Lysande förhoppningar/Kapitel 25
| ← Kapitel 24 |
|
Kapitel 26 → |
XXV.
Dagen innan jag blev myndig anmodades jag att besöka mr Jaggers. Jag gick i förhoppning att få veta något bestämt om min framtid.
Mr Jaggers mottog mig på sitt vanliga sätt, gratulerade mig, frågade efter mina skulder, gav mig en check på 9,000 kronor och upplyste att detta skulle bli min årliga inkomst, till dess min välgörare gåve sig till känna. Men om vem denne välgörare var iakttog han fortfarande absolut tystnad.
»När den personen uppenbarar sig», sade mr Jaggers, »upphör mitt uppdrag i den här affären. Det är allt vad jag har att säga.»
Vi skildes åt och jag vände mig till mr Wemmick. Jag ville ha ett råd av honom, hur jag skulle kunna hjälpa Herbert på fötter, men Wemmick var vid sitt kontorshumör.
»Hjälpa med kontanter?» frågade Wemmick torrt.
»Med något kontanter», svarade jag. Jag kom att erinra mig den obehagliga högen av räkningar därhemma. »Med något litet kontanter och kanske någon förbindelse på framtiden.»
»Mr Pip», sade Wemmick, »om vi skulle räkna på fingrarna namnen på de olika broarna ungefär upp till Chelsea Beach. Låt se: där är London Bridge, en, Southwark, två, Blackfriars, tre, Waterloo, fyra, Westminster, fem, Vauxhall, sex. Det blir sex som ni kan välja på.»
»Men jag förstår inte.»
»Välj en av broarna, mr Pip, och tag er en promenad på den och kasta pengarna i sjön, när ni kommit till mitten, och ni vet, var de blivit av. Hjälp en vän med dessa pengar och resultatet blir detsamma, men det är ett mycket onyttigare och ledsammare sätt.»
Jag kände Wemmick, och jag frågade honom, om detta också skulle vara hans svar hemma hos honom på Walworth.
»Mr Pip», svarade han allvarligt, »Walworth är ett, kontoret ett annat. Liksom gamlingen är en person, är nu Jaggers en annan. De måste hållas åtskills. Mina Walworths-åsikter får ni endast till livs i Walworth — här på kontoret har jag icke annat än officiella åsikter.»
Alltså beslöt jag mig för att besöka honom på Walworth, och mottogs som alltid välvilligt och hjärtligt. När jag kom dit, var icke Wemmick kommen än, men gamlingen väntade honom när som helst, och jag fördrev tiden med att sitta och nicka åt gamlingen.
Plötsligt frapperades jag av ett smällande ljud i väggen på ena sidan av kaminen och såg en liten träklaff med namnet »John» ramla ned. Den gamle mannen såg min förvåning och utropade triumferande: »Min son kommer!»
Vi gingo ut, och det var värt pengar att se Wemmick vifta åt mig från andra sidan »fästningsgraven», fast vi med lätthet kunde ha skakat hand tvärs över densamma. Gamlingen var så förtjust över att få draga upp vindbryggan, att jag inte brydde mig om att hjälpa honom, utan lugnt inväntade Wemmick, som för mig presenterade ett fruntimmer han hade i sällskap som miss Skiffins.
Miss Skiffins var en dam av något träaktigt utseende, något yngre förmodligen än mr Wemmick, och såg ut att vara en välbärgad dam. Hon tycktes emellertid vara en godhjärtad människa, stod i synnerligen gott förhållande till gamligen och var synbarligen en ofta sedd gäst. Ty när jag komplimenterat Wemmik för hans geniala sätt att annonsera sin ankomst, visade han mig en annan mekanisk träklaff med namnet »miss Skiffins.»
Wemmick och jag togo oss en promenad i trädgården, och där bragte vi åter på tal frågan om Herbert. Jag omtalade allt rörande honom, hans hem, hans karaktär, mitt förhållande till honom, och påpekade vilken fördel jag haft av hans sällskap, medan han säkerligen icke haft någon av mitt. Jag antydde vidare, att jag kanske gått i vägen för honom hos miss Havisham och uttryckte min önskan, att något av min lyckas återglans skulle falla på honom. Jag sökte Wemmicks råd, huru jag bäst skulle kunna bereda Herbert en omedelbar inkomst av, låt oss säga adertonhundra om året, bara för att hålla honom vid gott mod. Sedan kunde man ju skaffa honom delägareskap i någon liten affär. Jag upplyste att jag på intet vis ville att denna sak skulle komma till Herberts kännedom, och att Wemmick var den enda i världen jag kunde anförtro mig till.
»Det är sabla hyggligt av er allt det där», sade Wemmick. »Nåväl, det där får göras så småningom. Skiffins — det är hennes bror — är räkenskapsförare och speditör. Jag skall söka upp honom och se till vad som kan göras.»
Under den närmaste tiden hade vi många rådplägningar i ämnet. Vi hade fått tag i en ung och framåtsträvande köpman och skeppsredare, som nyligen etablerat egen affär, och som behövde biträde, kapital och som med tiden kanske också en kompanjon. Mellan honom och mig uppgjordes i all hemlighet kontrakt rörande Herbert och jag betalade fyratusen kronor kontant samt utfäste mig för diverse andra inbetalningar. Miss Skiffins broder skötte underhandlingarna. Wemmick övervakade det hela, men syntes aldrig personligen. Hela affären manövrerades så skickligt, att Herbert icke hade den minsta aning om min del däri. Jag skall aldrig glömma hans strålande, glada ansikte den eftermiddag, då han kom hem och berättade mig om en märklig nyhet, att han gjort bekantskap med en viss Clarriker (det var den unge köpmannens namn) och att denne Clarriker visat ett synnerligen stort intresse för honom, och att han trodde att det gynnsamma tillfället nu äntligen kommit. Alt eftersom hans utsikter dag efter dag blevo allt säkrare och hans hopp större, måste han ha ansett mig som en alltmer tillgiven och ömsint vän, ty jag hade den största svårighet att tillbakatränga tårar av glädje, när jag såg honom så lycklig. Och när han slutligen en dag ingick i Clarrikers firma och pratat en hel kväll om sin framgång och sin glädje, gick jag till sängs och grät på allvar av glädje, ty jag fröjdades över att mina »lysande utsikter», hade gjort någon människa lycklig.
En dag nämnde Estella, som jag ibland träffade hos mrs Brandley, där hon bodde, att hon skulle besöka miss Havisham och att miss Havisham önskade, att jag skulle följa med. Vi reste alltså dit. Det är onödigt att omtala att allt var sig likt i Satis House.
Det inträffade vid detta tillfälle att några skarpa ord växlades mellan Estella och miss Havisham. Det var första gången jag sett dem visa någon oenighet. Vi sutto vid brasan, och miss Havisham hade dragit Estellas arm under sin och höll hennes hand, men Estella sökte snart lösgöra sig. Hon hade mer än en gång förut visat sig otålig och hade snarare tolererat än mottagit och besvarat denna häftiga kärleksfullhet.
»Vad», sade miss Havisham, med gnistrande ögon, »är du trött på mig?»
»Endast lite trött på mig själv», svarade Estella, lösgjorde sin arm och gick bort till den stora spiseln, där hon stannade och såg in i elden.
»Tala sanning, du otacksamma!» ropade miss Havisham och slog häftigt med sin käpp i golvet, »du är trött på mig.»
Estella såg på henne med iskallt lugn och fortsatte därefter att blicka in i elden. Hennes intagande gestalt och vackra ansikte uttryckte inför den andras vilda upphetsning en absolut likgiltighet som verkade nästan grym.
»Du stock och sten», utropade miss Havisham. »Du kalla, kalla hjärta!»
»Vad nu?» sade Estella och behöll sin likgiltiga ställning där hon lutade sig mot spiselhyllan. »Förebrår ni mig för att vara kall? Ni?»
»Är du kanske inte det?» var det häftiga svaret.
»Ni borde veta det», sade Estella. »Jag är vad ni gjort mig till. Håll till godo med resultatet av ert beröm, ert tadel, er framgång, edra misstag — kort sagt, med mig.»
»Åh, se på henne, se på henne!» ropade miss Havisham bittert. »Se på henne, så hård och otacksam mot den den uppfostrat henne! Hur har jag inte slutit henne till detta stackars hjärta då det var blödande och sårat och hur har jag inte slösat år av ömhet på henne!»
»Det är åtminstone inte mitt fel att ni brydde er om att göra det», sade Estella, »för om jag kunde gå och tala då det skedde, så var det också allt jag kunde Men vad är det ni önskar? Ni har varit mycket god mot mig och jag är skyldig er allt. Vad fordrar ni av mig?»
»Kärlek», svarade den andra.
»Det har ni.»
»Det har jag inte», svarade miss Havisham.
»Fostermor», sade Estella utan att ändra sin ställning, utan att höja sin röst och utan att visa vare sig vrede eller ömhet. »Fostermor, jag har sagt att jag är skyldig er allt. Allt jag äger är ert. Allt vad ni givit mig Kan ni när ni vill ta tillbaka. Utom det, äger jag ingenting. Men om ni ber mig giva er det som ni aldrig givit mig, kan min tacksamhet och plikt ej göra det omöjliga.»
»Gav jag henne aldrig kärlek?» ropade miss Havisham och vände sig häftigt mot mig. »Gav jag henne inte en brinnande kärlek, alltid oskiljaktig från svartsjuka och smärta, eftersom hon kan tala så till mig! Låt henne kalla mig tokig, låt henne kalla mig tokig!»
»Varför skulle jag kalla er tokig», svarade Estella. »Finns det någon som känner edra avsikter hälften så bra som jag? Jag som satt på denna matta, på den lilla stolen som till och med nu står där vid er sida, och lärde mig edra läxor och såg upp i ert ansikte, då det var så besynnerligt att det skrämde mig.»
»Snart glömt», mumlade miss Havisham. Snart glömt.»
»Nej, icke glömt», svarade Estella, »icke glömt, utan inristat i mitt minne. När har ni funnit mig annorlunda än er uppfostran format mig? När har ni funnit mig glömsk av edra lärdomar? När har ni funnit mig någonsin lämna tillträde här» — hon lade handen på sitt hjärta — »för något som ni förbjudit? Var rättvis mot mig!»
»Så stolt, så stolt», mumlade miss Havisham och strök med båda händerna undan sitt gråa hår.
»Vem lärde mig att vara stolt?» svarade Estella. »Vem berömde mig då jag lärt min läxa?»
»Så hård, så hård!» mumlade miss Havisham med samma rörelse.
»Vem lärde mig att vara hård?» svarade Estella. »Vem berömde mig då jag kunde denna läxa?»
»Men att vara stolt och hård mot mig!» Miss Havisham nästan skrek av smärta då hon sträckte ut armarna. »Estella, Estella, Estella, att vara stolt och hård mot mig!»
Estella såg på henne ett ögonblick med ett slags lugn förvåning, men var för övrigt oberörd. I nästa ögonblick såg hon åter in i elden.
»Jag kan inte förstå», fortsatte hon efter en stunds tystnad och såg upp, »varför ni är så oresonlig då jag kommit för att hälsa på er efter en tids skilsmässa. Jag har aldrig glömt edra olyckor och deras orsak. Jag har aldrig varit er eller er uppfostran otrogen. Jag har aldrig visat någon svaghet, som jag kan anklaga mig själv för.»
»Skulle det vara svaghet att besvara min kärlek», utropade miss Havisham. »Men jo, jo, hon skulle kalla det så.»
»Jag börjar tro», sade Estella tankfullt, »att jag nästan förstår hur det kommer sig. Om ni hade uppfostrat er fosterdotter helt och hållet i dessa rums mörka fängelse och aldrig låtit henne veta att det fanns något dagsljus, i vilket hon ej en enda gång sett ert ansikte — om ni hade gjort det, och sedan, till exempel, velat att hon skulle förstå dagsljuset och veta allt om det, skulle ni då blivit besviken och ond?»
Miss Havisham, som satt med huvudet i sina händer, mumlade för sig själv och vaggade fram och tillbaka i sin stol, svarade ej.
»Eller», fortsatte Estella, »vilket passar bättre — om ni från det hennes intelligens började vakna, med all er energi och kraft lärt henne, att det fanns något sådant som dagsljus, men att det var hennes fiende och skulle förstöra henne, och att hon alltid skulle vända sig ifrån det, ty det hade fördärvat er och skulle fördärva henne — om ni gjort detta och sedan till exempel velat, att hon skulle se naturligt på dagsljuset och hon då inte kunde göra det, skulle ni då blivit besviken och ond?»
Miss Havisham svarade ännu ingenting.
»Därför», sade Estella, »måste man taga mig sådan jag blivit. Är jag bra, är det icke min förtjänst, är jag dålig, är det icke mitt fel, — jag är sådan jag är.»
Miss Havisham hade glidit ned på golvet, mitt ibland alla de vissnade bröllopsrelikerna, som lågo där. Jag passade på tillfället att lämna rummet — jag hade sökt komma därifrån hela tiden — sedan jag med en rörelse av min hand fäst Estellas uppmärksamhet på miss Havisham.
Då vi nästa dag lämnade Satis House, var allt mellan Estella och miss Havisham som förut. Inga nya uppträden hade ägt rum. Miss Havishams sätt mot Estella hade icke undergått någon förändring, med undantag av att jag tyckte mig kunna läsa en viss fruktan i hennes ögon.
Det är mig omöjligt att vidröra detta kapitel ur mitt liv utan att nämna Bentley Drummles namn, ehuru det bjuder mig emot.
Vid den societsbal i Richmond, där Estella överglänste alla andra skönheter, hängde den drumlige Drummle så ivrigt efter henne — synbarligen med hennes medgivande — att jag begagnade första tillfälle att få tala med henne om honom. Det var vid balens slut.
»Är ni trött, Estella?»
»Ganske trött, Pip.»
»Ni borde vara det.»
»Säg hellre, att jag icke borde vara det. Ty jag har mitt brev till Satis House att skriva innan jag går till sängs.»
»Meddelande kvällens erövring?» sade jag. »En något mager erövring, Estella.»
»Vad menar ni? Jag visste icke att jag gjort någon.»
»Estella», sade jag, »titta på den unge mannen där borta i hörnet, han som nu ser hitåt.»
»Varför skall jag se på honom?» svarade Estella, med ögonen fästade på mig i stället. »Vad är det hos den unge mannen därborta i hörnet som är värt att se på?»
»Ja, det är just den fråga, jag tänkte göra er», svarade jag. »Ty han har hängt i ert sällskap hela kvällen.»
»Mygg och all slags flygfän», svarade Estella, med en blick på honom, »svärma kring ljuset. Kan ljuset rå för det?»
»Nej», svarade jag. »Men kan icke Estella rå för det?»
»Nåja», sade hon efter ett ögonblick, i det hon skrattade. »Kanske. Jo. Som ni vill»
»Men, Estella, hör på mig. Det gör mig ont, att ni skall uppmuntra en man så illa ansedd som Drummle. Ni vet att han är illa sedd.»
»Än sen?» sade hon.
»Ni vet att han är frånstötande icke blott till det yttre utan även till det inre. En dålig, elak, lömsk, dum gynnare.»
»Än se'n?» sade hon.
»Ni vet att han har intet annat värdefullt än pengar och en löjlig rad av tomhuvade anor. Vet ni inte det?»
»Än se'n?» sade hon åter. Och för var gång öppnade hon sina vackra ögon allt vidare.
För att slippa höra denna entoniga fråga än en gång, upprepade jag den med eftertryck:
»Än se'n? Jo, det gör mig ont.»
Om jag nu blott kunnat tro, att hon favoriserade Drummle för att göra mig — mig — olycklig, skulle jag ha känt mig lugnare. Men inte ens den illusionen unnade hon mig.
»Pip», sade hon och såg ut över rummet, »var icke narraktig. Låt oss nu tala om något annat.»
»Nej, det är om detta vi skola tala. Jag kan inte tåla att folk skall säga: ’Hon kastar bort sig för en så'n tölp, den sämste av alla’.»
»Men jag kan», sade Estella.
»Åh var icke så stolt, Estella, och så oböjlig.»
»Kalla mig stolt och oböjlig», svarade hon, »och i samma andetag beskylla mig för att kasta bort mig på en tölp.»
»Ni gör det», sade jag häftigt. »Jag har sett er skänka honom leenden och ögonkast denna dag, sådana som ni aldrig skänker — mig.»
»Vill ni då», sade Estella, och vände sig plötsligt om med en allvarlig blick, »att jag skall bedraga och förgöra er?»
»Ämnar ni bedraga och förgöra honom, Estella?»
»Ja, och många andra — alla utom er. Se där miss Brandley. Inte ett ord mer om detta.»