Lysande förhoppningar/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
XII.
När jag växt upp och blivit för stor för mr Wopsles mosters rum, var min uppfostran hos den tokiga människan gudskelov avslutad. Innan dess hade jag av Biddy fått lära mig allt vad hon kunde, från och med den lilla priskatalogen till och med en komisk visa, som hon en gång köpt för en femöring. Ehuru det enda sammanhängande i detta litteraturens mästerverk var början:
När jag for till Londons stad
trala lala
trala lala
blev jag lurad, så lång jag var
trala lala
trala lala.
lärde jag mig det utantill med den största ihärdighet och allvar. Jag kan inte heller erinra mig att jag ifrågasatte diktens förtjänster, med undantag av att jag betraktade det ideliga upprepandet av trala lala som en opoetisk utsvävning. I min hunger efter vetande föreslog jag nu Wopsle att han skulle skänka mig några smulor av sin lärdom, vartill han också samtyckte. Men då det allt tydligare visade sig under våra lektioner, att han endast begagnade mig som en sorts dramatisk rodocka, som han disputerade med och omfamnade och skällde ned och slängde omkring och genomborrade med sitt svärd på tusen olika manér, undandrog jag mig snart den sortens undervisning, dock icke förr än mr Wopsle i sitt poetiska vanvett fullständigt mörbultat mig.
Allt vad jag fick lära, sökte jag meddela Joe. Detta faktum vittnar så gott om mig, att jag billigtvis inte kan låta bli att tala om det. Jag önskade göra Joe mindre okunnig och simpel, så att han skulle passa i mitt fina sällskap och inte förefalla Estella alltför löjlig.
Det gamla batteriet ute på heden var vår studerkammare och en trasig griffeltavla samt en kort griffelstump våra skolmaterialier, till vilka Joe dessutom alltid räknade en pipa tobak. Joe kom aldrig ihåg något från den ena söndagen till den andra, och jag tror icke att han lärde sig ett dyft i »skolan». Men han brukade röka sin pipa på Batteriet med en betydligt skarpsinnigare min än annorstädes — ja, med en verkligt lärd uppsyn — precis som om han fann sig själv göra storartade framsteg.
En söndag, när Joe, belåtet njutande sin pipa, hade bröstat sig så mycket över att han var »alldeles otäckt dum», att jag gav upp försöket för dagen, låg jag på jordvallen med hakan i handen och tyckte mig skönja miss Havishams och Estellas drag överallt, i molnen och i vattnet, tills jag slutligen beslöt att yppa en tanke rörande dem, på vilken jag länge ruvat.
»Joe», sade jag, »tycker du inte jag borde göra ett besök hos miss Havisham?»
»Hur, Pip», svarade Joe eftertänksamt, »varför det?»
»Varför? Varför gör man visiter?»
»De ä' olika me' de», sade Joe. »Men va nu anbeträffar miss Havisham — hon skulle tro att du behövde något, ville ha något av'na.»
»Ja, men jag kunde ju säga, att det inte var meningen?»
»Visst, gamle gosse. Och hon skulle förstås tro dej. Troligtvis inte.»
Joe kände på sig att han med denna utsago slagit huvudet på spiken, och han sög flitigt på sin pipa för att hindra sig själv från att försvaga intrycket genom ett återupprepande.
»Ser du, Pip», återtog Joe, när frestelsen var över, »miss Havisham gav dig en hederlig present. När miss Havisham gett dig den, ropade hon mej tillbakars för å tala om, att det var alltsammans.»
»Ja, Joe, jag hörde det.»
»Alltsammans», upprepade Joe emfatiskt.
»Ja. Jag säger ju, att jag hörde det.»
»Vilket vill säja så mycke som, att hennes mening va — gör slut på't — ta tillbaka! — här går din väg å där går min! — ajöken!»
Jag hade själv tänkt detsamma, och jag blev inte vidare glad över att höra honom ha samma åsikter. Ty det bestyrkte ju mina misstankar.
»Men, Joe — —»
»Nå, gamle gosse.»
»Jo, jag är nu din lärling, och det går bra för mig, och sedan den dagen jag blev stadd, har jag icke fått tacka miss Havisham eller frågat efter henne eller visat att jag kommer ihåg henne.»
»De ä' sant, Pip. Och om du vill göra henne en uppsättning hästskor å presentera — vilket vill säja så mycke som, att en uppsättning hästskor kanske ä' en onyttig present för den som inte har någa hovar.»
»Jag menar inte att komma ihåg henne med någon present, Joe.»
Men Joe hade fått idén i sitt huvud, och han var tvungen att utveckla den närmare,
»Eller också», sade han, »kunne du kanse hjälpa'na me e ny kedja för stora ingången — eller kanse ett gross dyrkar — eller två — som kan vara bra te lite å varje — eller vafför inte nå'n prydnadssak, som till par exempel en rostningsgaffel, när hon åt tekaka — eller ett halster för fisk eller sån't —»
»Jag menar inte alls någon present, Joe», avbröt jag.
»Nåja», sade Joe, »och tuggade om sin idé, nu i en form, som om jag hade hållit särskilt styvt på den — »om det vore jag, Pip, skulle jag inte bry mig om det. Nej, det skulle jag rakt inte. För va skulle hon mä en dörrkedja å göra, när hon har en förut? Å dyrkar kan missförstås. Å va en rostningsgaffel beträffa, så måste den ju vara av mässing — å de gick du inte i land med! Å den skickligaste arbetare kan inte visa sin skicklighet i ett halster — för ett halster ä ett halster», sade Joe och tittade strängt på mig, för att taga mig ur en löjlig villfarelse, »å du må säja va du vill, men ett halster ä de å ett halster blir de, me din tillåtelse eller utan, och du kan inte —»
»Nä men snälla Joe», skrek jag i förtvivlan och ryckte honom i rocken, »gå inte på så där. Jag har aldrig tänkt att ge miss Havisham någon present.»
»Se där, Pip», sade Joe belåtet, som om han hade förfäktat den åsikten hela tiden. »Och sanna mina ord, Pip, du gör rätt i det.»
»Ja visst, Joe. Men vad jag egentligen ville säga var, att du gärna kunde ge mig en halv dags ledighet i morgon. Jag skulle gärna vilja gå till staden och göra ett besök hos miss Est — Havisham.»
» Vilket vill säja så mycke som, att hennes namn är inte Estavisham, såvida hon inte blitt omdöpt.»
»Jag vet, Joe, jag vet. Jag råkade säga fel. Nå, vad säger du?»
Joe hade intet emot min begäran. Men han var mycket angelägen att påpeka, att om jag icke mottogs med vänlighet eller icke uppmuntrades att förnya min visit om den, med andra ord, uppfattades ej som en ren artighetsvisit utan som ett besök med låga bitankar, då skulle jag inte göra om den.
Joe hade en gesäll, som gick där som lösarbetare, och hans namn var Orlick. Han var en bredaxlad, grovlemmad, mörkhyad gynnare, som aldrig tycktes ha bråttom utan alltid drog benen efter sig. Han bodde hos en slussvaktare ute på heden. Om söndagarna såg man honom merendels stå och luta sig mot någon hölada eller laduvägg. Hans lynne var buttert och mig kunde han ej tåla. När jag var mycket liten och blyg, brukade han tala om, att djävulen bodde i ett mörkt hörn i smedjan och att han kände honom mycket väl, samt att det var tvunget att vart sjunde år göra upp elden med en levande pojke och att jag kunde anse mig som ett mycket lämpligt bränsle. När jag blev Joes lärling, misstänkte Orlick sannolikt, att jag skulle taga hans plats med tiden — hur som helst, han tålde mig ännu mindre därefter. Inte för att han sade något eller gjorde något, som kunde tydas som öppen fiendskap. Men jag märkte att han alltid slog järnet så, att gnistorna flögo åt mitt håll.
Orlick var i arbete nästa dag, när jag påminde Joe om min ledighet. Han sade ingenting då, ty han och Joe bearbetade just en glödgad järnbit och jag drog i bälgen. Men efter en stund inföll han, stödjande sig mot sin slägga:
»Hörnu, mäster! Inte vill i väl gynna bara en av oss. Om unge Pip får en halv fridag, kan väl gamle Orlick få en ock?»
Jag tror att han var ungefär tjugufem år, men han talade alltid om sig själv som om han vore mycket gammal.
»Så-å, va skulle du göra me din frida' om du fick'en?» frågade Joe.
»Va fa skulle göra mä'en? Va ska han göra mä'en? Jag skulle göra lika mycke mä'en som han!» sade Orlick.
»Pip skall gå till sta'n i ett ärende.»
»Nåja, gamle Orlick han ska också till sta'n i ett ärende», svarade den trevlige ynglingen. »Två kan gå te sta'n lika väl som en!»
»Seså, fatta inte humör», sade Joe.
»Om jag vill!» grumsade Orlick. »Jag känner till en del och deras stadsbesök. Nå, mäster — hur blir det — ingen orättvisa här!»
Mäster vägrade att tala om saken, förrän gesällen blev vid bättre humör, och Orlick återvände till ässjan, drog ut en rödglödgad järnstång, skakade den mot mig, som om han ville ränna den genom min kropp, svängde den runt mitt huvud, lade den på städet, hamrade ut den — i tanken att det var jag och gnistorna mitt sprutande blod — och sade slutligen, när han hamrat sig själv varm och järnet kallt och åter stödde sig mot släggan:
»Nå, mäster?»
»Är du lugn nu?» frågade Joe.
»Ja, jag ä alldeles lugn», svarade gamle Orlick buttert.
»Nåja, då — eftersom du för det mesta ä lika stadig i ditt arbete som någon — så får det väl bli halv fridag för allesammans.»
Syster min hade under tiden stått moltyst därute på gården inom hörhåll — hon var en lika samvetslös som fullfjädrad spion och lyssnare — och nu tittade hon plötsligt in genom ett av fönstren.
»Så likt dig, din dumbom!» sade hon till Joe. »Att ge fridagar åt så'na stora, lata drumlar, som den där. Du måtte vara en rik karl, som har råd att slösa bort dagsavlöningar på det sättet. Det skulle vara jag, som skulle vara mäster!?»
»I skulle vara mäster för alla, om I bara vågade!» gruffade Orlick med ett fult grin.
»Låt henne vara!» sade Joe.
»Ja, jag skulle vara en mäster för alla stollar och skojare», genmälde syster min och började arbeta upp sig till raseri. »Och jag kunde inte vara en mäster för alla stollar utan att vara en mäster för din mäster, alla stollars tjockskallige mästerman. Och jag kunde inte vara en mäster för alla skojare utan att vara en måster för dig, den svartaste och störste skojare här emellan och Frankrike. Ja!»
»I är en riktig markatta, mor Gargery», mumlade gesällen. »Om de ä detsamma som å vara sakkunnig, me' avseende på skojare, så ä I fullfjädrad, de ä säkert.»
»Hörde du inte, att ja sa, att du skulle låta'na vara!» inföll Joe.
»Va sa han?» skrek min syster. »Va sa den där Orlick till mig, Pip? Va vågade han kalla mig, i min mans närvaro? Åh! åh! åh!»
Vart och ett av dessa utrop var ett tjut.
»Va vågade han kalla mig i närvaro av den ovärdiga man, som svor vid altaret att skydda mig. Åh! Håll i mig! Åh!»
»Åh!» morrade gesällen mellan de hopbitna tänderna, »jag skulle hålla i dej, jag, om du va min käring. Jag skulle hålla dej under pumpen och tvätta å dej dom där dumheterna.»
»Ja säjer dej, låt henne vara», sade Joe.
»Åh! Att höra honom!» grät syster min och slog ihop händerna och skrek högt. »Att höra hans skällsord! Den där Orlick! I mitt eget hus! Åt mig, en gift kvinna! I min egen mans närvaro: Åh! åh!»
När det kommit så långt började min syster efter en nätt samling av handvridningar och tjut att slå sig för bröstet och på knäna, kastade av sig hatten och drog ner håret för att slita i det — de sista faserna i hennes ursinne. Vid dylika tillfällen var hon en verklig furie, och nu gjorde hon i sitt raseri ett anfall på dörren, vilken jag lyckligtvis hade låst.
Vad kunde väl stackars Joe göra nu, efter alla sina obeaktade parentetiska förmaningar, annat än att gå fram till sin gesäll och fråga honom, vad han menade med att lägga sig i förhållandet mellan honom och mrs Joe. Och om han var karl nog att »komma an». Gamle Orlick förstod att situationen krävde ingenting mindre än att »komma an» och var genast redo. Och utan att ens taga av sig sina smutsiga och brända förskinn, drabbade de ihop som två jättar. Men om någon man i den trakten kunde reda sig mot Joe, så har jag då aldrig sett den mannen. Orlick låg snart i koldammet och gjorde sig inte brått att komma därifrån. Sedan öppnade Joe dörren och plockade upp syster min, som hade svimmat vid fönstret (dock inte förr än hon sett slagsmålet, det jag tror) och bar in henne och lade ned henne på en soffa och bad henne vakna igen, vilket hon var mycket ovillig till — hon ville inte göra något annat än sparkas och riva Joe i håret. Och sedan kom detta märkvärdiga lugn, denna tystnad, som följer på en uppståndelse. Och med den obestämda känsla som jag alltid förbundit med dylik stillhet — känslan av att det är söndag och att någon är död — gick jag upp för att kläda om mig.
När jag kom ned igen, fann jag Joe och Orlick i full fart med att städa, och märkte inga andra tecken av den föregående oron än en föga dekorativ skråma i en av Orlicks näsborrar. En kanna öl hade hämtats från »De Glada Skutskepparne» och de togo sig en klunk ur den i tur och ordning, och mycket fredligt. Lugnet hade en eftertänksam och filosofisk inverkan på Joe, som följde mig ut på vägen för att anmärka, såsom ett råd på min väg, vilket kunde vara mig till nytta: »Ibland en rapptuss, och ibland inte — sådant är livet, Pip!»
Hos Havishams kom miss Sarah Pocket och öppnade. Ingen Estella.
»Vafalls? Du här igen?» sade miss Pocket. »Vad vill du?»
När jag sade att jag endast kom för att höra hur miss Havisham mådde, övervägde Sarah synbarligen huruvida hon skulle skicka mig tillbaka eller inte. Men som hon inte vågade taga något ansvar på sig, släppte hon in mig, och gav mig den sträva upplysningen att »jag kunde komma upp.»
Allting var sig likt, och miss Havisham var ensam.
»Nå?» sade hon och spände ögonen i mig. »Jag hoppas du inte behöver något? Du får ändå ingenting?»
»Jag önskar ingenting, miss Havisham. Jag ville bara, att ni skulle veta att det går bra för mig i mitt yrke och att jag alltid skall vara er mycket tacksam.»
»Stopp, stopp! Kom hit ibland. Kom på din födelsedag. Håhå!» skrek hon plötsligt till och vände sig och stolen åt mitt håll. »Du ser efter Estella? Va?»
Jag hade verkligen sökt med blicken efter Estella, och jag stammade att jag hoppades hon mådde bra.
»Utomlands», sade miss Havisham, »för att uppfostras till en fin dam. Långt utom räckhåll. Vackrare än någonsin. Beundrad av alla. — Känns som om du förlorat henne — hä?»
Det låg en så elak glädje i hennes sista fråga och hon bröt ut i ett så obehagligt skratt, att jag inte visste vad jag skulle svara. Hon sparade mig besväret genom att avskeda mig. När porten stängdes bakom mig av Sarah med det valnötslika utseendet, kände jag mig mera olycklig och missnöjd med mitt hem och mitt yrke och med allting, än någonsin förut — och det var hela vinsten av den promenaden.
När jag drev High Street framåt, trumpet beskådande rariteterna i butiksfönstren och föreställande mig, vad jag skulle köpa, om jag vore en fin karl, vem stötte jag icke ihop med utanför bokhandeln om inte mr Wopsle? Mr Wopsle hade det rörande skådespelet George Barnwell i handen. Han hade köpt det för femtio öre i avsikt att låta vartenda ord i detsamma komma över Pumblechooks huvud. Han skulle till Pumblechook på té, och han hade knappt fått syn på mig, förrän han tycktes anse, att en speciell Försyn i hans väg skickat en lärjunge, som han kunde ösa sin vältalighet över. Han lade beslag på mig, och yrkade på att jag skulle följa med till Pumblechooks. Jag har aldrig varit med om någon annan representation av George Barnwell, så jag vet inte hur lång tid den brukar taga. Men den kvällen räckte föreställningen till halv tio, det minns jag. Och jag minns också, att när mr Wopsle kom till Newgatefängelset, tyckte jag att det dröjde en evighet innan han äntligen kom på schavotten. Dessutom kände jag mig obehagligt berörd av min oförtjänta inblandning i den obehagliga saken. När Barnwell började komma in på dåliga vägar, tittade mr Pumblechook så indignerat på mig, att jag försäkrar att jag kände mig riktigt skuldmedveten. Mr Wopsle gjorde också allt för att framställa mig i den sämsta dager. På en gång grym och sentimental, bragtes jag att mörda min onkel, utan de ringaste förmildrande omständigheter. Ännu långt sedan jag blivit lyckligt hängd och mr Wopsle slagit igen boken, satt mr Pumblechock och stirrade på mig, skakade sitt huvud och sade: »Tag dig till vara, gosse, tag dig till vara!» precis som det vore en känd sak, att jag funderade på att mörda en nära släkting, förutsatt att jag kunde få tag i någon som var nog dum att bliva min välgörare.
Det var mycket mörkt när vi slutade och jag och mr Wopsle begåvo oss på hemvägen. Utanför staden stötte vi ihop med en man, som just höll på att krypa under bommen vid vakthuset.
»Hallå!» ropade vi och stannade. »Är det Orlick?»
»Se», svarade han och hasade sig fram. »Jag stannade just ett ögonblick här för att se om jag kunde få sällskap.»
»Ni är sent ute!» anmärkte jag.
Orlick svarade med den naturligaste min i världen:
»Nå än se'n! Ni äro också sent ute.»
»Vi», sade mr Wopsle, ännu upprörd av sitt storartade framförande av skådespelet, »vi hava hängivit oss åt njutningen av en intellektuell afton.»
Gamle Orlick muttrade, som om han inte hade något att invända mot den saken, och vi fortsatte vår väg tillsammans.
»Har ni hört», sade Orlick, »att dom skjutit i dag igen!»
»Från fångskeppen?» sade jag.
»Ja, någon av fåglarna har flugit ur buren. Kanonerna ha dånat allt sedan mörkrets inbrott. Vi få nog snart höra skott igen.»
Och verkligen, vi hade inte gått många steg till, förrän vi hörde det välkända ljudet, insvept och mildrat av dimman och rullande i väg utefter den låga marken vid floden, som om det under hotelser förföljde flyktingarna.
»En bra natt att smita i!» sade Orlick. »Att fånga galgfåglar i natt blir allt ett styvt göra.»
Då vi kommo till byn och gingo förbi »Tre Glada Skutskeppare», blevo vi förvånade över att finna värdshuset — klockan var elva — i ett tillstånd av uppenbar oreda, med dörren på vid gavel och misstänkt ljus, som hastigt flammade upp och släcktes, fladdrande omkring i huset.
Mr Wopsle gick in för att se vad som var på färde (han misstänkte att en brottsling blivit infångad) men kom utspringande igen med stor fart.
»Det är något galet», skrek han utan att stanna, »hemma hos ert, Pip. Spring!»
»Vad är det?»
»Jag vet inte riktigt. Det tycks ha varit inbrott däruppe, medan Joe Gargery var borta. Troligen straffångar. Någon ha blivit överfallen och misshandlad.»
Vi sprungo för fort för att kunna samtala och stannade inte förr än vi kommo till vårt kök. Det var fullt av folk. Hela byn var församlad där och ute på gården. Där var också en läkare, och Joe, och en samling kvinnor, allesammans skockande sig samman i mitten av köket. De sysslolösa åskådarne drogo sig tillbaka, när de sågo mig, och jag fick syn på min syster — liggande utan sans på de golvplankor, där hon fallit omkull, träffad av ett fruktansvärt slag i nacken, utdelat av någon okänd hand, medan hon stod och tittade in i elden. Aldrig mera skulle hon få någon rapp-tuss i detta livet.