Madame Bovary/31
| ← VI |
|
VIII → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
VII.
Hon visade ett stoiskt lugn dagen därpå, då maître Hareng, exekutorn, med två vittnen infann sig hos henne för att företaga utmätningen.
De började i Bovarys arbetsrum och skrevo ej upp det frenologiska huvudet, vilket betraktades som verktyg för hans yrke, men de räknade i köket tallrikar, grytor, stolar, ljusstakar, och i hennes sängkammare alla småsakerna på étagèren. De granskade hennes klänningar, linnet, toalettrummet, och hela hennes liv utbreddes för dessa tre herrars blickar, likt ett kadaver som man obducerar.
Maître Hareng, en mager figur i svart igenknäppt rock och vit halsduk, frågade oupphörligt:
— Ni tillåter väl, min fru? Ni tillåter väl?
Han utropade ofta:
— Charmant! — Mycket vackert!
Sedan började han åter skriva och doppade pennan i bläckhornet, som han höll i den vänstra handen.
Då de hade slutat nere i rummen gingo de upp på vinden.
Där stod ett skrivbord, där hon förvarade Rodolphes brev. Hon måste öppna det.
— Ah, en brevväxling! sade maître Hareng med ett hemlighetsfullt småleende. Men ni måste ursäkta — ty jag får lov att förvissa mig om att lådan inte innehåller andra saker.
Och han skakade lätt på papperen, liksom för att rista ur napoleond'orer. Då greps hon av förbittring, när hon såg denna grova hand med fingrar röda och mjuka som sniglar röra vid dessa sidor, vid vilkas genomläsning hennes hjärta klappat så våldsamt.
Äntligen gingo de sin väg! Felicité kom in. Hon hade skickat ut henne för att möta Bovary och hindra honom från att komma hem; rättstjänaren, som kvarlämnades för att bevaka de utmätta sakerna, förde de upp på vinden, där han lovade att hålla sig stilla.
Charles föreföll henne nedslagen den kvällen. Emma betraktade honom förstulet med en ångestfull blick och trodde sig läsa anklagelser i hans pannas veck. När sedan hennes ögon stannade på den med kinesiska solfjädrar prydda kaminen, på de veckrika gardinerna, fåtöljerna, alla dessa saker, som hade förljuvat allt det bittra i hennes liv, greps hon av ånger eller snarare av en oändlig saknad, som ökade hennes lidanden i stället för att stilla dem. Charles satt med bägge fötterna på spiselgallret och rörde i elden.
En gång gjorde rättstjänaren något buller där uppe; han hade troligen ledsnat på att sitta stilla i sitt gömställe.
— Går någon däruppe? sade Charles.
— Nej! svarade hon, det är en av vindsluckorna som står öppen och som blåsten tar i.
Följande dag, som var en söndag, for hon in till Rouen för att gå till alla bankirer som hon kände till namnet på. De voro på landet eller bortresta. Hon lät ej avskräcka sig, och av alla, som hon träffade, begärde hon pengar, försäkrade att hon måste ha pengar, att hon skulle betala igen dem. Några skrattade henne mitt i ansiktet, alla sade nej.
Klockan två sprang hon till Léon och knackade på hans dörr. Ingen öppnade. Slutligen kom han ut.
— Vad vill du?
— Kommer jag olägligt?
— Nej — men —
Och han erkände att hans hyresvärd ej tyckte om att han tog emot »fruntimmer».
— Jag har någonting att säga dig, återtog hon. Kom med.
Och de gingo till Hôtel de Boulogne.
Då de kommo upp på sitt rum drack hon ett stort glas vatten. Hon var mycket blek. Hon sade till honom:
— Léon, du måste göra mig en stor tjänst.
Hon tryckte hårt bägge hans händer och tillade:
— Jag behöver 8,000 francs!
— Du är tokig!
— Inte ännu!
Hon berättade historien om utmätningen, skildrade sin nöd, ty Charles var okunnig om alltsammans, hennes svärmor kunde inte tåla henne, gubben Rouault förmådde ingenting, men han, Léon, skulle gå ut i staden och skaffa den oundgängliga summan.
— Huru tycker du att — ?
— Vad du är feg! utropade hon.
Han stirrade på henne och sade:
— Du överdriver. Kanske man skulle kunna stoppa till munnen på din björn med tusen francs.
Det var ett skäl till att försöka göra sitt bästa; det var inte möjligt annat än att han skulle kunna komma över 3,000 francs. För övrigt kunde ju Léon ikläda sig hennes förbindelser.
— Gå! Försök! Du måste! Skynda dig! Gör allt vad du kan! Jag skall älska dig dubbelt så högt!
Han gick, men kom tillbaka om en timme och sade i högtidlig ton:
— Jag har varit hos tre personer — fåfängt!
De sutto mitt emot varandra vid var sitt hörn av kaminen, orörliga, utan att växla ett ord. Emma höjde föraktfullt på axlarna, och han hörde henne mumla:
— Om jag vore i ditt ställe skulle jag nog skaffa pengar!
— Var då?
— På din byrå!
Och hon betraktade honom.
Ett infernaliskt mod strålade ur hennes lågande ögon, och hon insvepte honom i en förförisk, vällustig blick; den unge mannen kände sig för svag att stå emot denna viljekraftiga kvinna, som rådde honom till ett brott. Då blev han rädd, och för att undvika alla förklaringar slog han sig för pannan och utropade:
— Morel kommer ju tillbaka i kväll! Han säger nog inte nej, hoppas jag (det var en av hans vänner, son till en mycket rik köpman), och jag skall komma till dig med pengarna i morgon, tillade han.
Emma tycktes ej mottaga denna förhoppning med den glädje han hade tänkt sig. Misstänkte hon att det var en osanning? Han fortfor rodnande:
— Men om jag inte har kommit till klockan tre så vänta mig inte längre, min älskling. Ursäkta mig, men nu måste jag gå. Farväl!
Han tryckte hennes hand, men han kände att den var alldeles slapp. Emma hade ej längre styrka att hysa några känslor. Klockan slog fyra, och hon steg upp för att vända om till Yonville, lydande vanans makt som en automat.
Det var vackert väder; det var en av dessa klara och kalla marsdagar, då solen strålar på en ljus himmel. Söndagsklädda Rouendamer voro ute och promenerade; de sågo helt glada ut. Hon kom till torget utanför kyrkan. Aftonsången var nyss slut; folkmassan strömmade ut genom de tre portalerna som en flod genom tre brovalv, ock utanför huvudingången stod schweizaren orörligare än en klippa.
Då påminde hon sig den dag, då hon full av oro och förhoppningar hade inträtt i detta högvälvda mittskepp, som utbredde sig framför henne mindre djupt än hennes kärlek, och hon fortfor att gå, gråtande under sin slöja, huvudyr, vacklande, nära att svimma.
— Se upp! ropade en röst från en inkörsport som man öppnade.
Hon stannade och drog sig undan; en tilbury rullade förbi henne, dragen av en frustande svart häst, som kördes av en elegant herre i sobelpäls. Vem var det? Hon kände igen honom — vagnen var försvunnen.
— Det var ju han, vicomten! Hon vände sig om, gatan var tom. Och hon blev så modfälld och nedslagen att hon måste stödja sig mot en vägg för att ej falla omkull.
Sedan tänkte hon att hon hade misstagit sig. Hon visste ej vad hon skulle tänka. Allt inom och utom henne övergav henne. Hon kände att hon var förlorad, att hon hjälplöst rullade ner i bottenlösa avgrunder, och hon blev nästan glad då hon kom till Röda korset och fick syn på den hedersmannen Homais, som stod och såg på huru man lastade en stor låda med apotekssaker på Svalan. Han höll i handen, inknutna i en näsduk, sex cheminots, som han köpt åt sin fru.
Fru Homais tyckte mycket om dessa små turbanformiga vetebullar, som man äter under fastan: ett slags bröd, som brukades under medeltiden, kanske redan under korstågen, och som forntidens normander gärna åto, i det de vid facklornas gula sken, mellan stånkorna med kryddat vin och de ofantliga stekarna, tyckte sig se uppstaplade saracenhuvud som man bjöd dem att sluka. Apotekarens hustru åt dem alldeles på samma sätt, heroiskt, oaktat sina klena tänder; varje gång herr Homais reste till staden uraktlät han heller aldrig att köpa hem sådana bröd åt henne.
— Förtjust att se er! sade han och räckte Emma handen för att hjälpa henne att stiga upp i Svalan.
Sedan lade han upp brödknytet i nätet och stod där barhuvad med korslagda armar i en tankfull attityd à la Napoléon.
Men då den blinde som vanligt visade sig nedanför kullen utropade han:
— Jag kan inte förstå att myndigheterna tillåta ett sådant tiggeri! Man borde arrestera sådana där individer, tvinga dem att arbeta! Civilisationen kryper sannerligen framåt som en sköldpadda! Vi stå där och stampa mitt i barbariet!
Den blinde sträckte fram sin hatt vid vagnsdörren.
— Han har en skrofulös åkomma! sade apotekaren.
Och ehuru han mycket väl kände till den stackars saten, låtsade han sig se honom för första gången, mumlade orden »hornhinna, förtjockad hornhinna, sclerotisk, facies», och frågade därefter i faderlig ton:
— Har du haft den där förfärliga åkomman länge, min vän? Det vore bättre om du höll diet i stället för att supa dig full på krogen.
Han uppmanade honom att dricka gott vin och äta närande kötträtter. Den blinde fortfor med sin sång; han tycktes för övrigt nästan vara idiot. Slutligen öppnade herr Homais sin börs.
— Se här har du en sou, ge mig tillbaka två liarder, och glöm inte mina föreskrifter, du skall ha nytta av dem.
Hivert tillät sig att högt uttala sina tvivelsmål rörande deras verkan. Men apotekaren försäkrade att han skulle bota honom med en antiflogistisk salva, som han själv hittat på, och han uppgav sin adress:
»Herr Homais, nära saluhallen, allmänt känd.»
— Nå, sade Hivert, nu skall du också till tack spela komedi för oss.
Den blinde sjönk ner på sina knän, kastade tillbaka huvudet, rullade med sina grönaktiga ögon, räckte ut tungan och gned sig på magen med bägge händerna, i det han utstötte ett slags dovt tjut, som en utsvulten hund. Emma kände vämjelse vid denna syn och kastade över axeln till honom ett femfrancsstycke. Det var hela hennes förmögenhet. Hon fann det storartat att kasta bort den så där.
Vagnen hade satt sig i rörelse, då herr Homais plötsligt sträckte sig ut genom fönstret och ropade:
— Ingen mjöl- eller mjölkmat! Begagna ylle närmast kroppen och håll de sjuka kroppsdelarna i enbärsrök!
Emma kände sig dödstrött, och hon kom hem till Yonville slö, modlös, nästan sovande.
Hände vad som vill! tänkte hon.
Och för övrigt vem vet! Kanske kunde någon oförutsedd händelse inträffa? Lheureux kunde ju dö.
Klockan 9 på morgonen väcktes hon av sorlande människoröster nere på torget. Vid saluhallen hade en folkmassa skockat sig omkring ett stort anslag, som var fastklistrat på en av pelarna, och hon såg Justin stiga upp på en granitstolpe och riva sönder affischen. Men i detsamma grep lantpolisen honom i kragen. Herr Homais kom ut ifrån apoteket, och mitt i folkmassan stod gumman Lefrançois, som tycktes orera vitt och brett.
— Frun! Frun! utropade Felicité, som störtade in. Det är skamlöst!
Och den stackars flickan räckte henne helt uppskakad ett gult papper, som hon nyss ryckt bort från porten. Emma kastade en blick därpå. Det var ett tillkännagivande att allt hennes bohag var till salu.
De betraktade varandra tyst. Matmodern och pigan hade ingen hemlighet för varandra. Slutligen suckade Felicité:
— Om jag vore som frun skulle jag gå till herr Guillaumin.
— Tror du — ?
Denna fråga betydde:
— Du, som känner till huset genom betjänten, har du hört om hans herre någonsin har talat om mig?
— Ja, gå dit, det ångrar ni inte.
Hon gjorde toalett, tog på sig sin svarta klänning och sin kapotthatt med pärlbroderierna, och för att ingen skulle se henne (det var fortfarande mycket folk på torget) gick hon en omväg utom köpingen, utmed flodstranden. Hon stannade helt andfådd utanför notariens grindar; himlen var mulen och det snöade litet.
Vid ljudet av ringklockan visade sig Théodore i röd väst på trappan; han kom och öppnade för henne nästan familjärt, som för en gammal bekant, och förde in henne i matsalen.
En porslinskamin med brinnande brasa stod under en kaktus, som fyllde hela nischen, och på de imiterade ektapeterna sutto tavlor i svarta träramar, Steubens Esmeralda och Potifars hustru av Schopin. Det dukade bordet, två karottvärmare av silver, de slipade kristallhandtagen på dörrarna, golvet och möblerna, allt var blankt och putsat; det var kulörta glas i fönstren.
Just en sådan matsal skulle jag vilja ha, tänkte Emma.
Notarien inträdde, klädd i broderad nattrock och rökmössa av brun sammet på sitt skalliga huvud.
Sedan han bett henne sitta ner satte han sig att äta frukost, efter att ha bett om ursäkt för sin oartighet.
— Min herre, sade hon, jag skulle vilja be er —
— Om vad, min fru? Säg ut.
Hon började skildra sin belägenhet för honom.
Maître Gruillaumin kände till den förut, ty han stod i hemlig förbindelse med klädeshandlaren, som alltid skaffade honom pengar till de lån han upptog för sina klienters räkning.
Han kände alltså till (bättre än hon till och med) den långa historien om hennes reverser och huru de småningom växt till sitt nuvarande belopp.
Hon uppblandade sin berättelse med beskyllningar mot Lheureux, på vilka notarien då och då svarade med ett eller annat intetsägande ord. Under det han åt sin kotlett ock drack sitt te, borrade han ner hakan i sin himmelsblåa halsduk, som pryddes av två diamantnålar förenade med en liten guldkedja, och ett egendomligt, förbindligt småleende, som kunde tydas på många sätt, lekte på hans läppar. Men då han såg att hon var våt om fötterna sade han:
— Sätt upp foten på kaminen — högre — på porslinsfrisen.
Hon var rädd att smutsa ner den. Men notarien sade i artig ton:
— Det som är vackert kan inte göra någon skada.
Nu försökte hon väcka hans medlidande och blev själv rörd, under det hon berättade honom om sina försakelser och alla de inskränkningar hon måst underkasta sig inomhus. Han förstod detta så väl — en elegant dam som hon! Och fortfarande med att äta sköt han sin stol närmare henne, så att hans knä snuddade vid hennes känga, vars våta sula ångade, stödd mot kaminen.
Men då hon begärde tusen francs knep han ihop läpparna och förklarade sig sedan mycket ledsen över att hon ej långt för detta anförtrott honom förvaltningen av sin ekonomi, ty det fanns hundra bekväma sätt, till och med för ett fruntimmer, att göra sina pengar vinstgivande. Man skulle med säkerhet kunnat göra förträffliga spekulationer antingen i Grumesnils torvmossar eller genom att köpa jordlotter omkring Havre, och han kom henne att sjuda av raseri vid tanken på de sagolika summor, som hon sannolikt kunnat förtjäna.
— Hur kommer det sig, frågade han, att ni inte har vänt er till mig?
— Jag vet inte, sade hon.
— Varför? Ni var således rädd för mig? Det är tvärtom jag som bort beklaga mig över er. Vi känna varandra knappast! Och ändå intresserar jag mig varmt för er; jag hoppas att ni inte tvivlar på det?
Han räckte fram sin hand, fattade hennes, kysste den med ett glupskt uttryck i sina ögon och behöll den sedan kvar på sitt knä, och han lekte med hennes fingrar, allt under det han viskade en hel mängd galanta fraser.
Hans hesa röst jollrade som en porlande bäck, en gnista sköt från hans pupiller genom de speglande glasögonen, och han strök med händerna över Emmas bara arm innanför klänningsärmen. Hon kände hans flämtande andedräkt på sin kind. Han generade henne i hög grad.
Hon reste sig hastigt och sade till honom:
— Min herre, jag väntar!
— På vad? sade notarien, som plötsligt vart blek som ett lik.
— På pengarna.
— Men —
Nu brast det löst:
— Nåväl — ja!
Han släpade sig på knä fram till henne, utan förbarmande med sin nattrock.
— Av nåd, gå inte! Jag älskar er!
Han tog henne om livet.
Allt blodet strömmade till fru Bovarys ansikte. Hon vek undan med hotande min och utropade:
— Ni begagnar er oblygt av min nödställda belägenhet, min herre! Jag är beklagansvärd, men jag är inte fal!
Hon gick.
Notarien satt kvar helt häpen med ögonen fästade på sina vackra broderade tofflor. De voro en present av en älskarinna. Åsynen av dem tröstade honom slutligen. För övrigt tänkte han att en sådan historia skulle ha fört honom alldeles för långt.
Vilken usling! En sådan nedrighet! tänkte hon, där hon ilade fram under asparna vid vägkanten. Missräkningen ökade ännu mera harmen över att någon vågat kränka hennes blygsamhet; ödet tröttnade då aldrig att förfölja henne, tänkte hon, och denna tanke gjorde henne stolt. Aldrig hade hon känt en sådan aktning för sig själv eller ett sådant förakt för alla andra. Hon var i en krigisk sinnesstämning. Hon skulle ha velat slå männen, spotta dem i ansiktet, krossa dem allesammans, och hon fortfor att skynda vägen framåt, blek, skälvande, sjudande av raseri, stirrande med tårfylld blick mot den tomma horisonten och liksom njutande av det hat, som var nära att kväva henne.
Då hon fick sikte på deras hus blev hon som förlamad. Hon kunde ej ta ett steg framåt; hon måste det emellertid — vart skulle hon annars ta vägen?
Felicité väntade henne i portgången.
— Nå?
— Nej! sade Emma.
Och under en kvarts timme hjälptes de åt att uppräkna de olika personer i Yonville, som möjligen skulle vara sinnade att hjälpa henne. Men vid varje namn, som Felicité uppgav, svarade Emma:
— Omöjligt! Han ville inte!
— Och herrn, som snart kommer hem!
— Jag vet det nog. Låt mig få vara ensam.
Hon hade försökt allt.
Nu återstod ingenting att göra, och då Charles kom skulle hon alltså säga till honom:
— Vänd om igen. Mattan, som du går på, tillhör oss ej längre. Här i huset rår du ej om en möbel, en knappnål, ett halmstrå, och det är jag som har ruinerat dig!
Han skulle brista i gråt, men sedan den första smärtsamma överraskningen var förbi skulle han förlåta.
— Ja, mumlade hon och gnisslade med tänderna, han skall förlåta mig, han — ! Om han också hade en million att bjuda mig skulle jag inte förlåta honom, att han kommit i min väg! Nej — aldrig! Aldrig!
Tanken på Bovarys överlägsenhet över henne gjorde henne utom sig. Och för övrigt, antingen hon bekände eller icke skulle han ändå snart få veta vad som hänt; hon måste alltså invänta detta förfärliga uppträde och böja sig under hans ädelmod. Hon tänkte på att vända om till Lheureux — men vad tjänade det till? Att skriva till sin far — det var för sent, och kanske ångrade hon sig nu att hon ej givit vika för den andre. Då hörde hon hovslag på vägen. Det var Charles; han öppnade grinden, han var vitare i ansiktet än kalkrappningen på muren. Hon störtade utför trappan och smög sig över torget, och märens fru, som stod utanför kyrkan och pratade med Lestiboudois, såg henne gå in till uppbördsmannen.
Hon skyndade till fru Caron för att tala om det. De båda fruntimren gingo upp på vinden; de gömde sig bakom det nytvättade linnet, som hängde på klädstrecken, och kunde därifrån se över hela Binets rum.
Han var ensam i sin vindskammare, sysselsatt med att svarva. Det ljusgula fratet rök om svarvstolen som gnistorna om en galopperande hästs hovar; de båda hjulen vredo sig brummande. Binet smålog och tycktes helt och hållet försjunken i en ostörd lycksalighet.
— Ah, där är hon! sade fru Tuvache.
Men tack vare svarvstolens dån var det knappast möjligt att höra vad hon sade.
Slutligen tyckte damerna sig höra ordet francs, och gumman Tuvache viskade:
— Hon ber honom om uppskov med sina kontributioner.
— Troligen! svarade den andra.
De sågo henne gå av och an och betrakta servettringarna, ljusstakarna och ledstångskulorna, under det att Binet belåtet strök sig om hakan.
— Tänker hon beställa någonting av honom? sade fru Tuvache.
— Nej, han säljer ju aldrig någonting! invände hennes grannfru.
Uppbördsmannen tycktes höra på henne med uppspärrade ögon som om han ej begrep. Hon fortfor att tala ömt och bönfallande. Hon närmade sig. Hennes bröst flämtade; de stodo tysta.
— Koketterar hon för honom? sade fru Tuvache.
Binet var röd ända upp till hårfästet. Hon fattade hans händer.
— Nej, det är för starkt!
Hon föreslog honom troligen någonting avskyvärt, ty uppbördsmannen — och han var ändå en tapper karl, han hade kämpat vid Bautzen och Lützen, varit med om det franska fälttåget och till och med varit föreslagen till hederslegionen — ryggade plötsligt tillbaka, som om han fått se en orm, och utropade:
— Min fru, vad tänker ni på?
— Sådana där kvinnor borde ha stryk! sade fru Tuvache.
— Vart har hon tagit vägen? sade fru Caron.
Ty under dessa ord hade hon försvunnit, och då de sågo, att hon skyndade ned åt storgatan och vek av till höger, som om hon ämnade sig till kyrkogården, visste de ej vad de skulle tro.
— Jag kväves! sade hon, då hon kom in till gumman
Rolet, snör upp min klänning!
Hon föll snyftande ner på sängen. Amman bredde över henne en kjol och ställde sig bredvid henne. Då hon ej svarade gick gumman och tog sin spinnrock och satte sig att spinna lin.
— Nej, sluta med det där! viskade Emma, som trodde sig höra Binets svarvstol.
— Vad går åt henne? undrade amman. Varför kommer hon hit?
Hon hade skyndat dit, driven av ett slags fasa, som jagade henne hemifrån.
Hon låg på ryggen, orörlig och med stirrande blick. Hon urskilde knappast föremålen, fastän hon ansträngde hela sin synförmåga med en idiotisk ihärdighet. Hon betraktade sprickorna i väggen, två eldbränder, som lågo och röko i spiseln, och en lång spindel, som gick på takbjälken över hennes huvud. Slutligen samlade hon sina tankar. Hon erinrade sig en dag — tillsammans med Léon — o vad det var länge sedan! Solen lyste över floden och kaprifolierna doftade. Hennes minnen ryckte henne med sig som i en virvlande ström, och snart kom hon även att erinra sig föregående dag.
— Vad är klockan? frågade hon.
Gumman Rolet gick ut och tittade på solen, kom därefter in och sade:
— Snart tre.
— Tack!
Han skulle komma. Det var säkert! Han hade fått pengar. Men han skulle kanske gå till hennes bostad, han anade ju icke var hon var, och hon tillsade amman att springa hem och ta honom med sig.
— Skynda er!
— Ja, kära frun, jag går!
Hon förvånade sig nu över att hon ej tänkt på honom genast; han hade givit henne sitt löfte i går och det skulle han ej svika. Hon tyckte sig redan vara hos Lheureux och breda ut de tre tusenfrancssedlarna på hans pulpet. Sedan skulle hon hitta på en historia för att förklara saken för Bovary. Men vilken?
Emellertid dröjde amman länge borta. Men som det ej fanns någon klocka i hennes stuga var Emma rädd att hon misstog sig om tiden och inbillade sig ha väntat längre än hon verkligen gjort. Hon började gå av och an i trädgården, steg för steg; hon gick framåt den lilla gångstigen utmed bäcken och vände hastigt om, i hopp att gumman kommit tillbaka en annan väg. Trött på att vänta, bestormad av misstankar, som hon sköt undan, satte hon sig slutligen i en vrå och blundade, med händerna för ögonen. Hon visste ej om hon varit där ett sekel eller en minut. Grinden gnisslade; hon störtade upp, men innan hon hunnit fråga hade gumman Bolet redan sagt:
— Han fanns inte där.
— Huru?
— Nej! Och herrn gråter. Han ropar på er. Man söker efter er.
Emma svarade icke. Hennes bröst flämtade, hon såg sig omkring med rullande ögon, under det att bondgumman, förskräckt över uttrycket i hennes ansikte, instinktlikt drog sig undan, troende att hon blivit tokig. Plötsligt slog hon sig för pannan och uppgav ett anskri, ty minnet av Rodolphe hade ljungat genom hennes själ som en klar blixt i mörka natten. Han var så god, så finkänslig, så ädel! Och för övrigt, om han tvekade att göra henne denna tjänst skulle hon nog veta tvinga honom genom att med en enda blick erinra honom om deras förlorade kärlek. Hon skyndade alltså till la Huchette, utan att tänka på att hon stod i begrepp att själv föreslå detsamma som nyss gjort henne så förgrymmad, eller ha den minsta aning om denna förnedring.