Markens gröda/Kap 20

←  Kapitel 19

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 1

Kapitel 2  →

I.

Sellanrå är inte längre ett ensligt ställe. Här finnas sju människor med både små och stora. Men under den korta tid slåttern pågick, kom det också en och annan främmande, folk som skulle se slåttermaskinen. Brede var naturligtvis den förste, men även Axel Ström och grannarna nedanför ända ned till byn kommo. Och från andra sidan fjället kom Oline. Hon var oförgänglig.

Oline kom inte heller denna gång utan nyheter från sin by, hon var alltid full med sådana: nu hade det varit bouppteckning efter Gammal-Sivert, och det fanns ingen förmögenhet efter honom, ingenting!

Här knep Oline ihop munnen och tittade från den ene till den andre: Nå, gick det inte en suck genom rummet? Föll inte taket ned? Eleseus var den förste som drog på smilbandet: Hur är det, heter inte du efter morbror Sivert? frågar han lågmält. — Lill-Sivert svarar lika lågmält: Joo, men jag skänkte ju dig allt som blev efter honom. — Hur mycket var det? — Mellan fem och tio tusen. — Daler? utropade Eleseus plötsligt och härmade Sivert.

Oline tyckte nog inte det var något att skämta över. Själv hade hon blivit så lurad, och ändå hade hon vid Gammal-Siverts kista uppbjudit all sin sega kraft och gråtit tårar. Eleseus visste ju själv bäst, vad han hade skrivit: Så och så mycket till Oline, till en hjälp på hennes ålderdom. Vad hade det nu blivit av den hjälpen?

Stackars Oline, hon kunde gärna fått ärva litet, det skulle ha blivit den enda gyllene glimten i hennes liv! Hon var inte bortskämd. Förfaren i det onda var hon visserligen, van att kämpa sig fram med knep och småbedrägerier från dag till dag, framstående blott i att springa omkring med skvaller, i att göra sin tunga fruktad överallt. Men ingenting skulle nu ha kunnat göra henne sämre, ett arv minst av allt. Hon hade i hela sitt liv arbetat, hade fött barn och lärt dem sina egna få handgrepp, tiggt åt dem, kanske också stulit åt dem, men dragit fram dem — en mor i små förhållanden. Hennes gåvor voro inte ringare än andra politikers gåvor, hon verkade för sig och de sina, talade för stunden och klarade sig, förtjänade sig en ost på det, en handfull ull på det, även hon kunde leva och dö i banal och osann slagfärdighet. Oline — kanske Gammal-Sivert ett ögonblick hade erinrat sig henne som ung, som vacker och röd, men nu är hon gammal och vanställd, en bild av förstörelsen, hon borde varit död. Var skall hon jordas? Hon har inte egen familjegrav, hon blir förvisso nedsänkt i en kyrkogård till idel främmande och okända benknotor, där hamnar hon. Oline, född och död. Hon var ung en gång. Ett arv höll på att tillfalla henne? Ja väl, en enda gyllene glimt, och en trälkvinnas händer skulle ha knäppts ett ögonblick. Rättfärdigheten skulle ha nått henne med sin sena lön, för att hon tiggde till sina barn, kanske också stal till dem, men i alla händelser drog fram dem. Ett ögonblick — och mörkret skulle åter härska inom henne, ögonen titta under lugg, fingrarna leta: Hur mycket är det? skulle hon säga. Inte mer? skulle hon säga. Hon ville åter ha sin rätt. Hon var många gånger mor och fick känna på livet, det var stor lön värt.

Allt slog fel. Gammal-Siverts räkenskaper hade nu, sedan Eleseus gått igenom dem, blivit någorlunda klara, men gården och kon, båthuset och fisknoten kunde nätt och jämnt täcka skulderna. Och att det gick så väl ihop som det gjorde, kunde till god del tillskrivas Oline. Hon var så angelägen, att det skulle bli något över åt henne själv, att hon drog fram bortglömda poster, dem hon som gammal skvallerkäring kände till, eller poster som utredningsmännen med flit inte ville uppta för att inte vålla aktningsvärda bybor obehag. Den stackars Oline! Och hon klandrade inte heller nu Gammal-Sivert själv, han hade så visst testamenterat av gott hjärta, och det skulle nog ha blivit rundligt efter honom, men de båda herrarna, som redde ut boet, hade lurat henne. Men en gång skall det allt komma för den Allvetandes öron! sade Oline hotande.

Förunderligt! Hon såg intet löjligt i att hon blivit nämnd i testamentet, det var trots allt en ära, ingen av hennes gelikar var nämnd där!

Folket på Sellanrå tog olyckan med lugn, de voro nu heller inte alldeles oförberedda. Inger kunde rakt inte förstå det: bror Sivert som i all sin dag varit så rik! sade hon. — Han kunde ha stått som en rik och förmögen man inför Lammet och tronen, men de hade bestulit honom ! sade Oline. — Isak stod färdig att gå nedåt bygden, och Oline sade: Det var skräp, att du skall gå, Isak. Då får jag inte se slåttermaskinen. Du har ju fått slåttermaskin, är det inte så? — Joo. — Ja, de säger det. Och att hon slår fortare än hundra liar. Och tänk vad allt du får, Isak, för din rikedom och ditt guld! Prästen hos oss har fått en plog med två skaft på, men vad är prästen emot dig, det skulle jag säga honom mitt i ansiktet. — Han Sivert får slå med maskinen för dig, han är mycket likare än jag, sade Isak och gick.

Isak gick. Det är auktion på Breidablik just vid meraftonstid, och han skall dit, det blir nätt och jämt, att han hinner fram. Inte för att Isak tänker på att köpa nybygget längre, men denna auktionen är nu den första där uppe i obygden, det går inte an att utebli från den.

När han kommer så långt ned som till Måneland och ser Barbro, vill han bara hälsa och gå förbi, men Barbro tilltalar honom och frågar, om han skall nedöver. — Ja, svarar han och vill åter gå. Det är hennes barndomshem, som skall säljas, därför svarar han så kort. — Skall du på auktionen? frågar hon. — På auktionen? Nåja, jag bara går litet nedåt. Var har du Axel? — Axel, jag vet inte, var han är. Han har gått på auktionen. Han vill väl försöka komma över ett och annat för gott pris, han också.

Vad Barbro var tjock och så arg hon var, hon riktigt fräste!

Auktionen har börjat, han hör länsmannen ropa ut det som säljes och ser mycket folk. Då han kommer närmare, känner han inte alla, det är somliga som äro från andra håll, men Brede springer där och fjamsar i sina bästa kläder och är livlig och pratsam: God dag, Isak! Jaså, du gör mig den äran att komma på min auktion. Det skall du ha tack för! Vi ha varit grannar och goda vänner i många år, och aldrig har det varit ett ont ord oss emellan. Brede blir rörd: Det är ju underligt att tänka, att jag nu skall lämna ett ställe, där jag levat och strävat så länge och som jag har fäst mig vid. Men det är ju ingen annan råd, när det är så beslutat. — Det kan bli mycket bättre för dig nu, tröstar Isak. — Ja, vet du, svarar Brede och slår om, det tror jag också. Jag ångrar det inte ett ögonblick. Jag har inte spunnit silke här i obygden, det måste ju bli bättre nu, barnen bli större och flyger ut ur boet — ja, hustru min skall snart få en till, men i alla fall! Och plötsligt säger Brede kort och gott: Jag har avsagt mig telegrafen. — Vad? säger Isak. — Jag har avsagt mig telegrafen. — Har du avsagt dig telegrafen? — Ja, till nyåret. Vad skulle jag med den! När jag var med länsmannen och förtjänade en slant eller var ute och skjutsade doktorn, så skulle telegrafen gå först ändå! Nej, det var ingenting för mig. Löpa över berg och dal utåt linjen för liten eller ingen betalning, det kan den göra, som har gott om tid, inte jag! Och förresten blev jag osams med direktionen, som ligger över mig igen.

Länsmannen fortfar att ropa ut buden på nybygget. Man har nu kommit upp till de få hundra kronor, det anses värt, därför bjudes det nu bara fem och tio kronor åt gången. — Jag tror det är han Axel, som bjuder! säger Brede plötsligt och skyndar nyfiket bort till honom: Skall du ha min gård? Har du inte nog stor gård själv? — Jag bjuder för en annans räkning, svarar Axel litet undvikande. — Nåja, inte mig emot, visst inte. — Länsmannen höjer klubban, ett nytt bud kommer, hundra kronor i ett tag, ingen går högre. Länsmannen nämner budet ett par gånger, väntar en stund med klubban i högsta hugg och slår så till.

Vems var budet?

Mitt. Axel Ström. För annan persons räkning.

Länsmannen inför i protokollet: Axel Ström, enligt fullmakt.

För vems räkning är det du köper? frågar Brede. Ja, inte för att det angår mig, men…

Men nu luta några herrar sina huvuden tillhopa vid länsmannens bord. Där sitter en representant för banken, handelsmannen har sänt sitt biträde med fullmakt, det är något mankemang, kreditorerna ha inte fått sina fordringar betäckta. Brede tillkallas. Sorglös och obekymrad, nickar han ja till allt vad de säga. Men vem kunde ha trott, att det inte skulle bli mer för gården! säger han. Och plötsligt förkunnar han högt inför alla: Efter vi nu ha auktion och jag har besvärat länsmannen att komma hit, så vill jag sälja det jag har här: kärran, kreaturen, en grep, slipstenen; jag gör inte med det längre, jag säljer rubb och stubb!

Små bud. Bredes hustru, obekymrad och sorglös hon också, fast med en kolossal mage, har under tiden börjat sälja kaffe vid ett bord. Hon tycker det är roligt att idka handel, hon ler, och när Brede själv kommer och tar sig kaffe, begär hon på skämt betalning av honom också. Brede tar verkligen upp sin slankiga penningepung och betalar. Se bara på gumman! säger han till folket. Hon är om sig! säger han.

Kärran är inte mycket värd, den har stått för mycket ute under bar himmel, men Axel ökar på hela fem kronor till slut och får kärran också. Sedan köper inte Axel mera. Men alla förvåna sig över att den försiktige mannen köpte så mycket.

Nu var det kreaturen. De stodo inne i dag för att vara tillhands. Vad skulle Brede med kreatur, när han inte längre hade mark till dem! Han hade inga nötkreatur. Han hade börjat sitt jordbruk med två getter, nu hade han fyra. Så hade han dessutom sex får. Någon häst hade han inte.

Isak köpte en viss tacka med platta öron. När Bredes barn kommo utledande med denna tacka ur fähuset, började han strax bjuda på den. Det väckte uppmärksamhet. Isak på Sellanrå var ju en rik och ansedd man, och inte heller behövde han fler får än han redan hade. Bredes hustru gör ett ögonblicks uppehåll i sin kaffeförsäljning och säger: Ja, den tackan kan du gärna köpa, Isak; hon är gammal, men hon får två och tre lamm vart enda år. — Ja, jag vet det, svarar Isak och ser på henne; jag känner till den där tackan.

På hemvägen, när han går och leder sin tacka, kommer han i sällskap med Axel Ström. Axel är fåordig och synes fundera på något, vad det nu kan vara. Han har ingen yttre anledning att vara nedslagen, tänker Isak måhända, grödan hans står vacker, han har fått in det mesta av fodret redan, och han börjar få upp stugväggarna. Det går som det skall gå hos Axel Ström, litet sakta, men säkert. Nu har han fått häst.

Du köpte han Bredes ställe, sade Isak. Skall du bruka det? — Nej, jag skall inte bruka det. Jag har köpt det för en annans räkning. — Jaså. — Tycker du jag gav för mycket? — Ånej. Där finns bra myrar, när de bli uppodlade. — Jag har köpt åt en bror, jag har i Helgeland. — Jaså. — Men jag har tänkt litet halvt om halvt, att jag kanske kunde byta med honom. — Byta med honom? Vill du det? — I fall hon Barbro hellre skulle vilja vara där nere. — Jaså på det viset, sade Isak.

De gå ett gott stycke under tystnad. Axel säger: De vill nödvändigt, att jag skall ta telegrafen. — Telegrafen? Jaså. Ja, jag hörde han Brede har avsagt sig. — Ja, svarar Axel och ler, det är nu inte precis så, utan det är han Brede, som har blivit uppsagd. — Ja ja, säger Isak och urskuldar Brede litet, en kan göra av med mycket tid på telegrafen. — De sade upp honom till nyåret, om han inte blev bättre. — Jaså. — Du tycker inte jag skall överta den befattningen? — Isak funderade länge och svarade sedan: Ja ja, det är förstås pengarna, men… — De tänker öka på åt mig — Hur mycket? — Dubbelt. — Du får dubbelt så mycket? Ja, då tycker jag du skall fundera lite smått på det. — Men de ha gjort linjen litet längre. Ja, jag vet inte, hur jag skall göra. Men här är mindre att sälja av skogen, än det var hos dig, och jag måste köpa mer redskap än det lilla jag har. Det behövs ständigt kontanter, och av lagårdens avkastning kan jag ännu inte sälja något. Jag tror jag får försöka ett år med telegrafen i alla fall…

Det föll ingen av dem in, att Brede kunde bättra sig och få ha kvar befattningen.

När de kommo till Måneland, har också Oline hunnit dit på sin vandring nedåt bygden. Ja, Oline är märkvärdig, hon kryper som en fet och rund mask, hon är över sjuttio, men hon kommer fram. Hon sitter och dricker kaffe i torvkojan, men när hon får se männen, får allt annat vika, och hon träder ut: God dag, Axel, och välkommen från auktionen! Du tycker väl aldrig illa vara, att jag tittar inom till dig och Barbro? Och du styr och bygger storstuga och blir mer och mer förmögen. Har du köpt får, Isak? — Ja, svarar Isak, känner du igen den här tackan? — Om jag känner igen henne? Nää. — Hon har de här platta örona, du ser. — Platta öron? Hur då? Än sen då? Vad var det jag skulle säga: vem fick gården, han Bredes? Jag sa just till Barbro, att vem skall nu bli eran granne där nere, sa jag. Hon Barbro, stackarn, sitter bara och gråter, som ju naturligt är; men den Allsmäktige har beskärt henne ett nytt hem här på Måneland. Platta öron — jag har sett många får i mina dar med platta öron. Och det var sant, Isak, den där maskinen du hade, det var nästan mer än mina gamla ögon kunde fatta. Och vad den kostar, det vill jag inte ens fråga om, för det är nog mer än jag kan räkna till. Har du sett den, Axel, så vet du vad jag menar; det var som om jag skådade Elias’ brinnande vagn. Gud förlåte min synd…

När höet var inne, började Eleseus att rusta sig till att vända tillbaka till staden. Han hade skrivit till ingenjörens, att nu kom han, men han hade fått det besynnerliga svaret, att tiderna hade blivit dåliga, de krävde inskränkningar, ingenjören måste dra in hans befattning och hädanefter skriva allting själv.

Det var ju besatt! Men vad skulle i själva verket en distriktsingenjör med kontorshjälp? Den gången han tog den unge gossen Eleseus hemifrån, ville han väl bara visa sig som en stor man där uppe i obygden, och om han födde och klädde honom, tills han gått och läst, så hade han mycket riktigt litet skrivhjälp igen för det. Nu hade gossen blivit vuxen, det hade blivit något helt annat.

Men, skrev ingenjören, kommer du tillbaka, så skall jag göra allt för att få in dig på ett annat kontor, fast det kanske inte blir så lätt, det finns en sådan mängd unga män här, som gå den vägen. Vänliga hälsningar.

Visst ville Eleseus tillbaka till staden, det var ju en given sak. Skulle han gräva ned sig därhemma i obygden kanhända? Han ville ju framåt i världen! Och Eleseus sade inte något till dem hemma om den förändrade situationen, det tjänade ju ingenting till, och förresten så var han litet slö, därför teg han. Livet på Sellanrå utövade sin verkan på honom igen, det var ett tarvligt och vardagligt liv, men det var lugnt och sövande, det gav honom drömmar, han hade ingen att göra sig fin för, han behövde inte spegla sig. Hans vistelse i staden hade hyvlat av honom och gjort honom finare än de andra, gjort honom svagare, han började i själva verket känna sig hemlös överallt. Att han började tycka om lukten av renfana igen — det var ju ett faktum! Men för en bondpojke var det inte någon mening i att stå och höra på, när modern och flickorna mjölkade kreaturen om kvällen och så falla i dessa tankar: de mjölka, hör nu väl efter, det är alldeles förunderligt att höra på, ett slags sång i bara strilningar, så olika mässingsmusiken i staden och frälsningsarmén och ångbåtspipan. Strilningar ned i ett spann.

De voro inte mycket för att visa sina känslor på Sellanrå, och Eleseus gruvade sig för det ögonblick, då han skulle ta avsked. Nu var han väl utrustad, han skulle åter få nytt tyg till underkläder med sig, och fadern hade uppdragit åt en mellanhand att lämna Eleseus litet pengar, i detsamma han gick ut genom dörren. Pengar — kunde Isak verkligen mena pengar? Det var nog så i alla fall, Inger antydde ju, att det nog var sista gången; Eleseus skulle så fort som möjligt börja stiga i graderna och reda sig själv. — Jaså, sade Isak. — Stämningen blev högtidlig, hemmet blev tyst, de hade allesamman fått var sitt kokta ägg till den sista måltiden, och Sivert stod redan utanför, färdig att följa med nedåt markerna och bära. Eleseus kunde börja.

Han började med Leopoldine. Ja, hon sade adjö tillbaka och redde sig bra. Likaså pigan Jensine, som satt och kardade ull, hon sade också adjö; men de glodde förbannat på honom, båda flickorna, bara för att han kanske var litet röd i ögonen. Han räckte handen åt mor, och hon grät naturligtvis riktigt och brydde sig inte alls om, att han avskydde gråt. Må nu så gott! snyftade hon. Far blev det svårast med, givetvis svårast av alla skäl: han var så utsliten och så oändligt trofast, hade burit barnen på armen, hade berättat för dem om måsar och andra fåglar och djur och vildmarkens under, det var inte så länge sedan, bara några år… Far står vid fönstret, så vänder han sig plötsligt om, fattar sonens hand och säger hastigt och otåligt: Ja, adjö med dig! Jag ser den nya hästen har slitit sig därnere. Och så sätter han av ut. Ack, han hade ju själv smugit sig till att lösa hästen för en stund sedan, och det förstod den skojaren Sivert mycket väl, när han stod därute och tittade efter far och smålog. Och förresten gick ju hästen på grässtubben!

Så var Eleseus färdig.

Sedan kom mor efter honom ut på trappstenen och snyftade ännu mer och sade: Gud vare med dig! och lämnade honom något — det här — och du skall inte tacka honom, det vill han inte. Glöm nu inte att skriva ofta.

Två hundra kronor.

Eleseus tittade nedåt ägorna. Far strävade förfärligt med att slå ned en tjuderpåle i marken, det tycktes inte vilja lyckas honom, fast det var på mjuka ängen.

Bröderna vandrade ned genom markerna. De kommo till Måneland, och Barbro stod på brostenen och bad dem stiga in: Skall du resa nu igen, Eleseus? Nej, då måste du komma in och få en kopp kaffe om inte annat! De gå in i kojan, och Eleseus är inte längre så till sig av förälskelse, att han vill hoppa ut genom fönstret och ta gift, nej, han lägger sin ljusa vårrock över knäna och lagar att silverplåten kommer uppåt, sedan stryker han sitt hår med näsduken och sedan säger han mycket fint: Ett charmant väder vi ha!

Barbro är heller inte bortkommen, hon koketterar med silverring på den ena handen och guldring på den andra — jo, nu hade hon verkligen fått guldring också — och hon har på sig ett förkläde, som räcker från halsen till fötterna, så att det är liksom inte hon, som är tjock, vem det nu annars är. Och när hon får kaffet färdigt och gästerna dricka, syr hon först litet på en vit duk och virkar sedan litet på en krage och har flera små kvinnliga sysslor för sig. Barbro är inte besvärad av besöket, och det är gott, tonen blir därigenom naturlig, Eleseus kan briljera och prata som vanligt igen.

Var har du gjort av Axel? frågar Sivert. — Han är väl någonstans, svarar hon och reser sig upp. Ja, nu kommer du väl aldrig mer hem till obygden? frågar hon Eleseus. — Det är nog högst osannolikt, svarar han. — För här är inte platsen för den som är van vid staden. Jag önskar, jag kunde följa med dig. — Å, det menar du nog inte? — Menar jag det inte? Jag har smakat på hur det är att vara i staden och hur det är att vara på landet, för jag har varit i en större stad än du. Skulle jag då inte vantrivas här? — Jo, det kan jag nog tro, du som har varit i själva Bergen, skyndade han sig att säga; det var väldigt vad hon var retlig av sig! — Ja, det skall jag säga, att hade jag inte tidningen att läsa i, så for jag min väg strax, sade hon. — Än han Axel då, och sedan alltsammans? Det var det jag menade. — Ja, han Axel, det blev nu inte min sak. Än du själv, har du kanske inte någon, som väntar på dig i sta'n? — Nu kunde Eleseus inte låta bli att göra sig till litet och sluta ögonen och låta det liksom smälta på tungan, att han nog alldeles riktigt hade någon, som väntade på honom i staden. Å, han kunde ha dragit helt annan fördel av detta, om inte Sivert hade suttit där, nu kunde han bara svara: Du pratar! — Jaså, sade hon stött, och det var på det hela taget nedrigt vad hon var lättstött: Pratar, sade hon. Ja, du kan inte vänta mer av folk här på Måneland, vi är inte så för oss.

Eleseus gav henne förresten tusan, hon hade blivit alldeles fläckig i ansiktet, och hennes tillstånd hade äntligen gått upp även för hans barnaögon. — Kan du inte spela litet på gitarren? sade han. — Nej, svarade hon kort. Vad var det jag skulle säga, Sivert: Kan du inte komma och hjälpa Axel med att timra på nystugan några dar? Om du kunde börja i morgon, när du kommer tillbaka från byn! — Sivert funderade: Joo, men jag har inte kläder till det. — Jag skall springa hem efter dina vardagskläder i kväll, så har du dem här, när du kommer, — Ja, sade Sivert, då så. — Barbro blev mycket ivrig: A, gör det! Det är nu så, att sommarn går, och stugan skulle vara uppsatt och under tak, innan höstvätan kommer. Han Axel har tänkt be dig många gånger, men han kommer sig aldrig för. Gör oss den tjänsten, så är du snäll! — Nog skall jag göra vad jag kan, sade Sivert.

Det var avgjort.

Men nu är det sannerligen Eleseus’ tur att bli stött. Han inser nog, att det är duktigt gjort av Barbro att vara om sig på sina egna och Axels vägnar och skaffa hjälp till bygget och sörja för hus och hem, men det är litet för genomskinligt, hon är inte matmor på gården ännu, och det är ingen evighet sedan han själv kysste henne, denna samma Barbro. Hade hon ingen skam i sig? — Jo, säger han därför plötsligt, jag skall komma igen och stå fadder hos dig. — Hon gav honom en blick och svarade förargad: Fadder? Det är allt du, som pratar strunt! Och förresten skall jag skicka bud på dig, om jag blir i beråd för fadder. — Vad kunde Eleseus annat göra än skratta litet förläget och önska sig ut ur stugan! — Tack för kaffet, sade Sivert. — Ja, tack för kaffet, sade Eleseus också, men han steg inte upp och bockade sig inte heller, det skulle tusan göra, hon var en riktig etterblåsa.

Låt mig se, sade Barbro. Ja, de kontoristerna jag var hos, de hade också silverplåtar i rockarna sina, mycket större silverplåtar, sade hon. Ja, då kommer du inom och ligger här i natt, Sivert? Jag skall hämta dina kläder.

Det var avskedet.

Bröderna gingo vidare, Eleseus gav henne alltså tusan, han hade ju två stora sedlar i bröstfickan! Bröderna aktade sig väl för att komma in på vemodiga samtalsämnen, på fars besynnerliga sätt att ta avsked och mors gråt. De togo en omväg förbi Breidablik för att slippa att bli uppehållna och skämtade muntert över detta spratt. Men när de kommo så långt ned, att de kunde se bygden och Sivert skulle vända, blevo de litet omanliga båda två. Sivert råkade säga: Det är inte alldeles utan, att det blir litet långsamt efter dig! — Då började Eleseus vissla och undersöka sina skor och få en sticka i fingret och leta efter något i fickorna, några papper, sade han, hade man sett på maken! Det skulle nog i alla fall ha gått illa, om inte Sivert räddat situationen: Sistan! ropade han och gav brodern ett slag och sprang sin väg. Det hjälpte. De sände varandra några avskedsord på litet avstånd och gingo sedan åt var sitt håll.

Var det ödet eller slumpen? Eleseus vände trots allt tillbaka till staden, till en befattning, som han inte längre hade, men genom samma omständighet fick Axel Ström en man till hjälp i sitt arbete. De började den 21 augusti, och tio dagar senare var stugan under tak. Å, det var inte någon stor stuga och bara några få bjälklag i höjden, bara så mycket att det var trähus och inte torvkoja, men så mycket att kreaturen fingo ett präktigt fähus till vintern i det som förut varit människornas boning.