag efter dag, och de fick vara glada, så länge den räckte.

Men fänrikens gamla vän och bror här på Lövdala hade det ju helt annorlunda ställt för sig. En så kunnig matmor som hans fru fick man leta efter. Fänriken hade hört så mycket beröm om henne, att han hade varit i stor undran vad han skulle få smaka för läckerheter, när han kom till prästgården den här gången. Och tänk, så nyttigt för Maja Lisa att få lära sig, hur ett bord skulle dukas och hur mat skulle serveras, av en person, som så väl visste, hur det gick till i fina hus!

Vackre Örneclou hade en särdeles förmåga [ 191 ]att säga elakheter, och de träffade nog sitt mål, men Anna Maria Raklitz var inte den, som gav med sig för så litet som ett par stickord, utan hon sa med sin grova röst:

»Om fänriken inte trivdes hos den där änklingen, hade det ju gått an att resa sin väg.»

Då förstod Örneclou, att han inte skulle få äta i saln eller sova på det rätta gästrummet, om han inte valde en ny taktik.

Helst skulle han ha givit sig av med detsamma, men här var det något annat, som kom till. Det var märkvärdigt, att ett fruntimmer ville driva bort honom. Det hade han aldrig förr behövt vara med om, och det kunde han rakt inte finna sig i.

Visserligen var han ett stycke inne på fyrtitalet, men han var en vacker karl alltjämt, och ingen kvinna hade ännu kunnat motstå honom.

Fänriken stannade kvar. Ett par timmar satt han och spelade bräde med prästen, och när denne i skymningen gick ut för att ha några överläggningar med Långe-Bengt om gårdsbruket, gick fänriken in i saln och företog sig att konversera med prästfrun. Hon satt kapprak på en stol vid fönstret och gjorde sig nytta av det lilla, som fanns kvar av dager, för att stoppa färdigt ett par strumpor.

Örneclou började nu så där försöksvis tala om att han kände, att han höll på att bli gammal. Och med årena hade han kommit till bättre förstånd än förr. Det fanns bara obeständighet och [ 192 ]fladderaktighet hos de unga flickorna. Han ämnade sluta upp med den fjärilleken och undrade om inte kusin — han hoppades, att han som en gammal vän till hennes man fick säga kusin? — kände till någon litet äldre dam, ja, inte alltför gammal, men ändå ett par år över de tjuge, som vore stadgad och huslig och ville ta sig an en sådan stackare, som han var.

Prästfrun satt orörlig. I det matta skymningsljuset var det inte gott att se vilken min hon hade satt på sig. Men Örneclou tyckte sig märka en liten dragning över de smala läpparna. Det var inte olikt, att hon satt där och gjorde narr av honom.

Det var en förfärlig människa, som Lyselius hade gift sig med! Det brukade väl vara det allra säkraste medlet att komma till rätta med en äldre dam, detta, att intressera henne för ens giftermålsplaner.

Örneclou hade aldrig i sitt liv talat med ett fruntimmer om annat än kärlek eller giftermål. Han kunde inte hitta på ett ord att säga i något annat ämne. Därför började han med samma sak omigen. Han sa bara raka motsatsen till det, som han hade kastat fram nyss förut.

»Jag ser allt,» sa han, »att kusin har hört så mycket om mig, att kusin inte tror på det där, att jag skulle kunna nöja mig med en hustru, som inte vore vacker och inte heller riktigt ung längre. Men kusin får väl tro så pass gott om mig, att jag gärna vill, att hon ska vara både [ 193 ]klok och förståndig, på samma gång som hon har de andra qualitéerna. Och jag tycker, att Maja Lisa Lyselius nu, sedan hon har kommit under kusins ledning…»

Örneclou höll inne försiktigtvis för att söka leta ut om han borde fortsätta, eller om han löpte i en galen tunna. Mörkret föll på mer och mer, så att det blev allt svårare att läsa sig till ansiktsuttrycket hos den omedgörliga personen, som satt framför honom. Men nog såg det närmast ut, som om hon stal sig till att småskratta.

»Det är förstås meningen, att Maja Lisa ska gifta sig med en präst och bo och regera här på Lövdala,» sa Örneclou, »och det är ju mycket, som talar för saken. Lyselius kommer nog att välja ut åt henne en rask och präktig karl, som förstår mer än att stå på en predikstol, och som kan sköta jordbruk lika bra som han själv. En sådan som jag skulle behöva hjälp av svärmor i var vändning, och det kunde kanske falla sig besvärligt. Kusin vill väl ha det så ställt, att kusin, när kusin blir änka — och det är ju bedrövligt vad Lyselius har fallit av på sista året inom parentes sagt —, ska få sitta på en kammare liksom fru Beata Spaak och inte behöva ha omtanke om någonting.»

Prästfrun satt på samma sätt, rak och stel, och drog nålen ut och in. Men nu vände hon sig mot fönstret för att se bättre, och då märkte han, att hon rent av satt och skrattade.

Örneclou började tro, att ingenting i världen [ 194 ]bet på henne. Han reste sig för att gå upp på sitt rum och krusa peruker eller fräscha upp sina bröstkrås, som han brukade göra, då han var i misshumör.

Men nu vände sig prästfrun mot honom och gjorde honom en fråga: »Fänriken, som jämt far omkring åt alla håll, känner väl också den där Liljecrona, som är präst i Finnerud?»

Fänriken hajade till. Det tycktes, att det, som han hade sagt om mågskapet, hade tagit skruv i alla fall. Liljecrona var kanske påtänkt till måg, och nu hade hans ord väckt tanken på att han möjligen inte var riktigt lämplig.

»Olle Liljecrona!» sa han. »Visst känner jag honom. Jag har till och med varit hos honom däruppe i Finnmarken. Det är minsann en präktig karl, förstår sig på allting, har ju gått och undervisat både karlar och kvinnfolk i alla slags sysslor.»

»Jag undrar allt om han inte har ett gott öga till Maja Lisa,» sa prästfrun helt öppenhjärtigt. »Man hör ju inte annat än beröm om honom.»

Hon lät bara moderligt intresserad, men Örneclou tyckte, att det var någonting i tonen, som tydde på att hon inte skulle ha något emot att höra en liten smula klander om friarn.

»Kusin är väl så pass förståndig, att kusin har överseende med ungdomen?» sa Örneclou. »Man får tänka på hur ensamt han har haft det däruppe bland finnarna. Jag själv ska alltid vara den sista, som kastar sten i sådana fall. Men [ 195 ]det kan ju inte förnekas, att Liljecrona har ett förhållande sedan flera år tillbaka. Det kan naturligtvis mycket väl ordnas, utan att Maja Lisa behöver få någon aning om saken.»

Mörkret hade äntligen tvungit prästfrun att sluta med strumpstoppningen, men hon tände inte ljus fördenskull, utan hon grep till en stickning, som hon kunde sköta utan att behöva följa arbetet med ögona. Stickorna gick jämnt och tyst, men när Örneclou talade om, att den unga prästen hade ett förhållande, slamrade de till. Prästfruns röst lät också ganska altererad, när hon yttrade: »Vad säger fänriken? Det är väl inte möjligt, att en prästman…? Hur kan biskopen…?»

»Kusin vet inte hur långt det är till Finnerud. Jag får säga kusin, att jag tror ingen har reda på saken, inte en gång de närmaste släktingarna. Det var en ren tillfällighet, att jag kom den på spårena. Och jag har naturligtvis tegat, ända tills nu, då jag anser det vara en plikt mot en öm och orolig moder att uttala mina betänkligheter.»

Stickorna slamrade till än en gång med samma häftighet. »Det kanske inte är någon sanning heller? En får ju höra förtal om alla människor.»

Örneclou harklade sig. »Kusin tvingar mig att förråda mer, än jag har lust till. Men, som sagt, jag håller det för en plikt att låta kusin få en klar inblick i affären. Jag bedyrar kusin, att jag inte hade en aning om hur det stod till förrän vid mitt sista besök hos Liljecrona kort före jul. [ 196 ]Han var inte hemma, när jag kom, men hans hushållerska tog emot mig på bästa sätt och bad mig invänta husbonden. Nå, det dröjde rätt länge, innan han kom, och under tiden började jag ett samtal med kvinnan. Hon är på sitt sätt en syperb människa, vet kusin. Inte av finnras, utan från svenskbygden, som de säger däruppe, och så duglig, att man måste förvånas. Jag har alltid beundrat det outtröttliga nit, varmed hon har gjort livet i finnbygden uthärdligt för den stackars Liljecrona. — Nå, vi sitter alltså och talas vid. Kusin förstår: hon är inte av bättre folk, egentligen bara en bondpiga, men rätt förståndig i allt, vad hon säger. Vi har emellertid inte växlat många ord, förrän jag märker, att det är något, som oroar henne. Jag talar vänligt — kusin vet, att jag förstår mig på fruntimmer —, hon fattar förtroende till mig. Hon frågar mig rent ut hur jag tror att det ska bli, om Liljecrona får det stora pastoratet. Han hade lovat henne redan för åtta år sedan, då hon först kom dit upp, att gifta sig med henne, så snart som han hade fått ett bättre gäll. Men nu var hon rädd, därför att detta Sjöskoga var så alltför stort. Bara inte Liljecrona skulle tycka, att hon inte var fin nog att bli prostinna!

»Kusin begriper hon var helt förtvivlad. Jag kunde inte annat än lugna henne, så gott jag förstod, och jag lovade henne att ta reda på Liljecronas planer. Nästa dag sa jag Liljecrona rent ut, att jag hade genomskådat deras förhål[ 197 ]lande, och jag frågade honom varför han inte likaså gärna legaliserade förbindelsen. Han svarade helt frankt, att han hade varit för fattig. Ifall han gifte sig med sin piga, som han uttryckte sig, bleve hon ju fru, och då måste han hålla en annan piga för att passa upp henne. ’Bror kan vara viss om’, sa han, ’att hon då skulle sluta upp att mjölka korna och att hjälpa Pekka ute på åkern. Men gifta mig ska jag naturligtvis, så fort jag får råd.’ — Jag säger, att när han nu kommer till Sjöskoga — — ’Å, Sjöskoga,’ svarar han, ’det vill jag visst inte ha! Det ämnar jag avsäga mig.’»

Örneclou tystnade. Han kunde knappt se prästfrun i mörkret, och han hörde inte heller, att stickorna skramlade. Han blev nästan hemsk till mods. Han hade kanske råkat begå, om inte en ogärning, så åtminstone en rätt stor oförsiktighet.

»Nu har jag sagt kusin allt, vad jag vet,» sa han. »Och jag får be kusin inte fästa sig alltför mycket vid detta. Det finns i alla fall inte någon utmärktare ung prästman än Liljecrona i hela stiftet. Betänk: med hans gåvor att uppoffra sig till den grad för fattiga finnbönder! Att i hela elva år leva i fattigdom, som han har gjort! Jag vill säga, att han är en hjälte, han, likaväl som den där korsikanarn, som man nu för tiden gör så mycket väsen av.»

Tystnaden fortfor. Fänriken kände sig alltmer kuslig. Han började på nytt berömma Lilje[ 198 ]crona, då prästfrun reste sig från sin plats och sa med en röst, som hade en helt annan klang än förut under samtalet:

»Jag hör, att Lyselius kommer in. Och nu ska kusin Örneclou gå in till honom och språka och inte sitta här i mörkret hos mig. Han är nog glad att få rå om en så gammal god vän som kusin ensam en stund.»

Och efter detta var prästfrun som en omvänd hand. Örneclou fick äta i saln, han fick sova på det bästa gästrummet, och han blev bjuden sådana anrättningar, att inte en gång prästen hade fått maken.

Örneclou var inte så värst förvånad. Han visste ju av gammalt, att inget fruntimmer kunde motstå honom, när han gjorde sig så mycket besvär, som han hade gjort med gamla Raklitz. Men ändå var det något, som föreföll honom besynnerligt i detta, ända tills han funderade ut, att hon alldeles säkert hade besinnat sig på hans anbud och hade för avsikt att ta honom till måg.

Nåja, Örneclou hade inte haft så mycken mening med frieriet. Men varför inte? Det vore inte så illa, om han kunde få Maja Lisa Lyselius. Och att han kunde få henne, det var klart som dagen. Svärmor var så dann med honom, visste rakt inte hur väl hon ville honom.

Men innan han band sig riktigt på allvar, tyckte han, att han borde göra en tur runtom hela Värmland till alla de goda gamla ställena, [ 199 ]där han hade åtnjutit gästvänskap. När han blev gift och fick hustru och gård, måste han förstås stanna hemma. Han kunde visst inte ge sig tid att dröja så länge på Lövdala den här gången, som han annars brukade, utan han fick ge sig av ju förr ju hellre. Bara för att kunna komma tillbaka så mycket fortare förstås.

När han nästa morgon förklarade, att han måste resa sin väg, kunde han märka både på prästfrun och prästdottern, att de blev ledsna. De ville övertala honom att stanna kvar, men han var obeveklig. Han skulle nödvändigt vara i Karlstad innan kvälln.

Han sa förstås inte rent ut, att han bara for för att komma igen och bli husbonde på gården, men det låg ju under alltsammans. Prästfrun, som tycktes vara ett ovanligt fruntimmer, förstod nog vad meningen var.

Han kände, att han längtade tillbaka, redan innan han var borta. Här skulle han nog komma att trivas.

Just som han var i färd med att pälsa på sig, kom prästfrun och frågade om det var möjligt, att han ville göra henne en tjänst. Det var Så, att hennes nåd på Lökene hade bett att få köpa en tupp, och nu undrade hon om det skulle vara för stort besvär för honom att ta den med sig. Om han ämnade sig till Karlstad, låg ju Lökene rätt i vägen för honom.

Fänriken svarade strax ja och var glad till. För det första kunde han göra den blivande svär[ 200 ]modern en tjänst, och för det andra hade han då anledning att titta in på Lökene och få sig ett mål mat.

Men när fänriken sa ja, visste han förstås inte, att tuppen, som han skulle frakta med sig, var levande.

Se, fänriken åkte ju i en så ynkligt liten släde. Det kunde inte bli på annat sätt, än att han fick placera lådan med tuppen fram i sitsen och själv sätta sig på hundsfotten.

Men han höll god min ända till slutet. Det gällde att visa gamla Raklitz, att hon inte kunde få en svärson, som var mera artig och eftergivande.

Fänriken hade kommit ut i ett klart och härligt januariväder. Solen sken som i slutet av mars, och det var inte någon köld att tala om.

Han kände sig som en annan människa nu, än då han kom i går. Lövdala och Maja Lisa! Besitta och regera! Att få eget hem och kunna ta emot sina vänner, när man så ville, det var allt något annat, det, än att resa från gård till gård hela året om och aldrig vara riktigt trygg för hur man skulle bli mottagen, när man åkte fram till en herrgårdstrappa.

Det gick raskt undan på det goda föret, och Örneclou var snart i Lobyn. Här kom en bondgubbe emot honom med ett halmlass. Det var visst självaste Björn Hindriksson!

»En rik och präktig man, den där Björn Hindriksson.» Fänriken fick dra in tömmarna och [ 201 ]språka ett par ord med honom. Han var granne till Lövdala, och när Örneclou snart blev herre där, var det bäst att ha honom till vän.

Men vad nu då? Vad var det, som gol rätt i örona på honom, just som han stannade? Han höll på att ramla av den smala hundsfotten i förskräckelsen. Han hade rent glömt av tuppen.

Örneclous Fingal gjorde inte en rörelse. Den hade varit med om. så mycket, att ingenting i världen kunde skrämma den. Men Björn Hindrikssons Bruning var inte så härdad mot överraskningar. Den satte av i sken och välte hölasset ner i vägdiket.

Det var nog inte rätta sättet att inviga grannsämjan. Fänriken svängde piskan över Fingal i sin förtret. Så snart som släden kom i gång, teg tuppen.

Åter bar det av med god fart framåt vägen, och åter fick Örneclou Maja Lisa i tankarna. Hon var vacker, hon var inte mer än sjutton år, och hon ägde halva Lövdala. Det skulle vara en sådan karl som han, som kunde vinna en så stor lycka nu, då han inte längre var i sin första ungdom.

Därborta på vägen kom återigen någon emot honom. Det var en herre och en dam till häst. Kunde knappast vara någon annan än grevinnan Dohna, som var ute och red på den här vägen.

Grant fruntimmer, den där änkegrevinnan på Borg! Alltid roligt att möta en ryttarinna, som kunde föra sig så väl till häst. Skada bara, att hon jämt skulle ha med sig den där lilla svart[ 202 ]muskiga emigranten, som hon nu hade tagit under sitt beskydd.

Örneclou stannade, steg ner från hundsfotten och intog en beundrande ställning med mössan i hand. Då gol tuppen. Grevinnan drog åt sig tyglarna och såg sig förvånad omkring. Varifrån kom galandet? Hur var det möjligt, att en tupp befann sig ute på landsvägen så långt från någon gård?

Hon skulle kanske ingenting ha förstått, om inte tuppen hade galit än en gång. Men då begrep hon. Och som det intrikata stycke hon var, gav hon sig till att konversera med Örneclou och tvang honom att i tre minuter stå stilla på landsvägen.

Tuppen gol hela tiden, gol mellan vart ord de sa.

Och detta måste vackre Örneclou gå igenom! Den förnämsta kavaljeren i Värmland måste tåla, att han på detta sättet gjordes till ett åtlöje.

Grevinnan satt stilla på hästen och bara konverserade. Låtsades inte det minsta om tuppen. Tycktes rakt inte märka, att vartannat ord gjordes ohörbart av ett hanegäll.

Men Örneclou våndades, så att kallsvetten trängde fram på pannan. Till sist stod han inte ut längre. Han kastade sig upp på hundsfotten och gav sig av.

Då tystnade tuppen genast, men i stället hörde Örneclou grevinnans klara, pärlande skratt. Det följde honom till sockengränsen, det följde [ 203 ]honom på hela resan, det följde honom genom hela livet. Han kunde aldrig förgäta det.

Det var allt frestande att öppna locket på lådan och släppa ut tuppen. Men Örneclou tänkte på Maja Lisa och på Lövdala och beslöt att framhärda. Det gick inte an att komma i ogunst hos svärmor. Och bara han hade farit förbi Svartsjö kyrka, gick vägen in i ödslig skogstrakt, och där trodde han inte att han skulle möta någon.

Men olyckligtvis var vädret alltför vackert. Alla människor tycktes ha fått lust att dra ut på långfärd just denna dagen. Det dröjde inte så länge, förrän fänriken kom i möte med regementschefen. Örneclou hade ju lämnat tjänsten för längesedan, men fastän han hade avsked, satte han sin ära i att alltid uppträda med nobless och värdighet, såsom det anstår var och en, som har trampat ärans fält.

I samma ögonblick, som Örneclou sträckte upp sig till en stram hälsning, gol naturligtvis tuppen.

Det var så, att en människa kunde råka i förtvivlan. Det ena olyckliga mötet följde efter det andra. Ingenting annat än otur på otur.

Till sist, långt borta på Sundgårdsbergena, mötte han den nya brukspatronen på Björne, Melchior Sinclaire.

Det var bara det, som fattades. Det var det värsta av allt. Folk brukade kalla Sinclaire för Tuppen, därför att han var högfärdig och högröstad och alltid redo att gräla och slåss.

[ 204 ]Sinclaire visste om öknamnet, och han var inte förtjust i det. Det var så, att man knappt tordes tala om höns eller ägg, när han var i närheten.

I denna sin nöd beslöt Örneclou, att han inte skulle stanna och hälsa på Sinclaire. Han skulle fara förbi så fort, som Fingal kunde springa.

Men det blev galet, hur han ställde sig. Brukspatronen hade just varit inne i Karlstad och fått sig en uppsättning nya dombjällror, som klingade så praktfullt, att tuppen blev uppspelt och tog sig till att gala just i förbifarten.

Örneclou reste sig för att nå Fingal med piskan och gav honom ett vasst slag över länden. Här gällde det att komma undan så fort som möjligt.

Men det skulle inte gå så lätt för honom att dra sig ur spelet. Melchior Sinclaire blev rasande. Han hade inte hunnit att få syn på lådan med tuppen, men Örneclou hade han känt igen, och han trodde, att fänriken hade härmat en tupp, då han for förbi, för att retas med honom.

Han svängde om hästen och jagade åstad efter Örneclou för att tukta honom.

Fänriken hörde, att han kom, och han tänkte, att det var bäst att hålla stilla och förklara saken. Då gol tuppen igen, så att det genljöd i skogen. Och den store brukspatronen, som trodde, att det var fänriken, blev så rasande, att han röt som ett vilddjur. Örneclou vågade inte invänta honom, utan han gav sig av.

[ 205 ]Sedan blev det ett par minuters vild jakt bort över Sundgårdsbergena. Men brukpatronen hade en god travare, och Örneclous Fingal var gammal och utnött, så att det var givet, att fänriken snart skulle bli upphunnen. Och när han såg sig om, märkte han hur brukspatronen satt med piskskaftet i högsta hugg för att slänga det i huvudet på honom.

Då sa Örneclou farväl till sina förhoppningar om Maja Lisa och Lövdala. Han böjde sig framåt, lyfte upp lådan med tuppen och slängde den i Melchior Sinclaires väg. På det sättet kom han undan. Annars hade den store brukspatronen slagit ihjäl honom, för han var inte den, som hörde på skäl och förklaringar, då han var retad.

När fänriken kom fram till Ilbergs gästgivargård, var han alldeles utmattad. Han trodde, att han aldrig skulle kunna hämta sig efter denna resan.

Han fick leva i många år, men aldrig blev han så gammal, att han inte stormsvor, var gång han talade om den.

På Lövdala visade han sig aldrig mer. För detta var det vedervärdigaste äventyr, som han hade varit ute för i hela sitt liv. Besitta och regera! Han stod inte ut med att bli påmind om det.