Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 06

←  Kapitel 5

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna av Ewert Wrangel Tillgifvenhet och svärmeri.

Kapitel 7  →

På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.

Tegnérs biktmoder.
II.
Tillgifvenhet och svärmeri.

Under konvalescensen efter sjukdomen hade Tegnér varit intensivt upptagen af diktande. Det blef en "poetisk berättelse" i den stil, som Byron nu gjort modern. Ämnet hade han hämtat af en tradition från den karolinska tiden, hvartill han som barn lyssnat. Så tillkom Axel.

Till Brinkman skref nu friherrinnan Martina (den 4 februari 1822, här i öfversättning):

...Vi ha gjort en resa till Malmö och Lund. Ni kan nog förstå att jag har sett Tegnér på det sistnämnda stället och han har gifvit mig en mängd hälsningar i uppdrag att framföra till er och säger sig städse hafva för afsikt att skrifva till er. Hans hälsa syntes mig då god, men olyckligtvis har jag sedan haft dåliga underrättelser, i det att hans läkare, som häromdagen var här, sade mig att han några dagar efter vår afresa fann sig illamående på samma sätt som i begynnelsen af hans stora sjukdom. Läkaren tycktes mig orolig och jag är det inte mindre... Jag fruktar tyvärr att vår store skald icke når hög ålder, ty hans utseende tillkännager icke hälsa. Och dubbelt skulle man beklaga hans bortgång, ty hans hustru har sagt mig att hans sjukdom har gjort honom mera poetisk än någonsin. Och visserligen finnas i Axel stycken, som tyckas visa detta slags regeneration; för första gången i sitt lif besjunger han nämligen kärleken och han gör det som en mästare. Också sade mig hans fru, som tvifvelsutan är en kvinna med begåfning: "Jag har ingenting annat emot det än att det ej skrefs för en 15 à 20 år sedan".

Vi återkomma till detta skaldestycke, som Tegnér själf behandlar en bagatelle. Är ni inte nöjd med dedikationen till Leopold — "skrifven", såsom han säger, "på friherrinnans och Brinkmans ord".

Sireköping den 20 februari 1822.

Så stor skald Tegnér än är, vågar jag säga, att han är långt ifrån att hafva denna blickens djup, som tränger igenom ända till det inre lifvets mörkaste afgrunder.

Visserligen^[1] tänker han högt om snillet och konsten, men slätt om lifvet i allmänhet, och i dess vanliga förhållanden är han god, bildad, men endast kvick. Därföre är han äfven för vanliga människor högst angenäm att lefva med; därföre lider han mindre af den stora öfverlägsenhet han har på alla dem som omge honom — därföre trifs han med personer som ingalunda känna hans värde som skald, ehuru alla älska honom som människa, och då jag besinnar huru ensam han står, huru han är beröfvad all tillgång att genom samtal afslipa det skrofliga af hvarje naturidé som upprinner i hans sinne, blifver renheten af hans snille så mycket mer förundransvärd och dubbelt skattbar.

Vi samtalade äfven om Goethe, om hvilken vi ej tänka lika. Goethe, sade jag, blifver alltid ensam i sitt slag; för mig är han mänskliga snillet (själfva släktets) ej alltid på sin högsta ståndpunkt men beständigt i den högsta grad af odling det kan erhålla. — Säg det tyska, inföll Tegnér, ty ingen har mer än Goethe denna receptivitet för allting, denna noggrannhet i detaljer, men mörker och ovisshet i själfva uppfattningen. Jag har läst Wilhelm Meister 2 gånger och kan aldrig fatta hvad han menar med den boken. — Det begriper jag mycket lätt, var mitt svar; han visar människans sträfvande efter inre bildning, hänförd af yttre omständigheter, förblindad af svagheter, vilseförd af passioner, utan att därför förlora sitt mål ur sikte, ehuru han ofta misstager sig om sättet att ernå det. — Men det se vi ju alla dagar, sade Tegnér, är det värdt att skrifva böcker för att bevisa sådant? — Ej för er, det medger jag, var mitt svar. Ni har aldrig känt denna inre drift och behof, ty snillet föds bildadt. Som ni själf uttrycker er om versen i ert tal öfver Oxenstierna: den sammansättes ej led för led, den framskjuter organiskt i skaldens sinne; på samma vis förhåller det sig med snillet. — Friherrinnan må säga hvad hon vill, inföll Tegnér, Goethe blifver ändå alltid som Kaspiska hafvet, hvilket uppslukar alla floder och gifver utlopp åt ingen. Läs Schiller och säg mig om man ej begriper straxt hvad den karlen vill och menar. — Jag medger det, och ändå vågar jag säga att Schiller är mera tysk och mindre kosmopolitan än Goethe.

...För att nu gå till Axel, som ni tvifvelsutan redan känner, så har jag i korthet talat därom i mitt sista bref. Jag hade velat skicka er ett exemplar, men Tegnér bad mig att icke göra det, då han hade för afsikt att själf skrifva till er; jag fruktar emellertid att hans opasslighet hindrat honom... Dedikationen till Leopold synes mig ypperlig med undantag endast för den strof, som slutar med dessa enligt min mening alldeles för prosaiska ord: "han hade ej någon bättre då till hands". Jag räknar inte poemet bland vår författares mest storslagna: Nattvardsbarnen, Fritiof, Solen etc. äro enligt min mening mycket förträffligare alster; men det skulle vara svårt att misskänna förtjänsten i detta sista, öfverlägsenheten i två eller tre ställen sådana verserna till kärleken, målningen af kvinnan, hvarest man finner dessa två så rörande och så sanna rader:

Hon har ej sällhet som ej delas,
och hennes fröjd är tvillingfödd

och i synnerhet hjältens vansinne, som synes mig kunna mäta sig med hvad Shakespeare har skrifvit mest originellt i den riktningen. Man skulle icke kunna beundra den enkla tonen, så fullkomligt öfverensstämmande med romansens natur och som författaren icke öfverger ett ögonblick. — Men för skall det alltid vara så, att Nattvardsbarnen står som ett verkligt nationellt och patriotiskt skaldestycke som gjuter sig in i hjärtat och minnet. —

Det var vid denna tid, som den egentliga brefväxlingen mellan Tegnér och Brinkman begynte. Martina von Schwerin hade länge önskat detta och förberedt den genom att låta Tegnér läsa de mera märkliga bref Brinkman sände henne och hvari skalden ofta omtalades. — Friherrinnan — "för er och mig ges det väl, hoppas jag, blott en", skref Brinkman nu — hade icke visat det förstående för Axel som Brinkman, en Tegnérs hängifne "dyrkare", hade önskat. "Brinkman var ej nöjd med min förtjusning", skref hon den 16 april till Tegnér, "oaktadt jag högfärdas öfver er Kvinna, hänföres af er Kärlek och beundrar ert Vanvett, och fastän jag anser Axel för ett nationalpoem; men jag vågade säga: Tegnér har ännu starkare, äfven originellare strängar på sin lyra än de som där återljuda, då han skref det sköna stycket: ett ännu högre ideal sväfvar för hans själ... Intet af edra öfriga mästerstycken synes hafva så bestämdt verkat på allmänheten som detta. Fortsätt att väcka den ur sin dvala, och säg fru Tegnér huru omöjligt det är att instämma i hennes i alla afseenden så oegennyttiga önskan att 'ingen flicka måtte följa på pojken'; tvärtom, Liljewalch själf kan ej vara mera beredvillig att emottaga dem än jag". — Detta bref sände friherrinnan von Schwerin till Tegnér med sin grannfru grefvinnan Hamilton, född Beck-Friis: "Fruntimren börja nu vallfärda till er", anmärker hon skämtande. Och på tal om denna budbärerska, som väl kände Tegnér från den tid han var informator på Börringe, och hvars bror, Tegnérs forne discipel, nyss aflidit, tillägger hon: "Ryktet säger att Herr professorn är sysselsatt med ett minne öfver unge Beck-Friis. 'Det är ännu ej färdigt', sade jag trotsigt häromdagen, 'efter jag ej hört däraf'. Det var något skamlöst, det medger jag; men straffa mig ej därför och tillåt mig att beundra er som snille eller att älska er som människa och vän!" I sitt svar (af den 23 april, se jubelfestuppl. V sid. 260) vidgick Tegnér att han verkligen författat ett poem öfver unge Beck-Friis; men han hade hoppats kunna undandraga det "såväl Fru friherrinnans som hela den öfriga vittra världens uppmärksamhet"; dylika grafskrifter hade ju inga högre anspråk. I samma bref sände han också de senast författade sångerna af Fritiofs Saga, hvilken han nu hoppades till nästa vinter kunna göra färdig. Bland de nya sångerna var Rings drapa skrifven blott "par curiosite" för det fornnordiska versslagets skull. Försoningen åter syntes kanske "förtjäna något slags uppmärksamhet". Martina von Schwerin svarade:

Sireköping den 16 maj 1822.

Hade jag ej rätt att ett ännu högre ideal än Axel sväfvar för Tegnérs själ? Detta har jag anat i det hela af Fritiof, och nu igenkänt i Försoningen. Emottag min tacksamhetsgärd och tillåt mig att i tysthet njuta de känslor som hänfört mig vid genomläsandet af denna gudomliga sång! Tiden fattas mig att uttrycka dem som jag ville; ty jag skyndar att efterkomma er önskan, och skiljer mig vid Fritiof, såsom vid den ädlaste, den bästa del af mig själf. Nu är jag stark mot Brinkman och gläder mig däråt; ty förliden höst berättade han sig hafva läst de ännu outkomna sånger af Fritiof, berömde dem med värma, men berömde endast, och här i synnerhet ville jag han skulle vara entusiast. Orätt har ni också att kalla de andra sångerna obetydligheter. Konungavalet är visserligen den vackraste, den originellaste romans vi hafva på svenska. Om man ej älskade er för annat, bör hvarje fruntimmer göra det blott för dessa fyra rader:

Men dottren skurar hjälmen ren,
blank skall han bli,
och rodnar när hon skådar sen
sin bild däri...

Välkommen — hjärtligen välkommen under hvilken månad som helst! Alla årstider äro blomstermånader, då man får se er. — Misstänk mig ej att genom dessa ord vilja smyga in en liten grannlåt af fransyska slaget! Jag är aldrig så sann, så god svensk, och känner mig aldrig så stolt öfver att vara det som när jag beundrar er. —

Tegnér var "icke litet stolt" öfver friherrinnans beröm. "En bifallsnick, helst af ett Pallashufvud som det ifrågavarande, är mig oändligen mera värd än hela rökelsefat annars, ehuru de ej heller äro att förakta."

I ett föregående bref hade Tegnér bedt henne icke göra sig för säker för ett besök af honom i "blomstermånaden". Till sin man, som då vistades i Stockholm, skref fru Martina: "Han lär ämna sig hit till pingst, ,vilket skall blifva rätt roligt. Då måste du, min vän, vara hemma, hvarefter jag börjar nu hjärteligen att längta." Den 23 maj passerade Tegnér Sireköpinge på väg till Ramlösa, och hans värdinna skref till sin vän Brinkman;

Den 23 maj 1822.

...Tegnér har uppdragit åt mig en massa saker för er räkning, bland annat att säga er att han funderar på att svara Hammarsköld genom — Fritiof, och det blir säkerligen det värdigaste svar af vår ojämförlige vän. — Ni hör nog icke utan intresse att hans hälsa nu tyckes mig fullkomligt återställd och hvad som betyder lika mycket är att han själf synes vara öfvertygad därom^[2]. På det hela har jag anmärkt hos honom ett förnyadt lif och värma för poesien och för snillet, en tilltagande arbetsifver, som på det högsta gläder mig: då jag meddelade honom min anmärkning i detta fall och vi samtalade om den verkan de yttre omständigheterna äfven hafva på snillet, om de som under denna synpunkt varit honom egentliga, sade han mig med den älskvärdaste blygsamhet: "Mycket har kommit däraf att jag aldrig trott mig vara så stor poet som man nu finner mig." Jag kan ej för Brinkman dölja min tillfredsställelse öfver den tanken som insmyger sig hos mig, att äfven min obetydliga beundran, mitt kvinnliga deltagande kanske upptänder några gnistor af den heliga eld som ligger bevarad i hans själ; jag kan åtminstone för honom framföra den, som allmänheten på ett stummare vis tilldelar honom. I provinsen är jag visserligen den enda som rätt fattar hans värde. Det vill ej säga mycket för min öfverlägsenhet, ty allt är relativt här i världen; men Gudi lof jag tänker och känner — och mängden af människor erkänna ingen skyldskap emellan hufvud och hjärta. Tegnér lämnade mig i dag för att vid Ramlösa foga anstalter om sitt vistande därstädes. Äfven jag tänker företaga en dylik brunnskur. Min hälsa har i vår varit ganska skral. Så länge Schwerin vistats i Stockholm, har jag ej velat omnämna det, emedan jag känner hans oro vid dylika fall. Alltsedan min sjukdom förlidet år har jag behållit en plågsam känsla i hjärtat, som betydligt tilltagit; en fortfarande nervsvaghet, som i vår öfvergått till en hemlig men ständig feber, föranlåter mig nu att följa Rosenschölds råd och försöka att kufva dessa krämpor genom brunnsdrickning och bad. Säkerheten att passera dessa veckor i Tegnérs sällskap har äfven lockat mig att sätta detta förslag i verkställighet och i början af juli flyttar jag mina husgudar, det vill säga mina barn, deras piano och böcker, till Ramlösa. Att vänskapens deltagande som skyddar det hela, följer mig dit, tviflar jag ej på; jag äger ju Brinkman till vän. — Nu är jag stark emot Brinkman och tänker återbetala något af den lilla skrapa jag fick i anledning af Tegnérs Axel. För någon tid sedan skickade den sistnämnde mig sin fortsättning af Fritiof; och helt uppriktigt säger jag, att Brinkman mycket för kallt sade sig i höstas hafva läst densamma. I Försoningen har skalden visserligen nått det ideal, mot hvilket hans friborna, själ så kraftigt lyfter sig. Hvilken höjd af poesi, hvilket gudaspråk, hvilken himmelsk riktning af tankan, och hvilka hänförande sköna bilder! Säg ingenting om min förtjusning i detta fall, ty igenom slöjan af Tegnérs blygsamhet har jag sett att han gillar den och att han i Försoningen kanske för första gången njutit fulla känslan af den gudomliga kraft som närer snillet. Konungavalet är äfven ett mästerstycke; om jag ej älskade Tegnér för annat, gjorde jag det som fruntimmer blott för dessa fyra vers:

Och dottren skurar skölden ren,
blank skall han bli,
och rodnar då hon skådar sen
sin bild däri.

Se här bilder lika så sköna som dem, hvilka förtjust allmänheten i Axel och som förmodligen komma att af den förbigås med tystnad. Kan det härleda sig häraf, att flickorna ej förgätit att älska men kanhända glömt att — rodna? —

På sommaren träffades de också i Ramlösa, och Brinkman erhöll då ett den 24 juli 1822 dateradt bref, hvari friherrinnan Martina först skref: "Vi se hvarandra ofta, sällan i den idealiska världen, men äfven gärna i denna prosaiska, som börjar med vattendrickning om mornarna och grötslukning om aftnarna. Min vördnad för snillet, min hänförande beundran för den stora skalden är nu också omklädd, endast omklädd, hör Brinkman, uti en näsvis och skämtsam efterhängsenhet, som kanske mer än någon annan sinnesförfattning lär mig att rätt fatta värdet af Fritiofs och Sveas skald. Tegnér är ej blott poet i fantasiens rike genom snillet, han är det äfven i i livets vanliga och mest alldagliga förhållanden genom en idealisk godhet. Men mera härom då jag i ensligheten får tillfälle att noggrannare behandla detta för oss bägge så intressanta ämne. Ännu en gång kan jag kanske få beröm af Leopold för min färdighet i detta fall, och som jag sagt Brinkman, sedan detta händt en gång i min lifstid, tviflar jag nu mera på ingenting."

De sista raderna äro skrifna å ett särskildt löst blad (brefvets femte och sjätte sidor), och därefter följer med Tegnérs hand:

— Friherrinnan har tillåtit mig att tillägga några rader, och jag är rätt nöjd därmed, emedan hennes bref åtminstone äro och böra vara kärkomna för Titulus, och jag således hoppas, att postskriptet, som går under främmande flagga, på denna grund passerar. Min hälsa är icke sämre än när jag började brunnskuren och det är allt hvad man kan begära af Ramlösa; ty en brunn, som ej gör sjuk, och en kung, som ej gör ondt, är all heder värd. Man tröstar mig med att vattnet verkar först efteråt, troligtvis sedan det hunnit blifva litet utspädt med vin, liksom nollorna få sin valör af andra siffror. Emellertid är jag rätt nöjd med min brunnssejour, ty jag har dagligen träffat friherrinnan, som bekommit mig vida bättre än vattnet. Hvarför reser aldrig Titulus till Ramlösa, ej heller till Sireköping? Att gå och stekas hela sommaren på Stockholms stengator kan icke vara nyttigt hvarken för kropp eller själ, om inte för att vänja sig vid skärselden på förhand. Icke en gång om vintern skulle jag vilja lefva på ett ställe, där de flesta gå med ämbetsbördan på ryggen, hvilken också hos mången växt fast som puckel. När man inte kan lefva i en rätt stor stad som Paris eller klassisk som Rom, så skulle jag föredra landet eller en småstad: Stockholm är både för stor och för liten, tycker jag. I öfrigt behöfver jag väl icke nämna att Titulus ofta utgjort ämnet för vårt samtal: jag kan knappast välja något kärare ämne för henne. Jag skulle bli svartsjuk däröfver, om jag ej hoppades att med tiden tjäna mig opp litet i hennes vänskap. Om affärer en annan gång. Glöm mig emellertid inte fullkomligt.

Tegnér.

Till slut har friherrinnan Martina tillagt:

"Äfven mitt bref bör nu blifva dubbelt välkommet för Brinkman. Tilltagsenhet fordras emellertid för att fatta pennan sedan Tegnér lämnat den; han reser om lördag. Huru tomt jag sedermera skall finna, behöfver jag ej säga... Glöm mig ej! Jag vet att detta uttryck är och bör vara bannlyst i vänskapens ordbok; det har således endast insmugit sig i brefvet, men aldrig i hjärtat. Farväl!"

En månad senare (29 augusti 1822) innehåller hennes bref till Brinkman följande omdöme (här öfversatt): "I lifvets vanliga förhållanden är Tegnér ett godt, måhända något själfsvåldigt barn med ypperliga anlag, på hvilka han litar nog för att tillåta sig att leka bort en dyrbar tid; och oftast vaggar han guden, som bor i hans inre, till sömns mot yrhetens, glädjens och skämtets friskaste toner. Godhet, en verklig idealisk godhet utgör den blomsterbädd, på hvilken hans genius ej med utsläckt men endast med omvänd fackla flammar. Då denne vaknar, veta vi bäst hvilka himmelska drömmar han för oss förklarar."

I september gjorde friherrinnan von Schwerin en utflykt till Krageholm, och på hemvägen stannade hon två dagar i Lund. Tegnér inbjöds åter till Sireköpinge, och i början af november tillbragte han där ett par dagar, "bland de lyckligaste i min lefnad", skref han, "och jag bevarar minnet däraf kanske mera än som godt är. Huru många gånger har jag ej önskat mig tillbaka, om än blott för 1⁄4 timme". I detta bref (af den 10 november 1822) heter det vidare:

"Sireköpinge är ett farligt ställe att resa till och ännu farligare att resa ifrån. Jag liknar en resa därifrån vid tjugondedag jul, då barnen sörja öfver den slutade julglädjen... I friherrinnans sällskap har man så mycket att göra med att se på det sköna och höra på det förnuftiga att man glömmer sig själf och allt annat Det är först sedan man hvarken ser eller hör henne som man kommer ihåg huru mycket man glömt... Månget svar ville jag läsa i något oändligt skönare än bref."

I sitt svar omtalar Martina von Schwerin att hon genom Brinkman fått ett rökoffer af grefve Lagerbjelke och gör i anledning däraf följande reflexion: "Beröm synes mig i allmänhet så litet nödvändigt både för själ och hjärta. Jag anser det som känslans lyx; men just därför bör det i likhet med annat öfverflöd vara utsökt godt." Äfven hon längtade efter förnyade samtal och inbjöd Tegnér åter till ett besök, hennes man bad särskildt hälsa att till dess vinkällaren väl skulle undersökas. Så måtte också ha skett; ty fru Martina berättar för Brinkman, att Tegnér då varit en smula mera glad än vanligt, men ändock påstått sig vara "lika nykter som Svenska akademien". Själf var Tegnér djupt ångerfull och menade att han som straff icke på länge borde få besöka det angenäma stället; man fick också ta för godt hvad han i sitt förra bref tillagt: "Räkna icke på all den galenskap jag skrifver eller säger eller tänker. I bref liksom i umgänge bör allting vara fritt. Besinna äfven att man har mycken rättighet till prat, när man ej har till något annat!" I den ångerfulla tacksamhetsskrifvelsen af den 8 december yttrar han: "Det är med vin som med kärlek, där det rätta och mänskliga ligger mellan ytterligheterna af platoniskt svärmeri och brutal sinnlighet."

På det vackraste sätt rehabiliterade sig Tegnér. Några veckor senare skickade han till baron von Schwerin en dikt att läsas upp den tredje januari, då friherrinnans och hennes dotter Martinas födelsedag firades. Detta skedde på Rosenlund, där familjen hos den gamla friherrinnan Ebba tillbragte nyåret. Dikten är den bekanta: "Med sin drifva strödd i håret Tredje januari stod" etc. Det är dessa strofer som först odödliggjort Martina von Schwerin:

Tänkarn säger, det är Pallas,
målarn, att det Venus är.

Dock hvi skulle ytan fästa
våra blickar hvarje gång?
Innanföre bor det bästa
som i lyran bor en sång^[3].

Se, hur fast dess vilja föres
mot sitt mål, bestämd och sträng.
Men dess känsla, blott hon röres,
dallrar som en harposträng.

Ty det starka som det ljufva
valt dess bröst till helgedom,
hon är from som Edens dufva
och bestämd som Edens dom.

Hennes smärta lefver ensam,
inga vittnen hon begär;
hennes glädje blott gemensam
för en hvar, som hon har kär.

Allt hvad djupt blef tanken gifvet,
allt hvad skönt som sången har
finner midt i hvardagslifvet
i dess själ ett återsvar.

Fast hon diktens himmel gråter,
glömmer hon dock ej sitt hus.
speglar, liksom Iris, åter
jordens dunst och himlens ljus. —

I fortsättningen besjunges också "den nya" Martina: "modrens drag och modrens min, samma hjärta, samma snille, med en tillsats af latin".

Dagen efter denna glada fest skref friherrinnan Martina till både Tegnér och Brinkman. I det förra brefvet utbrister hon: "Handen på hjärtat och tårar i ögat kunna endast rätt tacka för en hågkomst som är mig så dyrbar." Baron von Schwerin uttryckte sig i sitt tacksamhetsbref så, att hans hustru, som igenkänt mästaren af verserna, blifvit hänförd öfver att hon och dess dotter vunnit odödlighet, och han vittnade att "lyckligare och angenämare dag än gårdagens fest har sällan en familj passerat"

Till Brinkman skref hon (här i öfversättning):

"Man finner i hans diktning naturens enkla och omedelbara ingifvelse, som i alla tider är geniets närande moder...

Jag skickar er några verser af Tegnér, och ni misstänker väl att jag nu kommer att lofprisa honom med än större entusiasm. Det finns några däraf, som jag nästan skulle vilja icke vore tillägnade mig för att kunna tillåta mig nöjet att berömma dem så mycket jag önskade — Det är ett nöje som jag med en smula saknad afstår till er... Det skulle vara grymt att neka er nöjet att låta beundra dessa Tegnérs verser, om ni händelsevis känner två eller tre personer som skulle kunna vara värdiga därtill. Erinra er blott, att författaren, då han skickade dem till min man för att tillställas mig på min födelsedag, uttryckte den önskan, att de icke skulle blifva alltför mycket bekanta, ty den sista hälften har endast tillkommit under stämningen af den glädje, det förtroende och den vänskap som råder mellan oss och den skulle därför icke under någon synpunkt kunna tillhöra allmänheten^[4]."

Då Brinkman i anledning af Tegnérs poem bröt ut i entusiasm öfver både dikten och föremålet, skref fru Martina (den 23 januari): "Lika mycket som jag ger mitt bifall åt edert beröm öfver skalden, lika mycket skulle jag vara frestad att gräla på er för det beröm, som ni så frikostigt tilldelar mig. Tror ni icke att ni skämmer bort mig och gör mig högfärdig och fåfäng?" — I samma bref fortsatte hon (här i öfversättning):

"På min resa till festligheterna i Malmö den 26 och 28^[5] tänker jag fara genom Lund, och nästa lördag räknar jag på att äta middag tillsammans med vår förträfflige Tegnér. Biskopinnan [Faxe] har redan tillskrifvit mig, att för att hafva fred med honom är hon tvungen bjuda honom med. Ni ser således, min käre Brinkman, att vårt förbund är redan slutet, och hvad som särskildt roar mig är att mer än en adlig herre i provinsen, som är mycket långt ifrån att misstänka någon förtjänst hos en skald och en ofrälse, påstår att jag skämmer bort honom. De se i mig endast sin like (d. v. s. som friherrinna) och skulle hafva mycket svårt att förstå, att jag ser i Tegnér den öfverlägsne. På sådant svarar jag heller aldrig, jag har alltid ord till hands för att vända bort samtalet, ty huru skulle man kunna förebrå de blindfödde att icke kunna se dagen?"

Och den 12 februari berättade hon för Brinkman (här i öfversättning):

"Min resa till Malmö var mycket angenäm. Jag såg Tegnér i Lund då jag for dit och därifrån, och vi tillbragte tillsammans några mycket behagliga stunder. Vägarna äro till den grad uppblötta af snö och vatten, att kommunikationerna äro de mest otrefliga, och jag väntar vår älskvärde skald först när 'Maj har löfvat våra lindar'^[6]. I väntan härpå håller han mig skadeslös för sin bortovaro genom mycket intressanta bref, ty jag har högtidligt förklarat, att jag icke skulle vilja betrakta hans poesi som ett ultimatum af hans prosa."

Till Tegnér skref friherrinnan Martina:

Den 16 februari 1823.

Allt sedan min färd till Malmö har jag ej varit rätt frisk: reumatism och mer än vanlig hjärtvärk hafva sällan lämnat mina sinnen fria från obehagliga påminnelser om lifvets prosaiska eller mörka sida. Härtill hör äfven oro för Brinkman, som varit sjuk, hvars bref blef under en postdag borta, då jag inbillade mig honom vara död och grät på förhand. Detta var tokeri, det medger jag, men hvem kan alltid vara förnuftig? Och då vänskapen kommer i fråga, afsäger jag mig gärna allt anspråk härpå. Jag är dessutom skyldig Brinkman mycket: hans resignationslära, prydligt beklädd med namnet filosofi, har ofta varit mig nyttig. Innan jag blef hans discipel, sväfvade jag för mycket ikring med tankar och önskningar, som aldrig kunde komma i förhållande till själfva verkligheten: han har lärt mig fatta posto på jorden och äfven där skåda upp till himlen, utan att därföre försaka de njutningar lifvet med mer eller mindre moderlig hand skänker oss. Hans beröm, som jag i vissa afseenden ej förtjänar, önskade jag ofta vore borta; det har nu blifvit en vana för honom, uti hvilken jag får så mycket lättare finna mig, då jag ej utan verklig smärta kan tänka på den stunden hans rökverk kommer att skingras genom en evig tystnad.

Men jag glömmer nästan att det är till Tegnér jag skrifver; allt detta kan blott intressera vännen i Lund; denna benämning är nu antagen och härmed får Sveas och Fritiofs skald nöja sig. Brinkman har fört mig vida längre än jag ämnade, min mening var blott att omnämna både fysisk och moralisk svaghet såsom ursäkt för en tystnad som ej ingick i mina föresatser då jag senast lämnade Lund. H. pr:s bref har väckt mig ur min dvala: ett skönare loftal öfver Gustaf III har väl ännu ej blifvit gjordt^[7], och bekänner jag uppriktigt jag ej kunnat afhålla mig från att meddela de rader som innehöllo detsamma åt Schwerin och Brinkman, hvilka bägge begråta i honom deras gyllene dagars konung. Som jag ej vet huru mina blifvit, ifall jag lefvat under hans spira, dömer jag honom kanske med litet mera köld, hvartill mycket bidrager att jag i barndomen hört honom klandrad af en konstitutionellt om ej republikanskt sinnad fader. Det verkligt stora i hans väsende har först blifvit mig uppdagadt genom H. pr:s inträdestal i Svenska akademien. — Månne man ej kan säga om honom som en fransysk författare om Calonne: La carrière de cet homme d'etat eut été plus longue et plus heureuse s'il avait commencé par meriter une bonne renommée. Nationen tvifiade visserligen mera på hans dygder än på hans snille. Då kände vi ännu behofvet af de förra som värde af det senare. Huru stora framsteg hafva vi ej gjort i konsten att umbära det ena och det andra! Att Svenska akademien vänder sig till sin Atlas vid hvarje tillfälle hon behöfver höjas öfver den töckniga atmosfär, i hvilken hon vanligtvis andas, förvånar mig ej^[8]. Utan att vara besatt af djäfvulen eller excellenser, gör jag som hon och räknar mina skönaste ögonblick de jag får framlefva med snillet. Huru vida det furstliga paret kommer att göra detsamma, blifver kanske en annan fråga. Gör emellertid för akademien hvad som ej lönte mödan att göra för dem! Brudskriften blifver alltid landets vinst, och hvem vågar väl sedan säga vi ej haft någon förmån af alliansen? Jag har nu genom nöjet att språka med Herr professorn förgätit både hjärtvärk och gikt. Skulle likvisst mitt bref på ett iller annat ställe hafva känning däraf, så förlåt! Hvarje töväder är mig lika välkommet som en solskensdag — jag längtar att blifva af med snön, men vågar ej vänta Herr professorn innan "Maj har löfvat våra lindar". Glöm ej mig emellertid; och var öfvertygad att Tegnér, hvarken som skald eller vän, glömmes aldrig! —

I sitt svar skref Tegnér: "Jag har ingenting annat emot Fru friherrinnans bref än att det tilläfventyrs, som bref betraktadt, är alltför skönt skrifvet. Men det gifves vissa sköna själar, som ej kunna uttrycka sig annorlunda, ungefär som man säger att musernas tal blef sång eller gratiernas gång blef dans af sig själf. Och det vore orätt att beklaga sig öfver deras förträfflighet."

Det beröm, som Brinkman så rikligt slösat, tog Tegnér i försvar och därigenom också sitt eget (i brefvet af 24 mars 1823): hans beröm vore icke öfverdrifvet och det var nog ingen fara att föremålet skulle skämmas bort. "Jag berömmer så sällan och så sparsamt, att man gärna kan tro mig på mina ord när det sker."

Friherrinnan Martina upprepade snart sin inbjudning. I slutet af april, då hon en tid, under mannens vistelse i Stockholm vid riksdagen, uppehöll sig på Rosenlund och där äfven behöfdes på grund af svärmoderns sjukdom, skref hon:

"Herr professorns bref ha skänkt mig många glada ögonblick. Jag behöfde dem, ty min svärmors sjukdom har mindre angenämt upptagit min tid. Hon är nu Gudi lof utan all fara, men jag förblifver här ännu en vecka. Jag skref nyligen till Rabbén^[9], att i hans bortovaro är jag den enda karl som finnes i huset: att sådana behöfvas öfver allt vet man, men mig passar ej rollen särdeles, också skall jag utan saknad lämna densamma.

Jag borde äfven återsända Titan som jag nu igenomsträfvat. Jean Pauls romaner förefalla mig som en trasslig trådhärfva: man vet att den kan och skall redas, men författaren känner länge själf ensam hemligheten häraf. Småningom ser man honom uppveckla den samma; man ser ett nystan runda sig mellan hans händer; då det fått form, kastar han ej sällan boll därmed och sinnet har svårt att följa den eteriska höjd det uppnår. Onekligen har han snille och visserligen är han mera skald än förståndsmänniska; ty i fantasiens rike är han ofta hög och sublim, i den materialistiska världen däremot stundom endast sömngångare.

Men jag glömmer att tiden ingalunda tillåter mig att språka, som endast kan tillåtas i soffhörnet på Sireköping. När får jag där återse vännen från Lund?

Schwerin trodde sig återkomma till pingst; huruvida hans mors sjukdom ändrar något i denna föresats, vet jag ännu intet. — Nyheterna för dagen från Stockholm äro Anckarsvärds tillämnade duell med unge Engeström. Somliga säga han antagit, andra åter han afslagit utmaningen. Skada vore han föll, ty han har vuxit i styrka och talent. Fru Staël säger någonstädes: Tant il est vrai que combattre le pouvoir suffit pour retremper son esprit et son âme! Gumman har ej orätt, förmodligen därföre lefde hon alltid i osämja med sin man." —

Och när "Maj löfvat våra lindar", återkom Tegnér och tillbragte åter en angenäm dag på Sireköpinge, där konversationen — skref han i sitt tacksamhetsbref den 4 juni — "väl ej var lämplig att föra protokoll öfver, åtminstone ej utan stark justering, men likväl den intressantaste jag haft i min lefnad, ehuru detta visserligen i hufvudsak var en annans förtjänst än min. När jag reser från Sireköping", skref han vidare, "har jag alltid oändligt mycket att tacka för, men också något att gråta öfver. Jag är som ett bortskämdt barn. Friherrinnan måste sörja för min bättre uppfostran."

Efter Tegnérs besök skref friherrinnan till Brinkman, att man mer och mer lär sätta värde på människan hos honom, icke blott skalden. Han är så enkel och godlynt, att det uppstyltadt lärda och tillgjordt spirituella i hans sällskap försvinner och man föredrager vänskapens och förtroendets språk. Men djup lärdom ägde han dock och en vidsträckt bildning. Ett par veckor senare skref hon till Brinkman (12 juni 1823, här i öfversättning):

"I ett af edra sista bref måste jag påpeka ett litet fel rörande Tegnér, som ni förmodar lika litet älskar läsning som våra skönandar ofta göra det. Ni misstager er i hög grad i detta fall. Tegnér läser mycket och allt möjligt, han försmår ingenting, ända från romaner, som han bläddrar i, ända till de filosofiska böckerna, hvari han gör anmärkningar. Han äger själf ett vackert bibliotek och beklagar liksom jag, att icke hafva råd till större utgifter i en riktning, som är den mest förföriska af alla.

I ett bref härom dagen omnämnde han en uppsats om don svenska litteraturen, publicerad i den tyska tidskriften Hermes, som han tror vara af Hammarsköld, och där han icke är allt för väl behandlad. 'I synnerhet', sade han, 'kunna de ej förlåta min wits. Vore det ej bäst för min reputation om jag begynnte att systematiskt studera dumhet — i dylikt fall kan jag aldrig vara i förlägenhet till hvilken skola jag då bör vända mig'^[10]. Emellertid kostar det på mig att veta vår store poets drag vanställda och misskända."

Den 6 juni skref friherrinnan Martina till Tegnér:

"Jag tackar för de sista glada stunder H. professorn skänkte mig. De voro korta, men lifvets glädje räknas blott med minuter; och säg hvad ni vill mot svärmeri och mera dylikt, det tillhör endast fantasien att däraf skapa ett helt... Jag begriper mycket lätt huru fruktan för hvarje tillgjord sentimentalitet kan föra en till möjligheten att förneka tillvaron af en verklig." — Tegnér brukade ofta skämta om den Brinkmanska "platonismen", men friherrinnan Martina häfdade varmt vänskapens värde också mellan man och kvinna. — Ett rykte hade gått, att hon skulle fästas vid hofvet, men detta var grundlöst, som hon redan i ett föregående bref framhållit: "Tegnérs vän bör känna sig skapad för något bättre." För intet i världen ville hon offra sitt moraliska oberoende. Man kunde nog förstå, att också kvinnor fikade efter rang; "visheten för oss är dyrköpt och hvad som värre är, vi frestas stundom på farligare sätt än med den kungliga saluten", Nkref hon nu (den 6 juni). Hon fortsätter: "I likhet med Marcus Aurelius borde hvarje tänkande varelse göra sig reda för hvad vi åt andra vore skyldiga af vår moraliska och psykologiska utveckling. Jag undantager snillet: det mottager allt från en högre hand, det står i ett skönare förhållande till källan för det höga och ädla; och hvem skall väl våga att hos det bestämma hvarest ingifvelsen upphör och reminiscensen begynner."

Tegnér skulle ett par veckor senare bege sig till Stockholm för att söka erhålla ett bättre prebende, Reslöf: detta prebende sökte han — sade han — äfven därföre att han där vore närmare Sireköpinge. Till resan erhöll han nu från Schwerins sex buteljer portvin af ett omtyckt slag, och fru Martina skref: "Har jag ej hört sjungas om sanningen som blott finnes i botten på bålen? Vänskapen, denna anspråkslösa, af Tegnér försmådda gudomlighet, vistas däremot i botten på buteljen och har tagit sin tillflykt dit för att obemärkt följa med på resan och där njuta sin högsta lycka — deltagandet i andras glädje."

I grannlaga ord förbjöd friherrinnan Martina Tegnér att uttrycka sig i ett alltför tillgifvet och ömt språk. Han försvarade sig emellertid mot beskyllningen att icke förstå vänskap: "Vänskapen föraktar jag ej, men betraktar den mer som en hvilopunkt för känslan" (8 juni 1823). Själen måste väl också ligga i träde, men det vore orätt att låta detta träde vara ständigt. För vinet tackade han hjärtligt: "Friherrinnan är sig ständigt lik och strör alltjämt socker på senapen. När hon skickar mig korgen, så fyller hon dock honom med vin." Under resan sände han henne ett bref skrifvet hos svågern Billow på Ön i Dalarne. Han hade då tillbragt några veckor i Stockholm och lärt närmare känna Brinkman samt äfven blifvit införd i dennes damkrets — hans "seraglio", som Tegnér skämtande kallade den. Härpå hade äfven friherrinnan Martina förberedt honom, särskildt nämnande Charlotte Åkerhielm, "l'Ange", och "Brinkmans gudomliga Mathilda d. v. s. den vidtberömda grefvinnan Montgomery" (född d'Orozco), "en förtjuserska från glödande söder och sådan som endast stora världen framvisar". Tegnér skref ganska vackert i synnerhet om den sist nämnda; men hans tankar vandrade dock öfver dalar och berg "för att hvila en stund vid foten af Rönneberga högar" (där Sireköpinge ligger). Under resan hade han haft sin hugnad i brefven från hustrun och från friherrinnan Martina. "Det må synas betänkligt att sätta er bägge tillsammans, men den, hvars hjärta ej är alldeles utfattigt, förstår lätteligen möjligheten af en dylik sammanställning. Öfver namnet af min känsla i detta afseende vilja vi ej tvista."

På nedresan från Dalarne och Värmland hade Tegnér hoppats få råka friherrinnan i Göteborg, dit hon ämnade sig för att besöka sin mor. Men hennes resa blef fördröjd; och nu träffades de först åter på hösten, då Tegnér tillbragte ett par dagar på Sireköpinge. Värdinnan hade haft en svår reumatism, men samtalen med Tegnér kunde likväl fortgå och Tegnér åtog sig att skrifva efter hennes diktamen. Så tillkom — sannolikt efter den vällagade middagen, där baron von Schwerin varit en artig värd — följande bref, helt och hållet skrifvet med Tegnérs hand, å den ena sidan i friherrinnans namn, å den andra i eget. Man märker att Tegnér redan i början tillät sig en "poetisk frihet" : "Sötaste" skref aldrig fru Martina, T. (=Titulus) ej heller; och när det så kommer litet längre fram och Tegnér gör en egen anmärkning i parentes, då tillägger hon att han har felet att "vara för kvick och således skrifva bättre än jag själf", men han ändrar frankt — och artigt — det sista till "som om det vore jag själf":

Sireköping den 1 november 1823.

Min sötaste Brinkman!

Den mest prosaiska af all sysselsättning väntade mig vid min hemkomst, den att vara sjuk. Jag är nu så vida förbättrad efter en reumatisk feber, att jag kan vara uppe, men ej skrifva själf; ty reumatismen har lämnat någon lamhet kvar i högra armen. Jag skyndar mig att säga detta för att när T. ser den hand, af hvilken jag betjänar mig, Brinkman ej må tro att jag är sjuk för roskull. Att handsekretern vinner Brinkmans bifall, hoppas jag, i synnerhet som han skrifver efter mitt diktamen. Som han först tillträdt tjänsten idag, är jag ännu tämligen nöjd med honom.

Han lofvar skick i flit och seder (men ljuger). Anlag till ett fel har jag likväl redan upptäckt hos honom att vara för kvick och således skrifva som om det vore jag själf. — Jag märker att handsekreteraren tillåter sig några ändringar i koncepterna, således är det ej säkert om han blir bibehållen i tjänsten eller ej. Hederlig orlofssedel skall han ändå få. Så snart min arm blir frisk, skrifver jag själf, som är vida pålitligare. Jag hoppas Brinkman blir nöjd därmed, fastän brefvet då börjar litet mindre sött. Förglöm mig ej till dess!

Martina Törngren.

Bäste Brinkman!

Du ser att friherrinnan gjort mig den äran att begagna mig som handsekreterare. Det är ändå godt att duga till något... Emellertid är det blott hennes jordiska del som är sjuk: den himmelska är sig alltid lik; men för en sådan nyläring i platonismen som jag vore alltid önskansvärdare att både jord och himmel vore som de borde, ehuru liten reell nytta jag troligtvis hade däraf. Jag är skyldig dig svar på trenne bref och skall med det första affärda en epistel. Men här på Sireköping förstås det af sig själf att jag ej har tid till annat än att se och höra.

Din vän Tegnér.

Några dagar senare, då hon själf kunde hålla i pennan, skref hon till Brinkman om Tegnér (6 november 1823, här i öfversättning):

"Sedan jag alldeles försummat tidpunkten för vårt sammanträffande i Göteborg, har jag med mycket stort nöje återfunnit honom här alltjämt den samme, djup, upphöjd, originell, då han nalkas tankens högre områden — ett godt barn, lättförnöjd, medgörlig, då det gäller det vanliga lifvet och dess hvardagliga vanor. Det vore svårt att finna en mera harmoniskt organiserad varelse än han, de poetiska bilderna, de djärfva tankarna, de flyktiga hugskotten och de öfvertänkta reflexionerna äro icke hos honom som hos många rikt utrustade personer resultatet af en tillfällig ingifvelse eller en partiell inverkan: man återfinner i dem den organiska produkten af hans hela och universella existens; ingen intellektuell egenskap afskiljer sig från den andra, också har intet tekniskt arbete varit nödvändigt för att återföra dem till en ratt proportion och till en akademisk regelmässighet. Han skulle endast kunna måla i naturlig storlek, och hans gestalter, iklädda rikedomen af en betagande fantasis färger eller helt lätt tecknade med kol, afslöja likaledes begåfningens fullhet och konstnärens mognad. Härifrån denna oemotståndliga tjusning, som utgjutes öfver det minsta af hans poetiska alster liksom öfver hans samspråk, till och med det mest abstrakta. Öfverallt riktighet och sanning — ingenstädes entonighetens regelmässighet." —

Under sin vistelse i Göteborgstrakten, då hon sällskapade med de gamla vännerna Lamberg och Lorent och vann nya i familjen Nonnen, skaffade sig Martina von Schwerin en hel del modern engelsk litteratur. Härom skref hon den 20 november till Brinkman:

"Tegnér säger att jag i Göteborg blifvit angliserad, ty jag har hemfört ett stort antal engelska böcker, som komma honom äfven till måtta. Engelska litteraturen har en förtjänst och en egenhet framför alla andra nationers, den att vara af en jämn hållning. Om man ej därstädes alltid finner "works of genius", så träffar man där aldrig något bestämdt dåligt och förkastligt. Om möjligt vore att skapa omdöme och smak äfven hos dem, som naturen nekat dessa dyrbara faddergåfvor, är den således mest passande därtill, då däremot den tyska endast är gjord för bildade människor och den fransyska förblifver evigt 'blott on lusteld vid kritikens hof' — Franzen får förlåta det jag sålunda parodierar en af hans naivaste verser."^[11]

Det var nyss utgifna arbeten af Walter Scott, Campbell, Moore och Byron som nu lästes och diskuterades. Den sistnämndes romantiska död följande vår ökade intresset för hans diktning, och med Brinkman hade hon då under sin Stockholmsvistelse lärorika samtal därom. Också den svenska litteraturen var alltjämt föremål för vännernas tankeutbyte. Om ett poem till kronprins Oskar af den gamle gustavianen Blom, Leopolds vän, gjorde friherrinnan Martina den anmärkningen att hon fann mycket naturligt att sådana polerade verser voro omtyckta under ännu rådande smakförhållanden: "För min del kan jag icke säga något annat än att de synas mig som bilden af en vacker kvinna utskuren i trä och betäckt med en oljefernissa." Äfven de bästa af Bloms verser kunde icke uppväga en enda sådan rad af Tegnér som denna energiskt upphöjda: "försona din samtid med en kungaätt!"^[12], hvari uttryckes på en gång "maktens ädelhet, kronan af den högsta lyftning och det starkaste drag af tidens anda". Grefve Lagerbjelkes verser vid samma tillfälle satte hon för öfrigt högre än Bloms, kanske — tillade hon — härleder sig detta däraf att de förra smaka af Tegnér. Man märkte dessutom i den samtida poesien rätt ofta Tegnérska vändningar gå igen t. ex. hans vackra bild om karlavagnen (använd bl. a. i Svea). Här i Lagerbjelkes verser fann man den lyckligtvis inte, hvilket också anmärktes på Sireköpinge. Den trettonårige Jules yttrade enligt hvad modern berättade för Brinkman: "Det var väl ändå att karlavagnen fick hvila. Mamma säger att den far dom så mycket ikring med att han väl slutligen går sönder, ty ingen förstår rätt att smörja den mer än Tegnér."

Bland Tegnérs tillfällighetsdikter det året väckte den öfver friherrinnan Dorotea Stjerneld, född von Engeström, Brinkmans förtjusning. Martina von Schwerin skref därom:

I Tegnérs poem öfver den älskvärda Doroteas död är det särskildt två strofer, som gjort intryck på mig. Den ena innehåller den vackraste bild om fadershjärtats sorg som är 'lampan lik i romargrafven, hon slocknar först, se'n själf han gått ditin'. Den andra är förvisso det mest fulländade mönster på sorgepoesi, som vi hafva i vårt språk; man tror sig sucka med vågen på stranden:

I himlens vindar, susen lätt och blanden
er sång med vår, med hennes som for dit.
Och lägg dig, sakta, suckande vid stranden,
du hafvets våg, som förde henne hit!

Det finnes andra strofer som behaga mig mindre, och en innehåller bland annat en falsk bild, den enda jag funnit i Tegnérs poesi: "Du hvita törnros, ställ dig här och blekna."

När fru Martina i slutet af året mottagit ett nytt drama af den mycket medelmåttige, akademiskt belönade P. A. Granberg, skref hon till Tegnér: "En dålig tragedi af Granberg har genom Brinkmans bemedling blifvit mig af författaren tillsänd. Dylik uppmärksamhet såge jag gärna att vår vän besparade sig. För Granberg har jag i min barndom läst fransyska, och skrämdes då ofta af en trähand, som för honom ersatte förlusten af en naturlig, han redan vid födseln saknat. 'Karl Knutsson' är säkerligen skrifven med trähanden. Den skymt af talang, han visat i 'Jorund', igenfinnes ej här: långsamt släpas man till upplösningen af de bägge akademiska oxarna, köld och korrekthet. En kär ärkebiskop förmår ej en gång att gifva ett varmare intresse åt stycket, utan nödgas man helt prosaiskt tänka, att, om dylik galenskap stundom ursäktas hos en och annan präst, bör den läggas bort, innan de hinna till kyrkans högsta äreställen."

De sista raderna hänsyftade skämtsamt på en fråga, som nu i slutet af år 1823 för Tegnér och hans vänner var den mest brännande.

Ändamålet med Tegnérs Stockholmsresa, Reslöfs pastorat, blef vunnet; men länge fick han icke njuta däraf och icke hans väninna heller. Växjö bisksopsstol hade blifvit ledig, och Tegnér hade genast fått påstötningar om att icke ställa sig afvisande till ett förslagsrum. Den 20 november skref han härom till friherrinnan. Föga vunne han på transporten, och dessutom komme han allt för långt från Sireköpinge. Och ett par veckor senare frågade han henne allvarligt till råds: hon vore ju icke blott hans "litterära samvete", utan hans "enda själsfrände i Skåne". Till Brinkman hade hon skrifvit den 3 december, (här i öfversättning):

"Tegnér har talat med mig om sina planer; och han är öfverens med mig att ur pekuniär synpunkt vinner han föga med att utbyta sitt akademiska och personliga oberoende mot en kyrklig värdighet, för hvilken han icke är skapad. Hans diktning skall ofelbart förlora därpå, och hans karaktär likaså. Ty som ni vet lika väl som jag har aldrig någon varit mindre präst än Tegnér. Också säger jag honom stundom skämtande, då han hotar mig med sin prästkrage: 'Den bryr jag mig litet om, jag anser den blott för en skylt, som i likhet med alla andra skyltar sitter där blott för näringens skull.^[13]

I hvarje fall, ifrån den stund då han erhåller biskopsdömet betraktar jag vår Tegnér som förlorad . Då jag på detta sätt öppenhjärtigt talar med er härom, åsidosätter jag alldeles mitt personliga intresse, hvilket gör mig lika stolt att hafva honom som granne som grefve Engeström kan vara det att räkna honom till sin akademiska falang^[14]... Emellertid skulle jag icke vilja beklaga mig öfver ett arrangement som bidrager till en väns lycka — ja hans lycka, jag medger det, därför att han är make och fader, men hans ära — aldrig!"

Om "näringsskylten" replikerade Tegnér (den 12 december) att uttrycket var ganska träffande: "men när den nu en gång är antagen, bör man, tycker jag, se till hvad som kan vara fördelaktigast i afseende på näringen... Sångfåglar matas i bur, och poeter i ämbetet: den ena sysslan kan härför vara så god som den andra." I det föregående brefvet (af den 7 december), hvari friherrinnan Martina diskuterar en del nyutkommen och äfven äldre litteratur (Ur Es. Tegnérs papper s. 193 f.), tillägger hon på tal om Jean Pauls "Nikolaus Markgraf", som hon fann rolig: "Då han ej tordes köpa predikstolen innan den blef försökt af predikanten, i händelse den varit för trång — tänkte jag på Växjö: blifver ej biskopsmössan det samma för ert höga, fria, ädla sinne? Vill H. professorn verkligen hafva den, har Schwerin uppgifvit en plan som i ett enda drag kunde förskaffa er den samma. Jag skulle af mig själf be grefvinnan De Geer öfvertala sin man att äska detta af konungen. Ett ord härom till svar och för öfrigt tystnad mot alla. Kjortelinfluensen kunde i alla fall vara ungefär af lika värde som excellensen Engeströms". Planen är betecknande för tiden. Bref till grefvinnan De Geer afgick också, hvilket brefskrifvarinnan anmärkte som en "verklig själfförsakelse". Den 8 december, då Tegnér syntes besluten att motaga förslagsrum och eventuellt stiftet, skref hon: "Alltid, jag bekänner det uppriktigt, skall det kosta på mig att se er höga och idealiska själfständighet inskrufvas i konvenansens biskopliga skrud... Jag anser således lotten för kastad och Fritiof och jag få sörja tillsammans." — Ett par dagar senare meddelade hon Brinkman att biskopssaken redan gått för långt för att kunna ändras; kommer Tegnér på förslaget, måste han gå fram och vännerna arbeta för honom. Och på årets sista dag skref hon till Stockholmsvännen:

"Jag vill för er icke sticka under stol med att den uppriktighet, med hvilken jag har talat med vår vän om de nya planerna, icke tyckts synnerligen mycket behaga honom^[15]... Oss emellan sagdt, min käre Brinkman, tillstår jag, att jag skulle velat gifva mycket för att idén om detta olyckliga episkopat icke hade inkommit i Tegnérs eller hans hustrus hufvud eller hos de af hans vänner, som icke känna påsom jag att en sådan öfverlägsen mans välde icke är af den vanliga världen. Han medgifver själf att alla dessa trakasserier hafva förtagit hans vanliga lynne. I denna sinnesförfattning företager Tegnér ingenting, han förutser i framtiden vid hvarje ledig biskopsstol en nästan liknande sinnesoro. Hafva då icke vi, ni och jag, rätt att känna att hans moraliska oberoende betyder mera än alla de materiella fördelarna, och detta så mycket mer som han i detta fall nu njuter en ganska anständig inkomst och en frihet i afseende på sättet att använda den, som enligt min mening icke kan nog högt uppskattas af en begåfvad person."

Den 22 januari 1824^[16].

— — — Åh, mina käre Brinkman, det kostar på mig att se och öfvervara detta civilmord af talangen och snillet hos oss. "I Norden blifva vi aldrig utvecklade, blott förfrusna puppor", skref Tegnér till mig ungefär för ett år sedan. För den som älskar litteraturen som jag, och som är känslig för hvarje gnista af ära, som upplyser mörkret öfver mitt fosterlands intellektuella horisont, är det bittert att finna att ett geni som Tegnérs icke längre får blifva fjäril och att han endast skall föröka antalet af förfrusna puppor, som öfverflöda hos oss på alla områden...

Ni frågar efter nyheter om Fritiof. Sedan lång tid ser det ut som om författaren icke tänkt därpå, liksom icke heller i någon annan sysselsättning värdig hans poetiska snille — trots eder beundran för stroferna öfver friherrinnan Stjerneld^[17]; ni måste medgifva att, med undantag af två eller tre strofer, detta poem står vida under hans vackraste stycken äfven i denna genre. Den som känner Tegnér som jag, som vet huru mycket ingifvelsen hos honom är barn af friheten och ögonblicket, måste beklaga det som har upptagit hans själslif under denna långa tidrymd förlorad för hans ära. —

Samma dag skref hon till Tegnér:

Sireköping den 22 januari 1824.

Förebrå mig ej en längre tystnad än vanligt, ty äfven i dag skrifver jag med tungt hjärta ett afskedsbref. Jag reser i nästa vecka till — Stockholm; och blott de, som veta huru mycket jag älskar min frihet och mitt soffhörn, kunna fatta det påkostande ett dylikt företag har för mig. För mängden skall den ledsnad jag verkligen känner endast synas tillgjord: det fruktar jag ej hos er, som vet huru litet jag i alla afseenden är det. Denna resa var ej påtänkt då H. p. sist var här, nyligen har den blifvit bestämdt afgjord, och innan dess lönte ej mödan att tala därom. Jules' inträde vid Karlberg är härtill förnämsta orsaken. Visserligen skall det glädja mig att få träffa Brinkman och ett par andra vänner, men med huru många ledsamma timmar kommer jag ej att köpa några skattbara ögonblick! Om ni skrifver, så visa mig den vänskapen och nämn oj ett ord om min ankomst för Brinkman; jag vill, om möjligt är, njuta af hans öfverraskning, på honom räknar jag i alla fall såsom den enda förnuftiga varelse, med hvilken där lär blifva möjligt att få tala ett klokt ord. Fruntimmerna äro i sina garneringar och sin klädsel långt öfver hufvudet (mig kan det ej intressera om än själfva kjortlarna voro det), och karlarne förmodligen sysselsatta med samma småaktiga fjäsk som tillskapat så många hofmarskalkar och kammarherrar i vårt land. De bästa, de som ännu hafva bibehållit ett uns själ och hjärta i naturens friska och oförfalskade tillstånd, äro förmodligen kära, eller inbilla sig åtminstone att vara det; som de visserligen ej blifva det i mig, har jag föga båtnad att vänta däraf. Jag blifver således ensam, långt mer än jag varit det i ensligheten, då jag visste, att blott trenne timmar fordrades för att upplyfta tankar och sinne till en höjd, som genom vänskapen blifvit så tillgänglig för mig. Jag är nu bortskämd och lär dyrt få betala det. Lofva mig att skrifva! Äfven jag vill bjuda till att göra mina bref så intressanta som möjligt. Stora världens dårskaper hafva ej mera det ringaste värde för mig; jag hoppas således att ej af dem blifva smittad, jag vill till alla delar förblifva den samma okonstlade varelse jag är; min skepnad, huru den må vara, är mig kär, den har vunnit Tegnérs bifall.

Växjö-affären har kanske litet bidragit till min tystnad denna gång. Jag vet ej, men jag hade ingen lust att skrifva innan den blef afgjord. Nu äro de mesta rösterna gifna och H. p. således biskop. Skall jag gratulera härtill? Nej — ert värde ökas ej härigenom en hårsmån i mina ögon: jag kan ej en gång fägna mig åt denna lilla triumf öfver underlägsna motståndare. Tegnér är skapad för att erhålla ännu större. Känslans hyllning, samtidens beundran och eftervärldens pris äro de segrar som tillhöra er och som blott böra skördas af snillet. Förlåt således om jag uppfattat er individualitet under för höga drag för att äfven i detta fall kunna behandla er som en vanlig människa och lyckönska med mängden! Tro emellertid att allt hvad som gläder er kan aldrig blifva främmande för mitt hjärta, och under denna synpunkt vill jag söka att vänja mig vid en förlust som, jag nekar ej därtill, i mer än ett afseende smärtar mig. Räkna på mig i Stockholm, kan jag vara till någon tjänst, får mitt vistande därstädes ett intresse det säkerligen annars kommer att sakna.

Skall jag ej få ett rekommendationsbref med till Brinkman, en orlofssedel, som utvisar några månaders tjänstefrihet här nere? Gör det, om tiden tillåter, men det får ske med omgående post; någon dag i början af veckan inkommer ett bud, var då god återsänd Pleasures of Hope och Gertrude af Campbell, ty innan min afresa får jag foga anstalt om återsändandet af de böcker jag lånt i Göteborg, Lalla Rookh och Loves of the Angels som tillhöra mig ber jag er behålla tills min hemkomst. Studera flitigt den senare, i fall det skulle falla mig in att vid återkomsten tillställa någon slags examen. Hette boken Loves of the Women, behöfdes det visserligen ej. I alla hänseenden kan det ej skada såsom en nödvändig förberedelse till biskopstjänsten, som bör sätta er i närmare förhållande till änglarne än till kvinnorna. Hvad ni vinner därpå får tiden utvisa. Säkert är att kvinnorna förlora därvid...

H. p. fägnar mig väl med några ord, innan jag reser. Själen kan ju äfven behöfva matsäck på resan. Hvad som är säkert är att jag behöfver veta mig vara ihågkommen. Farväl för länge! Lef lycklig och tänk stundom på mig, som färdas till Stockholm ungefär med samma känsla katolikerna vandra till Loretto för att göra bot för fordna synder. — Ni gaf mig visst aflösning här nere om jag bad er därom. Farväl! Glöm mig ej!

Martina Törngren.

Under denna sin Stockholmsvistelse — som kom helt oväntadt för de båda vännerna Tegnér och Brinkman, och hvaraf intrycket på den ene var nästan motsatt den andres, som vi skola se — var friherrinnan von Schwerin, såsom Brinkman vittnade, ingalunda overksam för att befordra hvad hon nu måste anse vara Tegnérs önskemål, ehuru det skedde i viss mån med blödande hjärta. Till Tegnér skref hon den 19 mars 1824, att också Brinkman vid detta tillfälle "utvecklat ett nit och en verksamhet, hvilken, om möjligt vore, ökade min tillgifvenhet för honom". Nu hade utnämningen kommit, och på tal därom heter det i brefvet:

"Hans högvördighet blifver för mig alltid Tegnér det vill säga den ädle, frie, älskansvärde mannen, som man kan försumma, men aldrig glömma... Vänta inga lyckönskningar af mig. Vi hafva ju kommit öfverens därom, och litet hårdt vore det att tvingas till en skenbar förnöjelse öfver en sak, som i samma mån den sprider ljus öfver er framtid verkligen till en del förmörkar min. Likvisst har jag handlat oegennyttigt och i afseende på Herr biskopen för denna enda gång smakat förnöjelsen att glömma mig själf för er. Man är så säker på sig själf, då det blott sker på 64 mils afstånd. Äfven jag har talt och funnit nöje i att säga Tegnér vara en af de bästa människor jag känner...

Farväl, tusende gånger hjärtligt farväl! Säg åt fru Tegnér allt hvad jag ej har hjärta, håg eller sinne att säga åt er själf om biskopsvärdigheten; och kom ihåg mig någon gång med ett herdabref eller hvad helst ni vill kalla de välkomna rader, som försäkra mig, att jag ännu innehar ett rum i er vänskap."

---

1. Härifrån till och med "mindre kosmopolitan än Goethe" är brefvet på svenska; de öfriga delarna på franska, här öfversatta.
2. Det föregående här öfversatt från franskan; det följande är efter originalets svenska.
3. Andra raden lydde ursprungligen: "blott vår blick, blind som en gud" och den fjärde "som i lyran bor ett ljud".
4. Här åsyftas den skämtsamma framställningen af Den tredje januari som en stolt vintergubbe, som ville visa de andra dagarna året att det icke var slumpen som frambragt Martina och att de skulle straffas för sitt öfverdåd då de trodde att han icke kunde "göra om det": han hviskade till Schwerin och tog Amor med i rådet: "Ej vet jag hvad sedan hände, men mot väster året skred, och när gubben återvände, kom en ny Martina med".
5. Konungens födelsedag och namnsdag (Karlsdagen).
6. En vers i Tegnérs Skålar för konungen och kronprinsen, som föregående år upplästs vid en festlighet i Helsingborg, då kronprinsen återkom från utlandet.
7. Se Tegnérs Saml. Skr. jubelfestuppl. V s. 297 (se ock det följande brefvet af Tegnér, s. 299).
8. Det gällde ett poem till kronprinsparet, som Sv. akademien — särskildt excellenserna däri — af Tegnér begärt, och hvarom han utbedt sig fru Martinas råd. "Friherrinnan är mitt vittra samvete", plågade han yttra. Tegnér skref visserligen icke poemet åt Svenska akademien, men en liten dikt "För Oskar och Josefina" tillkom dock, hvilken emellertid afslutade det tal han d. 1 dec. s. å. höll i Lund. Om dessa, liksom om föregående kungliga verser, skämtade han för öfrigt högst ogeneradt.
9. J. Rabbén, med. adjunkt, en af Rosenschölds lärjungar, utöfvade under åtskilliga år praktik och vistades på äldre dagar långa tider som vän i flera skånska familjer, särskildt den Schwerinska (på Skarhult).
10. Se Tegnérs bref af den 6 juni, tryckt i jubelfestuppl. V s. 311.
11. Jämför Sången öfver Creutz: "blott en lusteld vid Lovisas hof" (om Dalin).
12. Ur sången Vid Skånska hofrättens invigning 1821.
13. De sista orden f. o. m. "prästkrage" i originalet på svenska.
14. E. var kansler för Lunds universitet.
15. Ofvanstående citat här öfversatt, i det följande är originalet på svenska.
16. Också detta bref är här öfversatt från franskan.
17. På Grafven i Hières, jfr ofvan.