Lysande förhoppningar/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
VI.
Till dess jag blev så gammal, att jag kunde uppbära den stora värdigheten av smedslärling hos Joe, gjorde jag tjänst som en slags springpojke i smedjan och utförde dessutom extra uppdrag hos grannarna, såsom att jaga bort kråkor, plocka bort stenar och ett som annat i den vägen. För att vår höga ställning inte skulle bli komprometterad därigenom, fanns det en sparbössa uppsatt på spiselkransen i köket med inskription, att de slantar, jag förtjänade, kunde nedläggas där.
Mr Wopsles moster höll en aftonskola i byn. Det vill säga, hon var en gammal kvinna med begränsade tillgångar och obegränsade krämpor, som brukade taga sig en liten slummerstund från klockan 6 till 7 varenda kväll i kretsen av den ungdomliga skara, som betalade 15 öre i veckan per person, för det bildande nöjet av att betrakta denna fridfulla tavla. Hon hyrde en liten stuga, och mr Wopsles hade rummet en trappa upp, varest vi elever brukade höra honom läsa högt på ett mycket värdigt och respektingivande sätt, alltemellanåt bultande hårt i golvet. Det var en utbredd föreställning, att Wopsle »examinerade» lärjungarna en gång i terminen. Vad han vid dessa tillfällen gjorde var emellertid att stryka upp sina manschetter, draga fingrarna genom håret, så att det stod på ända och föreläsa Marcus Antonius’ tal vid Ceasars lik. Därpå följde alltid Collins Ode till Passionerna, vari jag särskilt beundrade mr Wopsle såsom Hämnden, »kastande sitt blodbestänkta svärd som åskan neder och gripande den Krigsförkunnande trumpeten med en mördande blick.»
Mr Wopsles moster höll vid sidan om sitt undervisningsverk en liten bod i samma rum. Hon hade inte en aning om vad hon hade på lager eller priset på någonting, men där fanns i en draglåda en liten flottig anteckningsbok som tjänstgjorde som priskatalog, och med hjälp av detta orakel skötte Biddy affärerna. Biddy var mr Wopsles mosters dotterdotter. Hon var liksom jag ett föräldralöst barn och liksom jag hade hon blivit tagen om hand och uppfödd med flaska. Hon hade ett mycket anmärkningsvärt yttre, ty hennes hår var alltid i behov av kammning, hennes händer behövde alltid tvättas, och hennes skor voro alltid nedhippade och behövde lagas. Detta dock med undantag av söndagarna då hon gick snyggt klädd till kyrkan.
Jag trasslade mig igenom alfabetet ungefär som genom ett törnsnår. Det gick inte utan åtskilliga skrubbor och skråmor från de otäcka bokstäverna, och var mycket min egen förtjänst, men mera Biddys och minst mr Wopsles moster. Därefter föll jag i händerna på de där nio skälmarna som kallas siffror, vilka varje kväll tycktes hitta på något nytt sätt att förkläda sig och trotsa igenkännandet. Men slutligen började jag, ehuru på ett famlande och trevande sätt, att lära mig läsa, skriva och räkna fast mycket klent.
En kväll satt jag i spiselvrån med min griffeltavla och slösade bort väldiga krafter på försöket att skriva ett brev till Joe. Jag tror det var ungefär ett år efter vår förut beskrivna jakt på heden, i alla fall var det ganska långt efter det äventyret och vinter och stark köld. Med tillhjälp av abc-boken på spiselhällen vid mina fötter präntade jag ömsom och suddade ömsom ut följande epistel, vilket tog ungefär en timmes tid:
MInn TjeRE JO ja håPass JO mr BrA ja håPass ja snaT kam leRa Di Åxå å dÅ SkA Wj Blj sÅ glA å ner ja Bljr Dinn lerliNG Wa Wj SkA Ha Skåjt Tro Mäj Dju Äxen PiP.
Det var inte alls någon tvingande nödvändighet för mig att sätta mig i förbindelse med Joe genom brev, då vi ju sutto bredvid varandra och voro alldeles för oss själva. Men jag avlämnade detta meddelande, griffeltavla och allt, egenhändigt, och Joe mottog det som ett under av lärdom.
»Nej men Pip, gamle gosse», utropade Joe med uppspärrade ögon, »vad du är lärd!»
»Jag önskar jag vore», sade jag och tittade på griffeltavlan med en känsla av att mitt skriftprov var mycket knaggligt.
»Ä du inte!?» sade Joe. »Här ä ett J och ett O som ä lika bra som något annat, ja har sitt. Ett J och ett O, Pip, dä’ blir J-O, Joe.»
Jag har aldrig hört Joe läsa högt mera än detta enstaviga ord, och jag märkte en söndag i kyrkan, när jag händelsevis höll psalmboken upp och ner, att det tycktes passa honom lika bra, som om jag hållit den rätt. Eftersom jag önskade få reda på huruvida jag skulle bli tvungen att börja från början, när jag undervisade Joe, sade jag.
»Javisst, men läs det övriga, Joe.»
»Det övriga, Pip?» sade Joe och tittade på tavlan med en långsamt forskande blick. »En — två — tre—. Se bara, här ä tre J och tre O, och det blir tre J-O, Joe, eller hur, Pip?»
Jag lutade mig fram över Joe och läste hela brevet med tillhjälp av pekfingret.
»Ja men, det ä märkvärdigt», sade Joe, när jag hade slutat. Du är riktigt lärd, Pip.»
»Hur stavar du till Gargery, Joe?» frågade jag med hänsynsfull överlägsenhet.
»Ja stavar dä’ inte alls», sade Joe.
»Men om du gjorde det?»
»Dä kan inte tänkas», sade Joe. »Fast ja ä vådlit glad i å läsa, förståss.»
»Är du det, Joe?»
»Vådligt, ge mej för exempel en bra bok eller en bra tidning och sätt mej framför en trivli brasa, å ja vet inget bättre. Du milde», fortsatte han och gnuggade knäna, »va d’ä intressant å läsa, när man kommer te ett J å ett O och säjer till sej själv, se där va dä inte dä ja sa, här står J och här står O, Joe.»
Jag drog härav den slutsatsen att Joes bildning ännu befann sig i sin linda.
»Gick du aldrig i skolan, Joe, när du var så liten som jag?»
»Nej, Pip.»
»Varför gick du aldrig i skolan då Joe?»
»Jo ser du, Pip», sade Joe, grep eldgaffeln och började som vanligt, när han funderade, att röra om bland kolen i elden. »Min far, Pip, brukade dricka, och när han va mycke’ drucken brukade han hamra på min mor ganska omilt. Det var nästan det enda hamrande han sysselsatte sig med om jag undantar att han hamrade på mig också. Och han hamrade på mig med en styrka, som endast kan jämföras med den med vilken han inte hamrade på sitt städ. Förstår du, Pip!»
»Ja, Joe.»
»Och därför rymde min mor och jag från far min många gånger, å då så brukade mor min gå ut och söka arbete, å då brukade hon säja: ’Joe’, brukade hon säja, ’nu guskelov ska’ du få börja skolan, barn’, och hon brukade låta mig börja. Men far min var så känslig och godhjärtad, si, så han kunde rakt inte vara av med oss, å så brukade han komma tillbaks med en helan hoper och föra ett sån’t väsen vid dörrarna där vi bodde, så de brukade be oss flytta därifrån, och så tog han oss me’ sej å hamrade på oss igen. Och hur det smakar vet du nog, Pip», sade Joe i det han upphörde att röra i glöden och såg på mig.
»Säkert, stackars Joe.»
»Fast, kom ihåg det, Pip», sade Joe, »att om man tänker på människorna i allmänhet, å den ene som den andre i synnerhet, va allt far min en så’n där godhjärtad karl, eller vad tror du?»
Jag trodde någonting, men jag sade inte vad jag tänkte.
»Nå», fortsatte Joe, »nån måste hålla grytan kokande, annars kokar hon inte, va? Å därför så hade far min ingenting mot att jag skaffade mej arbete, å så börja jag mitt nuvarande yrke, vilket man skulle kunna säja var hans också, om han gjort någonting åt’et. Och jag arbetade rätt snällt då, försäkrar jag, Pip. Under tiden kunde jag hålla honom stången, och jag höll honom stången, tills han gick å fick slaget. Å jag hade för avsikt att sätta på hans gravsten, att:
»Läsare, vad fel man i hans levnad fann
Kom ihåg han var en så godhjärtad man.»
Joe reciterade versen så långsamt och högtidligt, att jag frågade, om han hade gjort den själv.
»Jojo men», svarade Joe, »alldeles å mej själv. Ja gjorde dä på ett ögonblick precis som om jag skulle ha’ smitt en hästsko i ett enda slag. Aldri’ va’t så förvånad i hela mitt liv — trodde inte dä kommit ur mitt eget huve. Som sagt Pip, så va dä min mening å hugga in de på hans grav. Men poesi kostar pengar, hur en än hugger’n stor eller liten, å då blev inget av. För att inte tala om va som gick till bärarna så fick mor min allt, som jag hade sparat ihop. Hon var gammal och dålig. Hon följde strax efter och fick slutligen vila, stackars själ.»
Det kom tårar i Joes biåa ögon, och han gnodde först det ena ögat och se’n det andra på ett högst egendomligt och obekvämt sätt, med den runda knoppen på eldgaffelns skaft.
»Dä va ganska lessamt», fortsatte Joe, »å leva ensam här, å jag blev bekant med syster din. Ser du Pip», — Joe tittade strängt på mig, som om han visste, att jag var utav en annan åsikt än han — »din syster ä ett utmärkt fruntimmer.»
Jag kunde inte låta bli att titta in i elden med ett mycket tvivlande uttryck.
»Va än dom säjer här i huset å va än världen säjer om den saken, Pip, så ä din syster» — Joe slog på spiselhällen med eldgaffeln för varje ord — »ett — utmärkt — fruntimmer!»
Jag visste inte, vad jag skulle svara annat än: »Det är roligt, att du tycker det, Joe.»
»De tycker jag också», sade Joe, »lite finnighet och lite kantighet här och var, vad angår de mej?»
Jag anmärkte vist, att om det inte angick honom, så inte angick det någon annan.
»Precis», instämde Joe, »du kan då uttrycka dej så klart, gamle gosse! Nar jag blev bekant mä din syster, så talte folket om hur hon hade tagit dej om hand och fött upp dej mä flaska. De va mycket snällt av henne, tyckte folket, och det tyckte ja mä. Om du», fortsatte Joe med ett uttryck, som om han hade sett något mycket obehagligt, »om du kunnat se hur liten å klen å dålig du va, oj, oj, oj, va du skulle tyckt att du va usel.»
Som jag inte tyckte, att ämnet var trevligt, svarade jag:
»Bry dig inte om mig, Joe.»
»Men nu bryr jag mej om dej, Pip», svarade han med tafatt ömhet; »när ja frågade syster din, om vi skulle slå oss tillsammans å om hon ville säja i kyrkan, att hon var villig å komma till smedjan, så sa ja till henne: ’å ta det stackars lilla barnet mä’ — ’gu välsigne dä lilla barnet’, sa jag till syster din.»
Jag brast ut i tårar och slog armarna om Joes hals, och han släppte eldgaffeln och omfamnade mej och sade:
»Alltid goda vänner, ä vi inte, Pip? Gråt inte, gamle gosse!»
Efter detta lilla avbrott fortsatte Joe:
»Så ä dä, Pip, och nu ä vi där. Ser du, om du tar hand om min undervisning, Pip, och ja kan säja dej på förhand att ja ä förskräckligt lat, alldeles förskräckligt lat, så bör inte mrs Joe ha reda på de. De måste göras så att säja i smyg, å varför, de ska ja säja dej, Pip: din syster ä född till å styra å hon skulle inte bli vidare förtjust över å få en lärd karl i sitt hus; hon skulle vara rädd för att en lärd karl skulle komma å opponera sej. Varför opponerar ja mej inte», sade han och rev sig i skägget, »varför, jo därför, att din syster ä född till å styra å de ä inte jag. Å dessutom, Pip, å de säjer jag på allvar, förstår du, tänker ja på min stackars mor och kvinnor som släpa och slava och bli fördärvade å aldrig får nå’n ro i hela sitt liv, å därför ä ja så fasligt rädd å behandla ett fruntimmer illa, å jag vill hellre att dä ska gå lite galet på dä andra sättet å att jag ska bli lite illa behandlad. Jag önskar, att de va bara jag, Pip, å att dä inte fanns någon sån där Rappe för dej, gamle gosse. Och jag önskar ja hade kunnat ta de på mej alltsammans. Men nu ä de som de ä, Pip, å ja hoppas du överser mä bristerna. Hur som helst», sade Joe och reste sig för att fylla på elden, »så ä klockan åtta nu, å hon har ännu inte kommit hem. Jag hoppas att onkel Pumblechooks märr inte måtte ha halkat å brutit benen av sig på isen.»
Mrs Joe följde ibland med onkel Pumblechook på marknadsdagarna för att hjälpa honom med inköpet av åtskilliga hushållsförnödenheter, som erfordrade en kvinnas omdöme, ty onkel Pumblechook var ungkarl och hade inget förtroende för sin tjänsteflicka. Det var marknadsdag i dag, och mrs Joe var just ute på en av dessa expeditioner.
»Här kommer märren», sade Joe, »hon pinglar som ett helt klockspel.»
Ljudet av hästhovarna lät riktigt musikaliskt, när märren svängde upp i en lustigare trav än vanligt. Vi satte ut en stol för mrs Joe att stiga av på, och friskade upp brasan, så att de skulle få se ett upplyst fönster, och sågo efter att allting var på sin plats i köket. När vi slutat med det bestyret, körde de fram, inbyltade upp till ögonen. Mrs Joe hade snart stigit av och onkel Pumblechook också, och så stego vi alla in i köket, förande så mycket köld med oss, att den alldeles tycktes jaga ut värmen från brasan.
»Nu», sade mrs Joe och pälsade av sig hastigt och ivrigt, »om pojken här inte ä tacksam i kväll, så blir han de’ aldrig.»
Jag såg så tacksam ut som någon pojke kunde göra, vilken inte alls visste, varför kan skulle göra det.
»Jag hoppas bara», sade syster min, »att han inte blir högfärdig, men jag är rädd för det.»
»Hon är inte å den sorten», sade onkel Pumblechook, »hon vet bättre.»
»Hon?» Jag tittade på Joe och försökte med ögonbryn och läppar att uttrycka frågan: vilken hon?
Joe gjorde alldeles samma teckenspråk, men när min syster fick syn på det, så strök han sig med handen över näsan på sitt vanliga urskuldande sätt och stirrade på henne.
»Nåå», fräste min syster, »vad glor du på? Håller du på å brinna opp?»
»En viss person», antydde Joe försiktigt, »sa nånting om — en viss hon.»
»Ja, å hon ä väl en hon, kan jag tro», sade syster min, »såvida du inte vill kalla miss Havisham för han å jag tror inte ens att du vill gå så långt. Hon önskar att pojken här ska' komma å leka hos henne, så naturligtvis skal han det; det är bäst för honom, att han går dit och leker», sade min syster och skakade på huvudet åt mig som en sorts uppmuntran till lekfull glättighet och vighet, »eller också skall jag ta hand om honom.»
Jag hade hört talas om miss Havisham i stan — varje människa miltals däromkring hade hört talas om miss Havisham i stan — som en omåttligt rik och barsk kvinna, vilken levde avskild från världen i ett stort otrevligt hus, noga barrikaderat mot inbrottstjuvar.
»Så märkvärdigt», sade Joe, »undrar just, hur hon fått nys om Pip?»
»Dumbom», skrek syster min, »vem har sagt, att hon känner honom?»
»En viss person», anmärkte Joe återigen försiktigt, »yttrade att hon önskade att han skulle gå dit och leka.»
»Och kunde hon inte fråga onkel Pumblechook, om han kände till nå'n pojke, som ville komma dit, vasa? Och är det inte mycket troligt att onkel Pumblechook kan vara en av hennes arrendatorer, och att han ibland går dit för att betala sina avgifter! Och varför skulle hon inte kunna fråga onkel Pumblechook, om han kände till någon pojke som ville gå dit och leka? Och varför skulle inte onkel Pumblechook, som alltid tänkt på oss och gjort allt för oss — fastän du kanske inte tycker det, Joseph» (detta i en ton av den djupaste förebråelse som om han varit den känslolösaste av systersöner) »varför skulle inte han då kunna tala om pojken, som står och är högfärdig här» — vilket jag högtidligen förklarar, att jag inte var — »fast jag alltid har slavat ut mej för hans skull.»
»Utmärkt», skränade onkel Pumblechook, »mycke bra! Precis på pricken! Nu känner du till historien, Joseph.»
»Nej, Joseph», sade min syster i alltjämt förebrående ton, medan Joseph urskuldande strök sig med handen över näsan, »du känner ännu inte till historien, fast du tror det. Du anser att du gör det, men du gör det inte, Joseph. För du vet inte, att onkel Pumblechook, som är angelägen om att se pojkens lycka gjord, erbjudet sig att taga honom in till stan i kväll i sin egen schäs och att låta honom bo hos sig i natt och taga honom med sig till miss Havisham i morgon bittida. Och Herren bevare mej!» skrek min syster och kastade av sig hatten i ett plötsligt utbrott av förtvivlan, »här står jag och pratar med sådana tjockskallar, medan onkel Pumblechook väntar, och märren får snuva därute, och pojken är ingrodd med smuts från huvud till fot!»
Och med det samma störtade hon sig över mig som en örn över ett lamm och knuffade mitt huvud under kranen på en vattentunna och såpade och knådade och torkade mig och slängde mig, och dängde mig och hanterade mig, tills jag var alldeles yr i huvudet. När min toalett var avslutad, ikläddes jag rent linne och ifördes min snävaste och obehagligaste kostym. Sedan överlämnades jag till mr Pumblechook, som mottog mig högtidligt, som om han hade varit häradsdomaren i egen hög person, och nu kom det tal vilket jag visste han hade stått som på nålar för att få ladda ur sig:
»Gosse, glöm aldrig att vara tacksam mot alla dina vänner, men särskilt mot dem, vilka togo hand om dig och födde upp dig.»
»Adjö, Joe!»
»Gud välsigne dej, Pip, gamle gosse.»
Jag hade aldrig skilts ifrån honom förut, och om det nu berodde på mina känslor eller på tvålen i ögonen, kunde jag i alla fall inte urskilja stjärnorna från min plats i schäsen på en lång stund. Men snart lyste den ena efter den andra lika klart utan att kasta det ringaste ljus över frågan, varför i all världens namn jag skulle fara och leka hos miss Havisham, och vad i hela fridens namn jag skulle leka.