Lysande förhoppningar/Kapitel 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
V.
Middagssällskapet reste sig i stor förvirring vid åsynen av ett led soldater med fällda gevärskolvar vid dörren. Mrs Joe, som kom tomhänt tillbaka från sin expedition, blev stående fastnaglad mitt på golvet och fick knappt fram sin upprörda fråga:
»Milde himmel, vart har — pajen — tagit vägen?»
Sergeanten och jag hade just då hunnit in i rummet, och jag återkom så småningom till yttervärlden liksom efter en bedövning. Det var sergeanten som tilltalat mig därute, och han såg sig nu omkring bland sällskapet och höll handbojorna i sin högra hand inbjudande sträckta mot de innevarande, medan hans vänstra vilade på min axel.
»Ursäkta, mina damer och herrar», sade sergeanten, »men som jag redan talat om för ungtuppen här (vilket han inte hade) så är jag ute på en liten expedition i hans majestät konungens tjänst och söker en grovsmed.»
»Och vad skulle ni vilja honom då, om jag får be!» svarade min syster, som genast fattade eld.
»Min fru», återtog den artige sergeanten, »för min egen del skulle jag intet högre önska än glädjen och äran av hans älskvärda frus bekantskap, men för hans majestät konungens del skulle jag helst vilja ha ett obetydligt arbete uträttat.»
Detta yttrande upptogs med mycket gillande, och onkel Pumblechook lät till och med höra ett högljudt: »Mycket bra!»
»Se här, smed», sade sergeanten, som nu upptäckt Joe, »de här ha kommit i dag, låset är sönder och kopplingen går inte ihop. De behövas snarast möjligt — skulle ni vilja göra dem i ordning åt oss?»
Joe kastade ett öga på handbojorna och svarade, att han måste tända i smedjan och att det skulle taga närmare två timmar, innan det blev klart.
»Aj aj, då kanske ni är snäll och sätter i gång med detsamma, eftersom det är i hans majestäts tjänst», sade sergeanten lätt och obesvärat. »Och om mina män kunna vara till nytta, så säg bara till.»
Soldaterna kommo nu inmarscherande i köket, en efter en, och kopplade sina gevär i ett hörn.
Jag observerade allt detta liksom i en dröm, ty jag var i början stel av fruktan för att bli häktad. Men allt eftersom jag förstod att handbojorna icke voro avsedda för mig och att soldaternas ankomst rent av varit till min räddning i fråga om den utsökta skinkpajen, begynte jag att hämta mig.
»Skulle ni vilja säga mig vad klockan är?» vände sig sergeanten till mr Pumblechook.
»Precis halv tre.»
»Nå, då går det ju an», sade sergeanten eftertänksamt. »Även om jag skulle bli tvungen stanna här närmare två timmar, hinna vi ändå. Hur långt är det härifrån till heden? Inte mer än en fjärdingsväg, hoppas jag?»
»Precis», sade mrs Joe.
»Utmärkt. Vi kunna börja jakten i skymningen. Strax före skymningen, enligt order. Det är bra.»
»Straffångar?» frågade mr Wopsle viktigt.
»Jojo», svarade sergeanten, »två stycken. De äro någonstans där borta på kärrmarkerna nu, och de försöka nog ej att smyga sig därifrån före skymningen. Någon av sällskapet som sett något dylikt villebråd nyss?»
Med undantag av mig svarade alla nej med känsla och övertygelse. På mig tänkte ingen.
»Nå, vi skola snart ha dem inringade, skulle jag tro, förrän de själva ana. Nå, smed, är ni färdig än, så är jag och kunglig majestät det också.»
Slutligen var Joes arbete färdigt, och hamrandet och frasandet från smedjan slutade. Joe föreslog att några stycken av oss skulle följa med soldaterna och ta reda på, hur saken avlöpte. Mr Pumblechook och mr Hubble avböjde, förebärande, att de inte ville lämna sina pipor och fruntimmerna i sticket. Men mr Wopsle var redo att gå, om Joe gick. Joe sade, att han tyckte det skulle vara mycket angenämt och att han tänkte taga mig med, om mrs Joe inte hade något däremot. Hade inte mrs Joe själv varit så nyfiken, skulle vi nog aldrig fått tillåtelse att gå. Men hon förmanade Joe att »om du kommer tillbaka må pojken mä huvet skjutet i tusen bitar, så kom inte å be mej att sätta ihop'et igen!»
Sergeanten tog ett artigt farväl, och hans män fattade sina gevär och satte sig i gång. Mr Wopsle, Joe och jag fingo allvarliga tillsägelser att hålla oss bakom truppen och att icke säga ett ord, sedan vi nått heden. När vi allesammans kommit ut och voro på marsch mot vårt mål, viskade jag till Joe den högförrädiska önskan att jag hoppades, att vi icke skulle finna, vad vi sökte. Och Joe viskade tillbaka: »Jag skulle betala en krona, om de lyckats smita, Pip.»
Soldaterna framträngde i riktning mot det gamla Batteriet, och vi följde dem med möda i hälarna, då vi med ens stannade på fläcken. Genom vind och regn ljöd ett utdraget tjut. En gång, ännu en gång. Det var tydligen en bra bit därifrån, i östlig riktning, men ropet hördes genomträngande tydligt. Ja, det lät som två olika rop, ty ljudet bestod liksom av två olika stämmor. Sergeanten, en beslutsam man, sade, att ropen icke skulle besvaras, men att vi skulle ändra riktning, och att hans män skulle dela sig på två linjer. Vi slogo därpå in åt höger, och Joe stampade iväg så ivrigt, att jag hade svårt att hålla mig kvar på hans rygg.
Det var en verklig jakt, och vi sprungo, enligt Joes uttryck, som skottspolar. Nerför backar uppför vallar, över gärdesgårdar, jumpande i diken och snärjande mellan höga sävdungar, ingen brydde sig om hurudan vägen var. När vi kommo det otäcka ljudet närmare, blev det klart, att det var mer än en röst som hördes. Man tyckte ljudet alldeles upphörde, och då stannade soldaterna med ens. När det började igen, sprungo de ditåt av alla krafter, och vi efter. Efter en stund voro vi det så nära, att vi kunde höra en mansröst ropa: »Mördare!» och en annan, som skrek: »Straffångar! Rymmare! Hitåt, vakt! Denna vägen! Här äro de rymda straffångarna!» Sedan tycktes båda rösterna kvävas i en brottning, och så börjades oväsendet igen. Och soldaterna sprungo som vinthundar, och Joe också.
Sergeanten kom först till platsen, med två av sina män tätt efter. Deras gevär voro spända och färdiga till aktion, när vi andra kommo dit.
»Här äro de bägge två!» flämtade sergeanten, där han låg kämpande i botten av ett dike. »Giv er, säger jag. Såna förbannade vilda bestar! Vill ni släppa varandra!»
Vattnet stänkte högt, dyn sprätte omkring, svordomar haglade och slag dunkade friskt, när soldaterna kommo fram till diket för att hjälpa sergeanten. Och slutligen blevo de båda rymlingarna, min straffånge och den andra, uppdragna ur diket. Båda två blödde, flämtade, förbannade och sprattlade. Men jag kände igen dem i alla fall.
»Kom ihåg!» sade min straffånge och strök bort blodet från ansiktet med sin trasiga ärm samt skakade bort avslitet hår, som fastnat mellan fingrarna. — »Jag tog honom! Jag överlämnar honom till er! Kom ihåg det!»
»Det är inte så viktigt att komma ihåg», sade sergeanten, »det kommer du inte att ha något gott av, du är just lika god själv. Sätt på handbojorna.»
»Jag bryr mig inte om, vad jag har för nytta av det. Det kan inte ge mig mera tillfredsställelse än det gör nu», sade min straffånge med ett otäckt leende. »Det var jag som tog honom. Han vet det. Det behövs inte mer.»
Den andre straffången var dödsblek, och hans ansikte, som då jag såg honom förra gången, var illa tilltygat på vänstra sidan, var nu lika illa åtgånget överallt. Han kunde inte ens få fram ett ord, så tröt andedräkten honom, och han måste stödja sig mot en soldat för att icke falla.
»Ni är vittne, sergeant, han försökte mörda mig!» voro hans första ord.
»Försökte mörda honom!» utropade min straffånge föraktfullt. »Liksom jag inte skulle kunnat göra det, om jag velat. Jag tog honom och överlämnade honom åt er, det är vad jag gjorde. Jag inte bara hindrade honom från att fly från heden, utan jag släpade hit honom — släpade honom med mig så långt jag kunde. Det är en fin herre, den där rackaren, må ni tro. Well, galiléerna ha fått tillbaka sin fine herre, och det är min förtjänst. Mörda honom? Jag skulle väl varit idiot då, när jag kunde göra honom värre ont och föra honom tillbaks dit.»
Den andre tjöt ännu: »Han ville — han ville — mörda mig. Ni kan — kan vittna.»
»Hör nu», sade män straffånge till sergeanten, »jag rymde från fartyget utan hjälp. Jag gjorde ett djärvt försök och lyckades. Jag kunde lika lätt ha rymt från denna olycksaliga sump — se på mitt ben, blacken är borta — om jag inte upptäckt honom här. Låta honom gå fri? Låta honom ta vinsten av den förmögenhet jag funnit? Låta honom hantera mig som sitt verktyg ännu en gång? Ånej, ånej. Om jag dött på botten av diket där» — och han gjorde en patetisk sväng med sina fjättrade händer åt diket till — »skulle jag ha hållit honom så fast in i döden, att ni skulle ha funnit honom där i mitt våld.»
Den andre rymmaren, som tydligen var ytterligt förskräckt för sin motståndare, upprepade endast:
»Han försökte mörda mig. Jag skulle ha varit ihjälslagen nu, om ni inte hade kommit.»
»Han ljuger!» sade min straffånge vilt. »Till lögnare är han född och som lögnare skall han dö. Se på hans ansikte. Står det inte att läsa där? Han vågar inte se på mig — han kan inte.»
Den andre sökte småle hånfullt, men han kunde inte få de nervösa ryckningarna kring munnen att upphöra, han tittade på soldaterna, tittade ut över heden och tittade upp i luften, men han tittade verkligen inte på min straffånge.
»Titta på honom!» fortsatte denne. »Så ser en bov ut, eller hur? Se på hans fadda, oroliga ögon. Så såg han också ut, då vi voro kamrater. Han vågade aldrig se på mig.»
Alltjämt med ryckningar i läpparna och med ögonen vandrande från höger till vänster, från föremål till föremål, vände sig den andre för ett ögonblick mot min straffånge med orden: »Du är just inte mycke att se på!» och tittade med ett spefullt uttryck på hans fjättrade händer. Denne blev så ursinnig, att han skulle ha kastat sig över kamraten, om icke soldaterna varit.
»Sa jag inte», sade den andre, »att han skulle mörda mig, om han kunde.»
Och det syntes, hur han darrade av rädsla, och på hans läppar slogo ut egendomliga vita fläckar, likt lätta snöflingor.
»Nog med prat nu!» sade sergeanten. »Tänd facklorna!»
När en av soldaterna, som bar en korg i stället för gevär, lade sig på knä för att öppna korgen, såg sig min straffånge om för första gången och fick syn på mig. Jag hade hoppat ned från Joes rygg och stod vid dikeskanten. Jag besvarade ängsligt hans blick, när han såg åt mitt håll, och skakade sakta på huvudet. Jag ville övertyga honom om, att jag icke var skyldig till förräderi. Jag vet icke om han förstod mitt tecken eller icke, ty han gav mig en blick som jag icke kunde tyda, och allt var över på ett ögonblick. Men jag tyckte, att om han stått och stirrat på mig en hel timme eller en dag, kunde han icke ha betraktat mig med intensivare uppmärksamhet.
Soldaten tände facklorna, vi satte oss i gång, men vi hade icke kommit långt, när vi hörde kanondunder framför oss, och dånet var så starkt, att jag tyckte det sprängde sönder något inne i mina öron.
»Ni är väntad ombord», sade sergeanten till min fånge, »de veta att ni kommer. Seså, krångla inte. Slut upp här!»
De två uslingarne fingo var sin vakt och skiljdes åt. Jag höll Joe i handen, och Joe höll en av facklorna. Mr Wopsle hade velat gå tillbaka hem, men Joe ville vara med till slutet.
Efter en timmes vandring, kommo vi till ett enkelt trähus vid en landningsplats. Där var vakt i huset, och den ropade an och sergeanten svarade. Vi gingo in i stugan, som luktade tobak och limfärg. Där brunno en brasa och en lampa, och där stodo kopplade musköter och en trumma, och där syntes en låg träbrits, som tycktes kunna rymma ett tjog soldater. Några soldater som lågo där insvepta i sina kappor, togo inte mycket notis om oss, rörde knappast på huvudet eller ögonen och slumrade in igen. Sergeanten avlade rapport och skrev något i en bok, och så fördes den straffånge, som jag här ovan kallat »den andre» bort av sin vakt för att föras ombord.
Min straffånge såg icke mer åt mig. När vi voro inne i vakthuset, stod han och tittade tankfullt in i elden eller också flyttade han fötterna växelvis upp på spiselhällen och betraktade dem eftertänksamt, som om han beklagade dem för allt de haft att genomgå.
Plötsligt vände han sig om mot sergeanten och sade:
»Jag önskar säga några ord, som rör den här historien. Det kan kanske hindra att någon blir oskyldigt misstänkt för vad jag gjort.»
»Ni kan säga vad ni behagar», svarade sergeanten och tittade likgiltigt på honom med korslagda armar, »men ni behöver inte säga det här. Ni kommer minsann att få rikligt tillfälle att ösa ur er det och höra det upprepas och få det i er, innan er sak är klar.»
»Jag vet — men detta är en helt annan sak. En man kan inte frivilligt svälta ihjäl — åtminstone inte jag. Jag skaffade mig litet mat där borta i byn — där kyrkan står, alldeles bredvid heden.»
»Stal, menar ni», sade sergeanten.
»Ja, från grovsmeden.»
»Oho!» utropade sergeanten och stirrade på Joe.
»Aha, Pip!» sade Joe och stirrade på mig.
»Det var några matbitar och en flaska med lite konjak och en paj.»
»Har ni möjligen märkt förlusten av något sådant som en paj?» frågade sergeanten.
»Min hustru hade just märkt det, just när ni kom. Kommer du ihåg det, Pip?»
»Så-å», sade min straffånge och betraktade Joe på sitt trumpna sätt, utan att kasta en blick åt det håll, där jag stod, »jaså, ni är grovsmeden, ni? Jag är ledsen att behöva tala om, att jag åt upp er paj.»
»Gud vet, att den var er väl unnad — åtminstone vad mig anbelangar», tillfogade Joe med en tanke på mrs Joe. »Vi vet inte, vad ni har gjort för något, men inte skulle vi väl velat, att ni skulle svälta ihjäl, stackars fattiga krake — varför skulle vi det, Pip?»
Det där kluckandet i mannens hals, som jag hört förr en gång, hördes ånyo och han vände sig bort. Båten hade kommit tillbaka, hans vakt var färdig att föra bort honom och vi följde efter till bryggan, gjord av grova stockar och stenar, och sågo honom föras ned i båten, rodd av en besättning, likadant klädda som han själv. Ingen tycktes förvånad över att se honom, eller glad att se honom eller yttrade ett ord, undantagandes när någon i båten morrade, som vore de hundar. »Ge plats, där! gå undan!» vilket var signalen till att börja ro. Vid fackelskenet sågo vi den svarta galären närma sig den dyiga stranden, lik en otäck, hemsk, Noaks ark. Vi sågo båten lägga till långsidan och vår straffånge föras upp på däck och försvinna. Sedan kastades facklorna fräsande i vattnet och slocknade, och mörkret slukade allt i sin famn.