Lysande förhoppningar/Kapitel 11

←  Kapitel 10

Lysande förhoppningar av Charles Dickens Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren Kapitel 11

Kapitel 12  →

XI.

Den bleke unge mannen såg jag aldrig sedan hos miss Havisham. Jag återvände på bestämd tid till henne och vi togo vår vanliga promenad kring bordet i det hemska rummet, eller också körde jag miss Havisham i en lätt vilstol genom korridoren in i det andra rummet och tillbaka igen. När vi började bli mera bekanta, pratade miss Havisham mera med mig och frågade mig vad jag hade läst och vad jag ämnade bli. Jag berättade henne, att jag, så vitt jag visste, skulle bli lärling hos Joe, och jag omtalade, att jag kunde nätt opp ingenting och önskade kunna allting — i det svaga hoppet, att hon på något vis skulle hjälpa mig. Men därav vart ingenting, hon gav mig ingenting, utom min dagliga föda; om någon lön för mina tjänster blev det heller aldrig tal.

Under hela denna tid omkring åtta eller tio månader höllos hemma i vårt kök oupphörliga rådslag, som förorsakade mig ständig förargelse. Den där åsnan Pumblechook brukade komma över till oss om kvällarna för att med min syster diskutera mina framtidsutsikter, och ännu i dag är det med mycket ringa blygsel jag kommer ihåg, att om jag hade kunnat taga en hjulsprint ur hans chäs, så skulle jag gjort det med verkligt nöje. Den otrevliga karlen var så kodum och trögtänkt, att han inte kunde sysselsätta sig med mina angelägenheter, utan att hava mig framför sig såsom åskådningsmaterial. När jag satt i lugn och ro i ett hörn, brukade han taga mig i kragen och lyfta upp mig från stolen, och placera mig framför elden, som om han ämnade steka mig, samt börja diskussionen med:

»Ja, min fru, här ha vi pojken! Här är pojken, som ni tog hand om. Upp med huvudet, pojke, och glöm aldrig att vara tacksam mot dem, som togo hand om dig! Ja, med såsom att avseende på denna pojken…»

Och så tufsade han till mitt hår åt alla håll och höll mig på rak arm framför sig, en bild av dumhet, som endast kunde jämföras med honom själv. Sedan brukade han och syster min omväxlande utbreda sig i sådana fantasier om miss Havisham, och om vad hon tänkte göra med mig, att jag ofta var nära brista i gråt, kasta mig över Pumblechook och klå honom så mycket jag orkade. Under dessa diskussioner brukade min syster vid varje häntydning på mig gestikulera framför mitt ansikte, som om hon ämnade dra ut en tand, medan Pumblechook, min oombedde beskyddare, satt och granskade mig på ett närgånget och nedsättande vis, som om han varit min lyckas smed, men trodde sig få mycket liten lön för sin möda.

Joe deltog aldrig i deras diskussioner, men de talade ofta till honom på eit sätt som om de förutsatte, att han ämnade livligt opponera sig emot, att jag skulle tagas ifrån smedsyrket.

Jag var nu tillräckligt gammal för att kunna antagas som lärling, och när joe satt tankfull och rörde med eldgaffeln i glöden brukade syster min anse detta som ett så tydligt utslag av opposition, att hon dök på honom, ryckte eldgaffeln ur händerna, skakade den och kastade bort den, och diskussionen fick alltid samma obehagliga slut. Min syster brukade plötsligt utan någon märkbar anledning avbryta samtalet mitt i en gäspning och, som om hon händelsevis fick syn på mig, slå ned på mig med uttrycket:

»Jaså, du är här ännu! Du går till sängs nu, förstår du! Jag tycker, att du har givit nog anledning till obehag i kväll.»

På detta sätt gick det till dag efter dag och det såg ut, som om det skulle fortsätta länge än. Men en dag, när jag och miss Havisham vandrade ikring som vanligt, stannade hon plötsligt och sade med ett uttryck av missnöje:

»Du har blivit stor, Pip.»

Jag ansåg bäst att genom en begrundande blick antyda att detta förorsakats av omständigheter, över vilka jag icke hade någon makt.

Hon sade intet mera den gången, men hon stannade ofta och tittade på mig och såg misslynt ut. Nästa gång, då vi slutat vår vanliga promenad, och jag fört henne till toalettbordet, hejdade hon mig med en rörelse av sina nervösa fingrar.

»Hur var det nu den där grovsmeden hette?»

»Joe Gargery.»

»Jag menar mästaren, som du skulle bliva lärling hos.»

»Det är han, miss Havisham.»

»Det vore bäst, om du blev det med detsamma. Tror du, att Gargery skulle kunna följa med dig hit och taga kontraktet med sig?»

Jag svarade, att det rådde intet tvivel, att han skulle anse det som en ära.

»Säg då till honom att komma hit.»

»Vid vilken tid, miss Havisham?»

»Nå, nå! Jag vet ingenting om tiden, låt honom komma snart, men endast i sällskap med dig.»

När jag kom hem den kvällen, och framförde budskapet till Joe fick min syster »en rapptuss» av betydligt mera svårartat slag än vanligt. Hon frågade mig och Joe, om vi ansågo, att hon inte var någonting annat än luft, och huru vi vågade behandla henne så och om vi trodde, att hon inte kunde vara tillsammans med folk. Sedan hon vräkt ur sig en ström av dylika förebråelser i frågoform, slängde hon en ljusstake på Joe, brast ut i högljudda snyftningar, fick tag i sopskyffeln — vilket alltid var ett mycket dåligt tecken… satte på sig det grova förklädet och började städa av alla krafter. Men inte nöjd med det tog hon även till hink och skurborste och skurade oss alldeles ut ur huset, så att vi måste stå och frysa på bakgården. Klockan var tio på kvällen, innan vi vågade oss in igen, och då frågade hon Joe, varför han inte gift sig med en negerslavinna. Joe, stackarn, svarade ingenting, men stod och fingrade på sin rättarekrans och betraktade mig modfällt, troligen tänkande, att det hade varit en bättre affär.

Nästa dag begåvo vi oss till miss Havisham, och min syster följde oss till staden för att invänta oss hos onkel Pumblechook, »när vi hade blivit färdiga med våra fina damer», såsom hon uttryckte sig.

Hos Havishams öppnades porten som vanligt av Estella, och i samma ögonblick, hon visade sig, tog Joe av sig hatten och vägde den ömsevis i båda händerna, som om han hade haft någon viktig orsak att riktigt noga taga reda på dess vikt. Estella tog inte notis om någon av oss, utan förde oss samma väg, som jag kände till så väl. Jag gick strax efter henne och Joe sist. När jag såg mig om i den långa korridoren höll Joe fortfarande på att väga sin hatt med den största försiktighet och gick på tåspetsarna med långa varsamma steg. Estella sade att vi skulle gå in, och jag tog Joe i rockuppslaget och förde honom fram till miss Havisham. Hon satt vid fönsterbordet, och vände genast blicken åt vårt håll.

»Såå», sade hon till Joe, »ni är gift med denna gosses syster?»

Jag hade knappast föreställt mig, att den gamle hygglige Joe kunde vara så olik sig själv. Han liknade mest en underlig fågel, där han stod mållös, med håret tillrufsat som en fjäderbuske och munnen öppen liksom för att svälja en mask.

»Ni är ju gift med denna gosses syster?» återtog miss Havisham.

Det var mycket pinsamt, men under hela samtalet framhärdade Joe i att vända sig till mig i stället för miss Havisham.

»Precis va ja tänkte säja, Pip», inföll nu Joe på ett sätt, som uttryckte både sträng saklighet, omutlig sanningsenlighet och fin artighet. »Eftersom ja gick å gifte mej me din syster, då ja va' vad man skulle kunna kalla ensam och allena.»

»Ja, ja», sade miss Havisham, »och ni har uppfostrat gossen i avsikt att göra honom till er lärling, är det så mr Gargery?»

»Du vet själv, Pip», svarade Joe, »att du å ja alltid vatt vänner å att vi kalkylerat lite om framtiden, å lite trivligt å det ena me det andra. Kommer aldri i fråga om du hade opponerat dej mot yrket — för till exempel att man blir svart å sotig å sånt det vet du väl.»

»Har gossen», sade miss Havisham, »haft några invändningar att göra, tycker han om yrket?»

»Du vet lika bra som ja, Pip», svarade Joe, »att det var ditt hjärtas önskan å det fanns ingen invändning för din del å Pip det var ditt hjärtas stora önskan.» (Det förekom mig, som om han funderade på att foga sin vackra gravskrift över fadern till detta patetiska uttalande.)

Jag försökte förgäves, att få honom att förstå att han borde vända sig till miss Havisham när han talade. Ja mera jag grimaserade och gestikulerade för att få honom att begripa, dess mera förtroendefullt, uppriktigt och artigt ställde han sitt tal till mig.

»Har ni tagit kontraktet med er?» frågade miss Havisham.

»Pip, du vet», svarade Joe, »att du själv sett mig lägga det i hatten och du vet att det finns där», och så tog han upp det, och gav det icke till miss Havisham utan till mig. Jag är rädd, att jag skämdes för den gamle hederlige mannen när jag såg att Estella stod bakom miss Havishams stol och att hennes ögon skrattade elakt. Jag tog kontraktet och gav det till miss Havisham.

»Ni önskade», sade miss Havisham, när hon tittade på papperet, »inte någon betalning för gossen?»

»Joe», sade jag förebrående, då han inte gjorde min av att svara, »varför svarar du inte?»

»Pip», svarade Joe med en ton av sårad värdighet, »precis som jag tänkte säja, att de behövs inget svar oss emellan på den frågan, och eftersom, att du full väl vet att det är nej, du vet, att det är nej, Pip, och varför skulle ja då behöva säja de.»

Miss Havisham tittade på honom och såg ut att förstå honom bättre än jag nånsin hade tänkt, och tog upp en liten börs från bordet bredvid sig.

»Pip har tjänat ihop en slant här», sade hon, »och här är den. Det är 500 kr. i börsen. Lämna den åt din mästare, Pip.»

»Detta är mycket liberalt av dig, Pip», sade Joe, »å ja tar med tacksamhet emot'et fast ja aldri väntat något sådant, varken nu eller framdeles. Och nu gamle gosse», sade Joe — och som jag tyckte att han vände sig med detta familjära uttryck till miss Havisham, blev jag Både röd och blek — »nu gamle gosse, låt oss göra vår plikt! Må du å jag göra vår plikt båda två, en för alla och alla för en, hvilka din liberala present — har— kommit — att bli för den, tacksamhet som — av dem — som aldrig —» Här kände Joe, att han hade råkat i svårigheter, men han klarade sig slutligen triumferande med orden — »och må det vara långt ifrån mig!»

Detta uttryck tycktes honom så välformat och övertygande att han måste ta om det en gång till.

»Adjö, Pip», sade miss Havisham. »Släpp ut dem Estella!»

»Skall jag komma igen, miss Havisham?» frågade jag.

»Nej, Gargery är din mästare nu. Adjö.»

Hur Joe kom ut ur rummet har jag aldrig kunnat förklara, men jag vet, att när han kom utom dörren, gick han uppför trapporna i stället för ner och var döv för alla föreställningar, tills jag gick efter honom och tog honom i armen. I nästa minut voro vi utanför porten. När vi befunno oss allena, gick Joe baklänges mot en mur och sade till mig:

»Märkvärdigt!»

Och där blev han så länge stående stilla, ideligen upprepande sitt: »märkvärdigt», att jag trodde, att han blivit tokig. Slutligen kunde han dock uttrycka sig i en hel sats: »Pip, jag försäkrar dig, att detta är högst märkvärdigt», och kom slutligen till sig själv och blev pratsam och följde med mig.

Jag tror, att Joes intelligens hade klarnat åtskilligt genom det prov, den nyss varit ute för och att han på vägen till Pumblechoocks fick en listig och djupsinnig idé. Åtminstone tycktes det framgå av vad som hände i mr Pumblechooks förmak, där min syster vid vårt inträde satt och höll rådslag med den avskyvärde sädeshandlaren.

»Nå», ropade syster min, vändande sig till oss. »Hur har det gått för er. Det förvånar mig verkligen att ni bry er om att komma tillbaka till så simpelt folk, som vi, det är just, vad det gör.»

»Miss Havisham», sade Joe och såg på mig som om han försökte påminna sig någonting, »va mycke angelägen, att vi skulle framföra hennes — va dä kompelmanger eller vördning, Pip?»

»Komplimanger», sade jag.

»Precis va jag trodde», svarade Joe. »Hennes kompelmanger till mrs J. Gargery.»

»Ja dom har en mycket gott av», anmärkte syster min, ehuru hon såg smickrad ut.

»Å önskade», fortsatte Joe och såg ut att hava mycket svårt att dra sig till minnes, »att miss Havishams hälsa vatt sån, att hon kunne hatt — var de inte så, Pip?»

»Haft det nöjet», tillade jag.

»Haft nöjet åv fruntimmerssällskap», tillade Joe och drog ett långt andedrag.

»Nåja», utropade min syster med en blick på mr Pumblechook, »hon kunde haft artigheten att säga det där förut. Men bättre sent än aldrig. Och vad gav hon den unge bråkstaken här?»

»Hon ga'en ingenting.»

Mrs Joe höll på att bryta ut igen, men Joe fortsatte:

»Vad hon ga'», sade Joe, »ga' hon te hans vänner, och med hans vänner, sa' hon, menar jag hans syster mrs J. Gargery, precis så sa' hon: mrs J. Gargery. Hon visste förstås inte», tillade han med ett uttryck av begrundan, »om ja hette Joe eller Johan.»

Min syster tittade på Pumblechook som fingrade på länstolskarmen och nickade åt henne och åt brasan, alldeles som om han hade vetat allt ihop förut.

»Och hur mycket fick ni?» frågade min syster, leende, ja, hon log verkligen.

»Femhundra kronor», sade Joe och överlämnade börsen till min syster.

»Jojo men, femhundra kronor», upprepade Pumblechook. »Precis som en hade vetat det förut», och reste sig för att skaka hand med min syster, »och det är inte mer än ni förtjänar, och jag önskar er lycka till. Och nu är det så», sade Pumblechook, »att jag är en av dem som alltid går min väg rakt fram, när jag har börjat något. Pojken måste bli lagstadd, och det med detsamma. Det är min åsikt. Lagstadd med det samma.»

Detta skedde också. Vi gingo till magistraten, det vill säga, jag knuffades dit av Pumblechook, precis som om jag hade stulit eller anlagt mordbrand. I alla fall tycktes det vara allmänna meningen att jag hade blivit gripen på bar gärning, ty när Pumblechook knuffat fram mig genom mängden hörde jag en del personer säga: »Vad har han gjort? Han ser ung ut. Han har ett fasligt obehagligt utseende, eller hur?» En person, som såg mild och välvillig ut, gav mig till och med en traktat, prydd med ett träsnitt av en illvillig ung man, utstyrd med en hel korvbutik av kedjor och handklovar, en skrift med titeln: »Att läsas i min cell».

När ceremonien väl var över återvände vi till Pumblechooks, och min syster var så uppspelt av de 500 kronorna, att det inte gick av för mindre än en middag på Blåa Björnen, och Pumblechook måste spänna för sin schäs och bjuda Hubbles och mrs Wopsle.

Mitt huvudsakliga minne av denna middag var, att jag kände mig och betraktades som ett påhäng. Var gång jag höll på att somna, väckte de mig och frågade, varför jag inte roade mig. Senare på kvällen deklamerade mr Wopsle Collins ode och kastade »sitt blodstänkta svärd med åskådån neder'. På vägen hem voro allesammans vid ett märkvärdigt gladt humör och sjöngo: »O Helga Fru!» Mr Wopsle skötte basen och försökte av alla krafter att ge oss den föreställningen, att han var mannen med de vita flygande lockarna, världens frommaste pilgrim. När jag slutligen kom i säng, var jag alldeles uttröttad och fullständigt övertygad om, att jag aldrig skulle tycka om Joes yrke. En gång hade jag drömt att få ägna mig åt det, men det var då, men det var helt annat nu.