Markens gröda/Kap 06

←  Kapitel 5

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 6

Kapitel 7  →

VI.

I dag skall tjuren bort ifrån gården. Den har blivit ett kolossalt kreatur och alltför dyrbart att hålla här på nybygget. Isak skall ned till bygden med den, sälja den och få en passande ungtjur med sig tillbaka.

Det är Inger, som genomdrivit detta, och Inger visste väl vad hon gjorde, då hon fick Isak i väg just i dag.

Skall du gå, så måste det vara i dag, sade hon. Tjuren är vintergödd, vintergödda slaktdjur stå högt i pris på våren, han kan skickas till staden, och där betala de stora pengar. — Ja, ja, sade Isak. — Det värsta är, om tjuren skulle bli oregerlig på vägen. — Det svarade Isak inte på. — Men nu har han ju varit ute en veckas tid och vant sig litet. — Isak teg. Men han hängde på sig en stor slidkniv och tog ut tjuren.

Å, vilken bjässe, skinande och fruktansvärd! Länderna gungade på honom, när han gick. Han var ganska kortbent. När han sprang, bröt han ned ungskog med bringan. Han var som ett lokomotiv. Halsen var tjock ända till oformlighet, och i denna hals bodde en elefants styrka.

Bara han nu inte blir ilsken och oregerlig för dig, sade Inger. — Isak svarade: Ja, då får jag slakta honom på vägen och bära köttet.

Inger satte sig ned på trapphällen. Hon hade plågor och var flammig i ansiktet. Hon hade hållit sig på benen, tills Isak gick. Nu försvann han med tjuren i skogen, och Inger kunde jämra sig utan risk. Lille Eleseus talar redan och frågar: Mamma ont? — Ja, ont. — Han härmar modern, tar sig åt ryggen och jämrar sig. Lille Sivert sover.

Inger tar Eleseus med sig in, ger honom saker att leka med på golvet och går själv till sängs. Stunden var kommen. Hon är hela tiden vid full sans, håller ögonen på Eleseus, kastar blicken bort till väggen och ser vad klockan är. Hon skriker inte, rör sig knappast. En kamp försiggår i hennes inälvor, en börda glider plötsligt ifrån henne. Nästan i samma ögonblick hör hon ett främmande skrik i sin säng, en liten välsignad röst kvider, och nu har hon ingen ro, utan reser sig upp och ser nedåt sängen. Vad ser hon? Hennes ansikte blir i detsamma askgrått och uttryckslöst, vettlöst, ett stönande höres, det är så onaturligt, så omöjligt, det är som ett hemskt tjut ur hennes inre.

Hon sjunker tillbaka i sängen. En minut förgår. Hon har ingen ro. Det lilla skriket i sängen blir starkare. Hon lyfter sig upp och tittar. Herre Gud, det värsta av allt! Intet förbarmande! Det var till på köpet ett flickebarn!

⁎              ⁎
⁎

Isak hade kanske inte hunnit en halv mil ännu, det var en knapp timme sedan han lämnade gården. På tio minuter var barnet fött och bragt om livet…

Isak kom hem igen på tredje dagen. Han ledde med sig en svältfödd ungtjur, som knappast kunde röra sig, därför hade vägen blivit så lång.

Hur gick det? frågade Inger, och ännu var hon själv så sjuk och medtagen.

Det hade gått någorlunda. Ja, ja, tjuren hade ju varit oregerlig den sista halvmilen, och Isak hade måst binda honom och hämta hjälp från bygden. När han sedan kom tillbaka, hade tjuren slitit sig och inte stått att finna på en stund. Nåja, det gick ju alltsammans, handelsmannen, som köpte slaktdjur till staden, hade betalat bra. — Och här är nu den nya tjuren, sade Isak. Låt barnen komma och se på honom!

Det var samma intresse för varje nytt boskapsdjur. Inger såg på tjuren och kände på honom, frågade efter priset; lille Sivert fick sitta på hans rygg. — Jag saknar stortjuren så mycket, sade Inger, han var så blank och präktig. Bara de nu slakta honom väl!

Dagarna upptogos av jordbruksarbete, kreaturen voro utsläppta, i det tomma fähuset stod potatis i lådor och bingar för att gro. Isak sådde till och med mera säd i år och använde all sin flit på att få den sådd i rätt tid. Han anlade sängar till morötter och rovor, och Inger sådde frö. Allt gick som förr.

Inger gick en tid med en höpåse över magen för att se tjock ut. Hon minskade litet på höet dag efter dag och kastade till slut bort påsen. Isak lade slutligen en dag märke till det och frågade förvånad: Hur var det, blev det inte något den här gången? — Nej, sade hon, inte den här gången. — Jaså, varför det? — Det hände sig väl så. Tänk, Isak, innan du får bryta upp allt det här som vi se! — Gick det galet för dig? frågade han. — Ja. — Jaså. Tog du inte själv någon skada? — Nej. Jag har så ofta tänkt på, att vi borde skaffa oss en gris. — Isak, sen i vändningen, svarade om en stund: Ja, en gris, det har jag tänkt på var vår. Men så länge det inte blir mer potatis och mer småpotatis och säd, ha vi ingenting att ge honom. Vi få nu se i år. — Det vore så gott att ha en gris. — Ja.

Dagarna gå. Det kommer regn, om åker och äng stå vackra i år, skall det väl bli något! Små och stora händelser inträffa, det är mat, sömn och arbete, det är söndagar med ansiktstvättning och hårkamning, Isak sitter i en röd skjorta, som Inger har sytt. Så händer det sig, att deras stilla liv oroas av en större tilldragelse: en tacka med lamm har fastnat i en bergsklyfta. De andra fåren komma hem om kvällen, Inger saknar genast de två liv som fattas, Isak måste ut och leta. Och Isaks första tanke är, att när det nu måste gå så galet, är det i alla fall tur, att det är söndag, så att han inte behöver försumma sitt arbete. Han letar i timtal, det är en ändlös betesmark, han går och går. Hemma är hela huset i spänning, mor tystar på sina barn helt kort: Två får är borta, håll er tysta! Alla deltaga i bekymret, hela det lilla samhället, till och med korna märka, att något ovanligt är på färde och råma, ty Inger är ibland ute och lockar med hög röst utåt skogen, fast det snart är mörkt. Det är en händelse i ödemarken, en gemensam olycka. När Inger har lagt barnen, går hon också själv ut och letar. Ibland ropar hon, men får intet svar, Isak är väl så långt borta.

Var i all världen äro fåren? Vad har hänt dem? Är björnen ute? Har vargen kommit över fjället från Sverige och Finland! Ingendera delen. När Isak finner tackan, står hon fastkilad i en bergsklyfta med brutet ben och upprivet juver. Hon måste ha stått där länge, ty fastän hon är svårt sårad, har hon gnagt av gräset inpå bara marken omkring sig. Isak lyfter upp tackan och räddar henne. Det första hon gör är att söka bete. Lammet börjar strax dia, det är rena läkedomen för det stackars sårade juvret att bli tömt.

Nu söker Isak upp stenar och fyller den farliga bergsklyftan, den lömska klyftan, den skall aldrig mer bryta benet av något får! Isak använder läderhängslen. Han tar av sig dem och spänner dem om tackan, så att det uppslitna juvret hålles på sin plats. Sedan tar han tackan på axeln och går hem med henne. Lammet följer efter.

Och sedan? Spjälor och tjäromslag. Om några dagar begynner tackan slå med det sjuka benet, för att såret svider och håller på att läkas. Jo, allt blir bra igen — till nästa gång något händer.

Det dagliga livet och dess tilldragelser fylla nybyggarna helt. Och det är ingalunda småsaker, det är människoöden; det gäller lycka, njutning och välfärd.

Isak begagnar tiden mellan de olika jordbruksarbetena till att kanthugga några nya timmerstockar han har liggande. Han har väl någon tanke med det. Han bryter dessutom upp mycket nyttig sten och forslar fram den till gården; när han fått nog sten, lägger han upp den till en grundmur. Hade det nu varit som för ett år sedan eller så, skulle Inger ha varit nyfiken och undrat, vad mannen hade i tankarna, men nu sysslade hon helst med sitt eget och gjorde inga frågor. Inger är flitig som förr och sköter hem och barn och kräk, men hon har börjat sjunga, det gjorde hon inte förr, hon lär Eleseus en aftonbön, det gjorde hon inte förr. Isak saknar hennes frågor. Det var hennes nyfikenhet och hennes beröm för det han bragte till stånd, som gjorde honom till en belåten man och en oöverträfflig man. Nu går hon förbi och säger på sin höjd, att han släpar ihjäl sig. Hon för nog illa ändå den sista gången! tänker han.

Oline kommer på nytt besök. Hade det nu varit som i fjol, skulle hon ha varit välkommen. Nu är det annorlunda. Inger möter henne från första ögonblicket med ovilja, vad nu anledningen kan vara, men Inger har blivit människofientlig.

Jag trodde närapå, att jag kom i rättan tid igen, sade Oline helt grannlaga. — Hur så? — Jo, att den tredje skulle döpas. Hur ha ni det? — Nej, sade Inger, för den sakens skull hade du inte behövt göra dig omak. — Jaså.

Oline börjar nu berömma de små gossarna, som blivit så stora och vackra, Isak, som odlar mer och mer jord och nu tycks vilja bygga igen — storartat, makalöst! Och kan du säga mig, vad han tänker bygga? — Nej, det kan jag inte, det får du fråga honom själv om. — Nej, sade Oline, det angår ju inte mig. Jag skulle nu bara se, hur ni hade det, ty det är en stor glädje och ett stort nöje för mig. Gullhorn vill jag inte mera fråga eller tala om, hon har nu fått det som hon skulle ha det! — De sitta och prata förtroligt en stund, och Inger är inte längre så ovänlig. När klockan borta på väggen slår med sin vackra klang, får Oline tårar i ögonen; hon har aldrig i sitt fattiga liv hört en sådan kyrkoorgel. Inger blir rik och frikostig igen mot sin fattiga släkting och säger: Du skall komma in i kammaren och se på min väv.

Oline stannar hela dagen. Hon talar med Isak och berömmer allt vad han gjort. — Jag hör du har köpt en mil åt vart håll. Kunde du inte ha fått det för ingenting? Vem missunnade dig det?

Isak får nu det beröm han saknat och känner sig mera kavat: Det är staten jag köper av, svarar han. — Ja, ja, men staten skulle väl inte vara som ett rovdjur emot dig. Vad är det du bygger? — Det vet jag inte. Det är just ingenting. — Du strävar och bygger! Du har målade dörrar och slagklocka på väggen. Det är väl en storstuga du bygger? — Du skall inte driva med mig, svarar Isak. Men han tycker bra om det och säger till Inger: Kan du inte koka en liten smula flötgröt åt den som främmande är? — Nej, svarar Inger, jag har nyss kärnat. — Jag driver visst inte med någon, jag är bara en enfaldig kvinna, som frågar sig för, skyndar Oline att svara. Ja, ja, när det inte är storstuga, så är det väl en lada till allt ditt foder. Du har åkrar och ängar, det står och växer och flödar alldeles som i bibeln av mjölk och honung.

Isak frågar: Hur ser grödan ut att arta sig på ert håll? — Ja, den står nu där. Bara inte Vår Herre sätter eld på den i år också och bränner upp den, Gud förlåte mig! Allt står i hans hand och allmakt. Men så storartat som här hos er är det ingenstädes hos oss, långt ifrån det!

Inger frågar efter andra av de sina, särskilt efter morbror Sivert, häradsskrivaren. Han är familjens store man och har fisknät och båthus, han vet snart inte var han skall göra av alla sina pengar. Härunder blir ju Isak mer och mer utanför och hans nya byggnadsföretag bortglömt. Han säger då till slut: Ja, efter du nu äntligen vill veta det, Oline, så är det en liten loge med tröskgolv jag tänker sätta upp.

Jag kunde förstå det! svarar Oline. Folk, som det är något med, brukar tänka framåt och bakåt och ha allting i huvudet. Här finns nu inte krus eller laggkärl, som inte du har funderat ut. Var det tröskgolv du sade?

Isak är ett stort barn. Han kan inte motstå Olines smicker och gör sig litet löjlig: Vad det nya bygget beträffar, så skall det bli tröskgolv i det, det är meningen. — Tröskgolv! säger Oline beundrande och vaggar med huvudet. — För vad ska vi med säd på åkern, om vi inte kan tröska den? — Det är som jag säger: du funderar ut allting. — Inger har åter blivit sur. Pratet mellan de båda andra har väl förargat henne. Hon säger plötsligt: Flötgröt — var vill du jag skall ta grädde ifrån? Finns det grädde i bäcken?

Oline avvärjer faran: Inger, kära välsignade Inger, du skall höra, vad jag säger! Du skall inte tala om flötgröt eller nämna det ordet! En sådan som jag, som bara ränner omkring i gårdarna!

Isak sitter litet till, sedan säger han: Nej, här sitter jag, som skall bryta sten till grunden min! — Ja, den drar sten, en sådan grund? — Sten? säger Isak. Ja, det är som det aldrig skulle förslå.

När Isak gått, bli de båda kvinnfolken mera sams igen. De ha så mycket att tala om från hembygden. Timmarna gå. På kvällen får Oline se, hur boskapen förökats, två kor och en tjur, två kalvar och en mängd getter och får. Var skall detta sluta? frågar Oline och himlar sig.

Hon stannar över natten.

Men dagen efter går hon. Hon har åter fått med sig något i ett knyte, och då Isak är i stenbrottet, tar hon en liten omväg för att inte möta honom.

Två timmar därefter kommer Oline tillbaka till nybygget, träder in och säger: Var är han Isak?

Inger står och tvättar. Hon förstår, att Oline måste ha gått förbi Isak och barnen, som äro i stenbrottet. Hon anar strax oråd: Han Isak? Vad vill du honom? — Jag vill honom ingenting, men jag fick inte ta farväl av honom. — Tystnad. Oline segnar strax ned på en bänk, som om benen inte ville bära henne längre. Hon varslar avsiktligt om något ovanligt, genom att synas färdig att svimma.

Inger kan inte längre lägga band på sig. Raseri och förskräckelse läses i hennes ansikte. Hon säger: Jag fick en hälsning från dig med den där Os-Anders. Det var en vacker hälsning! — Hur så? — Det var en hare. — Vad säger du! frågar Oline förunderligt milt. — Det är inte värt att du nekar! ropar Inger med ett vilt uttryck i ögonen. Jag skall slå dig på käften med den här träskopan! Där har du!

Slog hon till? Ja visst. Och när, Oline inte vacklar för det första slaget, utan tvärtom blir arg och skriker: Akta dig du! Jag vet, vad jag vet om dig! fortsätter Inger att slå henne med träskopan och får Oline ner på golvet, får henne under sig, sätter sitt knä mot hennes bröst.

Tänker du rakt fördärva mig? frågar Oline. Hon har den förskräckliga harmunnen över sig, en stor, stark kvinna med ett riktigt klappträ till skopa i handen. Oline var redan svullen av slagen, hon blödde, men hon gav sig inte, utan skrek: Jaså, du tänker göra av med mig också! — Ja, ta livet av dig, svarar Inger och slår. Där har du! Jag skall slå ihjäl dig! — Hon hade nu visshet om att Oline kände hennes hemlighet, och allt annat var henne likgiltigt. — Där har du på trynet! — Trynet? Det är du som har tryne! stönar Oline. Vår Herre har skurit ett kors i synen på dig!

Efter Oline är så seg att få bugt med, så förbannat seg, måste Inger sluta med sina slag, de tjäna till ingenting, de bara matta ut henne själv. Men hon hotar, hotar med träskopan under Olines ögon, att hon skall få mer, att hon skall få, så att hon tiger! Jag har en fällkniv, du skall få se honom!

Hon stiger upp som rör att leta efter kniven, men nu är hennes värsta upphetsning över och hon bara brukar munnen. Oline kravlar sig upp på bänken igen, gul och blå i ansiktet, uppsvullen och blodig. Hon stryker undan håret, sätter schaletten tillrätta, spottar. Hennes mun är uppsvullen. Ditt as! säger hon.

Du har varit i skogen och snokat! ropar Inger. Det är det du har gjort på de här timmarna. Du har funnit den lilla graven. Men du skulle ha grävt ett hål åt dig själv med detsamma. — Du skall väl få se, svarar Oline, och hon brinner av hämndbegär. Jag säger inte mer, men det blir inte längre dagligstuga med kammare och orgelverk i klockan. — Det är inte du som bestämmer det! — Det skall jag nog vara god för, så sant som jag heter Oline!

De båda kvinnorna gräla. Oline är inte så grov och högröstad, nej, hon är nästan fredlig i sin grymma elakhet, men hon är dolsk och farlig: Jag ser efter knytet mitt, jag ångrar på, att jag lämnade det i skogen. Du skall få igen ullen, jag vill inte ha den. — Jaså, du tror, att jag har stulit den? — Du vet själv, vad du har gjort!

De gräla åter om detta. Inger erbjuder sig att visa henne av vilket får hon klippt ullen. Oline frågar fridsamt och lågmält: Ja, ja, men vem vet, var du fick det första fåret? — Inger nämner namn och ställe, där hennes första får gick i bet med sina lamm. Och du skall bara akta dig, så att inte du pratar bredvid munnen din! hotar hon. — Ha, ha, skrattar Oline litet smått. — Hon har var gång ett svar till hands och ger sig inte: Munnen min? Än din egen mun! Hon pekar på Ingers lyte och kallar henne ett åbäke för Gud och människor. Inger svarar fräsande, och därför att Oline är fet, kallar hon henne isterbuk — en sådan isterbuk som du är! Och du skall få tack för haren, som du skickade mig! — Haren? Ja, vore jag så fri från all synd som för den haren! Hur såg han ut? — Hur ser en hare ut? — Som du. Precis, ackurat som du. Och du behöver inte se på harar. — Ut med dig nu! skriker Inger. Det var du, som skickade hit Os-Anders med haren. Jag skall laga du kommer på fästning. — Fästning? Var det fästning du sa? — Du missunnar mig allt, vad jag har, och förtäres av avundsjuka mot mig, fortfar Inger. Du har snart sagt inte fått en blund i ögonen, sedan jag blev gift och fick Isak och allt vad här är. Herre Gud i himmelen, vad vill du mig? Är det min skull, att det inte har blivit något av dina barn? Du tål inte se, att mina är välskapta och har finare namn än dina, och kan jag hjälpa, att de ä’ vackrare att se på än dina var!

Skulle något göra Oline rasande, så var det detta. Hon hade varit mor så många gånger och hade inte något annat än barnen, sådana de nu en gång voro; hon berömde dem och skröt med dem, ljög på dem förtjänster, som de inte hade, och skylde över deras brister. — Vad säger du? svarade hon Inger. Att du inte sjunker ned i jorden av skam! Barnen mina, det var riktiga guds änglar mot dina! Är det mina barn du vågar tala om? De var allesammans sju guds änglar, när de var små, och nu är de stora och vuxna allihop. Bry dig inte om dem, du! — Än hon, Lise, kom inte hon på fästning, eller hur var det? frågar Inger. — Hon hade inte gjort något. Hon var oskyldig som en blomma på marken, svarade Oline, och hon är nu gift i Bergen och går med hatt, men vad gör du? — Och hur var det med han Nils? — Jag ids inte svara dig. Men du har nu ett av dina liggande ute i skogen. Vad har du gjort med det? Du har gjort av med det, du! — Vet hut och tig, och ut härifrån! skriker Inger åter och går Oline in på livet.

Men Oline viker inte, reser sig inte ens upp. Denna oförskräckthet, som liknar förhärdelse, förlamar Inger igen, och hon säger bara: Nej, jag skall väl leta på fällkniven! — Det skall du inte bry dig om, tillråder Oline, jag skall nog gå själv. Men ett kräk är du, som kör ut ditt eget folk! — Ja, du skall bara gå nu!

Men Oline går inte. De båda kvinnorna gräla ännu en god stund, och var gång väggklockan slår halv eller hel timme, hånler Oline och gör Inger ursinnig. Till slut lugna de sig något båda två, och Oline reder sig till att gå. Jag har lång väg och natten emot mig, säger hon. Det var dumt, jag kunde ju ha tagit litet mat med mig hemifrån, säger hon.

Härtill svarar inte Inger något. Hon har fått tillbaka sitt förstånd och slår upp vatten i ett fat åt Oline: Här har du — om du vill tvätta av dig litet, säger hon. Oline inser, att hon bör snygga till sig, innan hon går, men då hon inte vet, var hon är blodig, torkar hon på orätt ställe. Inger står och ser på en stund, sedan pekar hon: Där — på tinningen också! Nej, den andra tinningen, jag står ju och pekar! — Kunde jag veta vad du pekar på för en tinning? svarar Oline. — Det sitter mer på munnen din också. Är du så rädd för vatten? frågar Inger.

Det slutar med att Inger måste tvätta den sårade och slänga till henne en handduk.

Vad var det jag skulle säga, säger Oline, medan hon torkar sig — och hon är fullkomligt fredlig igen — hur skall han Isak och barnen kunna reda sig? — Vet han det? frågar Inger. — Om han vet det? Han kom ju och fick se det. — Vad sa’ han? Vad skulle han säga? Han blev mållös liksom jag.

Tystnad.

Det är du, som är skuld till alltsammans! klagar Inger och brister i gråt. — Ja, vore jag så fri från all synd som från den! — Jag skall fråga Os-Anders, det kan du vara viss på. — Gör det!

De tala lugnt om det, och Oline tyckes bli mindre hämndgirig. Hon är politiker av hög rang och van att finna utvägar. Nu visar hon till och med ett slags medkänsla; när det blir känt, blir det stor synd om Isak och barnen. — Ja, säger Inger och gråter ännu mer. Jag har grubblat och grubblat på det natt och dag. — Oline tänker sig som en räddning, att hon kunde vara till någon hjälp. Hon kunde kanske komma och var här på nybygget, när de ta Inger.

Inger gråter inte längre, hon liksom plötsligt lystrar till och överväger: Nej, du ser inte efter barnen. — Ser jag inte efter barnen? Du pratar. — Jaså. — Är det något jag har hjärta för, så är det barn. — Ja, dina egna, säger Inger, men hur skulle du bli mot mina? Och när jag tänker på att du skickade mig haren, ackurat bara för att fördärva mig, så är du inte annat än full av synd. — Jag? frågade Oline. Är det mig du menar? — Ja, det är dig jag menar, svarar Inger och gråter. Du har varit den värsta ragata emot mig, och jag har ingen god tanke om dig. Och dessutom skulle du bara stjäla all ullen ifrån oss om du kom hit. Och den ena getosten efter den andra skulle gå till de dina och inte till de mina. — Du är ett kräk, sade Oline.

Inger gråter och torkar ögonen och talar ibland. Oline vill visst inte tränga sig på, ty hon kan vara hos Nils, sin son, som hon hela tiden har varit. Men när nu Inger skall på fästning, så blir han Isak och de oskyldiga barnen rakt hjälplösa, och Oline kunde gå här och se till dem litet. Hon framställer det lockande, det skulle alls inte bli illa. Du kan ju tänka på det, säger hon.

Inger är slagen. Hon gråter och skakar på huvudet och ser ned i golvet. Som en sömngångare går hon ut i visthusboden och ställer om matsäck åt gästen. Nej, du skall inte ta dig för när! säger Oline. — Du skall inte gå utan mat över fjället, säger Inger.

När Oline har gått, smyger Inger sig ut, ser sig om, lyssnar… Nej, intet ljud från stenbrottet. Hon går närmare och hör barnen. De leka med små stenar. Isak har satt sig, han har spettet mellan knäna och stöder sig på det som på en stav. Där sitter han.

Inger smyger sig upp i skogsbrynet. Hon hade satt ett litet kors i jorden på ett ställe. Korset ligger på marken, men där det har stått är grästorven uppriven, och någon har grävt i jorden. Hon sätter sig ned och sopar samman jorden igen med händerna. Och där sitter hon. Hon kom av nyfikenhet för att se, hur mycket Oline rört vid den lilla graven. Hon blir sittande, för kreaturen ha ännu inte kommit hem till kvälls. Hon gråter och skakar på huvudet och ser ned i marken.