Midlothians hjärta/Kapitel 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjärde kapitlet → |
TREDJE KAPITLET.
Nu stunden kommen är, men mannen ej.
Kelpie.
Den dag, då den olycklige Porteous skulle undergå sin dom, var den vidsträckta avrättsplatsen alldeles fullpackad med människor, och i de höga husen kring torget eller vid den branta och krokiga gata, som kallas the Bow, varigenom dödståget skulle gå fram, sedan det vikit av ifrån High-street, fanns ej ett fönster, som ej var uppfyllt med åskådare. Den ovanliga höjden och det uråldriga utseendet av dessa byggnader, av vilka några fordom tillhört tempel- och johanniterriddarna och ännu på sina framsidor och gavlar äro prydda med dessa ordnars järnkors, stegrade intrycket av ett skådespel, som redan i och för för sig var tillräckligt gripande. Hela Grassmarket liknade ett stort mörkt hav av människohuvuden, mitt i vilket reste sig det höga, svarta, olycksbådande dödsträdet med dess mördande snara. Varje sak vinner betydelse genom sin användning och de därmed förknippade föreställningarna, och i och för sig själva så enkla ting, som en upprest tvärbjälke och en tom rännsnara, bliva vid sådana tillfällen som det ifrågavarande föremål för fasa och ett högtidligt deltagande.
I en så talrik församling talades knappt ett ord, som ej viskades. Hämndtörsten hade till någon del blivit stillad, därför att man var viss om, att den skulle tillfredsställas, och själva pöbeln undertryckte med djupare känsla, den vanligen plågar hysa, alla högljudda fröjdebetygelser och beredde sig till att i tyst och anständig, ehuru hatfull och oförsonlig triumf njuta vedergällningens skådespel. Det tycktes, som om det glödande hatet till den olycklige brottslingen försmått att giva sig luft i någonting, som liknade det bullersammare utbrottet av vanliga känslor. En främling, som blott litat på sina örons vittnesbörd, kunde hava trott, att denna stora folkmassa var församlad för något ändamål, som uppfyllde den med den djupaste sorg och tystade det larm, som vid alla vanliga tillfällen uppstår bland en sådan folkskockning, men om han betraktat dessa ansikten, skulle han genast blivit tagen ur sin villfarelse. De hoppressade läpparna, den rynkade pannan, det hotfullt blixtrande ögat hos nästan var och en förrådde människor, som kommit för att mätta sina blickar med hämndens triumf. Sannolikt skulle brottslingens åsyn hava stämt människorna litet mildare mot honom, och i dödsminuten skulle de möjligen hava förlåtit den man, som så häftigt väckt deras hämndbegär. Ödet hade likväl beslutat, att ombytligheten i deras känslor ej skulle sättas på detta prov.
Den vanliga timmen för brottslingens utförande var redan i flera minuter förbi, utan att åskådarna märkte några tecken till hans annalkande. ”Skola de våga gäcka den offentliga rättvisan?” var den fråga, som människorna oroligt började ställa till varandra. Det första svaret var på alla håll ett dristigt och bestämt: ”nej, det våga de icke!” Men då man närmare övervägde frågan, vart man av andra åsikter, och åtskilliga tvivelsmål uppstodo. Porteous hade stått i stor gunst hos stadens magistrat, vilken, såsom en talrik och föränderlig korporation, till sitt stöd fordrar en kraft hos sina tjänstemän, som dess medlemmar ej vid alla tillfällen kunna anses i lika hög grad äga. Man ihågkom att Porteous, i den till rätten inlämnade skriftliga redogörelsen för hans sak, av sin advokat blivit skildrad såsom en man, till vilken stadens auktoriteter förnämligast vände sig vid alla ovanligt svåra fall, och att det tillika anförts, att hans förhållande vid det olyckliga tillfället av Wilsons avrättning kunde tillskrivas ett överdrivet tjänstenit; en bevekelsegrund, vilken den myndighet, i vars namn han uppträdde, kunde antagas vara mycket benägen att sympatisera med. Och liksom dessa skäl torde förmått stadsmyndigheterna att framställa Porteous' sak i en gynnsam dager, så saknades säkert ej heller i styrelsens högre grenar andra bevekelsegrunder, som lovade en dylik framställning ett gynnsamt emottagande.
Edinburghs pöbel har, då den blivit riktigt retad, i alla tider varit en av de våldsammaste i Europa, och på de senare åren hade den flera gånger, och ibland ej utan att för en tid vinna överhanden, upprest sig mot regeringen. Den visste därför, att den ej var särdeles väl anskriven hos de dåvarande maktägande, och att, om också kapten Porteous' våldsbragd ej rentav komme att anses såsom en förtjänstfull handling, man dock torde draga i betänkande att belägga denna förbrytelse med dödsstraff, enär detta framdeles torde avskräcka andra officerare från att under liknande omständigheter gå till väga med nödig kraft vid uppresningars undertryckande. Det finnes även hos alla styrelsemedlemmar en instinktlik känsla för den lagliga maktens upprätthållande i allmänhet, och det tycktes ej osannolikt, att vad som de mördades anförvanter ansågo som ett uppsåtligt och opåkallat blodbad, skulle betraktas helt annorlunda av kabinettet i S:t James. Man kunde kanske där antaga, att kapten Porteous på det hela endast handlat i överensstämmelse med ett honom av den lagliga borgerliga myndigheten givet uppdrag, att han angripits av folkhopen, som sårat flera av hans manskap, samt att, då han till slut mötte våld med våld, hans förhållande med fog kunde anses såsom blott självförsvar vid utövningen av sin tjänst.
Dessa i och för sig ganska viktiga skäl föranledde åskådarna att befara möjligheten av ett uppskov, och till de mångfaldiga orsaker, som kunde göra de maktägande gynnsamt stämda för honom, tillade det lägre folket en, som var särdeles väl lämpad för dess fattningsgåva. Vad som ökade oviljan mot Porteous var ett gängse rykte, att han, medan han med oblidkelig stränghet beivrade den ringaste förseelse hos den fattige, ej blott såg genom fingren med de rika och förnäma ynglingarnas tygellöshet, utan även var mycket beredvillig att låna dem skyddet av sin myndighet vid utförandet av deras lättsinniga streck, vilka det just varit hans plikt att förhindra. Denna misstanke, som kanske var mycket överdriven, gjorde ett djupt intryck på folkets sinnen, och då flera personer av de högre stånden ingått till regeringen med en böneskrift om Porteous' benådning, troddes det allmänt, att det ej var övertygelsen om hans hårda öde, som förskaffade honom deras bevågenhet, utan fruktan att förlora en bekväm medbrottsling i sina utsvävningar. Det är knappt behövligt att nämna, huru mycket denna misstanke ökade såväl folkets förbittring mot den förhatlige brottslingen som dess fruktan att han skulle undgå den över honom avkunnade domen.
Medan dessa skäl framställdes och besvarades, gendrevos och försvarades, förbyttes folkets dittills tysta väntan till ett dovt och hotfullt sorl, liknande oceanens brus, innan stormen bryter lös. Som om dess rörelser varit beroende av den oro, som härskade i dess sinnen, vacklade den hopträngda folkmassan av och an, liksom dyningarna av ett upprört hav. De nyheter, som stadsmyndigheterna nästan tvekat att meddela dem, förkunnades slutligen och utspriddes bland åskådarna med blixtens hastighet. En av hertigen av Newcastle undertecknad skrivelse hade anlänt från statskansliet, med tillkännagivande att drottning Carolina (som under Georg II:s frånvaro på kontinenten förde regeringen) befallt, att verkställigheten av den mot för detta kaptenlöjtnanten vid Edinburghs stadsvakt, John Porteous, fällda dödsdomen skulle uppskjutas på sex veckor, räknat från den till hans avrättning utsatta dagen.
De församlade åskådarna av nästan alla klasser, vilkas spänning, såsom vi beskrivit, var stegrad till det yttersta, utstötte härvid ett stönande, eller, rättare sagt, ett rytande av vrede och sviken hämndlystnad, likt rytandet av en tiger, då hans väktare ryckt från honom hans föda, just som han var i begrepp att sluka den. Detta hotande utrop tycktes förebåda något plötsligt utbrott av folkraseriet, och myndigheterna, som voro beredda härpå, hade även vidtagit nödiga åtgärder till dess undertryckande. Men ropet upprepades ej och intet upplopp följde. Folkmassan tycktes blygas över att hava uttryckt sina svikna förhoppningar genom ett fåfängt skrik, och ljudet förbyttes, ej till den tystnad, som härskade före denna häpnadsväckande nyhet, utan till ett halvhögt mummel mellan de olika grupperna, vilket sammansmälte till ett enda dovt sorl, som svävade över församlingen.
Ehuru alltså ingen avrättning längre var att förvänta, fortfor folkhopen likväl att vara tillsammans, liksom fastrotad av idel vrede, och stirrade på de förgäves vidtagna anstalterna till avrättningen; den ene eggade den andres förbittring genom att påminna om de många anspråk, Wilson haft på benådning, både till följd av de irriga bevekelsegrunder, vilka föranlett hans förbrytelse, och det ädelmod, han visat mot sin medbrottsling. ”Denne tappre, beslutsamme, ädelmodige man”, hette det, ”avrättades utan miskund, för det han stulit en börs med guld, vilken han på sätt och vis kunde betrakta som en berättigad gottgörelse för tillfogad skada, medan denne nedrige legoknekt, som begagnat sig av ett från dylika tillfällen oskiljaktigt obetydligt tumult för att utgjuta tjugu medborgares blod, anses som ett passande föremål för utövningen av den kungliga benådningsrätten. Bör sådant tålas? Skulle våra fäder ha tålt det? Äro ej vi, liksom de, skottar och borgare i Edinburgh?”
Rättvisans hantlangare började nu borttaga schavotten och andra redskap till avrättningens verkställande, i förhoppning att folkmassan därigenom skulle förmås att skyndsammare skingra sig. Denna åtgärd hade önskad påföljd, ty dödsträdet hade knappast blivit lyft ur den stenfot eller hylsa, vari det var nedstucket, och långsamt nedlagt på den vagn, som skulle bortföra det till det ställe, där det vanligen förvarades, förrän hopen efter hand skingrade sig och återvände till sina vanliga hemvist och sysselsättningar, sedan den först givit luft åt sina känslor genom ett nytt rop av raseri och harm.
Fönstren blevo likaledes småningom tomma, och grupper bildades av de bättre stadsborna, vilka tycktes vilja dröja att gå hem, tills gatorna blivit befriade från pöbeln. Tvärtemot vad som eljest vanligtvis är fallet, delade dessa personer i allmänhet de ringares sinnesstämning och ansågo saken gemensam för alla folkklasser, ty, som vi redan nämnt, var det långtifrån endast bland den lägsta klassen av åskådare, eller den vilken sannolikast kunde anses invecklad i upploppet vid Wilsons avrättning, som Porteous' soldaters olycksbringande eld uppsökt sina offer; den hade även dödat flera personer av rang och anseende, som betraktat uppträdet ifrån fönstren och följaktligen ej kunde anses tillhöra upprorsmakarna. Stolta över sina rättigheter, vilka Edinburghs invånare i alla tider förfäktat, samt förbittrade över den förlust, som drabbat deras eget stånd, voro borgarna högeligen uppbragta över det oväntade uppskov, som förunnats kapten Porteous.
Man märkte då, och erinrade sig sedermera ännu närmare, att, medan pöbeln höll på att åtskiljas, åtskilliga personer sågos gå ifrån den ena folkgruppen till den andra, ej uppehållande sig länge vid någon, men viskande en stund med dem, som häftigast utforo mot regeringens beteende. Dessa verksamma agenter sågo ut som lantmän och troddes allmänt vara gamla vänner och bundsförvanter till Wilson och såsom sådana naturligtvis högeligen förbittrade på Porteous.
Men om det var dessa personers avsikt att egga hopen till någon plötslig uppresning, tycktes den åtminstone för tillfället vara förfelad. Både pöbeln och den bättre delen av åskådarna åtskildes och gingo i fred var och en hem till sitt, och det var blott av det harmsna uttrycket i deras ansikten, eller innehållet av deras samtal, som en främling skulle kunnat gissa sig till deras sinnesstämning. Vi vilja skänka läsaren denna förmån genom att förena oss med en av de talrika grupper, som stretade uppför West-Bows branta sluttning för att återvända till sina boningar vid Lawnmarket.
— Det är ändå bra besynnerligt, mrs Howden, sade gamle Peter Plumdamas till sin granne, klädmäklerskan, då han bjöd henne armen uppför den besvärliga backen, att se det där förnäma folket i London sätta sig över både lag och evangelium och släppa lös en sådan där ogudaktig sälle som Porteous mot en fredlig stad!
— Och sen att narra en att gå en så lång väg, pustade mrs Howden, och ett så bra fönster, som jag hade fått — just ett kort stenkast från schavotten — jag skulle ha hört vart eviga ord prästen sagt — och att betala tolv pence för sin plats och ändå inte få något för sina pengar!
— Jag tror, sade mr Plumdamas, att detta uppskov svårligen skulle låta förlika sig med den gamla skotska lagen, då konungariket var ett konungarike.
— Jag har inte mycket reda på lagen, svarade mrs Howden, men det vet jag, att då vi hade en kung och en kansler och våra egna parlamentsherrar, kunde vi alltid stena dem, när de inte buro sig åt som folk, men vems naglar kunna väl räcka hela den långa vägen härifrån till London?
— Jag ger tusan London och allt, som nånsin kommit därifrån! sade miss Grizel Damahoy, en gammal sömmerska, de ha tagit bort vårt parlament och de ha fördärvat vårt yrke. Våra förnäma tro ju knappt, att en skotsk nål kan sy manschetter på en skjorta eller spetsar på en halsduk.
— Ja, det må ni väl säga, miss Damahoy, och jag känner folk, som fått russin från London skålpundsvis i taget, svarade Plumdamas, och sen, en sån skock av dagdrivande engelska mätare och tullsnokar, som ha kommit hit för att plåga och förarga oss, så att en ärlig man inte är karl till att kunna hämta så mycket som en fattig ankare brännvin från Leith till Lawnmarket utan att behöva frukta att bli rövad på de varor, han betalt med sina egna pengar. — Nånå, inte för att jag vill försvara Anders Wilson, för det han lade hand på det, som inte var hans, men om han inte tog mer, än som var hans, så är det en ryslig skillnad mellan det och vad den här karlen gjort.
— Talar ni om lagen, sade mrs Howden, så kommer mr Saddletree här, som kan ge besked därom trots så bra som någon i rätten.
Den omnämnda personen, en äldre man med ett allvarligt utseende, en ståtlig peruk och en allvarsam, mörk dräkt, framträdde i detsamma och bjöd miss Grizel Damahoy artigt armen.
Det torde vara nödvändigt att nämna, att mr Bartoline Saddletree vid början av Bess Wynd och under skylten Gyllne Klipparn höll en väl försedd och mycket ansedd bod för sadlar, seltyg och dylikt, men som både han själv och de flesta av hans grannar ansågo hans naturliga anlag ligga åt lagens viktigare angelägenheter, så underlät han ej att flitigt bevista domstolsförhandlingarna i det angränsande kvarteret, där han, sanningen till sägandes, oftare var att finna, än som skulle varit förenligt med hans egen fördel, så framt ej hans äkta hälft, som var en verksam och driftig kvinna, haft en beundransvärd talang att i hans frånvaro tillfredsställa kunderna och gräla på arbetarna. Denna goda fru hade tagit för sed att låta sin man gå sin egen väg och obehindrat förkovra sig i lagkunskapen, men liksom till ersättning hade hon förbehållit sig att få sin vilja fram i allt, som rörde hushållningen och handeln, vilka han överlämnat åt henne. Som Bartoline Saddletree ägde ett ansenligt ordsvall, vilket han tog för vältalighet och varmed han var frikostigare mot den krets, vari han umgicks, än som alltid var angenämt och önskvärt, så uppkom ett talesätt, varmed spefåglar ibland plägade avbryta hans svada, att han hade en gyllne klippare utanför dörren och en grå märr i boden.[1] Denna förebråelse föranledde också mr Saddletree att vid alla tillfällen antaga en tämligen hög och stolt ton mot sin raska hustru, en omständighet, som hon likväl ej tycktes synnerligt lägga på sinnet, såvida han ej gjorde något försök att utöva sitt husbondevälde, då hon aldrig underlät att råka i öppet uppror. Men Bartoline gav sällan anledning till sådana ytterligheter, ty liksom den milde kung Jakob tyckte han mer om att tala om makten än verkligen utöva den. Detta sinnelag var på det hela lyckligt för honom, emedan hans välstånd ökades, utan att han behövde göra sig något besvär därför eller avbryta sina favoritstudier.
Medan vi givit läsaren denna förklaring, hade mr Saddletree med stor vidlyftighet anfört de lagbestämmelser, som hade avseende på Porteous' fall, varigenom han kom till den slutsatsen, att om Porteous skjutit fem minuter förr, innan Wilson nedskars, skulle han varit versans in licito, det vill säga stadd i laglig utövning av sitt kall, och endast blottställts för att bliva straffad propter excessum, eller för bristande urskillning, vilket kunde mildrat straffet till pœna ordinaria.
Urskillning! upprepade mrs Howden, på vilken man kan taga för givet att denna fina åtskillnad var helt och hållet bortkastad. När har Jack Porteous nånsin visat vett eller urskillning? — Jag kommer ihåg, då hans far —
— Men, mrs Howden, sade Saddletree.
— Och jag, sade miss Damahoy, kommer ihåg, då hans mor —
— Och jag, sade Plumdamas, kommer ihåg, då hans hustru —
— Mr Plumdamas — mrs Howden — miss Damahoy, bönföll talaren ånyo, märk åtskillnaden, som advokat Crossmyloof säger. — ”Jag gör en åtskillnad”, säger han. Då således brottslingens kropp blivit nedskuren och avrättningen slutad, var Porteous ej längre i tjänsteutövning; sedan den handling, vars verkställighet han var befalld att bevaka och skydda, blivit fullgjord, var han ej bättre än cuivis ex populo.
— Om förlåtelse, quivis — quivis, mr Saddletree, sade, förlängd tonvikt på första stavelsen, mr Butler, vikarierande skolmästare i en socken invid Edinburgh; denne hade nämligen kommit tillstädes, just i detsamma det dåliga latinet yttrades.
— Vad menar ni med att avbryta mig, mr Butler? — Men det fägnar mig i alla fall att se er — jag talar alldeles precis som advokat Crossmyloof, och han säger cuivis.
— Om advokat Crossmyloof begagnade dativen i stället för nominativen, skulle jag hava korsat hans hand med en duktig läderrem;[2] det finns inte en pojke i lägsta klassen, som ej skulle fått handplagg för en sådan bock emot grammatikan.
— Jag talar latin som en jurist, mr Butler, och inte som en skolmästare, genmälde Saddletree.
— Ej en gång som en skolpojke, tycker jag, invände Butler.
— Det gör också ingenting till saken, sade Bartoline, allt vad jag ärnar säga är, att Porteous gjort sig förfallen till pœna extra ordinem eller livsstraff, vilket på ren skotska vill säga galgen, blott därför att han ej sköt, medan han var i sin ämbetsutövning, utan dröjde därmed tills liket nedskurits, avrättningen, som det ålåg honom att vaka över, fulländats, och han själv befriats från det offentliga uppdrag, som blivit honom anförtrott.
— Men, mr Saddletree, sade Plumdamas, tror ni verkligen, att John Porteous' sak skulle stått bättre, om han börjat skjuta, innan några stenar kastades på honom?
— Ja visst gör jag det, granne Plumdamas, svarade Bartoline med tillförsikt, emedan han då varit stadd i utövningen av sitt uppdrag, vilket ej kunde anses upphört, då avrättningen blott var börjad, eller åtminstone ej verkställd eller tilländabragt, men sedan Wilson var nedskuren, var alltsammans förbi — han var rentav avdankad och hade intet vidare att göra än att, lika fort som om han haft en arresteringsorder efter sig, maka sig sin väg med sitt manskap uppför den här West-Bow. Och det är lagen, ty jag hörde den själv förklarad av lord Vincovincentem.
— Vincovincentem? Är han en adelslord eller en ämbetslord? frågade mrs Howden.
— En ämbetslord — en domarelord — jag struntar i alla adelslorder; de pina mig med en hop dumma frågor om sina sadlar, svansremmar, pistolhölster och seldon, och vad de kosta, och när de bli färdiga — en hop galopperande gäss — min hustru får betjäna sånt folk.
—— Och det kan hon också, ty så litet ni än tror henne om, mr Saddletree, så torde hon i sina dar tjänt den bästa lord i landet, sade mrs Howden, smått förtretad över det förklenande sätt, varpå hennes skvallersyster omnämndes. När hon och jag voro två yra flickor, trodde vi väl inte, att vi skulle slå oss ned med såna ena som min gamle Davie Howden, eller som ni, mr Saddletree.
Medan Saddletree, som ej var särdeles snabbfyndig, bråkade sin hjärna med att hitta på ett svar till detta dräpande genmäle, föll miss Damahoy över honom.
— Och vad adelslorderna beträffa, mr Saddletree, sade hon, så borde ni komma ihåg parlamentets tåg i den gamla goda tiden före föreningen — ett års ränta av mången god egendom strök med till seldon och hästmundering, förutom broderade rockar och fotsida mantlar, som kunnat stå för sig själva av guldbrokad och som voro en god del i min väg.
— Ja, och de muntra festerna, med bakverk och syltsaker, både våta och torra, och torkade frukter av alla slag, sade Plumdamas. Men Skottland var Skottland på den tiden.
— Jag skall säga er, hur det förhåller sig, grannar, sade mrs Howden, jag vill aldrig mer tro Skottland vara Skottland, om våra hurtiga skottar låta det få bli vid den skymf, man tillfogat oss i dag. Det är ej blott det blod som blivit utgjutet, utan även det blod som kunnat bli utgjutet, som ropar till oss; där var till exempel min dotters barn Eppie Daidle — min dotterdotter, ni vet, miss Grizel, som skolkat ur skolan, som barn pläga göra, ni vet, mr Butler —
— Och varför de borde ha sig ett gott kok stryk av dem, som vilja deras väl, inföll Butler.
— Och hade just krupit till galgens fot för att se på hängningen, vilket var naturligt att ett barn skulle vilja, och vad hindrade väl, att hon blivit skjuten såväl som alla de andra, och vad skulle då blivit av oss alla? Jag undrar vad drottning Carlina — om hon heter Carlina — skulle tyckt om, ifall något av hennes egna barn råkat i en sådan våda?
— Ryktet säger, svarade Butler, att hennes majestät ej skulle ta en sådan händelse så särdeles tungt.
— Ja, det må vara, sade mrs Howden, men summan av alltsammans är, att om jag vore karl, så skulle jag, om det också kostade aldrig det, låta Jack Porteous betala laget, om också alla Carlar och Carlinor i England svurit på motsatsen.
— Om jag också skulle klösa ned Tolboothporten med naglarna, så skulle jag ha fatt i honom, sade miss Grizel.
— Ni torde ha fullkomligt rätt, mina damer, sade Butler, men jag skulle råda er att tala litet saktare.
— Tala! utropade båda damerna på en gång, det lär inte komma att talas om någonting annat, från våghuset till vattenporten, tills det blivit slag i den här saken.
Kvinnorna begåvo sig nu till sina hem, och Plumdamas följde med de andra båda herrarna för att taga middagssupen, då de gingo förbi det välkända skänkrummet vid Lawnmarket, där de brukade taga denna förfriskning. Mr Plumdamas begav sig därefter till sin bod, och mr Butler, som händelsevis behövde en gammal betselrem (skolkarna på denna oroliga dag kunde nog hava gissat, vartill den skulle användas), gick hem med mr Saddletree, varvid den ene talade om Skottlands lagar, den andre om syntaxens, allteftersom de kunde få tillfälle att sticka in ett ord, och utan att någondera gav akt på ett ord av vad den andre sade.